Intervju med Marcus Olausson

Marcus Olausson debuterade 2014 med De Rotlösa – den första delen i den episka fantasyserien Seraphamia Saporium, och vid det här laget har han hunnit bli ett av de kändaste namnen på den svenska fantastikscenen. Marcus är också en väldigt trevligt herre och när jag nu börjar blåsa liv i min blogg igen kändes han som ett lämpligt första intervjuoffer.

När jag läser dina böcker kan jag inte låta bli att få en stark rollspelskänsla: det är episkt, det är äventyr och det är en skön samling figurer som har samlats. Är rollspel en inspiration, och i så fall, vad har du spelat under årens lopp?

Faktiskt inte. I Erik Granströms moderna klassiker Krönikan om den femte konfluxen tycker jag att rollspelskänslan är tydligare, även om just det verket är unikt och säreget.
Själv har jag velat komma åt något slags socialrealistisk episkhet. En studie i hjältens förfall med fokus på den lilla människan i en stor värld. Ett slags dekonstruktion av hjältens resa. Antihjältens resa.

Jag växte upp långt ute på den bohuslänska landsbygden där ingen, vad jag vet, spelade rollspel. Jag har alltid varit fascinerad av rollspel men vågade mig aldrig på det då jag tyckte det verkade så svårt att komma igång med så det blev aldrig mer avancerat än Drakborgen och Talisman för min del. Det var först i någorlunda vuxen ålder jag testade rollspel och jag har bara spelat en kampanj som jag ärligt talat inte vet om det var Drakar och demoner eller Dungeons and dragons. Förstod inte då att det inte var samma sak. Sedan har jag spelat en kampanj Stormbringer och det är allt.

Nu har jag läst Finna dolda ting och skaffat rollspelet Äventyr och Spelet om Morwhayle för att ge mig på det här med rollspel tillsammans med mina söner, 7 respektive 9 år gamla. Fast jag har bara mjukstartat lite. Och jag backade alldeles nyligen Kickstartern för Chock så fascinationen för rollspel finns där, men inte inspirationen från.
Jag har snarare hämtat inspiration från gamla myter och gudaberättelser, böcker jag läst, filmer jag sett, känslor musik har förmedlat och faktiskt en hel del från skumma drömmar.

Men det vore riktigt kul att ta fram ett rollspel baserat på Serahema. Jag har börjat sammanställa material som jag ska lägga upp på en dedikerad hemsida för världen Serahema och tanken är att det ska fungera som ett slags uppslagsverk och register över det som böckerna innehåller, men även utökad information. Vem vet, kanske det blir ett rollspel av allt detta en vacker dag? Brädspelet Kungabräde som förekommer i böckerna finns faktiskt i en fungerande prototyp och jag har tänkt lägga upp reglerna på hemsidan så att man kan ladda ner och spela.

Marcus Olausson. Photography © magnusbergstroem@gmail.com

Din sekundärvärld är väldigt genomtänkt och fungerar mycket bra för historien. Vad har du för tips till alla världsbyggare. Vad är viktigast att tänka på, vilka fällor ska man undvika?

Tack! Det gläder mig att höra. Vad man bör förstå är att jag haft väldigt lång tid på mig att jobba på min värld. Väldigt lång tid. Embryot till berättelsen om Elderim och de andra fick sina första livstecken någon gång i början av 90-talet. Alltså har jag bortåt 25 år på mig att utforska och kartlägga Serahema.

Det råd jag skulle vilja ge är att låta världen få ta tid på sig att växa (även om 25 år kanske är onödigt länge :-D). Du kommer garanterat upptäcka saker som inte funkar och då vill du justera dem. Där har jag fördelen att jag hann skriva klart råmanus till hela serien innan jag fick bokkontrakt. Jag har alltså kunnat gå tillbaka och göra ändringar i tidigare böcker, iterera fram världen, utan att det har påverkat redan publicerat material.
En fälla är att fylla världsbygget med massa coola grejer som man sedan brinner av iver att få visa upp för läsaren. Stapla inte underligheter på varandra. De får större effekt om de bryter av mot en värld vi åtminstone till viss del känner igen oss i. Och igenkänning får läsaren att känna sig trygg och sugas upp av handlingen. Tills överraskningen kommer. Pang!

Det talas om trädgårdsmästare och arkitekter när det gäller världsbyggen men jag är nog ett mellanting. Jag ser världen som en egen karaktär, på sätt och vis med sitt eget liv. Där tillbringar jag en hel del tid (förmodligen till min omgivnings stora förtret) och går runt och ser mig omkring.

Men Serahema är nog inte så utbyggt som många tror. Jag upptäcker själv nya delar hela tiden genom mina karaktärer. Snarare har jag skapat förutsättningarna och ett ramverk
för berättelsen där jag sedan släpper lös mina karaktärer och ser vad som händer. Jag försöker leva mig in i hur de ser och upplever världen genom deras sinnen.
En sak man lätt glömmer vid världsbyggande är logistik och underhåll. Hur förflyttar man sig och hur lång tid tar det egentligen? Hur sprids information?
Finns det fungerande avloppsystem och färskvattenförsörjning. Försök väva in sådana saker på ett naturligt sätt i berättelsen, utan infodumpning, så har du lättare att övertyga läsaren. För få är nog intresserade av en lång utläggning om avloppssystem.

Vad kom först för dig – världen eller historien?

De växer gärna fram parallellt. Jag får oftast till mig mina berättelser visuellt i glimtar, genom drömmar eller bara som tankeexperiment. Oftast ser jag då en kort scen i en viss miljö och sedan börjar mitt arbete med att försöka ta reda på vad sjutton det där var? Vem eller vilka ser jag, var och varför? I fallet Serahema är det många spridda fragment som en dag klumpade ihop sig.

Det kan ha börjat med en dröm där jag såg slutet framför mig. Av den scenen återstår nu endast miljön och personerna medan jag har ändrat själva slutet i sig. Det kändes tråkigt och förutsägbart och nu har jag på sätt och vis gjort en helomvändning som förändrat ganska mycket.

Min protagonist Elderim växte fram parallellt med historien som ett slags tidsfördriv där jag skapade karaktärer utan något större syfte. Jag visste i alla fall inte då att det skulle mynna ut i detta mastodontprojekt. En bärande del i intrigen kom fram genom en meditationskurs jag var på. Det var något new age-flummigt min mamma lurade med mig på under sent 90-tal, men där fick jag faktiskt en hel del stoff till både världsbygget (i Serahema reinkarneras man efter döden) plus att jag genom en s.k. regression såg det tragiska triangeldrama som går som en röd tråd genom berättelsen. En regression är en vägledd meditation där man ska uppleva glimtar av tidigare liv. Scener jag fick till mig där (inga hallucinogener inblandade, jag lovar. Bara min hjärna och jag) har jag sedan styckat upp och portionerat ut på olika karaktärer i berättelsen. Nu är triangeldramat inte av karaktären person A är kär i person B och C som båda är skitsnygga, vem ska A välja? Istället är det något som har hänt före böckerna och som har fått stora konsekvenser för vissa karaktärer, vilket i förlängningen får konsekvenser för hela världen. Generellt kan man säga att alla har trassliga relationer och att ett andligt sökande genomsyrar böckerna. Och att det mesta går åt skogen.

Vilka fantasyvärldar inspirerar dig?

Midgård är oundvikligt. Narnia och Den oändliga historien kom iofs före och inspirerar ett nuvarande projekt (läs om Fantastikhjälpen längre ner) men Midgård har blivit standardmodellen som alla som skriver episkt måste förhålla sig till. Tolkien gjorde ett så omfattande arbete med språk och historia, vilket säljer in världen oerhört bra. Däremot lämnar han kanske något att önska i själva historieberättandet och gestaltningen, om man ska ta det till en modern nivå.

Annars är Robert Jordans Wheel of time en stor inspirationskälla. Jordan tog episkt till nya nivåer. Lite väl episkt faktiskt. Karln borde ha avgränsat sin berättelse betydligt hårdare.

Både Stephen Donaldsons krönikor där Thomas Covenant klantar till det och Robin Hobbs böcker om Fjärrskådarna, där det mesta går åt helvete, har inspirerat mig.
Helyllefantasy har jag inte så mycket till övers för utan föredrar lite mörkare och skitigare berättelser där varje seger kostar. Rejält.

Fionavars vävnad av Guy Gavriel Kay har inspirerat vissa scener i Serahemaserien. Brandon Sandersons Mistborn är det kanske mest välkonstruerade världsbygge jag har läst om hittills (har iofs inte gett mig på Stormlight Archive ännu) och jag gillar hur han verkligen fått till ett annorlunda världsbygge som är en viktig del i handlingen och där vissa element i själva miljön är viktiga ledtrådar. Magisystemet är fulländat. När han knyter ihop säcken kan man bara sitta där och gapa för det är så otroligt snyggt. Äckligt perfekt. Och det är kanske det jag lite har emot Sanderson, det blir för kliniskt. Konstruerat. Jag tror att jag behöver en gnutta imperfektion för att köpa världen. Annars blir det som i Matrixfilmerna där maskinerna fick försämra sin perfekta simulering för annars gick inte människorna på det.

Vad gör att du själv ”sugs in” i en sekundärvärld?

Personerna i berättelsen. Det spelar ingen roll hur fantastiskt världsbygge du åstadkommer om de personer jag upplever världen igenom faller platt.

Storslagna visioner och tankeexperiment kan vara hur fascinerande som helst men om jag inte känslomässigt knyter an till någon i berättelsen så blir det bara teori och jag står utanför och tittar på. Något jag till exempel upplevde med Ted Chiang som jag vill minnas att du gillar. Han skriver perfekt, analytiskt och tankeväckande, på en prosa där varje ord är på plats. Däremot enligt mig till stor del befriat på liv. För mig blir det en skönlitterär uppvisning och inte en inbjudan att delta. Och jag vill delta.

Siri Pettersens Odinsbarn är ett exempel på ett världsbygge jag gillar och där man i berättelsen kommer väldigt nära huvudpersonen. Ymslanden är ett ganska tight världsbygge, men det räcker för den story Siri berättar och hon expanderar världen i en lagom takt genom Hirkas upplevelser som odinsbarn och svanslös i en värld där alla har svans och de flesta kan använda kraften. Utom Hirka. Siri använder även språket väl och har konstruerat egna ord som fungerar väldigt väl i sin kontext. T.ex. som ordet famna om när man använder kraften.

En annan värld jag nyligen sögs in i är The expanse-serien av James S.A. Corey. Han har skapat en mycket trovärdig berättelse om hur mänskligheten har koloniserat solsystemet och de slitningar som har uppstått mellan de som arbetar i asteroidbältet, de militanta utbrytarna på Mars och stormakten Jorden. Skillnader i gravitation påverkar människornas fysik, i asteroidbältet är syre en bristvara och även i The Expanse är språket en viktig ledtråd i att sälja in världen genom olika slanguttryck som de s.k. belters använder. Alltså kan man summera med att det är gestaltningen av berättelsens karaktärer och en trovärdig vardag som suger in mig i världen.

Hur många böcker planerar du allt som allt i Seraphamia Saporium-sviten, och vad kan du berätta om ditt upplägg?

Antal delar tror jag att jag passar ner till en annan fråga du ställer längre ner. Det jag kan säga är att råmanus till hela första serien är klart och att den är fristående från eventuella efterföljande serier. På det stora hela så har jag flera serier planerade, eller åtminstone utstakade, i samma värld, men hur långa de blir vet jag inte ännu då jag inte skrivit synopsis.

Först och främst ska ju den påbörjade serien redigeras klart och publiceras. Sedan har jag en tanke om att skriva ett händelseförlopp som fortfarande utspelar sig i Serahema men ett par tusen år längre fram i tiden då man haft en eller ett par industriella revolutioner. Det världsbygget pågår just nu och är riktigt kul att vandra runt i. Man kommer inte att känna igen världen särskilt mycket, rent geografiskt, och även magin Saven har ändrat form och funktion. Det hela rör sig om ett slags dieselpunkmiljö, inspirerat av romarriket, ett lo-fi star wars och amerikansk förbudstid. Storyn är inte på plats ännu, men den börjar träda fram i takt med att världsbygget klarnar. Jag har en del viktiga nyckelscener och karaktärer. Genom att skapa utrymme för konflikter kommer mycket av intrigen på köpet. I den serien kommer jag även utforska mångfald på ett annat sätt och har stött på en riktigt skön antagonist som jag tror att man kommer att älska och hata på samma gång.

Sedan har jag en idé om en tredje bokserie där man går tillbaka och får se varför framtiden blev som den blev. Den serien kommer att utspela sig ganska nära inpå den nuvarande, Serahema Saporium. Att jag inte direkt börjar med den beror på att jag är så himla sugen på framtidsscenariot.

Du har ju också ett projekt som heter fantastikhjälpen. Vad kan du berätta om det?

Jag har problem med depression vilket främst grundar sig i att jag tenderar att utmatta mig själv med för mycket arbete och för höga krav på mig själv. Två gånger har det slutat med att jag gått i väggen och under den senaste vurpan 2015 kom en vändpunkt när bilden på 3-årige Alan Kurdi kablades ut över världen. Där låg han drunknad på en strand i Turkiet medan folk hånade hans far i sociala medier och det fick mig att bli så djupt ledsen och förbannad på samma gång. Jag har varit i Bodrum där han nu låg död och allt blev mycket påtagligt då jag även är pappa till två söner.

Men vad kunde jag göra? Jag skänker redan pengar till både Rädda Barnen och Unicef men kände att det inte var tillräckligt och att de pengarna kanske inte alltid gör så stor nytta som man hoppas. Då fick jag idén till Fantastikhjälpen där jag ska göra det jag kan, nämligen skriva en bok och genom försäljningen av denna samla in pengar, samtidigt som boken i sig skapar en saga för både flyktingar och svenska barn. Något som kittlar fantasin och väcker både läslust och viljan att upptäcka historia och gamla myter, något som förhoppningsvis främjar integration och dessutom genom välgörenhet bidrar till en bättre värld. Sjukt storslagna planer, men inte omöjliga.

Det resulterade i att en hel bokserie växte fram där varje bok är fristående men ändå hänger samman i ett större perspektiv. Varje bok ska dessutom samla in pengar till ett specifikt ändamål och handla om ett nytt barn som ska övervinna stora personliga hinder som barncancer, missbrukande föräldrar etc. Svåra ämnen med andra ord.

I första boken får vi följa den ensamkommande flickan Nahrina som hamnar i Trollhättan och upptäcker den förtrollande parallellvärlden Avigsidan och det verkar som att även hennes mamma finns där. Sökandet efter hennes mor blir en process där hon måste handskas med sin sorg och sakta finner hon sig själv igen, samtidigt som hon upplever spännande äventyr.
Boken heter Drömverk och pengarna vi samlar in ska gå till Läkare utan gränser. Just nu försöker jag samla in pengar för att bekosta tryckningen så får vi se när boken kan vara klar och börja säljas. Men det är svårt att ragga företagssponsorer så eventuellt blir det en kickstarter av det hela.

Slutligen, berätta lite om framtiden – kommande böcker och förlagsbytet som lär vara på gång!

Förlagsbytet är redan gjort så numera är det Catoblepas förlag som ska ta hand om mina Serahemaböcker. Detta innebär en nystart där vi ger ut samtliga böcker från början fast den här gången som trilogi istället för sex böcker, vilket är det format de ursprungligen skrevs på. Jag förstår om det kan vara förvirrande men hoppas det klarnar när böckerna väl kommer. Den som väntar på fjärde boken, uppföljaren till Nattlöpare, får därför vänta tills 2019, då vi ska vara ikapp. Då kommer Nattlöpare och den fjärde boken ut som del två i trilogin. Dessutom släpps alla böckerna i hårdband så det ska bli kul att se dem i ett rejälare format. Förhoppningsvis håller läsarna också med där. Det blir dessutom en makeover på både omslag och text, men inga George Lukasfasoner där Greedo skjuter först. Man ska kunna läsa de gamla utgåvorna med behållning, utan att nyutgåvorna innehåller ändringar som påverkar storyn. Däremot kan böckerna redigeras tajtare.

Tillsammans med detta och Fantastikhjälpen så har jag rätt fullt upp. Jag har ju dessutom min podd Ordbyting där jag intervjuar diverse aktörer inom svensk fantastik så fritidsproblem har jag inga. Skulle en tidslucka dyka upp så har jag även ett skräckprojekt där jag skriver på en roman som delvis utspelar sig under finska vinterkriget. Men den boken får växa fram långsamt, i mån av tid. Det vill säga just nu inte alls.

Och just det ja, jag ska ju vara med i novellsamlingen 13 svarta sagor om superskurkar som kommer ut framåt sommaren.

Mitt i allt detta ska jag inte bränna ut mig igen så jag har därför en mental priolista där min hälsa kommer först, följd av familj och mitt arbete som elektroingenjör (man tjänar inte så fett på att skriva svensk fantasy). För att öka chanserna att lyckas har jag sedan i år börjat ta lediga förmiddagar två dagar i veckan. Då ägnar jag mig endast åt mitt författande och det känns helt rätt. Nästan euforiskt faktiskt. Så 2018 känns som ett bra författarår för Olausson, efter ett skralt 2017.

 

Orkar du inte vänta tills Marcus böcker har kommut ut i nyutgåvor så går de gamla utgåvorna naturligtvis att införskaffa på science fiction-bokhandeln: Marcus böcker

Du kan också läsa mer på: Marcus Olaussons webbsida

 

Memory, Sorrow and Thorn

I höstas skrev jag ett föredrag om etik och moral i fantasylitteratur som jag hittills har hållit en gång, på science fiction kongressen Picnicon i Västerås. I föredraget tar jag upp Tad Williams genombrott, den episka sviten Memory, Sorrow and Thorn, som på många sätt är intressant att diskutera om man vill pratar om moraliska frågor i fantasy.

Det är trots allt en historia som, även om den handlar om den stora omvälvande uppgörelsen mellan ont och gott, inte är så förbaskat svartvit. De onda respektiva goda varelserna är samma folkslag, de människorna som slåss på de godas sida har en rätt så mörk historia och mörkets furste har rimliga motiv.

Tad Williams har själv hävdat att Memory Sorrow and Thorn skrevs delvis som en kommentar till Tolkiens verk, och när den kom ut i slutet av 80-talet så bröt den till viss del ny mark och vände upp och ner på vissa föreställningar om fantasygenren. George RR Martin, troligen välkänd för de flesta som råkar läsa den här texten, är bara en av de som blev väldigt inspirerade av Memory, Sorrow and Thorn och i en intervju har han sagt följande: ”Fantasy got a bad rep for being formulaic and ritual. And I read The Dragonbone Chair and said, ‘My God, they can do something with this form, and it’s Tad doing it.’ It’s one of my favourite fantasy series.” Utan Memory, Sorrow and Thorn ingen A Song of Ice and Fire hävdar vissa. Jag vet inte om det är sant, men inspirationen är i alla fall tydlig.

Så som ni förstår finns det onekligen anledningar att nämna de tre böckerna som ingår i sviten i ett föredrag om moral och fantasy. Men det var bara ett problem. Jag hade inte läst böckerna. Jag fick helt enkelt referera till vad andra har sagt om den.

Min stora skräck när jag höll föredraget var att någon skulle ha kommit över min läsdagbok och därför resa sig upp, hytta med näven och kalla mig ohederlig som slog fast en massa saker om en bok jag inte hade läst. Eftersom jag har tänkt hålla föredraget fler gånger så fanns det ju bara en sak att göra – läsa böckerna. Det har tagit ungefär en och halv månad, men nu har jag lagt i från mig den sista delen och kan försöka samla mina tankar om min vistelse i Williams sekundärvärld Osten Ard.

Det första jag kan konstatera är att det onekligen stämmer att Memory, Sorrow and Thorn utmanar den i fantasylitteraturens sedvanliga uppdelning mellan den onda och den goda sidan. Han är naturligtvis inte den ende som har gjort det, men det ligger nog en del riktighet i att han banade vägen för många andra författare. De tre böckerna som utgör Memory, Sorrow and Thorn är också riktigt spännande och Williams är en driven berättare. Böckernas stora problemet utgörs dock av Williams prosa som jag nog bör säga några ord om.

Han är otroligt pratig och fyller sina böcker med på tok för mycket onödig information. Det fanns partier som var alldeles för långrandiga och som jag mer eller mindre skummade och jag är övertygad om att historien hade blivit minst hundra sidor kortare om han bara hade strukit häflten av alla adverb.

Det är dessutom lite lätt irriterande när författaren tror att hen måste vara övertydlig om allting – det är ju oftast inga problem att till exempel förstå skillnaden mellan ett påstående och en fråga och inget som författaren behöver skriva ut. Med det i åtankte hade det varit trevligt om Tad Williams istället för att förklara en massa uppenbara saker hade utnyttjat sitt ordflöde till att blåsa lite mer liv i sina figurer så att jag som läsare hade känt mer för dem under deras vedermödor.

Det här är saker som gör att läsningen inte blir fullt så njutbar som den hade kunnat bli – för samtidigt är det en bra historia som byggs upp väl och som lyckas med konstycket att ställa nya frågor som gör dig nyfiken och vill läsa mer. Böckerna är inte heller så där överdrivet förutsägbara vilket också gör dig intresserad av att fortsätta. För när ett problem inte har lösts på det uppenbara sättet (eller ens lösts!) så blir du nyfiken på hur nästa ska tacklas. Något som gör det spännande är dessutom att det inte finns ett så tydligt uppdrag – världen måste räddas men ingen vet egentligen hur.

Det finns också många saker i världsbygget som Williams har lyckats bra med. Beskrivningarna av de olika varelserna är lyckade och jag lever mig lätt in i de olika kulturerna och deras hemmiljöer. Bäst lyckas han med sin version av alverna – sithi (Annika Johansson upplyser mig i Världar av ljus, världar av mörker att ordet är lånat från det keltiska namnet på en sorts älvfolk: ”sidhe”). Det vi får reda på om deras bakgrund ger mig verkligen den här episka känslan, känslan av djup, som är en av de saker som jag verkligen uppskattar med fantasy. Här finns historia, här finns myt och gåtor. Här finns det sköna, men också sorgen och vemoden. Dessutom ger han rum för hatet och föraktet eftersom de ”onda” varelserna är en annan gren av samma älvfolk. Få har dessutom lyckats så bra med att gestalta hur svårt det är för de dödliga och de odödliga att förstå varandra och hur de andras liv tycks så obegripligt när de ser på tidens gång på ett fundamentalt annorlunda sätt.

Memory, Sorrow and Thorn är helt enkelt en bok där det enligt min ringa mening är väldigt lätt att peka ut dess fördelar och nackdelar, där fördelarna vinner till sist men där jag ändå inte kan låta bli att tycka att det är synd att den inte riktigt lever upp till sin fulla potential.

För den som är intresserad av fantasygenrens utveckling så finns det helt klart en poäng med att läsa den. Om du bara är nyfiken på Tad Williams författarskap så får jag nog hellre rekommendera War of Flowers som enligt mig är mycket mer sammanhållen och medryckande.

Men en sak är i alla fall säker: om du någon gång hör mitt föredrag om etik och moral i fantasy så vet du nu att jag inte bara repeterar vad andra har påstått om den.

Läsåret 2017

Så har helt plötsligt den här planeten snurrat ytterligare ett varv runt solen och vi påbörjar ett nytt år, med nya utmaningar, nya sorger och nya glädjeämnen. Eller om det är samma som förra året. Jag vet inte riktigt, men jag vet att det brukar vara kotym att sammanfatta den gågna solvarvet på något sätt. Vissa gör det med olika listor, men som alla civiliserade människor så brukar jag göra det genom att reflektera lite kring vad jag har läst.

Allt som allt hann jag med att läsa 39 böcker under 2017. Det får väl anses vara tillräckligt många, särskilt som några var tämligen tjocka, som till exempel de två första delarna i fantasyeposen The Deed of Paksennarion av Eliszabeth Moon och Memory, Sorrow and Thorn av Tad Williams. Men föga förvånande har novellsamlingar och antologier stått för de främsta läsupplevelserna.

Lucia Berlins Handbok för städerskor var till exempel en enastående läsupplevelse med knivskarpa och gripande noveller som virvlar genom ett fascinerande liv i USA och Latinamerika. Historier som känns, som berör. Mycket bra. En annan spännande samling var Invisible Planets som är något som sympatiskt som en antologi med kinesisk science fiction. Det mesta var välskrivet, tänkvärt och angeläget. Kul också med science fiction från en annan kultursfär. Harlan Ellisons Strange Wine var också mycket bra, men eftersom Ellison är en av mina favortiförfattare så var det inte så förvånande. Jag läste också om Tove Janssons underbara novellsamling Det osynliga barnet för första gången på många år och det är som alltid som att komma hem att kliva in i Mumindalen och få sig en kopp kaffe på verandan tillsammans med mamman och pappan, Mumin, Sniff och kanske också Snusmumriken. En på många sätt gripande läsning var Johan Fricks Enkel biljett till nattens ände. Inte bara för att det är en förbaskat bra bok, utan också för att jag kände Johan och fick provläsa några av novellerna innan de publicerades. Johan gick tyvärr bort strax innan boken kom ut, och jag har väntat lite med att läsa den, inte minst för att jag redan i förväg visste hur jobbigt det skulle vara att läsa ut den och inse att jag inte skulle kunna gå ner till sf-bokhandeln i Göteborg och diskutera den med honom.

Romanerna jag har läst har kanske inte gripit mig lite mycket, men det finns guldkorn. Minuten efter att Sara Danius hade tillkännagett att Kazuo Ishiguro tilldelades nobelpriset i litteratur lyckades jag reservera Återstoden av dagen på biblioteket och kan bara konstatera att det är en helt makalöst bra bok som jag verkligen kan rekommendera. Jag vill också lyfta upp Lupina Ojalas Toner av guld som är en välskriven och sympatisk svensk fantasyroman om en ung mans upplevelser när han anländer till en storstad för att finna ett nytt liv.

Apropå fantasy så har jag, ett antal år efter alla andra, börjat läsa Harry Potter-böckerna. Jag läser dem högt för min dotter och även om jag kanske inte är alltför imponerad så är det fortfarande väldigt trevligt läsning och framförallt har vi kul när vi upptäcker litteratur tillsammans. Och det är viktigare än mycket annat. Vi hoppades dessutom ner i kaninhålet nu i slutet av året vilket så klart är en rolig och surrealistisk upplevelse. Vi valde också att läsa utgåvan av Alice i underlandet som Tove Jansson har illustrerat. Det kan knappast bli bättre!

Det var några rader om vad jag har läst. Nu får du gärna rekommendera några av alla böcker du har läst under det gågna året!