Vinn biljett till bokmässan

Jag står i år inför den behagliga situationen att jag har fler biljetter till bokmässan än vad jag kommer att behöva. Så vad är då lämpligare än att låta någon av mina framtida läsare få chansen att vinna en biljett?

Om du vill ha en biljett till bokmässan behöver du göra följande:

1. Skriv på din blogg, twitter, facebooksida eller liknande varför du ser fram emot min novellsamling.
2. Länka också till antingen den här bloggen eller till mitt förlags webbsida (http://undrentideforlag.com)
3. Skriv en kommentar till det här inlägget där du berättar var jag kan läsa din motivering.

Den motivering som tilltalar mig mest vinner biljetten. Tävlingen pågår tills på måndag så vinnaren får en chans att få sin biljett i tid.

Intervju med Anders Fager

Skräckförfattaren Anders Fager

Anders Fager slog till för några år sedan med den lilla novellsamlingen ”Svenska kulter”, och sedan dess har inget varit sig likt i vårt avlånga land. En mycket lyckad, och helt bisatsfri, blandning av svensk realism och Lovecrafts mytologi gör honom till en av de intressantaste samtida svenska författarna.
Anders har dessutom ett förflutet som spelkonstruktör och han är bland annat mannen bakom det kultförklarade äventyret ”Spindelkonungens pyramid”. Men det visste väl alla redan vid det här laget.
Inte lika känt är det kanske att han har skrivit tre noveller som ska publiceras tillsammans med rollspelet Mutant År 0 som ges ut inom kort av Fria Ligan, och som mycket riktigt är en ny version av det gamla rollspelet Mutant som Äventyrsspel en gång i tiden gav ut.

Vad är det som är så fascinerande med Lovecraft och Cthulhu-mytologin?

Förutom det uppenbara att mytologin är en välkänd OCH copyrightfri ”open source”, så frågar jag mig ofta detsamma. Vad är det som är så roligt med det här? Tentakler och uråldrig ondska? En sak kan vara utmaningen i att få något så tematiskt kitchigt och litterärt blyfotat att bli det minsta intressant för folk som inte har en levande och spelnörderi-baserad relation till Shub Niggurath.

Och varför är det så lätt att plocka in Lovecrafts mytologi i egna historier?

Därför att det egentligen inte är så mycket att plocka in. Det räcker med att slänga in några ”främmande eoner” så ställer sig fanboysen upp och gör vågen. För Lovecrafts mytologi är lövtunn. Gudarna är inte mer än ett par tentakler och några tuffa poser och när du väl har mumlat lite om att ”stjärnorna står rätt” så kan du göra hur du vill.

Jag får intrycket av att du gör rätt mycket research kring de alldagliga eller ”verkliga” inslagen i dina historier. Men hur mycket research gör du på mythosgrejer? Sitter du och läser igenom reglerna till Call of Cthulhu flera gånger om året eller går du mest på känn?

Det senare. Lagt ner en del tid på hällristningar och Knopkhe rätt nyligen. Eftersom hällristningarna finns så la jag ner 95% av tiden på dem och visar att man faktiskt kan se spår av Knopkhe här i norden. Lapparna dyrkade dem. Knopkhe som jag fortfarande kan skit och inget om.

Vill du förresten dela med dig av något intressant/underhållande/makabert från ditt researcharbete?

Så fort man går i närheten av new age & alternativmedicin så dyker det upp så mycket fördummande bondfångeri att det är blir svårt att skriva om det utan att det blir buskis. Tentakler och främmande eoner känns helt psykiskt stabilt i jämförelse. Annars så undrar jag mest om det är någon yrkesetisk regel ibland obducenter att de alltid måste laga mat när man ringer dem.

Du ska ju skriva några noveller i en annan redan känd värld – nämligen den från rollspelet Mutant. Kan du berätta något om detta?

Inte mycket. Har skrivit tre noveller som ska korras i dagarna. Det var väldigt roligt att lämna mitt skräckiga Stockholm en stund. Och väldigt roligt att få arbeta med en så klassisk värld. Jag är hedrad. Faktiskt.

Varifrån kom initativet till novellerna, var det du eller gänget på Fria Ligan?

Tror det var jag som frågade. Numera är jag så pass känd i de här sammanhangen att folk har svårt att tacka nej till mig. Jag bara stövlar in och säger ”JAG BEHÖVS I DET HÄR PROJEKTET.” Ungefär.

Fick du helt fria händer, eller några riktlinjer att följa (exempelvis att en novell ska funka som bakgrund/komplement till ett äventyr, eller att du måste ha med tre rubbitar)?

Vi pratade om miljön innan. Och efter hand. Mest för att jag inte skulle behöva skriva om en massa. Det blev lite jämkande längs vägen, men det får man räkna med.

Vet du om novellerna kommer att finnas tillgängliga på annat sätt än i själva spelet?

Fria Ligan har nästan material till en bok i steam-postapokalyps-setting. Det går säkert att lura mig att skriva lite mer så det blir en hel bok.

Vad är det stora skillnaderna att skriva i Mutantvärlden och Lovecrafts mytologi (förutom att den ena är efter katastrofen och den andra innehåller tentakler)?

Det finns snarare en stor likhet. De kräver fingertoppskänsla. Man måste ta de här världarna på dödligt allvar. Aldrig titta in i kameran och blinka, för då blir det Monty Python. ”Patos bor granne med studentspex” som det står i visan.

Du har ju en bakgrund som spelkonstruktör och har både äventyr och brädspel på ditt samvete. Vad tycker det att det finns för skillnader och likheter i spelkonstruktion och författande?

Jag tycker om spel som berättar en historia. Så där finns en koppling. (Jag kan inte räkna till tjugo utan ledsagare, så därför gillar jag inte alla dessa tyska spel där man mest skickar varor till varandra. Jag vill ha explosioner.) Vad det däremot innebär rent praktiskt är jag osäker på. Dramaturgin i ett spel är rätt annorlunda från den i en bok.

Jag reflekterade inte alls över titeln till ”Jag såg henne i dag i receptionen” (Anders senaste bok), men några dagar efter att jag hade köpt den kom jag på mig själv att jag nynnade på ”You can´t always get what you want”. Är det medvetet du skriver referenser och hänvisningar som liksom smyger sig på läsaren?

Mycket. Det finns massor av sådant i texterna. Rocklåtar, dikter, masskultur. Jag tycker det är kul. Och det blir ett bygge som sträcker sig åt så många andra håll än till interna nickar åt obskyra pulpförfattare eller figurer i rollspel.

Hur går det förresten med uppföljaren till ”Jag såg henne i dag i receptionen”?

”En man av stil och smak” skickas till förläggaren i nästa vecka. Klar och genomläst för andra gången. Nu ska den bara korrekturläsas.

När världar möts

Det är något kittlande, både för läsare och författare, med fiktiva världar som möts. Fantasin gör ett litet skutt när vi förstår att Star Trek utspelas i samma universa som Sherlock Holmes (Spock hävdar ju som bekant att han på sin mors sida är släkt med din berömde detektiven), när CS Lewis skriver om Tolkiens Numenor i sin rymdtrilogi, eller när d’Artagnan berömmer Cyrano de Bergerac.

Det är en konst på många sätt att göra det här, inte bara ur upphovsrättsliga skäl utan också för att det måste göras på ett snyggt sätt – det får ju inte bli för uppenbart, men helst inte alltför kryptiskt. Spocks påstående att han är släkt med Sherlock Holmes är ett bra exempel på detta – och jag antar att det är många som inte alls förstod vad Spock menade med: ”An ancestor of mine maintained that if you eliminate the impossible, whatever remains – however improbable – must be the truth.”

Jag är nog inte den ende som sitter hemma och skriver och som då och då får en lust att komma med en hänvisning till någon annans verk, eller till och med vilja förlägga min historia till just den världen. Bara när jag sitter och skriver det här kommer jag på att det skulle vara roligt om jag lät någon i en av mina historier träffa besättningen från Enterprise när de åker tillbaka i tiden.

Men ganska snart kommer jag på att det nog inte är en så bra idé, och att det troligen skulle ta fokus från den historia jag egentligen hade tänkt berätta. Och att det dessutom skulle bli farligt nära fan fiction.

Det har naturligtvis inte hindrat mig från att slänga in lite hänvisningar till HP Lovecrafts mytologi i ett par av mina noveller. ”Fasan i Alsterskogen” är helt uppenbarligen skriven som en koppling till en av Lovecrafts historier, men även i novellen ”Inbjudningskortet” finns det ett eko av Lovecrafts gudar.

För det är på något sätt lätt att ta till Lovecraft i såna här sammanhang, även om det också är minst lika lätt att göra det ointressant om man överanvänder honom eller inte gör det tillräckligt bra.

Antagligen är det behovet att se samband som gör att vi tycker det är så spännande när vi märker att två fiktiva verk har kopplats ihop. Och vi som skriver tycker naturligtvis att det är kul att då och då slänga in lite hänvisningar, i alla fall om vi har lyckats göra det tillräckligt elegant.

Får se om du hittar fler hänvisning till andra fiktiva världar i min bok än de jag har nämnt här.

Den fjärde månen

bild-13

Jag läste nyligen om min första publicerade novell – Den fjärde månen – som ingick i antologin Främmande besök vilken gavs ut på det lilla förlaget Paradishuset 1997.

Det är en trevlig liten historia, och föga förvånande inser jag att jag har utvecklats en del som författare på sexton år. Det har funnits en recension av boken någonstans på nätet, och vad jag minns tyckte recensenten att min historia var välskriven men händelselös. Det ligger nog lite i det.

Språket är mycket mer målande i jämförelse med hur jag skriver nu, och storyn är lite tunn – även om den har sina poänger. Jag blir nästan lite sugen på att skriva om den helt, får se om det är ett sug som sitter i tillräckligt länge för att jag faktiskt ska göra det.

Novellen tillkom ganska hastigt, så det är egentligen inte så konstigt att den är lite tunn. Det här var sista året som jag bodde i Lund och jag såg en lapp på biblioteket att material söktes till en science fiction-antologi. Jag skrev på den här tiden nästa bara poesi, så jag ringde upp redaktören (det här var ju innan alla människor hade e-post och uppkopplade datorer hemma) och berättade att jag skrev science fiction-poesi. Han tyckte att det lät mycket intressant och bad mig att skicka över några dikter.

Nu var det dock en ren och skär lögn att jag skrev sf-poesi, så jag fick helt enkelt sätta mig ner och spotta ur mig en gäng dikter som jag skickade över efter ett par dagar. När jag ringde upp igen hade redaktören läst dem. Han tyckte att de var bra, men det var ju egenligen noveller han ville ha i antologin.

”Inga problem”, ljög jag. ”Jag har precis skrivit klart en. Jag skickar över den.” Jag kunde vara så övertygande eftersom det här samtalet utspelade sig på en fredag och jag visste att jag hade på mig till ungefär söndag lunch att skriva en novell. Återigen – det här var innan e-post var standard så jag kunde rätta mig efter den vanliga postgången.

Novellen blev uppenbarligen klar i tid och fick vara med i samlingen. Det var en fantastisk känsla, en känsla som gav mersmak, och även om det dröjde ett tag innan jag kom igång på allvar med mitt skrivande så gav det mig tillräckligt med självförtroende att inte lägga författardrömmarna på hyllan.

Jag hoppas Kent Björnsson och Cecilia Nilsson som jobbade med Paradishuset läser det här, och jag hoppas ni vet hur tacksam jag är.

PS Nej, jag tänker inte publicera novellen på den här bloggen eller någon annanstans. Vill ni läsa den får ni leta upp samlingen på ett antikvariat.

PPS Däremot kan ni forfarande besöka förlagets webbplats: http://user.tninet.se/~cor054g/forlaget.htm

bild-14

Bokmässan närmar sig

Även om det ibland blir lite för trångt, lite för svettigt och lite för stimmigt för min smak så kan jag inte låta bli att älska bokmässan. Vissa år har jag hängt på mässan alla fyra dagar – bäst var när jag var ackrediterad för den lilla studenttidning jag var redaktör för och kunde glida in på alla seminarier i mån av plats. De senaste åren har det inte blivit lika mycket, men det är som bekant svårt att planera när man har barn.

Flera gånger när jag har gått på mässgolvet har jag drömt om att en gång få vara med som publicerad författare. Nu kommer Skymningssång ut lite senare i höst, men det känns ändå lite speciellt att mässan närmar sig och ha kontrakt med ett bokförlag och att veta att min bok snart är utgiven.

Jag får se hur mycket jag hinner gå. Om jag vinner ett seminariekort i Boktjuvens tävling så får jag prioritera om vissa saker. Men det är det värt. Tävlingen hittar ni här: http://www.boktjuven.com/2013/09/vinn-ett-4-dagars-seminariebiljett-pa.html

Passa på att läsa lite mer på boktjuvens blogg när ni ändå är där!

Hattar, del två

Som utlovat fortsätter jag nu odysséen genom min samling av huvudbonader. I det förra inlägget om hattar och mössor så nämnde jag ju några minnesvärda hattar i litteraturhistorien. Nu är jag lite nyfiken på vilka huvudbonader som ni kommer ihåg och tycker är värda att nämna, lämna gärna en kommentar och kom ihåg att skydda era huvud när ni går ut. Det är dessutom snyggt.

Sommaren är väl officiellt slut, men det går ändå att påminnas om hur man klär sig inför ett besök på stranden.

Sommaren är officiellt slut, men det går ändå att påminnas om hur man klär sig inför ett besök på stranden.

Ni trodde väl inget annat än att jag äger en basker?

Ni trodde väl inget annat än att jag äger en basker? Naturligtvis införskaffad i Paris.

Den här Stetsonhatten som jag fick i present av mina goda vänner Andreas och Kris när jag fyllde fyrtio är nog kronan i min samling. När jag ser den här bilden inser jag också att jag borde bära fluga oftare.

Den här Stetsonhatten som jag fick i present av mina goda vänner Andreas och Kris när jag fyllde fyrtio är nog kronan i min samling. När jag ser den här bilden inser jag också att jag borde bära fluga oftare.

Intervju med Caroline L Jensen

Caroline L Jensen

Caroline L Jensen

Caroline L Jensen är ett ett lysande stjärnskott på den svenska fantastikhimlen, och en av de där begåvade människorna som kan både roa och oroa. Hennes roman ”Fru Bengtssons andliga uppvaknande” är vansinnigt rolig, och novellen ”Bortom Brahms” något av de mest skrämmande jag läst (sedan är jag ju målgruppen för de som ska få djup ångest av en sådan historia). Hon har också skrivit en utmärkt och medryckande varulvsroman, ”Vargsläkte” och ger här sin syn på våra älskade monster.

Vad är det som lockar med monster i film och litteratur?

För min del är det mest två saker. Jag gillar monster dels därför att det är skönt, rent fysiskt, att bli rädd samtidigt som man sitter tryggt i läsfåtöljen eller tevesoffan och dels därför att jag alltid har identifierat mig med ”the bad guys” i all form av underhållning. Ju värre monster desto coolare blir jag by association, liksom. (Jag vet. Jag är inte normal. Bloggläsare: maila mig inte kontaktuppgifter till era terapeuter.)

Hur mycket tycker du att man kan utveckla mytologiska varelser som monster och vad tycker du då att man ska tänka på? Dina varulvar skiljer sig ju exempel lite grann från traditionen – finns det en gräns när det inte längre är samma varelse?

Jag tycker att man kan köra på som bara den och lägga till och dra ifrån, både fysiskt och mytologiskt, precis hur man vill. Vill man skapa en varulv med tentakler så är det bara att köra på. To each his own universe. Som författare har man sedan friheten att kalla sina monster för precis vad man vill.

Hmm. Rent fysiskt så tycker jag att jag har hållit mig ganska bra till den klassiska 80-tals-varulven. Jag tycker inte särskilt mycket om den sorten som är populär just nu, twilight-vovven, som jag kallar den, utan tycker att en varulv ska se ut mer som de gör i Underworld. Däremot har jag ”befriat” mina varulvar från att styras av månen, och just när man pillar mycket i den grundläggande mytologin kan det vara läge att kalla dem för något annat. Jag kallar också mina varelser för Versipellis – skinnvändare – oftare än jag kallar dem varulvar i texten av just den anledningen, för att inte hardcore varulvsfans ska gå i taket.

Jag har ett minne av att jag i en intervju med dig har läst att du velat skriva om vampyrer, men valde bort de eftersom de har blivit så mesiga de senaste åren. Varför inte se till att göra dem till de livsfarliga mördare de kan vara igen?

Nej, jag valde bort dem _främst_ för att de hade blivit så vanliga. Det fanns en vampyr i var och varannan bok/teveserie när jag skulle börja skriva. Sedan kan jag ha sagt något om att jag inte gillar den nya tidens mjäkvampyrer som blir kära i sin mat (Läs Edward Cullen), utan längtar tillbaka till vampyren som monster. Det där med att tråckla tillbaka vampyren till just monster har för övrigt Justin Cronin gjort alldeles förträffligt i sina böcker ”Flickan från ingenstans” och ”De Tolv”. Jag valde varulvarna för att de, förutom sin uppenbara monsterpotential, var relativt orörda i svensk skräcklitteratur. Jag kommer förmodligen skriva om vampyrer någon gång. Det är nog oundvikligt, men exakt vilken sort har jag inte bestämt mig för än.

Apropå vampyrer. Spike, Lestat eller Dracula?

Lestat. Alla gånger. Han är en utmärkt sammansmältning av det vackra och det farliga hos vampyren. Visst, han är snygg och belevad, men samtidigt ultrapsykopat och du vill inte ha honom i hasorna i en mörk gränd.

Favoritmonster och varför?

Just nu är jag inne i en zombieperiod. Jag och resten av världen, verkar det som. Men det där går i vågor. Zombien är cool som monster eftersom det inte finns någon möjlighet alls att resonera med den. Det finns ingen dualitet (vilket i sin tur är det som gör varulven cool). Den är bara hunger, smuts och död och helt obeveklig i sin strävan att komma åt din hjärna och ditt kött.

Kan du rekommendera några bra böcker om monster?

Justin Cronins böcker är fantastiska. Och i Neil Gaimans senaste ”The ocean at the end of the lane” finns det en del riktigt otäcka varelser. Anders Fager skriver utmärkt svensk monster-tentakel-skräck och bör läsas av varje monsterälskare med självaktning. Åh, och om det finns någon på planeten som inte har läst Kings ”Det” ännu så måste de göra det.

Jag är säkert inte ensam om att undra när du kommer ut med nästa del i din varulvstrilogi. Hur går det?

Det kommer ingen fortsättning. Förlaget som gav ut del ett har gått i konkurs, och intresset från andra förlag för att ta över mitt i en pågående trilogi har varit svagt. Men det kommer definitivt fler monster från mig. Till våren släpps en roman som har arbetsnamnet ”Demonologi för nybörjare” på Bonnierimprintet MIX Förlag. Den handlar mycket kortfattat om att helvetet (pga interna strider) rämnar, spricker och väller ut över resten av skapelsen. Och så då givetvis en pojke som måste försöka ställa allt tillrätta. När man har hela helvetet och alla dess demoner att släppa lös över jorden blir det monsterfest, det kan jag lova.

Om ni precis som jag blir lite sura på att det inte kommer någon fortsättning på Vargsläkte så kan man i alla fall trösta sig med novellen Rovdjur som är något av en sidohistoria.

Tjena alla monsterdiggare

Jag läste i somras en artikel som handlade om att sjöjungfrur är den nya trenden (efter vampyrer, änglar och vad det nu mer har varit), och i slutet av artikeln nämndes något som kallas för merpires, alltså mermaid-vampires!

Jag blev naturligtvis helt såld.

Eftersom vi författare oftast kan vara lite lätt maniska så hade jag inget annat val än att skriva en novell om dessa simmande monster. Ni behöver dock inte oroa er för att det ska vara med någon historia om merpires i samlingen som snart kommer ut, även om boken inte är helt fri från monster av olika slag.

Det är så mycket som attraherar med monster i film och litteratur – dessa övernaturliga livsfarliga varelser som det inte går att resonera med. Som det egentligen inte går att besegra. Och som därför gör att även i en historia där du vet att hjältarna kommer att klara sig så blir det intressant eftersom du undrar hur de ska göra det.

Monstren i Skymningssång håller en ganska låg profil, och är ganska så klassiska; vampyrer (land-baserade), drakar, zombies (eller något liknande) och kanske till och med skogsrån. Dessutom är det roligt att stoppa in varelser från Lovecrafts mytologi som i Fasan i Alsterskogen (den som kan sin Lovecraft inser nog snabbt vilken av hans noveller det är en blinkning till). Men det är ändå roliga att skapa sina egna monster, vilket jag anser att jag gjort i Svaret får den som vinner.

Det finns mycket mer att säga om monster, och jag tror att det forfarande går att skriva bra historier om dem. Och det är bara att blicka djupt ner i det mänskliga psyket för att göra dem trovärdiga. Tänk bara på följande citat av Carl Gustav Jung:

”It is a frightening thought that man also has a shadow side to him, consisting not just of little weaknesses- and foibles, but of a positively demonic dynamism. The individual seldom knows anything of this; to him, as an individual, it is incredible that he should ever in any circumstances go beyond himself. But let these harmless creatures form a mass, and there emerges a raging monster; and each individual is only one tiny cell in the monster’s body, so that for better or worse he must accompany it on its bloody rampages and even assist it to the utmost. Having a dark suspicion of these grim possibilities, man turns a blind eye to the shadow-side of human nature. Blindly he strives against the salutary dogma of original sin, which is yet so prodigiously true. Yes, he even hesitates to admit the conflict of which he is so painfully aware.”

Det finns också något i monsterskildringar som speglar oss själva likaväl som det lyfter fram våra värsta mardrömmar. Eller i bland: drömmar. Drömmar om det monster kan ge oss. Rikedom, makt, odödlighet.

Anna Blixt: Fantasyvärldar med och utan gränser

Detta inlägg är skrivet av författarinnan Anna Blixt som skrivit två böcker i serien om Mörkrets Väktare. Ni kan läsa en recension av hennes första bok på Stefan Ekmans blogg. Jag håller med om det mesta av Stefans omdöme och är dessutom glad att jag ges ut på samma förlag som så begåvade författare som Anna.

Sekundärvärlden är ett av fantasyns kännetecken och trots att den kan vara främmande, fantastisk och magisk brukar vi känna igen oss i den på något sätt. Ofta är ett antal saker underförstådda om inget annat sägs, som att det finns en gravitation som liknar Jordens, att ett dygn är ungefär 24 timmar och att himlen är blå. I de flesta fantasyvärldar befinner vi oss helt enkelt på en plats som påminner om Jorden i någon tidsperiod, ofta mer eller mindre medeltida. Det hjälper oss att känna igen oss i allt det främmande som vävs in, och om man som författare har en uppsättning naturlagar och en ungefärlig tidsperiod att utgå ifrån blir det lättare att beskriva vad som avviker.

När jag först skapade världen där historierna om Mörkrets Väktare utspelar sig tänkte jag oerhört minimalistiskt. Jag skapade de länder jag ville ha med i historien, fyra stycken totalt. Eftersom det kändes ointressant vad som fanns mellan dem bestämde jag att det bara fanns hav där. Kalla det gärna lathet, men jag ville kunna förflytta personer mellan länderna utan att behöva beskriva hur Sällskapet vandrar från A till B genom en massa länder som inte har med historien att göra. Jag tänkte att den vägen har andra redan vandrat och gjort det bättre än vad jag någonsin kan prestera. Så jag hittade på en enkel lösning – hav. Himla fiffigt, då kunde ett kapitel sluta med att Sällskapet steg på båten, och nästa börja med att Sällskapet steg av. Underförstått att de ägnade sig åt harmlös underhållning och inte förde några viktiga samtal på vägen. Yes!

Detta ledde till att jag fick en värld på händerna som bestod av fyra små länder åtskilda av en eländig massa hav. Det fanns en period när det kändes smått instängt utan att ha några traditionella landsgränser att jobba med. Gränser är intressanta. Gränser mellan riken, mellan kulturer, mellan religioner, men jag hade skurit av allt det där med mina fiffiga hav som så effektivt löste transportproblemet. Jag fastnade ändå för världen och begränsningarna växte sig spännande medan historien tog form. Det är veckor eller till och med månader mellan länderna och det skapar en miljö där isolering är en påtaglig faktor. Det finns inga allierade att förhandla med på andra sidan gränsen om man får ett inbördeskrig på händerna. Det finns ingen hjälp att tillkalla och mycket begränsade möjligheter att handla utanför det egna riket. Det kom att forma historien, som kom att handla om karaktärer som blir instängda med varandra i en slags dödsmatch. En geografi som tillkom för att på ett smidigt sätt hantera en historia kom att definiera en annan.

Dessutom började jag med tiden fundera över varifrån allt vattnet egentligen kom. Hade världen alltid sett ut på det viset, eller hade någonting hänt … någon slags katastrof? Världen började få en bakgrundshistoria med en syndaflod som svalde det mesta av landet och lämnade små klaner av människor strandsatta här och var i världen, åtskilda av stormiga hav. Det är en isolerad, utsatt värld där jag måste använda andra hot än konflikter mellan länder för att skapa en historia och där till och med små förändringar av vädret och växtlivet kan få storskaliga konsekvenser som ger eko i historien. Världens geografi blev sådan att den började driva på historien.

Tveka inte att skapa en värld med begränsningar! Många fantasyvärldar tycks oändliga med sina enorma kontinenter som klassiskt sträcker sig från kylan i norr till värmen i söder, men få historier behöver så mycket geografiskt utrymme. Begränsningar kan ge världen karaktär. Det kan vara att det är ont om sten att bygga med, ont om land att odla på eller att det är så sopekasst väder i ett land att hela den lokala kulturen baseras kring att hålla sig inomhus så mycket som möjligt. När du skapar en värld – tänk inte bara på hur långt den sträcker sig och hur många länder den omfattar, utan också på vad som begränsar den. Vad som saknas, och hur den bristen påverkar människorna som lever där. Hur deras samhälle formas utifrån sina begränsningar.

Geografi är en del, men en annan viktig faktor när man skapar en fantasyvärld är magi, ett av genrens säkraste kännetecken. En del världar har magiker som kan bränna sönder himlarna medan andra världar härbärgar mer diskreta former av magi, där vandrande häxor kan brygga en kärleksdryck eller orsaka otur om priset är rätt. Hur man väljer att inkludera magi får stor påverkan på hur samhällena ser ut och fungerar. Magins relation till religion är ett intressant exempel. Religionens stora roll historiskt i vår egen värld var att erbjuda förklaringar till det som människan inte själv kunde förklara – åska, död, framgång, fruktsamhet osv. Om man har magiker som sysslar med dessa saker och kan berätta precis hur det fungerar, eller åtminstone demonstrera, så är det givet att religionen måste få en helt eller delvis annan roll, om den ska finnas alls. Varför skulle någon be gudarna om regn, om man kan knalla över till magikerna och betala för det?

Eftersom magikerna har så pass konkreta förmågor i världen jag skapade bestämde jag mig för att bara låta döden tillhöra religionens områden, i egenskap av det enda stora mysteriet som magikerna inte rår på eller kan förklara. Jag ser inget stort behov av vardagsreligion i en värld där magi tillhör vardagen och magin varken är gudasänd eller oförklarlig i sitt ursprung. Dessutom blev bristen av gudar ytterligare en faktor som förstärkte känslan av att människorna i historien är utelämnade till varandra. Återigen isolerade, utan någon högre makt som kan ingripa. Jag ser det som viktigt att hitta en bra balans mellan magi och religion i världen man skapar. De båda kan hänga ihop om magin kommer från gudarna, religion och magi kan vara motsatta krafter, eller också kan magin trolla bort behovet av dyrkan.

Magi i övrigt är spännande för sin egen skull och hjälper till att definiera fantasyvärlden och ge den dess karaktär. Jag har valt att ha två distinkta dimensioner av magin i min värld. Dels är det den praktiska användningen (kasta eldbollar, nedkalla en storm, hela ett sår) som kan tillämpas av de som har fötts med sådana förmågor, dels är det en medfödd egenskap som alla har i någon form, ungefär som en blodgrupp. En del tillhör Ljuset och andra tillhör Mörkret. Det är ett tillstånd som normalt inte ändrar sig, men som ändå kan få påverkan på livet genom dolda skillnader som bara blir synliga vid gränserna, där de båda krafterna kolliderar. Jag ville ha både en praktisk, synlig, påtaglig del av magin som människan kan kontrollera, såväl som en dold, mystisk, skoningslös del som inte går att påverka men som ändå påverkar livet.

Ett annat kännetecken för genren är som sagt den historiska / medeltida tidsandan. Det hör lite till förväntningarna att det ska vevas med svärd i fantasyn. Om vi tittar tillbaka i vår egen historia fanns det dock många teknologiska krockar under den långa ”svärdsvevarperioden” här i vår värld, när upptäckare från ett land reste till ett annat. Något jag ofta saknar i fantasyn är just kännbara teknologiska skillnader mellan raserna – ofta känns det som att alla är på ungefär samma nivå, om än med lite olika form på svärden och olika snitt på klänningarna. Tänk på, om nu de klassiska alverna ändå lever i hundratals eller tusentals år, varför har ingen av dem uppfunnit en ångpanna eller en primitiv kanon? Finns det inte en enda nyfiken eller åtminstone uttråkad alv, med talang för konstruktion eller en tendens till pyromani? Tiden går framåt även i fantasyvärlden, och länder som skiljs åt av stora avstånd borde med tiden göra olika teknologiska (eller magiska) framsteg.

Det är min övertygelse att fantasyn som genre skulle må bra av att ta ett steg närmare science fiction när det gäller världsbyggande, just eftersom såväl landskap som teknik och främmande raser i science fiction verkligen kan vara just främmande. Alver och dvärgar har mist lite av nyhetens behag och Sällskap har redan knallat till fots genom varenda terräng som vår planet kan erbjuda. Vill vi upptäcka någonting nytt i fantasylanden som vi skapar, kan vi behöva spana bortanför de upptrampade stigarna och våga inkludera det verkligt främmande. Skillnader i tekonologi/magi, gränser mellan annat än riken, begränsningar av saker som är självklara i vår egen värld.

I historien om Mörkrets Väktare har jag en enda främmande ras, som till dags dato bara hänvisas till som “de gyllene”. Jag har inte avslöjat riktigt vad det är för varelser, då de färdas i människoskepnad och inte gör full entré förrän i nästa bok, men på grund av mina stora hav (återigen – tack min forna lathet!) har de gyllene levt åtskilda från människorna i nära tretusen år. Det är lång tid. På tretusen år har vi i vår egen värld gått från att upptäcka hur man kan hamra järn till vassa föremål, till att ha robotar som knallar runt på andra planeter. Människorna i min värld har på den tiden hunnit bygga upp ett nog så fungerande samhälle, trots att de hålls tillbaka av brist på naturtillgångar och handel. På andra sidan haven har de gyllene kommit betydligt längre och när de båda möts kan jag bjuda på en rejäl skillnad mellan dem. Jag håller det hela på fantasykanten, men inspireras oundvikligen av science fiction, eftersom mötet mellan överlägsna och underlägsna raser och mötet med det verkligt främmande är ett så väl undersökt tema där.

Bara för att man börjar med en uppsättning kända naturlagar och en bekant värld med historiska /medeltida drag, måste man inte sluta där. Fantasy måste inte falla i fällan att berätta en historia som färdas från punkt A till punkt B på en karta. Den kan utforska i andra riktningar, ner i källardimensionerna, upp i himlarna eller in i sin egen framtid genom möten med mer avancerade kulturer under historiens gång.

Jag tror på fantasyn som genre. Sekundärvärldarna som vi skapar (eller upptäcker) kan visa oss helt nya horisonter om vi tillåter dem. Våga begränsa din värld, visa nya vyer och ta läsaren utanför den upptrampade stigen!