Vinn biljett till bokmässan

Jag står i år inför den behagliga situationen att jag har fler biljetter till bokmässan än vad jag kommer att behöva. Så vad är då lämpligare än att låta någon av mina framtida läsare få chansen att vinna en biljett?

Om du vill ha en biljett till bokmässan behöver du göra följande:

1. Skriv på din blogg, twitter, facebooksida eller liknande varför du ser fram emot min novellsamling.
2. Länka också till antingen den här bloggen eller till mitt förlags webbsida (http://undrentideforlag.com)
3. Skriv en kommentar till det här inlägget där du berättar var jag kan läsa din motivering.

Den motivering som tilltalar mig mest vinner biljetten. Tävlingen pågår tills på måndag så vinnaren får en chans att få sin biljett i tid.

Intervju med Anders Fager

Skräckförfattaren Anders Fager

Anders Fager slog till för några år sedan med den lilla novellsamlingen ”Svenska kulter”, och sedan dess har inget varit sig likt i vårt avlånga land. En mycket lyckad, och helt bisatsfri, blandning av svensk realism och Lovecrafts mytologi gör honom till en av de intressantaste samtida svenska författarna.
Anders har dessutom ett förflutet som spelkonstruktör och han är bland annat mannen bakom det kultförklarade äventyret ”Spindelkonungens pyramid”. Men det visste väl alla redan vid det här laget.
Inte lika känt är det kanske att han har skrivit tre noveller som ska publiceras tillsammans med rollspelet Mutant År 0 som ges ut inom kort av Fria Ligan, och som mycket riktigt är en ny version av det gamla rollspelet Mutant som Äventyrsspel en gång i tiden gav ut.

Vad är det som är så fascinerande med Lovecraft och Cthulhu-mytologin?

Förutom det uppenbara att mytologin är en välkänd OCH copyrightfri ”open source”, så frågar jag mig ofta detsamma. Vad är det som är så roligt med det här? Tentakler och uråldrig ondska? En sak kan vara utmaningen i att få något så tematiskt kitchigt och litterärt blyfotat att bli det minsta intressant för folk som inte har en levande och spelnörderi-baserad relation till Shub Niggurath.

Och varför är det så lätt att plocka in Lovecrafts mytologi i egna historier?

Därför att det egentligen inte är så mycket att plocka in. Det räcker med att slänga in några ”främmande eoner” så ställer sig fanboysen upp och gör vågen. För Lovecrafts mytologi är lövtunn. Gudarna är inte mer än ett par tentakler och några tuffa poser och när du väl har mumlat lite om att ”stjärnorna står rätt” så kan du göra hur du vill.

Jag får intrycket av att du gör rätt mycket research kring de alldagliga eller ”verkliga” inslagen i dina historier. Men hur mycket research gör du på mythosgrejer? Sitter du och läser igenom reglerna till Call of Cthulhu flera gånger om året eller går du mest på känn?

Det senare. Lagt ner en del tid på hällristningar och Knopkhe rätt nyligen. Eftersom hällristningarna finns så la jag ner 95% av tiden på dem och visar att man faktiskt kan se spår av Knopkhe här i norden. Lapparna dyrkade dem. Knopkhe som jag fortfarande kan skit och inget om.

Vill du förresten dela med dig av något intressant/underhållande/makabert från ditt researcharbete?

Så fort man går i närheten av new age & alternativmedicin så dyker det upp så mycket fördummande bondfångeri att det är blir svårt att skriva om det utan att det blir buskis. Tentakler och främmande eoner känns helt psykiskt stabilt i jämförelse. Annars så undrar jag mest om det är någon yrkesetisk regel ibland obducenter att de alltid måste laga mat när man ringer dem.

Du ska ju skriva några noveller i en annan redan känd värld – nämligen den från rollspelet Mutant. Kan du berätta något om detta?

Inte mycket. Har skrivit tre noveller som ska korras i dagarna. Det var väldigt roligt att lämna mitt skräckiga Stockholm en stund. Och väldigt roligt att få arbeta med en så klassisk värld. Jag är hedrad. Faktiskt.

Varifrån kom initativet till novellerna, var det du eller gänget på Fria Ligan?

Tror det var jag som frågade. Numera är jag så pass känd i de här sammanhangen att folk har svårt att tacka nej till mig. Jag bara stövlar in och säger ”JAG BEHÖVS I DET HÄR PROJEKTET.” Ungefär.

Fick du helt fria händer, eller några riktlinjer att följa (exempelvis att en novell ska funka som bakgrund/komplement till ett äventyr, eller att du måste ha med tre rubbitar)?

Vi pratade om miljön innan. Och efter hand. Mest för att jag inte skulle behöva skriva om en massa. Det blev lite jämkande längs vägen, men det får man räkna med.

Vet du om novellerna kommer att finnas tillgängliga på annat sätt än i själva spelet?

Fria Ligan har nästan material till en bok i steam-postapokalyps-setting. Det går säkert att lura mig att skriva lite mer så det blir en hel bok.

Vad är det stora skillnaderna att skriva i Mutantvärlden och Lovecrafts mytologi (förutom att den ena är efter katastrofen och den andra innehåller tentakler)?

Det finns snarare en stor likhet. De kräver fingertoppskänsla. Man måste ta de här världarna på dödligt allvar. Aldrig titta in i kameran och blinka, för då blir det Monty Python. ”Patos bor granne med studentspex” som det står i visan.

Du har ju en bakgrund som spelkonstruktör och har både äventyr och brädspel på ditt samvete. Vad tycker det att det finns för skillnader och likheter i spelkonstruktion och författande?

Jag tycker om spel som berättar en historia. Så där finns en koppling. (Jag kan inte räkna till tjugo utan ledsagare, så därför gillar jag inte alla dessa tyska spel där man mest skickar varor till varandra. Jag vill ha explosioner.) Vad det däremot innebär rent praktiskt är jag osäker på. Dramaturgin i ett spel är rätt annorlunda från den i en bok.

Jag reflekterade inte alls över titeln till ”Jag såg henne i dag i receptionen” (Anders senaste bok), men några dagar efter att jag hade köpt den kom jag på mig själv att jag nynnade på ”You can´t always get what you want”. Är det medvetet du skriver referenser och hänvisningar som liksom smyger sig på läsaren?

Mycket. Det finns massor av sådant i texterna. Rocklåtar, dikter, masskultur. Jag tycker det är kul. Och det blir ett bygge som sträcker sig åt så många andra håll än till interna nickar åt obskyra pulpförfattare eller figurer i rollspel.

Hur går det förresten med uppföljaren till ”Jag såg henne i dag i receptionen”?

”En man av stil och smak” skickas till förläggaren i nästa vecka. Klar och genomläst för andra gången. Nu ska den bara korrekturläsas.

När världar möts

Det är något kittlande, både för läsare och författare, med fiktiva världar som möts. Fantasin gör ett litet skutt när vi förstår att Star Trek utspelas i samma universa som Sherlock Holmes (Spock hävdar ju som bekant att han på sin mors sida är släkt med din berömde detektiven), när CS Lewis skriver om Tolkiens Numenor i sin rymdtriologi, eller när d’Artagnan berömmer Cyrano de Bergerac.

Det är en konst på många sätt att göra det här, inte bara ur upphovsrättsliga skäl utan också för att det måste göras på ett snyggt sätt – det får ju inte bli för uppenbart, men helst inte alltför kryptiskt. Spocks påstående att han är släkt med Sherlock Holmes är ett bra exempel på detta – och jag antar att det är många som inte alls förstod vad Spock menade med: ”An ancestor of mine maintained that if you eliminate the impossible, whatever remains – however improbable – must be the truth.”

Jag är nog inte den ende som sitter hemma och skriver och som då och då får en lust att komma med en hänvisning till någon annans verk, eller till och med vilja förlägga min historia till just den världen. Bara när jag sitter och skriver det här kommer jag på att det skulle vara roligt om jag lät någon i en av mina historier träffa besättningen från Enterprise när de åker tillbaka i tiden.

Men ganska snart kommer jag på att det nog inte är en så bra idé, och att det troligen skulle ta fokus från den historia jag egentligen hade tänkt berätta. Och att det dessutom skulle bli farligt nära fan fiction.

Det har naturligtvis inte hindrat mig från att slänga in lite hänvisningar till HP Lovecrafts mytologi i ett par av mina noveller. ”Fasan i Alsterskogen” är helt uppenbarligen skriven som en koppling till en av Lovecrafts historier, men även i novellen ”Inbjudningskortet” finns det ett eko av Lovecrafts gudar.

För det är på något sätt lätt att ta till Lovecraft i såna här sammanhang, även om det också är minst lika lätt att göra det ointressant om man överanvänder honom eller inte gör det tillräckligt bra.

Antagligen är det behovet att se samband som gör att vi tycker det är så spännande när vi märker att två fiktiva verk har kopplats ihop. Och vi som skriver tycker naturligtvis att det är kul att då och då slänga in lite hänvisningar, i alla fall om vi har lyckats göra det tillräckligt elegant.

Får se om du hittar fler hänvisning till andra fiktiva världar i min bok än de jag har nämnt här.

Den fjärde månen

bild-13

Jag läste nyligen om min första publicerade novell – Den fjärde månen – som ingick i antologin Främmande besök vilken gavs ut på det lilla förlaget Paradishuset 1997.

Det är en trevlig liten historia, och föga förvånande inser jag att jag har utvecklats en del som författare på sexton år. Det har funnits en recension av boken någonstans på nätet, och vad jag minns tyckte recensenten att min historia var välskriven men händelselös. Det ligger nog lite i det.

Språket är mycket mer målande i jämförelse med hur jag skriver nu, och storyn är lite tunn – även om den har sina poänger. Jag blir nästan lite sugen på att skriva om den helt, får se om det är ett sug som sitter i tillräckligt länge för att jag faktiskt ska göra det.

Novellen tillkom ganska hastigt, så det är egentligen inte så konstigt att den är lite tunn. Det här var sista året som jag bodde i Lund och jag såg en lapp på biblioteket att material söktes till en science fiction-antologi. Jag skrev på den här tiden nästa bara poesi, så jag ringde upp redaktören (det här var ju innan alla människor hade e-post och uppkopplade datorer hemma) och berättade att jag skrev science fiction-poesi. Han tyckte att det lät mycket intressant och bad mig att skicka över några dikter.

Nu var det dock en ren och skär lögn att jag skrev sf-poesi, så jag fick helt enkelt sätta mig ner och spotta ur mig en gäng dikter som jag skickade över efter ett par dagar. När jag ringde upp igen hade redaktören läst dem. Han tyckte att de var bra, men det var ju egenligen noveller han ville ha i antologin.

”Inga problem”, ljög jag. ”Jag har precis skrivit klart en. Jag skickar över den.” Jag kunde vara så övertygande eftersom det här samtalet utspelade sig på en fredag och jag visste att jag hade på mig till ungefär söndag lunch att skriva en novell. Återigen – det här var innan e-post var standard så jag kunde rätta mig efter den vanliga postgången.

Novellen blev uppenbarligen klar i tid och fick vara med i samlingen. Det var en fantastisk känsla, en känsla som gav mersmak, och även om det dröjde ett tag innan jag kom igång på allvar med mitt skrivande så gav det mig tillräckligt med självförtroende att inte lägga författardrömmarna på hyllan.

Jag hoppas Kent Björnsson och Cecilia Nilsson som jobbade med Paradishuset läser det här, och jag hoppas ni vet hur tacksam jag är.

PS Nej, jag tänker inte publicera novellen på den här bloggen eller någon annanstans. Vill ni läsa den får ni leta upp samlingen på ett antikvariat.

PPS Däremot kan ni forfarande besöka förlagets webbplats: http://user.tninet.se/~cor054g/forlaget.htm

bild-14

Bokmässan närmar sig

Även om det ibland blir lite för trångt, lite för svettigt och lite för stimmigt för min smak så kan jag inte låta bli att älska bokmässan. Vissa år har jag hängt på mässan alla fyra dagar – bäst var när jag var ackrediterad för den lilla studenttidning jag var redaktör för och kunde glida in på alla seminarier i mån av plats. De senaste åren har det inte blivit lika mycket, men det är som bekant svårt att planera när man har barn.

Flera gånger när jag har gått på mässgolvet har jag drömt om att en gång få vara med som publicerad författare. Nu kommer Skymningssång ut lite senare i höst, men det känns ändå lite speciellt att mässan närmar sig och ha kontrakt med ett bokförlag och att veta att min bok snart är utgiven.

Jag får se hur mycket jag hinner gå. Om jag vinner ett seminariekort i Boktjuvens tävling så får jag prioritera om vissa saker. Men det är det värt. Tävlingen hittar ni här: http://www.boktjuven.com/2013/09/vinn-ett-4-dagars-seminariebiljett-pa.html

Passa på att läsa lite mer på boktjuvens blogg när ni ändå är där!

Hattar, del två

Som utlovat fortsätter jag nu odysséen genom min samling av huvudbonader. I det förra inlägget om hattar och mössor så nämnde jag ju några minnesvärda hattar i litteraturhistorien. Nu är jag lite nyfiken på vilka huvudbonader som ni kommer ihåg och tycker är värda att nämna, lämna gärna en kommentar och kom ihåg att skydda era huvud när ni går ut. Det är dessutom snyggt.

Sommaren är väl officiellt slut, men det går ändå att påminnas om hur man klär sig inför ett besök på stranden.

Sommaren är officiellt slut, men det går ändå att påminnas om hur man klär sig inför ett besök på stranden.

Ni trodde väl inget annat än att jag äger en basker?

Ni trodde väl inget annat än att jag äger en basker? Naturligtvis införskaffad i Paris.

Den här Stetsonhatten som jag fick i present av mina goda vänner Andreas och Kris när jag fyllde fyrtio är nog kronan i min samling. När jag ser den här bilden inser jag också att jag borde bära fluga oftare.

Den här Stetsonhatten som jag fick i present av mina goda vänner Andreas och Kris när jag fyllde fyrtio är nog kronan i min samling. När jag ser den här bilden inser jag också att jag borde bära fluga oftare.