Intervju med Anders Blixt

Anders Blixt är troligen inte ett okänt namn för er som läser på den här bloggen. Han är nog mest känd för sin tid som spelkonstruktör på Äventyrsspel, och har utöver det konstruerat ytterligare några svenska rollspel och varit en flitig skribent i bland annat olika speltidningar. Han har också gett ut två romaner – varav den ena recenseras av mig här.

Han hade vänligheten att ta sig tid att svara på några frågor, så det är alltså mitt stora nöje att presentera bloggens första intervju.

Vi är en stor del av en generation som har mycket att tacka dig och resten av gänget på gamla Äventyrsspel och vi är också många som har utvecklat vår kreativitet delvis genom era produkter. Hur känns det? 🙂

Det har gått en generation (ca 25 år) sedan guldåren hos Äventyrsspel, men folk har inte glömt den eran. Ett exempel:

I höstas, när jag börjat på en ny arbetsplats (ett IT-företag) blev jag tilltalad av några kollegor i fikarummet. De hade sett min ID-bricka, som alla anställda måste bära synligt.
”Anders Blixt, är du som…?”
”Jo”, svarade jag, ”I am the One.”
Sedan hade vi en stunds Mutantnostalgi till kaffet.

På samma sätt för jag ibland påhejande meddelanden på Facebook eller i eposten från gamla gamers som tackar mig.

När jag satt i Frihamnen 1986 kunde jag inte föreställa mig att jag faktiskt skulle påverka många tonåringars liv rejält till det bättre. Det känns underbart att få veta att all den kreativa möda jag lade ner där har hjälpt en hel del andra människor att bygga bättre liv. ”Mina” rollspel blev mer än enbart underhållning för dem. (Citattecknen kring ordet mina är avsiktliga, eftersom ett rollspel aldrig är en persons verk, utan det byggs bit för bit. Konstruktören lägger grunden och varje spelgäng bygger sedan sin slottsflygel ovanpå denna.)

Det är väl egentligen inte så konstigt att de flesta av de nya svenska fantastikförfattarna är gamla rollspelare, och det är väl inte heller så konstigt att ni är några stycken från Äventyrsspel som nyligen har gett ut böcker. Men jag undrar ändå om du har några tankar kring det här?

Vi lärde oss att skriva läsvärda texter genom att fila på rollspelsmanus. Vi lärde oss också hur arbetskrävande det är att producera ett färdigt manus och hur mycket möda man behöver lägga på att skapa en intressant värld där äventyren utspelar sig.

Min uppfattning är också det har kommit ganska mycket ny svensk fantastik på rätt kort tid. Har du någon fundering kring varför det är så?

Print-on-demand-revolutionen är sannolikt den främsta orsaken. Under de senaste åren har det blivit möjligt för författare att ”ta saken i egna händer” och publicera böcker via elektroniska hjälpmedel på ett sätt som var omöjligt tidigare. Det kostar ett par tusen kronor att får ut en bok, en bråkdel av tidigare kostnader, och man kan göra det utan förlag.

Därtill har attityden till fantastik förändras i mainstream-kulturen. När jag var ung, var SF och fantasy lätt suspekta genrer som ”bara” gillades av excentriker. De som spelade Drakar och Demoner på 1980-talet har nu växt upp och blivit etablerade medborgare som inte skäms för sin entusiasm inför fantastiken.

Du har ju hittills gett ut två böcker – den ena, Spiran och staven, utspelar sig i en rollspelsvärld du också konstruerar och den andra, Iskriget, i en värld som (vad jag vet) utvecklades för boken. Vad är det för skillnad för dig som författare att skriva i en värld du känner till väl och att skapa en ny för en bok?

När jag analyserar rollspelskonstruktion brukar jag bland annat framhäva skillnaden mellan setting (den miljö där äventyret utspelar sig) och scenario (själva äventyret).

Iskriget startade som ett scenario som i mångt och mycket inspirerades av det Balkan-krig som rasade ”utanför mitt kontorsfönster”. Jag arbetade då i den svenska änden av FN-insatsen i det krigshärjade forna Jugoslavien och även om jag aldrig for till själva krigszonen, visste jag vad våra blåhjälmar mötte där nere. Under en snörik vinter växte gradvis en berättelse fram och jag skapade en lämplig setting för scenariot. Några exempel: Romanens oheliga allianser mellan stora och små makter och civilisternas uppenbara skräck för massakrer och våldtäkt är hämtade mer eller mindre direkt från det tidiga 1990-talets Bosnien och sedan omstöpta för att passa romanvärldens 1940-talsepok.

Spiran och staven utspelade sig i subkontinenten Vidonia, en plats som jag som jag hade skapat 1996-97 åt rollspelet Gondica. Här fanns alltså en detaljerad setting med metaplotter bakom kulisserna och jag valde ut en klassisk trop – den avsatte rättmätige härskarens kamp att återta tronen – och anpassade den till världen. Dessutom byggde jag ut världen med nya påfund som inte var uttänkta när jag skrev spelet men som jag nu ville ge betydelse för de relevanta bakgrundskonspirationerna (till exempel eþern). Parallellerna med franska revolutionen fanns redan i spelet – det är en Europa-omstörtande händelse som länge har intresserat mig – och jag lät sedan Vidonias historia marschera framåt ett par år från spelets NU till romanens NU.

Du har aldrig funderat på att själv skriva en bok som utspelar sig i Ereb Altor eller Mutantvärlden?

Ereb Altor, nej, där har jag aldrig haft några bra idéer. Det var lätt att skriva rollspelsmaterial där, men stället fick aldrig det djup som jag behöver för att kunna skriva skönlitteratur av slag som roar mig.

Det klassiska Mutant-Skandinavien, jovisst det har jag grunnat på några gånger. När jag var med och byggde den världen kunde jag se sociala och kulturella företeelser som skulle fungera i skönlitterära sammanhang. Jag tänkte mig bland annat en westernliknande historia som skulle utspela sig på mutantkosackernas stäpp. Men det finns rättighetshinder och jag har ingen lust att förhandla fram kontrakt som stipulerar vad jag får eller inte får göra.

Är det förresten något gammalt äventyr från tiden med Äventyrsspel som du tycker skulle fungera bra som underlag för en roman (utöver Svavelvinter alltså)?

En knivig fråga. Mycket tid har gått sedan dess och minnesbilderna är inte glasklara. Jag tror att Marsklandet skulle kunna bli en pang-på-rödbetan fantasyactionstory: huvudpersonerna paddlar kanot, samlar information, förhandlar och slåss innan de ger sig in i den farliga labyrinten.

Världen i Iskriget är ju mycket fascinerande. Har du tänkt tanken på att konstruera ett rollspel i den?

Jodå, det har jag tänkt. Problemet är att den svenska rollspelsmarknaden är så liten och spelet skulle nischas som dieselpunk. Jag tror att jag kanske skulle kunna sälja femtio spel. Och då känns det inte mödan värt.  (För många år sedan gav Krister Sundelin och jag ut Lemuria, en dieselpunkvärld till spelsystemet d20 Modern. Den blev inte så särskilt framgångsrik.) Men Iskriget-världen är rik på äventyr och konflikter. Det är ett gritty ställe där man kan vara spion, smugglare, legosoldat och mycket annat.

Finns det några andra rollspelsvärldar som du tycker skulle passa bra som underlag för böcker?

Greg Staffords värld Glorantha, mest känd via det klassiska rollspelet Runequest, rymmer många komplexiteter av social och antropologisk natur. Där skulle jag gärna se en djuplodande fantasyroman som handlar om mötena mellan Lunar-imperiet och dess grannfolk.

Krister Sundelin har i Skymningshem: Andra Imperiet skapat ett fartfyllt science-fiction-kosmos som har potential för äventyrsromaner. Där finns gåtor att lösa, konflikter att tampas med, samtidigt som stämningen är trivsam. Det är en miljö delvis i författaren Alan Dean Fosters Flinx-anda.

Finns det någon fiktiv värld som du gärna hade sett ett rollspel i?

Tim Powers’ ockulta piratroman On Stranger Tides för läsaren till ett kusligt Karibien i början av 1700-talet. Hjältarna måste både kunna svinga en huggare och avvärja förbannelser. Action, humor och rädsla hand i hand. (Och inte lika utflippat som Disneys Pirates of the Caribbean.)

Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi har också god spelpotential, särskilt under den stökiga perioden när kolonister och storföretag kämpar om vilka terraformingmetod som ska tillämpas: den snabba eller den snygga. Många aktörer, många drivkrafter och en komplex uppsättning olika slags samhällen.

Slutligen – hur går det med uppföljaren till Iskriget? I alla fall jag väntar ivrigt! 

Min hustru plågas sedan några år av allvarlig sjukdom och vi har tre barn. Så jag har haft så fullt upp med familjen att jag inte har kunnat skriva något på ett bra tag. Berättelsen finns där – Ökenvandring med Adèle von Rosens äventyr på Magalhana i samband med den kejserliga attacken mot staden Karquim – men ligger i vänteläge.

Annonser

Recension: Iskriget – och andra berättelser av Anders Blixt

Den inte helt okände rollspelskonstruktören Anders Blixts roman Iskriget utspelar sig i en värld som påminner väldigt mycket om vår, med där historien har utvecklats något annorlunda. Boken tar sin början 1940, men låt er inte luras av detta: kriget det handlar om är inte andra världskriget utan ett republikanskt uppror mot bland annat den habsburgske kejsaren.

Skådeplats för romanen är Alba, en fiktiv kontinent som är ungefär lika stor som Europa och som vi finner där vi är vana vid att hitta sydpolen.

Vi kastas raskt in i handlingen och fastnar lika snabbt. Johnny Bornewald, spion och agent för de republikanska rebellerna, har precis anlänt till Alba. Tillsammans med den infödda guiden Linda Connor färdas han över ismassorna på vad som från början verkar vara ett rent rutinuppdrag.

Då Alba är koloniserat av Europeiska stater är kriget inte långt borta och det är av yttersta vikt att Johnnys uppdrag och identitet hålls hemligt.

Striderna drar snart in över Alba, och ett antal spännande händelser leder till att Johnny och Linda gör en upptäckt som kan få stor betydelse för krigets utgång. Man kan nästan likna deras upptäckt med en viss ring som förekommer i en mycket populär fantasyroman och Anders Blixt tvekar inte att ställa de verkligt svåra frågorna kring hur man kan använda något som är så mäktigt och samtidigt så farligt.

Iskriget är en välskriven, fartfylld och spännande äventyrsberättelse, men det är de moralfilosofiska frågorna som ställs i boken gör den extra intressant. Anders Blixt gör det varken lätt för personerna i romanen eller för oss läsare och han låter oss förstå valen som måste fattas.

Romanen är inte särskilt lång, men det är ändå imponerande hur mycket som får plats i den, både äventyret och frågorna som ställs. Lika elegant som i Anders Blixts andra roman, Spiran och staven, beskriver han världen som vi färdas igenom.

Det enda jag möjligtvis kan invända mot är att det blir lite väl svepande när vi möter det som skiljer sig mest från vår egen värld. Här hade jag gärna sett att romanen stannade upp, beskrev mer och gjorde Alba ännu mer levande.

Något jag verkligen gillar är de alternativhistoriska dragen i berättelsen, och givet hur världen i Iskriget ser ur känns det som beskrivs helt rimligt. Dessutom är det lite kul att få reda på vad som har hänt med vissa kända personer och deras verk i Blixts version av verkligheten.

Bokens titel är ju egentligen ”Iskriget och andra berättelser”. Dessa andra berätterlser är två noveller som utspelar sig på den lika fiktiva kontinenten Magalhana (som mer eller mindre ersätter Australien). Och boken hade knappast kunnat sluta bättre. Novellerna är väldigt bra. Välskrivna, starka och engagerande.

De är till viss mån baserade på Anders Blixts egna erfarenheter från när han jobbade för FN i Afghanistan och detta märks bland annat i den mån att novellerna känns så verkliga och detta är troligtvis en anledning till att de berör så mycket.

Det enda jag egentligen saknar i boken är en karta över jorden så som den ser ut i bokens värld – det hade varit givande att få en klarare bild av hur kontinenterna Alba och Magalhana ser ut och var de ligger.

En mycket gott tecken på hur väl Anders Blixt har lyckats är att jag redan innan jag hade läst färdigt Iskriget hoppades på att få läsa mer om den värld han har skapat. Så det var mycket glädjande när jag fick reda på att han har planer på en fristående uppföljare som kommer att utspela sig på Magalhana. Det ser vi fram emot!

Vad väntar du på? Beställ den nu! 

Fantasy – ett steg in i en annan värld

Från rollspel som Drakar och Demoner är ju inte steget långt till fantasy. Jag blev själv Tolkienskadad i unga år, och har lyckligtvis inte växt ifrån det. Eller rättare sagt: jag har inte försökt lura mig själv att fantasy endast skulle vara litteratur för barn och unga.

Man behöver i ärlighetens namn inte läsa särskilt mycket fantasy för att inse att det är en väldigt vuxen genre (fast det finns naturligtvis utmärkt barn- och ungdomsfantasy). Kanske är det så att vi tack vare en viss TV-serie som är rätt populär nu kan få en liten annan syn på genren i Sverige. Eller inte.

En fråga som vi fantasyläsare ibland får är vad som är grejen, varför man vill läsa något som inte ens utspelar sig i verkligheten. Det finns många svar på den frågan, kanske lika många som det finns läsare, men jag tror att många kan ensas om att något av de mest fascinerande med fantasylitteratur är världarna som böckerna utspelas i. Särskilt när det gäller så kallad ”high fantasy” (Wikipedia kan naturligtvis reda ut vad som är high fantasy om ni känner er osäkra).

När de är som bäst så är dessa världar fullt fungerande små universum, där saker hänger ihop, hur orimligt det än verkar. Tolkien skriver i sin essä Om Sagor hur viktigt det är som författare att se till att beskrivningen av världen hänger ihop. Om solen är blå måste du som skapare av världen veta hur gräset ser ut i solskenet.

I många fall är världen bättre än boken – det är onekligen fallet med Tolkiens Midgård som nog är den mest genomtänkta fantasyvärld vi kan tänka oss. Och innan någon blir upprörd vill jag bara påpeka att bara för att världen är bättre än boken så betyder det ingalunda att boken skulle vara dålig. Jag har läst Ringarnas Herre minst tio gånger (antagligen fler), och tro mig, jag skulle inte göra det om jag inte älskade den.

Delar av vår bokhylla för den som fortfarande inte är övertygad om att jag älskar Tolkien.

Delar av vår bokhylla för den som fortfarande inte är övertygad om att jag älskar Tolkien.

Problemet som mycket fantasy lider av är att världen inte är tillräckligt intressant eller att den blir alldeles för lika andra fantasyvärldar. Om en författare bestämmer sig för att hitta på en helt egen värld så tycker jag det inte är för mycket begärt att faktiskt göra den just det – egen.

Måste boken utspela sig i en kvasimedeltid? Varför påminner könsrollerna så mycket om de som finns i vår värld? Behövs det en vis, ädel och odödlig ras såväl som krumma och svartmuskiga varelser som slåss för de onda? Måste den onde fursten bo i ett mörkt torn och den unge prinsen leva i hemlighet på en bondgård oviss om sin sanna identitet?

Nu finns det lyckligtvis mycket fantasylitteratur som har lämnat klichérna bakom sig, och det kommer mer och mer spännande böcker skrivna av författare som verkligen vågar utforska sin egen fantasi och bygga upp intressanta och annorlunda världar.

Själv har jag alltid tyckt att det är fruktansvärt svårt att skriva fantasy – kanske har jag varit för ödmjuk (eller lat?) för att ordentligt ta mig an inför uppgiften att skapa en intresseväckande värld.

Två av novellerna i min samling nosar på ”high fantasy” – Målningen och Intervjun, men i ärlighetens namn är det bara den sistnämnda av dessa som verkligen utspelar sig i en annan värld. Men det som jag själv känner att jag lyckades med när jag skrev dem var att få med känslan av att en större värld finns bakom historien. Att det finns mer att berätta. Och jag hoppas att ni som läsare ska känna er lite nyfikna på världarna, även om jag inte kan lova att jag någonsin kommer återvända till dem själv.

Annars måste jag erkänna att jag precis har avslutat första utkastet av en fantasyroman. Jag passade på att göra ett av alla test som finns på nätet för att se hur klichéfylld boken är. Domen blev att den endast innehåller 5 % klichéer, vilket enligt de som gjort testet är mer än OK: ”Good job. Your fantasy book isn’t cliched at all. It should be an interesting, original work of art.”

Kolla själv – även om du inte skriver en bok är det rätt rolig läsning: http://www.gotoquiz.com/is_your_epic_fantasy_novel_cliched

Drakar, demoner och jag

Om man som jag var en bokälskande nörd i de yngre tonåren utan en alltför stor bekantskapskrets var det en otrolig upplevelse på så många sätt att få bli introducerad till rollspel.

Inte bara för alla möjligheter som finns i spelet och för att det är så otroligt stimulerande för fantasin och berättarlusten, utan också för att det var en sysselsättning för oss som kommit på att det inte var så där fantastiskt kul att springa efter en boll hela tiden – särskilt som det var viktigare att vara bra på att jaga den där bollen än att ha roligt tillsammans.

Det fascinerande var också att många av de  som var lite tuffare upptäckte hur kul det var att sitta runt ett bord endast beväpnad med papper, penna och en obegränsad fantasi. Vilket ju betydde att vi som lade våra sparpengar på produkter från Äventyrsspel fick vara med, och fick vara med på våra egna villkor.

Tro mig, den känslan kan inte beskrivas, den kan bara upplevas.

Det är med andra ord inte så konstigt att jag är en av alla de som kan låta så lyrisk när jag pratar om Äventyrsspel och deras flaggskepp Drakar och Demoner. När jag öppnade den svarta lådan med Elric på omslaget för första gången så öppnade jag något så mycket större och som har betytt så mycket för mig.

Pandoras box? Bah.

Det här är kanske en anledning till att jag är så förbaskat konservativ när jag än i dag är spelledare. Några gånger har det hänt att jag har satt mig in i nya spelsystem, men jag återvänder hela tiden till Drakar och Demoner Expert.

Nu har jag det nya Svavelvinterspelet hemma, och tyvärr har det legat oläst alldeles för många månader, men jag är väldigt sugen på att läsa reglerna och få spela det och hoppas få tid med detta snart.

Det är dessutom lockande att säga att cirkeln sluter sig när det handlar om ett spel som baseras på en av de bästa kampanjerna till Drakar och Demoner, men jag vill påstå att det är helt fel att se det så.

Det är inte så att cirkeln sluts. Det är nu vi förstår att den hela tiden vidgas och att den aldrig kommer att minskas.

Som gammal rollspelare så känns det väldigt härligt att se hur stor vår hobby har blivit, och det är också kul att se vad som händer med gänget från gamla härliga Äventyrsspel.

Fredrik Malmberg gör film i Hollywood. Erik Granström har skrivit några av de bästa fantasyböcker som går att läsa baserade på Svavelvinterkampanjen. Anders Fager, som en gång i tiden mest var känd för Spindelkonungens Pyramid, är en av Sveriges intressantaste skräckförfattare. Och alla rollspelares nestor Anders Blixt har debuterat med en spännande och annorlunda fantasyroman samt en makalöst bra steampunkdito.

Dessutom visar det ju sig att en massa gamla rollspelare börjar ge ut böcker och därmed berikar den svenska fantastiken. Och det är ju inte så konstigt med tanke på vilken bra hjärngymnastik det är att spela rollspel, och hur mycket kreativiteten utvecklas när man spelar.

Jag är förbaskat stolt att vara en av alla gamla rollspelare som får förmånen att ge ut en bok. Och jag är och förblir tacksam för allt gänget på Äventyrsspel gjorde.

En hyllning till Eskapix

Ibland känns det som vi lever i en värld där den kulturella likriktningen gått för långt, där det inte är lönt att byta kanal på TV:n eftersom det knappt går att se skillnad, där filmerna som dominerar på bio är uppföljare, nystarter av gamla filmserier eller refakes och där boklådornas pockethyllor är identiska och man får leta ihjäl sig efter guldkornen.

I en sådan värld är det skönt att påminna sig själv om att det finns oaser av frihet. Oaser där kultur betyder något. Där det är personligt och på brinnande allvar.

En sådan oas är Eskapix.

Eskapix har gett ut blodrypande tidskrifter och novellantologier sedan 2004 och vägrar att skämmas för sig. Här blandas skräck och science fiction med rock´n´roll, ockultism och undergroundkultur. Här gömmer sig de riktigt brännande novellerna och artiklarna om ämnen som du alltid velat läsa men varit för rädd för att fråga om. Här görs varje nummer av blod, svett och tårar.

Denna fantastiska kulturinstitution drivs av Henrik Holmström som är en av de där dårarna som får den här planet att snurra, en människa som gör det han vill och inte det vi vill att han ska göra.

Jag känner en djup beundran inför redaktör Holmström och önskar att fler var lika driftiga, envisa och galna. Att fler gjorde det de verkligen vill. För då hade världen varit fan så mycket trevligare.

Eskapix har haft den goda smaken att publicera två av mina alster och det är något som gör mig oerhört stolt. Stolt att få förekomma i denna fantastiska publikation och att få bli publicerar på samma sidor som enastående författare som Pål Eggert, Malin Rydén, CJ Håkansson med flera.

Så om ni har missat Eskapix fram till nu så är det dags att ta er i kragen. Köp en flaska absint och teckna en prenumeration. Ni kommer kanske att ångra er när ni ser vad ni får hem i brevlådan, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att ni stödjer levande kultur. Det viktiga är att ni gör det lite lättare att andas i ett trångt kulturellt klimat.

http://www.eskapixpress.se/

Läsning av Eskapix med vin och cigarr

Eskapix Kräva Dessa Tillbehör

Novellmästarna: Harlan Ellison

Under rubriken Novellmästarna skriver jag om några novellförfattare som jag uppskattar extra mycket och som på något sätt har inspirerat mig. 

När jag skriver det här sitter jag på ett tåg till Västerås (den svenska staden, inte fantasyvärlden där alla dör) och som lektyr har jag med mig samlingen Ensamvärk som består av ett gediget, men långt ifrån heltäckande, urval av Harlan Ellisons noveller. Jag läste ungefär en tredjedel förra sommaren, och räknar med att läsa ytterligare en tredjedel den här.

Vän av ordning undrar naturligtvis varför jag i hela världen inte läser klart samlingen när jag ändå håller på, men då har kanske vän av ordning inte läst särskilt mycket Ellison. Vilket är helt OK, för jag tvivlar på att Harlan Ellison är vän till vän av ordning.

Harlan Ellison är helt enkelt en sanslöst duktig berättare, en man med en otrolig fantasi och med ett utmärkt språk. Men han är också en krävande författare, intensiv och hård. Hans noveller känns. De berör, roar och oroar som man brukar säga.

Eller som han själv skriver i förordet till Ensamverk:

”Jag skulle komma hem till er och sticka en pappegojnäbb i ögat på er om jag trodde att någon var beredd att betala flygresan. Eftersom jag inte kan göra det erbjuder jag de här novellerna. De är avsedda att chockera, att skaka om, att verkligen vara en spark i röven, eller en spark i huvudet, vilket som nu råkar vara närmast det ställe ni tänker med.

Jag begär inte att ni ska älska mig, eller gilla mig, eller klappa på mig.

Att skriva är att föra gerillakrig.”

Att läsa för mycket av honom på en gång kan nästan ta musten ur den mest förhärdade läsare. Det är som ett riktigt gott och kraftfullt vin – inget man direkt häller i sig, utan njuter av klunk för klunk.

Det mesta Ellion skriver är science fiction, eller någon sorts fantastik, och han är utmärkt på att låta det vara små saker som skiljer världen i hans texter från vår värld.

Ta till exempel novellen The Whimper of Whipped Dogs som är en kommentar till ett mord som utfördes på en gård när ett trettiotal grannar stod och tittade på i sina fönster flera våningar upp – utan att någon ens ringde polisen. Det är starkt skrivet, och det ger en sorts förklaring till den kollektiva passiviteten hos grannarna. Det är framförallt skrivet med en äkta avsmak för det som skedde. Och det är så typiskt Harlan Ellison.

Det finns inte så mycket översatt av honom till svenska, och jag tror dessutom att de endast går att få tag på antikvariskt (se där – en utmärkt anledning att hänga på antikvariat i sommar). Men läser ni på engelska finns det ju mycket att få tag på. Och fråga mig inte vad ni ska inleda med, han har skrivit så mycket så det är bara att börja någonstans.

Och så kan ni ju alltid titta på det bästa Star Trek-avsnittet någonsin ”The City on the Edge of Forever” som skrevs av Ellison.  

Musik och saknad

Jag är inte särskilt musikalisk, men det har aldrig hindrat mig från att spela musik. Och det har framförallt inte hindrat mig från att skriva ett gäng låtar som jag faktiskt anser är riktigt bra till de band jag har varit med i.

Även om jag naturligtvis har vissa favoriter så ser jag mig som en musikalisk allätare. Det är inte genre som gör en låt bra. Det är något helt annat. Det är känslan. Det är sammansättningen av rytm, melodi, arrangemang, framförande och text.

En av de mest enastående låtar som har skrivits är Velvet Undergrounds Pale Blue Eyes. Spelar ingen roll hur många gånger jag har hört den jag kan fortfarande sitta stilla i mörket och njuta av Lou Reeds släpiga röst och den avskalade produktionen. Det är fantastiskt.

Tyvärr lyssnar jag inte på musik lika mycket som jag skulle vilja längre, och framförallt hinner jag inte upptäcka så mycket ny musik. Det beror på flera olika saker, men jag kan intyga att jag gärna mottar tips på sådant som folk tror att jag skulle uppskatta (hint: lämna en kommentar med musiktips!).

Annat var det på den gamla goda tiden, när Göteborg kryllade av begagnade skivaffärer. Jag och min gode vän Erik drog från det ena stället till den andra och brände vårt studiemedel på plattor – eller i alla fall delar av det. På den tiden kunde man fynda en bra vinyl för 20 kronor. Vi kom hem med kassarna fulla av skivor, gick hem och spelade, ringde upp och höll luren mot högtalaren. Musik var så viktigt för oss att vi även spelade i ett ökänt garagepband som hette Dockan Lever. Ett band som faktiskt återförenades i år – tyvärr utan Erik då han gick bort alldeles för tidigt innan han ens hann fylla fyrtio.

Jag har fortfarande svårt att fatta att han inte finns kvar, och jag undrar om jag någonsin kommer att göra det. En av novellerna i samlingen är ett sätt att bearbeta min saknad, och det är den novell som är mest personlig av alla som är med i boken.

Jag tvekade länge om jag ens skulle ha med den, men beslutade mig till sist för att den passar. Litteratur ska beröra, litteratur ska kännas. Och god litteratur får göra ont.

Jag tänker inte säga vilken novell det är, utan det får ni upptäcka själva – fast jag är ganska säker på att det är rätt uppenbart.

Jag kan dock meddela att jag själv tyckte att jag hade hittat ett originellt förhållningssätt till döden och saknaden efter någon som har lämnat oss, men upptäckte nyligen att en viss Stephen King har skrivit en novell med liknande tema. Och det känns på något sätt bra, det kändes som om jag inte är ensam om min konstiga fantasi.

Och när King skriver om något, då vet man ju att man inte kan vara helt fel ute.

För att gå tillbaka till där jag började det här inlägget – med musik – så avslutar jag med en låt som också handlar om Erik och som jag framför med mitt nuvarande band Centerwalls Orkester.