Recension av Fru Sola

”Fru Sola” av Irmelin Sandman Lilius (f 1936) är en bok som har stått oläst alldeles för länge i min bokhylla, men i slutet av april plockade jag till sist ner den och har nu tillbringat några fina veckor i den fiktiva lilla staden Tulavall vid Finska viken.

Jag gissar att finlandssvenska Irmelin Sandman Lilius inte är så känt namn längre – i alla fall inte i Sverige. Vilket är synd, för även om jag inte har läst så många av hennes böcker så vill jag drifta mig till att säga att hon är en mycket begåvad och läsvärd författare. Jag har läst några andra av hennes böcker tidigare, men det här var dock den riktigt stora upplevelsen.

”Fru Sola” är en samlingsvolym med böckerna ”Gullkrona Gränd”, ”Gripanderska gården” och ”Gångande grå” som från början kom ut under åren 1969 – 1971. Det utspelar sig som sagt i staden Tulavall i Finland på 1880-talet. Vi får främst följa de tre systrarna Halter, som lever i de fattigaste delarna av Tulavall med pappan som har fått ”hål i huvudet”, den kämpande mamman och även en storebror som kanske inte alltid bidrar till hushållet så mycket som resten av familjen skulle vilja.

IMG_3677

I ganska lugnt tempo rullar en historia som på sitt eget lilla sätt är mycket av klassisk fantasyberättelse om kampen för att bevara det hemtama, det som är värt att försvara, att finna ljuset i mörkret. För det här är naturligtvis, precis som det mesta av Irmelin Sandman Lilius produktion, en fantasyberättelse. Det fantastiska är inte alltid så uppenbart, det finns där vid sidan och kan bara riktigt ses och förstås av några som har förmågan, men det finns också i de historiska eller snarare mytologiska återblickarna.

Irmelin Sandman Lilius skriver behagligt, med en prosa som är såväl vacker som precis och inte minst levande. Hon målar sina figurer med stor kärlek, och även om det är många som vi kanske inte får lära känna så väl blir de ändå till levande personer av kött och blod, precis som Tulavall blir en så levande stad, en så speciell skådeplats för historien.

Irmelin Sandman Lilius har såklart jämförts med Tove Jansson (som hon också var vän med), och det är en jämförelse som enligt min mening gärna låter sig göras, även om det finns stora skillnader mellan dem också. Det finns ett klokskap i författarskapet och också den poetiska men enkla prosan. Enligt wikipedia så har författaren Göran Schildt (släkt med den Schildt som grundade det som i dag är bokförlaget Schildts & Söderströms) sagt att om Jansson är mästare på det psykologiska planet är Sandman Lilius poesins utvalda.

Jag är som sagt glad att jag äntligen läste ”Fru Sola”, men också att jag har fler olästa böcker av henne i bokhyllan. Min uppmaning till mig själv är att läsa mer av Irmelin Sandman Lilius och min uppmaning till er är att leta upp hennes böcker, om ni nu inte redan har gjort det.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av ett citat av henne från en intervju i Hufvudstadsbladet för några år sedan:

”Jag har fått höra att mina barnböcker är för svåra och mina vuxenböcker för barnsliga, men målgruppen finns och består av folk med en särskild sorts inriktning, inte folk i en viss ålder.”

Jag vet vilka vi är.