Rapport från Eurocon i Amiens

Amiens, centralort i Picardie och skådeplats för Eurocon 2018.

Sommaren 2018 hölls den stora europeiska kongressen Eurocon i Amiens i norra Frankrike och jag såg det som ett mycket trevligt sätt att avsluta en familjesemester i Frankrike. Mitt boende under kongressen var dessutom sponsrat av den anrika sf-föreningen Club Cosmos via Arne Sjögrens minnesfond, en fond som på olika sätt ska gynna sf och sf-fans. Jag fick själv aldrig träffa Arne Sjögren, men vi hade brevkontakt i samband med fyrtioårsfirandet av The Tolkien Society of Sweden som han var med och grundade. Men det var ju inte ämnet för dagen, så låt oss återvända till Frankrike och Eurocon.

Att kongressen hölls i Amiens beror inte på att det är Frankrikes presidents födelseort, utan för att det är en viktig plats för science fiction i Frankrike, ja till och med viktig för science fiction i hela världen. Amiens är centralort i Picardie, men låt inte det lura er. Jean-Luc Picard, befälhavare på Enterprise D i Star Trek The Next Generation kommer från La Barre i Bourgogne och verklighetens Chateau Picard ligger i Bordeaux. Anledningen till att kongressen hölls i Amiens var i själva verket för att en av science fiction-litteraturens föregångare, Jules Verne, slog sig ner här. Hans hus är numera ett museum och som medlem i kongressen hade man fritt inträde och man ville besöka det.

Maison de Jules Verne.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Amiens är en trevlig liten stad vid floden Somme. Flera små kanaler inringar några av de äldre kvarteren och det finns två riktmärken – skyskrapan Tour Perret vid stationen med ganska speciell arkitektur och den berömda katedralen som också är den största i Frankrike och låg precis vid kongresslokalen. Under kvällarna kunde man avnjuta ett fint ljusspel på katedralen – mest häpnadsväckande var nog slutet när byggnaden lystes upp så som man tror att den var målad en gång i tiden.

Kongressen hölls i universitets gamla lokaler, om jag minns rätt var nämligen de nya lokalerna ännu inte färdigbyggda. Det var synd, för det fanns flera brister i lokalerna, som till exempel avsaknad av luftkonditionering och mikrofoner. Jag insåg också hur välordnade våra svenska kongresser faktiskt är och jag saknade för mig självklara inslag som att alla deltagare i en panel presenterar sig. Jag satt till exempel och lyssnade på en panel och undrade vem som var den franske sf-författare Pierre Bordage tills jag insåg att Bordage borde vara mycket äldre än samtliga deltagare. Och mycket riktigt, han hade fått förhinder att närvara på kongressen.

Svanarna höll ett öga på mig när jag lunchade vid en av kanalerna. De var nog lite nervösa eftersom jag åt anka vid tillfället.

Till de programpunkter som hölls på engelska så erbjöds det direkttolkning till franska. Vänligt, men eftersom vi som höll föredrag inte hade fått reda på detta i förväg så uppstod en viss stress. Det första föredraget jag lyssnade på, som handlade om science fiction i Afrika, blev på grund av detta dubbelt så långt och följaktligen hann föredragshållaren inte med att säga allt han hade planerat. Synd, för det var intressant att få reda på lite om hur science fiction i Afrika har vuxit under de senaste åren. Uppfattningen under slutet av förra århundradet var dels att afrikaner inte läste sf eller fantasy och att många undrade varför någon skulle vilja skriva och berätta om fiktiva problem (som drakar) när det finns så många ”riktiga problem”. Men flera författare gav inte upp, publicerade böckerna själva och nu har ett stort intresse för de fantastiska genrerna växt fram. Jag kan visserligen känna att det är lite problematiskt att litteratur från en hel kontinent klumpas samman under en kortare presentation, men visst, jag lärde mig en hel del – inte minst att Silmarillion i Afrika anses vara en afrikansk bok. Vad det nu innebär.

Men de logistiska problemen till trots så var det överlag många intressanta programpunkter, och jag såg verkligen till att träna franskan så mycket som möjligt. Lite oväntat så var ett av de mest spännande ett föredrag om myror i tidig science fiction. Natacha Vas-Deyres, som är en fransk litteraturvetare och tydligen lite av ett namn inom fransk sf-fandom, pratade entusiastiskt om sambandet mellan tidig rymdforskning och studiet av insekters liv. Myrornas små samhällen gav upphov till tankar om hur främmande civilisationer kunde se ut och ett exempel på en tidig fransk sf-roman i ämnet är Han Ryners L´Homme-fourmi (Människomyran) från 1901. Skräcken för jättemyror kom sig av förståelsen för hur otroligt överlägsna myror är när det kommer till bland annat styrka och snabbhet. Vi skulle helt enkelt inte ha en chans och därför blev det ett populärt ämne för flera sf-filmer med skräckinslag. Mot slutet av föredraget började jag tycka att det var en bok som inte hade nämnts och jag höll som bäst på att formulera en fråga – jag är inte så mycket för att bara slänga ur mig något ogenomtänkt och det blir inte lättare på franska – när föredragshållaren till sist nämnde boken jag tänkte på: Apres nous les chiens (Efter oss hundarna), vilket är en gullig översättning av titeln till Clifford D. Simaks fantastiska bok City.

En intressant men kanske lite mer klassisk panel handlade om att skriva science fiction och fantasy i dag. Panellisterna pratade om hur vetenskapliga framsteg påverkar författandet (till exempel upptäckten av exoplaneter) och det faktum att vi lever i en global värld där det är så lätt att få tag på information om andra platser att du inte behöver åka dit för att skriva om dem.
Det sistnämnda föranledde att en person i publiken tog över och började prata om kulturell appropriering. Det finns mycket man kan säga om detta fenomen, och det är onekligen mycket intressantare och mer brännhet fråga i ett land som faktiskt fortfarande är en kolonialmakt, men det fick mig också att tänka på att vi har några riktigt bra saker på våra svenska kongresser. Förutom tidigare nämnda luftkonditionering och mikrofoner så har vi också någon form av paneldisciplin för att förhindra att någon i publiken inte ska få ta för stort utrymme.

Ett annan intressant föredrag handlade om sf och fantasy i Indien. Bokmarknaden i Indien är närmast gigantisk och dessutom intressant ur synvinkeln att det är ett land med flera språk. Det ges till exempel ut väldigt mycket engelsk litteratur där som inte når utanför den indiska marknaden, och det finns flera språkgrupper som inte läser varandras böcker.
Mycket av litteraturen i Indien baseras naturligtvis på den rika mytologi, vilket har sina konsekvenser. Bland annat händer det att böcker inte räknas som fantasy eftersom det ses som en naturlig utveckling av en mytologi som fortfarande är levande, återberättas och är i ständig förändring. Det är liksom bara naturligt med en ny historia om till exempel Ganeshas äventyr. Tyvärr har det också uppstått problem och författare har blivit hotade när religiösa grupper har reagerat starkt på vissa av berättelserna och de tolkningar som görs.
Urban fantasy var länge ett helt okänt begrepp som förlagen knappt ens förstod men efter succén med Devouvers av Indra Das, en bok om varulvar i Calcutta, så har genren fått stort genomslag.
Intressant var också att fantasy främst skrivs av kvinnor och ofta handlar om starka kvinnor som slåss mot demoner. Detta var, enligt föredragshållaren, ett sätt för kvinnor i Indien att få styrka och självförtroende genom litteraturen.

Var det så här katedralen såg ut när den var färglagd en gång i tiden?

 

En trevlig sak med en sf-kongress i Frankrike är ju föga förvånande måltiderna. Det fanns möjlighet att äta både lunch och middag tillsammans och för en billig penning fick du en enkel men delikat fyrarätters måltid som naturligtvis inkluderade ett par glas vin. Det här var ju också ett bra tillfälle att umgås med fans från när och fjärran. Visst hängde jag en hel del med svenska, finska och engelska fans (varav det var några som jag kände sedan innan), men jag såg också till att lära känna lite fransmän. Redan på resan till Amiens hade jag träffat Pierre från Grenoble, men jag lärde också känna gänget från föreningen Club Présences d´Esprits som bland annat ger ut tidskriften Aventures Oniriques et Compagnie. Jag pratade också mycket med det trevliga paret Agathe och Sebastien. Agathe hade till och med läst min novell Les Gagnants (De som vann) som publicerats i den franska tidskriften Galaxies och de frågade mig om vilka svenska författare som hade översatts till franska som var värda att läsa. Jag kunde bland annat rekommendera Karin Tidbecks Amatka, Anders Fagers Les furies de Boras och Mats Strandbergs Le Ferry. Givetvis fick jag också flera bra tips på franska författare. Jodå, en hel del böcker följde med hem.

Att lära känna folk skapar ju också en möjlighet att få veta mer om vilka traditioner och påhitt som finns inom en fandomgrupp. Sista dagen var ganska tom på programpunkter, men jag blev meddragen till en informell tävling som verkar vara ett återkommande inslag på franska kongresser. Det handlade om ett hejdlöst ordvitsande kring boktitlar. Jag hade lite svårt att hänga med i svängarna, men det var onekligen ganska underhållande.

Det fanns också flera tillfällen att hänga i baren eller stå utanför kongressen med ett glas vin och prata med franska fans och författare och få en uppfattning om inställningen till de fantastiska genrerna i Frankrike. Författaren Olivier DeParis berättade till exempel att han upplevde att det närmast är vattentäta skott mellan läsare av fantasy och science fiction i Frankrike, och därför tvekade han om han skulle skriva klart sin fantasyserie när han nu etablerat sig som sf-författare. Jag tycker att det finns en viss likhet även hos oss – den som läser sf läser inte nödvändigtvis fantasy och vice versa, men på det stora hela upplever jag inte att det skulle vara något problem för författare eller läsare och att du inte behöver nischa dig lika hårt.

Jag får förresten erkänna att jag ibland blev lite trött i huvudet när jag behövde växla så ofta mellan franska och engelska – men det kändes ändå som ett lyxproblem när jag fick chansen att umgås med så många intressanta och trevliga människor och lyssna på så många spännande saker.

Tour Perret sticker onekligen ut i stadsbilden.

Jag hade själv lyckats nässla in mig i programmet och höll mitt föredrag om resor i science fiction och fantasy – ett föredrag som jag nu har turnerat runt med i många delar av världen känns det som, men det är alltid lika kul varje gång och dessutom spännande att hela tiden få en ökad lista med boktips varje gång jag håller föredraget. Några fans från Tyskland ville dessutom ha föredraget och publicera det i sin tidskrift, vilket jag naturligtvis inte har något emot, och nu när jag till sist har skrivit den här rapporten får jag se till att de får föredraget. Hoppas de fortfarande är intresserade! Det enda problemet med att hålla föredraget var den tidigare nämnda bristen på luftkonditionering i rummet – jag trodde det var varmt när jag höll samma föredrag på WorldCon i Helsingfors, men nu dröp svetten och jag var glad att jag hade en pappersservett med mig. Efter mig skulle författaren Ian Watson hålla sitt föredrag om Frankenstein och Karl Marx i samma rum. Ta med dig vatten och en servett sade jag till honom. Varför det? På grund av värmen. Men visst måste det finnas luftkonditionering? Jag skakade på huvudet och Ian tackade mig efteråt för att jag förvarnat honom.

Förutom att det var väldigt kul att besöka en kongress i just Frankrike och lära känna fransk fandom – jag hoppas verkligen att jag kan återvända till en fransk kongress inom en nära framtid – så förstod jag också hur mycket Eurocon är präglat av den lokala fandomen. Kan du åka på Eurocon någonstans, gör det. Jag kommer att göra det igen!

Annonser

Intervju med Lisa Rodebrand

Författaren och förläggaren Lisa Rodebrand är aktuell med en nyrelease av boken ”En droppe i rymden”, och i samband med det fick jag möjlighet att ställa några frågor till henne om hennes intresse för science fiction, skrivande och vad hon letar efter när hon ger ut böcker.  

38487581_438673279873496_1360910926617772032_n

 

Hur kom det sig att du började skriva science fiction?

Oj, nu får du mig att känna mig uråldrig.

Det var före internet och före videon. På den tiden var TV begränsat till två kanaler och jag bodde på landet med närmaste bibliotek en och en halv mil bort. För mig som barn kunde biblioteket lika gärna ha legat på månen.

Jag började skriva av samma skäl som de flesta andra: Mina föräldrar läste mycket sagor för mig när jag var liten, jag älskade historier om andra världar och började tidigt plöja böcker som t.ex. Sagan om ringen. Det var före TV-spelens och videons ankomst och böcker var den tidens underhållning.

Som barn på 70-80-talet ute på landet så fanns det inte så mycket fantastik att tillgå. Det var hästböcker för flickorna och Biggles för killarna (och mig, hästböcker har aldrig varit min grej!) Jag insåg tidigt att för att få historien som jag ville ha, fick jag skriva den själv.

Att det blev just science fiction har två anledningar, den ena medveten och den andra omedveten. Dels passade historien som jag ville berätta in bättre i en framtidsmiljö än i en medeltida fantasymiljö och dels var jag omedvetet influerad av filmer och serier som jag sett. Jag växte upp med Star Wars-filmerna, de ursprungliga. Jag tittade på Det var en gång, läste Yoko Tsuno och såg på Blixt Gordon, Night Rider och Buck Rogers. Senare kom V-filmerna som jag också var mycket förtjust i.

Båda mina böcker, Revolt och En droppe i Rymden, innehåller korn av historier som jag skrev i slutet av 80-talet. Många gör misstaget att tro att eftersom det är högt tempo i böckerna så har de gått snabbt att skriva, men så är alltså inte fallet.

Vad var det viktigaste för dig att tänka på när du skapade den fiktiva värld som dina böcker utspelar sig i?

För mig har karaktärerna alltid kommit först, sedan historien och sist miljön. Revolt utspelar sig på jorden i framtiden, på en icke-namngiven plats och En droppe i Rymden utspelar sig på en planet i ett annat solsystem. Båda platserna är skapade för att kunna ge så obegränsade möjligheter som möjligt. Vad som helst ska kunna hända. Jag vill ge fantasin fritt spelrum.

Omslagen till böckerna Revolt och En droppe i rymden.

Hur ser dina skrivrutiner ut?

Jag sitter ofta i sängen och skriver, i skräddarställning med block och penna i knät och med katten i fotänden på sängen. Scenerna pusslas ihop och sätts in en pärm så att de kan flyttas runt som jag vill. Det blir mycket ringar och pilar, stycken som flyttas runt, och egna påhittade symboler som virvelvindar, stjärnor och små hus. Jag skriver på inspiration och i perioder och behöver mycket tid för eftertanke och för att gå in i känslan hos karaktärerna och scenerna.

Du är ju förläggare också, vad får dig att bli intresserad av ett manus?

Fantasi-Förlaget letar just nu efter manus inom fantasy, science fiction och skräck. Vi ger ut böcker för både ungdomar och vuxna, men bara romaner, inga noveller.

Inom fantasy letar vi just nu efter ett manus som utspelar sig helt och hållet i ett annan värld, dvs inte magisk realism eller portalfantasy. Vi vill uppleva ditt världsbygge, inte få det förklarat för oss, vilket kräver intressanta karaktärer och skicklig gestaltning. Manuset ska ha ett fokus på äventyr och vara avslutat, dvs helst inga öppna slut, trilogier eller serier. Vi undviker också uttjatade ämnen som t.ex. Tolkien-kopior, Harry Potter-kopior, änglar, demoner, vampyrer samt talande djur. Olika subgenrer, som t.ex. steampunk, eller genreöverskridande verk är välkomna! Vi längtar efter ett äventyr i en främmande värld.

Inom science fiction letar vi efter ett manus där fokus ligger på en spännande historia med levande karaktärer. Det spelar ingen roll om ditt manus utspelar sig på jorden i framtiden eller på en annan planet. Postapokalyptiska historier och dystopier är också välkomna. Ditt manus får gärna svara på frågan ”Vad skulle hända om … ?”

Inom rysare letar vi efter ett manus som utspelar sig i vår värld. Övernaturliga varelser eller fenomen får förekomma, men manuset ska ha mer dragningar åt realism än åt fantasy. Vi letar efter den krypande känslan av att något riktigt otäckt kommer allt närmare. Vågar du anta utmaningen att skrämma oss?

Om du skulle rekommendera en svensk fantastikbok (som inte är utgiven av ditt egna förlag), vilken skulle det bli då?

Det finns så många! Måste jag välja? I så fall blir det Fredens pris av Anna Blixt, första delen i en trilogi där de andra delarna heter Rämnfödd och Den gyllene vinden. Det är fantasy som utspelar sig helt och hållet i en annan värld och den innehåller karaktärer som man kan identifiera sig med och scener som man ser framför sig.

Slutligen, vad jobbar du på nu?

Det är hemligt! Eller nåja, nästan hemligt. Jag har ett svårt fall av skrivtorka så därför försöker jag hålla mitt manus för mig själv. Men det utspelar sig på Öland i Sandby Borg och innehåller zombier. Om det blir en bok eller inte får framtiden utvisa!

Läs mer om Lisa och hennes böcker på Fantasiförlagets webbsida! 

Läsåret 2017

Så har helt plötsligt den här planeten snurrat ytterligare ett varv runt solen och vi påbörjar ett nytt år, med nya utmaningar, nya sorger och nya glädjeämnen. Eller om det är samma som förra året. Jag vet inte riktigt, men jag vet att det brukar vara kotym att sammanfatta den gågna solvarvet på något sätt. Vissa gör det med olika listor, men som alla civiliserade människor så brukar jag göra det genom att reflektera lite kring vad jag har läst.

Allt som allt hann jag med att läsa 39 böcker under 2017. Det får väl anses vara tillräckligt många, särskilt som några var tämligen tjocka, som till exempel de två första delarna i fantasyeposen The Deed of Paksennarion av Eliszabeth Moon och Memory, Sorrow and Thorn av Tad Williams. Men föga förvånande har novellsamlingar och antologier stått för de främsta läsupplevelserna.

Lucia Berlins Handbok för städerskor var till exempel en enastående läsupplevelse med knivskarpa och gripande noveller som virvlar genom ett fascinerande liv i USA och Latinamerika. Historier som känns, som berör. Mycket bra. En annan spännande samling var Invisible Planets som är något som sympatiskt som en antologi med kinesisk science fiction. Det mesta var välskrivet, tänkvärt och angeläget. Kul också med science fiction från en annan kultursfär. Harlan Ellisons Strange Wine var också mycket bra, men eftersom Ellison är en av mina favortiförfattare så var det inte så förvånande. Jag läste också om Tove Janssons underbara novellsamling Det osynliga barnet för första gången på många år och det är som alltid som att komma hem att kliva in i Mumindalen och få sig en kopp kaffe på verandan tillsammans med mamman och pappan, Mumin, Sniff och kanske också Snusmumriken. En på många sätt gripande läsning var Johan Fricks Enkel biljett till nattens ände. Inte bara för att det är en förbaskat bra bok, utan också för att jag kände Johan och fick provläsa några av novellerna innan de publicerades. Johan gick tyvärr bort strax innan boken kom ut, och jag har väntat lite med att läsa den, inte minst för att jag redan i förväg visste hur jobbigt det skulle vara att läsa ut den och inse att jag inte skulle kunna gå ner till sf-bokhandeln i Göteborg och diskutera den med honom.

Romanerna jag har läst har kanske inte gripit mig lite mycket, men det finns guldkorn. Minuten efter att Sara Danius hade tillkännagett att Kazuo Ishiguro tilldelades nobelpriset i litteratur lyckades jag reservera Återstoden av dagen på biblioteket och kan bara konstatera att det är en helt makalöst bra bok som jag verkligen kan rekommendera. Jag vill också lyfta upp Lupina Ojalas Toner av guld som är en välskriven och sympatisk svensk fantasyroman om en ung mans upplevelser när han anländer till en storstad för att finna ett nytt liv.

Apropå fantasy så har jag, ett antal år efter alla andra, börjat läsa Harry Potter-böckerna. Jag läser dem högt för min dotter och även om jag kanske inte är alltför imponerad så är det fortfarande väldigt trevligt läsning och framförallt har vi kul när vi upptäcker litteratur tillsammans. Och det är viktigare än mycket annat. Vi hoppades dessutom ner i kaninhålet nu i slutet av året vilket så klart är en rolig och surrealistisk upplevelse. Vi valde också att läsa utgåvan av Alice i underlandet som Tove Jansson har illustrerat. Det kan knappast bli bättre!

Det var några rader om vad jag har läst. Nu får du gärna rekommendera några av alla böcker du har läst under det gågna året!

När verkligheten möter fiktionen

Jag vet inte riktigt vad det beror på, men det är någonting som kittlar extra mycket när verkligheten kliver in i fiktionen, i alla fall om den gör det på ett tillräckligt intressant och övertygande sätt.

Jag tänker på när en i högsta grad verkligen person – död eller levande – träder in på boksidorna som om ingenting hade hänt och spelar med i skådespelet. Som läsare vet vi ju naturligtvis att det i vanlig ordning bara är påhittat, men just den här lilla faktorn av ”tänk om” gör det lite extra spännande. Gör att gränsen mellan verkligheten och fiktionen känns lite tunnare just när man läser boken.

Ett utmärkt, och ganska färskt exempel är Gabriella Håkanssons magnifika böcker ”Aldermanns arvinge” och ”Kättarnas tempel” där flera historiska personer får medverka. Hon tar sig visserligen stora friheter med några av dem, men det är ändå något som verkligen ger liv till historien och det är många detaljer och inslag som hon använder mycket elegant.

Det kittlar fantasin extra mycket när detta sker i fantastiken, och det övernaturliga eller ännu inte tekniskt möjliga blir en del av en verklig persons liv.

Är det riktigt väl gestaltat och snyggt gjort så kan det vara mycket givande läsning. Särskilt om det övernaturliga eller fantastiska inslaget påverkar personen och förklarar något som verkligen har hänt. Som till exempel när vi i ”Dirk Gently’s Holistic Detective Agency” får reda på varför Samuel Coleridge avbryts medan han skriver sin dikt Kubla Khan.

Jag tycker själv att det här är riktigt svårt att skriva, eftersom det måste göras med en enorm fingertoppskänsla för att det ska bli trovärdigt och inte minst läsvärt. Men jag tror att jag i alla fall lyckats en gång, eftersom en bokbloggare skrev att hon hade googlat om huruvida Joseph Dyrvall som förekommer i novellen ”Gustaf Frödings hemliga liv” hade funnits på riktigt eller ej.

Jag misstänker att detta fanns i bakhuvudet när jag hittade en notering om en idé till en historia där det skulle figurera ett band kunde påminna om det jag själv spelade i en gång i tiden. Ju mer jag tänkte på det desto mer övertygad om att det skulle vara mycket roligare om det faktiskt var mitt eget gamla band. Och när jag väl började skriva hade jag lyckats övertyga mig själv: garagebandet som förekommer i långnovellen ”Minnet av en sång” är såklart Dockan Lever, i vilket jag spelade gitarr och gjorde tappra försök att sjunga.

Vissa detaljer, och händelser, stämmer överens med verkligheten. Andra gör det inte. Jag tänker inte förstöra nöjet genom att berätta det för dig, men om du hittar någon som såg oss live kanske du kan få lite hjälp med att bryta barriären mellan verkligheten och fiktionen.

Brev från Cosmos

Skrotletarrobot_webUnder förra sommaren föddes idén att i alla enkelhet göra en novelltidskrift för science fiction och annan fantastik – jag fick snabbt med mig några medlemmar i den anrika föreningen Club Cosmos och vi lyckades knyta till oss några riktigt intressanta författare.

I all enkelhet betyder ju i såna här sammanhang en himla massa jobb, men nu kan vi äntligen med stolthet presentera frukten av våra mödor, nämligen det första numret av Brev från Cosmos. Den är helt gratis och distribueras elektroniskt som pdf eller e-pub. Perfekt att ladda ner till telefon eller plattan! Mycket nöje!

http://clubcosmos.net/brev.php

Ytterligare en engelsk publicering

Aphelion är en de äldsta webbmagasinen som publicerar science fiction och fantasy. Sedan slutet av 90-talet har de hållit fanan högt och varje månad publicerat nya och välskrivna noveller.

Så det var naturligtvis väldigt glädjande att de i årets aprilnummer valde att ha med min novell ”Writer´s Dream” – vilket naturligtvis är en översättning av novellen ”Författardrömmar” som inleder Skymninssång.

Här kan ni läsa min novell

Läsåret 2015

Januari 2016 är redan långt gånget och ska jag summera något från förra året är det helt enkelt hög tid nu. Traditionsenligt brukar jag i början av varje år skriva några rader om vad jag läste förra året, och det är om inte annat kul för mig själv att gå tillbaka och läsa senare. Förhoppningsvis är det någon mer som finner det intressant och kanske får ett och annat boktips.

Allt som allt läste jag 47 böcker under 2015, vilket jag tycker får ses som helt godkänt. Tyvärr skrev jag inte så mycket under året, men det är å andra sidan en helt annat historia. Ska jag se några övergripnade teman på läsningen så är det bra novellsamlingar (kanske ingen överraskning), samt året då jag började läsa på franska igen.

Jag har tappat alldeles för mycket franska, vilket är synd eftersom jag har så mycket bra fransk litteratur hemma. Så jag tog mig helt enkelt i den berömda kragen och började läsa. Först lite lättläst och sedan något mer avancerade böcker. Värt att nämna är nobelpristagen Patrick Modianos L´herbe des nuits (Nätternas gräs) samt Anne Goscinnys Le Père éternel (finns ej översatt till svenska). Om någon känner igen Anne Goscinnys namn så är det för att hon är dotter till Rene Goscinny som ju skrev manus till bland annat Asterix och Lucky Luke under dessa seriers storhetstid. Rene dog redan 1977 när Anne var nio år, och i Le Père éternel skriver hon väldigt vackert om en flicka som förlorar sin far när hon är ung.

Jag har också läst en del fransk science fiction i antologier och tidskrifter, men det får nog bli ett eget inlägg någon gång i en obestämd framtid.

Bland alla dessa utmärkta novellsamlingar kan jag bland annat nämnda Harlan Ellisons Gentleman Junkie and other stories of the hung-up generation, Roger Zelaznys The doors of his face, the lamps of his mouth, första halvan av Howards samlade Conanproduktion (varför har jag inte läst novellerna om Conan förrut? De är ju riktigt underhållande och välskrivna!) samt naturligtvis Anders Fagers Kaknäs sista band och andra zonsagor. Här är Fager verkligen i högform och vare sig du har spelat Mutant eller ej så är det en riktigt bra liten bok. Läs för tusan!

Bland de romaner som sticker ut under läsåret så har vi bland annat Erik Anderssons Indialänderna, Haruki Murakamis Den färglöse herr Tazaki och Johannes Pinters Vackra kyrkor jag besökt och de fruktansvärda väsen jag där mött. Den märkligaste boken jag läste under året var Dee Dee Ramones Chelsea horror hotel. Jag vet inte om den egentligen var så bra, men den var väl värd att läsa för att komma in under huden på denne punklegend. Gabba, gabba hey!

Det roligaste med att sammanfatta läsåret är naturligtvis att få reda på vad andra bokmalar har läst och vad de rekommenderar. Med andra ord: skriv en kommentar och rekommendera en bok!