Sir Christopher Lee – En högst personlig reminiscens

Det här inlägget är skrivet av Jan-Olof Nyman.

Christopher Lee som Dracula

Christopher Lee som Dracula.

Det är med stor och uppriktig sorg som jag mottagit nyheten om Sir Christopher Lees bortgång 93 år ung. Efter en kort tids sjukdom somnade han stilla in på Chelsea and Westminster Hospital i London den 7 juni 2015. Han är en gammal och högt aktad idol för mig. Jag har sett otaliga Hammer Horror filmer med honom och hans ständige motspelare Peter Cushing. Han var också den direkta orsaken till att jag en blöt afton grundade ”Collegium Vampyricum”, även kallat ”Vampyrologiska Sällskapet”. En av många högst obskyra föreningar jag varit eller för den delen är medlem av. Sällskapet ifråga existerade f.ö. mellan tidigt 1970-tal till dess att det dog sotdöden på sent 80-tal. (Jag hade förvisso annat att göra efter det att jag flyttat från Göteborg till Stockholm.) Vår huvudsakliga sysselsättning när det begav sig var i alla fall att tillsammans gå och se alla vampyrfilmer vi kunde hitta och sen gå på pub, dricka öl och diskutera filmen ifråga och dessutom allt annat av vampyrologiskt intresse som exempelvis nya intressanta vampyrböcker. Våra dåvarande flickvänner bildade sen sångkören ”Necrophilerna” som en beryktad sen kväll gjorde stor succé vid Johanna fontänen i Brunnsparken i Göteborg. Det var en rolig tid. Vår store filmidol var dock Christopher Lee som vi alla höll för att vara den absolut bäste uttolkaren av den odödlige greven. Bela Lugusi släng dig i väggen! Jag tror att det var Christopher Lees djupa och vördnadsbjudande röst, hans vårdade och oklanderliga engelska överklassuttal, (i.o.f.s lite märkligt för en gammal Transsylvansk voyvodisk vampyr, men sånt får man bortse från), hans eleganta och otadliga utseende (trots 500 år i en smutsig och dammig likkista) och inte minst hela hans air av lite lätt nedlåtande överklass. När greven kom in i ett rum tystnade automatiskt all konversation och allas blickar vändes i vördnad och skräck mot greven. Det kallar jag äkta respekt!

Christopher Lee föddes den 27 maj 1922 som Christopher Caradini Lee i Belgravia, London. Han var föräldrarnas andra barn. Hans far, Jeffrey Lee var Lieutenant Colonel i 60th King´s Royal Rifle Corps och hade fått flera utmärkelser för tapperhet i strid i både Boerkriget och första världskriget. Han dessutom känd som en av Storbritanniens bästa gevärsskyttar och ivrig jägare som ofta deltog i aristokratins jaktutflykter. Hans mor, Estelle Caradini Lee var född Contessa Estelle Marie Caradini di Sarzano från en av de allra äldsta och noblaste aristokratiska familjerna i Europa. Den härstammar från det kejserliga Rom i det första århundradet av vår tideräkning. Familjen hade t.ex. starka band till Kejsar Karl den Store och fick utseendet på sitt adelsvapen officiellt bekräftat av kejsar Kejsar Fredrik Barbarossa. Flera familjemedlemmar har under många århundraden dessutom innehaft otaliga höga politiska och religiösa ämbeten i flera Europeiska stater, däribland flera kardinaler. Hon var också en uppburen och firad skönhet som gärna avbildades av flera av den Edwardianska tidens stora konstnärer.

Man kan nog säga att det var mycket historia att leva upp till för en ung pojke.  Saken blev heller inte direkt lättare när hans föräldrar abrupt och under stor turbulens skilde sig när Christopher var mycket liten. Till hans förtvivlan tog hans mor sen honom och hans äldre syster Xandra till Schweiz. Där blev den unge Christopher, enligt tiden sed bland överklassfamiljer, raskt placerad i en internatskola med det trevliga namnet Miss Fischer´s Academy i Territet Han har sedan berättat att tiden i Schweiz grundlade både hans språkintresse och hans skådespelarintresse. Christopher spelade med stor framgång med i skoluppsättningar av pjäser. Han gjorde t.o.m. sin skådespelar debut som den onde dvärgen Rumpelstiltskin i pjäsen med samma namn. Med detta påbörjade också Christopher Lee en lång karriär som ond skurk på scen och film. Detta förefaller mig så mycket märkligare eftersom samtliga av hans bekanta, medskådespelare, producenter m.fl. samstämmigt intygar att Christopher Lee var den absolut trevligaste, minst prestigefyllde och hjälpsammaste skådespelare de någonsin stött på. Saken blir inte direkt sämre för att alla också vittnar om hans väl utvecklade sinne för humor. Han skrattade ofta och gärna ett bullrande skratt mest åt sig själv och drog alltid med andra i skrattet. Man kan lugnt säga att han var populär bland sina medarbetare.

Familjen flyttade dock till Christophers stora glädje relativt snart tillbaka till England där hans mor mötte och gifte om sig med Harcourt George St-Croix Rose, en mycket välbärgad bankir som dessutom råkade vara farbror till James Bonds skapare Ian Flemming. Den nya familjen flyttade till Elm Park Gardens i Fulham och den unge Christopher fick börja i Wagener´s Private School. Enligt var han senare berättade var det inte direkt någon höjdare. Tråkig undervisning och inget skådespeleri. Turligt nog gick det dock bättre med teateruppsättningarna när Christopher flyttade till Summer Field´s Prep. School i Oxford. Där blev det fler rolltolkningar som lärde honom mycket om grunderna i skådespeleri. Det var också där som han blev vän med och medspelare till den senare så berömde skådespelaren Patrik Macnee, även i Sverige känd som John Steel i The Avengers- Hämnarna. Deras vänskap fortsatte genom åren och de hoppade ofta in i biroller i varandras uppsättningar/filmer. Som en lustig bisats kan nämnas att han var på en intervju för den exklusiva överklassskolan Eton och M.R. James var då en av lärarna som intervjuade honom. Han blev antagen men både han och hans familj tyckte att han skulle gå på en annan skola.

Nu skall man inte tro att Christopher Lee inte bara skådespelade under sin skoltid. I själva verket var han ett alldeles utmärkt student som alltid fick bra betyg i alla ämnen han studerade. Han fick också ett mycket eftersökt stipendium till Wellington College. Han excellerade särskilt i språk där han redan tidigt lärde sig att i både tal och skrift helt flytande behärska franska, italienska, spanska och tyska. Dessutom kunde han hjälpligt tala både ryska och nygrekiska samt svenska! Till min stora glädje var han också både intresserad av och duktig i både gammalgrekiska och latin. Dessutom uppehöll han och vidareutvecklade detta intresse för antiken och dess civilisationer livet ut, vilket gläder en klassisk arkeolog som mig. Han hade en utmärkt djup sångröst och deltog därför aktivt i flera körer. Som om inte det räckte var han också mycket duktig i de i de engelska privatskolorna så viktiga sporterna som cricket, rackets, squash och rugby sam de för oss lite mera bekanta hockey, fotboll och fäktning. Där vann han i nästan alla grenar flera utmärkelser liksom han vann flera priser i skyttetävlan. Han far var stolt. Hans fäktningslärare ansåg t.ex. att hans färdigheter i fäktning var bland det bästa han någonsin sett och försökte förgäves påverka honom att satsa på en proffs karriär. Märkligt nog var alltså Christopher Lee enligt samtliga källor duktig i precis allt under hela sin skoltid!

När hans mor hastigt separerade från Rose fick familjen plötsligt ont om pengar och Christopher och hans syster måste skaffa sig jobb. Då sommaren stod för dörren och inga jobb fanns att få för tillfället sändes Christopher till vänner på den franska Rivieran. Där blev han gäst hos den aristokratiska ryska Mazirov familjen som hade en stor villa i Menton. Han umgicks där hela sommaren med utfattiga f.d. ryska storfurstar i ofrivillig exil och diverse andra aristokrater på dekis. Christopher har senare berättat att detta var en mycket viktig förstudie i aristokratiskt beteende som han senare hade stor nytta av både i sin Dracula tolkning och hur han sen spelade andra aristokrater.

Väl tillbaka i London var det, med tanke på familjens ställning och aristokratiska ursprung, inte tal om att den nyutexaminerade Christopher skulle göra något annat än att antingen läsa vidare på något prestigeuniversitet (och där behövdes det rejält med pengar som inte fanns) eller jobba i City. Under det att han funderade på vad han skulle göra började unge Christopher därför med tungt hjärta på ett lågt betalt och mördande tråkigt jobb på som kontorist på United States Lines år 1938. Han sprang ärenden och levererade post. Så kom kriget och ändrade allt!

Christopher enrollerade sig prompt i de väpnade styrkorna. Han blev först placerad i RAF och där blev han flerfaldigt dekorerad för tapperhet i fält och uppnådde graden Flight Lieutenant. Bland mycket annat deltog han som frivilligt i finska vinterkriget 1939-40! Man vet att han var medlem av den mycket exklusiva underrättelseavdelningen Special Operations Executive och dessutom en av officerarna i det berömda specialförbandet Long Range Desert Patrol som senare ombildades till SAS, den brittiska arméns specialstyrkor. Han arbetade också på fältet med både de franska och italienska motståndsrörelserna. Senare blev Christopher Lee förflyttad till British Intelligence där hans stora språkkunskaper och kännedom om Europeiska förhållanden kom väl till pass. När han senare blev tillfrågad om exakt vad han gjorde under åren som aktiv hemlig agent och underrättelseofficer brukade han luta sig fram mot den frågande och halvviskande säga ”Can you keep a secret?” När utfrågaren ivrigt nickande svarade han med ett leende ”So can I.”

Efter demobiliseringen 1946 insåg Christopher att han för död och pina inte ville gå tillbaka till sitt City jobb. Han funderade på en diplomatbana eller möjligen en akademisk karriär när han fick vad han senare betecknade som ett tecken från ovan. På en mottagning på den italienska ambassaden i London mötte han sin aristokratiske kusin ambassadören själv, Niccolo Carandini. Denne berättade för den förvånade Christopher att flera medlemmar av familjen varit både skådespelare, regissörer och sångare. Visserligen från den australiska grenen av familjen, men i alla fall. Saken var klar. Han skulle bli skådespelare!

Efter otaliga försök att ta sig in i branschen och några mindre statistroller blev  Christopher äntligen accepterad som skådespelare. Han harvade på i närmare tio år först i en mängd biroller och till slut några få huvudroller. Genombrottet lät dock vänta på sig. Först 1957 när Christopher var nära 35 år kom äntligen hans tid. I ”The Curse of Frankenstein” spelade han monstret till Peter Cushing´s Doktor Frankenstein. Det blev början på ett långt och givande filmsamarbete dem emellan. Det var emellertid hans nästa film den första av en lång rad Hammer Horror filmer som blev det stora genombrottet: ”The Horror of Dracula”. Nu äntligen är vi där, den odödlige greven var född! I filmen spelar Christopher Lee Dracula till Peter Cushings Van Helsing och dessa roller skulle de sen upprepa i otaliga uppföljare. Redan i den första filmen ser vi allt det som gjorde Christopher Lee så stor och som sen har så definierat alla Dracula tolkningar efter det. Det var inte utan att Christopher själv var lättad över att äntligen ha blivit firad filmstjärna. Äntligen var hundåren slut. Som han själv uttryckte det: ”It was the one that made the difference. It brought me a name, a fan club and a second-hand car, for all of which I was grateful!”

Jag tror vi lämnar honom här, nöjd och belåten spelande sin blivande paradroll och alla de följande filmer som jag personligen skattar så högt. Likt Dracula har ju Christopher Lee blivit själva sinnebilden av den odödlige greven. Man kan bara nämna att han sen gick vidare till en mängd andra uppdrag och naturligtvis excellerade i allt han gjorde. Man kan här bara nämna hans många utmärkta mumiefilmer och hans tolkningar av den onde kinesiske superskurken Fu Manchu och framför allt ”The Wicker Man” från 1973. En film som Christopher Lee själv ansåg vara hans bästa. Den är också mycket riktigt fortfarande högst sevärd. Vi får inte heller glömma hans rad av filmer om den store viktorianske detektiven Sherlock Holmes. Oftast spelade han där Holmes mot Peter Cushings Dr Watson men även andra konstellationer förekom. Dessa filmer är särskilt berömda bland Arthur Conan Doyle-experter för sin finstämda tolkning av Doyles texter och speciellt älskade i Storbritannien av Sherlock Holmes aficionados där många t.o.m. anser att Christopher Lee´s tolkning av Holmes är klart överlägsen både Basil Rathbones och Ronald Howards välkända tolkningar av den store detektiven. Det får väl anses vara ett alldeles utmärkt betyg! Själv ansåg Christopher Lee också att dessa filmer var bland de bästa han gjort. Med hans egna ord:

”My portrayal of Holmes is, I think, one of the best things I’ve ever done because I tried to play him really as he was written – as a very intolerant, argumentative, difficult man – and I looked extraordinarily like him with the make-up on… Everyone who’s seen it said I was as like Holmes as any actor they’ve ever seen – both in appearance and interpretation.”

Privat gifte han sig 1961 med en vacker dansk målarinna och före detta fotomodell för Chanel och Dior, Birgit Gitte Kröncke, som han sen levde lyckligt med i över 50 år. Hon var känd för sin självständighet, kvickhet och intelligens. Det tycker jag är ett sympatiskt drag hos Christopher Lee att han enligt egen utsago verkligen uppskattade självständiga kvinnor. Paret hade en dotter. Han har fått flerfaldiga utmärkelser för sin skådespelar gärning, både brittiska och andra och blev adlad av prins Charles som Sir Christopher Lee år 2009.

Christopher Lees dubbningsceremoni.

Christopher Lees dubbningsceremoni.

Så lite om Tolkien anknytningen som så många främst minns Christopher Lee  för. Redan 1954 när LotR första gången kom ut läste han den för första gången och blev helt såld. (I know the Feeling!) Efter det läste han om hela LotR varenda år. (Liksom jag.) På 1950-talet hade sen Christopher Lee det stora nöjet att av en ren tillfällighet möta Professor Tolkien själv på puben ”The Eagle and Child” i Oxford. Eller med han egna ord: ”We were sitting there talking and drinking beer and someone said, Oh, look who walked in, It was Professor Tolkien and I nearly fell off my chair.” Professorn och Christopher Lee utbytte några artighetsfraser mer än så blev det inte, men det var ett möte han kom ihåg resten av livet. Förutom den remarkabla Saruman tolkningen har Christopher Lee också bidragit med flera Tolkienuppläsningar och många sånginsatser.

Till sist några ord om  Christopher Lees svenska anknytning. Under det tidiga 1950-talet arbetade han på faktiskt några år på Sveriges Radios utländska avdelning. Det var då han lärde sig svenska. Det berättas att han på en fest i Stockholm började sjunga en operaaria ackompanjerad av piano. Plötsligt stämde en klar stämma in. Det visade sig vara Jussi Björling. Christopher slutade sjunga av pur vördnad för den store tenoren. Jussi Björling var emellertid ytterst vänlig, berömde Christopher för hans vackra sångröst och rekommenderade honom att söka till operan redan nästa dag då det händelsevis var inträdesprov. Christopher gick dit, sjöng upp och blev genast antagen till utbildning som operasångare! Tyvärr var det på den tiden mycket dyrt att som utlänning studera i Sverige, så med sorg i hjärtat måste han avstå. Dock deltog han så länge han var i Sverige i flera år anonymt i diverse musiktillställningar.

Under det sena 50-talet var han ett tag förlovad med den svenska Henriette von Rosen, den vackra dottern till greve Fritz von Rosen. Greven var dock mycket måttligt road av att få en utfattig engelsk skådespelare till svärson, oavsett hans fina anor och gjorde allt som stod i hans makt att avblåsa det  bröllopet. Han såg till att få bröllopet uppskjutet ett år, hyrde privatdetektiver som dag och natt förföljde och trakasserade Christopher och begärde referenser på att han var duktig  i sitt jobb och handfasta bevis på att han kunde försörja en fru. Han sände en drös med referenser till greven, bl.a. från Douglas Fairbanks Jr., men inget hjälpte. Greven var obeveklig. I ren desperation skaffade Christopher t.o.m. en skriven rekommendation från kungen själv. Han hade nämligen bara något år tidigare mött och lunchat med kung Gustav när han filmade ”Tales of Hans Christian Andersen”. Inte ens det hjälpte, greven fortsatte att konstra. Till slut insåg till och med Christopher att det hela var dödfött. Han sa flera år senare att alla trakasserierna dessutom hade fått honom att starkt tvivla på sin egen förmåga att erbjuda ett anständigt liv åt en aristokratisk fru som var dyr i drift och inte hade en tanke på att själv arbeta. Dessutom började han att undra över om ett sånt förhållande verkligen var det han ville ha i ett äktenskap. Strax innan bröllopet skulle gå av stapeln ställdes det in till grevens stora belåtenhet. Många år senare sa Christopher lite maliciöst att en hel del av greve Draculas oförsonliga och egoistiska beteende var direkt mallat på greve von Rosen. Dock fortsatte Christopher Lee att i hela sitt liv vara en stor sverigevän och många gånger besöka Sverige.

Javisst ja, för all del så gjorde han också en mängd andra roller än Dracula, faktiskt över 250 stycken, både på scen och film. Ta t.ex. skurken Scaramanga i Bond rullen The Man with the Golden Gun, Count Dooku/Darth Tyrannus, (en Dracula pastisch?) i två av Star Wars prequel filmerna och sen alltså en helt suverän tolkning av Saruman i LotR filmerna. En mängd inläsningar av både Tolkien och många andra författare. Flera sånginspelningar, ja till och med på sista tiden ett bejublat inhopp i hårdrocks genren – men det är för greve Dracula som i alla fall jag med stor saknad minns Sir Christopher Lee!

I denna lilla sammanställning av några viktiga år i Sir Christopher Lees liv och leverne har jag helt skamlöst på grund av tidsbrist stulit stora faktadelar från diverse källor jag funnit på Internet, något jag inte alls tänker be om ursäkt för!

Jan-Olof Nyman

Jan-Olof Nyman är en god vän och en namnkunnig medlem av svensk science fiction- och fantasyfandom. Han var en av de första medlemmarna i Sveriges första Tolkiensällskap, The Tolkien Society of Sweden och är en mångårig medlem i science fiction-föreningen Club Cosmos. Han är också medlem i sällskapet Kvasir och har en gedigen akademisk kunskap om historia och arkeologi.

Tolkien och jag del två: filmerna

Det hela började med en film. En tecknad film. Jag var kanske elva år, och vad jag minns var det i aulan i skolan där min mor var lärare. Det var någon filmklubb som körde matinéfilmer på helgerna, men den enda övriga film jag kommer ihåg var Disneys Fantasia.

Men som ni kanske gissar var det ingen Disneyfilm jag såg denna dag som skulle förändra mitt liv. Det var naturligtvis Ralph Bakshis filmatisering av The Lord of The Rings. En film som jag då tyckte var oändligt spännande och suggestiv. Och samtidigt så otillfredställande då den slutade mitt i.

Hemma hade vi seriealbumen som byggde på filmen, och dessa läste jag hur många gånger som helst – men inte heller i de förtjäljer historiens slut. Min storebror hade böckerna, men jag tvekade. Visserligen läste jag mycket redan då, men de var ju så långa. Det var ju så liten text.

Fast till sist, som ni redan förstår, så började jag läsa dem. Ett beslut jag aldrig har ångrat.

Flera år senare var det dags för en film igen. Det skulle äntligen bli en spelfilm på Lord of the Rings. Som så många andra över hela världen följde jag nyheterna med spänning, såg andra filmer med skådespelarna, läste nyheter på Internet och var mycket förväntansfull.

Min kompis Martin köade och vi var ett gäng som fick biljetter till premiären. Och visst var det en magisk känsla att få se Midgård levandegöras på den vita duken. The Fellowship of the Ring är en bra film. Den är gjord med känsla och inlevelse. Den är inte perfekt, men jag vet att jag aldrig skulle bli riktigt nöjd.

Men sen var det något som gick fel. Någonstans under The Two Towers börjar filmerna så sakteligen lämna Midgård och bli något eget. Jag förstår att det i mångt och mycket är nödvändigt – filmer och böcker är två olika sätt att berätta historier på och det som funkar i en bok funkar inte alltid i en film och vice versa. Vissa saker kan behöva ändras på för att historien ska bli begriplig, underhållande et cetera.

Men här är det mer som skevar. I Peter Jacksons filmer blir dissonansen bara större och större, och framförallt så gör många konstiga, omotiverade och ogenomtänkta avvikelser från något av det viktigaste i Tolkiens böcker: världsbygget.

Och då börjar det bli problematiskt. För i så här stora verk, må det än vara böcker eller filmer, så behöver det vara en värld där allt fungerar, där allt är genomtänkt. Att göra en film i en sådan värld och börja rubba på saker gör det bara konstigt.

Låt mig ta ett exempel: det är en mycket läcker och visuellt tilltalande scen när alverna anländer till Helms Deep, och jag har inget emot att alverna faktiskt är med mer aktivt i historien.

Men det blir lite galet när de kommer och hjälper Rohan istället för Gondor. Det är i Gondor som resterna av den numenoranska kulturen finns, det är i Gondors som människornas kungatron står. Då det blir så mycket fokus på Rohan så känns Gondor lite futtigt, dess potential går förlorad och jag tycker inte det blir lika tydligt varför Aragorn är så speciel som har anspråk på tronen.

Dessutom så är filmerna så fokuserade på action att så mycket annat försvinner. Tolkiens böcker är långsamma och eftertänksamma, medan filmerna fokuserar mer på det pågående kriget. Helt OK för den som gillar det, men det är inte min tekopp. Och som det skrevs i en mycket välformulerad kommentar till min förra text om Tolkien: det är mer en moraliskt historia än en actionberättelse. Den aspekten försvinner, liksom så mycket av det vackra i historien med all action.

En annan sak som gör mig besviken är det faktum att en skräckfilmsregissör inte bättre untyttjar att det finns så mycket dold fasa i Midgård. Det är en rätt ruskig promenad Frodo och gänget är ute på, och i rätta händer skulle det hela kunna bli så mycket mer obehagligt än vad det till sist blev.

Det börjar, återigen, bra med vettskrämda hobbitar som jagas av nazguler i en mörk skog, men blir efterhand bara tokroligt. Belägringen av Minas Thirith är riktigt obehaglig i boken, himlen har mörknat och de belägrande styrkorna slänger in avhuggna huvuden i staden. Där förövrigt härskaren har blivit galen och tänker bränna sig själv och sin son på bål.

Vad får vi i filmen? Dagsljus, Legolas som surfar på en olifantsnabel och Gandalf som slår folk i huvudet med en stav (varför han gör det när han är beväpnad med ett svärd från Gondolin och dessutom är en mäktig andevarelse som nyss fått tillstånd att använda mer krafter är en gåta för mig).

Och så har vi Sauron. Tolkien, en konservativ språkprofessor lyckas med konstycket att göra Sauron riktigt läskig, genom att knappt beskriva honom alls. Skräckfilmsregissören Jackson däremot har inte ens fattat att Sauron inte är ett stort öga, och gör dessutom ögat till en strålkastare med en fånig röst. Nej, det är inte läskigt. Det är bara dumt.

Att The Tolkien Estate, precis som jag, inte är så överdrivet förtjusta i filmerna är väl ingen större hemlighet och det är knappast troligt att någon filmmakare alls kommer att få rättigheter att göra film på till exempel Silmarillion så länge Christoffer Tolkien är vid liv.

Men han är ju ingen ung man, så frågan är vad som händer när nästa generation tar över. Nu spekulerar jag helt vilt, men troligen kommer JRR Tolkiens sonson Adam Tolkien ta över styret. Adam Tolkien har i en intervju sagt att han tycker filmerna är helt OK, men att han skulle föredragit om de mer liknade Det sjunde inseglet.

Jag kan inte låta bli att bli lite hoppfull inför en framtida filmatisering av Silmarillion om Adam Tolkien får bestämma lite mer. Det skulle faktiskt kunna blir bra.

Terry Gilliam pratar om The Zero Theorem

Göteborgs filmfestival är ett härligt avbrott i vardagen och fantastisk möjlighet att se filmer som inte brukar leta sig in på biografernas repetoarer. Dessutom är det en chans att lyssna på olika regissörer som besöker festivalen, antingen på seminarier eller i samband med filmvisningarna.

I år blir det inte så många filmer för min del, men en film som jag passade på att se var Terry Gilliams nya – The Zero Theorem. En fantastisk bonus som kom som en liten överraskning var att Gilliam var med på visningen och dessutom höll i en liten frågestund efter filmen.

Jag fastnade för Monty Python när jag var tonåring, och har sedan dess varit ett stort fan av Terry Gilliam. Hans bidrag till Python känns ibland lite bortglömt, men det är på något sätt han som sätter pricken över i:et på Monty Pythons galenskaper. Hans egna filmer är otroligt fascinerande, och även om han kanske aldrig kommer att överträffa Brazil från 1985 så forsätter han att göra bra och tänkvärda filmer.

Frågestund med Terry Gilliam.

Frågestund med Terry Gilliam.

The Zero Theorem känns som ett skolboksexempel på en Gilliamfilm med sin märkliga humor och skeva värld, så det var nästan lite förvånande att få höra att han själv inte har skrivit den.

– Jag fick manuset för sex år sedan, berättade Gilliam under frågestunden, och det var uppenbart att det var skrivet av någon som sett alla mina filmer. Det kändes som en sammanställning av allt jag har gjort. Vilket fick mig att tänka på Fanny och Alexander som är en sammanställning av alla Bergmans filmer. Så det här är min Fanny och Alexander.

Manuset lades på hög men plockades fram igen när arbetet med The Man Who Killed Don Quixote – en film som Gilliam försökt göra sedan 1998 – ännu en gång avbröts. Eller ”ramlade av hästen” som Gilliam uttryckte det. Hans agent förslog då återigen The Zero Theorem och när han efter bara en månad fick med sig Christoph Waltz i huvudrollen dröjde det inte många månader innan de kunde börja filma.

– Så gör man egentligen inte film, sade Gilliam med ett skratt. Oftast tar det minst ett år av förberedelser.

Gilliam kallade in många vänner som jobbade nästan gratis. Matt Damon brydde sig inte om att läsa manus först – han ville helt enkelt ha en roll. Och själva filminspelningen gick på rekordfart. Vissa scener – exempelvis en mycket märklig scen när huvudpersonen Qohen är hos tre läkare (varav en av dem spelas av Peter Stormare) gjordes på en dag. Gerillafilmskapande kallade Gilliam det för.

Han har märkt att många skådespelare gillar att jobba med honom och han tror det kan bero på att han alltid försöker skapar en lekfull atmostfär som de kan utvecklas i. Han gillar själv att arbeta med bra skådespelare eftersom det utvecklar filmen. Det blir så lätt att fastna i egna idéer och det är fräscht när skådespelarna kan komma med sina bidrag.

– Eftersom Christoph Waltz är med i stort sett varje scen är det han som håller ihop filmen. När vi började sade jag till honom ’om du går så följer jag dig’.

Stort arbete lades ner på filmen i efterproduktionen.

– I vanliga fall är det alltid en beskvikelse att se den första versionen när man har klippt ihop den, sade Gilliam, men det här var värre än någonsing. Det var en katastrof! Så vi tog bort allt jag inte gillade och strukturerade om den. Till exempel tog vi bort tre scener efter det slut som finns nu för att de var för Hollywoodaktiga. Nu lämnas filmen utan svar, men kanske med en fråga eller tanke. Det är upp till er att fundera på det! Jag gillar inte filmer som är ger svar, jag är mer intresserad av att ställa frågor, ge idéer och skapa tankar.

Det är nära till hands att jämföra The Zero Theorem med Brazil, och tydligen var manuset mer likt Brazil än den färdiga filmen. En sak som Gilliam gjorde var att göra världen så färgglad.

– Det här är ju ingen dystopi, det är en utopi sade han med ett stort leende på läpparna. Folk är glada och har färggranna kläder! Det är bara huvudpersonen, Qohen, som är ledsen.

Men sedan erkänner han:

– Visst, Brazil var min syn på världen då, The Zero Theorem är min syn på världen i dag.

En oundviklig fråga från publiken var om Terry Gilliam hade några tankar om Monty Pythons nära förestående återförening.

– Jag försöker tänka så lite som möjligt på den, var han svar. För jag har så mycket annat att göra. Under några veckor ska vi upp på scen och göra bort oss. Det är väl det.

Det finns dock hopp för att Don Quixote ska ta sig upp på hästen igen. Han har börjat jobba med en ung spansk producent – Gilliam var inte säker på om han var briljant eller galen – och meningen är att de ska börja filma i oktober. Även om de vare sig har pengar eller skådespelare än.

Låt oss hoppas att det går vägen den här gången. Jag vill verkligen se The Man Who Killed Don Quixote!

Och vad tyckte jag om The Zero Theorem då? Den var mycket bra. Mycket märklig. Precis som en Gilliamfilm ska vara.