Jag gillar placeringen

Jag besökte sf-bokhandeln i Göteborg i dag och såg mig om efter min bok. Först hittade jag bara de övriga böckerna från förlaget, men inte min. Det var när jag skulle gå därifrån som jag såg den alldeles utomordentliga placeringen, precis när man kommer ner för trappan har man den i blickfånget. Och den står under månadens böcker.

Anledningen till att jag missade detta först var naturligtvis att jag hade med mig sonen i barnvagn och åkte hissen ner.

Månadens bok - jo jag tackar!

Månadens bok – jo jag tackar!

Jag hoppas du kommer!

Jag hoppas du kommer!

RIP Lou Reed

Vi hade redan bildat Dockan Lever när Erik en sommarkväll kom hem till mig och introducerade Lou Reed. Jag minns att det var en varm kväll, vi satt i mitt pojkrum och han lade på Transformer på skivspelaren. Det var en ny värld som öppnades. Den dekadenta, välarrangerade men ändå råa musiken så delikat komponerad med så enkla medel, det levande språket i texterna och framförallt rösten. Denna mycket märkliga, entoniga röst. Denna röst som uttryckte så mycket utan att nästan uttrycka något alls. Det var inte bara det att rösten talade direkt till mig, den löste också för mig ett direkt problem. Av oss tre som hade bildat bandet var jag den ende som inte kunde sjunga, men ändå var det jag som sjöng mest eftersom vi hade bestämt att den som skrev texten också skulle sjunga låten. När jag lyssnade på Lou Reed visste jag hur jag skulle lösa problemet. Det var så jag skulle låta, eller i alla fall försöka låta.

Naturligtvis började jag också ha på mig pilotglasögon på scen, och Sweet Jane blev en av de få coverlåtarna vi brukade spela. Det var en låt som passade oss, och som vi alltid njöt av att spela, oavsett om det var i replokalen eller på scen.

Jag har sedan dess troget följt Lou Reeds kariär – han var väldigt ojämn, men han stod aldrig stilla. Även om man nästan distinktivt kan höra att en låt är skriven av Lou Reed så är det ändå med stor variation, och med en otrolig integritet. Vem annars skulle spela in ett i princip olyssningsbart dubbelalbum? Vem annars skulle göra en 15 minuter lång låt som framförs av en chellokvartet? Vem annars skulle börja spela med ett thrash metalband på ålderns höst?

Lou Reed var som sagt ojämn, men när han var bra, då var han lysande, då var han magisk. Förutom nyss nämnda Transformer är plattor som Berlin, Growin up in public, The Blue Mask, New York och Songs for Drella något av det starkaste som har spelats in. Jag kan lyssna på dem hur många gånger som helst och aldrig tröttna. Och vi får naturligtvis inte glömma bort plattorna med The Velvet Underground som är helt i en klass för sig.

Texterna är briljanta. Han använde ett enkelt och starkt språk som är lika träffsäkert oavsett om det handlar om olycklig kärlek, droger eller transvestiter. För det är ju här vi oftast hittar hans ämnesval: bland de som skiljer sig från mängden, bland de utstötta och ensamma, de som vi oftast inte ser i dagsljuset, de som inte följer normen. En av hans mest gripande texter är Halloween parade, som handlar om de årliga paraden genom Greenwich Village, och sångaren reflekterar över alla som inte är med längre, alla hans vänner som har dött i aids.

Lou Reed var ju inte direkt känd för att vara en muntergök (Patti Smith lär ha sagt ”How come a complete asshole like you write so beautiful music?”), och det fick jag själv till min stora glädje uppleva när jag såg honom live i Paris för ungefär 20 år sedan när jag bodde där. Lou Reed hade precis släppt plattan Magic and Loss och under sin turné spelade han flera kvällar i rad på en mindre teater i Paris. Han framförde plattan i sin helhet (efter en paus spelade han delar av New York och Songs for Drella). Folk i publiken började ropa efter gamla Velvet-låtar, vilket inte uppskattades. Till sist gick han fram till micken och sade argt:

”The reason we chose to play in this small theatre was because we thought you were an french, sofisticated audience.”

Därefter drog han upp disten på gitarren och spelade helt underbara, arga solon. Jag tackade för mig själv de som inte hade haft vett att hålla tyst.

Så tack för all fantastisk musik mr Lou Reed, din gitarr och din röst kommer alltid att saknas oss.

Jag begär inte att ni ska hålla med mig, men enligt mig blir det inte vackrare än så här:

Flera framträdanden på gång

Nu finns boken ute, vilket känns helt fantastiskt. Jag hoppas naturligtvis att du kommer att köpa den, och det hade varit ännu roliga om du dök upp på någon av alla tillställningar som jag kommer vara med på de närmaste veckorna.

Lördagen den 2 november arrangerar den anrika science fiction-föreningen Club Cosmos en liten science fiction-kongress som heter Konfest. Jag är inbjuden och kommer bland annat att läsa högt ur min novellsamling.

Fredag den 8 november kommer jag finns på plats i Science Fiction-bokhandeln i Göteborg och signera böcker från klockan 16.00.

Som om inte det skulle räcka så kommer jag och A-C Kindmark, som har gett ut boken Helgen att prata om skrivande och vägen till debuten på Frölunda Kulturhus den 12 november klockan 19.00.

Planen är också att vara med lite grann på West Coast Trekkers nästa Star Treff den 16 november.

Så det är en hel del på gång just nu. Och du, kan du inte komma på någon av dess tillfällen så går det bra att beställa boken istället – till exempel här.

Intervju med Emma Pettersson

Emma Pettersson, lajvare och författarpedagog.

Emma Pettersson, lajvare och författarpedagog.

För några år sedan fick jag nys om en gratis kurs i att skriva fantasy. Kursen hölls av Emma Pettersson och var en del i hennes utbildning till att bli skrivarpedagog. Det var en mycket givande liten kurs, jag fick mycket inspiration, många idéer och framförallt en hel den tankar kring hur man ska gå tillväga när man bygger en litterär värld. Emma är också en mycket begåvad författare, och jag är inte ensam om att tycka att det är på tiden att något förlag plockar upp det hon har skrivit.

I väntan på detta gick hon med på att komma med lite tips och svara på några frågor om skrivprocessen. Över till Emma:

Bara för att sabba allt innan jag ens har börjat. Tre saker som inte finns: Jultomten, en bra Star Wars-film sedan 1983, och absoluter inom skrivande. Varje berättelse har sina egna behov och författare är besvärliga på så sätt att de funkar olika. Det finns inga hundraprocentiga svar. Om någon kommer med hundraprocentiga svar har personen med största sannolikhet fel.

Vad är ditt första råd till någon som vill börja skriva fantasy?

Lajva.

Jag skämtar inte. Åk ut i skogen en helg och ät intryck som en svältande björn äter hundvalpar. Försök få liv i en eld i regnet, frys och svettas, testa att skjuta pilbåge, springa för ditt liv, känn hur ylle skaver mot huden. Det jag menar är – prova på det du tänker skriva om. Det är förstås fullt lika legitimt att ljuga loss, men att själv ha upplevt det ger dig detaljer som du skulle missa annars. För det är gestaltningarna som kommer få din berättelse att leva.

Att skriva i en annan värld handlar mycket om att övertala läsaren om att din lögn är på riktigt. Allt skrivande handlar om det – men den som skriver fantasy behöver ljuga extra lurigt för att fantasi ska kännas som verklighet. Ett sätt att göra det är just att lära dig beskriva det fysiska, att få läsaren att känna din värld mot huden.

Vad är viktigast: en genomtänkt värld eller en bra historia?

Världen är bara ett verktyg för att få fram berättelsen. Plot och karaktär kommer först – annars sitter du där med en fantasivärld där inget händer och där ingen charmar läsaren.

Att världen är genomtänkt är förstås en annan femma. Ett trix som många använder är att varje gång de lägger in något nytt i världen ställer de sig frågan: Hur påverkar det här resten av världen? Säg att jag skriver en värld där befolkningen har evigt liv. Hur påverkar det allt annat? Vad händer med överbefolkningen och hur förändrar det sederna? Vad händer med det samhället sedan när jag lägger in fluffpunghundar från planeten Xerxes 8 med förmågan att väcka de döda?

Vilka är enligt dig de största fallgroparna för den som skriver fantastik?

Fienden nummer ett: Det är lätt att bli superkär i sin värld och drabbas av en vilja att läsaren ska veta allt. För det mesta är det sunt att hålla den instinkten lika tyglad som viljan att motorsågsmörda förbipasserande husdjur.

Att vilja berätta allt om världen blir ofta till ”infodumps” i texten. Det är stycken av hundra procent information som dyker upp mitt i handlingen där författaren i sin iver att redovisa allt om världen gör det genom att trycka ner det i halsen på den stackars oskyldiga läsaren.

I bästa fall blir det en charmig stil, i de allra flesta fall känns det ungefär lika behagligt som tvångsmatning med trädgårdsslang. Berättelsen saktar ner, för just nu vill läsaren veta vad som händer, inte hur fluffpunghundar från planeten Xerxes 8 väljer president.

Mitt tips är att lura läsaren att lära sig om världen utan att hen märker det. Smyg in info i dialog, i beskrivningarna, men försök undvika att skriva det rakt ut. Information som läsaren inte märker men som säger lika mycket om världen. Show not tell.

Sexism och rasism. Urk. Varför envisas med att bygga ännu en värld där män är världens centrum och det är synd om tjejerna som inte får ha svärd? Varför ett till universum där det exotiska folket är en kultur av barbariska bråkstakar som liksom bara råååkar har mörkare hud än huvudpersonen? Kom igen. Fantastik ger oss en fenomenal möjlighet att berätta om förtryck som sexism och rasism – men ofta blir det bara smaksättning för att automatiskt få en lite mörkare eller ”historisk” värld. Hint: vi vet egentligen ganska lite om historiska könsroller.

Det finns väldigt många andra sätt att berätta om förtryck än att kopiera fördomarna från vår egen värld. Att vilja berätta om sexism eller rasism är förstås helt fantastiskt och något som gör fantastikgenrerna rikare. Men att slänga in lite våldtäktskultur bara för att det ska kännas mörkt och häftigt är ute. Ja, jag tittar på dig, George R.R. Martin.

Och så en språklig grej: Anglicismer. Mångas favoritförfattare är engelskspråkiga, och är vana vid att ta till sig fantastiskkulturen på engelska. Det gör att det är lätt att försvenskade engelska uttryck glider in i språket utan att författaren märker det.

Kan du dela med dig av några av dina bästa skrivtips?

1: Ifrågasätt auktoriteter. Lyssna på vad de som har koll säger, förstå varför de tycker så, och gör sedan precis som du vill. Lyssna extra lite på de som säger hur dina skrivarvanor ska se ut eller vem som är en riktig författare.

2: Skriv först, redigera sen. Det funkar bäst för de allra flesta. Den första delen, skrivandet, är kreativt och där behöver trådar inte hänga ihop, det behöver inte vara rättstavat, och det ska inte vara perfekt. Den anda delen, redigeringen, fixar till allt det där.

3: Ha alltid en konflikt. Det är ett väldigt luddigt begrepp så här kommer ett tips på hur man kan tänka om man vill. I varje scen, och i berättelsens helhet, få fram följande:

Vilja + hinder + förändring

Det är konflikt. En karaktär vill något (vilja), det kan vara något banalt som att dricka ett glas vatten eller något lite viktigare som att rädda världen. Något står i vägen (hinder), och i slutet har situationen förändrats på något vis (upplösning). Det här går oftast att hitta i varje scen där det känns spännande, och i berättelsen som helhet.

När en scen känns seg eller en berättelse tråkig är det ofta för att något skaver i vilja-hinder-förändring.

4: Kanske den viktigaste. Skaffa en responsgrupp. Närmare bestämt någon som förstår genren, och som kommer med både konstruktiv kritik och pepp. Ibland en nära-döden-upplevelse, men otroligt effektivt för att utvecklas som författare.

Det blev mycket fokus på misstag och fallgropar här. Så en sista grej: Det är okej att göra misstag, det är till och med bra. Sträva inte efter perfektion direkt (det blir dessutom aldrig perfekt). Skriv på och lycka till!

Äntligen

Science fiction-kongressen Fantastika 2013 har nyligen avslutats. Det var en mycket lyckad tillställning med ett väldigt gedigen program. Jag är full av intryck och har naturligtvis handlat lite böcker (även om jag medvetet var sparsam med bokinköpen, främst för att jag inte hade så mycket plats över i min packning).

Men det var inte det viktigaste med kongressen, det viktigaste var att det fanns en ny bok att köpa där. En novellsamling.

Just det. Min novellsamling: Skymningssång.

Känslan att äntligen få hålla den i handen var stor, och det var fantastiskt kul att signera böcker till alla som köpte den, och vad jag förstått så sålde den bra. Jag fick mina friex i handen, men var tvungen att lämna tillbaka dem eftersom de annars höll på att ta slut.

Jag fick behålla en bok, och den har jag nu satt in i bokhyllan. Bredvid min farfars böcker. Den står bra där.

Författaren får äntligen hålla i sin bok!

Författaren får äntligen hålla i sin bok!

Vinn Skymningssång!

Nu drar vi igång med en tävling för att vinna Patrik Centerwalls novellsamling Skymningssång.

Vilken vilken ”omöjlig” novellsamling skulle du vilja se, skriven av en död eller fiktiv författare? De fem intressantaste, roligaste eller mest tänkvärda svaret vinner ett exemplar var av novellsamlingen Skymningssång!
Svara i en kommentar nedan, maila info@undrentide.se eller skriv på facebook.
Tävlingen pågår till den 16 november.
Skymningssång - Patrik Centerwall

Visa originalinlägg

Novellmästarna: Stephen King

Om jag säger Stephen King så tänker ni väl i första hand inte på noveller, utan på romaner som är så tjocka att de skulle kunna användas som dödliga projektilvapen.

Och det är klart att det är vad han kommer att bli ihågkommen från, och det är klart att han är en grymt duktig på att snickra medryckande och skrämmande tegelstensromaner med ett persongalleri som man lätt känner för.

Men det är inte vad jag tänker på prata om nu. Jag tänker prata om Stephen King, novellförfattaren. Jag tänker tala om mannen som jämfört noveller med ”en kyss i mörkret.” Jag tänker berätta för er hur skräckmästaren också är en mästare på att bara öppna dörren på glänt och låta er ana en hel värld istället för att gå igenom den i detalj.

Jag tänker helt enkelt prata om en författare som borde skriva färre tegelstenar och fler noveller.

För att värma upp inför den här texten tittade jag lite i innehållsförteckningen till hans första novellsamling, Night Shift (en samling som dessutom har blivit belönad med Balrogpriset, bara det är ju hur fräckt som helst), och insåg hur stor roll den samlingen har spelat för mig. Det här är den sortens noveller som jag alltid velat skriva. Noveller som snabbt etablerar miljö, premisser och ger oss ett trovärdigt persongalleri över ett antal människor som känns äkta.

Det är också noveller som är så underbart skruvade – men som inte skruvar så långt att det bara blir blodbad och överdrivna skräckexcesser, utan nöjer sig med det lilla, vilket ofta duger gott och väl. ”Less is more” gäller även för skräckförfattare.

Vi har till exempel historien om företaget som verkligen, och då menar jag verkligen, ser till att du slutar röka. Vi har novellen om pojkvännen som alltid vet vad hans tjej vill ha – vilket ju naturligtvis låter bra till en början, men glöm inte att det är en novell av Stephen King. Och vi har den tragiska och skruvade historien om mannen som berättar en hemsk historia för en psykolog, utan att veta – äsch det vore tråkigt om jag avslöjade det för er. Läs själva.

King är lysande på att vända upp och ner på verkligheten och gestalta en galen idé. Hans noveller har känsla, kraft och värme. Och dessutom är hans novellsamlingar alltid försedda med dels ett underhållande förord samt ett efterord där han berättar novellernas bakgrund, vilket i alla fall jag tycker är mycket intressant.

Nä, jag blir så sugen på att läsa en novell av Stephen King att jag slutar här. Och hör ni inte mer från mig, då har jag antingen bestämt mig för att läsa om alla hans novellsamlingar. Eller så har det visat sig att jag bara är en figur i en av hans historier.

Och då kan ni ju gissa hur det har gått för mig.

Intervju med Stefan Hagel

Stefan Hagel

Stefan Hagel

Stefan Hagel är ytterligare en av de begåvade författarna som ges ut på samma förlag som jag. Hans Saga om sorg är en episk fantasyberättelse som även en inbiten novelläsare som jag snabbt har fastnat i. Första boken i serien, Fred så gyllene är mycket välskriven och hans berättarglädje är verkligen medryckande. En längre recension av boken kan ni till exempel läsa på webbsidan Spektakulärt

Stefan är också, vilket ni snart kommer att märka när ni läser vidare, väldigt beläst på just episk fantasy. 

Vad är det som lockar med episk fantasy och långa bokserier?

Oavsett längd så måste berättelsen i sig vara läsvärd. Utan en god handling i botten, varför ska jag då bry mig om karaktär X eller värld Y?

Det som sedan lockar är det storslagna och svulstiga och de möjligheter de ger både för den som skapar världarna och den som läser om dem. En lång bokserie med en hel värld att utforska är väl fantastisk! Berättelsen får ta den tid den tar att berätta, vilket, när den håller, bara gör att du som läsare vill ha mer, vill veta mer, vill läsa mer. Du bara måste följa med i vad som händer din favoritkaraktär, du längtar efter att få ta dig an de där utplanterade ledtrådarna till varför den personen agerade just så i den där situationen och – vilket för många är bäst av allt – du får chansen att diskutera allting på ett nätforum för andra nördar (i ordets bästa bemärkelse) som också har läst boken. Ta bara Linda Antonssons och Elio Garcias skapelse Westeros.org, där allt George R R Martin gör med A Song of Ice and Fire granskas in i minsta detalj. Eller ta alla Wiki-sajter där fans fyller på med fakta – jag tycker sådana är skitkul att grotta ner sig i.

Så att läsa episk fantasy och långa bokserier kan vara så mycket mer än bara böckerna i sig.

Ytterligare en aspekt är att jag faktiskt kan lära mig saker (vilket förvisso gäller för fler genren än episk fantasy, såklart). Dels rena fakta, för tro mig, det finns mängder av kunskap investerade i de flesta av de berättelserna jag läser, dels genom att jag möter andra människor/varelser. Låt vara att de är fiktiva, men ett möte med en annan människa/varelse kan likaväl lära oss något om det verkliga livet. Ett möte kan ge ett nytt perspektiv, även på tillvaron i våra liv.

Om man inte vill vara så här analytisk, så kan en episk fantasyberättelse i form av en lång bokserie helt enkelt vara förbannat underhållande. Istället för att slötitta på tv, zappa och pilla sig i naveln, så går det faktiskt att ägna en timme eller tre åt att läsa. Det är inte förlorad tid, snarare en vunnen upplevelse.

Några böcker/världar/noveller som du tror hade kunnat växa till längre serier?

När jag går igenom fantasylitteraturen i bokhyllan inser jag tämligen snabbt att det står ganska få fristående romaner där. Det mesta jag läser tycks vara serier, från två delar och den rutinmässiga trilogin till serier om fem till tio delar.

K J Parkers fristående roman The Folding Knife kanske hade kunnat vara längre. Den gillar jag.
Eller Joe Abercrombies Best Served Cold. Den är grymt bra och även om den ingår i samma universum och med någon karaktär från hans trilogi The First Law, så hade jag definitivt köpt del två om den hade funnits.

Samtidigt tror jag att det är svårt att vilja se en befintlig bok bli längre. Då riskerar möjligen känslan eller anledningen till varför jag tyckte om just den eller den boken att försvinna.

Om vi ser tvärtom – finns det något exempel på bokserier som är för tunna för det långa formatet?

Det är lite kluvet, det där, men visst, kanske hade The Wheel of Time-eposet om 15 böcker (inklusive New Spring som berättar om händelser före själva huvudberättelsen) mått bra av att kortas ner vad gäller själva berättelsen. Å andra sidan är det en fantastisk värld, och världen som sådan hade jag gärna fått mer av.

Episk fantasy eller inte – är det några fiktiva världar som du är extra förstjust i och varför?

Det är säkert ingen hemlighet att jag gillar att läsa A Song of Ice and Fire-serien och novellerna om Dunk & Egg, allt av George R R Martin. Några skäl, som jag delar med många, till varför jag gillar att läsa om det som händer i hans skapade värld är att han på bara några få meningar levandegör minsta bifigur i berättelsen, berättelsen är synnerligen mångbottnad med gåtor och ”mellan raderna”-intriger. Därtill är den mycket underhållande. Karaktärerna är lätta att ha åsikter om – man gillar inte alla och man ogillar saker de gör, men man har åsikter om varenda en av dem. Sedan vet vi ju inte om de överlever – ovissheten är också en nyckel till att jag vill ha mer av A Song of Ice and Fire.

Jag gillar också den serie som Brandon Sanderson har startat, The Stormlight Archive, där första delen heter The Way of Kings. Världsbygget är klart intressant, med speciella (skal)djur och ett intressant magisystem. Dessutom vill jag veta mer om vad som händer med karaktärerna i hans värld. Själva berättelsen har vi som läsare bara fått nosa litegrann på, gissar jag. Det är nio delar kvar, så både värld och berättelse lär växa.
En tredje fiktiv värld som jag gillar är den i Steven Eriksons The Malazan Book of the Fallen, som är minst sagt episk till formatet. Den har allt en fantasyläsare kan önska sig: ett enormt världsbygge, genomtänkta karaktärer (män, kvinnor, människor och andra varelser, gudar, levande och odöda), ett komplicerat magisystem och en stor, komplicerad berättelse. Jag har kommit halvvägs in i serien än så länge.

Julie V Jones serie Sword of Shadows börjar åtminstone mycket bra i del ett, A Cavern of Black Ice. En underskattad serie, där J V Jones skapar en iskall klanvärld med väl utmejslade karaktärer och en grym handling.

Jag vet inte om det går att besvara, men för mig som helst skriver noveller så måste jag ju fråga vad det är som driver att börja skriva en lång serie böcker?

Det som drev mig att skriva den här berättelsen var inte längden i sig. Jag var först inne på att skriva en novell i jag-form, där en av En saga om sorgs huvudkaraktärer var det jaget. Idén och berättelsen växte snabbt och jag insåg då att jag skulle vara tvungen att välja bort så mycket handling och så många karaktärer att det skulle förstöra den berättelse jag höll på att mejsla fram. Därför valde jag att skrota novellen till förmån för en tetralogi, där varje del skulle ha sitt eget tema. Jag nuddade aldrig ens vid tanken på en trilogi – en klassisk form inom fantasyn – på grund av att den är lite klichéartad till formatet (även om jag förstår trilogins dramaturgiska logik: början, mitt, slut).

Till grund för tetralogibeslutet låg emellertid att jag ville skriva en så bra berättelse som möjligt, med många underliggande gåtor, diverse mysterier, subintriger och väl utmejslade karaktärer.

Jag hade i det här läget inte börjat läsa fantasy igen, efter att ha haft ett långt uppehåll från den genren; jag läste fantasy på 1980- och 1990-talen, men tog en ofrivillig paus, med undantag av Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita, till 2007, då jag återupptog läsandet. Min En saga om sorg-berättelse påbörjade jag för övrigt i oktober 2006.

Så, summa summarum, det som driver mig att skriva en lång serie är inte längden i sig utan det faktum att berättelsen jag vill få fram kräver så pass mycket utrymme. (Som motvikt till den här långa fantasyserien håller jag då och då på med ett annat skönlitterärt projekt tänkt att bli en kortare, fristående spänningsroman i historisk, svensk miljö.)

Vad är den största utmaningen när du skriver?

Att få tid! Utan tvekan. Jag jobbar som journalist på en liten tidning med få personal och begränsade resurser. Det tar tid och jag jobbar inte sällan över en, två eller tre dagar per vecka. Timmar jag gärna hade tillbringat med min egen berättelse.
När jag väl sitter vid datorn är det nog mest att komma ihåg allt som måste vara med i just det kapitlet jag håller på med just då.

Hur ser din arbetsprocess ut?

Jag skriver på kvällar och helger. Helst vill jag inte skriva på båda helgdagarna, för att vila armar och axlar. Jag sitter ju vid datorn i jobbet, så det kan bli lite för mycket spända axlar och huvudvärk ibland.
Men, tja, på vardagskvällarna kommer jag hem efter jobbet, äter och slår på datorn. Mellan klockan 18.30 och, maximalt, 20.30, så skriver jag på det kapitel jag avslutade igår. Blir det någorlunda färdigt går jag vidare till nästa kapitel.
Är det helg sitter jag och skriver 2-6 timmar, beroende på hur långt jag kommer.

Det jag menar här är att jag med gott samvete kan sätta punkt för dagens skrivande ifall jag har skrivit 2-4 sidor (med ett standardtypsnitt på tolv punkter och 1,5 i radavstånd).
Inför del tre, som har arbetstiteln Röd grynings ankomst, har jag redan hunnit skriva en del, så det räcker att jag kommer upp i (minst) två sidor per skrivtillfälle för att uppnå ett acceptabelt sidantal och samtidigt få med det jag måste få med i den aktuella delen. Fast givetvis styr ju berättelsen och vad som ska hända över det exakta antalet sidor i boken, men det är viktigt att ha ett riktmärke beträffande sidomfånget, tycker jag.

De dagar jag inte skriver, då tänker jag på berättelsen. Den upptar mycket tid, kan jag säga. Antingen funderar jag på ett val en karaktär måste göra, en knut i handlingen som måste knytas upp eller på kulturella eller historiska företeelser som kan vara värda att ta med (eller som är livsviktiga för handlingen). Eller så bygger jag vidare på världen. Det finns gott om anteckningar på hårdisken eller i diverse anteckningsblock.

 

 

 


Hur mycket vet du om vad som ska hända i din serie – planerar du i förväg, eller dyker det upp allt eftersom?

Jag har två slut för berättelsen helt klara i skallen. Dels det slutet jag kallar för makroslutet, det vill säga det som rör geopolitik och förhållandena mellan kungarikena i stort. Dels mikroslutet, det vill säga den allra sista karaktärens avslutande rader. De raderna har jag för övrigt nedskrivna och sparade. Båda dessa slut kom jag på när jag gick en promenad i den blekingska naturen – jag jobbade som lokalreporter på en dagstidning i Blekinge – sommaren 2007.

Så, ja, jag vet slutet på ramberättelsen i stort och jag börjar alltmer få klart för mig sluten för respektive huvudkaraktär i den sista delen. Därmed inte sagt att jag vet allt som händer mellan nu och då, det vore oerhört tråkigt, tycker jag. Tänk vad kreativitetsdödande att veta exakt allt som ska hända och ske redan nu, i en berättelse jag antagligen kommer att hålla på att arbeta med i många år till.

Hur mycket har du skrivit eller känner till om världens bakgrund?

Jättemycket. Jag har skrivit mycket och vet mycket om världens bakgrund.
Till en början, vilket får anses som ett naivt nybörjarmisstag, tänkte jag att jag inte behövde anteckna så mycket om saker och ting ”som jag kommer ihåg ändå”. Tro mig, ingen kommer ihåg de där sakerna ”ändå” – ett tips är att anteckna dem i ett block. Skriv ner din karaktärs ögonfärg, om hen är halt eller lytt på vänster eller om det var höger ben, etcetera. Då slipper du göra som jag länge gjorde, nämligen att tvingas söka i dokumenten efter diverse karaktärsfakta.

Däremot var jag smartare beträffande just världen och dess bakgrund. Stora som små detaljer – historiska fakta, väderfenomen, lagar, boktitlar, drycker och maträtter, titlar och yrken, sånger, legender, kosmogoni, geografi, flora och fauna, kulturer, traditioner och sedvänjor, med mera – började jag skriva ner tidigt.
Idag har jag hundratals sidor med bakgrundsmaterial till berättelsen, inklusive synnerligen omfattande familjeträd till många av släkterna (framför allt i Semarien, ett av kungarikena).

Nu har du väl några böcker kvar innan din serie är slut, men har du planer på att skriva någon sorts bakgrundshistoria, din egen Silmarillion så att säga?

Ja, det är flera böcker kvar före serien är slut.

Faktum är att jag har just en sådan idé, att skriva ett slags ”världsbok” eller liknande. Det hade varit skitkul. Fast då har jag en tanke om att göra det på ett lite speciellt sätt. Det finns en tanke här, men jag vill inte lova för mycket så jag kan inte nämna mer. Det jag kan säga är att en sådan bok, för jag räknar i så fall med att den blir fristående, inte kommer före bokserien är färdigskriven.

Du skriver ju inte bara långa böcker utan också långa kapitel, vilket ju inte är så vanligt. Har du några tankar om varför det blivit så?

Längden på de svepande och långa kapitlen är delvis en slump, delvis ett val. I och med att jag har två karaktärers perspektiv per kapitel, och alltid har en scenväxling mellan huvudkaraktärer, där en karaktär möter en annan som då ”tar över” kapitlet, så blir kapitlen långa i sidantal.

En specifik anledning till att kapitelindelningen ser ut som den gör är att jag sommaren 2007 bodde i Sölvesborg (på grund av det nämnda jobbet som lokalreporter). Inför jobbet i Blekinge hade jag redan skrivit de tio första kapitlen och eftersom jag inte trodde att jag skulle bli kvar i Sveriges trädgård så länge som jag blev, så lämnade jag kvar datorn hemma. Under tiden i Blekinge antecknade jag istället kapitel elva och framåt för hand, i kollegieblock, sammanlagt runt 450 sidor handskrivet material. När jag sedan skrev in det i datorn upptäckte jag att jag hade utvecklat hela berättelsen och lagt in fler handlingstrådar – jag hade gjort hela berättelsen till något ännu större, helt enkelt. Och de senare kapitlen var i allmänhet längre än de tio första. Ställd inför valet skrota ett antal intressanta subplotter och sidokaraktärer tänkte jag att jag fullföljer tanken att skapa en så stor, och gärna komplex, berättelse som möjligt. Med det följde att jag byggde på fler lager med handling, världsbygge och annat på de första tio kapitlen, ett nödvändigt ont även för att i viss mån jämna till kapitellängden på den första bokhalvan jämfört med den andra.

Därav längden på kapitlen, och på hela boken.

Sedan gillar jag i och för sig när kapitlen är skapade som just kapitel. I många böcker jag har läst verkar kapitelindelningen synnerligen godtycklig. Det kan man åtminstone inte säga om En saga om sorgs kapitel :).

Om du skulle rekommendera en bokserie (utöver ”En saga om sorg”) till någon som är skeptisk till att ge sig på episk fantasy, vilken skulle det då bli?

Om jag bara får nämna en enda (till), så får det bli Celia S Friedmans The Magister Trilogy, som har ett grymt magisystem och mycket välskrivna karaktärer. En underskattad fantasyserie, tycker jag.

Och vilken serie tycker du att man ska hålla sig borta från?

Ingen ska väl behöva hålla sig borta från Michael Moorcocks böcker om Elric av Melniboné helt och hållet, men faktum är att jag kan tycka att berättelserna inte är särskilt välskrivna. Fast de var skrivna i en annan tid, troligen med andra litterära måttstockar, så jag vill inte låta alltför negativ. Däremot är Elric som karaktär fruktansvärt bra.

Del två kommer ju snart ut, hur går det med nästa bok i serien – och hur många böcker kommer det att bli till sist?

Del två, Flammor av vrede, kom ut den 30 september och finns till försäljning i bland annat SF-Bokhandeln, Bokus och Adlibris.
Nästa del i serien, Röd grynings ankomst (arbetstitel), är påbörjad sedan tidigare. Just nu har jag haft en kortare paus från skrivandet av den, men jag ska börja igen den kommande veckan.

Antalet böcker i En saga om sorg-serien? Ja, får jag bestämma så får det gärna bli åtta, det vill säga att varje tema inkluderar två böcker. Om jag får bestämma, alltså.

Därför gillar jag noveller

Det har varit en långsam mognadsprocess som har fått mig att inse att det är noveller jag ska skriva i första hand. Jag har länge gått omkring och tänkt att en dag ska jag skriva på en lång och helt fantastisk roman, och i väntan på att stjärnorna hamnar i rätt position har jag som förströelse skrivit lite dikter, låtar och några noveller. Utan att inse, eller erkänna för mig själv att det kanske är så att jag i första hand är novellförfattare.

Det tog ett litet tag, men så föll poletten ner. Till sist insåg jag vad mitt undermedvetna alltid har kännt till. Nämligen hur mycket jag gillar det korta formatet.

Jag gillar ju utmaningen att få in så mycket som möjligt på ett fåtal sidor. Jag gillar att skapa en helt ny värld till en novell, och sedan gå vidare till andra världar och andra historier. Jag gillar att luta mig tillbaka, titta på en text och känna den där underbara känslan av att vara färdig. Det får man inte göra lika ofta om man skriver romaner.

I rättvisans namn har jag ju inte gett upp skrivandet av romaner. Jag har minst tre första utkast på romanmanus som behöver lite bearbetning (eller möjligtvis stoppas i dokumentförstöraren), en helt färdig roman och ett manus som jag kommit ungefär två tredjedelar på. Jag kommer att fortsätta att skriva längre historier, för ibland räcker helt enkelt inte novellformatet till, men jag kommer nog alltid i första hand att se mig som en novellförfattare.

Som småbarnsförälder har naturligtvis novellskrivandet också sina fördelar. Det gäller att ta tillvara på lugna tillfällen när man har tid att skriva och inte är för trött, och orkar hålla olika idéer i huvudet. Således är det väldigt bekvämt att arbeta med en kortare historia.

Och ibland går det ju nästan att skriva färdigt en novell – eller i alla fall ett första utkast – under den tid då barnen vilar. Novellen Svaret får den som vinner skrev jag när min son bara var några dagar gammal. Min fru nattade vår dotter och sonen somnade i sin lilla korg. Jag hade påbörjat novellen som skulle skickas till en tävling som hade deadline inom bara några få dagar. Således kastade jag mig över datorn och hackade ner resten av historien.

Ett omdömme jag fått om novellen är ”intensiv” och det är ett gott omdöme då den alltså skrevs väldigt intensivt (sedan lämnar jag åt min psykolog att berätta vad jag är för människa som skriver en så mörk historia samtidigt som min son på bara några dagar ligger och sover bredvid).

Även som läsare föredrar jag kortare historier. Jag läser helst en novellsamling eller en roman som inte försöker efterhärma Bibeln i omfång. Det har nog dels att göra med att jag gillar att få mina historier avslutade, och även att det finns så många historier. Jag vill läsa fler och fler och fler.

Därför tycker jag ju att det är så synd att det finns så få novellmagasin i Sverige – saknar verkligen tidningar som Nova, Mitrania och Minotauren. Nu har det ju kommit några intressanta nättidskrifter, som till exempel Gorgon Magazine och Sparv som bjuder på många välskrivna noveller. Och så finns ju naturligtvis den fantastiska Eskapix – som jag skriver om här: En hyllning till Eskapix.

Nu låter det nästan som om jag helt dissar långa böcker och bokserier, men det gör jag inte. Det viktiga är naturligtvis att historien är bra, medryckande och intressant.

Jag är just nu mitt inne i några serier (där varje del är en tegelsten i sig), och jag läser dem med stor behållning även om jag kanske inte sträckläser alla utkomna delarna. Just nu håller jag bland annat på med George RR Martins A Song of Ice and Fire och Erik Granströms Krönikan om den femte konfluxen. Desssutom har jag nyligen läst klart första delen i Stefan Hagels En saga om sorg och kommer defintivt att läsa de kommande delarna.

Men jag tror att även om de flesta av oss gärna varierar sin läsning, så är det att vissa av oss gärna nosar in i olika berättelser för att se vad som händer, medan andra föredrar att hålla sig till en lång historia.

Ni känner nog igen resonemanget från den gamla tanken om rävar och igelkottar: räven behärskar många saker, men igelkotten behärskar en stor sak. Första gången jag stötte på idéen var i romanen Skymningen gör dårarna oroliga av Tor-Ivan Odulf då några av personera i boken satt och diskuterade om deras favoritförfattare var rävar eller igelkottar.

Så vad är du när du läser – en räv som nosar på flera korta historier, eller en igelkott som sätter sig ner med en lång berättelse?

Hattar del tre

Det här är min tredje och sista exposé över min samling huvudbonader. Del ett och två kan ni läsa här: Hattar del ett och Hattar del två.

Visserligen är det ganska populärt med den här typen av hatt nuförtiden, men är det någon gång jag kan känna mig OK med att följa med i svängarna så är det när det gäller snygga hattar.

Visserligen är det ganska populärt med den här typen av hatt nuförtiden, men är det någon gång jag kan känna mig OK med att följa med i svängarna så är det när det gäller snygga hattar.

Den här hatten har sett sina bästa dagar, men den skyddar fortfarande bra mot regn (vilket gör den användbar i Göteborg), och eftersom jag köpte den i Paris under samma resa som jag friade till min fru så har jag lite svårt att göra mig av med den.

Den här hatten har sett sina bästa dagar, men den skyddar fortfarande bra mot regn (vilket gör den användbar i Göteborg), och eftersom jag köpte den i Paris under samma resa som jag friade till min fru så har jag lite svårt att göra mig av med den.

Denna stiliga, och värmande, keps är också en av mina favoriter. Elegant, klassisk och vardaglig på samma gång.

Denna stiliga, och värmande, keps är också en av mina favoriter. Elegant, klassisk och vardaglig på samma gång.