Jag gillar placeringen

Jag besökte sf-bokhandeln i Göteborg i dag och såg mig om efter min bok. Först hittade jag bara de övriga böckerna från förlaget, men inte min. Det var när jag skulle gå därifrån som jag såg den alldeles utomordentliga placeringen, precis när man kommer ner för trappan har man den i blickfånget. Och den står under månadens böcker.

Anledningen till att jag missade detta först var naturligtvis att jag hade med mig sonen i barnvagn och åkte hissen ner.

Månadens bok - jo jag tackar!

Månadens bok – jo jag tackar!

Jag hoppas du kommer!

Jag hoppas du kommer!

RIP Lou Reed

Vi hade redan bildat Dockan Lever när Erik en sommarkväll kom hem till mig och introducerade Lou Reed. Jag minns att det var en varm kväll, vi satt i mitt pojkrum och han lade på Transformer på skivspelaren. Det var en ny värld som öppnades. Den dekadenta, välarrangerade men ändå råa musiken så delikat komponerad med så enkla medel, det levande språket i texterna och framförallt rösten. Denna mycket märkliga, entoniga röst. Denna röst som uttryckte så mycket utan att nästan uttrycka något alls. Det var inte bara det att rösten talade direkt till mig, den löste också för mig ett direkt problem. Av oss tre som hade bildat bandet var jag den ende som inte kunde sjunga, men ändå var det jag som sjöng mest eftersom vi hade bestämt att den som skrev texten också skulle sjunga låten. När jag lyssnade på Lou Reed visste jag hur jag skulle lösa problemet. Det var så jag skulle låta, eller i alla fall försöka låta.

Naturligtvis började jag också ha på mig pilotglasögon på scen, och Sweet Jane blev en av de få coverlåtarna vi brukade spela. Det var en låt som passade oss, och som vi alltid njöt av att spela, oavsett om det var i replokalen eller på scen.

Jag har sedan dess troget följt Lou Reeds kariär – han var väldigt ojämn, men han stod aldrig stilla. Även om man nästan distinktivt kan höra att en låt är skriven av Lou Reed så är det ändå med stor variation, och med en otrolig integritet. Vem annars skulle spela in ett i princip olyssningsbart dubbelalbum? Vem annars skulle göra en 15 minuter lång låt som framförs av en chellokvartet? Vem annars skulle börja spela med ett thrash metalband på ålderns höst?

Lou Reed var som sagt ojämn, men när han var bra, då var han lysande, då var han magisk. Förutom nyss nämnda Transformer är plattor som Berlin, Growin up in public, The Blue Mask, New York och Songs for Drella något av det starkaste som har spelats in. Jag kan lyssna på dem hur många gånger som helst och aldrig tröttna. Och vi får naturligtvis inte glömma bort plattorna med The Velvet Underground som är helt i en klass för sig.

Texterna är briljanta. Han använde ett enkelt och starkt språk som är lika träffsäkert oavsett om det handlar om olycklig kärlek, droger eller transvestiter. För det är ju här vi oftast hittar hans ämnesval: bland de som skiljer sig från mängden, bland de utstötta och ensamma, de som vi oftast inte ser i dagsljuset, de som inte följer normen. En av hans mest gripande texter är Halloween parade, som handlar om de årliga paraden genom Greenwich Village, och sångaren reflekterar över alla som inte är med längre, alla hans vänner som har dött i aids.

Lou Reed var ju inte direkt känd för att vara en muntergök (Patti Smith lär ha sagt ”How come a complete asshole like you write so beautiful music?”), och det fick jag själv till min stora glädje uppleva när jag såg honom live i Paris för ungefär 20 år sedan när jag bodde där. Lou Reed hade precis släppt plattan Magic and Loss och under sin turné spelade han flera kvällar i rad på en mindre teater i Paris. Han framförde plattan i sin helhet (efter en paus spelade han delar av New York och Songs for Drella). Folk i publiken började ropa efter gamla Velvet-låtar, vilket inte uppskattades. Till sist gick han fram till micken och sade argt:

”The reason we chose to play in this small theatre was because we thought you were an french, sofisticated audience.”

Därefter drog han upp disten på gitarren och spelade helt underbara, arga solon. Jag tackade för mig själv de som inte hade haft vett att hålla tyst.

Så tack för all fantastisk musik mr Lou Reed, din gitarr och din röst kommer alltid att saknas oss.

Jag begär inte att ni ska hålla med mig, men enligt mig blir det inte vackrare än så här:

Flera framträdanden på gång

Nu finns boken ute, vilket känns helt fantastiskt. Jag hoppas naturligtvis att du kommer att köpa den, och det hade varit ännu roliga om du dök upp på någon av alla tillställningar som jag kommer vara med på de närmaste veckorna.

Lördagen den 2 november arrangerar den anrika science fiction-föreningen Club Cosmos en liten science fiction-kongress som heter Konfest. Jag är inbjuden och kommer bland annat att läsa högt ur min novellsamling.

Fredag den 8 november kommer jag finns på plats i Science Fiction-bokhandeln i Göteborg och signera böcker från klockan 16.00.

Som om inte det skulle räcka så kommer jag och A-C Kindmark, som har gett ut boken Helgen att prata om skrivande och vägen till debuten på Frölunda Kulturhus den 12 november klockan 19.00.

Planen är också att vara med lite grann på West Coast Trekkers nästa Star Treff den 16 november.

Så det är en hel del på gång just nu. Och du, kan du inte komma på någon av dess tillfällen så går det bra att beställa boken istället – till exempel här.

Intervju med Emma Pettersson

Emma Pettersson, lajvare och författarpedagog.

Emma Pettersson, lajvare och författarpedagog.

För några år sedan fick jag nys om en gratis kurs i att skriva fantasy. Kursen hölls av Emma Pettersson och var en del i hennes utbildning till att bli skrivarpedagog. Det var en mycket givande liten kurs, jag fick mycket inspiration, många idéer och framförallt en hel den tankar kring hur man ska gå tillväga när man bygger en litterär värld. Emma är också en mycket begåvad författare, och jag är inte ensam om att tycka att det är på tiden att något förlag plockar upp det hon har skrivit.

I väntan på detta gick hon med på att komma med lite tips och svara på några frågor om skrivprocessen. Över till Emma:

Bara för att sabba allt innan jag ens har börjat. Tre saker som inte finns: Jultomten, en bra Star Wars-film sedan 1983, och absoluter inom skrivande. Varje berättelse har sina egna behov och författare är besvärliga på så sätt att de funkar olika. Det finns inga hundraprocentiga svar. Om någon kommer med hundraprocentiga svar har personen med största sannolikhet fel.

Vad är ditt första råd till någon som vill börja skriva fantasy?

Lajva.

Jag skämtar inte. Åk ut i skogen en helg och ät intryck som en svältande björn äter hundvalpar. Försök få liv i en eld i regnet, frys och svettas, testa att skjuta pilbåge, springa för ditt liv, känn hur ylle skaver mot huden. Det jag menar är – prova på det du tänker skriva om. Det är förstås fullt lika legitimt att ljuga loss, men att själv ha upplevt det ger dig detaljer som du skulle missa annars. För det är gestaltningarna som kommer få din berättelse att leva.

Att skriva i en annan värld handlar mycket om att övertala läsaren om att din lögn är på riktigt. Allt skrivande handlar om det – men den som skriver fantasy behöver ljuga extra lurigt för att fantasi ska kännas som verklighet. Ett sätt att göra det är just att lära dig beskriva det fysiska, att få läsaren att känna din värld mot huden.

Vad är viktigast: en genomtänkt värld eller en bra historia?

Världen är bara ett verktyg för att få fram berättelsen. Plot och karaktär kommer först – annars sitter du där med en fantasivärld där inget händer och där ingen charmar läsaren.

Att världen är genomtänkt är förstås en annan femma. Ett trix som många använder är att varje gång de lägger in något nytt i världen ställer de sig frågan: Hur påverkar det här resten av världen? Säg att jag skriver en värld där befolkningen har evigt liv. Hur påverkar det allt annat? Vad händer med överbefolkningen och hur förändrar det sederna? Vad händer med det samhället sedan när jag lägger in fluffpunghundar från planeten Xerxes 8 med förmågan att väcka de döda?

Vilka är enligt dig de största fallgroparna för den som skriver fantastik?

Fienden nummer ett: Det är lätt att bli superkär i sin värld och drabbas av en vilja att läsaren ska veta allt. För det mesta är det sunt att hålla den instinkten lika tyglad som viljan att motorsågsmörda förbipasserande husdjur.

Att vilja berätta allt om världen blir ofta till ”infodumps” i texten. Det är stycken av hundra procent information som dyker upp mitt i handlingen där författaren i sin iver att redovisa allt om världen gör det genom att trycka ner det i halsen på den stackars oskyldiga läsaren.

I bästa fall blir det en charmig stil, i de allra flesta fall känns det ungefär lika behagligt som tvångsmatning med trädgårdsslang. Berättelsen saktar ner, för just nu vill läsaren veta vad som händer, inte hur fluffpunghundar från planeten Xerxes 8 väljer president.

Mitt tips är att lura läsaren att lära sig om världen utan att hen märker det. Smyg in info i dialog, i beskrivningarna, men försök undvika att skriva det rakt ut. Information som läsaren inte märker men som säger lika mycket om världen. Show not tell.

Sexism och rasism. Urk. Varför envisas med att bygga ännu en värld där män är världens centrum och det är synd om tjejerna som inte får ha svärd? Varför ett till universum där det exotiska folket är en kultur av barbariska bråkstakar som liksom bara råååkar har mörkare hud än huvudpersonen? Kom igen. Fantastik ger oss en fenomenal möjlighet att berätta om förtryck som sexism och rasism – men ofta blir det bara smaksättning för att automatiskt få en lite mörkare eller ”historisk” värld. Hint: vi vet egentligen ganska lite om historiska könsroller.

Det finns väldigt många andra sätt att berätta om förtryck än att kopiera fördomarna från vår egen värld. Att vilja berätta om sexism eller rasism är förstås helt fantastiskt och något som gör fantastikgenrerna rikare. Men att slänga in lite våldtäktskultur bara för att det ska kännas mörkt och häftigt är ute. Ja, jag tittar på dig, George R.R. Martin.

Och så en språklig grej: Anglicismer. Mångas favoritförfattare är engelskspråkiga, och är vana vid att ta till sig fantastiskkulturen på engelska. Det gör att det är lätt att försvenskade engelska uttryck glider in i språket utan att författaren märker det.

Kan du dela med dig av några av dina bästa skrivtips?

1: Ifrågasätt auktoriteter. Lyssna på vad de som har koll säger, förstå varför de tycker så, och gör sedan precis som du vill. Lyssna extra lite på de som säger hur dina skrivarvanor ska se ut eller vem som är en riktig författare.

2: Skriv först, redigera sen. Det funkar bäst för de allra flesta. Den första delen, skrivandet, är kreativt och där behöver trådar inte hänga ihop, det behöver inte vara rättstavat, och det ska inte vara perfekt. Den anda delen, redigeringen, fixar till allt det där.

3: Ha alltid en konflikt. Det är ett väldigt luddigt begrepp så här kommer ett tips på hur man kan tänka om man vill. I varje scen, och i berättelsens helhet, få fram följande:

Vilja + hinder + förändring

Det är konflikt. En karaktär vill något (vilja), det kan vara något banalt som att dricka ett glas vatten eller något lite viktigare som att rädda världen. Något står i vägen (hinder), och i slutet har situationen förändrats på något vis (upplösning). Det här går oftast att hitta i varje scen där det känns spännande, och i berättelsen som helhet.

När en scen känns seg eller en berättelse tråkig är det ofta för att något skaver i vilja-hinder-förändring.

4: Kanske den viktigaste. Skaffa en responsgrupp. Närmare bestämt någon som förstår genren, och som kommer med både konstruktiv kritik och pepp. Ibland en nära-döden-upplevelse, men otroligt effektivt för att utvecklas som författare.

Det blev mycket fokus på misstag och fallgropar här. Så en sista grej: Det är okej att göra misstag, det är till och med bra. Sträva inte efter perfektion direkt (det blir dessutom aldrig perfekt). Skriv på och lycka till!

Äntligen

Science fiction-kongressen Fantastika 2013 har nyligen avslutats. Det var en mycket lyckad tillställning med ett väldigt gedigen program. Jag är full av intryck och har naturligtvis handlat lite böcker (även om jag medvetet var sparsam med bokinköpen, främst för att jag inte hade så mycket plats över i min packning).

Men det var inte det viktigaste med kongressen, det viktigaste var att det fanns en ny bok att köpa där. En novellsamling.

Just det. Min novellsamling: Skymningssång.

Känslan att äntligen få hålla den i handen var stor, och det var fantastiskt kul att signera böcker till alla som köpte den, och vad jag förstått så sålde den bra. Jag fick mina friex i handen, men var tvungen att lämna tillbaka dem eftersom de annars höll på att ta slut.

Jag fick behålla en bok, och den har jag nu satt in i bokhyllan. Bredvid min farfars böcker. Den står bra där.

Författaren får äntligen hålla i sin bok!

Författaren får äntligen hålla i sin bok!

Vinn Skymningssång!

Nu drar vi igång med en tävling för att vinna Patrik Centerwalls novellsamling Skymningssång.

Vilken vilken ”omöjlig” novellsamling skulle du vilja se, skriven av en död eller fiktiv författare? De fem intressantaste, roligaste eller mest tänkvärda svaret vinner ett exemplar var av novellsamlingen Skymningssång!
Svara i en kommentar nedan, maila info@undrentide.se eller skriv på facebook.
Tävlingen pågår till den 16 november.
Skymningssång - Patrik Centerwall

View original post

Novellmästarna: Stephen King

Om jag säger Stephen King så tänker ni väl i första hand inte på noveller, utan på romaner som är så tjocka att de skulle kunna användas som dödliga projektilvapen.

Och det är klart att det är vad han kommer att bli ihågkommen från, och det är klart att han är en grymt duktig på att snickra medryckande och skrämmande tegelstensromaner med ett persongalleri som man lätt känner för.

Men det är inte vad jag tänker på prata om nu. Jag tänker prata om Stephen King, novellförfattaren. Jag tänker tala om mannen som jämfört noveller med ”en kyss i mörkret.” Jag tänker berätta för er hur skräckmästaren också är en mästare på att bara öppna dörren på glänt och låta er ana en hel värld istället för att gå igenom den i detalj.

Jag tänker helt enkelt prata om en författare som borde skriva färre tegelstenar och fler noveller.

För att värma upp inför den här texten tittade jag lite i innehållsförteckningen till hans första novellsamling, Night Shift (en samling som dessutom har blivit belönad med Balrogpriset, bara det är ju hur fräckt som helst), och insåg hur stor roll den samlingen har spelat för mig. Det här är den sortens noveller som jag alltid velat skriva. Noveller som snabbt etablerar miljö, premisser och ger oss ett trovärdigt persongalleri över ett antal människor som känns äkta.

Det är också noveller som är så underbart skruvade – men som inte skruvar så långt att det bara blir blodbad och överdrivna skräckexcesser, utan nöjer sig med det lilla, vilket ofta duger gott och väl. ”Less is more” gäller även för skräckförfattare.

Vi har till exempel historien om företaget som verkligen, och då menar jag verkligen, ser till att du slutar röka. Vi har novellen om pojkvännen som alltid vet vad hans tjej vill ha – vilket ju naturligtvis låter bra till en början, men glöm inte att det är en novell av Stephen King. Och vi har den tragiska och skruvade historien om mannen som berättar en hemsk historia för en psykolog, utan att veta – äsch det vore tråkigt om jag avslöjade det för er. Läs själva.

King är lysande på att vända upp och ner på verkligheten och gestalta en galen idé. Hans noveller har känsla, kraft och värme. Och dessutom är hans novellsamlingar alltid försedda med dels ett underhållande förord samt ett efterord där han berättar novellernas bakgrund, vilket i alla fall jag tycker är mycket intressant.

Nä, jag blir så sugen på att läsa en novell av Stephen King att jag slutar här. Och hör ni inte mer från mig, då har jag antingen bestämt mig för att läsa om alla hans novellsamlingar. Eller så har det visat sig att jag bara är en figur i en av hans historier.

Och då kan ni ju gissa hur det har gått för mig.