Teaterrecension: Färger från yttre rymden

Kosmisk fasa som barnteater? Är det, handen på hjärtat, verkligen en så himla bra idé? Vill vi att våra barn ska vakna om natten, mumla något om sjunkna städer och döda men drömmande gudar och med vild blick förklara att de inte riktigt kan beskriva det som skrämmer dem?

Med facit i hand – det vill säga efter att ha sett Backa Teaters uppsättning av HP Lovecrafts Färger från yttre rymden – så kan jag meddela att svaret är ett rungande JA! Det är en synnerligen god idé.

Jag blev nyfiken på pjäsen redan när jag fick höra att den var på gång före pandemin så när teaterscenerna äntligen öppnade i höstas var jag snabb med att boka biljett till mig och min nioårige son.

Han är egentligen inte så förtjust i skräck, men börjar bli hyfsat marinerad i nördkultur och har full koll på vem Cthulhu är. När jag på bussen till teatern frågade honom om han kunde komma på några fler av Lovecrafts monster/gudar var det bara kungen i gult som han kom att tänka på. Vet inte om det är bra eller dåligt att han till och med har koll på RW Chambers skapelser …

Teaterföreställningen i fråga är bara löst baserad – eller snarare inspirerad – av Lovecrafts novell The Colour out of Space och är ju i ärlighetens namn ingen skräckpjäs. Den har snarare ett ganska filosofiskt anslag vilket jag uppskattade.

En något modifierad variant av novellen utgör en sorts bas för den tämligen fragmentariska pjäsen – från den ursprungliga meteoritkraschen görs ett antal tidshopp tills vi slutar i hösten 2021 (till och med några dagar efter speldatumet, en snygg detalj som jag uppskattade).

Runt det här ställs frågor om det går att beskriva det obeskrivbara, om det går att förklara det oförklarliga. Och hur vi hanterar att det kan finnas saker i universum som vi kanske inte förstår.

Det här är ju, enligt min ringa mening, tämligen tydliga teman från Lovecrafts historier och minst lika viktiga som de rena skräckelementen. För på något sätt är ju skräcken en fond för andra frågeställningar, ett sätt att kunna resonera och berätta om vissa ämnen. Och genom att fokusera på det här har Backa Teater lyckats bra med att fånga en viktig essens från Lovecrafts verk.

Samtidigt så finns det några små element av skräck och av vansinne. Som gammal Lovecraftfantast som har spelat rollspelet Call of Cthulhu väldigt mycket är det ju extra roligt att se hur de gestaltar reaktionen hos de som tittar direkt på meteoriten och dess märkliga och obeskrivbara färg. Det är allt från nervösa fnitter till rena och skära vansinnesutbrott. I rollspelstermer är det med andra ord SAN-loss vi pratar om här.

Roligt i det här sammanhanget är att det som den nioårige sonen tyckte var bäst var den scen som hade tydligast skräckinslag. För det får man inte glömma bort, barn kan ju mycket väl uppskatta det lite läskiga, det lite farliga. Se bara på mörkret som ofta förekommer i Tove Janssons böcker.

Sen ska vi ju inte glömma bort att det är barnteater vi pratar om hur – med en ungefärlig yngre åldersgräns på nio år – och allt berättas med barnteaterns estetik. Det här tas delvis uttryck i något överspelande men samtidigt också i en lekfullhet, en möjlighet att ta ut svängarna som man kanske inte alltid ser i vuxenteater. Skådespelarna är dessutom duktiga, de är väldigt närvarande och bär snyggt pjäsen i mål.

Så Backa Teaters initiativ att dra upp den gamle skräckmästaren på teaterscenen för barn är helt enkelt mycket lyckat och har ni möjlighet kan jag varmt rekommendera att ni går och se den!

Annons