Läsåret 2017

Så har helt plötsligt den här planeten snurrat ytterligare ett varv runt solen och vi påbörjar ett nytt år, med nya utmaningar, nya sorger och nya glädjeämnen. Eller om det är samma som förra året. Jag vet inte riktigt, men jag vet att det brukar vara kotym att sammanfatta den gågna solvarvet på något sätt. Vissa gör det med olika listor, men som alla civiliserade människor så brukar jag göra det genom att reflektera lite kring vad jag har läst.

Allt som allt hann jag med att läsa 39 böcker under 2017. Det får väl anses vara tillräckligt många, särskilt som några var tämligen tjocka, som till exempel de två första delarna i fantasyeposen The Deed of Paksennarion av Eliszabeth Moon och Memory, Sorrow and Thorn av Tad Williams. Men föga förvånande har novellsamlingar och antologier stått för de främsta läsupplevelserna.

Lucia Berlins Handbok för städerskor var till exempel en enastående läsupplevelse med knivskarpa och gripande noveller som virvlar genom ett fascinerande liv i USA och Latinamerika. Historier som känns, som berör. Mycket bra. En annan spännande samling var Invisible Planets som är något som sympatiskt som en antologi med kinesisk science fiction. Det mesta var välskrivet, tänkvärt och angeläget. Kul också med science fiction från en annan kultursfär. Harlan Ellisons Strange Wine var också mycket bra, men eftersom Ellison är en av mina favortiförfattare så var det inte så förvånande. Jag läste också om Tove Janssons underbara novellsamling Det osynliga barnet för första gången på många år och det är som alltid som att komma hem att kliva in i Mumindalen och få sig en kopp kaffe på verandan tillsammans med mamman och pappan, Mumin, Sniff och kanske också Snusmumriken. En på många sätt gripande läsning var Johan Fricks Enkel biljett till nattens ände. Inte bara för att det är en förbaskat bra bok, utan också för att jag kände Johan och fick provläsa några av novellerna innan de publicerades. Johan gick tyvärr bort strax innan boken kom ut, och jag har väntat lite med att läsa den, inte minst för att jag redan i förväg visste hur jobbigt det skulle vara att läsa ut den och inse att jag inte skulle kunna gå ner till sf-bokhandeln i Göteborg och diskutera den med honom.

Romanerna jag har läst har kanske inte gripit mig lite mycket, men det finns guldkorn. Minuten efter att Sara Danius hade tillkännagett att Kazuo Ishiguro tilldelades nobelpriset i litteratur lyckades jag reservera Återstoden av dagen på biblioteket och kan bara konstatera att det är en helt makalöst bra bok som jag verkligen kan rekommendera. Jag vill också lyfta upp Lupina Ojalas Toner av guld som är en välskriven och sympatisk svensk fantasyroman om en ung mans upplevelser när han anländer till en storstad för att finna ett nytt liv.

Apropå fantasy så har jag, ett antal år efter alla andra, börjat läsa Harry Potter-böckerna. Jag läser dem högt för min dotter och även om jag kanske inte är alltför imponerad så är det fortfarande väldigt trevligt läsning och framförallt har vi kul när vi upptäcker litteratur tillsammans. Och det är viktigare än mycket annat. Vi hoppades dessutom ner i kaninhålet nu i slutet av året vilket så klart är en rolig och surrealistisk upplevelse. Vi valde också att läsa utgåvan av Alice i underlandet som Tove Jansson har illustrerat. Det kan knappast bli bättre!

Det var några rader om vad jag har läst. Nu får du gärna rekommendera några av alla böcker du har läst under det gågna året!

Annonser

Engelsfors och läsglädje

Det är redan så många som har skrivit om vilken lyckad häxblanding (no pun intended) Engelsforstrilogin är, och jag antar att de flesta som tittar in på den här bloggen redan har läst böckerna, så jag känner inget större behov av att skriva en regelrätt recension. Däremot känner jag ett behov att skriva om den rena läsglädjen som böckerna frammanar.

Jag läser hyfsat många böcker (i genomsnitt en i veckan, men nu under småbarnsåren blir det något färre), läsning är en av mina främsta intressen och jag är noga med att bara läsa böcker jag faktiskt tycker om.

Jag låter mig uppslukas av det jag läser, men det är en skillnad på de där böckerna som slukar mig. Böckerna som gör att läsningen nästan känns viktigare än att äta och dricka – i alla fall mycket viktigare än att sova.  De där böckerna som du längtar lite extra till och planerar vardagen så att du ska få lite mer lästid.

Nej, men det är väl klart att vi kan ha vårt  möte på ert kontor på andra sidan stan. Det är absolut inga problem för mig att åka buss i tjugo minuter. 

Engelforstrilogin – Cirkeln, Eld och Nyckeln är tre sådana böcker. Böcker som det nästan inte går att lägga ifrån sig.

Och det är något som gör mig så förbaskat glad. Inte bara på grund av att jag själv har haft en sjutusan till läsupplevelse, utan också vetskapen om att jag delar den här upplevelsen med så många andra – och ett flertal av dessa, kanske till och med en majoritet är ungdomar. Unga människor som kanske fått sin första riktiga läsupplevelse, som har svepts med av böckerna och vill ha mer. Som nu plockar ner Harry Potter, Ringarnas herre eller vilka böcker som helst från bokhyllan och fortsätter att läsa.

Vi pratar ibland om ”slukaråldern” – jag tror att det är en ålder som aldrig tar slut, i alla fall om man inte vill, men sant är nog att ju mer du läser dessto svårare blir det att verkligen hänge sig åt en bok. Så det är det andra som gör mig glad med Cirkeln och dess uppföljare – det är böcker som trängde igenom mitt eget läseskal och som sagt slukade mig. Med hull och hår.

Jag lyfter på hatten för Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg och tackar för en vidunderlig läsning. Må ni fortsätta att hitta många nya läsare, det är ni värda!