Hattar, del ett

Det finns en lag i universum som säger att alla bloggar förr eller senare förvandlas till modebloggar. Nu har det även drabbat min blogg, men jag hoppas ni förlåter mig då jag endast kommer att skriva om huvudbonader.

Hattar! Vad vore väl livet, och litteraturen, utan hattar och andra huvudbonader? Kanske något av de snyggaste klädesplagg som finns, och lyckligtvis ett klädesplagg som är på återtåg. Det finns många berömda hattar i litteraturen, och berömdas av alla är naturligtvis en som aldrig bars, det vill säga Sherlock Holmes deerstalker. Conan Doyle nämner vid något tillfälle en huvudbonad som kan vara en deerstalker, men det är i själva verket något som illustratörerna har tillägnat honom.

En annan berömd hatt är Gandalf spetsiga blå hatt som alltid har fått mig att undra vilket färg det är på de fyra andra trollkarlarnas hattar, eller om det var så att Gandalf fick en av de blå trollkarlarkans hatt av misstag och någon av dessa springer runt med en grå hatt någonstans i Midgård. Om du inte hänger med i mitt resonemang så har du antagligen en lite mer sansad relation till Tolkien än vad jag har. Och det är helt OK.

Berömda är naturligtvis också Muminpappans höga hatt, och den sortens fjäderprydda hatt som bars av musketörerna och självklart även Cyrano de Bergerac vars sista ord till och med tillägnas fjädern – panachen

Nåväl, syftet med det här inlägget är egentligen inte att skriva så mycket om hattar i böcker, utan visa upp min samling med huvudbonader. Eftersom jag faktiskt har en inte helt oansenlig mängd så har jag beslutat mig för att dela upp inlägget i tre delar.

Här ses författaren iförd sommarhatt, inköpt i Tallin, och redo att dricka rosévin i närmsta park.

Här ses författaren iförd sommarhatt, inköpt i Tallin, och redo att dricka rosévin i närmsta park.

Till vardags kan man med fördel bära en diskret men snygg keps.

Till vardags kan man med fördel bära en diskret men snygg keps.

Alla vet ju att man bäst avnjuter en cigarill iförd en fes från Egypten och en stilig rökrock (gåva från svärmor).

Alla vet ju att man bäst avnjuter en cigarill iförd en fes från Egypten och en stilig rökrock (gåva från svärmor).

Annonser

Mattias Boström: Sherlock Holmes & Cthulhu – inget skräckexempel

Detta inlägg är skrivet av Sherlock Holmes-experten Mattias Boström

Neil Gaiman visar hur man twittrar!

Neil Gaiman visar hur man twittrar!

Tiden går som bekant väldigt fort. I januari 2009 var jag endast vagt bekant med nättjänsten Twitter. Jag befann mig i New York på årsmiddag med The Baker Street Irregulars, det illustra Sherlock Holmes-sällskap där jag är invald. Två år innan jag blev medlem hade även författaren Neil Gaiman förärats det shillingmynt från strax före sekelskiftet som man får vid inval i sällskapet. Och den här januarikvällen för drygt fyra år sedan hade jag äran att ha mr Gaiman mittemot mig vid bordet. Bland annat förevigade vi ett tillfälle under middagen när han, som jag uttryckte det vid tillfället, ”minibloggade” om kvällen på Twitter – se fotot. Det var först några månader senare som jag själv registrerade ett Twitterkonto och hela mitt sätt att kommunicera kom att förändras.

Förutom att ovanstående naturligtvis är bästa sortens namedropping leder det mig in på ett av Neil Gaimans främsta bidrag inom Sherlock Holmes-genren, novellen ”A Study in Emerald”. Den går att läsa fritt på nätet, gör gärna det.

Hans briljanta historia är en Sherlock Holmes-pastisch, men av det något ovanligare slaget. Titeln är förstås en parafras på A Study in Scarlet och även handlingen utgår ifrån intrigen i denna roman. Men där Conan Doyle lät sina huvudpersoner röra sig bland mer normala levande och lik väljer Gaiman att placera historien i en alternativ verklighet. En verklighet som lånar sina drag från H P Lovecraft och hans Cthulhu-mytologi.

Att använda sig av Sherlock Holmes för dylika ting är inget ovanligt. Om det så handlar om fantasy, science fiction eller skräck. Resultatet beror på författarens skicklighet och kärlek till ämnet. Jag läser hellre något välskrivet som väsentligt skiljer sig från originalberättelserna än någon pastisch som försöker hålla sig nära ursprungshistorierna men som bara är rent ut sagt tråkig.

Redan i slutet av 1890-talet skrev den amerikanske humoristen John Kendrick Bangs en kul roman där Sherlock Holmes befinner sig på en husbåt på floden Styx i Dödsriket. Han hade ”lånat” detektiven av sin vän Conan Doyle – denne hade ju ändå tagit livet av Holmes några år tidigare så det var väl i sin ordning.

Sherlock Holmes har sedan dess använts i alla upptänkliga sammanhang på sf-, fantasy- och skräckfronten. Conan Doyle var själv en skicklig tidig författare inom dessa genrer, åtminstone om man tillämpar ganska vid gränsdragning av genrerna.

Isaac Asimov gav för snart trettio år sedan ut en antologi med science fiction-noveller som kretsade kring Sherlock Holmes, och liknande antologier finns med skräckhistorier. Det finns till och med en antologi där samtliga noveller kombinerar Conan Doyles och Lovecrafts världar, precis som i Gaimans prisbelönta berättelse. Och det är bara toppen på isberget. Det finns en oemotståndlig dragningskraft att införliva Sherlock Holmes i andra genrer. Antagligen de genrer som respektive författare själv trivs bäst i.

Detta beror förstås på att Sherlock Holmes är en så tydlig figur. Det är inte bara hans siluett som är skarpskuren, utan hela hans gestalt. Eftersom alla läsare redan är bekanta med hans förmågor och utseende – i likhet med exempelvis Robin Hood – behövs ingen närmare presentation av grundförutsättningarna. Det som sedan skiljer bra och dåliga historier från varandra är hur väl författaren lyckats fjärma sig från klichébilden av detektiven och verkligen skildrat hans personlighet på djupet.

Om man bara använder sig av Sherlock Holmes som en urklippsfigur med löst påhängd klädsel och rekvisita blir resultatet ungefär som i mockbusterfilmen Sir Arthur Conan Doyle’s Sherlock Holmes från 2010 (direkt på dvd det året). Dinosaurier, sjömonster och mänskliga halvrobotar hjälper inte den filmen från att vara fullständigt fruktansvärd – och något annat var nog heller inte meningen – eftersom filmmakarna endast intresserat sig för just urklippsfiguren Holmes. Med namnet Sherlock Holmes kan man sälja mer. I alla fall då den kom ut på dvd strax före Robert Downey Jr-filmen med nästintill samma titel och en del dvd-köpare förväntades ta fel i butiken.

Men om man hanterar Sherlock Holmes så initierat och smart som Neil Gaiman så har jag svårt att tänka mig något mer läsvärt.

Jag lärde känna Mattias Boström när jag studerade i Lund och satte upp ett spex om den store detektiven. Då Mattias redan vid den tiden var en Sherlock Holmes-expert av rang var det glädjande att han gav manuset och våra kunskaper godkänt, och han fick även en liten roll i uppsättningen. Nu har han skrivit ”Från Holmes till Sherlock”, en populärhistorisk berättelse om succéhistorien kring Sherlock Holmes, från 1880-talet fram till våra dagar.

Detta är det tredje gästblogginlägget på Mattias bloggturné. Se hela turnéplanen på http://www.mattiasbostrom.se/bloggturne

Neil Gaimans novell kan ni läsa här: http://www.neilgaiman.com/mediafiles/exclusive/shortstories/emerald.pdf

Intervju med Erik Granström

Vissa böcker har jag väldigt speciella läsminnen av. Jag minns att jag brukade sitta under ett träd i parken en sommar och njuta av Erik Granströms bok Svavelvinter som jag hade införskaffat på science fiction-kongressen Conceive. Det var på många sätt en helt fantastisk upplevelse och jag njöt till fullo av såväl parken som av boken. Kanske mest av boken. Stora delar av Uppföljaren Slaktare Små läste jag när jag reste till och från Bulgarien under förra året, och jag kan lova att det gjorde den långa flygresan mycket trevligare. 

Böckerna är, vilket nog är bekant för de flesta, baserade på klassiska rollspelsäventyr till Drakar och Demoner och jag vet att jag inte är ensam om att tycka att det är några av de bästa fantasyromaner som har skrivits. Erik Granström har jag träffat några enstaka gånger och han är en mycket trevlig person som har många intressanta saker att säga. Vilket ni snart kommer att märka när ni läser den här intervjun med honom.   

Hur mycket ”vet” du om Trakorien? Dvs hur mycket bakgrundsmaterial finns som inte kommer med i böckerna?

Jag vet på samma gång väldigt mycket och ganska lite om Trakorien. Den övergripande nivån är mig så välkänd att hela landet och historien blivit som en väv för mig: drar jag i någon maska så kan jag omedelbart se följdverkningar på annan plats vilket gör att intrigen ofta utvecklas på oväntat sätt. Mikronivån som beskrivs i romanernas enkilda scener är mig också mycket tydlig. Det hänger ihop med att jag mentalt försöker förflytta mig till en plats för att kunna beskriva den levande. Jag tänker nästan alltid i filmliknande sekvenser när jag skriver, försätter mig i scenens stämning med musik, bilder, egna minnen och liknande tills jag verkligen är där. Väl på plats har jag oftast klart för mig var vattentunnan i rummet står, vad som ligger på bordet, hur det luktar, hur grov sanden är, hur aktörerna står utplacerade, vilka lampor som brinner och liknande även om allt detta förstås sällan beskrivs. Återkommande detaljer, huvudpersoner, välbesökta platser och viktiga föremål blir ofta som gamla bekanta.

Vad jag inte vet och heller inte vill känna till är mellannivån, i princip allt som jag inte måste känna till för tillfället, det som varken har med stommen eller med den aktuella scenen att göra. Skälen är minst två: dels blir jag uttråkad när jag vet för mycket om vad som ska hända, dels vill jag hålla så mycket som möjligt öppet för att kunna byta spår när möjligheter öppnar sig. Jag tror att både läsares och författares fantasi stimuleras av det osagda.

Kommer vi någonsin få se en bok med förhistoria, en sorts ”Silmarillion” för Trakorien?

Nej, det tror jag inte, i alla fall inte från min penna, fast det finns vissa händelser och platser i Trakoriens historia som jag tycker är intressantare än andra. Jag kunde tänka mig att skriva noveller därifrån sedan romanserien avslutats. Å andra sidan vore det kul att ge sig på något helt annat efter så många år i Trakorien. Vi får se.

Har du planerat för allt som ska hända i serien, eller dyker det upp medan du skriver (eller är det så att du jobbar efter någon sorts medelväg)?

Som jag sade tidigare så blir jag lätt uttråkad under skrivandet och måste därför kunna överraska mig själv på varje sida. Samtidigt fungerar det sällan att bara börja skriva i ena änden och se var man hamnar. Min erfarenhet är att sådana berättelser ofta kör fast efter ett antal sidor så att man tvingas börja om. En övergripande plan är nödvändig för mig.

Jag har hittat ett arbetssätt som fungerat bra under de två senaste böckerna. I mitt sovrum sitter två stora whiteboards där jag skissar upp romanerna som flödesscheman med de olika huvudpersonerna som handlingslinjer. Tavlorna sitter i sovrummet därför att jag ofta vaknar med idéer på natten och då är det bra att kunna skriva ner dem direkt. Vägar korsas, delas och tar ibland slut. När översiksplanen är klar tar jag mig an själva skrivandet. Inför varje nytt kapitel tar jag mig en funderare och gör en mindre plan över vad som går in kapitlet och vad som ska gå ut, vilka stora händelser som ska inträffa, hur personer ska förändras och vad som ska exponeras i kringinformationen. Det låter väldigt ordentligt men jag är en i grunden slarvig person och behöver ha en stomme. Jag försöker hålla det ganska lösligt och mer som nyckelord än tjusiga tabeller. Sedan planerar jag inte mer utan börjar skriva och ger mig då friheten att fylla ut stommen, att klä skelettet med kött så som det faller sig – ofta blir vändningarna överraskande också för mig vilket är avsikten för att väcka mitt intresse.

Ibland får jag förstås någon ny genomgripande idé som påverkar hela romanen och då reviderar jag planen och det redan skrivna där så behövs. Jag ligger ofta långt före i kapitelindelningen och skriver ner idéer så snart jag får dem på den plats där de senare ska användas. Sedan har jag också kringtexter om viktiga personer och händelser där jag kan notera detaljer för framtida bruk.

Hur hela romansviten ska sluta har jag ganska klart för mig, åtminstone de stora dramatiska höjdpunkterna, men vägen dit i den sista boken tar jag mig an när jag redigerat färdigt tredje delen, Vredesverk. De gamla spelen använder jag som idébank men känner mig inte bunden av dem.

Erik Granström tillsammans med Lovecraftexperten Martin Andersson under Geekparaden i Göteborg.

Erik Granström tillsammans med Lovecraftexperten Martin Andersson under Geekparaden i Göteborg. Jag tror det är deras livvakt snett bakom dom.

Kan du nämna några fiktiva världar som du tycker är särskilt intressanta, och gärna vad det är som är intressant med dem?

Iain M Banks böcker om ”The Culture” gillar jag väldigt mycket – sorgligt att författaren dog nyligen. Sedan har jag exempelvis genom åren fångats av Muminvärlden, av kaninernas värld i Watership Down liksom lord Dunsanys mytologi. Lennart Hellsings scenerier har alltid haft en magisk dragning på mig liksom Loranga och andra bra barnböcker. Borges, Kafka och överhuvud taget magisk realism gillar jag också. Om jag ska försöka se de gensamma nämnarna så är dessa världar alla originella, sanna mot sina egna lagar och stämningar, djupt mänskliga, visionära och så bra utformade och skildrade att de förmår suga in mig som läsare. Så snart jag anar ett skrivbord, plagiat eller en kommersiell avsikt bakom berättandet brukar jag bli avtänd. De får gärna finnas där men får inte märkas och måste framförallt överglänsas av skaparens vision. Undergångsscenarier som Aniara, On the Beach och zombieapokalypser har också alltid tilltalat mig, de senare ofta som film och TV-spel. Jag har just spelat The Last of us som jag tycker är ett av de bästa spel jag upplevt, just för att det är så mänskligt och välskrivet.

Du har ju med väldigt många referenser i dina böcker – är du helt enkelt jäkligt allmänbildad eller kollar du upp saker allt eftersom?

Det vore trevligt att kunna kalla sig lärd, men jag har tyvärr för dåligt minne för att någonsin bli det. Jag är däremot väldigt nyfiken och älskar att snoka på områden jag ännu inte känner till, inte minst när det gäller ords ursprung. Gräver man i språkets, historiens och tillvarons kökkenmöddingar under ett helt liv så hittar man ofrånkomligt en hel del spännande. Dessvärre glömmer jag det mest men har ofta kvar en vag bild och kan plocka fram sådant jag tidigare stött på när jag ser en användning för det genom att återvända till källan. Min stora talang, om jag alls har någon, är nog att associera fritt mellan vitt skilda områden och att se samband där tidigare inget fanns. Min medicinska yrkesutbildning har varit till stor nytta under skrivandet och återkommer ofta kombinerad med annat. Till exempel så använder jag i Vredesverk mitt anatomiska kunnande i kombination med arkitekten Gaudís formgivning för att beskriva stora havslevande insekters boningar. Med åldern tycker jag också att jag lättare ser större sammanhang och urskiljer mönster bland de mängder av udda fynd och intryck som alltid bombarderar oss.

Jag är väldigt förtjust i det man nästan kan kalla för en ”metanivå” i dina böcker – hur berättaren och berättelsen har en plats i historien och vävs in så elegant. Hur kom det sig att du bestämde dig för att låta detta vara en så viktig del av dina böcker?

Jag har alltid varit mycket intresserad av filosofi och särskilt av ontologi och epistemologi, dvs frågor om hur världen egentligen är beskaffad, vad vi egentligen vet om den och på vilka grunder. Sådana frågor har glädjande nog blivit vanligare i populärkulturen genom exempelvis filmer som Matrix, Memento och Inception. I förlängningen väcks frågor om makt, illusion och verklighet, om vad som är rätt respektive fel och vad, om något, som är värt att ägna livet åt.

Romaner är ett bra ställe att leka med sådana frågor. Jag har själv inga direkta svar men mina påhittade figurer kan framföra och leva ut olika synsätt och ställa dem mot varandra. I Trakorien styr språket verkligheten så att en företeelse utplånas om dess skrivtecken raderas. Det är min övertygelse att språket styr verkligheten i lika hög utsträckning i vår egen värld om än inte lika konkret. Jag kan kanske inte utplåna en människa genom att sudda ut hennes tecken men jag kan i världens ögon göra henne dum, ful, beundransvärd, priviligierad eller mindre värd genom språkets makt.

Temat med språk, avbild, verklighet lånar sig särskilt bra till en roman eftersom romanvärlden just ÄR en illusion byggd av språk. Exempelvis är trollkarlen Shaguls fixa idé att han vägrar vara en person i en redan skriven berättelse samtidigt som vi läsare vet att han är just detta. Sådant inbjuder till metaperspektiv. Jag har också använt väven som en tematisk grund både i böckernas form och berättelse. Den trakoriska världen är en väv på vilken gudarna tecknat dess existens och jag har försökt bygga romanernas struktur som motsvarande väv av handlingstrådar som oupphörligt korsas med varandra.

Parallellt med detta kan jag ju inte låta bli att fundera kring det faktum att böckerna bygger på dina gamla äventyr till Drakar och Demoner. Hur ser du på skillnaderna att berätta en historia som äventyrskonstruktör, spelledare och författare?

Det finns både likheter och skillnader. Likheten är att en värld i alla tre fallen måste byggas med en mängd sammanhang som påverkar varandra. Illusionen måste väckas till liv så att läsarna / spelarna ser sig förflyttade till fantasin. Den stora skillnaden är förstås att i spelet skapas berättelsen kollektivt och i ögonblicket genom att spelarna går sina egna vägar. Som äventyrskonstruktör kan du egentligen bara kratta manegen åt dem och se till att alla kringarrangemang fungerar. Spelledaren finputsar förberedelserna men måste sedan vara en lyhörd danspartner till spelarna, beredd att improvisera.

Improvisation bortfaller helt när du skriver en roman på din kammare. Du arbetar ensam i din valda takt, kan gå tillbaka och göra om det som inte blir bra. Detta är en styrka men också en svaghet: när romanen väl publicerats så kan du inte längre påverka skeendet vilket en spelledare kan och ska göra under pågående spel. Berättelsen i en roman skapas naturligtvis också kollektivt fast författaren gör sitt arbete först och läsaren tar vid därefter. En författare har stor makt men är också mycket utsatt när böckerna når sin publik. Det bästa rådet är nog att lita till läsarnas egen skaparförmåga och att skriva sin roman så att läsarna dels kan känna igen sig, dels fylla i sina egna erfarenheter och tankar genom att lämna dem plats.

Finns det några andra rollspelscenarion som du tror skulle kunna bli bra böcker?

Alla tror jag, under förutsättning att de inte är för cementerade i formen.

Slutligen, hur går det med den tredje delen i serien?

Det går alldeles utmärkt. Jag skrev klart det första utkastet redan i våras och redigerar för tillfället på tredje varvet där jag tar ställning till förslag och synpunkter från tre testläsare. Ytterligare några testläsare tillkommer och får då läsa den nya versionen för nya synpunkter. Sedan tar en grundlig språkputsning vid i samråd med Axel Henriksson varefter förlaget också korrläser. Utgivning är planerad till sen vår 2014. Romanen, som alltså heter Vredesverk, blir ungefär lika lång som seriens första del Svavelvinter.

Fantasy – några favoriter

”Problemet som mycket fantasy lider av är att världen inte är tillräckligt intressant eller att den blir alldeles för lika andra fantasyvärldar.” Det här skrev jag för några veckor sedan i mitt inlägg om fantasy (som går att läsa här).

Så vad finns det för intressant fantasy som jag kan rekommendera? Och nu tänker jag återigen på det som ofta kallas för high fantasy, det vill säga litteratur som verkligen utspelar sig i en annan värld, inte en magisk version av vår egen. Vad finns det för fantasy som inte är skriven enligt standardmall 1A och som är en författares egna försök att återvända till Tolkiens Midgård (eller i värsta fall, en kopia på en kopia av Midgård)?

Lyckligtvis finns det en hel del.

En av de mest intressanta författarna jag har läst är China Miéville vars värld Bas-Lag är oerhört fascinerande. Tre av hans böcker utspelar sig i denna värld (och det verkar tveksamt om det blir fler), och det är tre böcker som helt enkelt är fantastiska.

Bas-Lag är ingen obestämd medeltidsvärld med lantbrukarsamhället som ideal och en svartvit världsbild. Nej, i den här världen har teknologin kommit en ganska god bit på väg – till exempel används elektricitet vid magiska ritualer istället för blodsoffer. Människor samsas med insektsfolk, kaktusfolk, ”remakes” (brottslingar straffas genom att läkare helt enkelt ”gör om” dem) och andra mer eller mindre bisarra varelser. I centrum för berättelserna finns storstaden New Crobuzon som styrs av det fruktade parlamentet och dess hemliga polis. Det är en levande, pulserande stad i en levande och fascinerande värld.

China Miévilles böcker är omtumlande och fantastiska. Ibland obehagliga, rentav äckliga, men hela tiden fascinerande, tankeväckande och riktigt, riktigt bra. Så har ni inte läst de tre böckerna som utspelar sig i Bas-Lag ännu så är det hög tid att göra det. Perido Street Station, The Scar och Iron Council är böckerna ni ska köpa och läsa (ni ska naturligtvis läsa allt Miéville har skrivit).

Ytterligare en favorit är Steph Swainstons böcker om världen Fourlands. Centralt i den här världen är kejsaren och hans cirkel av den odödliga eliten, de femtio bästa i sitt gebit. Varje odödlig kan ersättas, vilket görs genom utmaningar för att se om uppkomlingen är bättre. Det här ger naturligtvis utrymme för en hel del intriger, och om vi till det lägger en i närmast oövervinlig och oresonabel yttre fiende samt en lögnhalsig narkoman som huvudperson och berättare så hoppas jag att jag i all enkelhet har lyckats förmedla i alla fall lite av anledningen till varför Swainstons böcker är oslagbara. Hittills har det blivit fyra stycken – The Year of our war (som faktiskt finns översatt till svenska), No present like time, The modern world och Above the snowline.

Jag tycker dessutom att det är väldigt trivsamt att det börjar komma så mycket intressant och välskriven svensk fantasy. Anders Björkelids serie Berättelsen om blodet är till exempel verkligen värd att kolla upp – sista delen kommer förhoppningsvis innan året är slut.

Mitt eget förlag, Undrentide, ger dessutom ut riktigt bra fantasy. Anna Blixts serie om Mörkrets väktare vänder upp och ner på den traditionella synen på gott och ont som är så vanlig i fantasygenren och har onekligen skapat en tankeväckande värld. Hittills har två böcker kommit ut – Fredens pris samt Rämnfödd och om jag har förstått saken rätt är det fler på väg.

Stefan Hagels värld i En saga om sorg är kanske lite mer traditionell (men det säger jag med brasklappen att jag inte läst färdigt del ett ännu så jag kan ha fel), men han tar igen det i sin enorma berättarglädje. Del ett heter Fred så gyllene – del två Flammor av vrede kommer troligen ut ungefär samtidigt som min egen lilla bok.

Främst bland svenska fantasyförfattare, jag kanske till och med bland fantasyförfattare överhuvudtaget, är Erik Granström som har förvandlat det klassiska rollspelsäventyret Svavelvinter till en helt fantasiskt bokserie.

Så här skrev jag om Slaktare små, del två i hans serie, när jag recenserade den på bokus.com:

”Något märkligt hände när jag läste Slaktare Små. Jag upplevde en stolthet som jag aldrig tidigare känt, en stolthet över det faktum att denna mästerliga bok var skriven på mitt modersmål. Jag tror aldrig jag har känt så tidigare, och jag betvivlar att jag kommer att göra det igen, i alla fall inte förrän nästa del i Granströms krönika om den femte konfluxen är färdig och jag får det stora nöjet att läsa den. 
Slaktare Små är märklig, underfundig, rolig, spännande och framförallt välskriven. Det är troligen en av de bästa fantasyromaner som någonsin har skrivit. Läs, läs, läs!”

Det finns med andra ord väldigt mycket bra och annorlunda fantasy. Vilka är dina favoriter?

Intervju med Nene Ormes

Nene Ormes tillsammans med mig och min dotter på Condense 2010.

Nene Ormes tillsammans med mig och min dotter på Condense 2010.

Jag hade den stora förmånen att intervjua den begåvade Nene Ormes strax efter hennes debut på science fiction-kongressen Condense i Göteborg 2010. Det var så intressant att det kändes helt självklart att intervjua henne till bloggen. Jag kan dessutom inte komma på någon lämpligare att ställa några frågor till om stadens roll i litteratur med tanke på att hennes båda böcker, Udda verklighet och Särskild är något så ovanligt som svensk urban fantasy om de ”sära” i Malmö.

Har du inte läst hennes böcker kan jag varmt rekommendera dem. De är dessutom mycket snygga i bokhyllan!

Vad är det, enligt dig, som gör städer till så bra platser för litteratur i allmänhet och fantastik i synnerhet?

Kulturen och arkitekturen, och då menar jag särskilt själva tillståndet att leva i en stad, nära andra människor, med påtvingad (och självvald) interaktion hela tiden. Kontaktytorna mellan människor och miljö blir så påtagliga när miljön är människoskapad dessutom.

När det gäller fantastiken så känner jag personligen en större tjusning när det fantastiska blandas med det mundana, när vardagen kan vara märklig och det mest banala kan ha annan innebörd eller vara med som en del av det stora äventyret. Jag gillar också hur urban fantasy använder det vanliga som en rutchkana ner i den övernaturliga världen. Man tror att man vet precis hur världen är, med bussar, telefoner, jobb och matlagning – och så plötsligt är den full av extraordinära händelser och varelser.

Är det några städer förutom Malmö som fascinerar dig och som du skulle kunna tänka dig att skriva om?

Jadå! Bland de svenska ligger Göteborg bra till, och Visby med sin sagolika miljö. När jag reser blir jag lätt kär i andra städer, men för det mesta tänker jag på dem som någon annans stad. Budapest kom långt in under skinnet på mig med sina varma bad och vackra broar och jag kan riktigt känna vilken typ av historia jag skulle vilja berätta inspirerad av dem. Men så som jag vill skriva om Malmö känner jag inte för någon annan stad.

Har du funderat på att själv skapa en egen stad (som t ex Newford eller mer exotisk som New Crubozon) och skriva i?

Det är en tanke jag lekt med på sistone, särskilt som jag var i Oxford nyligen och funderade över hur Philip Pullman hanterat det där overkliga Oxford som hans Lyra rör sig i. Dessutom är det så fasligt roligt att syssla med världsbygge att jag har svårt att låta bli. Kanske är det därför jag skriver om det verkliga Malmö, för att inte ägna mer tid åt att bygga världen än att skriva i den?

Kan du nämna några riktigt bra urban fantasy-böcker?

Dangerous Angels av Francesca Lia Block är den som inspirerade mig att börja med Uddas värld; Ilona Andrews har skrivit en serie böcker som börjar med Magic Bites där hon har tagit vår tids Atlanta och helt förändrat det på grund av magin som kommit tillbaka till världen, de är underbara; Jag gillar verkligen Dresden Files av Jim Butcher, han levererar bra, solid urban fantasy varje gång; Lauren Beukes Zoo City är också en pärla, utspelar sig i Sydafrika med magiska inslag på ett oväntat och verklighetstroget sätt.

Och en sista fråga – vad jobbar du på just nu?

Just nu skriver jag en brevroman som troligen skulle klassificeras som gaslamp fantasy snarare än steampunk, men i det registret. Inspirerad av Malmö, förstås.

Staden – en plats för många historier

Det är  endast en novell i samlingen – I skuggan av ett gammalt brofäste – som uttalat utspelar sig i Göteborg. Nattvagnen är också en göteborgshistoria, men då inga platser nämns i den så kan den utspela sig varsomhelst där det finns spårvagnar. Vilket naturligtvis begränsar valet av stad en aning.

Egentligen är det här lite märkligt att jag inte skriver mer aktivt om Göteborg, då jag dels tycker att städer är bra platser för berättelser och dels för att det är ganska kul att skriva om min egen hemstad.

Det handlar inte bara om att det kräver mindre research utan också för att den kända miljön ger möjlighet till ganska många ”tänk om”-scenarion.

Tänk om Hisingen – Sveriges fjärde största ö och en tredjedel av Göteborg – isolerades från fastlandet. Vad skulle hända? Hur skulle samhället utvecklas på ön? Vad skulle de som bor där sakna mest? Det här var frågorna som jag undersökte när jag skrev I skuggan av ett gammalt brofäste.

Uppslaget kom ur en inre bild jag såg framför mig, hur Götaälvbron (den centrala bron till Hisingen för er som inte är bekanta med Göteborg) var bortsprängd och kvar fanns bara brofästena på fastlandet och på Hisingen.

Det fick mig att undra vad som hade hänt, och det fick mig att ställa en massa frågor. Frågor som helt enkelt måste besvarar i en novell (och förhoppningsvis får ett längre svar i en roman en vacker dag).

Det är så lätt att få funderingar kring det som händer i staden. Kring platser och personer. Kring livet. Det är bara att sätta sig på bussen eller spårvagnen och studera miljöer och människor.

Och som sagt, staden är ju en så bra miljö också. Ibland är den till och med så viktig att den är en egen rollfigur – antingen det är en påhittad stad eller en som finns.

Bland de påhittade städerna tycker jag att de mest minnesvärda är China Miévilles New Crobuzon, Fritz Leibers Lankhmar, Charles de Lints Newford och Lovecrafts R’lyeh – en stad som inte beskrivs särskilt mycket men ändå har satt sig så tydligt i så många läsares medvetande.

Några av de bästa skildringarna av städer som finns, men där vi får läsa om det magiska som vi händer när de flesta tittar bort är Neil Gaimans underbara version av London i Neverwhere, Nene Ormes nästan drömska skildring av ett Malmö fyllt med mytologi och Jeffrey Fords New York från förra sekelskiftet där allt inte är som det verkar i The portrait of mrs Charbuque.

New York är förövrigt ganska väl representerad i min novellsamling, även om det var väldigt länge sedan jag själv var där. Kanske är det en så klassisk stad att det inte är svårt att låta fantasin vandra längs dess gator?

Jag märker förresten att min favoritstad Paris inte nämns, men vi kan nog alla enas om att det är en stad som inte saknar sin plats i litteraturhistorien. Den kanske märkligaste boken om Paris är Markus Nummis Det förlorade Paris, som handlar om att Frankrikes huvudstad har försvunnit från jordens yta. Det är precis lika konstigt som det låter, och säger kanske något om städer – det är lika fascinerande att läsa om dem, som att läsa historier som utspelas i dem.

Städer är lockande, spännande och full av historier. Det är bara att gå ut och fånga historierna, sortera dem och skriva ner dem. Beväpna er med en god håv och gå ut!