RIP Lou Reed

Vi hade redan bildat Dockan Lever när Erik en sommarkväll kom hem till mig och introducerade Lou Reed. Jag minns att det var en varm kväll, vi satt i mitt pojkrum och han lade på Transformer på skivspelaren. Det var en ny värld som öppnades. Den dekadenta, välarrangerade men ändå råa musiken så delikat komponerad med så enkla medel, det levande språket i texterna och framförallt rösten. Denna mycket märkliga, entoniga röst. Denna röst som uttryckte så mycket utan att nästan uttrycka något alls. Det var inte bara det att rösten talade direkt till mig, den löste också för mig ett direkt problem. Av oss tre som hade bildat bandet var jag den ende som inte kunde sjunga, men ändå var det jag som sjöng mest eftersom vi hade bestämt att den som skrev texten också skulle sjunga låten. När jag lyssnade på Lou Reed visste jag hur jag skulle lösa problemet. Det var så jag skulle låta, eller i alla fall försöka låta.

Naturligtvis började jag också ha på mig pilotglasögon på scen, och Sweet Jane blev en av de få coverlåtarna vi brukade spela. Det var en låt som passade oss, och som vi alltid njöt av att spela, oavsett om det var i replokalen eller på scen.

Jag har sedan dess troget följt Lou Reeds kariär – han var väldigt ojämn, men han stod aldrig stilla. Även om man nästan distinktivt kan höra att en låt är skriven av Lou Reed så är det ändå med stor variation, och med en otrolig integritet. Vem annars skulle spela in ett i princip olyssningsbart dubbelalbum? Vem annars skulle göra en 15 minuter lång låt som framförs av en chellokvartet? Vem annars skulle börja spela med ett thrash metalband på ålderns höst?

Lou Reed var som sagt ojämn, men när han var bra, då var han lysande, då var han magisk. Förutom nyss nämnda Transformer är plattor som Berlin, Growin up in public, The Blue Mask, New York och Songs for Drella något av det starkaste som har spelats in. Jag kan lyssna på dem hur många gånger som helst och aldrig tröttna. Och vi får naturligtvis inte glömma bort plattorna med The Velvet Underground som är helt i en klass för sig.

Texterna är briljanta. Han använde ett enkelt och starkt språk som är lika träffsäkert oavsett om det handlar om olycklig kärlek, droger eller transvestiter. För det är ju här vi oftast hittar hans ämnesval: bland de som skiljer sig från mängden, bland de utstötta och ensamma, de som vi oftast inte ser i dagsljuset, de som inte följer normen. En av hans mest gripande texter är Halloween parade, som handlar om de årliga paraden genom Greenwich Village, och sångaren reflekterar över alla som inte är med längre, alla hans vänner som har dött i aids.

Lou Reed var ju inte direkt känd för att vara en muntergök (Patti Smith lär ha sagt ”How come a complete asshole like you write so beautiful music?”), och det fick jag själv till min stora glädje uppleva när jag såg honom live i Paris för ungefär 20 år sedan när jag bodde där. Lou Reed hade precis släppt plattan Magic and Loss och under sin turné spelade han flera kvällar i rad på en mindre teater i Paris. Han framförde plattan i sin helhet (efter en paus spelade han delar av New York och Songs for Drella). Folk i publiken började ropa efter gamla Velvet-låtar, vilket inte uppskattades. Till sist gick han fram till micken och sade argt:

”The reason we chose to play in this small theatre was because we thought you were an french, sofisticated audience.”

Därefter drog han upp disten på gitarren och spelade helt underbara, arga solon. Jag tackade för mig själv de som inte hade haft vett att hålla tyst.

Så tack för all fantastisk musik mr Lou Reed, din gitarr och din röst kommer alltid att saknas oss.

Jag begär inte att ni ska hålla med mig, men enligt mig blir det inte vackrare än så här:

Annonser

Musik och saknad

Jag är inte särskilt musikalisk, men det har aldrig hindrat mig från att spela musik. Och det har framförallt inte hindrat mig från att skriva ett gäng låtar som jag faktiskt anser är riktigt bra till de band jag har varit med i.

Även om jag naturligtvis har vissa favoriter så ser jag mig som en musikalisk allätare. Det är inte genre som gör en låt bra. Det är något helt annat. Det är känslan. Det är sammansättningen av rytm, melodi, arrangemang, framförande och text.

En av de mest enastående låtar som har skrivits är Velvet Undergrounds Pale Blue Eyes. Spelar ingen roll hur många gånger jag har hört den jag kan fortfarande sitta stilla i mörket och njuta av Lou Reeds släpiga röst och den avskalade produktionen. Det är fantastiskt.

Tyvärr lyssnar jag inte på musik lika mycket som jag skulle vilja längre, och framförallt hinner jag inte upptäcka så mycket ny musik. Det beror på flera olika saker, men jag kan intyga att jag gärna mottar tips på sådant som folk tror att jag skulle uppskatta (hint: lämna en kommentar med musiktips!).

Annat var det på den gamla goda tiden, när Göteborg kryllade av begagnade skivaffärer. Jag och min gode vän Erik drog från det ena stället till den andra och brände vårt studiemedel på plattor – eller i alla fall delar av det. På den tiden kunde man fynda en bra vinyl för 20 kronor. Vi kom hem med kassarna fulla av skivor, gick hem och spelade, ringde upp och höll luren mot högtalaren. Musik var så viktigt för oss att vi även spelade i ett ökänt garagepband som hette Dockan Lever. Ett band som faktiskt återförenades i år – tyvärr utan Erik då han gick bort alldeles för tidigt innan han ens hann fylla fyrtio.

Jag har fortfarande svårt att fatta att han inte finns kvar, och jag undrar om jag någonsin kommer att göra det. En av novellerna i samlingen är ett sätt att bearbeta min saknad, och det är den novell som är mest personlig av alla som är med i boken.

Jag tvekade länge om jag ens skulle ha med den, men beslutade mig till sist för att den passar. Litteratur ska beröra, litteratur ska kännas. Och god litteratur får göra ont.

Jag tänker inte säga vilken novell det är, utan det får ni upptäcka själva – fast jag är ganska säker på att det är rätt uppenbart.

Jag kan dock meddela att jag själv tyckte att jag hade hittat ett originellt förhållningssätt till döden och saknaden efter någon som har lämnat oss, men upptäckte nyligen att en viss Stephen King har skrivit en novell med liknande tema. Och det känns på något sätt bra, det kändes som om jag inte är ensam om min konstiga fantasi.

Och när King skriver om något, då vet man ju att man inte kan vara helt fel ute.

För att gå tillbaka till där jag började det här inlägget – med musik – så avslutar jag med en låt som också handlar om Erik och som jag framför med mitt nuvarande band Centerwalls Orkester.