Tolkien och jag del fem: Utställning i Paris

Den 22 oktober i år öppnade en stor utställning om Midgård och JRR Tolkien på Bibliothèque national de France (BnF) alltså franska national­biblioteket, som har anor från 1300-talet och är ett av världens största bibliotek. BnF har flera filialer, men utställningen är i den nybyggda Bibliothèque Mit­terand i Paris. Förutom sina stora samlingar lyfter också biblioteket fram olika författare i sina utställningssalar.

IMG_1885

Allas vår John Ronald Reuel Tolkien är den förste icke-franskspråkige författare av vilken biblioteket inte har några manuskript i sina sam­lingar som får egen utställning – och om man ser till vilket intresse det finns för hans verk så är det egentligen inte så konstigt.

Fransmännen gillar Tolkien, Christopher Tol­kien bor sedan många år tillbaka i Frankrike med sin fru Baillie och här finns en stor kunskap och respekt för Tol­kiens värld, verk och även forskning.

Jag lyssnade bland annat på en podd med Leo Carruthers, professor emeritus vid Sorbonne, som kom i kontakt med Tolkien genom hans språkstudier, och först senare upptäckte att han var författare också. Överhuvudtaget upplever jag att man tar Tolkien och fantasy på allvar i Frankrike. Den lite nedlåtande synen som vi kan hitta i Sverige finns säkert också, men när jag har läst artiklar och lyssnat på poddradio så har ämnet behandlats med stor respekt av litteratur­vetare och andra kulturprofiler. Referenser till såväl William Morris som JK Row­ling är inte ovanliga. Fantasy behandlas som vilken sorts litteratur som helst helt enkelt.

Vincent Ferré som har varit huvudansvarig för utställningen är själv professor i litteraturveten­skap. Han är bland annat expert på Proust och medeltida litteratur – och det är inte första gång­en jag hör talas om någon som har snöat in sig på både Proust och Tolkien. Jag har hört andra som har sagt att Ringarnas herre och På spa­ning efter den tid som flytt är en lika stor läsupp­levelse, men det är en madeleinekaka som vi får spara till ett annat tillfälle.

Vincent Ferré har också hjälpt till med den nya franska översättningen av Lord of the Rings, och på The Tolkien Estates webb hittar ni några av hans artiklar (på engelska).

Utställningen om Tolkien har tidigare visats i Oxford, även om den inte är riktigt likadan i Frankrike. Redan 2016 hörde Bodleian Library av sig till BnF och undrade om det fanns ett int­resse av att flytta över utställningen. Det gjorde det, och material som redan fanns i Frankrike kunde också läggas till. Exempelvis fanns origi­nalen till Mr Bliss och Breven från jultomten hos Christopher och Baillie Tolkien i Provence. Från BnF:s samlingar kunde medeltida skrifter och annat som inspirerat Tolkien läggas till – något jag noterade där var bland annat ett exem­plar av Bland tomtar och troll med John Bauers fina illustrationer.

IMG_1859

Familjen Tolkien har alltså varit inblandad i ut­ställningen, även om i alla fall Christopher har hållit en relativt låg profil. Baillie är intervjuad i bibliotekets tidning och Cristophers son Adam Tolkien (som bland annat har hjälpt till med utgivningen av Children of Húrin och översatt några av History of Middle-Earth böckerna till franska) har besökt biblioteket och pratat om sin farfars verk.

Eftersom jag ju gärna besöker Paris så bestäm­de jag mig nästan så fort jag fick höra talas om utställningen att jag måste dit för att se den. Det ångrar jag verkligen inte, för det är en helt fan­tastisk utställning.

En så här stor samling av Tolkiens egna origi­nal är helt unik och det är magiskt att se allt: handskrivna sidor ur Lord of the Rings, skisser, målningar. Det är helt enastående och nästan lite överväldigande. Olika kartor, olika versioner av skisser på till exempel Morias portar.

Det var en hisnande känsla att stå framför Tol­kiens originalmålning av Smaug på sin skatt­hög, för att ta ett exempel. Jag fick nästan nypa mig några gånger för att försäkra mig om att jag inte drömde. Det här var saker skapade direkt av JRR Tolkiens hand och jag blev nästan förvånad hur starkt berörd jag blev. Jag är ju nörd, men ändå! Det väcker något inom en att se originalet, att känna närheten till den som har skapat det.

Fantastiska är också de stora bonaderna som vävt med JRRT:s målningar som förlaga. Dessa har tidigare hängt i en kyrka i södra Frankrike. När utställ­ningen packas ner ska de tydligen till Oxford och jag gissar att man kommer att kunna be­skåda dem där i framtiden.

IMG_1858

Vägen genom Midgård i utställningen gick ge­nom de olika folken – naturligtvis började det med hobbitar och avslutades med valar. Det kändes som en lämplig uppdelning och det var intressanta och initierade texter om Midgård och dess folk. De flesta texterna fanns både på franska och engelska.

Även Tolkiens liv fick lite utrymme, en av läsesalarna i Oxford var vackert avbildad, lik­som flera fina familjebilder. Här fick vi också ta del av målningar och texter från hans verk som inte utspelar sig i Midgård (såsom tidigare nämnda Mr Bliss) men också ett brev från CS Lewis (strax efter att denne hade läst en version av Lord of The Rings runt 1949). Ett av de fi­naste objekten var ett av Tolkiens första brev, som hans mamma hade dikterat och skickat till pappa Arthur.

Utställningen pågår till och med den 16 febru­ari och har ni möjlighet att åka så gör det. Och om ni vill ha tips på restauranger och annat som kan vara värt att besöka i ljuset stad så får ni hemskt gärna ladda ner min Parisguide nedan.

paristips2019

BnFs sida om uställningen (engelska)

Annons

Intervju med Anna Jakobsson Lund

Anna Jakobsson Lund är onekligen en av Sveriges intressantaste fantastikförfattare som rör sig flyhänt mellan olika sorters världar. Hon har bjudit på den dystopiska trilogin Systemet, tagit med oss till en intergalaktisk akademi i Czentes Omega, välkomnat oss till den mystiska kabarén i Equilibrium och nu senast i Blynätter introducerar oss för en helt ny genre: sågverksfantasy. Jag passade på att ställa några frågor om böckerna Equilibrium och Blynätter och här kan ni läsa hennes mycket intressanta svar. 

Du har skapat väldigt levande världar i såväl Equilibrium som i Blynätter (fast om den sistnämnda ju baserad på vår egen), även om du inte berättar särskilt mycket om den för oss utöver det som vi får veta via historiernas protagonister. Så hur mycket vet du om världarna som inte har kommit med i romanerna?

Inte speciellt mycket. Världsbygge för mig är något som sker parallellt med att historien växer fram. Den värld skapas som passar bäst för att berätta historien, pressa karaktärerna att visa sina rätta jag och belysa de frågor jag vill att romanen ska handla om på djupet. Det gör att det finns ganska lite världsbygge gjort som inte läsaren på ett eller annat sätt får ta del av.

Jag är som du säger ofta ganska snål med fakta om världen vi rör oss i. Eftersom karaktärerna känner den så väl hittar jag sällan riktiga tillfällen för dem att på djupet gå och fundera över hur allting funkar. När den tekniken är som bäst kan den ge en känsla av att världen är mycket större och rikare än just den del läsaren ser. När den fungerar som sämst känner läsaren dock att för mycket är oklart. Det är en lina jag balanserar runt på mest hela tiden när jag skriver, och ibland dunsar jag nog ner på fel sida. Men hellre det än info-dumpar om sådant som inte är intressant för historien.

Om vi börjar med att prata om Blynätter så är det en på många sätt speciell värld och speciell historia du bjuder på. Dels är ju världen baserad på vår egen värld, men skillnaderna är så stora att jag inte bara vill kalla den för alternativhistorisk, och i den övergripande konflikten finns en klasskamp som vi sällan ser i fantasy – vad var utgångspunkten för den här världen och historien?

Jag arbetar till vardags på Kommunförbundet Västernorrland, vilket gör att jag reser rätt mycket mellan kommunerna kring Höga Kusten. För några år sedan körde jag genom den där trakten på hösten och kände ett tydligt sug efter att skriva med min egen hemmiljö som bakgrund. I Ådalen finns så mycket arbetarhistoria och Sundsvalls stenstad är unik i sitt slag, ett minne från en tid när Norrlandskusten var ett av de rikaste områdena i Norra Europa. En rikedom som så klart byggdes på många fattiga människors ryggar.

Det var den här längtan ”hem” som drev mig. Jag skrev Equilibrium just då, och rörde mig i påhittade glamorösa miljöer. Med Blynätter ville jag skapa en alternativ verklighet som låg nära den historiska. Jag valde Sundsvall som bas, men gav den namnet Näsvik, för att markera att det faktiskt inte rör sig om en historisk plats som råkar ha magi, utan faktiskt är en alternativ värld med andra värderingar och förutsättningar. Det gjorde jag främst för att kunna arbeta som jag brukar, med en bred representation bland mina karaktärer. I en historisk miljö blir det lätt vitt och manligt och straight på ett sätt som jag inte är så intresserad av.

Som en blinkning till hembygden är dock alla namn på mindre orter korrekta. Jag har också valt att ha med vissa begrepp från tidigt 1900-tal, som till exempel ”lärkor” om prostituerade. De hus som namnges i Näsvik går också att finna i Sundsvalls stenstad.

Omslaget till Blynätter

En av dina protagonister i Blynätter är ju döv, och det är överhuvudtaget väldigt ovanligt att personer med funktionsnedsättningar dyker upp i litteratur i allmänhet och fantasy i synnerhet. När de väl gör det faller de ofta in i vissa klichéer i gestaltningen (synskadade som ska känna andra i ansiktet är ett vanligt återkommande exempel). Jag tycker att din gestaltning av Elsa är väldigt lyckad – kan du berätta lite om dina tankar kring romanfiguren och hur hon växte fram?

Dövhet är ett funktionshinder som ofta missförståtts, och döva har också alltid förtryckts av det större samhället som påstått sig ”skydda” dem. Därför kändes det rätt när jag fick känslan av att Elsa nog var döv. Genom henne kan jag belysa en mörk del av vår socialhistoria, men också visa hur funktionshindret bara är en liten del av hennes person. Elsa är den hon är, en ambitiös gruppledare i en framgångsrik kriminell organisation, med eller utan sitt funktionshinder. Som med alla karaktärer gällde det att hålla tungan rätt i mun. I de kapitel där hon har perspektiv behövde jag tänka på hur hon uppfattar världen, och jag behövde också se till att hennes vänner tolkade till och från teckenspråk när det behövdes. Att skriva en funktionshindrad person får en alltid att tänka på hur vi alla har olika förutsättningar att ta in och ta oss fram. Och att det påverkar oss mest när andra runt omkring inte respekterar oss nog för att underlätta våra liv.

I Equilibrium fångar du något som jag inte kan påminna mig om att jag har läst om tidigare i någon fantasyroman – kabarévärlden, och de queera element som har funnits bakom kulisserna i kabaréer och revyer långt innan ens begreppet queer fanns. Vad har inspirerat dig till detta?

På samma sätt som när jag började skriva Blynätter var det en längtan till något annat som drev mig till miljön i Equilibrium. Jag hade skrivit tre böcker om det skitiga, slitna och väldigt enkla Systemet. I nästa projekt ville jag ha en värld där miljön tog mycket plats, nästan som en karaktär i sig själv. Artiklar och teveprogram från New Orleans och Kap Verde inspirerade mig. När jag insåg hur mycket historien skulle komma att handla om queera karaktärer och rätten att uttrycka sig själv blev kabarén en naturlig del i miljön.

Ari, min huvudperson som varken är man eller kvinna, kom också till som ett sätt att röra sig bort från det jag redan skrivit. Jag hade tagit spjärn mot traditionella könsroller, och böjt mina karaktärer bort från det stereotypa, när jag skrev om Systemet. Men med Ari fick jag en helt annan utmaning, att hitta till karaktärens själ utan att kunna ta avstamp i något binärt kön. Det var en spännande utmaning, och den queera värld jag beskrev i Equilibrium har verkligen öppnat kreativa dörrar för mig. Så många olika typer av karaktärer dyker upp nu, vilket gör att de flesta världar jag skapat sedan dess har väldigt tydliga queera element. Det känns bra att synliggöra något som alltid funnits, och ge det en plats såväl i rymden (i min serie om Intergalaktiska akademin) som i ett alternativt tidigt 1900-tal (som i Blynätter).

Din sekundvärld i Equilibrium ligger långt ifrån klassisk feodal fantasy och jag finner många ekon från ”new weird” och till exempel China Mieville och Steph Swainstons världsbyggen. Kan du berätta lite om hur världen växte fram och vad som var det svåraste när du skapade den?

Ofta under skrivandet kände jag att jag tagit mig vatten över huvudet. Miljöer var inte min starka sida då (jag fick träna ordentligt, så jag tror att jag blivit bättre) och jag hade verkligen föresatt mig att världen skulle vara mycket och livfull och sprudlande. Mönstrade tyger som bär betydelser lånade jag från en afrikansk tradition, jag frågade mina bröder som arbetat som kockar mycket om kök och restaurangbranschen. En skrivarvän som är kemist bidrog till den påhittade kemin som främst Ari ägnar sig åt. Arbetet handlade helt enkelt mycket om att plocka inspiration från många olika håll, och hitta ett sätt att hålla ihop det till en kultur som kändes vettig.

Svårast var nog att få till en känsla av att staden Porto du Luando finns på riktigt, speciellt när jag själv inte rest i tropiska områden på över tjugo år. En stad med fuktig hetta och tropiska dofter, kan jag i dag önska att jag lyckats bättre med att förmedla. Smaker och ljud fick lite grann fungera som substitut, för att ge den där äktheten som bra sekundärvärldar alltid måste ha.

Jag fastnade ju direkt i de världar du har skapat, så jag undrar vad som får dig att fastna i en fiktiv sekundärvärld och vilka världar och författare som har inspirerat dig?

Det har nog inte undkommit någon att jag är svårt förtjust i Ketterdam från Leigh Bardugos duologi Six of Crows. Tanken att göra en värld igenkännbar fast helt ny tycker jag mycket om. (Ketterdam är ju bara en del av en större värld, där det bland annat finns ett område där centralorten heter Diurholm och det äts semlor och dricks brännvin.) Jag tycker också om hur Siri Pettersen skapat en värld med många olika lager i sin Korpringarna-trilogi. Även VE Schwabs värld som består av fyra versioner av London är läcker, tycker jag.

Slutligen, vilken svensk roman – fantastik eller inte – skulle du vilja rekommendera

En roman jag inte kan sluta tänka på just nu är Hästpojkarna av Johan Ehn. Det är inte fantastik, men rör sig i samma period som jag vill skildra i Blynätter. Berättelsen lyckas på ett utmärkt sätt både fånga vikten av att inte glömma sin historia och belysa hur nära vi är att göra det i Sverige i dag.

Läs mer om Anna och henne böcker på http://www.annorlundaforlag.se

Här kan du köpa Annas böcker:

Science fiction-bokhandeln 

Bokus

Adlibris