Solförmörkelse 2003

Under den partiella solförmörkelsen i slutet av maj 2003 var det inte molnigt. Jag gick upp tidigt på morgonen – den var som störst någon gång runt fem – halv sex på morgonen har jag för mig – och avnjöt det spektakulära himmelska skådespelet – efteråt gjorde jag ett tappert, men egentligen futilt försök att beskriva upplevelsen i den här lilla dikten.

Du är ensam
under den stilla
morgontimman.
Du vet att
du kommer minnas
med du vet inte hur.
Du vet att du
vill berätta
med du tror inte
att du kan finna ord.
Du vet att även
om tusen andra
ser vad du ser
kan du inte dela det
med någon.
Du är ensam
under den stilla
morgontimman.
Du är lycklig.

Annonser

Novellmästarna: Charles Bukowski

Det här inlägget är skrivet av cineasten och översättaren Bellis.

Charles Bukowski var gravt alkoholiserad och framlevde sitt liv som diversearbetare på samhällets botten, bland horor, alkoholister, brottslingar och knarkare. Och han var en av 1900-talets främsta författare, en förnyare av poesin som fått otaliga epigoner, samtliga bleka imitatörer.

Charles Bukowski skrev, i form av dikter, noveller och romaner, brutalt uppriktiga, ibland dramatiserade skildringar ur sin egen tillvaro. I den värld där han levde, sent om nätterna på storstädernas billigaste barer och i missbrukarkvartar, inte minst sin egen oändliga rad av sjaskiga, billiga pensionatsrum, finns inte utrymme för den fernissa som i den vardagliga tillvaron kallas civiliserat och anständigt umgänge och uppförande. Att lägga sig till med något sådant skulle i princip vara detsamma som att begå självmord, för i missbrukets nattvärld är den sortens uppförande ingen gångbar valuta. Invånarna i den missbrukande nattvärlden är avskalat befriade från hämningar – dels på grund av hämningslösande alkohol och narkotika, dels på grund av nödvändigheten av en uppsättning naket råa känslor för att alls överleva. Och märkligt nog gör det Charles Bukowski intressant inte minst i den civliserade värld som 9 till 5-människorna bebor.

För människor i allmänhet, oavsett samhällsställning, är förstås ansatta av samma rått nakna drifter och hämningslösa känsloliv som nattmänniskorna i missbrukarvärlden, men av samma nödvändighet som nattmänniskorna inte kan kosta på sig den civiliserade fernissan kan 9 till 5-invånarna inte kosta på sig att göra sig kvitt den. Däremot har de senare inte så lite att lära av hänsynslöst uppriktiga skildringar av en tillvaro som Charles Bukowskis. De skildringarna blottlägger öppet och naket och därför till skärskådande mänskliga relationer och vad som i själva verket driver och motiverar människor. De berättar om hurdana vi är. Under ytan. Läser man Charles Bukowski utan alltför stora vanföreställningar om sig själv, erbjuder han till slut en spegel. Jaget och dess relationer till andra människor gestaltas naket och öppet och det är så här det ser ut när fernissan är bortskrapad.

Även stilistiskt är Charles Bukowski betongkonkret. Med undantag av under sin mycket tidiga diktargärning, då han producerade pretentiöst konstlade poem, skrev han dikter som är väldigt lika hans noveller, med undantag av att de innehåller färre ord. För dels har Charles Bukowskis dikter så gott som alltid en intrig, dels saknar de varje tillstymmelse till meter, dels är de som sagt ofta byggda på eller i alla fall inspirerade av verkliga händelser ur hans tillvaro. De händelserna är av och till dramatiska men behöver inte vara det, för Charles Bukowski är även en de vardagliga händelsernas betraktare, som förmedlar innebörden i det vardagliga ur en synvinkel som kan kännas som en uppenbarelse för en 9 till 5-människa. Och dessutom är hans poem inte så sällan försedda med ett överraskande slut som ställer allt han tidigare sagt i dikten i ny, skärande belysning. Sammantaget blir det en redogörelse för en händelse vars innebörd har något allmängiltigt att förmedla, ända tills den skärande belysningen nedifrån Bukowskis cyniska klangbotten vräker innebörden över ända och får läsaren att ifrågasätta sina egna, invanda tankemönster.

Vid 35 års ålder avled Charles Bukowski, efter att ha varit stupfull varenda dag i tio års tid. Men på sjukhuset lyckades man återföra honom till livet, genom hjärtmassage och andra åtgärder. När han några dagar senare skrevs ut framhöll läkaren med emfas att han inte fick dricka en droppe alkohol till i sitt liv. Därför drack Charles Bukowski när han kom hem samma kväll en blandning som bestod av till hälften rödvin, till hälften mjölk, eftersom han ansåg att det måste vara i det närmaste ofarligt. Men redan följande morgon drack han outspätt rödvin igen. Han slutade aldrig dricka alkohol, så gott som dagligen. Han blev 73 år. Men avled inte av sin alkoholism, utan i leukemi.

Under ett liv fyllt av svårt missbruk lyckades Charles Bukowski, som var lika beroende av skrivmaskinen som av flaskan, skriva över 60 böcker, även om många kom att utges postumt.

Det kan ge en fingervisning om att det inte nödvändigtvis alltid är så att alkoholism är något som måste botas. Kanske kan alkoholism och det liv den medför även skänka en skärande klarsyn som blottlägger människors mest grundlägande egenskaper.

I alla fall i de enstaka fall där den drabbade alkoholisten är en människa som utan den delen av sin personlighet sannolikt skulle ha förblivit en anställd kontorist på posten under hela sitt liv, utan vare sig något att skriva om eller någon drivkraft som fick honom att skriva.

Jag kunde inte tänka mig någon bättre än Bellis att skriva om novellmästaren och poeten Bukowski på min blogg och är väldigt glad att han ville göra det.

Bellis är översättare (har du läst någon av Lee Childs böcker om Jack Reacher på svenska har du gjort det i Bellis översättning), cineast och framförallt en intressant människa och god vän som det alltid är lika kul att sätta sig ner och ta ett par öl med.

Vid ett tillfälle när jag kände att allt jag skrev var skit så berömde han mig för en dikt – vilket betydde väldigt mycket och var en av flera orsaker till att jag fick fart på skrivandet igen (och vad det resulterade i vet vi ju vid det här laget). Bellis har helt enkelt bra smak.

Du kan läsa hans välformulerade filmrecensioner på bloggen Kinematografi: http://moviehead.wordpress.com

Det fantastiska med poesi

Klipp från Hallandsposten

Klipp från Hallandsposten

Jag och min gamle far har en trevlig tradition att varje år åka båten mellan Göteborg och Fredrikshavn. Vi äter och dricker gott, samtalar och det ena och det andra och passar naturligtvis på att handla, även om dryckesvaror nuförtiden inte är så värst mycket billigare i Danmark än i Sverige.

Vi har gjort det här i minst tjugo år, även om jag inte tror att det från början var en årlig tradition utan snarare något vi gjorde lite då och då.

Under en tidig resa minns jag att jag hade något mycket viktigare att handla än dansk öl: diktsamlingar av den danske poeten Michael Strunge. Det här var nämligen långt innan Internet gjorde att man kunde beställa saker från andra sidan jorden hem till brevlådan, och även dansk poesi var svår att hitta i Sverige. Jag hade precis upptäckt Strunge och läst det som finns översatt till svenska i boken Kristallskeppet, ett urval från olika samlingar. Jag hade fastnat för hans intensiva och tillgängliga poesi: ung, vild och fri. Explosiv som punken och vacker som David Bowies smink.

Jag minns att vi hittade några böcker och det var naturligtvis väldigt stort.

Jag drabbades av poesi under min gymnasietid, och det är något jag fortfarande inte har skakat av mig. Jag älskar framförallt den enkla dikten, den korta dikten, den starka dikten. Dikten som med bara några få rader når dig rakt in i hjärtat, får dig att stanna till och känna något. Sorg, glädje, igenkänning. Eller kanske förvirring.

När jag var runt 22 år skickade jag min första diktsamling till förlag, och så här i efterhand kan jag nog vara ganska glad att jag blev refuserad. Lika glad är jag att refuseringarna inte har fått mig att sluta skriva poesi, och även om jag inte har gett ut en egen samling har jag vid det här laget blivit publicerad i ett inte oävet antal tidskrifter och antologier.

Bland svenska poeter är troligtvis Gunnar Ekelöf och Gustaf Fröding mina favoriter. De har båda två en enastående känsla för språket och kan skapa så många känslor med sina ord. Ekelöf uppfattas nog av många som ganska komplicerad, men jag finner att han i många dikter är väldigt enkel, direkt och så otroligt levande.

Fröding är mer lekfull och det finns dessutom något fascinerande men samtidigt tragiskt med hans levnadsöde. Det är naturligtvis inte konstigt att man kan börja fundera kring vad han gjorde ute i skogen när han inte söp upp sitt arv eller skrev dikter.

Novellen ”Gustaf Frödings hemliga liv” är en av mina personliga favoriter i samlingen och jag är väldigt nöjd med hur jag fick ihop den utifrån en av hans dikter. De svenska skogarna rymmer kanske inte längre så många hemligheter, men de är källor för vår nyfikenhet och därmed båda för myter och dikter.

För vad är det egentligen som rör sig i skuggorna under träden?