Terry Gilliam pratar om The Zero Theorem

Göteborgs filmfestival är ett härligt avbrott i vardagen och fantastisk möjlighet att se filmer som inte brukar leta sig in på biografernas repetoarer. Dessutom är det en chans att lyssna på olika regissörer som besöker festivalen, antingen på seminarier eller i samband med filmvisningarna.

I år blir det inte så många filmer för min del, men en film som jag passade på att se var Terry Gilliams nya – The Zero Theorem. En fantastisk bonus som kom som en liten överraskning var att Gilliam var med på visningen och dessutom höll i en liten frågestund efter filmen.

Jag fastnade för Monty Python när jag var tonåring, och har sedan dess varit ett stort fan av Terry Gilliam. Hans bidrag till Python känns ibland lite bortglömt, men det är på något sätt han som sätter pricken över i:et på Monty Pythons galenskaper. Hans egna filmer är otroligt fascinerande, och även om han kanske aldrig kommer att överträffa Brazil från 1985 så forsätter han att göra bra och tänkvärda filmer.

Frågestund med Terry Gilliam.

Frågestund med Terry Gilliam.

The Zero Theorem känns som ett skolboksexempel på en Gilliamfilm med sin märkliga humor och skeva värld, så det var nästan lite förvånande att få höra att han själv inte har skrivit den.

– Jag fick manuset för sex år sedan, berättade Gilliam under frågestunden, och det var uppenbart att det var skrivet av någon som sett alla mina filmer. Det kändes som en sammanställning av allt jag har gjort. Vilket fick mig att tänka på Fanny och Alexander som är en sammanställning av alla Bergmans filmer. Så det här är min Fanny och Alexander.

Manuset lades på hög men plockades fram igen när arbetet med The Man Who Killed Don Quixote – en film som Gilliam försökt göra sedan 1998 – ännu en gång avbröts. Eller ”ramlade av hästen” som Gilliam uttryckte det. Hans agent förslog då återigen The Zero Theorem och när han efter bara en månad fick med sig Christoph Waltz i huvudrollen dröjde det inte många månader innan de kunde börja filma.

– Så gör man egentligen inte film, sade Gilliam med ett skratt. Oftast tar det minst ett år av förberedelser.

Gilliam kallade in många vänner som jobbade nästan gratis. Matt Damon brydde sig inte om att läsa manus först – han ville helt enkelt ha en roll. Och själva filminspelningen gick på rekordfart. Vissa scener – exempelvis en mycket märklig scen när huvudpersonen Qohen är hos tre läkare (varav en av dem spelas av Peter Stormare) gjordes på en dag. Gerillafilmskapande kallade Gilliam det för.

Han har märkt att många skådespelare gillar att jobba med honom och han tror det kan bero på att han alltid försöker skapar en lekfull atmostfär som de kan utvecklas i. Han gillar själv att arbeta med bra skådespelare eftersom det utvecklar filmen. Det blir så lätt att fastna i egna idéer och det är fräscht när skådespelarna kan komma med sina bidrag.

– Eftersom Christoph Waltz är med i stort sett varje scen är det han som håller ihop filmen. När vi började sade jag till honom ’om du går så följer jag dig’.

Stort arbete lades ner på filmen i efterproduktionen.

– I vanliga fall är det alltid en beskvikelse att se den första versionen när man har klippt ihop den, sade Gilliam, men det här var värre än någonsing. Det var en katastrof! Så vi tog bort allt jag inte gillade och strukturerade om den. Till exempel tog vi bort tre scener efter det slut som finns nu för att de var för Hollywoodaktiga. Nu lämnas filmen utan svar, men kanske med en fråga eller tanke. Det är upp till er att fundera på det! Jag gillar inte filmer som är ger svar, jag är mer intresserad av att ställa frågor, ge idéer och skapa tankar.

Det är nära till hands att jämföra The Zero Theorem med Brazil, och tydligen var manuset mer likt Brazil än den färdiga filmen. En sak som Gilliam gjorde var att göra världen så färgglad.

– Det här är ju ingen dystopi, det är en utopi sade han med ett stort leende på läpparna. Folk är glada och har färggranna kläder! Det är bara huvudpersonen, Qohen, som är ledsen.

Men sedan erkänner han:

– Visst, Brazil var min syn på världen då, The Zero Theorem är min syn på världen i dag.

En oundviklig fråga från publiken var om Terry Gilliam hade några tankar om Monty Pythons nära förestående återförening.

– Jag försöker tänka så lite som möjligt på den, var han svar. För jag har så mycket annat att göra. Under några veckor ska vi upp på scen och göra bort oss. Det är väl det.

Det finns dock hopp för att Don Quixote ska ta sig upp på hästen igen. Han har börjat jobba med en ung spansk producent – Gilliam var inte säker på om han var briljant eller galen – och meningen är att de ska börja filma i oktober. Även om de vare sig har pengar eller skådespelare än.

Låt oss hoppas att det går vägen den här gången. Jag vill verkligen se The Man Who Killed Don Quixote!

Och vad tyckte jag om The Zero Theorem då? Den var mycket bra. Mycket märklig. Precis som en Gilliamfilm ska vara.

Cthulhu är cool – Intervju med Lovecraftexperten Martin Andersson

Martin Andersson förtjänar verkligen epitetet ”Sveriges ledande Lovecraftexpert”. Om du har någon av de Lovecraftöversättningar som har kommit ut under 2000-talet så är det mycket sannolikt att Martin har varit inblandad i produktionen. Kanske främst som faktagranskare, men ofta har han skrivit för- eller efterord. Han har också gjort några översättningar. 

Martin är dessutom en god vän, och en aldrig sinande källa till boktips och underhållande historier om både det ena och det andra.

Minns du när du först kom i kontakt med HP Lovecrafts verk?

Jag var 11 år och inne i en mycket stark SF-fas. Jag läste all SF jag kunde lägga vantarna på, och hade lyckligtvis tillgång till en förvånansvärt bra SF-hylla på biblioteket i Slöinge. Men jag sökte med ljus och lykta överallt efter något nytt inom genren, och snubblade då över en bok i min fars bokhylla – en av volymerna som han fick av sin första chef efter att hon tyckte att det såg lite tomt ut i hans bokhyllor. Boken ifråga var Torsten Jungstedts antologi STORA SKRÄCKBOKEN från 1959. Skräck var egentligen inte min grej, men en av novellerna hade en trevligt SF-klingande titel: ”Färg bortom tid och rum”. Jag läste den – och den skrämde mig från vettet.

Sedan gick det flera år innan jag läste Lovecraft igen. Detta andra tillfälle kom när jag var 14 och hade börjat spela rollspel (mest Mutant och Drakar och Demoner). En artikel i Sinkadus, och en annan i den då nystartade svenska Conan-tidningen, hade nämnt Lovecraft och Cthulhu, och jag tyckte det senare namnet lät väldigt fascinerande. Sålunda spårade jag upp CTHULHU 1 på stadsbiblioteket i Falkenberg – och fick en smärre chock när jag i den återfann ”Färg bortom tid och rum” (som fortfarande gör mig lite illa till mods)!

Vad var det som du fascinerades av?

Miljöerna och uppfinningsrikedomen. Lovecrafts miljöer är minutiöst beskrivna – i synnerhet hans New England-miljöer, där han verkligen kan släppa loss fullständigt i lyriska hyllningar till mansardtak och solfjäderformade portöverfönster (eller vad det nu skall kallas på svenska). Och hans varelser är unikt groteska och skildrade med samma intensiva inlevelse – se bara på den vidriga beskrivningen av Wilbur Whateley i ”The Dunwich Horror” och den kyligt kliniska skildringen av De gamle i ”At the Mountains of Madness”.

Till detta kan man lägga en känsla av ärlighet och äkthet – Lovecraft jobbade hårt på att alla detaljer som var rotade i verkligheten skulle vara realistiska, och det hjälper läsupplevelsen mycket.

I dag kommer det väl inte ut någonting om eller av Lovecraft i Sverige som inte har passerat dig – du har översatt, skrivit för- och efterord och faktagranskat de flesta av de senaste årens utgåvor. Hur var din resa från entusiast till ”ledande expert”?

Den har jag mest Rickard Berghorn och Aleph Bokförlag att tacka för. När jag fick reda på att Aleph skulle ge ut ”The Dream-Quest of Unknown Kadath” på svenska (det måste ha varit 2003 någon gång) skickade jag ett mejl till Rickard för att höra mig för vilken textversion som skulle användas – det är en ganska komplicerad historia, men i korthet kan man säga att felaktiga nytryck av nytryck av nytryck, med hela tiden nyintroducerade fel, helt och hållet dominerade Lovecraftutgivningen fram till 1980-talet, och de är tyvärr fortfarande vanliga.

Rickard bekräftade att Aleph skulle använda de korrigerade texter som togs fram av experten S. T. Joshi på 80-talet, baserade på originalmanuskript och förstautgåvor, och erbjöd mig (eller om det var jag som erbjöd mig – jag minns inte) att granska översättningen. Senare fick jag även fackgranska Mattias Fyhrs fascinerande studie DÖD MEN DRÖMMANDE. Och på den vägen är det.

Mitt viktigaste bidrag hittills anser jag är min korrekturläsning av andra tryckningen av Barnes & Nobles kompletta Lovecraft-utgåva på engelska – på bortåt 1100 sidor missade jag bara runt ett dussin tryckfel (som är kända hittills). Och information från min artikel om Lovecrafts dikt ”Regner Lodbrog’s Epicedium” finns nu citerad i nyutgåvan av Lovecrafts samlade poesi.

Martin Andersson håller föredrag om Lovecraft på science fiction-kongress Norcon 26 i Oslo.

Martin Andersson håller föredrag om Lovecraft på science fiction-kongress Norcon 26 i Oslo.

Vad tror du att det är som gör att intresset för Lovecraft fortfarande är så stort?

Jag tror att det är väldigt många olika saker som samverkar och jag kan bara lista några av dem:

* Hans skapade värld är så distinkt och originell att den låter sig lånas till så många olika tolkningar. Vi har sett Sherlock Holmes i Cthulhu-miljö, SF i Cthulhu-miljö, noir i Cthulhu-miljö, Fritz Leiber-pikareskaktiga äventyr i Dreamlands-miljö, o. s. v.

* Redan medan Lovecraft levde lånade hans vänner idéer av honom, och vice versa, som ett slags stort, invecklat internskämt. Man kan med andra ord säga att Lovecrafts Cthulhu-mytologi är en av världens första ”shared worlds”.

* Det finns så många olika bottnar i Lovecrafts verk. Någon kritiker uttryckte det som ”Come for the cool tentacles; stay for the cosmicism”. Det går att läsa Lovecraft som renodlad pulpunderhållning, men han hade en väl genomarbetad uppfattning om hur världen och tillvaron var beskaffad, och även om man inte delar hans mekanistiska materialism så ger den ett djup till hans verk som troligen är svårt att hitta i andra pulpnoveller från den tiden.

* Lovecraft som person är fascinerande. En del av det beror på den delvis felaktiga image som odlats inom populärkulturen ända sedan han dog, men även om man bortser från den är han en intressant person, som i otaliga brev och essäer dokumenterade sitt liv – och sin samtid.

* Cthulhu är cool – det bara är så.

Vilka är de vanligaste missuppfattningarna om Lovecraft och hans verk som du stöter på?

* Att Lovecraft var en konstig enstöring som aldrig lämnade sin lägenhet. Det är sant att han hade en del mycket bestämda och egenartade idéer, men inte mycket märkligare än att föredra en viss typ av donut framför en annan. Han var från 1914 och fram till sin död 1937 medlem av minst en och ofta flera amatörskribentorganisationer, där han umgicks med mängder av folk och faktiskt var en mindre celebritet. Han hade aldrig gott om pengar, men vad han hade lade han med glädje på resor kors och tvärs över USA – både för att beskåda sevärdheter och för att besöka sina vänner. Vid ett tillfälle samtalde han i 25 1/2 timme med pulpförfattaren E. Hoffmann Price, som han just träffat. Och han älskade att vara utomhus i naturen, och var fruktad i sin bekantskapskrets för sitt outtröttliga promenerande.

* Att det fanns en koppling mellan Aleister Crowley och Lovecraft. Påståendet att Lovecrafts hustru Sonia skulle ha umgåtts med Crowley är rent nys och kommer från den löjeväckande Simon-versionen av NECRONOMICON.

* Att svartkonstboken NECRONOMICON finns på riktigt. Lovecraft var redan under sin livstid tvungen att förklara för folk att ”Nej, jag hittade på den”. Sedermera har det kommit ut en uppsjö av mer eller mindre begåvade versioner av den fruktade boken, hopsnickrade av folk som vill göra sig en hacka på fenomenet.

Vilka är dina favoriter bland hans historier?

* ”Sweet Ermengarde” – för att den är nästan okänd, och för att den visar en sida hos Lovecraft som sällan framträder med någon större tydlighet i hans övriga noveller: hans lysande sinne för humor.

* ”The Colour out of Space” – för det krypande obehaget i den, och för en av de mest originella och otäcka rymdvarelser jag någonsin stött på.

* ”The Music of Erich Zann” – för att den är genuint kuslig i sin vaghet. Det händer mycket i den som aldrig får någon förklaring, och det gör den desto effektivare.

* ”The Shadow out of Time” – Lovecrafts magnum opus, i vilket han skildrar ”the Great Race” och dess seger över tiden. Tiden var Lovecrafts personliga fiende, som förstörde och förändrade alla miljöer och alla ting han var fäst vid, och dagligen förde honom längre bort från hans lyckliga barndom. Men i ”The Shadow out of Time” är det ändå han som får sista ordet.

För den som aldrig läst något – vad ska man börja med?

Det är ganska tacksamt att börja med någon av de mer effektiva novellerna, t. ex. ”The Colour out of Space” eller ”The Music of Erich Zann” (Lovecrafts egna favoriter), eller möjligen ”The Rats in the Walls” eller ”The Dunwich Horror”.

Vilka är dina favoriter bland Lovecrafts ”arvtagare”?

Det finns så många. Om man hårdtolkar ”arvtagare” och utelämnar Lovecrafts samtida, skulle jag vilja nämna

* Richard L. Tierney – Tierney blandar Lovecraft, Robert E. Howard, Robert Graves och Bibeln och får det att funka. Hans ”lovecraftiserade” version av Nya Testamentet – THE DRUMS OF CHAOS – är väl värd minst en genomläsning.

* Charles Stross – med Laundry-romanerna har Stross skapat en både rolig och genomtänkt serie som riffar både på Lovecraft och kända spionthrillerförfattare.

* W. H. Pugmire – Cthulhu-mytologins moderne prosapoet. Pugmire skriver dekadent, överhettat och gnistrande poetiskt. Lovecraft skulle nog inte ha gillat det, men by Jove, this is great stuff!

* Ramsey Campbell – pinsamt nog har jag mest läst Campbells ungdomssynder (de Lovecraft-pastischer han skrev som tonåring), men de är å andra sidan läsvärda i sig, och hans senare verk lär vara ännu bättre.

När ska du skriva den kompletta Lovecraftbiografin?

Aldrig – det har redan gjorts. S. T. Joshi gav 1996 ut en tegelsten på 700+ sidor med titeln H. P. LOVECRAFT: A LIFE, som i själva verket var en förkortad version av den biografi han släppte 2010, I AM PROVIDENCE: THE LIFE AND TIMES OF H. P. LOVECRAFT (två volymer, 1100+ sidor). Det är svårt att överträffa det herkuliska forskningsarbete som Joshi lagt ned — bl. a. har han intervjuat folk som kände Lovecraft personligen, och ingen av dessa är längre i livet. Det dyker fortfarande upp nya, spännande detaljer som varit okända, men dessa fyller mest ut luckor i den redan befintliga bilden och jag har svårt att se att någon skulle kunna överträffa Joshis bok inom överskådlig framtid.

Däremot när jag en brinnande önskan att någon dag få åtminstone medverka på en biografi över Lord Dunsany – den enda biografin hittills är överraskande ytlig, med oförklarliga luckor och fel, och jag har redan hittat mängder av intressanta data enbart med hjälp av Google Books. Vi får se vad som händer.

Recension av Medusas hår och andra skräckberättelser

Hastur Förlag, som ger ut klassisk – men i Sverige kanske lite okänd – skräck kom nyligen ut med samlingen Medusas hår och andra skräckberättelser av H. P. Lovecraft & Zealia Bishop.

Boken innehåller två noveller och en kortroman som Lovecraft mer eller mindre spökskrev åt Bishop. Utöver detta finner vi ett förord av Lovecraftexperten Martin Andersson om Lovecrafts litterära samarbeten och spökskriveri, samt Zealia Bishops egen minnestext över skräckmästaren.

Martins förord är en välskriven, intressant och intiterad genomgång om spökskrivaren Lovecraft, och därmed en mycket god introduktion till resten av boken.

Den centrala texten i boken, kortromanen De Underjordiska är en mycket fantasieggande historia som känns så typisk för HP Lovecrafts stil och berättande. Alla element som fick mig att fastna för hans historier från början finns med – uråldriga myter, vidrig avgudyrkan, en akademiker som åker till en avlägsen plats, gamla dokument med fasansfulla sanningar och spår av svunna civilisationer.

Jag kände en liten glädje inom mig när jag läste den De Underjordiska – glädjen att läsa något nytt (eller i alla fall nytt för mig) och så typiskt av en välkänd författare. Det om något säger vilken stor kulturgärning Hastur Förlag har gjort som har översatt de här berättelserna.

De två andra novellerna som ingår i samlingen är kanske inte några mästerverk, men har visst kuriosavärde att läsa. Yigs förbannelse är tämligen välskriven, men Medusas hår känns som ett förlorat tillfälle – den har en kärna som hade kunnat bli en intressant historia, men nu inte riktigt når hela vägen fram. Hade troligen blivit bättre om Lovecraft använt sin vanliga återberättande stil istället för att ge sig i kast med en ganska tunn gestaltning. Dessutom lämnar den unkna slutklämmen en rätt fadd smak efter sig.

Spännande att läsa är dock Zealia Bishops minnestext över Lovecraft, särskilt fascinerande är hennes målande beskrivning av Lovecraft när hon drar sig till minnes deras möte.

Allt som allt är detta en intressant liten bok som nog tilltalar alla Lovecraftfan. Kortromanen De Underjordiska och Martin Anderssons förord är på egen hand värda priset.

Boken kan du köpa på sf-bokhandeln, adlibris eller bokus.

Läsåret 2013

Jag tror inte att jag behöver sammanfatta mitt författarår 2013 på något annat sätt än att jublande konstatera att det var året då jag debuterade. Så därför tänkte jag istället försöka summera läsåret 2013.

Det första jag kan konstatera är att jag läst ganska lite – i vanliga fall läser jag någonstans mellan 40 – 50 böcker om året, men 2013 blev det blott 21 ¾. Det beror dels på att jag läste några hyfsat tjocka böcker, men också på att jag har varit föräldraledig och då blir det mindre tid över till läsande (i vanliga fall läser mest på bussen till och från jobbet samt på lunchen). Ytterligare en anledning är naturligtvis att jag har behövt lägga lite tid på att redigera färdigt nyss nämnda debutbok – dygnet har ju trots allt bara ett visst antal timmar.

Men den viktiga frågan handlar ju inte om hur mycket jag har läst utan om jag har läst något bra. Och det har jag. Tidigt under året plockade jag fram en av de där böckerna som har stått i bokhyllan alldeles för länge, nämligen Joseph Hellers Moment 22.

Är den bra? Lever den upp till sin klassikerstatus? Svaret är lätt – ja! Det är en helt fantastiskt bok. Moment 22 bjuder på lika underhållande som omtumlande läsning och jag kan verkligen rekommendera den. På något sätt tycker jag att man ska vara glad för alla de här klassiskerna som står olästa i bokhyllan – för då vet man oftast att man har en fantastisk läsupplevelse framför sig.

Även om inga andra böcker jag har läst under året kan mäta sig med Moment 22 så betyder inte det att resten av läsningen har varit dålig, tvärtom. Bland årets höjdpunkter återfinns bland annat Anders Fagers Jag såg henne idag i receptionen, en bok som jag tycker befäster Fagers status som en av Sveriges intressantaste författare. Ser mycket fram emot hans nästa bok, En man av stil och smak. Det ska bli angenämt att möta bokens huvudperson och jag tror att jag kan gissa hans namn.

Två andra riktigt bra böcker var Jo Waltons Among Others och Karen Lords The Best of all Possible Worlds. Jo Walton var dessutom huvudperson på Fantastika 2013, och jag hade det stora nöjet att få vara moderator i en panel som hon var med i. Karon Lord kommer att vara hedersgäst på årets Åcon (en liten science fiction-kongress på Åland). Jag tror inte att jag själv kommer ha möjlighet att åka, men vad jag har hört är Åcon himla kul och Karen Lord verkar vara en intressant person, så kan ni åka ska ni göra det.

Jag såg också till att under året bekanta mig mer med mitt förlags utgivning. Både Anna Blixt och Stefan Hagel fanns på min läslista sedan tidigare, men när Undrentide bestämde sig för att ge ut min bok så prioriterades de på läslistan. Och det är jag glad över – det är två mycket begåvade författare och jag ser fram emot att läsa fortsättningen på deras bokserier som också kom ut under förra året.

Om Moment 22 var årets bästa bok så stod Neil Gaimans The Ocean at the End of the Lane för årets bästa läsupplevelse. Jag hade nämligen möjlighet att mer eller mindre sträckläsa den, vilket är ytterst sällsynt för oss småbarnsföräldrar. Att det är en riktigt bra liten historia gör det ju inte till en sämre upplevlse.

Bland de novellsamlingar jag har läst under året så vill jag särskilt nämna A collection of Robert Sheckley Sience Fiction. I ett av de första omdömena av Skymningssång jämfördes mina noveller med Robert Sheckleys och då jag inte läst något av honom så var jag ju naturligtvis tvungen att göra det. Så nu kan jag konstatera att det var ett mycket gott omdöme och en jämförelse som gör mig väldigt stolt.

Den minnesgode läsare kommer ihåg att jag i början av texten skrev att jag läste 21 ¾ böcker – vad är det för bok jag inte läste ut? Genomled jag så mycket av en dålig bok så länge innan jag gav upp? Är jag inte riktigt klok? Ni som oroar er kan vara lugna. Det är bara det att jag inte hann läsa ut Haruki Murakamis novellsamling Elefanten som gick upp i rök under 2013. En bok som jag också varmt kan rekommendera.

Men nog om mig nu. Vad har du läst under 2013 som är extra värt att nämna eller rekommendera?

Tipsa om Skymningssång och vinn böcker

Vi har många böcker hemma som behöver nya hem, och jag skulle gärna se att de fick en plats hos någon av mina läsare. Så därför tänkte jag skänka två bokpaket till de av er som kan tänka sig att tipsa om min novellsamling.

Skriv en användarrecension på exempelvis Adlibris eller Bokus så kommer jag att utse två vinnare bland de recensioner som roar mig mest. Det är en fördel om du också berättar för mig (exempelvis genom en kommentar här) var jag kan hitta din recension och hur jag kontaktar dig om du vinner. Tävlingen avslutas den 5 februari.

The game is afoot!

PS På en månad hinner jag kanske hitta fler böcker (eller filmer) som behöver nytt hem och därmed utöka bokpaketen.

Bokpaket 1: Tolkien: Sagor från Midgård, Wodehouse: P Smith ordnar saken, Bloch: Myseteries of the worm (Cthulhuhistorier) samt  första säsongen av TV-serien Demons.

Bokpaket 1: Tolkien: Sagor från Midgård, Wodehouse: P Smith ordnar saken, Bloch: Myseteries of the worm (Cthulhuhistorier) samt första säsongen av TV-serien Demons.

Bokpaket 2: Peyo: Gudarnas källa, Koontz: Ansiktet, Tolkien: The Hobbit (now a major action movie!) och filmed Dogma av Kevin Smith.

Bokpaket 2: Peyo: Gudarnas källa, Koontz: Ansiktet, Tolkien: The Hobbit (now a major action movie!) och filmen Dogma av Kevin Smith.