Sir Christopher Lee – En högst personlig reminiscens

Det här inlägget är skrivet av Jan-Olof Nyman.

Christopher Lee som Dracula

Christopher Lee som Dracula.

Det är med stor och uppriktig sorg som jag mottagit nyheten om Sir Christopher Lees bortgång 93 år ung. Efter en kort tids sjukdom somnade han stilla in på Chelsea and Westminster Hospital i London den 7 juni 2015. Han är en gammal och högt aktad idol för mig. Jag har sett otaliga Hammer Horror filmer med honom och hans ständige motspelare Peter Cushing. Han var också den direkta orsaken till att jag en blöt afton grundade ”Collegium Vampyricum”, även kallat ”Vampyrologiska Sällskapet”. En av många högst obskyra föreningar jag varit eller för den delen är medlem av. Sällskapet ifråga existerade f.ö. mellan tidigt 1970-tal till dess att det dog sotdöden på sent 80-tal. (Jag hade förvisso annat att göra efter det att jag flyttat från Göteborg till Stockholm.) Vår huvudsakliga sysselsättning när det begav sig var i alla fall att tillsammans gå och se alla vampyrfilmer vi kunde hitta och sen gå på pub, dricka öl och diskutera filmen ifråga och dessutom allt annat av vampyrologiskt intresse som exempelvis nya intressanta vampyrböcker. Våra dåvarande flickvänner bildade sen sångkören ”Necrophilerna” som en beryktad sen kväll gjorde stor succé vid Johanna fontänen i Brunnsparken i Göteborg. Det var en rolig tid. Vår store filmidol var dock Christopher Lee som vi alla höll för att vara den absolut bäste uttolkaren av den odödlige greven. Bela Lugusi släng dig i väggen! Jag tror att det var Christopher Lees djupa och vördnadsbjudande röst, hans vårdade och oklanderliga engelska överklassuttal, (i.o.f.s lite märkligt för en gammal Transsylvansk voyvodisk vampyr, men sånt får man bortse från), hans eleganta och otadliga utseende (trots 500 år i en smutsig och dammig likkista) och inte minst hela hans air av lite lätt nedlåtande överklass. När greven kom in i ett rum tystnade automatiskt all konversation och allas blickar vändes i vördnad och skräck mot greven. Det kallar jag äkta respekt!

Christopher Lee föddes den 27 maj 1922 som Christopher Caradini Lee i Belgravia, London. Han var föräldrarnas andra barn. Hans far, Jeffrey Lee var Lieutenant Colonel i 60th King´s Royal Rifle Corps och hade fått flera utmärkelser för tapperhet i strid i både Boerkriget och första världskriget. Han dessutom känd som en av Storbritanniens bästa gevärsskyttar och ivrig jägare som ofta deltog i aristokratins jaktutflykter. Hans mor, Estelle Caradini Lee var född Contessa Estelle Marie Caradini di Sarzano från en av de allra äldsta och noblaste aristokratiska familjerna i Europa. Den härstammar från det kejserliga Rom i det första århundradet av vår tideräkning. Familjen hade t.ex. starka band till Kejsar Karl den Store och fick utseendet på sitt adelsvapen officiellt bekräftat av kejsar Kejsar Fredrik Barbarossa. Flera familjemedlemmar har under många århundraden dessutom innehaft otaliga höga politiska och religiösa ämbeten i flera Europeiska stater, däribland flera kardinaler. Hon var också en uppburen och firad skönhet som gärna avbildades av flera av den Edwardianska tidens stora konstnärer.

Man kan nog säga att det var mycket historia att leva upp till för en ung pojke.  Saken blev heller inte direkt lättare när hans föräldrar abrupt och under stor turbulens skilde sig när Christopher var mycket liten. Till hans förtvivlan tog hans mor sen honom och hans äldre syster Xandra till Schweiz. Där blev den unge Christopher, enligt tiden sed bland överklassfamiljer, raskt placerad i en internatskola med det trevliga namnet Miss Fischer´s Academy i Territet Han har sedan berättat att tiden i Schweiz grundlade både hans språkintresse och hans skådespelarintresse. Christopher spelade med stor framgång med i skoluppsättningar av pjäser. Han gjorde t.o.m. sin skådespelar debut som den onde dvärgen Rumpelstiltskin i pjäsen med samma namn. Med detta påbörjade också Christopher Lee en lång karriär som ond skurk på scen och film. Detta förefaller mig så mycket märkligare eftersom samtliga av hans bekanta, medskådespelare, producenter m.fl. samstämmigt intygar att Christopher Lee var den absolut trevligaste, minst prestigefyllde och hjälpsammaste skådespelare de någonsin stött på. Saken blir inte direkt sämre för att alla också vittnar om hans väl utvecklade sinne för humor. Han skrattade ofta och gärna ett bullrande skratt mest åt sig själv och drog alltid med andra i skrattet. Man kan lugnt säga att han var populär bland sina medarbetare.

Familjen flyttade dock till Christophers stora glädje relativt snart tillbaka till England där hans mor mötte och gifte om sig med Harcourt George St-Croix Rose, en mycket välbärgad bankir som dessutom råkade vara farbror till James Bonds skapare Ian Flemming. Den nya familjen flyttade till Elm Park Gardens i Fulham och den unge Christopher fick börja i Wagener´s Private School. Enligt var han senare berättade var det inte direkt någon höjdare. Tråkig undervisning och inget skådespeleri. Turligt nog gick det dock bättre med teateruppsättningarna när Christopher flyttade till Summer Field´s Prep. School i Oxford. Där blev det fler rolltolkningar som lärde honom mycket om grunderna i skådespeleri. Det var också där som han blev vän med och medspelare till den senare så berömde skådespelaren Patrik Macnee, även i Sverige känd som John Steel i The Avengers- Hämnarna. Deras vänskap fortsatte genom åren och de hoppade ofta in i biroller i varandras uppsättningar/filmer. Som en lustig bisats kan nämnas att han var på en intervju för den exklusiva överklassskolan Eton och M.R. James var då en av lärarna som intervjuade honom. Han blev antagen men både han och hans familj tyckte att han skulle gå på en annan skola.

Nu skall man inte tro att Christopher Lee inte bara skådespelade under sin skoltid. I själva verket var han ett alldeles utmärkt student som alltid fick bra betyg i alla ämnen han studerade. Han fick också ett mycket eftersökt stipendium till Wellington College. Han excellerade särskilt i språk där han redan tidigt lärde sig att i både tal och skrift helt flytande behärska franska, italienska, spanska och tyska. Dessutom kunde han hjälpligt tala både ryska och nygrekiska samt svenska! Till min stora glädje var han också både intresserad av och duktig i både gammalgrekiska och latin. Dessutom uppehöll han och vidareutvecklade detta intresse för antiken och dess civilisationer livet ut, vilket gläder en klassisk arkeolog som mig. Han hade en utmärkt djup sångröst och deltog därför aktivt i flera körer. Som om inte det räckte var han också mycket duktig i de i de engelska privatskolorna så viktiga sporterna som cricket, rackets, squash och rugby sam de för oss lite mera bekanta hockey, fotboll och fäktning. Där vann han i nästan alla grenar flera utmärkelser liksom han vann flera priser i skyttetävlan. Han far var stolt. Hans fäktningslärare ansåg t.ex. att hans färdigheter i fäktning var bland det bästa han någonsin sett och försökte förgäves påverka honom att satsa på en proffs karriär. Märkligt nog var alltså Christopher Lee enligt samtliga källor duktig i precis allt under hela sin skoltid!

När hans mor hastigt separerade från Rose fick familjen plötsligt ont om pengar och Christopher och hans syster måste skaffa sig jobb. Då sommaren stod för dörren och inga jobb fanns att få för tillfället sändes Christopher till vänner på den franska Rivieran. Där blev han gäst hos den aristokratiska ryska Mazirov familjen som hade en stor villa i Menton. Han umgicks där hela sommaren med utfattiga f.d. ryska storfurstar i ofrivillig exil och diverse andra aristokrater på dekis. Christopher har senare berättat att detta var en mycket viktig förstudie i aristokratiskt beteende som han senare hade stor nytta av både i sin Dracula tolkning och hur han sen spelade andra aristokrater.

Väl tillbaka i London var det, med tanke på familjens ställning och aristokratiska ursprung, inte tal om att den nyutexaminerade Christopher skulle göra något annat än att antingen läsa vidare på något prestigeuniversitet (och där behövdes det rejält med pengar som inte fanns) eller jobba i City. Under det att han funderade på vad han skulle göra började unge Christopher därför med tungt hjärta på ett lågt betalt och mördande tråkigt jobb på som kontorist på United States Lines år 1938. Han sprang ärenden och levererade post. Så kom kriget och ändrade allt!

Christopher enrollerade sig prompt i de väpnade styrkorna. Han blev först placerad i RAF och där blev han flerfaldigt dekorerad för tapperhet i fält och uppnådde graden Flight Lieutenant. Bland mycket annat deltog han som frivilligt i finska vinterkriget 1939-40! Man vet att han var medlem av den mycket exklusiva underrättelseavdelningen Special Operations Executive och dessutom en av officerarna i det berömda specialförbandet Long Range Desert Patrol som senare ombildades till SAS, den brittiska arméns specialstyrkor. Han arbetade också på fältet med både de franska och italienska motståndsrörelserna. Senare blev Christopher Lee förflyttad till British Intelligence där hans stora språkkunskaper och kännedom om Europeiska förhållanden kom väl till pass. När han senare blev tillfrågad om exakt vad han gjorde under åren som aktiv hemlig agent och underrättelseofficer brukade han luta sig fram mot den frågande och halvviskande säga ”Can you keep a secret?” När utfrågaren ivrigt nickande svarade han med ett leende ”So can I.”

Efter demobiliseringen 1946 insåg Christopher att han för död och pina inte ville gå tillbaka till sitt City jobb. Han funderade på en diplomatbana eller möjligen en akademisk karriär när han fick vad han senare betecknade som ett tecken från ovan. På en mottagning på den italienska ambassaden i London mötte han sin aristokratiske kusin ambassadören själv, Niccolo Carandini. Denne berättade för den förvånade Christopher att flera medlemmar av familjen varit både skådespelare, regissörer och sångare. Visserligen från den australiska grenen av familjen, men i alla fall. Saken var klar. Han skulle bli skådespelare!

Efter otaliga försök att ta sig in i branschen och några mindre statistroller blev  Christopher äntligen accepterad som skådespelare. Han harvade på i närmare tio år först i en mängd biroller och till slut några få huvudroller. Genombrottet lät dock vänta på sig. Först 1957 när Christopher var nära 35 år kom äntligen hans tid. I ”The Curse of Frankenstein” spelade han monstret till Peter Cushing´s Doktor Frankenstein. Det blev början på ett långt och givande filmsamarbete dem emellan. Det var emellertid hans nästa film den första av en lång rad Hammer Horror filmer som blev det stora genombrottet: ”The Horror of Dracula”. Nu äntligen är vi där, den odödlige greven var född! I filmen spelar Christopher Lee Dracula till Peter Cushings Van Helsing och dessa roller skulle de sen upprepa i otaliga uppföljare. Redan i den första filmen ser vi allt det som gjorde Christopher Lee så stor och som sen har så definierat alla Dracula tolkningar efter det. Det var inte utan att Christopher själv var lättad över att äntligen ha blivit firad filmstjärna. Äntligen var hundåren slut. Som han själv uttryckte det: ”It was the one that made the difference. It brought me a name, a fan club and a second-hand car, for all of which I was grateful!”

Jag tror vi lämnar honom här, nöjd och belåten spelande sin blivande paradroll och alla de följande filmer som jag personligen skattar så högt. Likt Dracula har ju Christopher Lee blivit själva sinnebilden av den odödlige greven. Man kan bara nämna att han sen gick vidare till en mängd andra uppdrag och naturligtvis excellerade i allt han gjorde. Man kan här bara nämna hans många utmärkta mumiefilmer och hans tolkningar av den onde kinesiske superskurken Fu Manchu och framför allt ”The Wicker Man” från 1973. En film som Christopher Lee själv ansåg vara hans bästa. Den är också mycket riktigt fortfarande högst sevärd. Vi får inte heller glömma hans rad av filmer om den store viktorianske detektiven Sherlock Holmes. Oftast spelade han där Holmes mot Peter Cushings Dr Watson men även andra konstellationer förekom. Dessa filmer är särskilt berömda bland Arthur Conan Doyle-experter för sin finstämda tolkning av Doyles texter och speciellt älskade i Storbritannien av Sherlock Holmes aficionados där många t.o.m. anser att Christopher Lee´s tolkning av Holmes är klart överlägsen både Basil Rathbones och Ronald Howards välkända tolkningar av den store detektiven. Det får väl anses vara ett alldeles utmärkt betyg! Själv ansåg Christopher Lee också att dessa filmer var bland de bästa han gjort. Med hans egna ord:

”My portrayal of Holmes is, I think, one of the best things I’ve ever done because I tried to play him really as he was written – as a very intolerant, argumentative, difficult man – and I looked extraordinarily like him with the make-up on… Everyone who’s seen it said I was as like Holmes as any actor they’ve ever seen – both in appearance and interpretation.”

Privat gifte han sig 1961 med en vacker dansk målarinna och före detta fotomodell för Chanel och Dior, Birgit Gitte Kröncke, som han sen levde lyckligt med i över 50 år. Hon var känd för sin självständighet, kvickhet och intelligens. Det tycker jag är ett sympatiskt drag hos Christopher Lee att han enligt egen utsago verkligen uppskattade självständiga kvinnor. Paret hade en dotter. Han har fått flerfaldiga utmärkelser för sin skådespelar gärning, både brittiska och andra och blev adlad av prins Charles som Sir Christopher Lee år 2009.

Christopher Lees dubbningsceremoni.

Christopher Lees dubbningsceremoni.

Så lite om Tolkien anknytningen som så många främst minns Christopher Lee  för. Redan 1954 när LotR första gången kom ut läste han den för första gången och blev helt såld. (I know the Feeling!) Efter det läste han om hela LotR varenda år. (Liksom jag.) På 1950-talet hade sen Christopher Lee det stora nöjet att av en ren tillfällighet möta Professor Tolkien själv på puben ”The Eagle and Child” i Oxford. Eller med han egna ord: ”We were sitting there talking and drinking beer and someone said, Oh, look who walked in, It was Professor Tolkien and I nearly fell off my chair.” Professorn och Christopher Lee utbytte några artighetsfraser mer än så blev det inte, men det var ett möte han kom ihåg resten av livet. Förutom den remarkabla Saruman tolkningen har Christopher Lee också bidragit med flera Tolkienuppläsningar och många sånginsatser.

Till sist några ord om  Christopher Lees svenska anknytning. Under det tidiga 1950-talet arbetade han på faktiskt några år på Sveriges Radios utländska avdelning. Det var då han lärde sig svenska. Det berättas att han på en fest i Stockholm började sjunga en operaaria ackompanjerad av piano. Plötsligt stämde en klar stämma in. Det visade sig vara Jussi Björling. Christopher slutade sjunga av pur vördnad för den store tenoren. Jussi Björling var emellertid ytterst vänlig, berömde Christopher för hans vackra sångröst och rekommenderade honom att söka till operan redan nästa dag då det händelsevis var inträdesprov. Christopher gick dit, sjöng upp och blev genast antagen till utbildning som operasångare! Tyvärr var det på den tiden mycket dyrt att som utlänning studera i Sverige, så med sorg i hjärtat måste han avstå. Dock deltog han så länge han var i Sverige i flera år anonymt i diverse musiktillställningar.

Under det sena 50-talet var han ett tag förlovad med den svenska Henriette von Rosen, den vackra dottern till greve Fritz von Rosen. Greven var dock mycket måttligt road av att få en utfattig engelsk skådespelare till svärson, oavsett hans fina anor och gjorde allt som stod i hans makt att avblåsa det  bröllopet. Han såg till att få bröllopet uppskjutet ett år, hyrde privatdetektiver som dag och natt förföljde och trakasserade Christopher och begärde referenser på att han var duktig  i sitt jobb och handfasta bevis på att han kunde försörja en fru. Han sände en drös med referenser till greven, bl.a. från Douglas Fairbanks Jr., men inget hjälpte. Greven var obeveklig. I ren desperation skaffade Christopher t.o.m. en skriven rekommendation från kungen själv. Han hade nämligen bara något år tidigare mött och lunchat med kung Gustav när han filmade ”Tales of Hans Christian Andersen”. Inte ens det hjälpte, greven fortsatte att konstra. Till slut insåg till och med Christopher att det hela var dödfött. Han sa flera år senare att alla trakasserierna dessutom hade fått honom att starkt tvivla på sin egen förmåga att erbjuda ett anständigt liv åt en aristokratisk fru som var dyr i drift och inte hade en tanke på att själv arbeta. Dessutom började han att undra över om ett sånt förhållande verkligen var det han ville ha i ett äktenskap. Strax innan bröllopet skulle gå av stapeln ställdes det in till grevens stora belåtenhet. Många år senare sa Christopher lite maliciöst att en hel del av greve Draculas oförsonliga och egoistiska beteende var direkt mallat på greve von Rosen. Dock fortsatte Christopher Lee att i hela sitt liv vara en stor sverigevän och många gånger besöka Sverige.

Javisst ja, för all del så gjorde han också en mängd andra roller än Dracula, faktiskt över 250 stycken, både på scen och film. Ta t.ex. skurken Scaramanga i Bond rullen The Man with the Golden Gun, Count Dooku/Darth Tyrannus, (en Dracula pastisch?) i två av Star Wars prequel filmerna och sen alltså en helt suverän tolkning av Saruman i LotR filmerna. En mängd inläsningar av både Tolkien och många andra författare. Flera sånginspelningar, ja till och med på sista tiden ett bejublat inhopp i hårdrocks genren – men det är för greve Dracula som i alla fall jag med stor saknad minns Sir Christopher Lee!

I denna lilla sammanställning av några viktiga år i Sir Christopher Lees liv och leverne har jag helt skamlöst på grund av tidsbrist stulit stora faktadelar från diverse källor jag funnit på Internet, något jag inte alls tänker be om ursäkt för!

Jan-Olof Nyman

Jan-Olof Nyman är en god vän och en namnkunnig medlem av svensk science fiction- och fantasyfandom. Han var en av de första medlemmarna i Sveriges första Tolkiensällskap, The Tolkien Society of Sweden och är en mångårig medlem i science fiction-föreningen Club Cosmos. Han är också medlem i sällskapet Kvasir och har en gedigen akademisk kunskap om historia och arkeologi.

Annonser

Allt beror på perspektivet…

Det här inlägget är skrivet av författaren Eva Holmquist

Något som jag tycker är väldigt intressant är att om du frågar flera personer om samma händelse så kommer du få lika många berättelser som antal personer du frågar. Var och en har sitt perspektiv och det färgar hur de tolkar vad som hänt…

Historiens perspektiv
Det här blir extra tydligt när det som hänt ligger långt tillbaka i tiden. Jag brukar lyssna på en podcast som heter Stuff You Missed in History Class där de alltid försöker redovisa olika källor när det finns olika uppfattningar. Det här ser jag som tecken på att det inte finns en objektiv sanning. Vi ser alltid vad som hänt genom våra egna subjektiva upplevelser och det kommer att styra vad vi uppfattar som väsentligt och vad vi uppfattar som rätt eller fel.

Ett krigs tre ansikten

Omslag till Attentaten i Gallus

Attentaten i Gallus

I Gallus där min senaste bok ungdomsfantasyn Attentaten i Gallus utspelar sig var det här en av de frågor som jag ville utforska. Ett krig ägde rum för många år sedan som påverkar det som händer i dag när min bok utspelar sig. Vi får i boken möta tre olika typer av varelser: människor, rövare och gallus. De var alla inblandade i kriget och har helt olika bild av vad som hände och varför. Matilda som kommer från Jorden har ingen aning om det här medan övriga tror att de vet vad som hände. Deras olika perspektiv påverkar inte bara det som de tror hände under kriget utan formar också deras bild av dagens verklighet…

 

 

Lika sant hos oss
Det här fenomenet är lika sant hos oss och påverkar hur vi uppfattar vad som händer i världen. Det finns inget svart och vitt även om vi gärna vill tro det. I mina böcker vill jag att du ska möta en spännande berättelse som samtidigt kan ge dig något att fundera över som är relevant i vardagen. Att sanningen inte är fast utan beror på ditt subjektiva perspektiv är just en sådan fråga som är intressant att fundera på…
Hur ser du att vi kan lära oss mer om andras perspektiv för att få en rikare sanning?

 

Eva Holmquist

Eva Holmquist

Eva Holmquist

Eva Holmquist har alltid varit fascinerad av hur världen fungerar och vad det skulle innebära för människor om förhållandena var annorlunda. Hennes berättelser startar ofta utifrån ett ”tänk om”. Hon är utbildad civilingenjör och jobbar som teststrateg när hon inte skriver science fiction- och fantasyböcker.Hon är uppvuxen i Pixbo utanför Göteborg med den underbara närheten till Gunneboskogen och Rådasjön ett långt stenkast från huset. Numera bor hon i Jönköping.

10 december släpptes hennes nästa bok Attentaten i Gallus som är en ungdomsfantasy från 12 år och uppåt. Hon har tidigare kommit ut med böckerna:

 

  • Ödeland som är en novellsamling med tema utanförskap.
  • Förlora för att vinna som är ett rymdäventyr med fantasykänsla.
  • Kedjor känns bara när du rör dig och Det är inte så lätt som du tror som är de två första böckerna i en serie om ungdomarna ombord på rymdskeppet Diligentia.
  • Hästar på vift som är en hästbok för åldrarna 8 år och uppåt.

Hon har också med noveller i novellsamlingarna:

  • Flykten från Paradiset i Maskinblod
  • Som en film i Maskinblod 2
  • Vellians armé vinner alltid i Maskinblod 3
  • En annan dag i Kärlek i maskinernas tid

Attentaten i Gallus kan köpas hos adlibris och bokus

Evas blogg hittar du här: www.ettknytt.blogspot.com

Novellmästarna: Charles Bukowski

Det här inlägget är skrivet av cineasten och översättaren Bellis.

Charles Bukowski var gravt alkoholiserad och framlevde sitt liv som diversearbetare på samhällets botten, bland horor, alkoholister, brottslingar och knarkare. Och han var en av 1900-talets främsta författare, en förnyare av poesin som fått otaliga epigoner, samtliga bleka imitatörer.

Charles Bukowski skrev, i form av dikter, noveller och romaner, brutalt uppriktiga, ibland dramatiserade skildringar ur sin egen tillvaro. I den värld där han levde, sent om nätterna på storstädernas billigaste barer och i missbrukarkvartar, inte minst sin egen oändliga rad av sjaskiga, billiga pensionatsrum, finns inte utrymme för den fernissa som i den vardagliga tillvaron kallas civiliserat och anständigt umgänge och uppförande. Att lägga sig till med något sådant skulle i princip vara detsamma som att begå självmord, för i missbrukets nattvärld är den sortens uppförande ingen gångbar valuta. Invånarna i den missbrukande nattvärlden är avskalat befriade från hämningar – dels på grund av hämningslösande alkohol och narkotika, dels på grund av nödvändigheten av en uppsättning naket råa känslor för att alls överleva. Och märkligt nog gör det Charles Bukowski intressant inte minst i den civliserade värld som 9 till 5-människorna bebor.

För människor i allmänhet, oavsett samhällsställning, är förstås ansatta av samma rått nakna drifter och hämningslösa känsloliv som nattmänniskorna i missbrukarvärlden, men av samma nödvändighet som nattmänniskorna inte kan kosta på sig den civiliserade fernissan kan 9 till 5-invånarna inte kosta på sig att göra sig kvitt den. Däremot har de senare inte så lite att lära av hänsynslöst uppriktiga skildringar av en tillvaro som Charles Bukowskis. De skildringarna blottlägger öppet och naket och därför till skärskådande mänskliga relationer och vad som i själva verket driver och motiverar människor. De berättar om hurdana vi är. Under ytan. Läser man Charles Bukowski utan alltför stora vanföreställningar om sig själv, erbjuder han till slut en spegel. Jaget och dess relationer till andra människor gestaltas naket och öppet och det är så här det ser ut när fernissan är bortskrapad.

Även stilistiskt är Charles Bukowski betongkonkret. Med undantag av under sin mycket tidiga diktargärning, då han producerade pretentiöst konstlade poem, skrev han dikter som är väldigt lika hans noveller, med undantag av att de innehåller färre ord. För dels har Charles Bukowskis dikter så gott som alltid en intrig, dels saknar de varje tillstymmelse till meter, dels är de som sagt ofta byggda på eller i alla fall inspirerade av verkliga händelser ur hans tillvaro. De händelserna är av och till dramatiska men behöver inte vara det, för Charles Bukowski är även en de vardagliga händelsernas betraktare, som förmedlar innebörden i det vardagliga ur en synvinkel som kan kännas som en uppenbarelse för en 9 till 5-människa. Och dessutom är hans poem inte så sällan försedda med ett överraskande slut som ställer allt han tidigare sagt i dikten i ny, skärande belysning. Sammantaget blir det en redogörelse för en händelse vars innebörd har något allmängiltigt att förmedla, ända tills den skärande belysningen nedifrån Bukowskis cyniska klangbotten vräker innebörden över ända och får läsaren att ifrågasätta sina egna, invanda tankemönster.

Vid 35 års ålder avled Charles Bukowski, efter att ha varit stupfull varenda dag i tio års tid. Men på sjukhuset lyckades man återföra honom till livet, genom hjärtmassage och andra åtgärder. När han några dagar senare skrevs ut framhöll läkaren med emfas att han inte fick dricka en droppe alkohol till i sitt liv. Därför drack Charles Bukowski när han kom hem samma kväll en blandning som bestod av till hälften rödvin, till hälften mjölk, eftersom han ansåg att det måste vara i det närmaste ofarligt. Men redan följande morgon drack han outspätt rödvin igen. Han slutade aldrig dricka alkohol, så gott som dagligen. Han blev 73 år. Men avled inte av sin alkoholism, utan i leukemi.

Under ett liv fyllt av svårt missbruk lyckades Charles Bukowski, som var lika beroende av skrivmaskinen som av flaskan, skriva över 60 böcker, även om många kom att utges postumt.

Det kan ge en fingervisning om att det inte nödvändigtvis alltid är så att alkoholism är något som måste botas. Kanske kan alkoholism och det liv den medför även skänka en skärande klarsyn som blottlägger människors mest grundlägande egenskaper.

I alla fall i de enstaka fall där den drabbade alkoholisten är en människa som utan den delen av sin personlighet sannolikt skulle ha förblivit en anställd kontorist på posten under hela sitt liv, utan vare sig något att skriva om eller någon drivkraft som fick honom att skriva.

Jag kunde inte tänka mig någon bättre än Bellis att skriva om novellmästaren och poeten Bukowski på min blogg och är väldigt glad att han ville göra det.

Bellis är översättare (har du läst någon av Lee Childs böcker om Jack Reacher på svenska har du gjort det i Bellis översättning), cineast och framförallt en intressant människa och god vän som det alltid är lika kul att sätta sig ner och ta ett par öl med.

Vid ett tillfälle när jag kände att allt jag skrev var skit så berömde han mig för en dikt – vilket betydde väldigt mycket och var en av flera orsaker till att jag fick fart på skrivandet igen (och vad det resulterade i vet vi ju vid det här laget). Bellis har helt enkelt bra smak.

Du kan läsa hans välformulerade filmrecensioner på bloggen Kinematografi: http://moviehead.wordpress.com

Bloggturné

Nu drar jag på en kortare bloggturné! Följande bloggar är hittils inbokade, men det är inte omöjligt att det blir fler:

6/11 – Henrik Johansson – författare till boken Av kött och blod
På hans blogg skriver jag om noveller: läs inlägget

10/11 – Anna Blixt – författare till böckerna i serien om Mörkets väktare. Har gästbloggat hos mig. På hennes blogg skriver jag om andra världar: läs inlägget

11/11 – Vi boktipsar – Frölunda biblioteks blogg. Här skriver jag lite om Harlan Ellison: läs inlägget

14/11 – Jan-Erik Ullström – författare till Vägen till Umbria och Med slutna ögon. Jag skriver lite grann om kreativitet: läs inlägget

Anna Blixt: Fantasyvärldar med och utan gränser

Detta inlägg är skrivet av författarinnan Anna Blixt som skrivit två böcker i serien om Mörkrets Väktare. Ni kan läsa en recension av hennes första bok på Stefan Ekmans blogg. Jag håller med om det mesta av Stefans omdöme och är dessutom glad att jag ges ut på samma förlag som så begåvade författare som Anna.

Sekundärvärlden är ett av fantasyns kännetecken och trots att den kan vara främmande, fantastisk och magisk brukar vi känna igen oss i den på något sätt. Ofta är ett antal saker underförstådda om inget annat sägs, som att det finns en gravitation som liknar Jordens, att ett dygn är ungefär 24 timmar och att himlen är blå. I de flesta fantasyvärldar befinner vi oss helt enkelt på en plats som påminner om Jorden i någon tidsperiod, ofta mer eller mindre medeltida. Det hjälper oss att känna igen oss i allt det främmande som vävs in, och om man som författare har en uppsättning naturlagar och en ungefärlig tidsperiod att utgå ifrån blir det lättare att beskriva vad som avviker.

När jag först skapade världen där historierna om Mörkrets Väktare utspelar sig tänkte jag oerhört minimalistiskt. Jag skapade de länder jag ville ha med i historien, fyra stycken totalt. Eftersom det kändes ointressant vad som fanns mellan dem bestämde jag att det bara fanns hav där. Kalla det gärna lathet, men jag ville kunna förflytta personer mellan länderna utan att behöva beskriva hur Sällskapet vandrar från A till B genom en massa länder som inte har med historien att göra. Jag tänkte att den vägen har andra redan vandrat och gjort det bättre än vad jag någonsin kan prestera. Så jag hittade på en enkel lösning – hav. Himla fiffigt, då kunde ett kapitel sluta med att Sällskapet steg på båten, och nästa börja med att Sällskapet steg av. Underförstått att de ägnade sig åt harmlös underhållning och inte förde några viktiga samtal på vägen. Yes!

Detta ledde till att jag fick en värld på händerna som bestod av fyra små länder åtskilda av en eländig massa hav. Det fanns en period när det kändes smått instängt utan att ha några traditionella landsgränser att jobba med. Gränser är intressanta. Gränser mellan riken, mellan kulturer, mellan religioner, men jag hade skurit av allt det där med mina fiffiga hav som så effektivt löste transportproblemet. Jag fastnade ändå för världen och begränsningarna växte sig spännande medan historien tog form. Det är veckor eller till och med månader mellan länderna och det skapar en miljö där isolering är en påtaglig faktor. Det finns inga allierade att förhandla med på andra sidan gränsen om man får ett inbördeskrig på händerna. Det finns ingen hjälp att tillkalla och mycket begränsade möjligheter att handla utanför det egna riket. Det kom att forma historien, som kom att handla om karaktärer som blir instängda med varandra i en slags dödsmatch. En geografi som tillkom för att på ett smidigt sätt hantera en historia kom att definiera en annan.

Dessutom började jag med tiden fundera över varifrån allt vattnet egentligen kom. Hade världen alltid sett ut på det viset, eller hade någonting hänt … någon slags katastrof? Världen började få en bakgrundshistoria med en syndaflod som svalde det mesta av landet och lämnade små klaner av människor strandsatta här och var i världen, åtskilda av stormiga hav. Det är en isolerad, utsatt värld där jag måste använda andra hot än konflikter mellan länder för att skapa en historia och där till och med små förändringar av vädret och växtlivet kan få storskaliga konsekvenser som ger eko i historien. Världens geografi blev sådan att den började driva på historien.

Tveka inte att skapa en värld med begränsningar! Många fantasyvärldar tycks oändliga med sina enorma kontinenter som klassiskt sträcker sig från kylan i norr till värmen i söder, men få historier behöver så mycket geografiskt utrymme. Begränsningar kan ge världen karaktär. Det kan vara att det är ont om sten att bygga med, ont om land att odla på eller att det är så sopekasst väder i ett land att hela den lokala kulturen baseras kring att hålla sig inomhus så mycket som möjligt. När du skapar en värld – tänk inte bara på hur långt den sträcker sig och hur många länder den omfattar, utan också på vad som begränsar den. Vad som saknas, och hur den bristen påverkar människorna som lever där. Hur deras samhälle formas utifrån sina begränsningar.

Geografi är en del, men en annan viktig faktor när man skapar en fantasyvärld är magi, ett av genrens säkraste kännetecken. En del världar har magiker som kan bränna sönder himlarna medan andra världar härbärgar mer diskreta former av magi, där vandrande häxor kan brygga en kärleksdryck eller orsaka otur om priset är rätt. Hur man väljer att inkludera magi får stor påverkan på hur samhällena ser ut och fungerar. Magins relation till religion är ett intressant exempel. Religionens stora roll historiskt i vår egen värld var att erbjuda förklaringar till det som människan inte själv kunde förklara – åska, död, framgång, fruktsamhet osv. Om man har magiker som sysslar med dessa saker och kan berätta precis hur det fungerar, eller åtminstone demonstrera, så är det givet att religionen måste få en helt eller delvis annan roll, om den ska finnas alls. Varför skulle någon be gudarna om regn, om man kan knalla över till magikerna och betala för det?

Eftersom magikerna har så pass konkreta förmågor i världen jag skapade bestämde jag mig för att bara låta döden tillhöra religionens områden, i egenskap av det enda stora mysteriet som magikerna inte rår på eller kan förklara. Jag ser inget stort behov av vardagsreligion i en värld där magi tillhör vardagen och magin varken är gudasänd eller oförklarlig i sitt ursprung. Dessutom blev bristen av gudar ytterligare en faktor som förstärkte känslan av att människorna i historien är utelämnade till varandra. Återigen isolerade, utan någon högre makt som kan ingripa. Jag ser det som viktigt att hitta en bra balans mellan magi och religion i världen man skapar. De båda kan hänga ihop om magin kommer från gudarna, religion och magi kan vara motsatta krafter, eller också kan magin trolla bort behovet av dyrkan.

Magi i övrigt är spännande för sin egen skull och hjälper till att definiera fantasyvärlden och ge den dess karaktär. Jag har valt att ha två distinkta dimensioner av magin i min värld. Dels är det den praktiska användningen (kasta eldbollar, nedkalla en storm, hela ett sår) som kan tillämpas av de som har fötts med sådana förmågor, dels är det en medfödd egenskap som alla har i någon form, ungefär som en blodgrupp. En del tillhör Ljuset och andra tillhör Mörkret. Det är ett tillstånd som normalt inte ändrar sig, men som ändå kan få påverkan på livet genom dolda skillnader som bara blir synliga vid gränserna, där de båda krafterna kolliderar. Jag ville ha både en praktisk, synlig, påtaglig del av magin som människan kan kontrollera, såväl som en dold, mystisk, skoningslös del som inte går att påverka men som ändå påverkar livet.

Ett annat kännetecken för genren är som sagt den historiska / medeltida tidsandan. Det hör lite till förväntningarna att det ska vevas med svärd i fantasyn. Om vi tittar tillbaka i vår egen historia fanns det dock många teknologiska krockar under den långa ”svärdsvevarperioden” här i vår värld, när upptäckare från ett land reste till ett annat. Något jag ofta saknar i fantasyn är just kännbara teknologiska skillnader mellan raserna – ofta känns det som att alla är på ungefär samma nivå, om än med lite olika form på svärden och olika snitt på klänningarna. Tänk på, om nu de klassiska alverna ändå lever i hundratals eller tusentals år, varför har ingen av dem uppfunnit en ångpanna eller en primitiv kanon? Finns det inte en enda nyfiken eller åtminstone uttråkad alv, med talang för konstruktion eller en tendens till pyromani? Tiden går framåt även i fantasyvärlden, och länder som skiljs åt av stora avstånd borde med tiden göra olika teknologiska (eller magiska) framsteg.

Det är min övertygelse att fantasyn som genre skulle må bra av att ta ett steg närmare science fiction när det gäller världsbyggande, just eftersom såväl landskap som teknik och främmande raser i science fiction verkligen kan vara just främmande. Alver och dvärgar har mist lite av nyhetens behag och Sällskap har redan knallat till fots genom varenda terräng som vår planet kan erbjuda. Vill vi upptäcka någonting nytt i fantasylanden som vi skapar, kan vi behöva spana bortanför de upptrampade stigarna och våga inkludera det verkligt främmande. Skillnader i tekonologi/magi, gränser mellan annat än riken, begränsningar av saker som är självklara i vår egen värld.

I historien om Mörkrets Väktare har jag en enda främmande ras, som till dags dato bara hänvisas till som “de gyllene”. Jag har inte avslöjat riktigt vad det är för varelser, då de färdas i människoskepnad och inte gör full entré förrän i nästa bok, men på grund av mina stora hav (återigen – tack min forna lathet!) har de gyllene levt åtskilda från människorna i nära tretusen år. Det är lång tid. På tretusen år har vi i vår egen värld gått från att upptäcka hur man kan hamra järn till vassa föremål, till att ha robotar som knallar runt på andra planeter. Människorna i min värld har på den tiden hunnit bygga upp ett nog så fungerande samhälle, trots att de hålls tillbaka av brist på naturtillgångar och handel. På andra sidan haven har de gyllene kommit betydligt längre och när de båda möts kan jag bjuda på en rejäl skillnad mellan dem. Jag håller det hela på fantasykanten, men inspireras oundvikligen av science fiction, eftersom mötet mellan överlägsna och underlägsna raser och mötet med det verkligt främmande är ett så väl undersökt tema där.

Bara för att man börjar med en uppsättning kända naturlagar och en bekant värld med historiska /medeltida drag, måste man inte sluta där. Fantasy måste inte falla i fällan att berätta en historia som färdas från punkt A till punkt B på en karta. Den kan utforska i andra riktningar, ner i källardimensionerna, upp i himlarna eller in i sin egen framtid genom möten med mer avancerade kulturer under historiens gång.

Jag tror på fantasyn som genre. Sekundärvärldarna som vi skapar (eller upptäcker) kan visa oss helt nya horisonter om vi tillåter dem. Våga begränsa din värld, visa nya vyer och ta läsaren utanför den upptrampade stigen!