Novellmästarna: Charles Bukowski

Det här inlägget är skrivet av cineasten och översättaren Bellis.

Charles Bukowski var gravt alkoholiserad och framlevde sitt liv som diversearbetare på samhällets botten, bland horor, alkoholister, brottslingar och knarkare. Och han var en av 1900-talets främsta författare, en förnyare av poesin som fått otaliga epigoner, samtliga bleka imitatörer.

Charles Bukowski skrev, i form av dikter, noveller och romaner, brutalt uppriktiga, ibland dramatiserade skildringar ur sin egen tillvaro. I den värld där han levde, sent om nätterna på storstädernas billigaste barer och i missbrukarkvartar, inte minst sin egen oändliga rad av sjaskiga, billiga pensionatsrum, finns inte utrymme för den fernissa som i den vardagliga tillvaron kallas civiliserat och anständigt umgänge och uppförande. Att lägga sig till med något sådant skulle i princip vara detsamma som att begå självmord, för i missbrukets nattvärld är den sortens uppförande ingen gångbar valuta. Invånarna i den missbrukande nattvärlden är avskalat befriade från hämningar – dels på grund av hämningslösande alkohol och narkotika, dels på grund av nödvändigheten av en uppsättning naket råa känslor för att alls överleva. Och märkligt nog gör det Charles Bukowski intressant inte minst i den civliserade värld som 9 till 5-människorna bebor.

För människor i allmänhet, oavsett samhällsställning, är förstås ansatta av samma rått nakna drifter och hämningslösa känsloliv som nattmänniskorna i missbrukarvärlden, men av samma nödvändighet som nattmänniskorna inte kan kosta på sig den civiliserade fernissan kan 9 till 5-invånarna inte kosta på sig att göra sig kvitt den. Däremot har de senare inte så lite att lära av hänsynslöst uppriktiga skildringar av en tillvaro som Charles Bukowskis. De skildringarna blottlägger öppet och naket och därför till skärskådande mänskliga relationer och vad som i själva verket driver och motiverar människor. De berättar om hurdana vi är. Under ytan. Läser man Charles Bukowski utan alltför stora vanföreställningar om sig själv, erbjuder han till slut en spegel. Jaget och dess relationer till andra människor gestaltas naket och öppet och det är så här det ser ut när fernissan är bortskrapad.

Även stilistiskt är Charles Bukowski betongkonkret. Med undantag av under sin mycket tidiga diktargärning, då han producerade pretentiöst konstlade poem, skrev han dikter som är väldigt lika hans noveller, med undantag av att de innehåller färre ord. För dels har Charles Bukowskis dikter så gott som alltid en intrig, dels saknar de varje tillstymmelse till meter, dels är de som sagt ofta byggda på eller i alla fall inspirerade av verkliga händelser ur hans tillvaro. De händelserna är av och till dramatiska men behöver inte vara det, för Charles Bukowski är även en de vardagliga händelsernas betraktare, som förmedlar innebörden i det vardagliga ur en synvinkel som kan kännas som en uppenbarelse för en 9 till 5-människa. Och dessutom är hans poem inte så sällan försedda med ett överraskande slut som ställer allt han tidigare sagt i dikten i ny, skärande belysning. Sammantaget blir det en redogörelse för en händelse vars innebörd har något allmängiltigt att förmedla, ända tills den skärande belysningen nedifrån Bukowskis cyniska klangbotten vräker innebörden över ända och får läsaren att ifrågasätta sina egna, invanda tankemönster.

Vid 35 års ålder avled Charles Bukowski, efter att ha varit stupfull varenda dag i tio års tid. Men på sjukhuset lyckades man återföra honom till livet, genom hjärtmassage och andra åtgärder. När han några dagar senare skrevs ut framhöll läkaren med emfas att han inte fick dricka en droppe alkohol till i sitt liv. Därför drack Charles Bukowski när han kom hem samma kväll en blandning som bestod av till hälften rödvin, till hälften mjölk, eftersom han ansåg att det måste vara i det närmaste ofarligt. Men redan följande morgon drack han outspätt rödvin igen. Han slutade aldrig dricka alkohol, så gott som dagligen. Han blev 73 år. Men avled inte av sin alkoholism, utan i leukemi.

Under ett liv fyllt av svårt missbruk lyckades Charles Bukowski, som var lika beroende av skrivmaskinen som av flaskan, skriva över 60 böcker, även om många kom att utges postumt.

Det kan ge en fingervisning om att det inte nödvändigtvis alltid är så att alkoholism är något som måste botas. Kanske kan alkoholism och det liv den medför även skänka en skärande klarsyn som blottlägger människors mest grundlägande egenskaper.

I alla fall i de enstaka fall där den drabbade alkoholisten är en människa som utan den delen av sin personlighet sannolikt skulle ha förblivit en anställd kontorist på posten under hela sitt liv, utan vare sig något att skriva om eller någon drivkraft som fick honom att skriva.

Jag kunde inte tänka mig någon bättre än Bellis att skriva om novellmästaren och poeten Bukowski på min blogg och är väldigt glad att han ville göra det.

Bellis är översättare (har du läst någon av Lee Childs böcker om Jack Reacher på svenska har du gjort det i Bellis översättning), cineast och framförallt en intressant människa och god vän som det alltid är lika kul att sätta sig ner och ta ett par öl med.

Vid ett tillfälle när jag kände att allt jag skrev var skit så berömde han mig för en dikt – vilket betydde väldigt mycket och var en av flera orsaker till att jag fick fart på skrivandet igen (och vad det resulterade i vet vi ju vid det här laget). Bellis har helt enkelt bra smak.

Du kan läsa hans välformulerade filmrecensioner på bloggen Kinematografi: http://moviehead.wordpress.com

Annonser

Författarafton och Star Treff

Affisch och biljett

Affisch och biljett

Tisdag den 12 november var det dags för min första författarscen på ett bibliotek – det var på Frölunda Biblioteket som hade bjudit in mig och författaren Lotta Kindmark för att prata om våra böcker och vägen till publicering.

Det var väldigt trevligt och givande att få göra det här – och jag är glad att jag är stammis på biblioteket, för det var så idéen kläcktes. En av bibliotekarierna hade sett att jag skulle debutera och frågade mig en gång i somras om jag skulle vara intresserad av att vara med på en sån här programpunkt. Det kunde jag givetvis tänka mig.

Förutom att prata om skrivande läste vi också ut våra böcker. Med tanke på rubriken på kvällen så valde jag naturligtvis novellen ”Författardrömmar.” Det är alltid väldigt givande att läsa högt för en publik och få direktrespons på sin text. Bland annat var det en i publiken som tyckte att hon så väl kunde se personerna i novellen framför sig, vilket jag tar som ett högt betyg på att jag har lyckats fånga stämning och känsla: jag beskriver nämligen knappt alls hur personerna ser ut.

Lotta läste ett avsnitt från sin bok Helgen, och det var mycket gripande och välskrivet. Jag har inte läst hennes bok ännu, men ska verkligen se till att göra det då det hon läste var mycket bra. Hennes bok kan du till exempel köpa här: http://www.vulkanmedia.se/butik/svensk-skonlitteratur/helgen-av-a-c-kindmark

Lördagen den 16 november var jag dessutom med på West Coast Trekkers senaste Star Treff – en filmvisning för alla som gillar TV-serien Star Trek. För ungefär tio år sedan var jag ordförande i denna förening, så det var ett stort nöje att få komma, säga några ord om boken och lotta ut ett exemplar. Dessutom sålde jag några böcker i pausen mellan visningarna också.

Jean-Luc Picard hjälpte till med att sälja boken på Star Treffen.

Jean-Luc Picard hjälpte till med att sälja boken på Star Treffen.

Det har verkligen varit givande att göra en liten turné för att marknadsföra boken, även om det är tajt att hinna med mitt i vardagen också. ”Turnén” är dock inte riktigt över. Den 26 november är det en mingelafton på Frölunda Kulturhus då jag ska få presentera boken och den 2 december tänkte jag läsa en novell på Folkteaterns öppna scen.

Intervju med Karin Tidbeck

För några år sedan var jag på besök i Malmö och fick för första – och hittills enda – besöka SF-bokhandeln där. Min blick föll på en liten bok som hette ”Vem är Arvid Pekon?”. Jag blev mycket glad då jag insåg att det var en ny, svensk fantastiknovellsamling. Jag blev ännu gladare när jag läste den för det är en helt fantastisk liten bok med märkliga, underfundiga och välskrivna noveller.

Denna lilla samling kan man säga var en språngbräda för författaren Karin Tidbeck, som också har gett ut en hyllad och intressant roman, Amatka, och håller på att bli ett stort namn internationellt – nyligen var hon till exempel nominerad till World Fantasy Award. Och nu låter hon sig bli intervjuad på min blogg.  

Du skriver ju mycket egensinnigt, och jag funderar, utan att ha för mycket kött på benen egentligen, om i alla fall inte några av dina noveller likaväl skulle kunna klassas som absurdism som fantastiskt. Var tycker du att gränsen går mellan det absurda och det fantastiska, och ska vi ens försöka dra en gräns?

Jag ser ingen konflikt eller behov av gränsdragning, det är ju en genre versus en filosofisk hållning. En fantastisk berättelse kan vara absurdistisk eller inte; en absurdistisk berättelse kan vara fantastisk eller inte. En del av mina berättelser kanske plaskar runt i absurdism, men långt ifrån alla.

Mitt förlag har just nu en tävling för att vinna min bok – kom med förslag på en ”omöjlig” novellsamling, alltså en novellsamling som är skriven av en död eller fiktiv författare. Vilken omöjlig novellsamling skulle du vilja läsa?

Jag har alltid varit sugen på att läsa Ignatius Reillys  (Dumskallarnas sammansvärjning)  verk, men vet inte om han skulle skriva en novellsamling. Förmodligen helt oläslig, men det hade varit kul.

Jag vet själv att frågan kan vara svår att ge ett kortfattat svar på, men jag kan ändå inte låta bli att ställa den: vad är det som tilltalar dig med noveller?

Noveller är ett bra sätt att utforska ett koncept eller idé, eller skriva en berättelse som behöver ett kort format. Ibland gör de ju det. För mig är det ett naturligt format att jobba i.

Finns det något hopp för den svenska fantastiska novellen?

Ganska länge trodde jag inte det, men nu har det ju dykt upp fler möjligheter att publicera, särskilt i e-format. Om folk skriver lite fler noveller är vi på god väg.

Vilka novellförfattare – och novellsamlingar – är du extra förtjust i? Finns det några som du anser att man inte under några som helst omständigheter inte får läsa?

På den första delen får jag nog säga The Birthday of the World av Ursula Le Guin, The Hidden Side of the Moon av Joanna Russ och Berättelser av Torgny Lindgren. Men det finns så många fler som bara är tokigt bra. Tiptree Award-vinnaren Kiini Ibura Salaams novellsamling Ancient, Ancient är helt fantastisk. Margo Lanagan, Kelly Link, Angela Carter, och … Tove Jansson. I stort sett alla jag har räknat upp här jobbar antingen med att riva upp gränsen mellan världarna eller att spränga gränserna för våra uppfattningar om genus, etnicitet och sociala strukturer.

På den andra delen: jag tycker det vore dumt att säga att en bok aldrig får läsas. Alla böcker kan man lära sig något av, särskilt såna som är riktigt dåliga. De jag gillar minst är väl det där feta mellanskiktet av mediokra böcker som inte gör ont att läsa men inte heller lämnar något efter sig.

Och slutligen: vad jobbar du på nu?

Mer text.

Det här var riktigt skoj!

Fredag den 8 november var det verkligen skarpt läge – då satt jag för första gången på science fiction-bokhandeln i Göteborg och signerade böcker. Jag var lite lagom nervös innan och jag måste erkänna att min första tanke när jag såg de fyra högarna med böcker på bordet var att de aldrig kommer att gå åt. Hatten satt i alla fall där den skulle – på huvudet. Jag hade ju haft en omröstning här bloggen om vilken huvudbonad jag skulle ha, och i hård kamp mot fesen vann min stetson.

Men sedan hade jag inte mycket tid över att reflektera. Det blev väl aldrig en riktigt lång kö, men det kom folk hela tiden. Naturligtvis många jag kände, men det var långt i från alla som var bekanta ansikten. Det var till och med en person som ville bli fotograferad med mig.

Herr författare signerar böcker.

Herr författare signerar böcker.

Förlagskollegan Stefan Hagel dök upp, så jag dessutom kunde få hans senaste bok signerad också. Absolut roligast var det nog att min gamla kompis Maria, som jag inte träffat på kanske sju år och som bor nere i Skåne helt plötsligt valsade in i bokhandeln. Jag höll på att tappa hakan och blev extra glad att få signera ett exemplar åt henne. Dessutom har jag lovat att skriva en ny bok om hon tycker om den här. Eller OK, jag skriver en ny i vilket fall som helst!

Livets bräcklighet gjorde sig påmind då jag under pågående signering fick besked att en av pionjärerna inom science fiction-fandom i Göteborg och föreningen Club Cosmos precis har gått bort. Mycket tråkigt och märkligt. Jag träffade honom för bara en vecka sedan på den lilla sf-kongressen Konfest. Det var ingen nära vän, men en väldigt givmild och vänlig person som har varit med och bygga upp intresset för den fantastiska litteraturen i Sverige och som det alltid var lika trevligt att träffa. Eftersom vi var några som gick och tog ett par öl efteråt fick vi tillfälle att höja ett glas i hans ära.

I dag är jag i vilket fall som helst trött och har en nöjd känsla i kroppen, trots det tråkiga beskedet. De fyra högarna var reducerade till en halv hög när jag gick från bokhandeln, och en av de ansvariga sa i klartext hur det ligger till: ”För att vara debutant och novellist säljer du helt enkelt jävligt bra.”

I omröstningen om vad jag skulle ha på huvudet så vann stetsonhatten i hård konkurrens med fesen.

I omröstningen om vad jag skulle ha på huvudet så vann stetsonhatten i hård konkurrens med fesen.

Bloggturné

Nu drar jag på en kortare bloggturné! Följande bloggar är hittils inbokade, men det är inte omöjligt att det blir fler:

6/11 – Henrik Johansson – författare till boken Av kött och blod
På hans blogg skriver jag om noveller: läs inlägget

10/11 – Anna Blixt – författare till böckerna i serien om Mörkets väktare. Har gästbloggat hos mig. På hennes blogg skriver jag om andra världar: läs inlägget

11/11 – Vi boktipsar – Frölunda biblioteks blogg. Här skriver jag lite om Harlan Ellison: läs inlägget

14/11 – Jan-Erik Ullström – författare till Vägen till Umbria och Med slutna ögon. Jag skriver lite grann om kreativitet: läs inlägget

Första recensionen

Nu är första recensionen av Skymningssång publicerad. Det är Spektakulärt som skriver många fina saker om boken.

Skymningssång innehåller sjutton noveller där författaren rör sej fritt mellan science fiction, fantasy, skräck – ibland till och med det till synes mer realistiska – alltid med en mild absurd touch och med generös men samtidigt diskret humor. Handlaget är lätt och elegant.

/…/

Det finns fler pärlor i denna bok, som jag har svårt att se någon inte skulle tycka om. Har du inte upptäckt Patrik Centerwall än är det dags att göra det nu.”

Läs hela recensionen här: 
http://www.spektakulart.se/patrik-centerwall-skymningssang

Känns det bra? Det känns bra. Väldigt bra.

Vad ska jag ha på huvudet under signeringen?

Den åttonde november är det ju dags för min första signering i bokhandel. Det är mycket jag måste tänka på innan dess – vad gör jag om det inte kommer någon? Vad gör jag om det är kö ut till gatan? Vad ska jag ha för penna med mig? Ska jag försöka skriva något personligt i varje bok?

Viktiga frågor, men viktigast av allt är: vad ska jag ha på huvudet? Detta är faktiskt, insåg jag nyligen, en så viktig fråga att jag inte kan besvara den själv. Jag lämnar det helt i era händer. Ni har sett mina huvudbonader i tidiga inlägg (men en repris ser ni nedan) och nu ber jag er alltså att lägga er röst på vad ni tycker att jag ska ha på mitt huvud när jag signerar min novellsamling på Science Fiction-bokhandeln i Göteborg den åttonde november i nådens år 2013.

Populär hatt

Populär hatt

Enkel och elegant keps

Enkel och elegant keps

Sommarkeps

Sommarkeps

Basker

Basker

Stetsonhatt

Stetsonhatt

Diskret keps

Diskret keps

Fes

Fes

Sommarhatt

Sommarhatt