Tolkien och jag del tre: dikterna

JRR Tolkien var ju som bekant inte direkt en oambitös författare. Förutom att han hade för avsikt att skapa en fullvärdig mytologi och hittade på egna språk så kryddade han sitt stora epos med en mängd dikter och sånger.

Det finns väl knappast någon statistik över hur många som struntar i att läsa verserna, men det är säkerligen en och annan som snabbt har bläddrat förbi Bilbos långa dikt om Eärendil som han deklamerar i Eldens sal i Riftedal, eller som inte kan bry sig för fem öre om Aragorns sång om Beren och Luthien som han sjunger ute i vildmarken för hobbitarna.

Det är naturligtvis OK om du är en av alla de som struntar i verserna. Du får läsa dina böcker precis som du vill och jag tänker inte åka hem till dig och sjunga dvärgarnas disksång som straff (även om det är frestande).

Men jag tycker ändå det är synd att hoppa över dikterna, och jag tycker att läsningen inte är komplett utan dem. De är av skiftande kvalitet, men ger något mer åt historien. De ger djup, känsla och stämning.

De används mycket smart för att berätta Midgårds historia, som i ovan nämnda verser men även till exempel i sången om Nimrodel och dikten om Gil-galad. Redan i Hobbiten får vi ju dessutom smakprov på detta som när dvärgarna sjunger om sitt förlorade hem i början av äventyret.

Det här en kul dimension till Ringarnas Herre, och ett smart sätt att förstärka känslan av att böckerna uttpelar sig i ett komplett fiktivt universum när historia återberättas genom verser, sagor och sånger.

Och det här är ju egentligen inte så konstigt, med tanke på att JRR Tolkien hade ett stort intresse för det poetiska berättandet, använde sig av versepos i sina egna studier och undervisning. Han översatte Beowulf redan på 20-talet (en översättning som ju gavs ut för några år sedan). Han skrev egna långa poem – till exempel gavs ju hans oavslutade The Fall of Arthur ut förra året. Tidigt skrev han också diktepos i den sekundärvärld som han senare skulle bli världsberömd för. Húrins barn skulle till exempel bli en lång alitererande dikt från början, men fann till sist sin slutliga form i prosa. Visserligen jobbade han med historien i nästan hela sitt liv – han var ju inte direkt känd för att avsluta det han höll på med – och gavs som så mycket annat ut postumt.

Det finns i dock en annan anledning till att jag uppskattar verserna så mycket – det är för att det visar att Tolkiens Midgård är en värld där poesin är betydelsefull. En värld där poesi tas på allvar. En värld där skalderna och poeterna står högt i kurs.

Nu följer vi ju bara en handfull individer i Midgård, men det känns ändå talande att såväl trädgårdsmästaren Sam som det förenade kungariket Gondor-Arnors blivande konung Aragorn skriver och deklamerar poesi. Det är talande att de nästan när som helst under den farofyllda resan läser dikter och sjunger sånger för varandra.

För Midgård är en poetisk värld, och även vid de tillfällen när författaren inte fick till en allt för engagerande dikt så är det i grund och botten något bra. För poesi kan vara som Eärendils ljus i en mörk passage eller som klart entvatten i en mörk skog.

Så därför, hoppa inte över dikterna nästa gång du läser Ringarnas Herre. Lita på mig när jag säger att boken blir bättre av alla dessa verser. Fast jag är, dyre läsare, egentligen övertygad om att du redan visste det.

Snart dags för signering igen

Nästa vecka firar science fiction-bokhandeln sitt 30-årsjubileum och det händer mycket skoj i deras tre butiker i Stockholm, Malmö och Göteborg.

Göteborgsbutiken får besök av flera begåvade författare, och dessutom ville de att jag skulle vara med på ett hörn. Så på tisdag den 19 augusti sitter jag där och signerar min novellsamling till alla som ännu inte har hunnit skaffa den. Har du redan köpt den så är du väldigt välkommen att bara titta förbi och säga hej. Det är ju dessutom en massa andra författare som hänger där samma dag och signerar före och efter mig.

Vad sägs till exempel om Anders Fager, Sara Bergmark Elfgren och Jonas Larsson?

Så science fiction-bokhandeln i Göteborg (probably the best bookstore in the world) är alltså stället du vill hänga på tisdag.

Här kan du läsa mer om vad som händer i Göteborg under jubileumsveckan: http://www.sfbok30.se/goeteborg

Väl mött!

Vid min svans!

Det är väl få som inte har uppmärksammat att det i dag är hundra år sedan Tove Jansson föddes. Hennes historier om Mumintrollet och hans familj ligger mig väldigt varmt om hjärtat och har alltid varit en del av mitt liv. Till skillnad från många andra författarskap kan jag faktiskt inte minnas när jag blev introducerad till böckerna, och det är för mig något väldigt tryggt.

Mumintrollen fanns helt enkelt alltid där när jag växte upp, och det förklarar väl ett och annat. Det är väl därför min första reaktion när jag ser en skylt som säger ”Gå gärna på gräset” är att jag tänker att det inte är en hemul som är parkvakt. Det är väl därför jag myser när det regnar mot taket vid läggdags. Det är därför jag tycker att det är så viktigt att notera färgen på den första fjärilen jag ser varje år.

Tove Jansson har, med sin fantastiska fantasi och sitt underbara språk, verkligen präglat mitt liv. Och det är något jag bara kan vara djupt tacksam för. De världar hon skapade, det underbara persongalleri hon byggde upp och de såväl tankeväckande som spännande historier hon berättade är helt enkelt underbara, drömmande och något som jag alltid kommer att återvända till.

Tack så mycket för alla berättelser Tove Jansson, och grattis på hundraårsdagen.

Mina barn är även de på väg in i Mumindalen. Här på den fantastiska utställningen baserad på "Vad hände sen?" som har funnits på stadsbiblioteket i Göteborg.

Mina barn är som synes även de på väg in i Mumindalen. Här på den fantastiska utställningen baserad på ”Vad hände sen?” på stadsbiblioteket i Göteborg.