Föredrag på science fiction-bokhandeln

Det föredrag om ny svensk science fiction, fantasy och skräck som jag höll på Fantasticon i Köpenhamn blev så lyckat att jag ska hålla det igen på science fiction-bokhandeln i Göteborg den 28/6.

Det blir nog lite annat upplägg och kanhända så kommer jag att ta upp lite andra böcker än vad jag gjorde i Danmark. Men jag kan i alla fall lova att jag kommer att ösa boktips över er!

När? 28 juni klockan 14.00
Var? Science fiction-bokhandeln på Kungsgatan i Göteborg
Hur? Med plånbok så att du kan köpa några av böckerna efteråt!

Ni som ägnar er åt Facebook får gärna anmäla er på eventsidan!

Varmt välkomna!

PS Jag tänker inte prata om min egen bok, men det kommer att gå bra att köpa ett ex och samtidigt få det signerat när jag ändå är på plats.

Annonser

Tillbaka från Danmark

Nu är jag tillbaka i vardagen efter en mycket givande helg i Köpenhamn på sf-kongressen Fantasticon. Förra året hade de briljanta författarna Karin Tidbeck och Nene Ormes varit på besök, och de tyckte tydligen att det var så trevligt att ha en svensk författare på plats att de bjöd in mig i år. Vilket jag är mycket tacksam för.

Jag hade gott sällskap på resan ner till Köpenhamn i form av Lars Östlings utsöka roman ”Vad ögat ser” och när jag väl anlänt kunde jag raskt hugga en pilsner och lyssna på när Karin Tidbeck intervjuade hedersgästen Rochita Loenen-Ruiz, en författarinna jag inte hört talas om tidigare, men som verkar mycket intressant. Rochita är från Filippinerna men bor i dag i Nederländerna. Hon har än så länge bara blivit publicerad i olika tidskrifter och antologier, men jag antar att det bara är en tidsfråga innan hon debuterar.

Karin Tidbeck intervjuar Rochita Loenen-Ruiz.

Karin Tidbeck intervjuar Rochita Loenen-Ruiz.

Rochita pratade bland annat om sin filipinska bakgrund och hur det har påverkat hennes författarskap. Fantasy och science fiction är inga stora genrer på Filippinerna, men hon har ändå vetat vad hon vill skriva. Hon har med inslag från den filipinska kulturen i sina berättelser och väver även in de olika språken som talas på öarna (hon skriver på engelska). Jag blev som sagt väldigt nyfiken på hennes författarskap och insåg återigen hur mycket intressant litteratur som finns, särskilt om vi lyfter blicken till andra delar av världen än de vi vanligtvis brukar se åt.

Rochita är också en mycket trevlig person som det var spännande att prata litteratur med. Eftersom hon satt i publiken i nästa programpunkt – som var intervjun med mig – så höll vi även den på engelska.

Jag ska inte ens ge mig på att försöka refera intervjun, men det var i alla fall för mig mycket givande. Knud Larn som intervjuade mig är väldigt duktig, och hade läst min novellsamling noga. Han ställde tänkvärda frågor som jag gjorde mitt bästa för att ge tänkvärda svar till.

Det är i alla väldigt givande att få höra andras begåvade tolkningar av mina berättelser och diskutera olika aspekter av dem. Känslan är dock ibland nästan svindlande, och jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid den.

Knud Larn intervjuar mig. Foto: Rochita Loenen-Ruiz

Knud Larn intervjuar mig. Foto: Rochita Loenen-Ruiz

Efter att jag hade blivit intervjuad tog jag det lite lugnt, minglade och pratade med folk, sålde ett och annat exemplar av Skymningssång och drack en och annan öl. Precis som sig bör med andra ord.

Men en sf-kongress är ju inte bara en mötesplats utan också en chans att lyssna på intressanta samtal, och jag bänkade mig därför på att lyssna på ett panelsamtal med rubriken ”Challenging Stereotypes in SF and Fantasy”. Deltog gjorde nyss nämnda Karin Tidbeck och Rochita Loenen-Ruiz samt den danske författaren A. Silvestri.

De lyckades väl med att diskuterade detta viktiga ämne ur flera olika aspekter utan att för den sakens skull bli för svepande. Som författare inser jag mer och mer hur viktigt det är att tänka på stereotyperna och inte fastna i det som blir bekvämt.

Till aftonen samlades vi senare för att äta och umgås. Det är slående hur skönt det är att umgås med science fiction-fans, och hur hemma man känner sig trots att man som jag i det här fallet var helt ny i sällskapet.

Nästa morgon vaknade jag som vanligt strax före 06:00, men kom lyckligtvis på att jag inte behövde gå upp. En sällsynt lyx för en småbarnsförälder.

Jag tog det ganska lugnt på förmiddagen, njöt av en laxmacka som var mycket större än vad jag hade räknat med och lyssnade på när Klaus Æ. Mogensen intervjuade tecknaren Ole Comoll. Hans illustrationer är verkligen vassa, och jag är mycket nyfiken på hans serie Dimensionsdetektiven.

Sedan var det dags för min nästa programpunkt – ett föredrag om ny svensk science fiction, fantasy och skräck. Det blev mycket lyckat och jag är nästan själv förvånad över hur många författare jag lyckades nämna på fyrtio minuter. Då det är många svenskar som inte heller har läst så mycket av den nya svenska fantastiken så är det inte helt omöjligt att en repris kommer att hållas av föredraget i en trevlig butik här på den svenska västkusten. Men mer om det vid ett senare tillfälle.

Innan jag begav mig av hemmåt igen lyssnade jag på Henrik Harksens föredrag om Lovecraft som filosof, också det mycket intressant.

Henrik Harksen pratade om Lovecraft som filosofisk författare.

Henrik Harksen pratade om Lovecraft som filosofisk författare.

Hemresan var inledningsvis lite bökig på grund av tågstrejken, men gick på det stora hela bra. Dessutom är det rätt maffigt att glida fram på Öresundsbron och njuta av utsikten. Turning Torso är ett imponerande landmärke, och alla vi som har läst Nene Ormes böcker vet ju dessutom vem som bor högst upp i tornet…

På det stora hela var Fantasticon 2014 en väldigt lyckad kongress och jag är mycket glad och stolt att jag blev inbjuden. Stort tack till alla besökare och arrangörer. Vi ses snart igen!

Fantasticon 2014

Om bara några dagar är det dags för Fantasticon 2014 – en science fiction kongress i Köpenhamn och jag ska vara med. Jag ska bland annat bli intervjuad och kommer också att hålla ett föredrag om nyare svensk science fiction och fantasy.

Det känns som ett mycket stort privilegium att ha blivit inbjuden och jag ser verkligen fram emot detta. Är du i Köpenhamn, eller har möjlighet att ta dig dit, så hoppas jag att vi ses där!

 

En betraktelse från vardagen

Jag satt på kyrkans öppna förskola med mina barn. De sprang runt och lekte, jag bäljade som vanligt i mig kaffe för att hålla mig vaken, strösurfade på mobilen och var beredd att rusa upp om någon av ungarna skulle slå sig.

In kommer en man med två barn. Han var välklädd, och jag förstod snabbt att han var utlänning – dels på grund av hans utseende och dels på grund av det faktum att han inte pratade svenska. Men han var bra på engelska, och även om jag är ganska reserverad så började vi samtala. Kanske för att jag direkt förstod att han behövde någon att prata med.

Han hade precis anlänt från Syrien. Han hade lyckats ta sig ut med sina två barn, men det visade sig att hans fru och yngsta barn, en liten bebis, fortfarande var kvar.

Han visade inte många känslor när han pratade, men det behövdes inte. Kanske var han avtrubbad. Kanske ansträngde han sig för att inte bryta ihop inför sina barn. Han visade en bild på bebisen. Han berättade att han inte visste om hans bror levde eller ej. Han berättade för mig om kriget, om galenskapen, som han precis hade lämnat. Han berättade lite om hur det hade gått till när han kommit till Sverige. De hade ett hotellrum att bo på, men det visste inte vad som skulle hända sedan.

Jag minns inte allt han sade, men det skakade om mig. Att sitta i lugn och ro i en församlingsgård i lilla Västra Frölunda och höra en människa berätta om ett krigsdrabbat land som han hade lämnat för bara några dagar sedan, det var mycket gripande. Han berättade om en annan verklighet, en verklighet som jag nästan inte kan förstå.

Min dotter kom och sade att det var tråkigt att leka med hans barn. De förstod ju inte henne. Jag berättade att hon skulle försöka leka med dem, vara snäll mot dem. När hon undrade varför fick jag berätta hur det är – deras mamma är kvar i ett annat land. Långt borta. Ett land där det händer dumma saker. Hon blev tagen av det här och pratade mycket om det resten av dagen.

När mannen från Syrien – jag minns tyvärr inte hans namn – hade fått dricka sitt kaffe och pratat lite med personalen på kyrkan var det dags för honom att gå. Jag skakade hans hand, önskade honom välkommen till Sverige och uttryckte min förhoppning att allt skulle gå bra för honom och att resten av hans familj skulle kunna komma också.

Nu hör jag att det finns en partiledare för att svenskt riksdagsparti som tycker att vi inte ska ta emot fler människor från Syrien. Som tycker att det inte håller längre. Att det är dags att stoppa det här nu.

Jag kan inte förstå hur det går att vara så grymt hjärtlös. Jag kan inte förstå vad det är som driver någon att blunda för världens problem och göra egoismen till ett riktmärke.

Vi kan inte rädda alla, men varje människa vi hjälper är en liten seger för medmänsklighet. För framtiden. Jag önskar att alla som nickar instämmande när den här partiledaren säger att det får vara nog tänker efter bara en sekund. Vad är det som räcker? Medmänsklighet? Medmänskligheten räcker och blir över. Pengar? Det finns pengar. Dessutom genererar människor som flyttar till vårt land mer pengar. Utrymme? Det finns gott om plats här.

Vi måste öppna våra armar och ta emot dem som behöver vår hjälp. Det är inte alltid lätt, men det behöver göras.