Teaterrecension: Färger från yttre rymden

Kosmisk fasa som barnteater? Är det, handen på hjärtat, verkligen en så himla bra idé? Vill vi att våra barn ska vakna om natten, mumla något om sjunkna städer och döda men drömmande gudar och med vild blick förklara att de inte riktigt kan beskriva det som skrämmer dem?

Med facit i hand – det vill säga efter att ha sett Backa Teaters uppsättning av HP Lovecrafts Färger från yttre rymden – så kan jag meddela att svaret är ett rungande JA! Det är en synnerligen god idé.

Jag blev nyfiken på pjäsen redan när jag fick höra att den var på gång före pandemin så när teaterscenerna äntligen öppnade i höstas var jag snabb med att boka biljett till mig och min nioårige son.

Han är egentligen inte så förtjust i skräck, men börjar bli hyfsat marinerad i nördkultur och har full koll på vem Cthulhu är. När jag på bussen till teatern frågade honom om han kunde komma på några fler av Lovecrafts monster/gudar var det bara kungen i gult som han kom att tänka på. Vet inte om det är bra eller dåligt att han till och med har koll på RW Chambers skapelser …

Teaterföreställningen i fråga är bara löst baserad – eller snarare inspirerad – av Lovecrafts novell The Colour out of Space och är ju i ärlighetens namn ingen skräckpjäs. Den har snarare ett ganska filosofiskt anslag vilket jag uppskattade.

En något modifierad variant av novellen utgör en sorts bas för den tämligen fragmentariska pjäsen – från den ursprungliga meteoritkraschen görs ett antal tidshopp tills vi slutar i hösten 2021 (till och med några dagar efter speldatumet, en snygg detalj som jag uppskattade).

Runt det här ställs frågor om det går att beskriva det obeskrivbara, om det går att förklara det oförklarliga. Och hur vi hanterar att det kan finnas saker i universum som vi kanske inte förstår.

Det här är ju, enligt min ringa mening, tämligen tydliga teman från Lovecrafts historier och minst lika viktiga som de rena skräckelementen. För på något sätt är ju skräcken en fond för andra frågeställningar, ett sätt att kunna resonera och berätta om vissa ämnen. Och genom att fokusera på det här har Backa Teater lyckats bra med att fånga en viktig essens från Lovecrafts verk.

Samtidigt så finns det några små element av skräck och av vansinne. Som gammal Lovecraftfantast som har spelat rollspelet Call of Cthulhu väldigt mycket är det ju extra roligt att se hur de gestaltar reaktionen hos de som tittar direkt på meteoriten och dess märkliga och obeskrivbara färg. Det är allt från nervösa fnitter till rena och skära vansinnesutbrott. I rollspelstermer är det med andra ord SAN-loss vi pratar om här.

Roligt i det här sammanhanget är att det som den nioårige sonen tyckte var bäst var den scen som hade tydligast skräckinslag. För det får man inte glömma bort, barn kan ju mycket väl uppskatta det lite läskiga, det lite farliga. Se bara på mörkret som ofta förekommer i Tove Janssons böcker.

Sen ska vi ju inte glömma bort att det är barnteater vi pratar om hur – med en ungefärlig yngre åldersgräns på nio år – och allt berättas med barnteaterns estetik. Det här tas delvis uttryck i något överspelande men samtidigt också i en lekfullhet, en möjlighet att ta ut svängarna som man kanske inte alltid ser i vuxenteater. Skådespelarna är dessutom duktiga, de är väldigt närvarande och bär snyggt pjäsen i mål.

Så Backa Teaters initiativ att dra upp den gamle skräckmästaren på teaterscenen för barn är helt enkelt mycket lyckat och har ni möjlighet kan jag varmt rekommendera att ni går och se den!

Recension av Bröderna Lejonhjärta

Jag fastnade aldrig riktigt för Astrid Lindgrens böcker som barn. Jag har naturligtvis läst de flesta av hennes verk, det är nog mer eller mindre oundvikligt om man är född i Sverige på 70-talet, men de var aldrig några stora favoriter och jag kan inte minnas att jag har läst om dem sedan de begav sig. Min bror läste Bröderna Lejonhjärta hur många gånger som helst, men jag färdades hellre till Mumindalen eller Midgård än till Nangijala dalar.

Så det är med andra ord med mer eller mindre färska ögon som jag nu läser Astrid Lindgrens klassiska fantasyböcker för min sjuårige son – vi började visserligen i fel ordning med Bröderna Lejonhjärta (Mio min Mio kom ut tjugo år tidigare), men det var den jag var mest nyfiken på.

Bröderna Lejonhjärta är i dag en hyllad svensk barnboksklassiker, så det är lite intressant att titta tillbaka på hur den mottogs när den kom ut 1973. För under det tidiga 70-talet var samhällsklimatet i Sverige inte helt mottagligt för en klassisk fantasyhistoria med kamp mot ondskan för att bevara en blommande idyll.

Tidningen Arbetet var till exempel väldigt kritisk i sin recension och skrev så här:

”Är inte denna vackra saga om den sköna frihetskampen mot en oförklarad metafysisk ondska en förolämpning mot befrielserörelserna i världen? Vi har väl ändå lärt oss att våldet i världen inte dör som någon stormvind i öknen bort, inte ens i sagorna. En saga från 1973 borde väl avslöja sådana myter i stället för att rida på på dom?”

Även Sydsvenska Dagbladet var skeptisk och jämförde med Richard Bachs Måsen:

”Både Jonathan Fiskmås och Jonathan Lejonhjärta är uttryck för benägenhet i tiden att på ett suddigt pseudoreligiöst och föga förpliktande sätt drapera sig i mystik.”

Barnboksgruppen i Göteborg var besvikna för att Astrid Lindgren inte undersöker ondskan bakgrund eller förklarar diktaturers politiska mönster och det fanns naturligtvis också de som var oroliga för att Lindgren med Bröderna Lejonhjärta uppmanade till självmord. Det är ju lätt att tro att den här moralpaniken var typisk för svenska kulturskribenter, men så här skrev till exempel Ethel L. Heins i Horn´s Book Magazine 1975:

”But the subjectively emotional, often ecstatic tone of Karl’s first person narrative may make young readers uneasy; the book’s preoccupation with death and its hints about transmigration of souls may be confusing; and the final, cool acceptance of suicide, too shocking.”

Alla var ju dock inte lika kritiska, boken fick vara kvar på biblioteket och i boklådor och hittade många läsare. Att den numera är läst av nästan varenda kotte är ju inte någon hemlighet. När jag höll mitt föredrag om svenskspråkig fantasy på den årliga science fiction-kongressen Swecon i början av sommaren passade jag på att fråga hur många i publiken som hade läst Bröderna Lejonhjärta. Alla räckte upp handen.

Med allt det här i bagaget var jag nyfiken på att ge mig i kast med denna klassiska fantasyroman och under flera kvällar var det min och sonens högläsningsbok.

9789129688313

Sonen tyckte den var bra och han var väldigt entusiastisk till att fortsätta med Mio min Mio. Men han tyckte också att den var läskig och ett par gånger under läsningens gång så ville han avbryta – antingen för kvällen men någon gång var han också skeptisk till att överhuvudtaget fortsätta. Och faktum är att han har rätt. Bröderna Lejonhjärta är ganska läskig och stundtals brutal. Det är saker som snarare hintas än beskrivs och utan att drabbas av 70-talets moralpanik kan man ändå fascineras över hur många gånger per sida som Astrid Lindgren använder ordet ”dödsstraff”.

Det som roade mig med det här är att jag vid några enstaka tillfällen har fått höra att min ungdomsbok Klockan och spegeln skulle ha inslag som borde vara för hemska för unga läsare. I jämförelse med Astrid Lindgren ligger jag dock i lä.

Det som helt klart är styrkan i Bröderna Lejonhjärta är den spännande historien som kanske inte överraskar så mycket men berättar om ett heroiskt äventyr på ett lite annorlunda sätt. Jonathan Lejonhjärta är ju inte upprorsledaren – han är den modige pacifisten som inte klarar av att se förtrycket och därmed hjälper de som leder upproret. Ett budskap som i sig är väldigt starkt, och som också påminner om de två hobbitarna som inte vinner kriget mot ondskan med svärd i hand utan genom att kämpa sig fram för att förstöra ett redskap som ger makt.

Att boken berättas genom Skorpans ögon är också något som är väldigt tilltalande – han är sjuk (i alla fall i början), och rädd nästan hela boken igenom. Men han vågar ändå, hela tiden vågar han utmana sig själv och är därför mer än sin rättrådige och vackre storebror historiens riktige hjälte.

Det som inte imponerar lika mycket är Astrid Lindgrens språk. Det är ojämnt (början och slutet på boken har mycket bättre prosa), ganska stolpigt och fullt av upprepningar som stör läsningen rätt mycket. Jag antar att poängen är att understryka poängen när Skorpan är rädd, rädd, rädd, men i ärlighetens namn är det bara dålig gestaltning. Kanske är det här en ledtråd till varför jag inte föll för Lindgren som barn – jag hade redan läst så mycket av Tove Jansson som ju har ett oerhört vackert språk i sina böcker att jag inte tilltalades av Lindgrens språkbruk.

Om nu någon blir upprörd över att jag kritiserar Astrid Lindgren så ber jag att få påminna er om att det är OK att ha olika uppfattningar om konst och litteratur, men för att blidka er kan jag erkänna att ibland funkar hennes enkla språk och att hon med små gester kan skapa stora känslor. Det var stundtals svårt att läsa de första kapitlen högt för min son. Skildringen av den sjuke Skorpan och Jonathans heroiska insats när han räddar sin bror ur det brinnande huset var nämligen så gripande att jag inte kunde hålla tårarna borta.

Och där hittar vi nog en av anledningarna till att Astrid Lindgren är en så älskad författare.

Intervju med Oskar Källner

Oskar Källner debuterade 2011 med Drakhornet, och har sedan dess både gett ut flera egna verk och också lyft fram andra författare genom Fafner Förlag som han också driver. Han är utan tvekan en av Sveriges mest drivna och intressantaste fanastikförfattare. 

Det har ju blivit några böcker nu under åren. Vilken skulle du sätta i händerna på någon som vill bli introducerad till ditt författarskap?

Oj, det beror helt och hållet på vad personen i fråga tycker om att läsa. Gillar man äventyrliga berättelser med yngre karaktärer, kalla det för ungdomsbok, YA eller vad du vill, så är nog Stormvinge (en berättelse om en tjej och hennes flygande vildhingst på planeten Karora) en bra början. Vill man istället ha lite mörker, aktion och existentiella grubblerier så skulle nog min senaste novellsamling Alfa och omega vara en bra plats att börja på. Om man är fem och gillar bilderböcker kanske man snarare ska hugga tag i Den stora jordgubbsjakten. Jag gillar helt enkelt att röra mig över stora områden, både inom fantastikens olika undergenrer och i olika åldersspann.

Vad tycker du är viktigast att tänka på när du skapar en fiktiv värld för dina historier?

Att den är internt logisk och konsekvent. Det handlar helt enkelt om att skapa en värld som läsaren kan tro på. Jag använder själv tekniken att när det kommer till riktigt stora kontrarealismer (som flygande hästar) så går jag sällan in på exakt hur det fungerar utan låter den världens karaktärer reagera på det udda och annorlunda som om det vore den mest naturliga saken i världen. Sedan bör man gärna krydda det hela med massor av små realistiska detaljer. Allt detta gör att världen plötsligt känns mer genuin och äkta, hur många konstigheter man än har i den.

Just världsskapande är något jag tycker är väldigt roligt. Jag skapar ofta helt nya universum så fort jag ger mig i kast med en ny novell. För jag vill testa världsbygget och se hur långt jag kan pressa en stackars karaktär i den kontexten. Sedan har jag ett antal SF-noveller som faktiskt utspelar sig i samma framtida universum, där de ibland refererar till varandra med namn och händelser, samtidigt som var och en kan läsas för sig själv. Sånt tycker jag är kul.

kallnercollage

Några av Oskar Källners alla böcker.

Vilka fiktiva världar har inspirerat dig i ditt eget skrivande?

Jag har läst så väldigt många fantasy och science fiction-böcker att det är svårt att svara på. Men det är klart att flera av de verk man läste som tonåring, kanske mer än senare böcker, har satt sina spår. Där har vi ju Tolkiens Midgård, Lewis Narnia, Kerrs Deverry, Feists Midkemia och Kelewan,  Asimovs Robot/Trantor-universum, Cherryhs Union/Alliance-universum, Bujolds Vorkosigan-universum, Nivens Known Space-universum, och säkert massor av andra som jag inte kommer på just nu.

Lägg till det över 200 animeserier som jag sett genom åren. Just japansk anime har dessutom ofta en förmåga till makalösa världsbyggen som i sin fantasifullhet och absurditet stundtals tränger långt bortom vad vi brukar se i väst. Lite äldre filmer och serier som: Akira, Cowboy Bebop, Escaflowne, Full Metal Panic!, Ghost in the Shell: Stand Alone Complex, Hellsing, Trinity Blood,  Nausicaa of the Valley of the Wind, Princess Mononoke, Neon Genesis Evangelion, RahXephon, Scrapped Princess osv, är alla sådana som jag älskade när det begav sig och som har influerat mig.

Men det är klurigt det där med inspiration. Allt man läser och ser adderas någonstans i bakhuvudet. Jag har hört andra författare referera till det som ”komposthögen.” Allt ligger där och jäser till sig, blandas med varandra och mixas till nya idéer, världsbyggen, karaktärer och berättelser.

Ditt förlag har ju börjat växa och du har tagit steget till att ge ut andra författare. Vad får dig att bli intresserad för ett manus?

Först och främst måste språket sitta. En stor del av alla refuseringar beror helt enkelt på att språket inte är tillräckligt bra. Det är tufft, men skrivandet är ett hantverk och det tar sin lilla tid att lära sig. Men när väl språket sitter då är det allt det andra som kommer till: spännande karaktärer, en välstrukturerad dramatisk kurva, ett väl genomfört världsbygge. Och så finns det en extra komponent i det hela som erkänt är väldigt subjektiv, en berättarglädje, en röst som ger återklang och resonans i mig som läsare. Jag som förläggare måste känna att ”Wow! Vilken grym historia! Den här bara måste jag ge ut!” För det tar tid, kraft och energi, för att inte nämna pengar, att ge ut något. Och då måste man ha den där entusiasmen, den där glödande övertygelsen, som drivkraft.

 

29681164_2005905576091080_1470524376_o

Oskar Källner

 

Du har jobbat ganska hårt som egenförläggare med att hitta en publik, och som betraktare kan man bara dra slutsatsen att du har lyckats bra, riktigt bra till och med. Vilka är dina tips till aspirerande författare som väljer att ge ut sina böcker själva och sedan ska försöka synas bland alla andra?

Lämna aldrig ifrån dig en text som inte är det bästa du förmår skapa vid det tillfället. Skaffa dig en legion av ärliga testläsare som ger dig rak och konstruktiv kritik. Först då ser man vad man har missat och kan åtgärda det. Alla författare är blinda inför sin egen text.

Var ständigt aktuell med något nytt. Så att det alltid finns något som är på gång. Risken är, om det tar tre år mellan boksläppen, att du är bortglömd när nästa bok kommer. Noveller är väldigt bra på det, de kan man pytsa ut med lagom mellanrum, men det finns författare som använder små events eller ständigt håller en konversation flytande om olika ämnen. Huvudsaken är att du inte försvinner i bruset utan är närvarande.

Se till att du finns tillgänglig på alla försäljningsplattformar i så många format det förmås: pappersbok, e-bok och ljudbok. Folk har olika preferenser. Vissa kanske vill bädda ner sig i sängen med en rejäl pappersbok. Någon annan vill lyssna på väg till jobbet. En tredje läser gärna i soffan med sin platta. Oavsett preferens bör dina verk vara lättillgängliga och smidiga att få tag i.

Om du ska rekommendera en svensk fantasysroman (som du inte gett ut själv), vilken blir det då?

Slår gärna ett slag för Elin Säfströms En väktares bekännelser och Visheten vaknar, de två första delarna i en skön urban fantasy-serie. Den handlar om femtonåriga Tilda och hennes mormor som är väktare i Stockholm. Huvudstaden är nämligen fullproppad med troll, tomtar, älvor och troll. Vanliga människor kan inte se dem, men det blir stora problem när de båda världarna kolliderar. Det är Tildas uppgift att se till att allting inte snurrar iväg mot totalt kaos. Men kaos blir det så klart. De klassas väl som YA, men passar alla som gillar humoristisk och välskriven urban fantasy.

Slutligen: vad jobbar du på nu?

Jag jobbar på en rymdopera för barn och ungdomar. Väldigt roligt! Men som med allt skrivande kommer det nog att ta ett tag innan den når läsarna.

Läs mer om Fafner Förlag och Oskars böcker på förlagets webbplats: http://fafnerforlag.se

 

Intervju med Lupina Ojala

Lupina Ojala är författare till några väldigt fina fantasyböcker som utspelar sig i sekundärvärlden Yddrios. Hon driver också Catoblepas förlag som har en mycket intressant utgivning.  

Vad fick dig att börja skapa en egen fiktiv värld?
Det bestämde jag mig för redan när jag var liten och läste böckerna om Narnia och Prydain. Jag ville kunna ge andra den där fantastiska känslan som infinner sig när man uppslukas av en riktigt bra bok.

Vad kom först, världen eller historierna i den?

Världen växte fram samtidigt medan jag skrev den första boken, Tårpilens år. Nu har jag världen klar i stora drag men detaljerna saknas fortfarande i de delar som jag inte utforskat ännu. Det är jättespännande att skriva. Jag är som en upptäcksresande och blir överraskad av sådant som oväntat dyker upp. Världen är ganska stor så det det kommer ta tid innan jag är klar. Det är bra för jag skulle sakna Yddrios väldigt mycket om jag inte fick skriva mer.

Dina böcker är ju mycket mer lågmälda än många andra fantasyromaner, har du någon tanke kring varför det blev så?

Jag älskar att läsa om storslagna världar med extra allt men det är inte min berättarstil helt enkelt. När jag skriver vill jag fundera och gå varsamt fram med de karaktärer som skapas. Jag vill känna det de känner och förstå varför de gör de val som de gör. När jag skrev Tårpilens år var jag väldigt inspirerad av Patricia McKillips drömska språk.

LupinaOjala

Lupina Ojala 

Vilka fantasyvärldar inspirerar dig?

Delar från alla favoritböcker finns nog med i en blandning tillsammans med mina egna livserfarenheter och verkliga platser som jag besökt. Tolkiens Arda vill jag gärna vandra runt i, Robin Hobbs skickliga världsbygge i Farseer-böckerna är inspirerande och personerna som befolkar Merwyn Peakes slott Ghormenghast får mig att vilja öka knäpphetsgraden på mina hittills ganska sansade karaktärer.

Du är ju förläggare också, vad får dig att bli intresserad av ett manus?

Jag lägger stor vikt vid språket och berättartekniken. En historia kan vara jättespännande, men är inte språket bra och rätt för just den berättelsen fastnar jag inte. Vad gäller utgivningen försöker jag hitta manus som är olika sinsemellan som tex Andrea Grave-Müllers vackra noveller i Runristaren jämfört med Anders Amnéus grövre vikingafantasy Thule.

Om du ska rekommendera en svensk fantasyroman (som inte är utgiven eller ska bli utgiven av dig), vilken väljer du då?

Det var svårt att välja bara en för det finns många som jag tycker om. Elin Holmerins svit om ätten Svarthamn bet sig fast i minnet och Caroline Hurtigs romantiska serie Själarnas öden tycker jag växer för varje ny bok.

Slutligen, vad jobbar du med nu?

Som författare skriver jag på min tredje bok om Yddrios. Den heter Shessandras hjärta och kommer ut till hösten. Shessandra är tempeldansare. Jag började ta lektioner i persisk och orientalisk dans för två år sedan för att bättre förstå livet som dansare. Om det är möjligt vill jag gärna själv prova att göra det karaktärerna gör.

Som förläggare jobbar jag med Marcus Olaussons bokserie Serahama Saporium. Halva serien har tidigare getts ut på annat förlag men vi redigerar om och slår även ihop böckerna till tre stycken. Det var som en trilogi de skrevs från början och Marcus episka värld passar i tegelstensformat. För att återknyta till tidigare frågor så är Marcus storslagna fantasyvärld ett fint komplement till min egen lågmälda bokserie om Yddrios. Jag är väldigt glad över att han valde Catoblepas förlag.

Catoblepas förlag

Lupina Ojalas egen webbsida 

Ytterligare recensioner av Minnen av en sång

Det har kommit två nya recensioner av Minnen av en sång – det är bloggarna Endast e-böcker och Bokföring enligt Monika som har läst den.

Så här skriver Endast e-böcker:

Minnen av en sång är mycket läsvärd och jag hade väldigt svårt att lägga den ifrån mig. Jag sträckläste i princip hela samlingen. Det är ett mycket gott betyg, för så brukar jag aldrig gripas av novellsamlingar.

Läs hela recensionen här: http://endastebocker.blogspot.se/2017/04/minnen-av-en-sang.html

Bokföring enligt Monika gillar också novellsamlingen:

Nåväl, kort sagt så kan nog detta vara en av de bättre novellsamlingar jag har läst. Det är nog i alla fall den jämnaste. Här finns då alla de där tre genrerna jag nämnde i stycket ovanför i en härlig blandning. Den kortaste novellen, Det stora avskedet, är bara sju rader lång och den längsta, Minnet av en sång, är hela 59 sidor. De flesta ligger på 10-15 sidor och det är perfekt läsning innan man släcker sänglampan.

Läs hela recensionen här: http://bokslut.blogspot.se/2017/05/minnen-av-en-sang-av-patrik-centerwall.html

 

Intervju med Jonny Berg

trojanerna_web

Bokrelease

Den 2 september är det release av novellsamlingen ”Minnen av en sång” i science fiction-bokhandelns Göteborgsbutik på Kungsgatan 19.

Mellan klockan 17 – 19 finns jag på plats för den som vill prata lite om boken och kanske få en liten signatur i ett exemplar. Jag bjuder på snacks och om andan faller på högläsning.

Varmt välkomna!

Featured Image -- 603