Lagom till bokmässan kommer min nya bok, novellsamlingen Sånger vid en vägkorsning. Arbetet pågår för fullt och det känns som vanligt lika overkligt att förstå att det faktiskt kommer komma en bok.
Jag har visserligen bytt förlag, men en sak är säker – det blir ett lika snyggt omslag som till mina tidigare böcker.
Att koka ihop en god skräckhistoria görs ju inte hur som helst, utan du behöver noggrant överväga hur du blandar ihop ingredienserna. Och inte minst vilka du ska lägga i den skållheta grytan som förhoppningsvis bränner ordentligt när den serveras.
Ett av de viktigaste inslagen är ett persongalleri läsaren kommer bry sig om. Känner man inget för rollfigurer så ger man ju blanka fan i alla hemskheter som de råkar ut för. Du vill inte att läsaren ska tycka att det var skit samma att till exempel Vera, en bifigur som inte har något att göra med handlingen, till sist blev brutalt styckad av mördaren. Nej, du vill att läsaren ska bli upprörd, att läsaren ska chockas och kanske högt muttra: ”Nej, inte Vera! Vem ska nu mata hennes dvärggurami?”.
Sen är det ju inte fel om historien på något sätt är aktuell och relevant. Den behöver ju inte vara det, men jag tycker det är något visst med skräck som kommer nära vardagen, vilket också gör att man får det fina bieffekten att det blir en sorts tidskapsel när den läses vid senare datum. Kanske kommer den inte vara skrämmande på samma sätt då, men kan säga mycket om sin tid.
Sen behövs det en rejäl käftsmäll. Hur mycket krypande skräck det än är som serveras så behöver det bli riktigt jävla obehagligt. Serietecknaren och skräckkonnässören Johan Wanloo uttrycker det med självklarhet: ”Någonstans måste B-filmen in”! Och jag tror han är något viktigt på spåret där.
Det här är alla tre viktiga ingredienser som vi hittar i Anna-Karin Tellgren och Marie Metsos Gynnaren som precis har kommit ut på Swedish Zombie.
Gynnaren är en del i Den nya skräcken, förlagets utmärkta serie med kortromaner. Ett i sammanhanget vanskligt format, det är visserligen skönt att inte alltid läsa tegelstenar, men det krävs ju så otroligt mycket fingertoppskänsla för att få det att funka – särskilt när det handlar om skräck. Lyckligtvis är Swedish Zombies förlagsredaktör Jonny Berg försedd med en otroligt fin kunskap om genren och har verkligen känsla för att få även den kortaste historia att fungera (jag har haft honom som redaktör – det svider när man får uppgiften: skriv om, skriv rätt, men fan vad nöjd man är när det till sist blir bra). Och författarna som hittills har bidragit till bokserien kan konsten att skriva kort och engagerat. Så även Anna-Karin Tellgren och Marie Metso.
Gynnaren kretsar främst kring Elsa som är cykelbud och hennes lillasyster Hilma som diggar creepy-pasta och lägger ut coola klättringsutmaningar på sociala medier. Deras föräldrar är nästan aldrig hemma eftersom de fortfarande tror att de ska slå igenom med sitt band – och drar därför in ännu mindre pengar till hushållet än Elsa som cyklar runt och blir förolämpad av dryga kunder som inte orkar gå ner till hörnet och hämta en hamburgare själv. När Hilma får reda på hur jävliga kunderna är så gör hon och hennes polare en ritual för att frammana varelsen gynnaren som ska hjälpa till. Ja, vi vet ju alla hur väl sånt där brukar gå i skräckhistorier.
Och den här mixen är det som jag gillar så himla mycket med Gynnaren. Det hade kunnat vara en realistisk roman om hur jävligt det är att vara cykelbud och ha oansvariga föräldrar, eller om dagens subkulturer hos ungar i 15-årsåldern. Det hade kunnat vara en mycket längre bok. Men det är det inte det. Det är pang på. Som många skräckfilmer man har hyrt på VHS en gång i tiden. Och det funkar otroligt bra.
Med enkla men effektiva penseldrag målar Tellgren och Metso upp förutsättningarna, skapar trovärdiga rollfigurer som i alla fall jag bryr mig om. Gynnaren kommenterar antagligen bättre än alla debattböcker som har skrivit i ämnet hur det är att vara cykelbud, eftersom jag känner för Elsa, och eftersom det som drabbar henne utöver kunderna verkligen förstärker känslan. När fantastik är som bäst visar det verkligheten genom en annan lins och vi förstår den bättre. Och det gör verkligen Gynnaren.
Skräckinslagen är bra och trovärdiga. Klart vi köper att kidsen gör ritualer de har läst om på nätet, och eftersom författarteamet så varsamt låter oss förstå att det nog inte var en så bra idé så är vi med från början och vi tappas inte bort när de övernaturliga drabbar oss och skräckmomenten stegras. Kontraktet mellan läsaren och författarna är tydligt och vi tror på det vi läser.
Det är en kort bok, det är det. Min första tanke när jag läst klart är att det hade kunnat vara längre, men när jag funderar på det undrar jag snarare: varför då? Gynnaren levererar, och den levererar som kortroman. Gott så. Eller snarare: grymt så!
Med trilogin Sönderfallets symfoni etablerar sig Mattias Kuldkepp som en av Sveriges främsta fantasyförfattare. I serien som tar sin början med Skärvor av en brusten värld har han skapat en mycket intressant fiktiv värd och en gripande historia. Nu kommer äntligen den tredje och avslutande delen och jag är naturligtvis intresserad av att få höra lite av Mattias tankar om böckerna och om fantasylitteratur.
Hur kom du in på fantasy och vilka författare har inspirerat dig?
Fantasy och science fiction har legat mig varmt om hjärtat sedan jag var barn. Äventyrsspels översatta verk med författare som Michael Morcook, Terry Pratchett, Fritz Leibers, Barbary Hambly och Robert E. Howard var tidiga inspirationskällor liksom rollspelet Drakar och Demoner med Nils Gullikssons numera klassiska illustrationer. De ledde mig vidare till genreförfattare som Ursula K. Le Guin, J.R.R. Tolkien, Robert Asprin och Robert Jordan samt filmer såsom Willow och Den oändliga historien. På senare år har jag annars hämtat inspiration från författare som Joe Abercrombie, Scott Lynch, Robin Hobb, Patrick Rothfuss och George R.R. Martin där jag funnit en fantasy som fått mogna och divergera.
Man får ju onekligen intrycket av att det finns rikt med bakgrundsmaterial till din värld. Hur mycket av det som vi får utdrag ur har du skrivit – ligger till och med din alldeles egna Silmarillion i byrålådan?
Jo, nog är det en bred och genomarbetad värld – jag har lagt ned många långa timmar på att få den att kännas genuin. Det finns massvis skrivet som aldrig hittat in i berättelsen, men kanske inte riktigt någon Silmarillion. Mina anteckningar är snarare en spegling av den kreativa villervallan i mitt huvud, och även om en del är strukturerat så är mycket en salig blandning av tankar som fångat mig innan och under resans gång, så ingen färdigskriven ”De åttatusen stegen”, ”Irrfärder” eller ”Magins väsen” som väntar på slutredigering.
Det är ju en ganska egenartad värld som du har skapat i och med att den rent fysiskt har gått sönder. Kan du berätta lite om idéen bakom världen?
Jag ville ha en värld som redan vid en första anblick stack ut från mängden, och då det är många trasiga öden som man får följa genom böckerna så tyckte jag det passande med en trasig värld. Tanken med de lika sävliga som väldiga uruldraqerna som transporterar flygande skepp mellan trasiga jordskärvor lockade fantasin. Jag inspirerades också tidigt av en scen ur den första avatarfilmen, där de seglar fram mellan flygande jordskärvor och jag försökte föreställa mig hur det skulle vara om man förstärkte tanken och planterade den i en fantasymiljö.
Något jag verkligen uppskattar är fantasy som tar ut svängarna, där det finns inslag som visar att författaren förstår att hen i en fantasyvärld kan skapa vad fanken hen vill (så längre det funkar i den inre logiken). Och det är ju något du verkligen gör i Sönderfallets symfoni, bland annat genom den trasiga världen, men också med några andra inslag. Hur resonerar du själv kring det här, och har du några exempel på andra fantasyvärldar med liknande inslag som har inspirerat dig?
Genom hela mitt författarskap har jag haft förmånen att omges av kloka personer som kommit med goda råd. Ett råd som jag minns mycket väl var just att våga ta ut svängarna. Läsare är härdade äventyrare och klarar mycket mer än man tror. Det är faktiskt mycket värre om handlingen och världen blir blek och anonym. Och om författaren dessutom är lika rädd för att förstöra som för att bygga kan läsaren invaggas i en säkerhet som trubbar av spänningen. Den som bygger stort kan också rasera stort, och det håller läsaren på tårna.
Några exempel på författare som vågar ta ut svängarna … Låt mig börja med ett exempel från hemmaplan. Oskar Källners novell Stockholms drottning tycker jag är riktigt rolig och kreativ – läs den gärna, likaså vågar Lars Carlgren ta ut svängarna rejält i allt han skriver, som till exempel i hans Cthulhu-flirtande framtidsdystopi Vägsjäl. Annars är väl vida svängar ett av George R.R. Martins absoluta signum får man väl säga, ibland till och med så att det blir för mycket av det goda. Jisses vad upprörd jag blev efter att ha läst the Red Wedding …
Gällande ovanliga men fantasieggande fantasyvärldar som inspirerat mig så måste jag också nämna Terry Pratchetts skivvärld. Hade den bokserien blivit lika populär om författaren hållit hårt i tyglarna? Knappast. Den är ett föredöme för oss alla.
Det är ett genomarbetat och varierat persongalleri i dina böcker. Hur mycket har du jobbat med figurernas bakgrund och är det någon som du är extra nöjd med?
I grund och botten är jag nöjd med samtliga figurer som jag tillfört historien, annars hade jag inte valt att forma dem på det vis jag gjort, men visst är det väl så att det alltid finns någon eller några som man är lite extra svag för. Frågar jag mina läsare samma fråga roar mig de skiftande svaren, det får mig att tänka att det finns minst en för alla att älska. Tvingas jag själv välja skulle det kanske få bli Spelemannen, Daewar eller alven Fila’aneth (som mest är en bifigur i första boken), men mitt hjärta bultar samtidigt för dem alla. Gällande bakgrund så beror mängden bakgrundsmaterial i stor utsträckning på vilken roll personen tagit i handlingen. Somliga har krävt mer (eller mycket mer), andra mindre.
Två romanfigurer är blinda, det är ju inte så vanligt att personer med funktionsnedsättning gestaltas i fantasy, och när de gör det så är det oftast perifera och stundtals rätt klichéartade bifigurer. Kan du berätta lite om dina tankar kring dessa romanfigurerna och hur de växte fram?
Det stämmer bra. Då världen som handlingen utspelar sig i är kompromisslös, stundtals rå, så tyckte jag att en blind karaktär skulle kunna förstärka känslan av utsatthet. De två personerna Daewar och Leandra har också mycket olika förhållande till sin omgivning. Medan Daewar är tillbakadragen och räddhågsen så tar Leandra för sig trots sin funktionsnedsättning, på ett sätt som skapar kontrast. Det är också ytterst lämpligt att ha mer än en blind protagonist då det figurerar en icke utpekad blind person i en central profetia och jag vill hålla läsaren osäker på vem som åsyftas, om ens någon av dem …
Den såriga syskonrelationen mellan Daewar och Adea var annars en av de tidigaste pusselbitarna att falla på plats (i likhet med relationen mellan krigardottern Olem och hennes försupne far). Det är en lång parabel som sträcker sig över alla tre romanerna. Att försöka få till intressanta och mångfacetterade protagonister har varit en av mina främsta ledstjärnor. Jag tror att varje människa har stunder av hjältemod och kärleksfullhet. Men även hos de bästa finns där stunder då vi tvivlar, är rädda eller till och med fega. Därför ska mina romanfigurer dras med samma goda och dåliga sidor.
Är det någon svensk fantasy som du själv vill rekommendera?
Det finns gott om fin svensk fantasy för den som tar sig mödan att gå förbi de hyllorna på sfbokhandeln. Inom kategorin finstämd fantasy vill jag rekommendera Maria Turtschaninoffs böcker om Maresi och Karolina Bjällerstedt Mickos Till Esperani-serie och på den episka fronten skulle jag vilja slå ett slag för Erik Granströms Svavelvinter-epos och Marcus Olaussons Serahema Saporium-trilogi.
Slutligen: trilogin är i mål. Hur känns det, och vad händer nu?
Hur det känns? Fantastiskt! Jag är otroligt nöjd med hur trilogin funnit sin slutliga form, och även om det också finns ett mått av saknad i att nu vara färdig så finns det så mycket nytt spännande att se fram mot. Den absolut närmsta tiden planerar jag bara flyta med, det är fullt upp med events, praktiska göromål och annat kring boksläppet så det blir inte mycket tid över till annat, sedan så längtar jag också åt att ge mig själv lite mer utrymme åt andra helgaktiviteter än enbart skrivande. Jag har försakat mitt läsande de senaste åren och det finns en uppsjö av nyskapad populärkultur att gotta sig åt. Ska bland annat spelleda lite Drakar och Demoner under hösten. Sen har jag ju familjen att tänka på också. Men förr eller senare så kommer tangentbordet att sjunga sin locksång. Huvudet snurrar redan av spännande idéer, men för tillfället avvaktar jag och ser var hjärtat för mig.
Det tog lite längre tid än avsett att utse vinnare i tävlingen som jag utlyste i slutet på juli – men det blir förslaget Minas Tirith som vinner!
Tack all som har kommit med förslag på fiktiva städer som ni vill besöka, jag återkommer säkert med en ny tävling!
Det dök upp ett minne på Facebook att det i dag (28 juli i nådens år 2023) är tio år sedan jag avslutade första utkastet till det som blev min fantasyroman Klockan och spegeln.
Så här skrev jag i en statusuppdatering:
”Så det är med andra ord väldigt passande att jag precis har avslutat första utkastet till en roman – en fantasyroman som det dessutom har varit väldigt roligt att skriva och som jag helt ärligt tror kommer att bli bra när jag är färdig med alla bearbetningar.”
Det tog ytterligare några år innan boken faktiskt såg dagens ljus, och visst blev jag nöjd med den. Och precis som med mina andra böcker så är den också väldigt snygg – David Janséns omslagsteckning är helt fantastiskt – och försäljningsargumentet att den gör sig bra i bokhyllan även om du inte gillar den håller även för den här boken!
Givetvis måste ett sånt här jubileum firas, och varför inte med en tävling? Priset är naturligtvis ett signerat ex av boken! Eftersom den fiktiva staden Gytet Malor spelar en stor roll i Klockan och spegeln så tänker jag att den som vill vara med i tävlingen i all enkelhet får skriva sin favorit bland fiktiva städer i kommentatorsfältet och den 11 augusti 2023 utser jag en vinnare (det kan bli tröstpris i form av någon antologi jag medverkar i)!
”När jag läste denna så fick jag lite nostalgi-känsla av de böcker man läste som ungdom, t.ex. Ursula Le Guin, C.S. Lewis och Tokiens Bilbo, och att kunna sätta sig bredvid dessa klassiker är inte fy skam. /…/ Detta kan komma att bli en framtida klassiker bland ungdomsfantasy.” – Från bloggen Håkans hylla
Nästa år kommer äntligen min nya novellsamling att få se dagens ljus! Det är min fjärde bok och tredje novellsamling och planen är att den ska släppas lagom till bokmässan 2024 på Catoblepas förlag.
Catoblepas har en ganska liten utgivning, men med en mycket hög kvalitet på böckerna. Vi pratar om förläggaren Lupina Ojalas fina böcker, bland annat från världen Yddrios, Marcus Olausson episka serie Seraphamia Saporium samt Andrea Grave-Müllers novellsamling Runristaren. Så jag är mycket hedrad att få vara med i det här sällskapet och ser fram emot att det kommande arbetet med manuset.
Novellsamlingen har ännu ingen titel, men jag kan säga så mycket att samtliga noveller nog får kategoriseras som urban fantasy och utspelar sig bland annat i Göteborg, Lund och Kairo.
Lagom till jul kommer det förresten komma en separat novell från mig, men mer om det senare!
Läsåret 2022
Under nådens år 2022 läste jag allt som allt 52 böcker, vilket alltså blir ett genomsnitt på en bok per vecka, och det kan jag väl ändå känna mig riktigt nöjd med. Särskilt som det brukar vara mitt inofficiella läsmål.
Men en mycket viktigare fråga än hur många böcker som jag läste är om jag läste något som var bra. Jodå, det gjorde jag.
Under det gångna året har jag fortsatt att förkovra mig på svensk fantasy, inte minst med inriktning på fantastik som utspelar sig i Göteborg. Jag höll nämligen ett föredrag på just detta tema under Majornas bokmässa, och behövde därför fördjupa mig lite. De böcker som jag främst kan rekommendera på detta tema är Fredrik P Winters Grävlingen, Frida Windelheds Järnvärld och Christin Ljungqvists Kaninhjärta.
Och när jag ändå är inne på ämnet svensk fantasy så vill jag passa på att lyfta Mattias Kuldkeps mästerliga Skärvor av en brusten värld och Jenny Greens fina novellsamling Färdvägar. Två mycket bra böcker som lästes under förra året – den sistnämna har jag också recenserat.
2022 var också året jag hittade tillbaka till Stephen King, mycket tack vare Jonas Strandbergs fina podcast Stephen King-podden som inspirerade mig att sätta tänderna i några av skräckmästarens tegelstenar. Fyra King-böcker blev det och där sticker väl framförallt The Institute ut som en riktigt bra bok som också håller hela vägen.
Mitt problem med King är att hur duktig berättare han än är så blir han ofta för långrandig – vilket till exempel visar sig i 11/22/63. Även om det är en fin och nästan lågmäld bok för att vara King så har den alldeles för många transportsträckor för att jag helt skulle fastna. Visserligen är en av poängerna med boken att den ska låta sig ta tid, men hade ändå mått bra av att få vara minst hundra sidor kortare.
Men jag har i alla fall fått lite blodad tand på King igen, och apropå tegelstenar är frågan är om jag inte ska våga mig på den långa versionen av The Stand under 2023. Vi får se.
En bok som jag länge varit nyfiken på och äntligen läste är Indra Das The Devourers, en sorts urban fantasy om varulvar i Calcutta som jag fick rekommenderar på Eurocon i Amiens för några år sedan. The Devourers var också mycket bra och en bok jag varmt rekommenderar.
När jag går igenom min läslista så ser jag att det verkligen har varit en stor majoritet fantasy, skräck och science fiction. Inget fel i det eftersom det är litteratur jag uppenbarligen gillar, men jag gillar också att variera min läsning och kan njuta av riktigt välskriven realistisk fiktion.
Jag väldigt snabb med att reservera en bok av Annie Ernaux på biblitoteket när det kungjordes att hon fick nobelpriset i litteratur. Det blev den korta boken Regarde les lumières mon amour som är en sorts dagbok med reflektioner från ett stort snabbköp i en förort till Paris. Välskriven med precisa observationer. En annan realistisk bok jag uppskattade mycket var Henrik Sjöbergs Smugglarna från paradiset, en rolig skröna som baseras på det faktum att Nordkoreas ambassad i Stockholm försörjde sin verksamhet på smuggling under 1970-talet.
Så, det var lite av vad jag läste under förra året. Vad kan du rekommendera av det du läste?
I den hyfsat strida strömmen av svensk fantastik som har getts ut under de senaste åren är novellsamlingar något underrepresenterade. Det har naturligtvis sina förklaringar, en är att det inte säljer tillräckligt mycket, men eftersom jag är väldigt förtjust i novellformatet (kanske inte överraskningar med tanke på att jag själv har gett ut två novellsamlingar) så tycker jag det är lite synd.
Men å andra sidan blir jag desto gladare när det dyker upp svenska novellsamlingar. Med fantasynoveller! Och jag blir extra glad när de är så välskrivna som Jenny Greens debut Färdvägar.
Samlingen består av tio noveller som alla på något sätt kan klassificeras som fantasy. Vissa är en stort samtidsfantasy, en variant av vår värld med magiska inslag, och ytterligare några noveller utspelar sig en sekundärvärld. Det finns vissa saker som pekar mot att det kanske är samma sekundärvärld, men det ska jag för säkerhetskull låta vara osagt.
Helt klart är dock att Jenny Green väldigt fint etableras oss i sekundärvärlden och inte tvekar att låta oss känna oss hemma med ganska få berättartekniska medel. Green förstår att hon skriver för en läsekrets som fattar att det är fantasy och ödslar därför inte mycket tid på att förklara den värld som är skådeplats för historierna. Det är ju ändå en speciell konst att avgöra vad man ska eller inte ska ha med i det kortare formatet och det är något Jenny Green behärskar väl.
Ett exempel på det här i novellerna Källan 1 och 2, där vi mer eller mindre doppar fötterna i ett större världsbygge och anar en gedigen bakgrundshistoria. Det gör ju att jag som läsare bli trygg i förvisningen i att författaren kan hantverket och därmed kan njuta till fullo av de fina och välskrivna novellerna.
Även i de som utgår från vår egen värld tycker jag att hon behärskar konsten att etablera de magiska inslagen på ett bra sätt och personernas reaktioner blir trovärdiga inför det som händer. Här briljerar Green främst i All hennes livskraft, som kanske också är samlingens starkaste novell. Vackert, stämningsfullt men också skrämmande.
All hennes livskraft är också en bra exempel på ett av samlingens genomgående teman: relationer. För något gemensamt för novellerna är just möten mellan människor och hur olika situationer för oss att reagera på olika sätt, hur vi bryr oss om varandra och agerar tillsammans. Jag uppskattar dessutom hur bra hon är på att skriva om relationer – och i alla fall jag tycker att det här i bland kan vara en lite svagare ingrediens i mycket fantasylitteratur vilket gör att jag menar att det här tillför något.
Jenny Greens Färdvägar en mycket fin novellsamling, och jag hoppas att vi får se mer av författaren. Tyvärr finns den endast som e-bok, men även om man som jag föredrar att läsa en pappersbok så är trots allt novellformatet helt OK för e-böcker. Så tveka inte, ladda ner Färdvägar till din platta eller telefon!
Eric Leijonhufvuds böcker om vattenfolket: Vattenfolkets land (1981), Fodams uppdrag (1982) och Vägen till vattnet (1985) torde vara den andra svenska fantasytrilogin efter Bertil Mårtenssons Maktens vägar (som gavs ut 79 – 83).
Författaren var även stadsarkitekt i Sala och förutom detta så är det knapphänt med biografiska uppgifter om honom. Även om han faktiskt har en wikipediasida går det inte att få reda på mer om honom än att han började skriva böckerna när han arbetade för Sida i Botswana och gick bort redan 1989. Vad som inspirerat honom, vilka fantasyböcker han själv läste och annat kring hans litterära ambitioner har jag inte hittat något om, så om det är någon som läser det här och vet mer om Leijonhufvud – hör göra av er.
Vattenfolkets land är lite av en särling bland fantasyböcker. Det är inte särskilt bra och det är en ganska undermåligt världsbygge, men det finns i alla fall ett frö som intresserar mig en aning.
Det hela utgår från vattenfolket, som lever isolerat vid en stor sjö, och hittebarnet Heydran som efter att hans adoptivföräldrar har dött lever utstött av samhället på grund av att han kommer utifrån och har lite annorlunda utseende (mörkt hår, hör och häpna).
Heydran slängs ut på lite äventyr tillsammans med kamraten Remar, de slåss mot vattenmonster, utforskar nya världar och möter framförallt kvinnor som inte vill göra något annat än att rulla runt i sänghalmen med våra hjältar. Heydran är lite av en Mary Sue (alltså en figur som klarar det mesta) och han gör hjältens resa genom den första boken. Ingen blir förvånad hur det slutar för honom om man säger så.
Världsbygget känns faktiskt lite småintressant till en början. Även om Leijonhufvuds inte riktigt lyckas särskilt bra med sin gestaltning så får han ändå till vattenfolkets historia och kultur på ett ganska hyfsat sätt. Här finns en tanke, här finns en bakgrund.
Men när sedan Remar och Heydran färdas ut i världen så faller det mesta ihop som ett korthus. Jag får inte så mycket grepp om de olika kulturerna, jag får inte grepp om världen.
Skillnaderna mellan i den teknologiska utvecklingen hos olika kulturer är väldigt stor. Jag kan väl i och för sig köpa att ett enskilt isolerat folk lever på stenåldersnivå samtidigt som det finns högkulturer i mer klassiska kvasimedeltiden (enligt fantasymodell 1A) runt hörnet, men när de kommer dragandes med kanoner blir det en stor krock. Jo, jag vet att Kina utvecklade krut på 800-talet, men ska liknande utveckling skett i en fiktiv värld så behöver jag lite mer kött på benen i historien för att det inte ska kännas som om författaren slängt in vad hen tycker är coolt.
Kanoner är ju en sak, men det är också annat som inte heller ihop i världsbygget. Jag får till exempel inget riktigt grepp om religionen i böckerna, vilket nog kommer sig av att Leijonhufvud själv inte hade tänkte igenom det så noga. Ibland talas det om gud (som den ende guden), men förutom ett märkligt kloster i en av böckerna är det inte så mycket organiserad religion. Visst, religion är kanske inte behöver vara det viktigaste i en fantasyvärld, men kan vara nog ett nog så viktigt element för att skapa en historia och ett sammanhang.
Eric Leijonhufvud är inte heller, vilket jag hintade tidigare, någon större stilist. Prosan är ganska platt och beskrivningarna lyfter aldrig. Jag hade ju ändå hoppats på att en arkitekt måhända skulle kunna beskriva städer och byggnader lite mer levande, men beskrivningarna är svepande och allt som oftast begränsade till uppräkningar av föremål. Texten andas inte, texten lever inte. Jag ser knappt platserna framför mig, jag får knappt några intryck av miljön.
Leijonhufvud är i alla fall socialt och politiskt medveten. Det läggs en hel del tid på att fundera kring till exempel orättvisor. Det fridfulla och jämlika livet hos vattenfolket ställs i kontrast mot städerna med sina enorma klasskillnader. Men eftersom det alldeles för övertydligt så intresserar det inte heller särskilt mycket.
Dessutom så står den sociala medveten i stark kontrast mot sexismen som genomsyrar framförallt de två första böckerna. Kvinnor är alltid redo att ha sex, männen tycker inte det är problematisk om de ligger med andra än sin partner (men kan bli väldigt svartsjuka om de anar att kvinnan i förhållandet tittar åt någon annan). Dessutom är det inte ovanligt att männen mer eller mindre tvingar på sig sex.
Det blir som värst i den andra boken, när huvudpersonen Fodam blir upprörd över hur kvinnorna behandlas i ett strikt patriarkalt samhälle han besöker. Gott så, men hans omtanke förtas av att han själv våldtar en kvinna redan i första kapitlet och aldrig uttrycker någon ånger över det.
Vän av ordning börjar nog vid det här laget undra varför jag överhuvudtaget läste dessa böcker och om det överhuvudtaget finns några försonande drag.
Och ja, det får jag väl ändå erkänna att det gör. I alla fall lite här och där. Som jag nämnde så blir jag lite intresserad av vattenfolkets kultur efter inledningen i den första boken, Vattenfolket land, och boken får upp ett rätt bra tempo efter den inledande tredjedelen. Leijonhufvud skapar trots allt en någorlunda spännande historia och rent berättartekniskt så blir det också ett bra driv när han varvar historierna om vad som händer med de två huvudpersonerna när de har splittrats.
Den avslutande boken, Vägen till vattnet, har dessutom en intressant premiss eftersom den har två spår: dels en historia som utspelar sig i en sorts nutid när en familj turistar på platser där de två första böckerna utspelade sig och dels kortare historier från samma tidsperiod som de två första böckerna.
Vissa av de kortare historierna är helt OK och knyter på ett hyfsat tillfredställande sätt ihop den berömda säcken. Det är också rätt intressant idé att läsa om hur världen ser ut 600 år senare, även om jag tyvärr inte tycker att Leijonhufvud utför det särskilt bra och dessutom rör till sitt världsbygge ännu mer, bland annat för att han är så otydlig kring om det skulle utspelas sig i ett fiktivt land i vår värld eller ej.
(Den uppmärksamme läsaren noterade kanske nu att jag inte nämnde något positivt om den andra boken. Det är helt korrekt, jag kan faktiskt inte hitta något förlåtande att säga om Fodams uppdrag.)
Nåväl, jag behöver inte uppehålla mig vidare vid de här böckerna. De har ett historiskt värde som en av de första svenskspråkiga fantasytrilogierna, men det är verkligen ingen stor litteratur och har knappast hjälpt till med att förbättra svensk fantasylitteraturs rykte.
En sak som jag reflekterade över att de ändå gavs ut på ett av Sveriges största förlag, medan Bertil Mårtenssons Maktens vägar (som ju kom ut ungefär samtidigt) gavs ut på ett mindre. Då som nu är det småförlagen som bär svensk fantasy på sina axlar.
Kosmisk fasa som barnteater? Är det, handen på hjärtat, verkligen en så himla bra idé? Vill vi att våra barn ska vakna om natten, mumla något om sjunkna städer och döda men drömmande gudar och med vild blick förklara att de inte riktigt kan beskriva det som skrämmer dem?
Med facit i hand – det vill säga efter att ha sett Backa Teaters uppsättning av HP Lovecrafts Färger från yttre rymden – så kan jag meddela att svaret är ett rungande JA! Det är en synnerligen god idé.
Jag blev nyfiken på pjäsen redan när jag fick höra att den var på gång före pandemin så när teaterscenerna äntligen öppnade i höstas var jag snabb med att boka biljett till mig och min nioårige son.
Han är egentligen inte så förtjust i skräck, men börjar bli hyfsat marinerad i nördkultur och har full koll på vem Cthulhu är. När jag på bussen till teatern frågade honom om han kunde komma på några fler av Lovecrafts monster/gudar var det bara kungen i gult som han kom att tänka på. Vet inte om det är bra eller dåligt att han till och med har koll på RW Chambers skapelser …
Teaterföreställningen i fråga är bara löst baserad – eller snarare inspirerad – av Lovecrafts novell The Colour out of Space och är ju i ärlighetens namn ingen skräckpjäs. Den har snarare ett ganska filosofiskt anslag vilket jag uppskattade.
En något modifierad variant av novellen utgör en sorts bas för den tämligen fragmentariska pjäsen – från den ursprungliga meteoritkraschen görs ett antal tidshopp tills vi slutar i hösten 2021 (till och med några dagar efter speldatumet, en snygg detalj som jag uppskattade).
Runt det här ställs frågor om det går att beskriva det obeskrivbara, om det går att förklara det oförklarliga. Och hur vi hanterar att det kan finnas saker i universum som vi kanske inte förstår.
Det här är ju, enligt min ringa mening, tämligen tydliga teman från Lovecrafts historier och minst lika viktiga som de rena skräckelementen. För på något sätt är ju skräcken en fond för andra frågeställningar, ett sätt att kunna resonera och berätta om vissa ämnen. Och genom att fokusera på det här har Backa Teater lyckats bra med att fånga en viktig essens från Lovecrafts verk.
Samtidigt så finns det några små element av skräck och av vansinne. Som gammal Lovecraftfantast som har spelat rollspelet Call of Cthulhu väldigt mycket är det ju extra roligt att se hur de gestaltar reaktionen hos de som tittar direkt på meteoriten och dess märkliga och obeskrivbara färg. Det är allt från nervösa fnitter till rena och skära vansinnesutbrott. I rollspelstermer är det med andra ord SAN-loss vi pratar om här.
Roligt i det här sammanhanget är att det som den nioårige sonen tyckte var bäst var den scen som hade tydligast skräckinslag. För det får man inte glömma bort, barn kan ju mycket väl uppskatta det lite läskiga, det lite farliga. Se bara på mörkret som ofta förekommer i Tove Janssons böcker.
Sen ska vi ju inte glömma bort att det är barnteater vi pratar om hur – med en ungefärlig yngre åldersgräns på nio år – och allt berättas med barnteaterns estetik. Det här tas delvis uttryck i något överspelande men samtidigt också i en lekfullhet, en möjlighet att ta ut svängarna som man kanske inte alltid ser i vuxenteater. Skådespelarna är dessutom duktiga, de är väldigt närvarande och bär snyggt pjäsen i mål.
Så Backa Teaters initiativ att dra upp den gamle skräckmästaren på teaterscenen för barn är helt enkelt mycket lyckat och har ni möjlighet kan jag varmt rekommendera att ni går och se den!
Fria funderingar om läsvärd litteratur
Vart vill du åka?
Mina Tankar om Spel
Ett maratonbloggprojekt om Trekiversumet.
En blogg om skräckfilmer och skräcklitteratur
En vikingatida fantasysaga
Litterära debutanter om drömmar, ångest och vedermödor
Everything about Trombone
Indie/Folk From The North
This Must Be the Place - Om platser, berättelser och Göteborg.
Indistinguishable from magic.
Att förverkliga en dröm
"När en bok och ett huvud stöter ihop och det låter ihåligt, är det inte säkert att det är bokens fel." - Georg Christoph Lichtenberg
Just another WordPress.com site
livet och skrivandet
Blogg om SF, Fantasy och Skräck i vid bemärkelse
En samlingsplats för allt som skapas vid mina sinnens fulla bruk och bortom.
Skymningssång 