Vinn superhjälteantologi

För ungefär en månad sedan släpptes den eminenta antologin 13 svarta sagor om superhjältar. Jag är väldigt stolt över att medverka med en novell i samlingen som hittills har fått ett bra bemötande – läs till exempel recensionen i webbtidningen Barrikaden: Superbt om svenska superhjältar. 

13ss_superhjaltar

Vill du också läsa samlingen? Det går naturligtvis bra att köpa den på till exempel adlibris, bokus eller sf-bokhandeln, men du kan också göra ett försök att vinna den eftersom jag här och nu utlyser en liten tävling med ett exemplar av antologin som pris.

För att vara med i tävlingen behöver du skriva en limerick om superhjältar i det här inläggets kommentarsfält och när tävlingstiden har gått ut vinner helt enkelt den som enligt mig har skrivit den bästa limericken.Det går bra att skriva mer än en limerick och det är så klart bra om du skriver med någon form av kontaktinformation också, om det nu skulle vara så att du vinner.

Tävlingen håller på till och med den femte augusti! Kör hårt!

Annonser

Brev från Cosmos

Skrotletarrobot_webUnder förra sommaren föddes idén att i alla enkelhet göra en novelltidskrift för science fiction och annan fantastik – jag fick snabbt med mig några medlemmar i den anrika föreningen Club Cosmos och vi lyckades knyta till oss några riktigt intressanta författare.

I all enkelhet betyder ju i såna här sammanhang en himla massa jobb, men nu kan vi äntligen med stolthet presentera frukten av våra mödor, nämligen det första numret av Brev från Cosmos. Den är helt gratis och distribueras elektroniskt som pdf eller e-pub. Perfekt att ladda ner till telefon eller plattan! Mycket nöje!

http://clubcosmos.net/brev.php

Cthulhu är cool – Intervju med Lovecraftexperten Martin Andersson

Martin Andersson förtjänar verkligen epitetet ”Sveriges ledande Lovecraftexpert”. Om du har någon av de Lovecraftöversättningar som har kommit ut under 2000-talet så är det mycket sannolikt att Martin har varit inblandad i produktionen. Kanske främst som faktagranskare, men ofta har han skrivit för- eller efterord. Han har också gjort några översättningar. 

Martin är dessutom en god vän, och en aldrig sinande källa till boktips och underhållande historier om både det ena och det andra.

Minns du när du först kom i kontakt med HP Lovecrafts verk?

Jag var 11 år och inne i en mycket stark SF-fas. Jag läste all SF jag kunde lägga vantarna på, och hade lyckligtvis tillgång till en förvånansvärt bra SF-hylla på biblioteket i Slöinge. Men jag sökte med ljus och lykta överallt efter något nytt inom genren, och snubblade då över en bok i min fars bokhylla – en av volymerna som han fick av sin första chef efter att hon tyckte att det såg lite tomt ut i hans bokhyllor. Boken ifråga var Torsten Jungstedts antologi STORA SKRÄCKBOKEN från 1959. Skräck var egentligen inte min grej, men en av novellerna hade en trevligt SF-klingande titel: ”Färg bortom tid och rum”. Jag läste den – och den skrämde mig från vettet.

Sedan gick det flera år innan jag läste Lovecraft igen. Detta andra tillfälle kom när jag var 14 och hade börjat spela rollspel (mest Mutant och Drakar och Demoner). En artikel i Sinkadus, och en annan i den då nystartade svenska Conan-tidningen, hade nämnt Lovecraft och Cthulhu, och jag tyckte det senare namnet lät väldigt fascinerande. Sålunda spårade jag upp CTHULHU 1 på stadsbiblioteket i Falkenberg – och fick en smärre chock när jag i den återfann ”Färg bortom tid och rum” (som fortfarande gör mig lite illa till mods)!

Vad var det som du fascinerades av?

Miljöerna och uppfinningsrikedomen. Lovecrafts miljöer är minutiöst beskrivna – i synnerhet hans New England-miljöer, där han verkligen kan släppa loss fullständigt i lyriska hyllningar till mansardtak och solfjäderformade portöverfönster (eller vad det nu skall kallas på svenska). Och hans varelser är unikt groteska och skildrade med samma intensiva inlevelse – se bara på den vidriga beskrivningen av Wilbur Whateley i ”The Dunwich Horror” och den kyligt kliniska skildringen av De gamle i ”At the Mountains of Madness”.

Till detta kan man lägga en känsla av ärlighet och äkthet – Lovecraft jobbade hårt på att alla detaljer som var rotade i verkligheten skulle vara realistiska, och det hjälper läsupplevelsen mycket.

I dag kommer det väl inte ut någonting om eller av Lovecraft i Sverige som inte har passerat dig – du har översatt, skrivit för- och efterord och faktagranskat de flesta av de senaste årens utgåvor. Hur var din resa från entusiast till ”ledande expert”?

Den har jag mest Rickard Berghorn och Aleph Bokförlag att tacka för. När jag fick reda på att Aleph skulle ge ut ”The Dream-Quest of Unknown Kadath” på svenska (det måste ha varit 2003 någon gång) skickade jag ett mejl till Rickard för att höra mig för vilken textversion som skulle användas – det är en ganska komplicerad historia, men i korthet kan man säga att felaktiga nytryck av nytryck av nytryck, med hela tiden nyintroducerade fel, helt och hållet dominerade Lovecraftutgivningen fram till 1980-talet, och de är tyvärr fortfarande vanliga.

Rickard bekräftade att Aleph skulle använda de korrigerade texter som togs fram av experten S. T. Joshi på 80-talet, baserade på originalmanuskript och förstautgåvor, och erbjöd mig (eller om det var jag som erbjöd mig – jag minns inte) att granska översättningen. Senare fick jag även fackgranska Mattias Fyhrs fascinerande studie DÖD MEN DRÖMMANDE. Och på den vägen är det.

Mitt viktigaste bidrag hittills anser jag är min korrekturläsning av andra tryckningen av Barnes & Nobles kompletta Lovecraft-utgåva på engelska – på bortåt 1100 sidor missade jag bara runt ett dussin tryckfel (som är kända hittills). Och information från min artikel om Lovecrafts dikt ”Regner Lodbrog’s Epicedium” finns nu citerad i nyutgåvan av Lovecrafts samlade poesi.

Martin Andersson håller föredrag om Lovecraft på science fiction-kongress Norcon 26 i Oslo.

Martin Andersson håller föredrag om Lovecraft på science fiction-kongress Norcon 26 i Oslo.

Vad tror du att det är som gör att intresset för Lovecraft fortfarande är så stort?

Jag tror att det är väldigt många olika saker som samverkar och jag kan bara lista några av dem:

* Hans skapade värld är så distinkt och originell att den låter sig lånas till så många olika tolkningar. Vi har sett Sherlock Holmes i Cthulhu-miljö, SF i Cthulhu-miljö, noir i Cthulhu-miljö, Fritz Leiber-pikareskaktiga äventyr i Dreamlands-miljö, o. s. v.

* Redan medan Lovecraft levde lånade hans vänner idéer av honom, och vice versa, som ett slags stort, invecklat internskämt. Man kan med andra ord säga att Lovecrafts Cthulhu-mytologi är en av världens första ”shared worlds”.

* Det finns så många olika bottnar i Lovecrafts verk. Någon kritiker uttryckte det som ”Come for the cool tentacles; stay for the cosmicism”. Det går att läsa Lovecraft som renodlad pulpunderhållning, men han hade en väl genomarbetad uppfattning om hur världen och tillvaron var beskaffad, och även om man inte delar hans mekanistiska materialism så ger den ett djup till hans verk som troligen är svårt att hitta i andra pulpnoveller från den tiden.

* Lovecraft som person är fascinerande. En del av det beror på den delvis felaktiga image som odlats inom populärkulturen ända sedan han dog, men även om man bortser från den är han en intressant person, som i otaliga brev och essäer dokumenterade sitt liv – och sin samtid.

* Cthulhu är cool – det bara är så.

Vilka är de vanligaste missuppfattningarna om Lovecraft och hans verk som du stöter på?

* Att Lovecraft var en konstig enstöring som aldrig lämnade sin lägenhet. Det är sant att han hade en del mycket bestämda och egenartade idéer, men inte mycket märkligare än att föredra en viss typ av donut framför en annan. Han var från 1914 och fram till sin död 1937 medlem av minst en och ofta flera amatörskribentorganisationer, där han umgicks med mängder av folk och faktiskt var en mindre celebritet. Han hade aldrig gott om pengar, men vad han hade lade han med glädje på resor kors och tvärs över USA – både för att beskåda sevärdheter och för att besöka sina vänner. Vid ett tillfälle samtalde han i 25 1/2 timme med pulpförfattaren E. Hoffmann Price, som han just träffat. Och han älskade att vara utomhus i naturen, och var fruktad i sin bekantskapskrets för sitt outtröttliga promenerande.

* Att det fanns en koppling mellan Aleister Crowley och Lovecraft. Påståendet att Lovecrafts hustru Sonia skulle ha umgåtts med Crowley är rent nys och kommer från den löjeväckande Simon-versionen av NECRONOMICON.

* Att svartkonstboken NECRONOMICON finns på riktigt. Lovecraft var redan under sin livstid tvungen att förklara för folk att ”Nej, jag hittade på den”. Sedermera har det kommit ut en uppsjö av mer eller mindre begåvade versioner av den fruktade boken, hopsnickrade av folk som vill göra sig en hacka på fenomenet.

Vilka är dina favoriter bland hans historier?

* ”Sweet Ermengarde” – för att den är nästan okänd, och för att den visar en sida hos Lovecraft som sällan framträder med någon större tydlighet i hans övriga noveller: hans lysande sinne för humor.

* ”The Colour out of Space” – för det krypande obehaget i den, och för en av de mest originella och otäcka rymdvarelser jag någonsin stött på.

* ”The Music of Erich Zann” – för att den är genuint kuslig i sin vaghet. Det händer mycket i den som aldrig får någon förklaring, och det gör den desto effektivare.

* ”The Shadow out of Time” – Lovecrafts magnum opus, i vilket han skildrar ”the Great Race” och dess seger över tiden. Tiden var Lovecrafts personliga fiende, som förstörde och förändrade alla miljöer och alla ting han var fäst vid, och dagligen förde honom längre bort från hans lyckliga barndom. Men i ”The Shadow out of Time” är det ändå han som får sista ordet.

För den som aldrig läst något – vad ska man börja med?

Det är ganska tacksamt att börja med någon av de mer effektiva novellerna, t. ex. ”The Colour out of Space” eller ”The Music of Erich Zann” (Lovecrafts egna favoriter), eller möjligen ”The Rats in the Walls” eller ”The Dunwich Horror”.

Vilka är dina favoriter bland Lovecrafts ”arvtagare”?

Det finns så många. Om man hårdtolkar ”arvtagare” och utelämnar Lovecrafts samtida, skulle jag vilja nämna

* Richard L. Tierney – Tierney blandar Lovecraft, Robert E. Howard, Robert Graves och Bibeln och får det att funka. Hans ”lovecraftiserade” version av Nya Testamentet – THE DRUMS OF CHAOS – är väl värd minst en genomläsning.

* Charles Stross – med Laundry-romanerna har Stross skapat en både rolig och genomtänkt serie som riffar både på Lovecraft och kända spionthrillerförfattare.

* W. H. Pugmire – Cthulhu-mytologins moderne prosapoet. Pugmire skriver dekadent, överhettat och gnistrande poetiskt. Lovecraft skulle nog inte ha gillat det, men by Jove, this is great stuff!

* Ramsey Campbell – pinsamt nog har jag mest läst Campbells ungdomssynder (de Lovecraft-pastischer han skrev som tonåring), men de är å andra sidan läsvärda i sig, och hans senare verk lär vara ännu bättre.

När ska du skriva den kompletta Lovecraftbiografin?

Aldrig – det har redan gjorts. S. T. Joshi gav 1996 ut en tegelsten på 700+ sidor med titeln H. P. LOVECRAFT: A LIFE, som i själva verket var en förkortad version av den biografi han släppte 2010, I AM PROVIDENCE: THE LIFE AND TIMES OF H. P. LOVECRAFT (två volymer, 1100+ sidor). Det är svårt att överträffa det herkuliska forskningsarbete som Joshi lagt ned — bl. a. har han intervjuat folk som kände Lovecraft personligen, och ingen av dessa är längre i livet. Det dyker fortfarande upp nya, spännande detaljer som varit okända, men dessa fyller mest ut luckor i den redan befintliga bilden och jag har svårt att se att någon skulle kunna överträffa Joshis bok inom överskådlig framtid.

Däremot när jag en brinnande önskan att någon dag få åtminstone medverka på en biografi över Lord Dunsany – den enda biografin hittills är överraskande ytlig, med oförklarliga luckor och fel, och jag har redan hittat mängder av intressanta data enbart med hjälp av Google Books. Vi får se vad som händer.

Novellmästarna: Charles Bukowski

Det här inlägget är skrivet av cineasten och översättaren Bellis.

Charles Bukowski var gravt alkoholiserad och framlevde sitt liv som diversearbetare på samhällets botten, bland horor, alkoholister, brottslingar och knarkare. Och han var en av 1900-talets främsta författare, en förnyare av poesin som fått otaliga epigoner, samtliga bleka imitatörer.

Charles Bukowski skrev, i form av dikter, noveller och romaner, brutalt uppriktiga, ibland dramatiserade skildringar ur sin egen tillvaro. I den värld där han levde, sent om nätterna på storstädernas billigaste barer och i missbrukarkvartar, inte minst sin egen oändliga rad av sjaskiga, billiga pensionatsrum, finns inte utrymme för den fernissa som i den vardagliga tillvaron kallas civiliserat och anständigt umgänge och uppförande. Att lägga sig till med något sådant skulle i princip vara detsamma som att begå självmord, för i missbrukets nattvärld är den sortens uppförande ingen gångbar valuta. Invånarna i den missbrukande nattvärlden är avskalat befriade från hämningar – dels på grund av hämningslösande alkohol och narkotika, dels på grund av nödvändigheten av en uppsättning naket råa känslor för att alls överleva. Och märkligt nog gör det Charles Bukowski intressant inte minst i den civliserade värld som 9 till 5-människorna bebor.

För människor i allmänhet, oavsett samhällsställning, är förstås ansatta av samma rått nakna drifter och hämningslösa känsloliv som nattmänniskorna i missbrukarvärlden, men av samma nödvändighet som nattmänniskorna inte kan kosta på sig den civiliserade fernissan kan 9 till 5-invånarna inte kosta på sig att göra sig kvitt den. Däremot har de senare inte så lite att lära av hänsynslöst uppriktiga skildringar av en tillvaro som Charles Bukowskis. De skildringarna blottlägger öppet och naket och därför till skärskådande mänskliga relationer och vad som i själva verket driver och motiverar människor. De berättar om hurdana vi är. Under ytan. Läser man Charles Bukowski utan alltför stora vanföreställningar om sig själv, erbjuder han till slut en spegel. Jaget och dess relationer till andra människor gestaltas naket och öppet och det är så här det ser ut när fernissan är bortskrapad.

Även stilistiskt är Charles Bukowski betongkonkret. Med undantag av under sin mycket tidiga diktargärning, då han producerade pretentiöst konstlade poem, skrev han dikter som är väldigt lika hans noveller, med undantag av att de innehåller färre ord. För dels har Charles Bukowskis dikter så gott som alltid en intrig, dels saknar de varje tillstymmelse till meter, dels är de som sagt ofta byggda på eller i alla fall inspirerade av verkliga händelser ur hans tillvaro. De händelserna är av och till dramatiska men behöver inte vara det, för Charles Bukowski är även en de vardagliga händelsernas betraktare, som förmedlar innebörden i det vardagliga ur en synvinkel som kan kännas som en uppenbarelse för en 9 till 5-människa. Och dessutom är hans poem inte så sällan försedda med ett överraskande slut som ställer allt han tidigare sagt i dikten i ny, skärande belysning. Sammantaget blir det en redogörelse för en händelse vars innebörd har något allmängiltigt att förmedla, ända tills den skärande belysningen nedifrån Bukowskis cyniska klangbotten vräker innebörden över ända och får läsaren att ifrågasätta sina egna, invanda tankemönster.

Vid 35 års ålder avled Charles Bukowski, efter att ha varit stupfull varenda dag i tio års tid. Men på sjukhuset lyckades man återföra honom till livet, genom hjärtmassage och andra åtgärder. När han några dagar senare skrevs ut framhöll läkaren med emfas att han inte fick dricka en droppe alkohol till i sitt liv. Därför drack Charles Bukowski när han kom hem samma kväll en blandning som bestod av till hälften rödvin, till hälften mjölk, eftersom han ansåg att det måste vara i det närmaste ofarligt. Men redan följande morgon drack han outspätt rödvin igen. Han slutade aldrig dricka alkohol, så gott som dagligen. Han blev 73 år. Men avled inte av sin alkoholism, utan i leukemi.

Under ett liv fyllt av svårt missbruk lyckades Charles Bukowski, som var lika beroende av skrivmaskinen som av flaskan, skriva över 60 böcker, även om många kom att utges postumt.

Det kan ge en fingervisning om att det inte nödvändigtvis alltid är så att alkoholism är något som måste botas. Kanske kan alkoholism och det liv den medför även skänka en skärande klarsyn som blottlägger människors mest grundlägande egenskaper.

I alla fall i de enstaka fall där den drabbade alkoholisten är en människa som utan den delen av sin personlighet sannolikt skulle ha förblivit en anställd kontorist på posten under hela sitt liv, utan vare sig något att skriva om eller någon drivkraft som fick honom att skriva.

Jag kunde inte tänka mig någon bättre än Bellis att skriva om novellmästaren och poeten Bukowski på min blogg och är väldigt glad att han ville göra det.

Bellis är översättare (har du läst någon av Lee Childs böcker om Jack Reacher på svenska har du gjort det i Bellis översättning), cineast och framförallt en intressant människa och god vän som det alltid är lika kul att sätta sig ner och ta ett par öl med.

Vid ett tillfälle när jag kände att allt jag skrev var skit så berömde han mig för en dikt – vilket betydde väldigt mycket och var en av flera orsaker till att jag fick fart på skrivandet igen (och vad det resulterade i vet vi ju vid det här laget). Bellis har helt enkelt bra smak.

Du kan läsa hans välformulerade filmrecensioner på bloggen Kinematografi: http://moviehead.wordpress.com

Intervju med Karin Tidbeck

För några år sedan var jag på besök i Malmö och fick för första – och hittills enda – besöka SF-bokhandeln där. Min blick föll på en liten bok som hette ”Vem är Arvid Pekon?”. Jag blev mycket glad då jag insåg att det var en ny, svensk fantastiknovellsamling. Jag blev ännu gladare när jag läste den för det är en helt fantastisk liten bok med märkliga, underfundiga och välskrivna noveller.

Denna lilla samling kan man säga var en språngbräda för författaren Karin Tidbeck, som också har gett ut en hyllad och intressant roman, Amatka, och håller på att bli ett stort namn internationellt – nyligen var hon till exempel nominerad till World Fantasy Award. Och nu låter hon sig bli intervjuad på min blogg.  

Du skriver ju mycket egensinnigt, och jag funderar, utan att ha för mycket kött på benen egentligen, om i alla fall inte några av dina noveller likaväl skulle kunna klassas som absurdism som fantastiskt. Var tycker du att gränsen går mellan det absurda och det fantastiska, och ska vi ens försöka dra en gräns?

Jag ser ingen konflikt eller behov av gränsdragning, det är ju en genre versus en filosofisk hållning. En fantastisk berättelse kan vara absurdistisk eller inte; en absurdistisk berättelse kan vara fantastisk eller inte. En del av mina berättelser kanske plaskar runt i absurdism, men långt ifrån alla.

Mitt förlag har just nu en tävling för att vinna min bok – kom med förslag på en ”omöjlig” novellsamling, alltså en novellsamling som är skriven av en död eller fiktiv författare. Vilken omöjlig novellsamling skulle du vilja läsa?

Jag har alltid varit sugen på att läsa Ignatius Reillys  (Dumskallarnas sammansvärjning)  verk, men vet inte om han skulle skriva en novellsamling. Förmodligen helt oläslig, men det hade varit kul.

Jag vet själv att frågan kan vara svår att ge ett kortfattat svar på, men jag kan ändå inte låta bli att ställa den: vad är det som tilltalar dig med noveller?

Noveller är ett bra sätt att utforska ett koncept eller idé, eller skriva en berättelse som behöver ett kort format. Ibland gör de ju det. För mig är det ett naturligt format att jobba i.

Finns det något hopp för den svenska fantastiska novellen?

Ganska länge trodde jag inte det, men nu har det ju dykt upp fler möjligheter att publicera, särskilt i e-format. Om folk skriver lite fler noveller är vi på god väg.

Vilka novellförfattare – och novellsamlingar – är du extra förtjust i? Finns det några som du anser att man inte under några som helst omständigheter inte får läsa?

På den första delen får jag nog säga The Birthday of the World av Ursula Le Guin, The Hidden Side of the Moon av Joanna Russ och Berättelser av Torgny Lindgren. Men det finns så många fler som bara är tokigt bra. Tiptree Award-vinnaren Kiini Ibura Salaams novellsamling Ancient, Ancient är helt fantastisk. Margo Lanagan, Kelly Link, Angela Carter, och … Tove Jansson. I stort sett alla jag har räknat upp här jobbar antingen med att riva upp gränsen mellan världarna eller att spränga gränserna för våra uppfattningar om genus, etnicitet och sociala strukturer.

På den andra delen: jag tycker det vore dumt att säga att en bok aldrig får läsas. Alla böcker kan man lära sig något av, särskilt såna som är riktigt dåliga. De jag gillar minst är väl det där feta mellanskiktet av mediokra böcker som inte gör ont att läsa men inte heller lämnar något efter sig.

Och slutligen: vad jobbar du på nu?

Mer text.

Novellmästarna: Stephen King

Om jag säger Stephen King så tänker ni väl i första hand inte på noveller, utan på romaner som är så tjocka att de skulle kunna användas som dödliga projektilvapen.

Och det är klart att det är vad han kommer att bli ihågkommen från, och det är klart att han är en grymt duktig på att snickra medryckande och skrämmande tegelstensromaner med ett persongalleri som man lätt känner för.

Men det är inte vad jag tänker på prata om nu. Jag tänker prata om Stephen King, novellförfattaren. Jag tänker tala om mannen som jämfört noveller med ”en kyss i mörkret.” Jag tänker berätta för er hur skräckmästaren också är en mästare på att bara öppna dörren på glänt och låta er ana en hel värld istället för att gå igenom den i detalj.

Jag tänker helt enkelt prata om en författare som borde skriva färre tegelstenar och fler noveller.

För att värma upp inför den här texten tittade jag lite i innehållsförteckningen till hans första novellsamling, Night Shift (en samling som dessutom har blivit belönad med Balrogpriset, bara det är ju hur fräckt som helst), och insåg hur stor roll den samlingen har spelat för mig. Det här är den sortens noveller som jag alltid velat skriva. Noveller som snabbt etablerar miljö, premisser och ger oss ett trovärdigt persongalleri över ett antal människor som känns äkta.

Det är också noveller som är så underbart skruvade – men som inte skruvar så långt att det bara blir blodbad och överdrivna skräckexcesser, utan nöjer sig med det lilla, vilket ofta duger gott och väl. ”Less is more” gäller även för skräckförfattare.

Vi har till exempel historien om företaget som verkligen, och då menar jag verkligen, ser till att du slutar röka. Vi har novellen om pojkvännen som alltid vet vad hans tjej vill ha – vilket ju naturligtvis låter bra till en början, men glöm inte att det är en novell av Stephen King. Och vi har den tragiska och skruvade historien om mannen som berättar en hemsk historia för en psykolog, utan att veta – äsch det vore tråkigt om jag avslöjade det för er. Läs själva.

King är lysande på att vända upp och ner på verkligheten och gestalta en galen idé. Hans noveller har känsla, kraft och värme. Och dessutom är hans novellsamlingar alltid försedda med dels ett underhållande förord samt ett efterord där han berättar novellernas bakgrund, vilket i alla fall jag tycker är mycket intressant.

Nä, jag blir så sugen på att läsa en novell av Stephen King att jag slutar här. Och hör ni inte mer från mig, då har jag antingen bestämt mig för att läsa om alla hans novellsamlingar. Eller så har det visat sig att jag bara är en figur i en av hans historier.

Och då kan ni ju gissa hur det har gått för mig.

Novellmästarna: Harlan Ellison

Under rubriken Novellmästarna skriver jag om några novellförfattare som jag uppskattar extra mycket och som på något sätt har inspirerat mig. 

När jag skriver det här sitter jag på ett tåg till Västerås (den svenska staden, inte fantasyvärlden där alla dör) och som lektyr har jag med mig samlingen Ensamvärk som består av ett gediget, men långt ifrån heltäckande, urval av Harlan Ellisons noveller. Jag läste ungefär en tredjedel förra sommaren, och räknar med att läsa ytterligare en tredjedel den här.

Vän av ordning undrar naturligtvis varför jag i hela världen inte läser klart samlingen när jag ändå håller på, men då har kanske vän av ordning inte läst särskilt mycket Ellison. Vilket är helt OK, för jag tvivlar på att Harlan Ellison är vän till vän av ordning.

Harlan Ellison är helt enkelt en sanslöst duktig berättare, en man med en otrolig fantasi och med ett utmärkt språk. Men han är också en krävande författare, intensiv och hård. Hans noveller känns. De berör, roar och oroar som man brukar säga.

Eller som han själv skriver i förordet till Ensamverk:

”Jag skulle komma hem till er och sticka en pappegojnäbb i ögat på er om jag trodde att någon var beredd att betala flygresan. Eftersom jag inte kan göra det erbjuder jag de här novellerna. De är avsedda att chockera, att skaka om, att verkligen vara en spark i röven, eller en spark i huvudet, vilket som nu råkar vara närmast det ställe ni tänker med.

Jag begär inte att ni ska älska mig, eller gilla mig, eller klappa på mig.

Att skriva är att föra gerillakrig.”

Att läsa för mycket av honom på en gång kan nästan ta musten ur den mest förhärdade läsare. Det är som ett riktigt gott och kraftfullt vin – inget man direkt häller i sig, utan njuter av klunk för klunk.

Det mesta Ellion skriver är science fiction, eller någon sorts fantastik, och han är utmärkt på att låta det vara små saker som skiljer världen i hans texter från vår värld.

Ta till exempel novellen The Whimper of Whipped Dogs som är en kommentar till ett mord som utfördes på en gård när ett trettiotal grannar stod och tittade på i sina fönster flera våningar upp – utan att någon ens ringde polisen. Det är starkt skrivet, och det ger en sorts förklaring till den kollektiva passiviteten hos grannarna. Det är framförallt skrivet med en äkta avsmak för det som skedde. Och det är så typiskt Harlan Ellison.

Det finns inte så mycket översatt av honom till svenska, och jag tror dessutom att de endast går att få tag på antikvariskt (se där – en utmärkt anledning att hänga på antikvariat i sommar). Men läser ni på engelska finns det ju mycket att få tag på. Och fråga mig inte vad ni ska inleda med, han har skrivit så mycket så det är bara att börja någonstans.

Och så kan ni ju alltid titta på det bästa Star Trek-avsnittet någonsin ”The City on the Edge of Forever” som skrevs av Ellison.