Läsåret 2020

Jag har hört en och annan som har uttryckt att en fördel med pandemiåret 2020 är att de har haft tid över till annat. Till exempel att läsa. För mig har det väl snarare varit tvärtom då jag inte har varit permitterad och eftersom jag har jobbat hemifrån så har jag inte kunnat utnyttja bussresan till jobbet för att läsa som jag brukar göra.

Men det betyder ju inte att jag inte har fått möjlighet att sätta mig då och då med en god bok och allt som allt har jag hunnit med att läsa 50 böcker under året. Många bra, riktigt bra till och med, och några som jag inte var lika imponerad över.

Då jag fortsätter att fördjupa mig i svenskspråkig fantasy har det också präglat läsningen till stor del. Här sticker bland annat Kristina Hårds trilogi om Kaiserarvet ut. Det är en riktigt välskriven och spännande serie med lockade ingredienser som troll, girighet och luftskepp. Rekommenderas varmt!

Jag tyckte också om Anders Björkelids Berättelsen om blodet. Även den en välskriven svensk fantasyserie. Serien som helhet är bra men den tredje boken som skiljer sig lite från de övriga är helt enkelt mästerlig.

I samma genre vill jag också rekommendera Marie Hermansons novellsamling Det finns ett hål i verkligheten och finlandssvenska Maria Turtschaninoffs gripande roman Anaché.

Men jag har ju läst annat än svenskspråkig fantasy – jag har också läst engelsk fantasy på franska! Eftersom jag läser om Ringarnas Herre ungefär vart tredje år så tyckte jag att det kunde vara intressant att ge mig an den franska nyöversättningen den här gången. Det var onekligen en intressant (och lite krävande) uppgift, men någonting som var mödan värt. Den nya franska översättningen är riktigt bra, den är varligt utförd och stor möda har lagts på att få till bra översättningar av namnen.

Till exempel så heter Frodo och Bilbo Bessac i efternamn, vilket inte bara följer Tolkiens översättningsanvisningar utan också behåller Bilbos allierande initialer. För Tolkien var det ju viktigt att herrarna hette något med väska i efternamn. Secker heter de ju i den nya svenska översättningen (och i den danska också om jag inte missminner mig) och Sacquet i den gamla franska. En besace är helt enkelt en axelväska, så det passar ju onekligen bra och blir mycket snyggare än Sacquet.

Efter den här lilla utvikningen så är det kanske någon som undrar om jag läst något annat än fantasy och det får jag ju erkänna att jag givetvis har gjort. Här kan jag till exempel rekommendera Lina Wolffs helt magnifika roman De polyglotta älskarna och Olga Tokarczuks novellsamling Spel på många små trummor.

Bland besvikelserna hittar vi bland annat en klassiker och en lite nyare bok. Klassikern var Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar. Det är väl visserligen en rätt charmig historia, men det som slog mig var hur den nästan helt saknar spänning. Ganska fascinerande för vad som väl brukar kategoriserar som en äventyrsroman.

Den andra besvikelsen var Ted Chiangs (av många efterlängtade) novellsamling Exhalation. Chiang kritiserar ju ibland för att trots briljanta idéer inte alltid når fram vad gäller personskildringar och gestaltningar.

Trots detta var jag väldigt förtjust i hans första novellsamling Stories of Your Life, där det förutom de intressanta idéerna fanns en värme som sken igenom även när gestaltningen brast.

Men tyvärr levererade inte Exhalation på samma sätt. En del av novellerna är visserligen fina och tänkvärda och funkar som bäst när han skriver utifrån sina egna begränsningar som författare. Men det som verkligen drog ner helheten var den ofantligt stolpiga och oengagerade kortromanen The Lifecycle of Software Objects som upptar en inte oansenlig del av samlingen.

Jag blev nog mer irriterad på Chiangs redaktör som hade tagit med historien i boken än på Chiang själv. Efter att jag hade tragglat mig igenom den så fick jag reda på att The Lifecycle of Software Objects har fått Hugo-utmärkelsen för bästa kortroman. Visserligen är Hugo inte nödvändigtvis någon garanti för kvalité, men att så många läsare röstar fram en så uselt utförd berättelse är bara bedrövligt. Stories of Your Life kom för övrigt ut på svenska i höstas, så mitt tips är att strunta i Exhalation och istället lägga pengarna på att stödja utgivningen av science fiction i Sverige. Och du köper den så klart på sf-bokhandeln!

Då var det betydligt intressantare att läsa Skuggan på världens botten, en samling med noveller av den säregna författaren Thomas Ligotti. Ligotti räknas av många som skräckmästaren HP Lovecrafts arvtagare. Jag misstänker att det delvis är på grund av det lite ålderstigna språket (fast till skillnad från Lovecraft så kan Ligotti skriva dialog), fast mest på grund av det tematiska idéinnehållet. Men där Lovecraft gestaltar människans ensamhet i universum med diverse ofattbara monster så är Ligottis fasa mer skugglik och det många brukar lyfta fram är hans nihilism. Dessutom är de flesta av hans noveller betydligt märkligare än Lovecrafts, riktigt ”weird” och ibland bara med en rätt ytlig handling som ram för hans tankar och språk.  Mycket intressant, men jag tror att jag förlorade 1D6 sanity points på att läsa den från pärm till pärm!

Nå, på det stora hela är jag nöjd läsåret och är naturligtvis nyfiken på vad just du kan rekommendera som du läste förra året?

Annons

Intervju med A.R.Yngve

A.R.Yngve är en av de där kreativa figurerna som under längre tid har förgyllt den svenska fantastiken. Han är såväl tecknare som författare och det är alltid lika trevligt att träffa honom på mässor och sf-kongresser. Dessutom så hade bloggen Epiloger den goda smaken att recensera min fantasyroman Klockan och spegeln tillsammans med Yngves Vaernen den fördömde. Så därför är det kul att få bjuda på en intervju med honom och jag tycker dessutom att ni ska följa hans uppmaning i slutet! 

Du har varit verksam ganska länge och gett ut en imponerande mängd böcker. Är det någon eller några böcker som du är extra nöjd över eller som betyder extra mycket för dig?

Varje gång jag blir kallad en ”produktiv” författare skäms jag inombords och tänker på alla böcker jag inte har skrivit klart. Du skulle bara veta …!

Och helt nöjd blir jag nästan aldrig. Det är alltid någon detalj jag ser tillbaka på i en bok och tänker ”Kunde ha gjort det där annorlunda”.

Bokserien ”Darc Ages – de mörka tidevarven” betyder speciellt mycket för mig eftersom jag fick idén så tidigt – redan innan jag skrev min första roman – och för att den var tänkt att fortsätta med många fler böcker. (Fortsättningen är dock försenad …)

Av alla mina böcker är det kanske fantasyromanen ”Vaernen den fördömde” som jag är mest nöjd med hur den blev, hantverksmässigt sett.

Jag har något att bekänna i det här sammanhanget: På ett rent personligt plan är det fortfarande som om jag väntar på det första riktiga genombrottet. Ibland har jag undrat om jag borde syssla med något annat, eller om jag saknar någon egenskap som kan göra mina böcker mer populära …

AR Yngve - tre böcker

Vilka författare har varit extra betydelsefulla för dig?

Alfred Bester, Fredric Brown, Tove Jansson, Frederik Pohl och C.M. Kornbluth, Stanislaw Lem, Bröderna Strugatsky, Alice Sheldon (alias ”James Tiptree Jr.”), Philip K. Dick … och andra genreförfattare som jag inte kommer på just nu.

Carl Sagans ”Cosmos” gjorde ett enormt intryck på mig – både TV-serien och boken. Den bärande idén i ”Cosmos”, att all kunskap hänger ihop som en enda rationell världsbild är liksom en ledstjärna för hur jag tänker.

Bör också nämna att jag har älskat att läsa olika humoristiska verk när jag växte upp – som t.ex. i tidskriften MAD, och många fler författare än det finns plats att nämna här.

Vad är det som lockar med att skriva science fiction (och annan fantastik)?

Faktiskt är det inte ”verklighetsflykt” som är grejen. Snarare är att skriva fantastik, för mig, ett sätt att åskådliggöra hur verkligheten är fantastisk på flera sätt – häpnadsväckande, otrolig, skrämmande, absurd, sublim… Det brukar också kallas att ”ljuga för att tala sanning”.

Eller så här: Jag har länge misstänkt att många människor skapar en mental skiljelinje mellan ”den verkliga vardagen” och det som finns bortom den. Som om bara den här planeten skulle vara ”på riktigt” och resten av universum ligger i ett fjärran sagoland. Och den tendensen har förvärrats, tack vare våra smarttelefoner. Vår världsbild har på ett paradoxalt vis krympt, trots att vi har tillgång till mer information än någonsin i mänsklighetens historia.

Det universum som vi skymtar på natthimlen, eller i historien, eller i vetenskapen, ser jag som exakt samma värld som vår ”vardagliga” verklighet. Och det försöker jag uttrycka – en slags uppdaterad ”Sense of Wonder”. Möjligen är det därför jag mestadels har skrivit SF.

Och jag älskar dessutom satir – det är väldigt tydligt i bl.a. min tidsreseroman ”The Time Idiot” och vampyrromanen ”Blood & Swine”.

AR Yngve Feb 2020 small

Det gångna året har ju som bekant varit väldigt märkligt för oss alla – hur har pandemin påverkat ditt skrivande?

Klart negativt. Inspirationen har varit ovanligt låg. Det är inte bara de omedelbara svårigheterna i vardagen, och isoleringen, som sätter käppar i hjulet för skrivandet – det är också en djupare känsla av existensiell ovisshet.

Ibland känns det som om vi alla har hamnat i en av Philip K. Dicks romaner – och vad är då liksom vitsen med att skriva fler SF-historier? Eller skräckhistorier?

Har du själv skrivit om pandemier eller farsoter? Eller kanske om andra aktuella ämnen som mindre lämpliga ledare (som t ex den orange mannen i Vita huset som vi lyckligtvis snart slipper)?

Tja … Handlingen i min bokserie ”Darc Ages – De mörka tidevarven” bygger ju på att en farsot har skapat en postapokalyptisk värld. Jag började skriva en skräckhistoria om en ännu hemskare farsot… men jag har kört fast, i väntan på hur den verkliga pandemin utvecklas.

I rymdoperan ”The Argus Project” (inte min bästa roman) är skurken en krigshetsande politiker som försöker lägga under sig hela Solsystemet. Redan år 2008 skrev jag en serie satiriska artiklar under rubriken ”Nurglon in 2008!” – där ett ohyggligt Lovecraftianskt monster försöker vinna presidentvalet i USA (och använder samma slags retorik som Sarah Palin och ”Orange Man”).

Finns det några svenska fantastikböcker som du skulle vilja rekommendera?

– Bertil Mårtenssons ”Det gyllene språnget”
– Sam J. Lundwalls ”Mörkrets Furste eller Djävulstornets hemlighet” (en underbar pastisch på SF från Jules Vernes dagar)
– Jorun Modéns ”Samael”
– KG Johanssons ”Googolplex” (och ”Biotika”, om du har mage för splatter-skräck)
– John Ajvide Lindqvists ”Hanteringen av odöda”
– Carl-Johan Vallgrens ”Den vidunderliga kärlekens historia” (ett slags fantasy för mainstream-läsare)

Jag hade ju själv nöjet att få vara redaktör för dig då din underhållande och fartfyllda novell ”Jo Carter och Kejsaren av Mars” publicerades i förra numret av Brev från Cosmos. Så därför måste jag ju fråga om det kommer fler historier om Jo Carter?

Jag är förresten tacksam för att du hjälpte mig göra den novellen bättre. Och apropå ”Jo Carter” – jag gillar att få läsarpost, men det händer väldigt sällan numera. Så om läsarna vill ha fler historier med samma karaktärer, får de gärna skriva till mig och önska det …

LÄNKAR:

”Nurglon in 2008!”:
http://aryngve.com/aboutpages/aboutnurglon.html

A.R.Yngves böcker på Amazon.se:
https://www.amazon.se/s?k=a.+r.+yngve

A. R. Yngves böcker på svenska bibliotek:
http://libris.kb.se/hitlist?q=a.+r.+yngve&r=&f=simp&t=v&s=r&g=&m=50

A. R. Yngves officiella webbsajt:
http://aryngve.com/

Den officiella sajten för bokserien ”Darc Ages – de mörka tidevarven”:
http://www.darcages.com/

A. R. Yngves radioserie ”Magiens Arv” (som sändes på NRK år 2009):
https://www.youtube.com/user/MagiensArv

Brev från Cosmos nr 9 med novellen ”Jo Carter och Kejsaren av Mars”
https://clubcosmos.net/documents/Brev_från_Cosmos-9.pdf