Intervju med Marija Fischer Odén

Marija Fischer Odén är en duktig och intressant författare som nyligen har kommit ut med sista delen i Tvåhärjtat-trilogin som är något så spännande som svensk fantasy under järnåldern.

Du har nyligen gått i mål med din trilogi. Grattis! Hur känns det?

Tusen tack! Det känns fantastiskt. Det var kanske inte helt smart att satsa på trilogi som oerfaren debutant, och jag har muttrat åt mig själv rätt många gånger. Särskilt när jag försökte få ihop alla de miljarder trådarna i sista boken: “Oberg”. Så det är grymt skönt att vara i hamn. Synd bara att inte kunna fira det ordentligt under corona.

Varifrån kommer inspirationen till Tvåhjärtat-trilogin?

Jag brukar säga att storskogarna i norra Hälsingland är min musa. Min man ärvde en rätt nedgången gård där för över tjugo år sedan, och vi har varit mycket där sedan dess. Nu har kalhyggena krupit ända in på knuten, men då var gården en liten lucka i en till synes oändlig skog. Dessutom stötte jag på en del gamla människor som bott där hela sina liv som berättade om oknytt, spöken och magiska platser. Det satte igång min fantasi. Det de berättade om skulle kanske kunna hända på riktigt i de här skogarna. Ingen skulle någonsin få veta eftersom så få människor rör sig mellan träden.

Sedan har jag varit fascinerad av mytologier i allmänhet och den fornnordiska mytologin i synnerhet sedan lågstadiet. Så det kom som naturligt. Myter och föreställningar om gudar och världens ordning har ju varit viktiga för människor i alla tider. Det måste med.

Själva historien med människorna som rör sig i de fiktiva skogarna i mina böcker växte fram medan jag skrev. Jag började med en dramatisk förlossningsscen trots att jag själv inte hade fött några barn då (jag justerade lite senare när jag hade fött mina barn). Sedan dök det upp figurer som var kantiga men välmenande, brann av revanschlusta, var i sorg, hade svårt med impulskontrollen eller bara ville vara till lags. Jag har nog fått med mig ett intresse för människor och hur vi fungerar hemifrån. Har både kuratorer, psykologer och socionomer i min närmaste släkt. (Själv är jag lärare.) Det är det som är mest spännande med berättelser – människorna och hur de fungerar och upplever saker. Vilka val de gör och hur det funkar för dem. Jag lekte bara och tog inspiration av allt möjligt som kom i min väg. Och från mig själv förstås.

Efter ett tag insåg jag att hela historien handlar om vår rädsla för det annorlunda. Det vi inte förstår. Inte för att jag hade bestämt mig för att skriva en berättelse om det utan för att det är ett ämne som är viktigt för mig. Om vad vi gör med människor som avviker eller inte passar in i de normer som vi omfamnar. Hur det är att vara en sådan avvikande människa. Kanske ett av de mest klassiska temana inom litteraturen vid sidan av kärlek.

Du skriver ju i en för fantasy lite annorlunda miljö och tidsepok, närmare bestämt under järnåldern. Vad är det som lockar med den här epoken?

Jag ramlade över info om att järnåldern var en dramatisk period med stora klimatförändringar åt det kallare och blötare. Det som hade gått att odla och försörja sig på kunde inte längre växa och folk flyttade på sig, kom i konflikt om naturresurserna, byggde fästningar och krigade. Drama är ju alltid attraktivt när en ska skriva en spännande historia, och hunger och uppbrott från det gamla är ju just det. Det händer mycket med människor och samhällen som drabbas av sådana saker.

Jag har också länge varit nyfiken på det som var innan asatron. Det vet vi otroligt lite om, men i min berättelse bestämde jag mig för att ta fasta på en teori om att det fanns en fruktbarhetskult innan asagudarna tog över. Och att vanerna kan ha varit viktiga i den. Och ja, järnåldern ligger ju innan vikingatiden.

Sedan kan det vara så att min motvallskärring har ett finger med i spelet. Att jag kanske inte var sugen på att skriva en till fantasy som utspelar sig på värdshus i en vagt medeltida miljö. Jag har läst och uppskattat jättemånga sådana böcker, och mitt nuvarande projekt drar åt det hållet, men jag ville ha lite omväxling.

Jag uppfattar det som att du är insatt i den fornordiska mytologin och uppskattar också att du ger oss en annan bild än den vi kanske är vana vid. Vad har varit din ingång när du skriver om mytologin och mytologiska figurer?

Jo, jag har gjort väldigt mycket research om fornnordisk mytologi. I en generös definition av research ända sedan jag hittade en liten bok om gudarna som sjuåring. De sagorna har följt mig sedan dess. Inte så att jag är någon expert, jag har kollat in det som intresserar mig, men jag har läst på ordentligt.

Sedan har jag orimligt många högskolepoäng i religionsvetenskap och har haft de feministiska glasögonen på i drygt tjugo år nu. Och jag är gammal fredsaktivist som tänkt bra mycket mer än genomsnittet på våldets konsekvenser. Jag kan väl säga att det här med krigiska machogudar inte känns så spännande. Är rätt less på bilden av våld som lösning och våldsamma typer som coola. Det är så lätt att tappa bort allt som går sönder av våld. Inte bara näsor och revben utan tillit, empati, trygghet, gemenskap och mycket annat. Hur lätt det är att såra någon och få dem att tappa tron på sig själva och världen. Vad som händer i den som utövar våld. Och hur svårt det är att hjälpa någon tillbaka till att känna sig trygg och våga lita på folk.

Sådant tänker jag mycket på, och då kanske jag inte går igång på den traditionella fascinationen över de krigiska gudar med svällande muskler eller brutal magi som ansetts vara viktigast i den fornnordiska traditionen. De som dricker sig fulla och slåss och luras och dödar.

Men det finns ju andra fantastiskt fantasieggande berättelser från den fornnordiska traditionen. Man kan inte annat än älska en sed som har en skaparjätte vars fötter gör barn med varandra, en manlig halvjätte som förvandlar sig till ett häststo och föder ett föl och en båt gjord av de dödas naglar. Och så de där spåren som skulle kunna vara en annan tid innan krigsgudarna. När det viktiga var livets cykel, där sådd och skörd och födsel och död var det centrala och kvinnan som livgivare stod högre i kurs. Det skulle ha kunnat vara så. Det lockar mig tusen gånger mer.

Jag tar mig en del friheter också. Till exempel genom att låta Freja, Hel och Nerthus (moder jord) vara systrar. Men ofta inspireras jag av det jag lär mig i research och försöker att ligga ganska nära det vi vet. Eftersom vi pratar om saker som på riktigt hände för tusen år sedan finns det ändå stora fina luckor i kunskapen – som jag som fantasyförfattare med glädje fyller i med mina egna fantasier.

Ett exempel på den här nyanseringen av fornnordisk mytologi är onekligen bilden av Oden – utan att vara alltför påläst så har jag förstått att synen på den enögde guden och hans bakgrund har ändrats på senare tiden och att det också har märkts i nyare litteratur där han dyker upp (som exempelvis din bokserie). Har du några tankar kring detta?

Jag har insett när jag har gjort research (för det har jag gjort – massor) att många nazister tokgillar Oden. Och om de tycker så mycket om honom drar jag öronen åt mig. I min trilogi är Oden (och hans kung i Midgård) fascister. Det kändes inte svårt att få ihop det med det jag vet om Oden. Hänsynslös, opålitlig – och vars himmelrike är att bussa krigare på varandra i ett evigt slag. Som har 147 namn som de hängdas gud, stridsfadern, illgöraren och så vidare. Enligt en del historiker var de flesta under asagudstid mest rädda för Oden. Och ja, jag har seriöst svårt för så kallade starka män med stort våldskapital.

Jag vet att han har andra sidor som handlar om mäktig magi, skaldekonst och vishet. Men även detta mynnar ofta ut i strider, kraftmätningar och mer eller mindre hänsynslös maktutövning. Det jag har läst på om fornnordisk macho- och hederskultur känns väldigt oattraktivt, och det är det jag har tagit avstamp mot.

Jag kan inte säga att jag har stött på fler böcker med en annan syn på Oden, men jag måste kolla det. 🙂

Finns det några svenska fantasyböcker som du skulle vilja rekommendera?

Oja! Hur mycket plats får jag? 🙂 Här kommer ett axplock:

Lisa Förares Varken är välskrivet, mörkt och roligt med fin skildring av kärlek mellan systrar och fotbollstokiga nornor.

Kristina Hård skriver drivet med bra karaktärer en svensk dystopi med troll (Kaisertrilogin).

Frida Hallberg skriver vackert om kärlek till naturen och andra varelser (mer troll).

Troll finns det också i de litterära norrländska Stallo och Stalpi (Stefan Spjut) – och Mats SöderLunds likaledes norrländska klimatdystopin trilogin om ättlingarna (och ja- det märks att han är poet).

Mattias Kuldkepp skriver omväxlande komiskt och episkt – och Anna Jakobson Lund tänkvärt och drivet om äventyr och kön/queerhet.

Jessica Schiefauer kan få vara med här också. Hon skriver ju om personer som byter kön med hjälp av blomsekret och dystopier och så. Alltid med samma vackra språk och fina personskildringar och brutala omständigheter.

Kanske kan man peta in finlandssvenska Maria Turtschaninoff som skriver välskriven feministisk fantasy utan militärstrategi och stora slag och Karin Erlandsson som skrivit den otroligt vackra och tänkvärda barnboksserien Pärlfiskaren.

Slutligen – vad har du på gång nu?

Jag har haft ett projekt på is medan jag arbetat med Tvåhjärtattrilogin, och det visade sig vara en barnboksserie. (Hoppla!)

Just nu redigerar jag flera av de fem manusarna lite parallellt, och min eminenta skrivargrupp Hirgon (kopplad till Tolkiensällskapet i Stockholm) har snart manglat igenom det första. Skillnaden från Tvåhjärtattrilogin är att det här är lite mer medeltid och en enda tydlig huvudperson (ensam och utsatt tonårshjältinna). Om den hunsade unga drottningen Ursula som är så ensam som någon kan bli, och som en natt blir invigd i hemligheter och märkliga ting som helt vänder upp och ned på hennes värld.

Likheten är att det finns djupa, mystiska skogar och tjejer som bär berättelsen. Och så björnar förstås. Alltid björnar. Dessutom har jag, föga överraskande, petat in en ickevåldslig motståndsrörelse och positiv religiositet. Två saker som jag själv saknar i fantasy (och kanske berättelser över huvud taget).

Det är roligt att få dyka ner i en ny fantasivärld, och utforska den ordentligt. Den här berättelsen kom dessutom till i ett skönt flow, och jag har fått höra att det märks när man läser. Är spänd på att få dela den med världen.

Och med det är det dags för mig att tacka för mig och säga tack Patrik för att jag fick bre ut mig på din blogg! 🙂

Marija Fischer Odens egen webbplats

Förlagets författarinfo

Böckerna köper du där du köper böcker:

SF-bokhandeln

Adlibris

Bokus

Annons