Recension av Färdvägar

I den hyfsat strida strömmen av svensk fantastik som har getts ut under de senaste åren är novellsamlingar något underrepresenterade. Det har naturligtvis sina förklaringar, en är att det inte säljer tillräckligt mycket, men eftersom jag är väldigt förtjust i novellformatet (kanske inte överraskningar med tanke på att jag själv har gett ut två novellsamlingar) så tycker jag det är lite synd.

Men å andra sidan blir jag desto gladare när det dyker upp svenska novellsamlingar. Med fantasynoveller! Och jag blir extra glad när de är så välskrivna som Jenny Greens debut Färdvägar.

Samlingen består av tio noveller som alla på något sätt kan klassificeras som fantasy. Vissa är en stort samtidsfantasy, en variant av vår värld med magiska inslag, och ytterligare några noveller utspelar sig en sekundärvärld. Det finns vissa saker som pekar mot att det kanske är samma sekundärvärld, men det ska jag för säkerhetskull låta vara osagt.

Helt klart är dock att Jenny Green väldigt fint etableras oss i sekundärvärlden och inte tvekar att låta oss känna oss hemma med ganska få berättartekniska medel. Green förstår att hon skriver för en läsekrets som fattar att det är fantasy och ödslar därför inte mycket tid på att förklara den värld som är skådeplats för historierna. Det är ju ändå en speciell konst att avgöra vad man ska eller inte ska ha med i det kortare formatet och det är något Jenny Green behärskar väl.

Ett exempel på det här i novellerna Källan 1 och 2, där vi mer eller mindre doppar fötterna i ett större världsbygge och anar en gedigen bakgrundshistoria. Det gör ju att jag som läsare bli trygg i förvisningen i att författaren kan hantverket och därmed kan njuta till fullo av de fina och välskrivna novellerna.

Även i de som utgår från vår egen värld tycker jag att hon behärskar konsten att etablera de magiska inslagen på ett bra sätt och personernas reaktioner blir trovärdiga inför det som händer. Här briljerar Green främst i All hennes livskraft, som kanske också är samlingens starkaste novell. Vackert, stämningsfullt men också skrämmande.

All hennes livskraft är också en bra exempel på ett av samlingens genomgående teman: relationer. För något gemensamt för novellerna är just möten mellan människor och hur olika situationer för oss att reagera på olika sätt, hur vi bryr oss om varandra och agerar tillsammans. Jag uppskattar dessutom hur bra hon är på att skriva om relationer – och i alla fall jag tycker att det här i bland kan vara en lite svagare ingrediens i mycket fantasylitteratur vilket gör att jag menar att det här tillför något.

Jenny Greens Färdvägar en mycket fin novellsamling, och jag hoppas att vi får se mer av författaren. Tyvärr finns den endast som e-bok, men även om man som jag föredrar att läsa en pappersbok så är trots allt novellformatet helt OK för e-böcker. Så tveka inte, ladda ner Färdvägar till din platta eller telefon!

Adlibris

Bokus

Storytel

Recension av Vattenfolkets land

Eric Leijonhufvuds böcker om vattenfolket: Vattenfolkets land (1981), Fodams uppdrag (1982) och Vägen till vattnet (1985) torde vara den andra svenska fantasytrilogin efter Bertil Mårtenssons Maktens vägar (som gavs ut 79 – 83).

Författaren var även stadsarkitekt i Sala och förutom detta så är det knapphänt med biografiska uppgifter om honom. Även om han faktiskt har en wikipediasida går det inte att få reda på mer om honom än att han började skriva böckerna när han arbetade för Sida i Botswana och gick bort redan 1989. Vad som inspirerat honom, vilka fantasyböcker han själv läste och annat kring hans litterära ambitioner har jag inte hittat något om, så om det är någon som läser det här och vet mer om Leijonhufvud – hör göra av er.

Vattenfolkets land är lite av en särling bland fantasyböcker. Det är inte särskilt bra och det är en ganska undermåligt världsbygge, men det finns i alla fall ett frö som intresserar mig en aning.

Det hela utgår från vattenfolket, som lever isolerat vid en stor sjö, och hittebarnet Heydran som efter att hans adoptivföräldrar har dött lever utstött av samhället på grund av att han kommer utifrån och har lite annorlunda utseende (mörkt hår, hör och häpna).

Heydran slängs ut på lite äventyr tillsammans med kamraten Remar, de slåss mot vattenmonster, utforskar nya världar och möter framförallt kvinnor som inte vill göra något annat än att rulla runt i sänghalmen med våra hjältar. Heydran är lite av en Mary Sue (alltså en figur som klarar det mesta) och han gör hjältens resa genom den första boken. Ingen blir förvånad hur det slutar för honom om man säger så.

Världsbygget känns faktiskt lite småintressant till en början. Även om Leijonhufvuds inte riktigt lyckas särskilt bra med sin gestaltning så får han ändå till vattenfolkets historia och kultur på ett ganska hyfsat sätt. Här finns en tanke, här finns en bakgrund.

Men när sedan Remar och Heydran färdas ut i världen så faller det mesta ihop som ett korthus. Jag får inte så mycket grepp om de olika kulturerna, jag får inte grepp om världen.

Skillnaderna mellan i den teknologiska utvecklingen hos olika kulturer är väldigt stor. Jag kan väl i och för sig köpa att ett enskilt isolerat folk lever på stenåldersnivå samtidigt som det finns högkulturer i mer klassiska kvasimedeltiden (enligt fantasymodell 1A) runt hörnet, men när de kommer dragandes med kanoner blir det en stor krock. Jo, jag vet att Kina utvecklade krut på 800-talet, men ska liknande utveckling skett i en fiktiv värld så behöver jag lite mer kött på benen i historien för att det inte ska kännas som om författaren slängt in vad hen tycker är coolt.

Kanoner är ju en sak, men det är också annat som inte heller ihop i världsbygget. Jag får till exempel inget riktigt grepp om religionen i böckerna, vilket nog kommer sig av att Leijonhufvud själv inte hade tänkte igenom det så noga. Ibland talas det om gud (som den ende guden), men förutom ett märkligt kloster i en av böckerna är det inte så mycket organiserad religion. Visst, religion är kanske inte behöver vara det viktigaste i en fantasyvärld, men kan vara nog ett nog så viktigt element för att skapa en historia och ett sammanhang.

Eric Leijonhufvud är inte heller, vilket jag hintade tidigare, någon större stilist. Prosan är ganska platt och beskrivningarna lyfter aldrig. Jag hade ju ändå hoppats på att en arkitekt måhända skulle kunna beskriva städer och byggnader lite mer levande, men beskrivningarna är svepande och allt som oftast begränsade till uppräkningar av föremål. Texten andas inte, texten lever inte. Jag ser knappt platserna framför mig, jag får knappt några intryck av miljön.

Leijonhufvud är i alla fall socialt och politiskt medveten. Det läggs en hel del tid på att fundera kring till exempel orättvisor. Det fridfulla och jämlika livet hos vattenfolket ställs i kontrast mot städerna med sina enorma klasskillnader. Men eftersom det alldeles för övertydligt så intresserar det inte heller särskilt mycket.

Dessutom så står den sociala medveten i stark kontrast mot sexismen som genomsyrar framförallt de två första böckerna. Kvinnor är alltid redo att ha sex, männen tycker inte det är problematisk om de ligger med andra än sin partner (men kan bli väldigt svartsjuka om de anar att kvinnan i förhållandet tittar åt någon annan). Dessutom är det inte ovanligt att männen mer eller mindre tvingar på sig sex.

Det blir som värst i den andra boken, när huvudpersonen Fodam blir upprörd över hur kvinnorna behandlas i ett strikt patriarkalt samhälle han besöker. Gott så, men hans omtanke förtas av att han själv våldtar en kvinna redan i första kapitlet och aldrig uttrycker någon ånger över det.

Vän av ordning börjar nog vid det här laget undra varför jag överhuvudtaget läste dessa böcker och om det överhuvudtaget finns några försonande drag.

Och ja, det får jag väl ändå erkänna att det gör. I alla fall lite här och där. Som jag nämnde så blir jag lite intresserad av vattenfolkets kultur efter inledningen i den första boken, Vattenfolket land, och boken får upp ett rätt bra tempo efter den inledande tredjedelen. Leijonhufvud skapar trots allt en någorlunda spännande historia och rent berättartekniskt så blir det också ett bra driv när han varvar historierna om vad som händer med de två huvudpersonerna när de har splittrats.

Den avslutande boken, Vägen till vattnet, har dessutom en intressant premiss eftersom den har två spår: dels en historia som utspelar sig i en sorts nutid när en familj turistar på platser där de två första böckerna utspelade sig och dels kortare historier från samma tidsperiod som de två första böckerna.

Vissa av de kortare historierna är helt OK och knyter på ett hyfsat tillfredställande sätt ihop den berömda säcken. Det är också rätt intressant idé att läsa om hur världen ser ut 600 år senare, även om jag tyvärr inte tycker att Leijonhufvud utför det särskilt bra och dessutom rör till sitt världsbygge ännu mer, bland annat för att han är så otydlig kring om det skulle utspelas sig i ett fiktivt land i vår värld eller ej.

(Den uppmärksamme läsaren noterade kanske nu att jag inte nämnde något positivt om den andra boken. Det är helt korrekt, jag kan faktiskt inte hitta något förlåtande att säga om Fodams uppdrag.)

Nåväl, jag behöver inte uppehålla mig vidare vid de här böckerna. De har ett historiskt värde som en av de första svenskspråkiga fantasytrilogierna, men det är verkligen ingen stor litteratur och har knappast hjälpt till med att förbättra svensk fantasylitteraturs rykte.

En sak som jag reflekterade över att de ändå gavs ut på ett av Sveriges största förlag, medan Bertil Mårtenssons Maktens vägar (som ju kom ut ungefär samtidigt) gavs ut på ett mindre. Då som nu är det småförlagen som bär svensk fantasy på sina axlar.

Teaterrecension: Färger från yttre rymden

Kosmisk fasa som barnteater? Är det, handen på hjärtat, verkligen en så himla bra idé? Vill vi att våra barn ska vakna om natten, mumla något om sjunkna städer och döda men drömmande gudar och med vild blick förklara att de inte riktigt kan beskriva det som skrämmer dem?

Med facit i hand – det vill säga efter att ha sett Backa Teaters uppsättning av HP Lovecrafts Färger från yttre rymden – så kan jag meddela att svaret är ett rungande JA! Det är en synnerligen god idé.

Jag blev nyfiken på pjäsen redan när jag fick höra att den var på gång före pandemin så när teaterscenerna äntligen öppnade i höstas var jag snabb med att boka biljett till mig och min nioårige son.

Han är egentligen inte så förtjust i skräck, men börjar bli hyfsat marinerad i nördkultur och har full koll på vem Cthulhu är. När jag på bussen till teatern frågade honom om han kunde komma på några fler av Lovecrafts monster/gudar var det bara kungen i gult som han kom att tänka på. Vet inte om det är bra eller dåligt att han till och med har koll på RW Chambers skapelser …

Teaterföreställningen i fråga är bara löst baserad – eller snarare inspirerad – av Lovecrafts novell The Colour out of Space och är ju i ärlighetens namn ingen skräckpjäs. Den har snarare ett ganska filosofiskt anslag vilket jag uppskattade.

En något modifierad variant av novellen utgör en sorts bas för den tämligen fragmentariska pjäsen – från den ursprungliga meteoritkraschen görs ett antal tidshopp tills vi slutar i hösten 2021 (till och med några dagar efter speldatumet, en snygg detalj som jag uppskattade).

Runt det här ställs frågor om det går att beskriva det obeskrivbara, om det går att förklara det oförklarliga. Och hur vi hanterar att det kan finnas saker i universum som vi kanske inte förstår.

Det här är ju, enligt min ringa mening, tämligen tydliga teman från Lovecrafts historier och minst lika viktiga som de rena skräckelementen. För på något sätt är ju skräcken en fond för andra frågeställningar, ett sätt att kunna resonera och berätta om vissa ämnen. Och genom att fokusera på det här har Backa Teater lyckats bra med att fånga en viktig essens från Lovecrafts verk.

Samtidigt så finns det några små element av skräck och av vansinne. Som gammal Lovecraftfantast som har spelat rollspelet Call of Cthulhu väldigt mycket är det ju extra roligt att se hur de gestaltar reaktionen hos de som tittar direkt på meteoriten och dess märkliga och obeskrivbara färg. Det är allt från nervösa fnitter till rena och skära vansinnesutbrott. I rollspelstermer är det med andra ord SAN-loss vi pratar om här.

Roligt i det här sammanhanget är att det som den nioårige sonen tyckte var bäst var den scen som hade tydligast skräckinslag. För det får man inte glömma bort, barn kan ju mycket väl uppskatta det lite läskiga, det lite farliga. Se bara på mörkret som ofta förekommer i Tove Janssons böcker.

Sen ska vi ju inte glömma bort att det är barnteater vi pratar om hur – med en ungefärlig yngre åldersgräns på nio år – och allt berättas med barnteaterns estetik. Det här tas delvis uttryck i något överspelande men samtidigt också i en lekfullhet, en möjlighet att ta ut svängarna som man kanske inte alltid ser i vuxenteater. Skådespelarna är dessutom duktiga, de är väldigt närvarande och bär snyggt pjäsen i mål.

Så Backa Teaters initiativ att dra upp den gamle skräckmästaren på teaterscenen för barn är helt enkelt mycket lyckat och har ni möjlighet kan jag varmt rekommendera att ni går och se den!

Tolkien och jag del sex: den franska läsningen

Senaste gången jag bänkade mig för att läsa om Västmarks röda bok så var det vare sig på Shakespeare eller Strindbergs språk utan istället på Sartes. Alltså franska. Jag tyckte dels att det kunde vara ett bra sätt att hålla mina franskakunskaper vid liv och dels att det skulle vara intressant att se hur en översättning till ett annat språk kunde te sig.

Det jag läste var den nya franska översättningen som kom 2014 – 16 och är gjord av en viss Daniel Lauzon. Lauzon är fransk-kandensisk och vad jag har kunnat förstå så rekryterade det franska förlaget honom inte bara för att han är en kompetent översättare utan också Tolkienkännare. Lauzon började med att ta över översättningsarbetet av History of Middle Earth-serien (de första delarna hade faktiskt översatts av ingen mindre än Författarens sonson Adam Tolkien som ju är uppvuxen i Frankrike och är tvåspråkig), han gick sedan på The Hobbit innan han fick den stora äran att förse The Lord of The Rings med ny fransk språkdräkt. Vilket enligt många tydligen behövdes. På Adam Tolkiens franska wikipediasida står det att Adam och hans far hade en avgörande roll för att uppmuntra till en ny fransk översättning. Det är nästan lite sött att det bara står i förbifarten att ingen mindre än Christopher Tolkien tyckte att det var dags.

Den första franska översättningen kom först 1972 och utfördes av Francis Ledoux. Ledoux var en ansedd och skicklig översättare med bland annat Charles Dickens och Tennesse Williams i bagaget, men Tolkien var kanske inte rikigt hans kopp te. Eller glas vin om ni så vill. Han var inte insatt i världen och fick heller inte tillgång till Tolkiens översättarguide. Dessutom kom appendixet ut på franska först 1986, och att utelämna det har onekligen stor betydelse för förståelsen av vad det är för sorts bok.

Så problemen med den gamla franska översättningen var kanske inte riktigt samma som vi hade i sverige. Jag skulle väl vilja säga att The Lord of the Rings från början översattes till franska av en kompetent översättare som inte förstod vad det var för sorts bok, men översättes till svenska av en inkompetent översättare som ändå förstod vad det var för sorts bok.

Att förstå sekundärskapelsen och alla dess nyanser är ju trots allt minst lika viktig som att förstå språket den skrevs på vilket då blev alltför tydligt i Ledoux översättning. Det exempel som har upprört franska tolkienkännare mest är redan från förordet – där Tolkien skriver om ”The departure of Galadriel och Elrond” så har Ledoux tolkat ordet ”departure” som död. Att det dessutom blir väldigt uppenbart när man väl har läst klart hela historien att de verkligen lämnar Midgård borde ju i alla fall fått någon att göra ändringen, men uppenbarligen inte. Han har också använt referenser som inte passar i Midgård, som gör att illusionen bryts. Till exempel uttrycket ”un cousin à la mode de Bretagne” som ungefär betyder avlägsen släkting, men Bretagne ligger ju som bekant inte i Midgård. Vid ett annat tillfälle så går hobbitarna på led som indianer (”file indienne”) vilket ju inte heller funkar. Du läser och lämnar tillfälligtvis Midgård.

Så när The Lord of the Rings – eller Le Seigneur des Anneaux som vi kanske ska hänvisa till fortsättningsvis – skulle få ny språkdräkt var ambitionen att det verkligen skulle vara genomtänkt, vara troget Tolkien men också såklart fundera på franska. Till sin hjälp har översättaren Daniel Lauzon först och främst haft hjälp av litteraturvetaren och Tolkienexperten Vincent Ferré (som också ansvarade för utställningen om Tolkien på franska nationalbiblioteket) samt ibland konsulterat språkvetare och andra experter. Namn och uttryck har stötts och blötts, för att få rätt känsla och rätt betydelse.

Våra huvudpersoner hette till exempel Bilbon och Frodon Sacquet i den gamla översättningen. En påse heter sachet på franska, så det är ju närmast att jämföra med Andersson Secker. Det avslutande n-et lades till för att det skulle låta franskt. I Lauzons nya översättning heter de istället Bilbo och Frodo Bessac. En besace är helt enkelt en axelväska – så då får man med Tolkiens krav på att namnet ska ha något att göra med påse/väska – bag på engelska – och behåller dessutom Bilbos allitererande namn. Ännu bättre blir det om vi ser till de mindre populära släktingarna: Otho och Lobelia hette Sacquet de Besace i den gamla översättningen, men har fått det enligt mig mycket bättre namnet Bessac-Descarcelle i den nya. En ”escarcelle” är en penningpung och det är ju inte utan att man kan känna att det är ett lämpligt namn.

Ibland har de valt att gå lite mer på vad som klingar väl – så har till exempel Proudfoot fått bli som Belpied (som betyder Vackerfot) istället för Fierpied som hade varit en direktare översättning.

Lauzons stora problem som han berättar om i en intervju jag hittade var hur han skulle översätta Mörkveden. Till sist valde han Foret de Grand´Peur (Stora farans skog) eftersom han ansåg att han inte kunde hitta något vettigt franskt namn (i den gamla översättningen hette skogen Foret Noir – svarta skogen). Anledningen till att det blev Foret de Grand´Peur är naturligtvis att alverna kallar den för Taur-e-Ndaedelos – ”forest of the great fear” efter att Nekromantikern slagit sig ner där.

Så ni förstår att det är en översättare som verkligen är insatt i Tolkiens värld och verk. I intervju pratar han så lyriskt om sitt arbete så man förstår att har njutit av att översätta, han berättar om hur han har kunnat gå in i texten, men också om hur viktigt det var att ta tillvara på detaljerna och orginaltextens tonalitet.

Fina omslag (med undantag av en irriterande detalj, fri gissning i kommentarerna vad jag menar) av konstnären Dan Mumford.

Att det skulle bli en diskussion kring den nya översättningen och framförallt kring de nya namnen var ju naturligtvis inte någon större överraskning. Jag har ju själv svårt att förstå när någon vill klamra sig fast vid ett äldre namn av nostalgiska skäl – det är till exempel irrelevant att Vattnadal är vackert när det inte är en korrekt översättning av Rivendel – utan välkomnar snarare nya namn. I alla fall om de är trogna ursprunget och har en bra klang. Och av det jag har läst i franska forum när översättningarna har diskuterats har de flesta accepterat de nya namnen och tycker att de fungerar.

Det namn som kanske har fått störst kritik är den blivande konung Elessars smeknamn. Och här kan jag i viss mån hålla med kritikerna. I den gamla översättningen kallades han för Grand-Pas vilket på svenska ungefär blir Storkliv (eller om man så vill: Vidstige). I den nya översättning har det istället blivit L´Arpenteur. Verbet ”arptenter” betyder ungefär ”gå fram och tillbaka med stora kliv”, så ur den aspekten är det ju genomtänkt. Men det betyder också ”att mäta” och en arpenteur är en lantmätare. Så det är klart att det kan bli lite felaktiga associationer.

Jag har också läst lite roliga diskussioner om tiltalet, vilket också var något jag funderade på själv när jag läste den. För franskan skiljer ju på du (tu) och ni (vous) beroende på vem man pratar med och vilken relation man har till den andre. Till exempel så niar Sam i stort sett alla utom Gollum, samtliga trollkarlar duar varandra och Gandalf säger även du till balrogen (det känns logiskt – de är trots allt båda maior och ska slåss till döden, så även om de inte var du i Valinor med varandra så är det ändå ett lämpligt tillfälle att lägga bort titlarna). De flesta övriga i brödraskapet niar varandra, men föga förvånande så är Legolas och Gimli du och bror när deras vänskap blir tydlig. En del alver är familjära i tilltalet och säger du till de flesta, vilket det har funnits en del diskussioner om: är det till exempel korrekt att Gildor duar Frodo? Nörderi på hög nivå som ni förstår!

Men den stora fråga som fortfarande inte är besvarad är hur undertecknad upplevde läsningen. Ja, som vanligt är det alltid som att komma hem när jag läser denna fantastiska bok, oavsett på vilket språk det är, men det var väl några saker som var annorlunda. Det mest tydliga är ju naturligtvis att det tar längre tid för mig att läsa franska än såväl svenska som engelska och det intressanta med det är att det gav mig möjlighet att reflektera på ny sätt kring texten. Till exempel så fick jag större förståelser för de som upplever The Lord of The Rings som en något långsam bok, vilket kanske framförallt händer de som har sett filmatiseringarna först. För eftersom det blir ett större läsmotstånd vid de långa beskrivande partierna när jag läser den på ett språk som jag inte behärskar lika bra så kan blir det också ett lite större motstånd i partier som jag i vanliga fall uppfattar som vackra och reflekterande.

En annan sak som omedvetet händer är att jag börjar omvärdera Erik Anderssons svenska översättning. För jag börjar inse att så här kan en översättning av The Lord of The Rings se ut, så här ska den genomföras. Lyhört. Insatt. Med riktig förståelse för texten. Varför nöja sig med Kofferdi-Secker när man kan få Bessac-Descarcelle?

Men här vill jag ändå vara tydlig: i väntan på en riktigt bra svensk översättning är det fortfarande min bestämda åsikt att vill man läsa Tolkien på svenska så ska man läsa Anderssons översättning. Den må sakna en ordentlig förståelse för Midgård, men den är i alla fall gjord av en översättare som behärskar engelska och det är trots allt ett minimikrav.

Men nog om de svenska översättningarna, ämnet för dagen är ju ändå den nya franska och min upplevelse av den, och det som jag kanske framförallt har med mig är att ju längre jag läste, desto lättare blev det och desto mer kom jag in i boken. När jag närmade mig slutet slog det mig att jag helt undermedvetet hade börjat tänka att jag inte läste en engelsk fantasyroman i fransk översättning, utan att jag faktiskt läste en helt enastående fransk roman. Och det mer än något annat säger något om hur lyckad översättningen är.

Intervju med Marija Fischer Odén

Marija Fischer Odén är en duktig och intressant författare som nyligen har kommit ut med sista delen i Tvåhärjtat-trilogin som är något så spännande som svensk fantasy under järnåldern.

Du har nyligen gått i mål med din trilogi. Grattis! Hur känns det?

Tusen tack! Det känns fantastiskt. Det var kanske inte helt smart att satsa på trilogi som oerfaren debutant, och jag har muttrat åt mig själv rätt många gånger. Särskilt när jag försökte få ihop alla de miljarder trådarna i sista boken: “Oberg”. Så det är grymt skönt att vara i hamn. Synd bara att inte kunna fira det ordentligt under corona.

Varifrån kommer inspirationen till Tvåhjärtat-trilogin?

Jag brukar säga att storskogarna i norra Hälsingland är min musa. Min man ärvde en rätt nedgången gård där för över tjugo år sedan, och vi har varit mycket där sedan dess. Nu har kalhyggena krupit ända in på knuten, men då var gården en liten lucka i en till synes oändlig skog. Dessutom stötte jag på en del gamla människor som bott där hela sina liv som berättade om oknytt, spöken och magiska platser. Det satte igång min fantasi. Det de berättade om skulle kanske kunna hända på riktigt i de här skogarna. Ingen skulle någonsin få veta eftersom så få människor rör sig mellan träden.

Sedan har jag varit fascinerad av mytologier i allmänhet och den fornnordiska mytologin i synnerhet sedan lågstadiet. Så det kom som naturligt. Myter och föreställningar om gudar och världens ordning har ju varit viktiga för människor i alla tider. Det måste med.

Själva historien med människorna som rör sig i de fiktiva skogarna i mina böcker växte fram medan jag skrev. Jag började med en dramatisk förlossningsscen trots att jag själv inte hade fött några barn då (jag justerade lite senare när jag hade fött mina barn). Sedan dök det upp figurer som var kantiga men välmenande, brann av revanschlusta, var i sorg, hade svårt med impulskontrollen eller bara ville vara till lags. Jag har nog fått med mig ett intresse för människor och hur vi fungerar hemifrån. Har både kuratorer, psykologer och socionomer i min närmaste släkt. (Själv är jag lärare.) Det är det som är mest spännande med berättelser – människorna och hur de fungerar och upplever saker. Vilka val de gör och hur det funkar för dem. Jag lekte bara och tog inspiration av allt möjligt som kom i min väg. Och från mig själv förstås.

Efter ett tag insåg jag att hela historien handlar om vår rädsla för det annorlunda. Det vi inte förstår. Inte för att jag hade bestämt mig för att skriva en berättelse om det utan för att det är ett ämne som är viktigt för mig. Om vad vi gör med människor som avviker eller inte passar in i de normer som vi omfamnar. Hur det är att vara en sådan avvikande människa. Kanske ett av de mest klassiska temana inom litteraturen vid sidan av kärlek.

Du skriver ju i en för fantasy lite annorlunda miljö och tidsepok, närmare bestämt under järnåldern. Vad är det som lockar med den här epoken?

Jag ramlade över info om att järnåldern var en dramatisk period med stora klimatförändringar åt det kallare och blötare. Det som hade gått att odla och försörja sig på kunde inte längre växa och folk flyttade på sig, kom i konflikt om naturresurserna, byggde fästningar och krigade. Drama är ju alltid attraktivt när en ska skriva en spännande historia, och hunger och uppbrott från det gamla är ju just det. Det händer mycket med människor och samhällen som drabbas av sådana saker.

Jag har också länge varit nyfiken på det som var innan asatron. Det vet vi otroligt lite om, men i min berättelse bestämde jag mig för att ta fasta på en teori om att det fanns en fruktbarhetskult innan asagudarna tog över. Och att vanerna kan ha varit viktiga i den. Och ja, järnåldern ligger ju innan vikingatiden.

Sedan kan det vara så att min motvallskärring har ett finger med i spelet. Att jag kanske inte var sugen på att skriva en till fantasy som utspelar sig på värdshus i en vagt medeltida miljö. Jag har läst och uppskattat jättemånga sådana böcker, och mitt nuvarande projekt drar åt det hållet, men jag ville ha lite omväxling.

Jag uppfattar det som att du är insatt i den fornordiska mytologin och uppskattar också att du ger oss en annan bild än den vi kanske är vana vid. Vad har varit din ingång när du skriver om mytologin och mytologiska figurer?

Jo, jag har gjort väldigt mycket research om fornnordisk mytologi. I en generös definition av research ända sedan jag hittade en liten bok om gudarna som sjuåring. De sagorna har följt mig sedan dess. Inte så att jag är någon expert, jag har kollat in det som intresserar mig, men jag har läst på ordentligt.

Sedan har jag orimligt många högskolepoäng i religionsvetenskap och har haft de feministiska glasögonen på i drygt tjugo år nu. Och jag är gammal fredsaktivist som tänkt bra mycket mer än genomsnittet på våldets konsekvenser. Jag kan väl säga att det här med krigiska machogudar inte känns så spännande. Är rätt less på bilden av våld som lösning och våldsamma typer som coola. Det är så lätt att tappa bort allt som går sönder av våld. Inte bara näsor och revben utan tillit, empati, trygghet, gemenskap och mycket annat. Hur lätt det är att såra någon och få dem att tappa tron på sig själva och världen. Vad som händer i den som utövar våld. Och hur svårt det är att hjälpa någon tillbaka till att känna sig trygg och våga lita på folk.

Sådant tänker jag mycket på, och då kanske jag inte går igång på den traditionella fascinationen över de krigiska gudar med svällande muskler eller brutal magi som ansetts vara viktigast i den fornnordiska traditionen. De som dricker sig fulla och slåss och luras och dödar.

Men det finns ju andra fantastiskt fantasieggande berättelser från den fornnordiska traditionen. Man kan inte annat än älska en sed som har en skaparjätte vars fötter gör barn med varandra, en manlig halvjätte som förvandlar sig till ett häststo och föder ett föl och en båt gjord av de dödas naglar. Och så de där spåren som skulle kunna vara en annan tid innan krigsgudarna. När det viktiga var livets cykel, där sådd och skörd och födsel och död var det centrala och kvinnan som livgivare stod högre i kurs. Det skulle ha kunnat vara så. Det lockar mig tusen gånger mer.

Jag tar mig en del friheter också. Till exempel genom att låta Freja, Hel och Nerthus (moder jord) vara systrar. Men ofta inspireras jag av det jag lär mig i research och försöker att ligga ganska nära det vi vet. Eftersom vi pratar om saker som på riktigt hände för tusen år sedan finns det ändå stora fina luckor i kunskapen – som jag som fantasyförfattare med glädje fyller i med mina egna fantasier.

Ett exempel på den här nyanseringen av fornnordisk mytologi är onekligen bilden av Oden – utan att vara alltför påläst så har jag förstått att synen på den enögde guden och hans bakgrund har ändrats på senare tiden och att det också har märkts i nyare litteratur där han dyker upp (som exempelvis din bokserie). Har du några tankar kring detta?

Jag har insett när jag har gjort research (för det har jag gjort – massor) att många nazister tokgillar Oden. Och om de tycker så mycket om honom drar jag öronen åt mig. I min trilogi är Oden (och hans kung i Midgård) fascister. Det kändes inte svårt att få ihop det med det jag vet om Oden. Hänsynslös, opålitlig – och vars himmelrike är att bussa krigare på varandra i ett evigt slag. Som har 147 namn som de hängdas gud, stridsfadern, illgöraren och så vidare. Enligt en del historiker var de flesta under asagudstid mest rädda för Oden. Och ja, jag har seriöst svårt för så kallade starka män med stort våldskapital.

Jag vet att han har andra sidor som handlar om mäktig magi, skaldekonst och vishet. Men även detta mynnar ofta ut i strider, kraftmätningar och mer eller mindre hänsynslös maktutövning. Det jag har läst på om fornnordisk macho- och hederskultur känns väldigt oattraktivt, och det är det jag har tagit avstamp mot.

Jag kan inte säga att jag har stött på fler böcker med en annan syn på Oden, men jag måste kolla det. 🙂

Finns det några svenska fantasyböcker som du skulle vilja rekommendera?

Oja! Hur mycket plats får jag? 🙂 Här kommer ett axplock:

Lisa Förares Varken är välskrivet, mörkt och roligt med fin skildring av kärlek mellan systrar och fotbollstokiga nornor.

Kristina Hård skriver drivet med bra karaktärer en svensk dystopi med troll (Kaisertrilogin).

Frida Hallberg skriver vackert om kärlek till naturen och andra varelser (mer troll).

Troll finns det också i de litterära norrländska Stallo och Stalpi (Stefan Spjut) – och Mats SöderLunds likaledes norrländska klimatdystopin trilogin om ättlingarna (och ja- det märks att han är poet).

Mattias Kuldkepp skriver omväxlande komiskt och episkt – och Anna Jakobson Lund tänkvärt och drivet om äventyr och kön/queerhet.

Jessica Schiefauer kan få vara med här också. Hon skriver ju om personer som byter kön med hjälp av blomsekret och dystopier och så. Alltid med samma vackra språk och fina personskildringar och brutala omständigheter.

Kanske kan man peta in finlandssvenska Maria Turtschaninoff som skriver välskriven feministisk fantasy utan militärstrategi och stora slag och Karin Erlandsson som skrivit den otroligt vackra och tänkvärda barnboksserien Pärlfiskaren.

Slutligen – vad har du på gång nu?

Jag har haft ett projekt på is medan jag arbetat med Tvåhjärtattrilogin, och det visade sig vara en barnboksserie. (Hoppla!)

Just nu redigerar jag flera av de fem manusarna lite parallellt, och min eminenta skrivargrupp Hirgon (kopplad till Tolkiensällskapet i Stockholm) har snart manglat igenom det första. Skillnaden från Tvåhjärtattrilogin är att det här är lite mer medeltid och en enda tydlig huvudperson (ensam och utsatt tonårshjältinna). Om den hunsade unga drottningen Ursula som är så ensam som någon kan bli, och som en natt blir invigd i hemligheter och märkliga ting som helt vänder upp och ned på hennes värld.

Likheten är att det finns djupa, mystiska skogar och tjejer som bär berättelsen. Och så björnar förstås. Alltid björnar. Dessutom har jag, föga överraskande, petat in en ickevåldslig motståndsrörelse och positiv religiositet. Två saker som jag själv saknar i fantasy (och kanske berättelser över huvud taget).

Det är roligt att få dyka ner i en ny fantasivärld, och utforska den ordentligt. Den här berättelsen kom dessutom till i ett skönt flow, och jag har fått höra att det märks när man läser. Är spänd på att få dela den med världen.

Och med det är det dags för mig att tacka för mig och säga tack Patrik för att jag fick bre ut mig på din blogg! 🙂

Marija Fischer Odens egen webbplats

Förlagets författarinfo

Böckerna köper du där du köper böcker:

SF-bokhandeln

Adlibris

Bokus

Pojken som lästes

Ibland är jag sen på bollen. Väldigt sen till och med. Till er som tror att jag skriver så här bara för att framstå som lite märkvärdig så ber jag att få lägga fram följande fakta i målet:

Det är först nu som jag har läst Harry Potter-böckerna.

Faktum är att jag aldrig riktigt har känt mig överdrivet tilltalad av konceptet och de gånger som jag har övervägt att börja läsa böckerna har det mer varit för att det är något som man ska ha läst snarare än för att de intresserar mig. Och det är inte ett tillräckligt bra argument när man har en att-läsa-hög som definitivt kan användas för att mäta bröderna Phelphs som spelar Fred och George Weasley i filmatiseringarna.

Ett bra argument är dock när något av barnen vill läsa serien, så det var därför jag och min dotter tillsammans tog oss in på plattform 9 3/4 för kanske tre år sedan och med hull och hår kastade oss in i trollkarlsvärlden. Jag läste högt för henne fram till och med ungefär halva fjärde boken då vi gemensamt bestämde oss för att det var bättre att läsa vidare på egen hand och för lite mer än en vecka sedan lade jag till sist ifrån mig sista boken.

Jag tror faktiskt inte att jag hade uppskattat böckerna och världen lika mycket om det inte var ett äventyr jag hade delat med min dotter, men under läsningen är det mycket jag har kommit att uppskatta på egen hand. Jag tror faktiskt att en av anledningarna till att jag inte har varit så intresserad av dem tidigare är hur de har presenterats för mig.

Till exempel så tycker jag att det alltför oftast gör en stor grej av hur du som läsare ska bli överraskad av den stora plottwisten som tycks obligatorisk i varje bok. Inget ont om överraskningar och oväntade vändningar, men det är inte i första hand det som intresserar mig och följaktligen det som har intresserat mig minst med Harry Potter. Visst kan jag beundra det rena hantverket när Rowling leder upp till Det Stora Avslöjandet, men det finns så många saker som är intressantare än att det visar sig att Voldemort har försökt infiltrera Hogwarts genom professor Flitwicks hundvalpars borttappade tuggleksak eller vad det nu må vara.

Det här gäller exempelvis världen – som jag först inte var så imponerad av men sedan intresserade mig mer och mer för (såpass mycket att jag sparar min analys av världen till ett helt eget inlägg) och studien i ondska. För Voldemort är faktiskt riktigt intressant, mycket intressantare än vad han ofta framställs.

Det finns vissa brister i gestaltningen av Voldemort, och jag kan också reta mig på att det är ondingar som ser sig själva som onda. Jag menar, det är mycket rimligare att antagonisten själv ser sig som den upplyste som faktiskt har rätt, men här får vi ju uppfattningen att många av hans anhängare – och inte minst han själv – ser sig som mer eller mindre onda. Tom Riddles taskiga barndom ger heller inte någon större ledtråd till varför han är som han är, vi får helt enkelt acceptera att han är en egoistisk taskmört.

Mycket intressantare är hur Voldemort lyckas framställa sig själv och därmed ger sig själv mer makt än vad han har. I början av serien får man ju nästan uppfattningen att han är en uråldrig fasa – folk vågar inte ens säga hans namn – mycket farligare och mäktigare än vad det visar sig att han är. Visst ska hans makt inte underskattas, men ju mer du läser desto mer framgår det att Voldemort är inte Mörkrets furste, men han vill bli det. Och därför vill han att folk ska tror att han är det.

På samma sätt kan jag också uppskatta hur han kan nå sin position genom att genomskåda sprickorna i trollkarlsvärlden. Han utnyttjar okunskap, underliggande konflikter och fördomar för att nå sitt eget mål. Det är en bra skildring av despotens väg till makten, och också en skildring som använder sig av den spegel som fantasylitteraturen erbjuder.

Intressant är också att fundera över texten och vad som har lett till Harry Potters otroliga framgångar. För även om J.K. Rowling inte är världens mest fantastiska författare så är hon onekligen en intressant sådan, inte minst som hon i viss mån lyckas få sina svagheter att bli hennes styrka.

Till exempel är flera av böckerna alldeles för långa. De är nedtyngda av ett lite väl utbroderat språk och det kan ta hur lång tid som helst innan hon kommer till saken. Men samtidigt så gör det här att du får en möjlighet att stanna kvar längre i hennes mysiga värld och fästa dig vid den.

För att inte tala om hela hennes stereotypa persongalleri. Varje person är mer eller mindre definierad av en egenskap – de gör dem platta men samtidigt så otroligt lätta att komma ihåg och fästa sig vid. Samma gäller figurernas namn. Många har nästan parodiska namn, men de går fan inte att glömma när du väl har satt ihop namnet med personligheten. Genialt när vi har ett så stort persongalleri i bokserien!

Det finns onekligen anledningar till att Harry Potter har blivit en så stor succé, och jag tror nog att trollkarlspojken är här för att stanna – helt oavsett vad författaren gör och säger.

Publiken är så stor och fandomen så stark att den fiktiva världen kommer överleva av sig själv – oavsett besvikelsen mot författaren. Harry Potter-böckerna handlar så mycket om att våga vara sig själv, och det finns ett så starkt antirasistiskt tema att det onekligen blir kännbart när Rowling går ut och mer eller mindre säger att alla inte får vara sig själva.

Sedan får man ju komma ihåg att det finns en hel del fördummande fördomar även i Potter-serien. Nästan alla obehagliga personer är överviktiga. Hon drar sig inte för att hamra in vilka yrkesgrupper som hon avskyr (t ex journalister och politiker). Och det går inte att undgå hur hon porträtterar folk som inte är engelsmän.

Men visst, paradoxerna kan ibland förstärka fascinationen, och många av de bra sakerna kvarstår ju faktiskt trots de dåliga. Så i det här fallet tycker jag att vi kan hålla författaren borta från verket, konstatera att det är en fängslande bokserie som kan lära unga läsare att stå upp för vad de tycker är rätt och att inte döma andra efter deras bakgrund! I det här fallet tycker jag också att vi kan komma ihåg vilken otrolig läsglädje som böckerna har skapat och som de troligen kommer att skapa.

Det är inte ofta som nysläpp av böcker skapar långa köer utanför boklådor, men i de få fall som det händer så kan man ju som boknörd inte göra annat än att applådera. Och – även om det kanske dröjer flera år – själv se till att läsa böckerna.

PS Eftersom det är Harry Potter vi pratar om är det ju en fråga som måste besvaras: jag är Ravenclaw. DS

Läsåret 2020

Jag har hört en och annan som har uttryckt att en fördel med pandemiåret 2020 är att de har haft tid över till annat. Till exempel att läsa. För mig har det väl snarare varit tvärtom då jag inte har varit permitterad och eftersom jag har jobbat hemifrån så har jag inte kunnat utnyttja bussresan till jobbet för att läsa som jag brukar göra.

Men det betyder ju inte att jag inte har fått möjlighet att sätta mig då och då med en god bok och allt som allt har jag hunnit med att läsa 50 böcker under året. Många bra, riktigt bra till och med, och några som jag inte var lika imponerad över.

Då jag fortsätter att fördjupa mig i svenskspråkig fantasy har det också präglat läsningen till stor del. Här sticker bland annat Kristina Hårds trilogi om Kaiserarvet ut. Det är en riktigt välskriven och spännande serie med lockade ingredienser som troll, girighet och luftskepp. Rekommenderas varmt!

Jag tyckte också om Anders Björkelids Berättelsen om blodet. Även den en välskriven svensk fantasyserie. Serien som helhet är bra men den tredje boken som skiljer sig lite från de övriga är helt enkelt mästerlig.

I samma genre vill jag också rekommendera Marie Hermansons novellsamling Det finns ett hål i verkligheten och finlandssvenska Maria Turtschaninoffs gripande roman Anaché.

Men jag har ju läst annat än svenskspråkig fantasy – jag har också läst engelsk fantasy på franska! Eftersom jag läser om Ringarnas Herre ungefär vart tredje år så tyckte jag att det kunde vara intressant att ge mig an den franska nyöversättningen den här gången. Det var onekligen en intressant (och lite krävande) uppgift, men någonting som var mödan värt. Den nya franska översättningen är riktigt bra, den är varligt utförd och stor möda har lagts på att få till bra översättningar av namnen.

Till exempel så heter Frodo och Bilbo Bessac i efternamn, vilket inte bara följer Tolkiens översättningsanvisningar utan också behåller Bilbos allierande initialer. För Tolkien var det ju viktigt att herrarna hette något med väska i efternamn. Secker heter de ju i den nya svenska översättningen (och i den danska också om jag inte missminner mig) och Sacquet i den gamla franska. En besace är helt enkelt en axelväska, så det passar ju onekligen bra och blir mycket snyggare än Sacquet.

Efter den här lilla utvikningen så är det kanske någon som undrar om jag läst något annat än fantasy och det får jag ju erkänna att jag givetvis har gjort. Här kan jag till exempel rekommendera Lina Wolffs helt magnifika roman De polyglotta älskarna och Olga Tokarczuks novellsamling Spel på många små trummor.

Bland besvikelserna hittar vi bland annat en klassiker och en lite nyare bok. Klassikern var Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar. Det är väl visserligen en rätt charmig historia, men det som slog mig var hur den nästan helt saknar spänning. Ganska fascinerande för vad som väl brukar kategoriserar som en äventyrsroman.

Den andra besvikelsen var Ted Chiangs (av många efterlängtade) novellsamling Exhalation. Chiang kritiserar ju ibland för att trots briljanta idéer inte alltid når fram vad gäller personskildringar och gestaltningar.

Trots detta var jag väldigt förtjust i hans första novellsamling Stories of Your Life, där det förutom de intressanta idéerna fanns en värme som sken igenom även när gestaltningen brast.

Men tyvärr levererade inte Exhalation på samma sätt. En del av novellerna är visserligen fina och tänkvärda och funkar som bäst när han skriver utifrån sina egna begränsningar som författare. Men det som verkligen drog ner helheten var den ofantligt stolpiga och oengagerade kortromanen The Lifecycle of Software Objects som upptar en inte oansenlig del av samlingen.

Jag blev nog mer irriterad på Chiangs redaktör som hade tagit med historien i boken än på Chiang själv. Efter att jag hade tragglat mig igenom den så fick jag reda på att The Lifecycle of Software Objects har fått Hugo-utmärkelsen för bästa kortroman. Visserligen är Hugo inte nödvändigtvis någon garanti för kvalité, men att så många läsare röstar fram en så uselt utförd berättelse är bara bedrövligt. Stories of Your Life kom för övrigt ut på svenska i höstas, så mitt tips är att strunta i Exhalation och istället lägga pengarna på att stödja utgivningen av science fiction i Sverige. Och du köper den så klart på sf-bokhandeln!

Då var det betydligt intressantare att läsa Skuggan på världens botten, en samling med noveller av den säregna författaren Thomas Ligotti. Ligotti räknas av många som skräckmästaren HP Lovecrafts arvtagare. Jag misstänker att det delvis är på grund av det lite ålderstigna språket (fast till skillnad från Lovecraft så kan Ligotti skriva dialog), fast mest på grund av det tematiska idéinnehållet. Men där Lovecraft gestaltar människans ensamhet i universum med diverse ofattbara monster så är Ligottis fasa mer skugglik och det många brukar lyfta fram är hans nihilism. Dessutom är de flesta av hans noveller betydligt märkligare än Lovecrafts, riktigt ”weird” och ibland bara med en rätt ytlig handling som ram för hans tankar och språk.  Mycket intressant, men jag tror att jag förlorade 1D6 sanity points på att läsa den från pärm till pärm!

Nå, på det stora hela är jag nöjd läsåret och är naturligtvis nyfiken på vad just du kan rekommendera som du läste förra året?

Intervju med A.R.Yngve

A.R.Yngve är en av de där kreativa figurerna som under längre tid har förgyllt den svenska fantastiken. Han är såväl tecknare som författare och det är alltid lika trevligt att träffa honom på mässor och sf-kongresser. Dessutom så hade bloggen Epiloger den goda smaken att recensera min fantasyroman Klockan och spegeln tillsammans med Yngves Vaernen den fördömde. Så därför är det kul att få bjuda på en intervju med honom och jag tycker dessutom att ni ska följa hans uppmaning i slutet! 

Du har varit verksam ganska länge och gett ut en imponerande mängd böcker. Är det någon eller några böcker som du är extra nöjd över eller som betyder extra mycket för dig?

Varje gång jag blir kallad en ”produktiv” författare skäms jag inombords och tänker på alla böcker jag inte har skrivit klart. Du skulle bara veta …!

Och helt nöjd blir jag nästan aldrig. Det är alltid någon detalj jag ser tillbaka på i en bok och tänker ”Kunde ha gjort det där annorlunda”.

Bokserien ”Darc Ages – de mörka tidevarven” betyder speciellt mycket för mig eftersom jag fick idén så tidigt – redan innan jag skrev min första roman – och för att den var tänkt att fortsätta med många fler böcker. (Fortsättningen är dock försenad …)

Av alla mina böcker är det kanske fantasyromanen ”Vaernen den fördömde” som jag är mest nöjd med hur den blev, hantverksmässigt sett.

Jag har något att bekänna i det här sammanhanget: På ett rent personligt plan är det fortfarande som om jag väntar på det första riktiga genombrottet. Ibland har jag undrat om jag borde syssla med något annat, eller om jag saknar någon egenskap som kan göra mina böcker mer populära …

AR Yngve - tre böcker

Vilka författare har varit extra betydelsefulla för dig?

Alfred Bester, Fredric Brown, Tove Jansson, Frederik Pohl och C.M. Kornbluth, Stanislaw Lem, Bröderna Strugatsky, Alice Sheldon (alias ”James Tiptree Jr.”), Philip K. Dick … och andra genreförfattare som jag inte kommer på just nu.

Carl Sagans ”Cosmos” gjorde ett enormt intryck på mig – både TV-serien och boken. Den bärande idén i ”Cosmos”, att all kunskap hänger ihop som en enda rationell världsbild är liksom en ledstjärna för hur jag tänker.

Bör också nämna att jag har älskat att läsa olika humoristiska verk när jag växte upp – som t.ex. i tidskriften MAD, och många fler författare än det finns plats att nämna här.

Vad är det som lockar med att skriva science fiction (och annan fantastik)?

Faktiskt är det inte ”verklighetsflykt” som är grejen. Snarare är att skriva fantastik, för mig, ett sätt att åskådliggöra hur verkligheten är fantastisk på flera sätt – häpnadsväckande, otrolig, skrämmande, absurd, sublim… Det brukar också kallas att ”ljuga för att tala sanning”.

Eller så här: Jag har länge misstänkt att många människor skapar en mental skiljelinje mellan ”den verkliga vardagen” och det som finns bortom den. Som om bara den här planeten skulle vara ”på riktigt” och resten av universum ligger i ett fjärran sagoland. Och den tendensen har förvärrats, tack vare våra smarttelefoner. Vår världsbild har på ett paradoxalt vis krympt, trots att vi har tillgång till mer information än någonsin i mänsklighetens historia.

Det universum som vi skymtar på natthimlen, eller i historien, eller i vetenskapen, ser jag som exakt samma värld som vår ”vardagliga” verklighet. Och det försöker jag uttrycka – en slags uppdaterad ”Sense of Wonder”. Möjligen är det därför jag mestadels har skrivit SF.

Och jag älskar dessutom satir – det är väldigt tydligt i bl.a. min tidsreseroman ”The Time Idiot” och vampyrromanen ”Blood & Swine”.

AR Yngve Feb 2020 small

Det gångna året har ju som bekant varit väldigt märkligt för oss alla – hur har pandemin påverkat ditt skrivande?

Klart negativt. Inspirationen har varit ovanligt låg. Det är inte bara de omedelbara svårigheterna i vardagen, och isoleringen, som sätter käppar i hjulet för skrivandet – det är också en djupare känsla av existensiell ovisshet.

Ibland känns det som om vi alla har hamnat i en av Philip K. Dicks romaner – och vad är då liksom vitsen med att skriva fler SF-historier? Eller skräckhistorier?

Har du själv skrivit om pandemier eller farsoter? Eller kanske om andra aktuella ämnen som mindre lämpliga ledare (som t ex den orange mannen i Vita huset som vi lyckligtvis snart slipper)?

Tja … Handlingen i min bokserie ”Darc Ages – De mörka tidevarven” bygger ju på att en farsot har skapat en postapokalyptisk värld. Jag började skriva en skräckhistoria om en ännu hemskare farsot… men jag har kört fast, i väntan på hur den verkliga pandemin utvecklas.

I rymdoperan ”The Argus Project” (inte min bästa roman) är skurken en krigshetsande politiker som försöker lägga under sig hela Solsystemet. Redan år 2008 skrev jag en serie satiriska artiklar under rubriken ”Nurglon in 2008!” – där ett ohyggligt Lovecraftianskt monster försöker vinna presidentvalet i USA (och använder samma slags retorik som Sarah Palin och ”Orange Man”).

Finns det några svenska fantastikböcker som du skulle vilja rekommendera?

– Bertil Mårtenssons ”Det gyllene språnget”
– Sam J. Lundwalls ”Mörkrets Furste eller Djävulstornets hemlighet” (en underbar pastisch på SF från Jules Vernes dagar)
– Jorun Modéns ”Samael”
– KG Johanssons ”Googolplex” (och ”Biotika”, om du har mage för splatter-skräck)
– John Ajvide Lindqvists ”Hanteringen av odöda”
– Carl-Johan Vallgrens ”Den vidunderliga kärlekens historia” (ett slags fantasy för mainstream-läsare)

Jag hade ju själv nöjet att få vara redaktör för dig då din underhållande och fartfyllda novell ”Jo Carter och Kejsaren av Mars” publicerades i förra numret av Brev från Cosmos. Så därför måste jag ju fråga om det kommer fler historier om Jo Carter?

Jag är förresten tacksam för att du hjälpte mig göra den novellen bättre. Och apropå ”Jo Carter” – jag gillar att få läsarpost, men det händer väldigt sällan numera. Så om läsarna vill ha fler historier med samma karaktärer, får de gärna skriva till mig och önska det …

LÄNKAR:

”Nurglon in 2008!”:
http://aryngve.com/aboutpages/aboutnurglon.html

A.R.Yngves böcker på Amazon.se:
https://www.amazon.se/s?k=a.+r.+yngve

A. R. Yngves böcker på svenska bibliotek:
http://libris.kb.se/hitlist?q=a.+r.+yngve&r=&f=simp&t=v&s=r&g=&m=50

A. R. Yngves officiella webbsajt:
http://aryngve.com/

Den officiella sajten för bokserien ”Darc Ages – de mörka tidevarven”:
http://www.darcages.com/

A. R. Yngves radioserie ”Magiens Arv” (som sändes på NRK år 2009):
https://www.youtube.com/user/MagiensArv

Brev från Cosmos nr 9 med novellen ”Jo Carter och Kejsaren av Mars”
https://clubcosmos.net/documents/Brev_från_Cosmos-9.pdf

Recension av Det finns ett hål i verkligheten

”Det finns ett hål i verkligheten” av Marie Hermanson är något så sympatiskt och ovanligt som en novellsamling med svenska fantastiknoveller utgivna av ett av våra större förlag (närmare bestämt Bonniers). Den kom ut redan 1986 och har blivit aktualiserad då novellen ”Mullvadskungen” ingår i den imponerande antologin ”The Big Book of Modern Fantasy” som släpptes i år.

Det var naturligtvis detta som föranledde mig till att plocka upp Hermansons debutsamling – jag har tidigare läst och uppskattat en av hennes realistiska romaner så det är inte ett helt obekant namn för mig.

”Det finns ett hål i verkligheten” är en väldigt lämplig titel på samlingen, för det handlar främst om den här sortens magisk realism där huvudpersonen hittar en liten spricka i det vardagliga där vi kan ana det magiska, verkligheten bakom verkligheten. De flesta av de åtta novellerna är skrivna ur barns perspektiv och utspelar sig oftast under första halvan av 1900-talet (i alla fall så uppfattar jag miljöerna).

Att det handlar om barn gör naturligtvis att det hela går att tolka som om novellerna egentligen handlar om barnens fantasier och vill man vara cynisk skulle man kunna tro att det är därför som ett större svenskt förlag har gett ut samlingen. Fast vill man inte vara cynisk så kan man istället peka på att det är väldigt fina, välskrivna samt engagerande noveller och att det snarare är anledningen.

Jag läser det rakt av som magiskt realism, som lågmäld fantasy i vardagen och tycker att de fantastiska inslagen lyfter novellerna. De är visserligen också fina skildringar av utanförskap och att växa upp, men med det fantastiska så blir det en liten extra krydda till det hela. Något som får oss att känna och tänka mer. Novellerna är skrivna med mycket värme, en hel del underfundig humor och lämnar gärna en del åt oss som
läsare att förstå eller tolka själva.

”Mullvadskungen” är den novell som skiljer sig mest från de övriga genom att snarare vara en saga som inte tar avstamp i vår verklighet. Det är en bra historia och en värdig representant för den svenskspråkiga fantasyn (tillsammans med Karin Tidbeck och Tove Jansson) i ”The Big Book of Modern Fantasy”, men i ärlighetens namn är det inte min favoritnovell i samlingen.

Jag föll i stället för den underbart vackra, humoristiska men också sorgliga novellen ”Lillebror Konrad” som onekligen är en av de bästa novellerna jag har läst i år. Jag tänker inte berätta något mer om den, för om ni läser novellsamlingen (vilket jag som ni förstår tycker att ni ska göra), så vill jag att ni precis som jag ska få komma in i novellen utan att veta vad som händer. Det är nämligen ett nöje som jag inte vill ta ifrån er.

Recension av Fru Sola

”Fru Sola” av Irmelin Sandman Lilius (f 1936) är en bok som har stått oläst alldeles för länge i min bokhylla, men i slutet av april plockade jag till sist ner den och har nu tillbringat några fina veckor i den fiktiva lilla staden Tulavall vid Finska viken.

Jag gissar att finlandssvenska Irmelin Sandman Lilius inte är så känt namn längre – i alla fall inte i Sverige. Vilket är synd, för även om jag inte har läst så många av hennes böcker så vill jag drifta mig till att säga att hon är en mycket begåvad och läsvärd författare. Jag har läst några andra av hennes böcker tidigare, men det här var dock den riktigt stora upplevelsen.

”Fru Sola” är en samlingsvolym med böckerna ”Gullkrona Gränd”, ”Gripanderska gården” och ”Gångande grå” som från början kom ut under åren 1969 – 1971. Det utspelar sig som sagt i staden Tulavall i Finland på 1880-talet. Vi får främst följa de tre systrarna Halter, som lever i de fattigaste delarna av Tulavall med pappan som har fått ”hål i huvudet”, den kämpande mamman och även en storebror som kanske inte alltid bidrar till hushållet så mycket som resten av familjen skulle vilja.

IMG_3677

I ganska lugnt tempo rullar en historia som på sitt eget lilla sätt är mycket av klassisk fantasyberättelse om kampen för att bevara det hemtama, det som är värt att försvara, att finna ljuset i mörkret. För det här är naturligtvis, precis som det mesta av Irmelin Sandman Lilius produktion, en fantasyberättelse. Det fantastiska är inte alltid så uppenbart, det finns där vid sidan och kan bara riktigt ses och förstås av några som har förmågan, men det finns också i de historiska eller snarare mytologiska återblickarna.

Irmelin Sandman Lilius skriver behagligt, med en prosa som är såväl vacker som precis och inte minst levande. Hon målar sina figurer med stor kärlek, och även om det är många som vi kanske inte får lära känna så väl blir de ändå till levande personer av kött och blod, precis som Tulavall blir en så levande stad, en så speciell skådeplats för historien.

Irmelin Sandman Lilius har såklart jämförts med Tove Jansson (som hon också var vän med), och det är en jämförelse som enligt min mening gärna låter sig göras, även om det finns stora skillnader mellan dem också. Det finns ett klokskap i författarskapet och också den poetiska men enkla prosan. Enligt wikipedia så har författaren Göran Schildt (släkt med den Schildt som grundade det som i dag är bokförlaget Schildts & Söderströms) sagt att om Jansson är mästare på det psykologiska planet är Sandman Lilius poesins utvalda.

Jag är som sagt glad att jag äntligen läste ”Fru Sola”, men också att jag har fler olästa böcker av henne i bokhyllan. Min uppmaning till mig själv är att läsa mer av Irmelin Sandman Lilius och min uppmaning till er är att leta upp hennes böcker, om ni nu inte redan har gjort det.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av ett citat av henne från en intervju i Hufvudstadsbladet för några år sedan:

”Jag har fått höra att mina barnböcker är för svåra och mina vuxenböcker för barnsliga, men målgruppen finns och består av folk med en särskild sorts inriktning, inte folk i en viss ålder.”

Jag vet vilka vi är.