The Road goes ever on and on – tankar om resor i fantasy

Det är ganska svårt att komma ifrån att det förekommer en hel del resor i fantasy. Jag har inte gjort någon kvantitativ undersökning, men otaliga kvalitativa timmars läsning gör att jag vågar hävda att det inte är en särskilt kontroversiell ståndpunkt. Många fantasyböcker handlar om att en eller flera personer av olika anledningar måste ta sig från punkt a till punkt b och under resans gång lär sig något om sig själva och världen de lever i.

 Det finns naturligtvis många anledningar till att det är så här, och föga förvånande kan vi spåra mycket till den där piprökande språkvetaren som satt en ganska stor prägel på fantasylitteraturen. Jag tror ni vet vem jag menar.

Det första vi ser när vi öppnar denne Oxfordsbos kändaste verk, The Lord of the Rings, är kartan över Midgård, en karta som man kan studera hur länge som helst och fundera över platser som brödraskapet besöker, men också platser som de inte besöker som ändå finns där och väcker vår nyfikenhet

Med tanke på vilket inflytande Lord of the Rings har haft på genren så är det ju inte så konstigt att så många fantasyböcker börjar med en karta. Men kartan är mer än ett arv från Tolkien och ett försök att visa upp den fiktiva världen. Det är också, som litteraturvetaren Stefan Ekman konstaterar i sin avhandling Here Be Dragons, en del av kontrakten mellan läsare och bok. Det är tröskeln mellan världarna som suddar ut gränsen mellan riktigt återgivning och fantasi och låter oss inbilla för oss själva att kartan faktiskt avbildar riktiga platser.  

Det handlar om att vi ska tro på det vi läser när vi läser det – oavsett om det utspelar sig utanför ditt fönster där du bor eller på Minas Thiriths gator. Tolkien skriver själv i sin essä On Fairy-Stories att författaren är en subkreatör som skapar en sekundärvärld vi kan stiga in i med våra tankar och känslor. I den världen är det hen berättar sant, och författaren får inte på något sätt väcka misstro hos läsaren, för då bryts illusionen.

Tolkien berättar i samma essä att när han läste sagor som liten ville han inte tro, han ville veta. Och det är nog en viktig ledtråd till att resor är så vanliga i fantasylitteraturen – utforskandet av världen är ju ett sätt att få veta. Att resa i världen och därmed i fantasin. Resorna som skildras stillar både författarens och läsarens nyfikenhet om den fiktiva världen. För det är ju en anledning till att vi läser fantasy. Vi vill ha tillträde till sekundärvärld.

Därför är det ju också intressant att så mycket av den fantasylitteratur som inte är så lik Tolkiens, som ibland till och med medvetet distanserat sig från honom är fyllda av resor. Jag tänker främst på China Mièvilles. Mièville ligger idémässigt och politiskt väldigt långt från Tolkien – men resor är centrala i två av hans tre böcker i den fiktiva världen Bas-Lag. Ett annat exempel i den här skolan är Steph Swainstons historier om Fourlands, där huvudpersonen trots allt är kejsarens budbärare som i kraft av sitt ämbete får ta sig både till det ena stället och det andra.

 Men vi måste ju också komma ihåg att resorna inte bara får handla om att beskriva världen, det måste ju också vara resor som betyder något. Det som händer under resan måste ha något att göra med historien eller i alla fall protagonisternas utveckling. Annars kan vi lika gärna stanna hemma. Eller läsa en annan bok!

 

 

Annonser

Boksläpp och signeringar

Nu är det äntligen dags – den 14 april släpps min fantasyroman Klockan och spegeln, och med anledning av det kommer jag att dyka upp på lite olika ställen för att prata och signera. Följande datum är än så länge inbokade:

14 aprilScience fiction-bokhandeln i Göteborg, klockan 12 – 14. Först kommer jag att prata om etik och moral i fantasy och sedan signerar jag boken.

21 april – Jag medverkar på Lilla Författarmässan på Tuve Bibliotek. Klockan 13.00 ska jag stå på scen.

27 april – Signering på science fiction-bokhandeln i Malmö, från klockan 16.00. Troligen blir det först ett samtal med några andra fantastikförfattare.

Dessutom kommer jag också finnas på plats på sf-kongressen Fantastika 2018 15 – 17 juni. Jag kommer medverka i några programpunkter och naturligtvis kommer boken också finnas till försäljning där.

Jag hoppas att vi ses vid något av dessa tillfällen!

IMG_7255

Intervju med Oskar Källner

Oskar Källner debuterade 2011 med Drakhornet, och har sedan dess både gett ut flera egna verk och också lyft fram andra författare genom Fafner Förlag som han också driver. Han är utan tvekan en av Sveriges mest drivna och intressantaste fanastikförfattare. 

Det har ju blivit några böcker nu under åren. Vilken skulle du sätta i händerna på någon som vill bli introducerad till ditt författarskap?

Oj, det beror helt och hållet på vad personen i fråga tycker om att läsa. Gillar man äventyrliga berättelser med yngre karaktärer, kalla det för ungdomsbok, YA eller vad du vill, så är nog Stormvinge (en berättelse om en tjej och hennes flygande vildhingst på planeten Karora) en bra början. Vill man istället ha lite mörker, aktion och existentiella grubblerier så skulle nog min senaste novellsamling Alfa och omega vara en bra plats att börja på. Om man är fem och gillar bilderböcker kanske man snarare ska hugga tag i Den stora jordgubbsjakten. Jag gillar helt enkelt att röra mig över stora områden, både inom fantastikens olika undergenrer och i olika åldersspann.

Vad tycker du är viktigast att tänka på när du skapar en fiktiv värld för dina historier?

Att den är internt logisk och konsekvent. Det handlar helt enkelt om att skapa en värld som läsaren kan tro på. Jag använder själv tekniken att när det kommer till riktigt stora kontrarealismer (som flygande hästar) så går jag sällan in på exakt hur det fungerar utan låter den världens karaktärer reagera på det udda och annorlunda som om det vore den mest naturliga saken i världen. Sedan bör man gärna krydda det hela med massor av små realistiska detaljer. Allt detta gör att världen plötsligt känns mer genuin och äkta, hur många konstigheter man än har i den.

Just världsskapande är något jag tycker är väldigt roligt. Jag skapar ofta helt nya universum så fort jag ger mig i kast med en ny novell. För jag vill testa världsbygget och se hur långt jag kan pressa en stackars karaktär i den kontexten. Sedan har jag ett antal SF-noveller som faktiskt utspelar sig i samma framtida universum, där de ibland refererar till varandra med namn och händelser, samtidigt som var och en kan läsas för sig själv. Sånt tycker jag är kul.

kallnercollage

Några av Oskar Källners alla böcker.

Vilka fiktiva världar har inspirerat dig i ditt eget skrivande?

Jag har läst så väldigt många fantasy och science fiction-böcker att det är svårt att svara på. Men det är klart att flera av de verk man läste som tonåring, kanske mer än senare böcker, har satt sina spår. Där har vi ju Tolkiens Midgård, Lewis Narnia, Kerrs Deverry, Feists Midkemia och Kelewan,  Asimovs Robot/Trantor-universum, Cherryhs Union/Alliance-universum, Bujolds Vorkosigan-universum, Nivens Known Space-universum, och säkert massor av andra som jag inte kommer på just nu.

Lägg till det över 200 animeserier som jag sett genom åren. Just japansk anime har dessutom ofta en förmåga till makalösa världsbyggen som i sin fantasifullhet och absurditet stundtals tränger långt bortom vad vi brukar se i väst. Lite äldre filmer och serier som: Akira, Cowboy Bebop, Escaflowne, Full Metal Panic!, Ghost in the Shell: Stand Alone Complex, Hellsing, Trinity Blood,  Nausicaa of the Valley of the Wind, Princess Mononoke, Neon Genesis Evangelion, RahXephon, Scrapped Princess osv, är alla sådana som jag älskade när det begav sig och som har influerat mig.

Men det är klurigt det där med inspiration. Allt man läser och ser adderas någonstans i bakhuvudet. Jag har hört andra författare referera till det som ”komposthögen.” Allt ligger där och jäser till sig, blandas med varandra och mixas till nya idéer, världsbyggen, karaktärer och berättelser.

Ditt förlag har ju börjat växa och du har tagit steget till att ge ut andra författare. Vad får dig att bli intresserad för ett manus?

Först och främst måste språket sitta. En stor del av alla refuseringar beror helt enkelt på att språket inte är tillräckligt bra. Det är tufft, men skrivandet är ett hantverk och det tar sin lilla tid att lära sig. Men när väl språket sitter då är det allt det andra som kommer till: spännande karaktärer, en välstrukturerad dramatisk kurva, ett väl genomfört världsbygge. Och så finns det en extra komponent i det hela som erkänt är väldigt subjektiv, en berättarglädje, en röst som ger återklang och resonans i mig som läsare. Jag som förläggare måste känna att ”Wow! Vilken grym historia! Den här bara måste jag ge ut!” För det tar tid, kraft och energi, för att inte nämna pengar, att ge ut något. Och då måste man ha den där entusiasmen, den där glödande övertygelsen, som drivkraft.

 

29681164_2005905576091080_1470524376_o

Oskar Källner

 

Du har jobbat ganska hårt som egenförläggare med att hitta en publik, och som betraktare kan man bara dra slutsatsen att du har lyckats bra, riktigt bra till och med. Vilka är dina tips till aspirerande författare som väljer att ge ut sina böcker själva och sedan ska försöka synas bland alla andra?

Lämna aldrig ifrån dig en text som inte är det bästa du förmår skapa vid det tillfället. Skaffa dig en legion av ärliga testläsare som ger dig rak och konstruktiv kritik. Först då ser man vad man har missat och kan åtgärda det. Alla författare är blinda inför sin egen text.

Var ständigt aktuell med något nytt. Så att det alltid finns något som är på gång. Risken är, om det tar tre år mellan boksläppen, att du är bortglömd när nästa bok kommer. Noveller är väldigt bra på det, de kan man pytsa ut med lagom mellanrum, men det finns författare som använder små events eller ständigt håller en konversation flytande om olika ämnen. Huvudsaken är att du inte försvinner i bruset utan är närvarande.

Se till att du finns tillgänglig på alla försäljningsplattformar i så många format det förmås: pappersbok, e-bok och ljudbok. Folk har olika preferenser. Vissa kanske vill bädda ner sig i sängen med en rejäl pappersbok. Någon annan vill lyssna på väg till jobbet. En tredje läser gärna i soffan med sin platta. Oavsett preferens bör dina verk vara lättillgängliga och smidiga att få tag i.

Om du ska rekommendera en svensk fantasysroman (som du inte gett ut själv), vilken blir det då?

Slår gärna ett slag för Elin Säfströms En väktares bekännelser och Visheten vaknar, de två första delarna i en skön urban fantasy-serie. Den handlar om femtonåriga Tilda och hennes mormor som är väktare i Stockholm. Huvudstaden är nämligen fullproppad med troll, tomtar, älvor och troll. Vanliga människor kan inte se dem, men det blir stora problem när de båda världarna kolliderar. Det är Tildas uppgift att se till att allting inte snurrar iväg mot totalt kaos. Men kaos blir det så klart. De klassas väl som YA, men passar alla som gillar humoristisk och välskriven urban fantasy.

Slutligen: vad jobbar du på nu?

Jag jobbar på en rymdopera för barn och ungdomar. Väldigt roligt! Men som med allt skrivande kommer det nog att ta ett tag innan den når läsarna.

Läs mer om Fafner Förlag och Oskars böcker på förlagets webbplats: http://fafnerforlag.se

 

Porten till en annan värld

Det går inte att komma undan det faktum att min fantasyroman som kommer ut i april ingår i den gamla fina traditionen av så kallad portalfantasy, alltså berättelser där huvudpersonen tar klivet från vår värld, från den mundana världen, in i en annan värld där andra lagar och regler gäller.

Många älskade och välkända fantasyromaner, från CS Lewis Narniasvit till Stephen Donaldssons böcker om Thomas Covenant är portalfantasy, och det var ett tidigt använt koncept när fantasylitteraturen växte fram runt förra sekelskiftet. Alice som hoppade ner i kaninhålet och hamnade i Underlandet samt Dorothy som sveptes med av en virvelvind till det magiska landet Oz är två exempel på föregångare.

Men historier om resor till andra, främmande världar är äldre än så. Jag skulle vilja påstå att portalfantasyn hämtar stor inspiration från dels berättelser om älvriket, fairy på engelska, men också från gamla reseskildringar. Medeltidens litteratur om resor kunde ofta innehålla fantastiska inslag, som The Travels of Sir John Mandeville från mitten av 1300-talet i vilken vi får vi följa en riddare på resa i Fjärran Östern. Här blandas fantastiska inslag som människor utan huvuden med tillförlitliga beskrivningar av verkliga platser. Det sägs att Columbus ska ha konsulterat bokens kartor innan sin berömda resa. Om detta är sant eller ej kan man alltid spekulera i, men det ger i alla en fingervisning om bokens popularitet.

Senare kom humoristisk eller satiriska reseskildringar som till exempel Swifts Travels into Several Remot Nations of The World (mer känd som kort och gott Gullivers resor), Voltaires Candide och Baron Munchhausen´s Narrative of his Marvellous travels and Campaines in Russia av Rudolf Erich Raspe. Böcker i vilka huvudpersonen reser till mer eller mindre magiska och annorlunda länder.

Älvriket är en gammal tradition med ursprung i keltiska legender och myter. Utmärkande för älvriket är att det inte nödvändigtvis är en annan värld, för ibland är älvornas värld sammantvinad med vår (men kan oftast inte ses av vanliga dödliga) och ibland ligger älvriket i vår värld, men man måste gå över någon sorts gräns för att komma dit. Väl på andra sidan gränsen är det mycket som skiljer sig.

Berättelser om älvriker och resor dit har på något sätt aldrig upphört, och när fantasylitteraturen växte fram var det naturligt att många fortsatte traditionen. Vi har till exempel Lord Dunsanys The King of the Elflands Daughter från 1924 och Hope Mirrlees vackra lilla historia Lud in the mist från 1926. Moderna klassiker om älvriket är Susanna Clarkes Jonathan Strange and Mr Norell som kom ut 2004 samt Neil Gaimans Stardust från 1999.

Eftersom historier om älvriket och mer renodlad portalfantasy är olika grenar på samma träd så finns det ju onekligen många likheter – betänk till exempel hur själva porten som man måste gå igenom ofta har en ganska säregen fysik. Garderoben i Häxan och lejonet förvandlas ju ibland till en sorts gång som leder ut i Narnia. Muren som omger Älvriket i Stardust kan ju under inga omständigheter i vår värld sträcka sig över ett lika stort område som finns inom murarna. Föremålens fysik ändras helt enkelt i och med passagen mellan världar.

DSCN4878

Det här vackra fönstret med motiv ur böckerna om Narnia hittar ni i Holy Trinity Church utanför Oxford. Det var, kanske inte så förvånande, den kyrka CS Lewis brukade besöka och han ligger även begravd på kyrkogården utanför. 

Tidens gång är ju dessutom oftast annorlunda på de olika sidorna om gränsen, och den följer inte nödvändigtvis någon begriplig logik. I Narnia går det tusen år mellan Häxan och Lejonet och när barnen träffar prins Caspian, men när Lucy och Edmund återvänder en tredje gång i boken Skeppet Gryningen har inte alls lika lång tid förflutit. Tidens subjektivitet mellan olika sidor av gränsen är ett bärande element i Grahman Joyce moderna älvhistoria Some Kind of Fairy Tale, men jag tror att det är Hope Mirrlees som sumerar det bäst i Lud-in-The-Mist när huvudpersonen Master Chanticleer går över den fruktade gränsen till älvriket och frågan ställs: ”Had he left time behind him in Dorimare?”

En annan aspekt är att om för mycket rationalitet från vår värld passerar över gränsen så finns det en risk att magin i den andra världen försvinner – och detta i sin tur är ju anledningen till att det inte alltid är vem som helst som bör, eller i vissa fall ens kan, träda över gränsen. Det är oftast drömmare, poeter och barn som är de som utan problem kan ta klivet.

Det finns naturligtvis många som ser portalfantasy som alldeles för klitchefylld nuförtiden, men min åsikt är att det finns mycket kvar att utforska inom ramen för berättelser om att ta klivet över till en annan värld, en annan del av multiversum. Jag ser ju vad jag själv har skrivit i den här texten och inser att mitt eget bidrag till genren inte direkt uppfyller de vanliga kriterierna som jag nämner ovan.

Portalfantasy lever och frodas, och jag är övertygad om att jag inte är den ende som alltid öppnar en stor garderob bara för att se vart den leder. Särskilt om den råkar vara fylld med gamla pälsar.

Bokrea!

Minnen av en Sång går att köpa för en billig peng på årets bokrea – antingen på sf-bokhandeln (i alla fall i Göteborg) eller på adlibris.

”Detta var bara några av de mycket spännande, gripande, tänkvärda och fascinerande noveller, som Patrik skrivit. Hans novellsamling Minnen av en sång är mycket läsvärd och jag hade väldigt svårt att lägga den ifrån mig.” – Endast Eböcker
http://endastebocker.blogspot.se/…/04/minnen-av-en-sang.html

”Patrik Centerwall kan sina fantastikgrepp och använder de mycket snyggt i en svensk vardag vilket gör berättelserna extra effektfulla.” – Retrograd Spring
http://www.retrogradespring.n.nu/minnen-av-en-sang-av-patri…

Skynda fynda!

IMG_6890