Tolkien i Paris

Den 22 oktober i år öppnade en stor utställning om Midgård och JRR Tolkien på Bibliothèque national de France (BnF) alltså franska national­biblioteket, som har anor från 1300-talet och är ett av världens största bibliotek. BnF har flera filialer, men utställningen är i den nybyggda Bibliothèque Mit­terand i Paris. Förutom sina stora samlingar lyfter också biblioteket fram olika författare i sina utställningssalar.

IMG_1885

Allas vår John Ronald Reuel Tolkien är den förste icke-franskspråkige författare av vilken biblioteket inte har några manuskript i sina sam­lingar som får egen utställning – och om man ser till vilket intresse det finns för hans verk så är det egentligen inte så konstigt.

Fransmännen gillar Tolkien, Christopher Tol­kien bor sedan många år tillbaka i Frankrike med sin fru Baillie och här finns en stor kunskap och respekt för Tol­kiens värld, verk och även forskning.

Jag lyssnade bland annat på en podd med Leo Carruthers, professor emeritus vid Sorbonne, som kom i kontakt med Tolkien genom hans språkstudier, och först senare upptäckte att han var författare också. Överhuvudtaget upplever jag att man tar Tolkien och fantasy på allvar i Frankrike. Den lite nedlåtande synen som vi kan hitta i Sverige finns säkert också, men när jag har läst artiklar och lyssnat på poddradio så har ämnet behandlats med stor respekt av litteratur­vetare och andra kulturprofiler. Referenser till såväl William Morris som JK Row­ling är inte ovanliga. Fantasy behandlas som vilken sorts litteratur som helst helt enkelt.

Vincent Ferré som har varit huvudansvarig för utställningen är själv professor i litteraturveten­skap. Han är bland annat expert på Proust och medeltida litteratur – och det är inte första gång­en jag hör talas om någon som har snöat in sig på både Proust och Tolkien. Jag har hört andra som har sagt att Ringarnas herre och På spa­ning efter den tid som flytt är en lika stor läsupp­levelse, men det är en madeleinekaka som vi får spara till ett annat tillfälle.

Vincent Ferré har också hjälpt till med den nya franska översättningen av Lord of the Rings, och på The Tolkien Estates webb hittar ni några av hans artiklar (på engelska).

Utställningen om Tolkien har tidigare visats i Oxford, även om den inte är riktigt likadan i Frankrike. Redan 2016 hörde Bodleian Library av sig till BnF och undrade om det fanns ett int­resse av att flytta över utställningen. Det gjorde det, och material som redan fanns i Frankrike kunde också läggas till. Exempelvis fanns origi­nalen till Mr Bliss och Breven från jultomten hos Christopher och Baillie Tolkien i Provence. Från BnF:s samlingar kunde medeltida skrifter och annat som inspirerat Tolkien läggas till – något jag noterade där var bland annat ett exem­plar av Bland tomtar och troll med John Bauers fina illustrationer.

IMG_1859

Familjen Tolkien har alltså varit inblandad i ut­ställningen, även om i alla fall Christopher har hållit en relativt låg profil. Baillie är intervjuad i bibliotekets tidning och Cristophers son Adam Tolkien (som bland annat har hjälpt till med utgivningen av Children of Húrin och översatt några av History of Middle-Earth böckerna till franska) har besökt biblioteket och pratat om sin farfars verk.

Eftersom jag ju gärna besöker Paris så bestäm­de jag mig nästan så fort jag fick höra talas om utställningen att jag måste dit för att se den. Det ångrar jag verkligen inte, för det är en helt fan­tastisk utställning.

En så här stor samling av Tolkiens egna origi­nal är helt unik och det är magiskt att se allt: handskrivna sidor ur Lord of the Rings, skisser, målningar. Det är helt enastående och nästan lite överväldigande. Olika kartor, olika versioner av skisser på till exempel Morias portar.

Det var en hisnande känsla att stå framför Tol­kiens originalmålning av Smaug på sin skatt­hög, för att ta ett exempel. Jag fick nästan nypa mig några gånger för att försäkra mig om att jag inte drömde. Det här var saker skapade direkt av JRR Tolkiens hand och jag blev nästan förvånad hur starkt berörd jag blev. Jag är ju nörd, men ändå! Det väcker något inom en att se originalet, att känna närheten till den som har skapat det.

Fantastiska är också de stora bonaderna som Baillie Tolkien har vävt med JRRT:s målningar som förlaga. Dessa har tidigare hängt i en kyrka i södra Frankrike. När utställ­ningen packas ner ska de tydligen till Oxford och jag gissar att man kommer att kunna be­skåda dem där i framtiden.

IMG_1858

Vägen genom Midgård i utställningen gick ge­nom de olika folken – naturligtvis började det med hobbitar och avslutades med valar. Det kändes som en lämplig uppdelning och det var intressanta och initierade texter om Midgård och dess folk. De flesta texterna fanns både på franska och engelska.

Även Tolkiens liv fick lite utrymme, en av läsesalarna i Oxford var vackert avbildad, lik­som flera fina familjebilder. Här fick vi också ta del av målningar och texter från hans verk som inte utspelar sig i Midgård (såsom tidigare nämnda Mr Bliss) men också ett brev från CS Lewis (strax efter att denne hade läst en version av Lord of The Rings runt 1949). Ett av de fi­naste objekten var ett av Tolkiens första brev, som hans mamma hade dikterat och skickat till pappa Arthur.

Utställningen pågår till och med den 16 febru­ari och har ni möjlighet att åka så gör det. Och om ni vill ha tips på restauranger och annat som kan vara värt att besöka i ljuset stad så får ni hemskt gärna ladda ner min Parisguide nedan.

paristips2019

BnFs sida om uställningen (engelska)

Intervju med Anna Jakobsson Lund

Anna Jakobsson Lund är onekligen en av Sveriges intressantaste fantastikförfattare som rör sig flyhänt mellan olika sorters världar. Hon har bjudit på den dystopiska trilogin Systemet, tagit med oss till en intergalaktisk akademi i Czentes Omega, välkomnat oss till den mystiska kabarén i Equilibrium och nu senast i Blynätter introducerar oss för en helt ny genre: sågverksfantasy. Jag passade på att ställa några frågor om böckerna Equilibrium och Blynätter och här kan ni läsa hennes mycket intressanta svar. 

Du har skapat väldigt levande världar i såväl Equilibrium som i Blynätter (fast om den sistnämnda ju baserad på vår egen), även om du inte berättar särskilt mycket om den för oss utöver det som vi får veta via historiernas protagonister. Så hur mycket vet du om världarna som inte har kommit med i romanerna?

Inte speciellt mycket. Världsbygge för mig är något som sker parallellt med att historien växer fram. Den värld skapas som passar bäst för att berätta historien, pressa karaktärerna att visa sina rätta jag och belysa de frågor jag vill att romanen ska handla om på djupet. Det gör att det finns ganska lite världsbygge gjort som inte läsaren på ett eller annat sätt får ta del av.

Jag är som du säger ofta ganska snål med fakta om världen vi rör oss i. Eftersom karaktärerna känner den så väl hittar jag sällan riktiga tillfällen för dem att på djupet gå och fundera över hur allting funkar. När den tekniken är som bäst kan den ge en känsla av att världen är mycket större och rikare än just den del läsaren ser. När den fungerar som sämst känner läsaren dock att för mycket är oklart. Det är en lina jag balanserar runt på mest hela tiden när jag skriver, och ibland dunsar jag nog ner på fel sida. Men hellre det än info-dumpar om sådant som inte är intressant för historien.

Om vi börjar med att prata om Blynätter så är det en på många sätt speciell värld och speciell historia du bjuder på. Dels är ju världen baserad på vår egen värld, men skillnaderna är så stora att jag inte bara vill kalla den för alternativhistorisk, och i den övergripande konflikten finns en klasskamp som vi sällan ser i fantasy – vad var utgångspunkten för den här världen och historien?

Jag arbetar till vardags på Kommunförbundet Västernorrland, vilket gör att jag reser rätt mycket mellan kommunerna kring Höga Kusten. För några år sedan körde jag genom den där trakten på hösten och kände ett tydligt sug efter att skriva med min egen hemmiljö som bakgrund. I Ådalen finns så mycket arbetarhistoria och Sundsvalls stenstad är unik i sitt slag, ett minne från en tid när Norrlandskusten var ett av de rikaste områdena i Norra Europa. En rikedom som så klart byggdes på många fattiga människors ryggar.

Det var den här längtan ”hem” som drev mig. Jag skrev Equilibrium just då, och rörde mig i påhittade glamorösa miljöer. Med Blynätter ville jag skapa en alternativ verklighet som låg nära den historiska. Jag valde Sundsvall som bas, men gav den namnet Näsvik, för att markera att det faktiskt inte rör sig om en historisk plats som råkar ha magi, utan faktiskt är en alternativ värld med andra värderingar och förutsättningar. Det gjorde jag främst för att kunna arbeta som jag brukar, med en bred representation bland mina karaktärer. I en historisk miljö blir det lätt vitt och manligt och straight på ett sätt som jag inte är så intresserad av.

Som en blinkning till hembygden är dock alla namn på mindre orter korrekta. Jag har också valt att ha med vissa begrepp från tidigt 1900-tal, som till exempel ”lärkor” om prostituerade. De hus som namnges i Näsvik går också att finna i Sundsvalls stenstad.

Omslaget till Blynätter

En av dina protagonister i Blynätter är ju döv, och det är överhuvudtaget väldigt ovanligt att personer med funktionsnedsättningar dyker upp i litteratur i allmänhet och fantasy i synnerhet. När de väl gör det faller de ofta in i vissa klichéer i gestaltningen (synskadade som ska känna andra i ansiktet är ett vanligt återkommande exempel). Jag tycker att din gestaltning av Elsa är väldigt lyckad – kan du berätta lite om dina tankar kring romanfiguren och hur hon växte fram?

Dövhet är ett funktionshinder som ofta missförståtts, och döva har också alltid förtryckts av det större samhället som påstått sig ”skydda” dem. Därför kändes det rätt när jag fick känslan av att Elsa nog var döv. Genom henne kan jag belysa en mörk del av vår socialhistoria, men också visa hur funktionshindret bara är en liten del av hennes person. Elsa är den hon är, en ambitiös gruppledare i en framgångsrik kriminell organisation, med eller utan sitt funktionshinder. Som med alla karaktärer gällde det att hålla tungan rätt i mun. I de kapitel där hon har perspektiv behövde jag tänka på hur hon uppfattar världen, och jag behövde också se till att hennes vänner tolkade till och från teckenspråk när det behövdes. Att skriva en funktionshindrad person får en alltid att tänka på hur vi alla har olika förutsättningar att ta in och ta oss fram. Och att det påverkar oss mest när andra runt omkring inte respekterar oss nog för att underlätta våra liv.

I Equilibrium fångar du något som jag inte kan påminna mig om att jag har läst om tidigare i någon fantasyroman – kabarévärlden, och de queera element som har funnits bakom kulisserna i kabaréer och revyer långt innan ens begreppet queer fanns. Vad har inspirerat dig till detta?

På samma sätt som när jag började skriva Blynätter var det en längtan till något annat som drev mig till miljön i Equilibrium. Jag hade skrivit tre böcker om det skitiga, slitna och väldigt enkla Systemet. I nästa projekt ville jag ha en värld där miljön tog mycket plats, nästan som en karaktär i sig själv. Artiklar och teveprogram från New Orleans och Kap Verde inspirerade mig. När jag insåg hur mycket historien skulle komma att handla om queera karaktärer och rätten att uttrycka sig själv blev kabarén en naturlig del i miljön.

Ari, min huvudperson som varken är man eller kvinna, kom också till som ett sätt att röra sig bort från det jag redan skrivit. Jag hade tagit spjärn mot traditionella könsroller, och böjt mina karaktärer bort från det stereotypa, när jag skrev om Systemet. Men med Ari fick jag en helt annan utmaning, att hitta till karaktärens själ utan att kunna ta avstamp i något binärt kön. Det var en spännande utmaning, och den queera värld jag beskrev i Equilibrium har verkligen öppnat kreativa dörrar för mig. Så många olika typer av karaktärer dyker upp nu, vilket gör att de flesta världar jag skapat sedan dess har väldigt tydliga queera element. Det känns bra att synliggöra något som alltid funnits, och ge det en plats såväl i rymden (i min serie om Intergalaktiska akademin) som i ett alternativt tidigt 1900-tal (som i Blynätter).

Din sekundvärld i Equilibrium ligger långt ifrån klassisk feodal fantasy och jag finner många ekon från ”new weird” och till exempel China Mieville och Steph Swainstons världsbyggen. Kan du berätta lite om hur världen växte fram och vad som var det svåraste när du skapade den?

Ofta under skrivandet kände jag att jag tagit mig vatten över huvudet. Miljöer var inte min starka sida då (jag fick träna ordentligt, så jag tror att jag blivit bättre) och jag hade verkligen föresatt mig att världen skulle vara mycket och livfull och sprudlande. Mönstrade tyger som bär betydelser lånade jag från en afrikansk tradition, jag frågade mina bröder som arbetat som kockar mycket om kök och restaurangbranschen. En skrivarvän som är kemist bidrog till den påhittade kemin som främst Ari ägnar sig åt. Arbetet handlade helt enkelt mycket om att plocka inspiration från många olika håll, och hitta ett sätt att hålla ihop det till en kultur som kändes vettig.

Svårast var nog att få till en känsla av att staden Porto du Luando finns på riktigt, speciellt när jag själv inte rest i tropiska områden på över tjugo år. En stad med fuktig hetta och tropiska dofter, kan jag i dag önska att jag lyckats bättre med att förmedla. Smaker och ljud fick lite grann fungera som substitut, för att ge den där äktheten som bra sekundärvärldar alltid måste ha.

Jag fastnade ju direkt i de världar du har skapat, så jag undrar vad som får dig att fastna i en fiktiv sekundärvärld och vilka världar och författare som har inspirerat dig?

Det har nog inte undkommit någon att jag är svårt förtjust i Ketterdam från Leigh Bardugos duologi Six of Crows. Tanken att göra en värld igenkännbar fast helt ny tycker jag mycket om. (Ketterdam är ju bara en del av en större värld, där det bland annat finns ett område där centralorten heter Diurholm och det äts semlor och dricks brännvin.) Jag tycker också om hur Siri Pettersen skapat en värld med många olika lager i sin Korpringarna-trilogi. Även VE Schwabs värld som består av fyra versioner av London är läcker, tycker jag.

Slutligen, vilken svensk roman – fantastik eller inte – skulle du vilja rekommendera

En roman jag inte kan sluta tänka på just nu är Hästpojkarna av Johan Ehn. Det är inte fantastik, men rör sig i samma period som jag vill skildra i Blynätter. Berättelsen lyckas på ett utmärkt sätt både fånga vikten av att inte glömma sin historia och belysa hur nära vi är att göra det i Sverige i dag.

Läs mer om Anna och henne böcker på http://www.annorlundaforlag.se

Här kan du köpa Annas böcker:

Science fiction-bokhandeln 

Bokus

Adlibris 

 

Recension av Bröderna Lejonhjärta

Jag fastnade aldrig riktigt för Astrid Lindgrens böcker som barn. Jag har naturligtvis läst de flesta av hennes verk, det är nog mer eller mindre oundvikligt om man är född i Sverige på 70-talet, men de var aldrig några stora favoriter och jag kan inte minnas att jag har läst om dem sedan de begav sig. Min bror läste Bröderna Lejonhjärta hur många gånger som helst, men jag färdades hellre till Mumindalen eller Midgård än till Nangijala dalar.

Så det är med andra ord med mer eller mindre färska ögon som jag nu läser Astrid Lindgrens klassiska fantasyböcker för min sjuårige son – vi började visserligen i fel ordning med Bröderna Lejonhjärta (Mio min Mio kom ut tjugo år tidigare), men det var den jag var mest nyfiken på.

Bröderna Lejonhjärta är i dag en hyllad svensk barnboksklassiker, så det är lite intressant att titta tillbaka på hur den mottogs när den kom ut 1973. För under det tidiga 70-talet var samhällsklimatet i Sverige inte helt mottagligt för en klassisk fantasyhistoria med kamp mot ondskan för att bevara en blommande idyll.

Tidningen Arbetet var till exempel väldigt kritisk i sin recension och skrev så här:

”Är inte denna vackra saga om den sköna frihetskampen mot en oförklarad metafysisk ondska en förolämpning mot befrielserörelserna i världen? Vi har väl ändå lärt oss att våldet i världen inte dör som någon stormvind i öknen bort, inte ens i sagorna. En saga från 1973 borde väl avslöja sådana myter i stället för att rida på på dom?”

Även Sydsvenska Dagbladet var skeptisk och jämförde med Richard Bachs Måsen:

”Både Jonathan Fiskmås och Jonathan Lejonhjärta är uttryck för benägenhet i tiden att på ett suddigt pseudoreligiöst och föga förpliktande sätt drapera sig i mystik.”

Barnboksgruppen i Göteborg var besvikna för att Astrid Lindgren inte undersöker ondskan bakgrund eller förklarar diktaturers politiska mönster och det fanns naturligtvis också de som var oroliga för att Lindgren med Bröderna Lejonhjärta uppmanade till självmord. Det är ju lätt att tro att den här moralpaniken var typisk för svenska kulturskribenter, men så här skrev till exempel Ethel L. Heins i Horn´s Book Magazine 1975:

”But the subjectively emotional, often ecstatic tone of Karl’s first person narrative may make young readers uneasy; the book’s preoccupation with death and its hints about transmigration of souls may be confusing; and the final, cool acceptance of suicide, too shocking.”

Alla var ju dock inte lika kritiska, boken fick vara kvar på biblioteket och i boklådor och hittade många läsare. Att den numera är läst av nästan varenda kotte är ju inte någon hemlighet. När jag höll mitt föredrag om svenskspråkig fantasy på den årliga science fiction-kongressen Swecon i början av sommaren passade jag på att fråga hur många i publiken som hade läst Bröderna Lejonhjärta. Alla räckte upp handen.

Med allt det här i bagaget var jag nyfiken på att ge mig i kast med denna klassiska fantasyroman och under flera kvällar var det min och sonens högläsningsbok.

9789129688313

Sonen tyckte den var bra och han var väldigt entusiastisk till att fortsätta med Mio min Mio. Men han tyckte också att den var läskig och ett par gånger under läsningens gång så ville han avbryta – antingen för kvällen men någon gång var han också skeptisk till att överhuvudtaget fortsätta. Och faktum är att han har rätt. Bröderna Lejonhjärta är ganska läskig och stundtals brutal. Det är saker som snarare hintas än beskrivs och utan att drabbas av 70-talets moralpanik kan man ändå fascineras över hur många gånger per sida som Astrid Lindgren använder ordet ”dödsstraff”.

Det som roade mig med det här är att jag vid några enstaka tillfällen har fått höra att min ungdomsbok Klockan och spegeln skulle ha inslag som borde vara för hemska för unga läsare. I jämförelse med Astrid Lindgren ligger jag dock i lä.

Det som helt klart är styrkan i Bröderna Lejonhjärta är den spännande historien som kanske inte överraskar så mycket men berättar om ett heroiskt äventyr på ett lite annorlunda sätt. Jonathan Lejonhjärta är ju inte upprorsledaren – han är den modige pacifisten som inte klarar av att se förtrycket och därmed hjälper de som leder upproret. Ett budskap som i sig är väldigt starkt, och som också påminner om de två hobbitarna som inte vinner kriget mot ondskan med svärd i hand utan genom att kämpa sig fram för att förstöra ett redskap som ger makt.

Att boken berättas genom Skorpans ögon är också något som är väldigt tilltalande – han är sjuk (i alla fall i början), och rädd nästan hela boken igenom. Men han vågar ändå, hela tiden vågar han utmana sig själv och är därför mer än sin rättrådige och vackre storebror historiens riktige hjälte.

Det som inte imponerar lika mycket är Astrid Lindgrens språk. Det är ojämnt (början och slutet på boken har mycket bättre prosa), ganska stolpigt och fullt av upprepningar som stör läsningen rätt mycket. Jag antar att poängen är att understryka poängen när Skorpan är rädd, rädd, rädd, men i ärlighetens namn är det bara dålig gestaltning. Kanske är det här en ledtråd till varför jag inte föll för Lindgren som barn – jag hade redan läst så mycket av Tove Jansson som ju har ett oerhört vackert språk i sina böcker att jag inte tilltalades av Lindgrens språkbruk.

Om nu någon blir upprörd över att jag kritiserar Astrid Lindgren så ber jag att få påminna er om att det är OK att ha olika uppfattningar om konst och litteratur, men för att blidka er kan jag erkänna att ibland funkar hennes enkla språk och att hon med små gester kan skapa stora känslor. Det var stundtals svårt att läsa de första kapitlen högt för min son. Skildringen av den sjuke Skorpan och Jonathans heroiska insats när han räddar sin bror ur det brinnande huset var nämligen så gripande att jag inte kunde hålla tårarna borta.

Och där hittar vi nog en av anledningarna till att Astrid Lindgren är en så älskad författare.

Nya recensioner

Då och då dyker det upp recensioner av mina alster på olika bokbloggar. Trevligt, särskilt om bloggarna uppsattar det jag har skrivit.

Bloggen epiloger har till exempel läst Klockan och spegeln och var mycket uppmuntrande:

Centerwall har skrivit en bra bok, en äventyrsbok, som i mitt tycke passar bäst för ungdomar i de lägre tonåren, eller om man är van läsare även för barn i 10-12 års åldern. Det är action hela tiden, spänningen håller en på halster och upplösningen kanske inte den man trodde.”

Läs hela recensionen här: http://epiloger.blogg.se/2018/november/klockan-och-spegeln-och-den-fordomde-vaernen.html

Även Old adults read young adult har läst Klockan och spegeln, och det är i korthet en väldigt initierad recension av boken.

” ”Klockan och Spegeln” påminner mig en del om den sortens fantasy jag läste som barn, eller kanske framförallt såg på sommarlovsmorgnar på TV. Det är ganska lågmäld och intim fantasy, ganska långt ifrån sånt som blir filmat av HBO.”

Läs hela recensionen här: https://oarya.se/2019/02/21/recension-klockan-och-spegeln

Bloggen Bokhyllan har läst mina novellsamlingar och är väldigt förtjust i båda.

”Har tidigare här på bokbloggen skrivit om författarens novell Lektören, en riktigt bra och tänkvärd historia. Så visade sig även de korta men effektiva berättelserna i novellsamlingen Skymningssång vara, fantastik när den är så där riktigt bra (underhållande och tankevidgande), mycket välskrivet och lättläst. Boken innehåller 17 små mer eller mindre realistiska godbitar med pikant smaksättning av det magiska, bisarra och mystiska.”

Läs hela recensionen här: https://ibokhyllan.blogspot.com/2019/05/skymningssang-och-andra-fantastiska.html

Minnen av en sång bjuder på ett brett spektrum fantastik precis som föregångaren, det handlar om texter som väcker fascination, roar, skänker eftertanke, spänning och som fängslar. /…/ Gav utan tvekan mersmak och ser såklart fram emot kommande texter (korta såväl som långa, spelar ingen roll) av Patrik Centerwall. Lägg gärna det författarnamnet på minnet.”

Läs hela recensionen här: https://ibokhyllan.blogspot.com/2019/05/minnen-av-en-sang-av-patrik-centerwall.html

Intervju med Karolina Bjällerstedt Mickos

Karolina Bjällerstedt Mickos är författare till den välskrivna och intressanta fantasytrilogin Till Esperani som första gången gavs ut 1998 – 2004 men nu har kommit i ny utgåva på Fafner förlag. 

Vilka fiktiva världar inspirerade dig när du började arbeta på dina historier?

Tolkien och Lewis var – och är fortfarande – stora inspirationskällor. Det är inte särskilt originellt, men så är det. Deras fullödiga världsbyggen imponerar fortfarande, trots att många gått i deras fotspår och skapat fantastiska världsbyggen. Jag tror det handlar om den fullständiga hängivelsen till skapelsen, känslan av att ingen detalj är för liten och att ingen aspekt lämnas för fäfot. Som läsaren blir en helt trygg i att världen har ett ”eget liv” och en inre logik som inte krackelerar när en läser.

Ursula K LeGuin och hennes besjälade övärld är också en stor inspirationskälla.

Hur mycket ”vet” du om din fiktiva värld? Finns din Silmarillion hemma i byrålådan?

Nej, det gör det inte. Silmarillion är lite som papperet en skriver på: en bra bakgrund men egentligen oläsligt i sig självt.

Jag upptäcker mina världar medan jag skriver. Det känns som om de finns på riktigt och jag är bara en invånare eller besökare där, precis som personerna i böckerna. Därför blir jag själv överraskad ibland när jag skriver. Jag ser miljön framför mig i fyrfärg, känner dofterna, hör rösterna och musiken.

xDSC_3610

Karolina Bjällerstedt Mickos, författare till Till Esperani-trilogin.

Vad kom först – världen eller berättelsen?

Världen, även om det är mycket lite kvar av den ursprungliga idén. Jag vill minnas att jag hade en vision av två mytomspunna städer på var sin sida av ett vatten. En viss dag varje vår blåste en vind miljontals färggranna blomblad från den ena stadens alla träd över till den andra sidan. Detta var grunden till staden Pyros i min första bok Mantor. Karaktären Araes är den enda som är kvar från den ursprungliga idén. Hon fanns i den ena staden och hette då Sarikatt. Hon är min absoluta favoritkaraktär och jag kan känna att hela Mantor utstrålar från hennes personliga lyskraft.

Jag tycker att det finns ett starkt fredsbudskap i dina böcker: var det något som fanns med från början?

Jag har inte medvetet gått in för att ”nu ska jag skriva en bok om fred”, men visst finns budskapet där. Vi behöver mera fred på alla nivåer i tillvaron: mellan individer, mellan stater, mellan samhällsgrupper etc. Vår tid just nu är oerhört polariserad och inriktad på konflikt. Det skapar kollektiv ångest. Bra fantasy tar upp den typen av problematik. Det är därför jag vänder mig mot den uttjatade kritiken att fantasy inte skulle handla om verkligheten. Det handlar sannerligen om verkligheten, men ur en annan vinkel för att vi ska se oss själva på ett nytt sätt.

De första delarna, Mantor och Larona kom ju ganska tätt inpå och den tredje delen, Dorei dröjde några år. Vad fick dig att återvända till din värld?

Mantor och Larona var från början ett enda manuskript, men förlaget ville dela upp det på två böcker. Sedan fick jag i Tolkiens anda skriva färdigt trilogin, och då kom Dorei till världen. Tiden mellan tvåan och trean var alltså bara den tid som det tog att skriva trean. Trots Författarförbundets ”du kan ju prova att ansöka igen, för du kommer väl ut med en bok om året nu” så tar det låg tid att skriva böcker om en inte kan göra det på heltid.

Du väljer ju dessutom att berätta den tredje boken på ett annat sätt, har du några tankar kring varför det blev så?

Jag antar att du tänker på Gnistan och världsbygget kring den inre vägvisaren och den inre skuggan? Det var något som växte fram och blev starkare för varje bok. Varje bok har sin egen huvudperson, sin egen miljö och sin egen karaktär och det påverkar också historien.

Alla dina huvudpersoner känns ganska ovanliga för att vara huvudpersoner i fantasy – särskilt Dorei – kom det av sig själv eller var det ett genomtänkt val för att utmana normerna?

Både och. Att utmana normerna var nog en underliggande kraft under arbetet med böckerna.

Mantor, eller ”mesiga tölpen Mantor” som min man brukar kalla honom, är ju något av en antihjälte. Vek, feg och bortklemad. Han deserterar från både plikt och flickvän efter bara några sidor och fortsätter sedan att sakna ryggrad på många sätt. Flera recensenter skriver att de inte tycker han är särskilt sympatisk. Men han är mänsklig! Och han växer ju, bok för bok. Han skaffar sig en riktning och lär sig gå i den.

I Dorei ville jag föra in dimensionen småbarn i historien eftersom det oftast saknas i fantasy. Jag ville visa att amning, barnafödande och föräldraskap – som ju är oerhört viktiga aspekter av våra verkliga liv – också har en plats i fantasy tillsammans med rafflande element som piratöverfall och långa resor till fots. Jag hade själv småbarn när jag skrev och har lidit av svåra amningsproblem. Att amning skulle vara så gott som ickeexisterande inom fantasy kändes fel.

Jag ville också ha med en typisk grovhuggen och lojal soldat – den starka, tysta typen från vidderna – som var kvinna. Det blev karaktären Turq. Jag är väldigt nöjd med namnet. I första kapitlet kan man tro att hon är en man och sedan bli lite överraskad när det visar sig att ens förutfattade meningar spelat en ett spratt.

tillEsperani

När böckerna kom första gången så fanns det ju inte så mycket svensk fantasy, vad var din drivkraft att skriva och försöka bli utgiven?

En skriver på grund av ett djupt liggande inre behov. Annars blir det inga böcker satta till världen. Och har en skrivit, vill en bli läst. Det är som när en fött barn: det uppstår ett behov av att visa sin skapelse för världen. I grunden tror jag både skrivande och fortplantning handlar om att en vill lämna något efter sig när en dör.

Var det svårt att bli utgiven? Hur reagerade de stora förlagen?

Jag skickade mitt första manuskript, som alltså bestod av det som idag är Mantor och Larona, till många förlag utan att få napp. De flesta ville inte säga något om varför de refuserade manuset. Sedan vann jag Måni förlags romantävling och Till Esperani blev utgiven. Nu inför nyutgivningen var det Fafner förlag som kontaktade mig och ville ge ut trilogin på nytt. Jag blev både överraskad och oerhört glad. När jag nu läser alla de fantastiska recensioner jag fått så är jag otroligt tacksam för att jag fått möjligheten att nå ut med Till Esperani ännu en gång.

Minns du hur böckerna blev mottagna?

De blev i huvudsak väl mottagna. Jag minns framför allt att Dorei väckte en del uppmärksamhet tack vare den ammande hjältinnan. Någon myntade genren ”amningsfantasy”.

Kommer vi att få läsa några nya böcker av dig? Kanske i samma värld?

Skulle du vilja det? Vad roligt! Jag har ingenting på gång just nu, men vem vet vad som händer i framtiden.

Mellan de båda utgivningarna av Till Esperani har jag gett ut en barnbok som heter Hemlighetsfågeln, även den fantasy och med vackra illustrationer av Myra Hild. Boken är tänkt som lättläst men ändå kvalitativ litteratur för barn 6-11 år, inte minst de som kämpar för att hitta läsglädjen och lära sig läsa. Jag har också gett ut en deckare som heter Dödens kommun och som utspelar sig i nutid i min hemkommun Järfälla. Jag har nyligen börjat jobba på en fortsättning på Dödens kommun.

Finns det någon svensk fantasy som du vill rekommendera?

Absolut. Erik Granström för hans fantastiska språk. Det rinner som smält silver in i ens själ och stelnar i oväntade, tragikomiska former. Niklas Krog för hans fina gestaltningsförmåga. Allt blir levande! Och Christina Brönnestam för hennes brännande karaktärer och förmåga att beskriva mänsklighet. Jag väntar ivrigt på en fortsättning på hennes Svart eld.

När det gäller utländsk fantasy så finns det just nu två lysande stjärnor på min himmel: Robin Hobb och Brandon Sanderson. Båda har skapat helt fantastiska, detaljerade, överraskande världar som räckt till många böcker.

Mantor på adlibris

Mantor på bokus

Rapport från Eurocon i Amiens

Amiens, centralort i Picardie och skådeplats för Eurocon 2018.

Sommaren 2018 hölls den stora europeiska kongressen Eurocon i Amiens i norra Frankrike och jag såg det som ett mycket trevligt sätt att avsluta en familjesemester i Frankrike. Mitt boende under kongressen var dessutom sponsrat av den anrika sf-föreningen Club Cosmos via Arne Sjögrens minnesfond, en fond som på olika sätt ska gynna sf och sf-fans. Jag fick själv aldrig träffa Arne Sjögren, men vi hade brevkontakt i samband med fyrtioårsfirandet av The Tolkien Society of Sweden som han var med och grundade. Men det var ju inte ämnet för dagen, så låt oss återvända till Frankrike och Eurocon.

Att kongressen hölls i Amiens beror inte på att det är Frankrikes presidents födelseort, utan för att det är en viktig plats för science fiction i Frankrike, ja till och med viktig för science fiction i hela världen. Amiens är centralort i Picardie, men låt inte det lura er. Jean-Luc Picard, befälhavare på Enterprise D i Star Trek The Next Generation kommer från La Barre i Bourgogne och verklighetens Chateau Picard ligger i Bordeaux. Anledningen till att kongressen hölls i Amiens var i själva verket för att en av science fiction-litteraturens föregångare, Jules Verne, slog sig ner här. Hans hus är numera ett museum och som medlem i kongressen hade man fritt inträde och man ville besöka det.

Maison de Jules Verne.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Amiens är en trevlig liten stad vid floden Somme. Flera små kanaler inringar några av de äldre kvarteren och det finns två riktmärken – skyskrapan Tour Perret vid stationen med ganska speciell arkitektur och den berömda katedralen som också är den största i Frankrike och låg precis vid kongresslokalen. Under kvällarna kunde man avnjuta ett fint ljusspel på katedralen – mest häpnadsväckande var nog slutet när byggnaden lystes upp så som man tror att den var målad en gång i tiden.

Kongressen hölls i universitets gamla lokaler, om jag minns rätt var nämligen de nya lokalerna ännu inte färdigbyggda. Det var synd, för det fanns flera brister i lokalerna, som till exempel avsaknad av luftkonditionering och mikrofoner. Jag insåg också hur välordnade våra svenska kongresser faktiskt är och jag saknade för mig självklara inslag som att alla deltagare i en panel presenterar sig. Jag satt till exempel och lyssnade på en panel och undrade vem som var den franske sf-författare Pierre Bordage tills jag insåg att Bordage borde vara mycket äldre än samtliga deltagare. Och mycket riktigt, han hade fått förhinder att närvara på kongressen.

Svanarna höll ett öga på mig när jag lunchade vid en av kanalerna. De var nog lite nervösa eftersom jag åt anka vid tillfället.

Till de programpunkter som hölls på engelska så erbjöds det direkttolkning till franska. Vänligt, men eftersom vi som höll föredrag inte hade fått reda på detta i förväg så uppstod en viss stress. Det första föredraget jag lyssnade på, som handlade om science fiction i Afrika, blev på grund av detta dubbelt så långt och följaktligen hann föredragshållaren inte med att säga allt han hade planerat. Synd, för det var intressant att få reda på lite om hur science fiction i Afrika har vuxit under de senaste åren. Uppfattningen under slutet av förra århundradet var dels att afrikaner inte läste sf eller fantasy och att många undrade varför någon skulle vilja skriva och berätta om fiktiva problem (som drakar) när det finns så många ”riktiga problem”. Men flera författare gav inte upp, publicerade böckerna själva och nu har ett stort intresse för de fantastiska genrerna växt fram. Jag kan visserligen känna att det är lite problematiskt att litteratur från en hel kontinent klumpas samman under en kortare presentation, men visst, jag lärde mig en hel del – inte minst att Silmarillion i Afrika anses vara en afrikansk bok. Vad det nu innebär.

Men de logistiska problemen till trots så var det överlag många intressanta programpunkter, och jag såg verkligen till att träna franskan så mycket som möjligt. Lite oväntat så var ett av de mest spännande ett föredrag om myror i tidig science fiction. Natacha Vas-Deyres, som är en fransk litteraturvetare och tydligen lite av ett namn inom fransk sf-fandom, pratade entusiastiskt om sambandet mellan tidig rymdforskning och studiet av insekters liv. Myrornas små samhällen gav upphov till tankar om hur främmande civilisationer kunde se ut och ett exempel på en tidig fransk sf-roman i ämnet är Han Ryners L´Homme-fourmi (Människomyran) från 1901. Skräcken för jättemyror kom sig av förståelsen för hur otroligt överlägsna myror är när det kommer till bland annat styrka och snabbhet. Vi skulle helt enkelt inte ha en chans och därför blev det ett populärt ämne för flera sf-filmer med skräckinslag. Mot slutet av föredraget började jag tycka att det var en bok som inte hade nämnts och jag höll som bäst på att formulera en fråga – jag är inte så mycket för att bara slänga ur mig något ogenomtänkt och det blir inte lättare på franska – när föredragshållaren till sist nämnde boken jag tänkte på: Apres nous les chiens (Efter oss hundarna), vilket är en gullig översättning av titeln till Clifford D. Simaks fantastiska bok City.

En intressant men kanske lite mer klassisk panel handlade om att skriva science fiction och fantasy i dag. Panellisterna pratade om hur vetenskapliga framsteg påverkar författandet (till exempel upptäckten av exoplaneter) och det faktum att vi lever i en global värld där det är så lätt att få tag på information om andra platser att du inte behöver åka dit för att skriva om dem.
Det sistnämnda föranledde att en person i publiken tog över och började prata om kulturell appropriering. Det finns mycket man kan säga om detta fenomen, och det är onekligen mycket intressantare och mer brännhet fråga i ett land som faktiskt fortfarande är en kolonialmakt, men det fick mig också att tänka på att vi har några riktigt bra saker på våra svenska kongresser. Förutom tidigare nämnda luftkonditionering och mikrofoner så har vi också någon form av paneldisciplin för att förhindra att någon i publiken inte ska få ta för stort utrymme.

Ett annan intressant föredrag handlade om sf och fantasy i Indien. Bokmarknaden i Indien är närmast gigantisk och dessutom intressant ur synvinkeln att det är ett land med flera språk. Det ges till exempel ut väldigt mycket engelsk litteratur där som inte når utanför den indiska marknaden, och det finns flera språkgrupper som inte läser varandras böcker.
Mycket av litteraturen i Indien baseras naturligtvis på den rika mytologi, vilket har sina konsekvenser. Bland annat händer det att böcker inte räknas som fantasy eftersom det ses som en naturlig utveckling av en mytologi som fortfarande är levande, återberättas och är i ständig förändring. Det är liksom bara naturligt med en ny historia om till exempel Ganeshas äventyr. Tyvärr har det också uppstått problem och författare har blivit hotade när religiösa grupper har reagerat starkt på vissa av berättelserna och de tolkningar som görs.
Urban fantasy var länge ett helt okänt begrepp som förlagen knappt ens förstod men efter succén med Devouvers av Indra Das, en bok om varulvar i Calcutta, så har genren fått stort genomslag.
Intressant var också att fantasy främst skrivs av kvinnor och ofta handlar om starka kvinnor som slåss mot demoner. Detta var, enligt föredragshållaren, ett sätt för kvinnor i Indien att få styrka och självförtroende genom litteraturen.

Var det så här katedralen såg ut när den var färglagd en gång i tiden?

 

En trevlig sak med en sf-kongress i Frankrike är ju föga förvånande måltiderna. Det fanns möjlighet att äta både lunch och middag tillsammans och för en billig penning fick du en enkel men delikat fyrarätters måltid som naturligtvis inkluderade ett par glas vin. Det här var ju också ett bra tillfälle att umgås med fans från när och fjärran. Visst hängde jag en hel del med svenska, finska och engelska fans (varav det var några som jag kände sedan innan), men jag såg också till att lära känna lite fransmän. Redan på resan till Amiens hade jag träffat Pierre från Grenoble, men jag lärde också känna gänget från föreningen Club Présences d´Esprits som bland annat ger ut tidskriften Aventures Oniriques et Compagnie. Jag pratade också mycket med det trevliga paret Agathe och Sebastien. Agathe hade till och med läst min novell Les Gagnants (De som vann) som publicerats i den franska tidskriften Galaxies och de frågade mig om vilka svenska författare som hade översatts till franska som var värda att läsa. Jag kunde bland annat rekommendera Karin Tidbecks Amatka, Anders Fagers Les furies de Boras och Mats Strandbergs Le Ferry. Givetvis fick jag också flera bra tips på franska författare. Jodå, en hel del böcker följde med hem.

Att lära känna folk skapar ju också en möjlighet att få veta mer om vilka traditioner och påhitt som finns inom en fandomgrupp. Sista dagen var ganska tom på programpunkter, men jag blev meddragen till en informell tävling som verkar vara ett återkommande inslag på franska kongresser. Det handlade om ett hejdlöst ordvitsande kring boktitlar. Jag hade lite svårt att hänga med i svängarna, men det var onekligen ganska underhållande.

Det fanns också flera tillfällen att hänga i baren eller stå utanför kongressen med ett glas vin och prata med franska fans och författare och få en uppfattning om inställningen till de fantastiska genrerna i Frankrike. Författaren Olivier DeParis berättade till exempel att han upplevde att det närmast är vattentäta skott mellan läsare av fantasy och science fiction i Frankrike, och därför tvekade han om han skulle skriva klart sin fantasyserie när han nu etablerat sig som sf-författare. Jag tycker att det finns en viss likhet även hos oss – den som läser sf läser inte nödvändigtvis fantasy och vice versa, men på det stora hela upplever jag inte att det skulle vara något problem för författare eller läsare och att du inte behöver nischa dig lika hårt.

Jag får förresten erkänna att jag ibland blev lite trött i huvudet när jag behövde växla så ofta mellan franska och engelska – men det kändes ändå som ett lyxproblem när jag fick chansen att umgås med så många intressanta och trevliga människor och lyssna på så många spännande saker.

Tour Perret sticker onekligen ut i stadsbilden.

Jag hade själv lyckats nässla in mig i programmet och höll mitt föredrag om resor i science fiction och fantasy – ett föredrag som jag nu har turnerat runt med i många delar av världen känns det som, men det är alltid lika kul varje gång och dessutom spännande att hela tiden få en ökad lista med boktips varje gång jag håller föredraget. Några fans från Tyskland ville dessutom ha föredraget och publicera det i sin tidskrift, vilket jag naturligtvis inte har något emot, och nu när jag till sist har skrivit den här rapporten får jag se till att de får föredraget. Hoppas de fortfarande är intresserade! Det enda problemet med att hålla föredraget var den tidigare nämnda bristen på luftkonditionering i rummet – jag trodde det var varmt när jag höll samma föredrag på WorldCon i Helsingfors, men nu dröp svetten och jag var glad att jag hade en pappersservett med mig. Efter mig skulle författaren Ian Watson hålla sitt föredrag om Frankenstein och Karl Marx i samma rum. Ta med dig vatten och en servett sade jag till honom. Varför det? På grund av värmen. Men visst måste det finnas luftkonditionering? Jag skakade på huvudet och Ian tackade mig efteråt för att jag förvarnat honom.

Förutom att det var väldigt kul att besöka en kongress i just Frankrike och lära känna fransk fandom – jag hoppas verkligen att jag kan återvända till en fransk kongress inom en nära framtid – så förstod jag också hur mycket Eurocon är präglat av den lokala fandomen. Kan du åka på Eurocon någonstans, gör det. Jag kommer att göra det igen!

Maktens vägar

Den senaste tiden har det så sakteliga börjat komma fler och fler svenska fantasyböcker, men under lång tid fanns det endast en fantasyserie skriven för en vuxen publik: Bertil Mårtenssons Maktens vägar. Serien består (naturligtvis får man kanske säga) av tre delar: Vägen bort (1979), Vägen tillbaka (1980) och Vägen ut (1983). Intressant att notera är att den består av två egentliga historier – bok tre är nämligen en fortsättning på en mer eller mindre avslutad historia.

Bertil Mårtensson, som tyvärr gick bort under 2018, var inte bara författare utan också lektor i filosofi, vilket märks när man läser hans böcker. Jag hade honom själv som lärare när jag läste på Lunds Universitet (bland annat var hand handläggare för min B-uppsats i teoretisk filosofi), men det var först några år efteråt som jag läste böckerna för första gången. Jag hittade bokserien nyligen via Fantikvariatet och har precis läst om den för första gången på nästan 20 år. Jag hade bara väldigt vaga minnen av böckerna och den stora frågan var naturligtvis om den fortfarande höll, särskilt i förhållande till färskare fantasyserier som det händer att jag då och då läser.

Maktens vägar är en serie som knyter an till traditionell fantasy – vi har hjältar som färdas över världen och besöker rester av ett gammal imperium, vi har en kamp mellan gott och ont som pågått länge, storslagna landskap, magi och drakar. Men det är också mycket som gör att den sticker ut. Den har ett filosofiskt djup och det finns många intressanta resonemang, inte minst mellan olika romangestalter. Den tar fasta på detaljer som andra fantasyböcker sveper förbi, men sveper å andra sidan förbi sådant som skulle få mycket större fokus i andra böcker. Den är också väldigt nordisk, inte minst eftersom Mårtenssons värld inte bara är befolkad av människor, utan också av troll som visserligen är rätt egenartade men likväl andas inspiration av till exempel John Bauer.

Världsbygget är gediget, och även utan sista bokens appendix så får vi en stark känsla för världen och dess olika riken, även om vi inte alltid får så mycket fakta. Men det räcker ju med en känsla, om författaren som håller i pennan är säker på sin sak och är en god ciceron genom sin fiktiva värld. Och det är Bertil Mårtensson. Rikena vi får besöka är dessutom speciella och fascinerade, Bertil Mårtensson hade en enastående fantasi och det är ju onekligen ingen nackdel för en fantasyförfattare. Persongalleriet är välgjort, om än ibland lite skissartat. Men det är ändå lätt att känna för personer som Jore, Jarel, Vädje som alltid har så ont, Andira och inte minst kaninen Snönos.

Maktens vägar är utan tvekan en serie som fortfarande har något att säga till fantasyläsaren, den är välskriven och intressant, den är egenartad och fantasirik. Det finns brister i gestaltningen och enstaka saker känns kanske lite förlegade, men när helheten är så tilltalande som den här i det här fallet så är det saker som jag utan tvekan kan leva med. Tyvärr finns den inte längre i tryck, så den som vill läsa den får antingen leta på biblioteket eller antikvariat. Eller läsa den som e-bok, för det finns den tillgänglig som. Men det hade varit en kulturgärning av rang om en nyutgåva dök upp på den svenska marknaden. För den som är intresserad av svenskskriven fantasy borde faktiskt ha läst Maktens vägar. Så är det bara.

Maktens vägar som e-bok