Memory, Sorrow and Thorn

I höstas skrev jag ett föredrag om etik och moral i fantasylitteratur som jag hittills har hållit en gång, på science fiction kongressen Picnicon i Västerås. I föredraget tar jag upp Tad Williams genombrott, den episka sviten Memory, Sorrow and Thorn, som på många sätt är intressant att diskutera om man vill pratar om moraliska frågor i fantasy.

Det är trots allt en historia som, även om den handlar om den stora omvälvande uppgörelsen mellan ont och gott, inte är så förbaskat svartvit. De onda respektiva goda varelserna är samma folkslag, de människorna som slåss på de godas sida har en rätt så mörk historia och mörkets furste har rimliga motiv.

Tad Williams har själv hävdat att Memory Sorrow and Thorn skrevs delvis som en kommentar till Tolkiens verk, och när den kom ut i slutet av 80-talet så bröt den till viss del ny mark och vände upp och ner på vissa föreställningar om fantasygenren. George RR Martin, troligen välkänd för de flesta som råkar läsa den här texten, är bara en av de som blev väldigt inspirerade av Memory, Sorrow and Thorn och i en intervju har han sagt följande: ”Fantasy got a bad rep for being formulaic and ritual. And I read The Dragonbone Chair and said, ‘My God, they can do something with this form, and it’s Tad doing it.’ It’s one of my favourite fantasy series.” Utan Memory, Sorrow and Thorn ingen A Song of Ice and Fire hävdar vissa. Jag vet inte om det är sant, men inspirationen är i alla fall tydlig.

Så som ni förstår finns det onekligen anledningar att nämna de tre böckerna som ingår i sviten i ett föredrag om moral och fantasy. Men det var bara ett problem. Jag hade inte läst böckerna. Jag fick helt enkelt referera till vad andra har sagt om den.

Min stora skräck när jag höll föredraget var att någon skulle ha kommit över min läsdagbok och därför resa sig upp, hytta med näven och kalla mig ohederlig som slog fast en massa saker om en bok jag inte hade läst. Eftersom jag har tänkt hålla föredraget fler gånger så fanns det ju bara en sak att göra – läsa böckerna. Det har tagit ungefär en och halv månad, men nu har jag lagt i från mig den sista delen och kan försöka samla mina tankar om min vistelse i Williams sekundärvärld Osten Ard.

MST-panorama

Det första jag kan konstatera är att det onekligen stämmer att Memory, Sorrow and Thorn utmanar den i fantasylitteraturens sedvanliga uppdelning mellan den onda och den goda sidan. Han är naturligtvis inte den ende som har gjort det, men det ligger nog en del riktighet i att han banade vägen för många andra författare. De tre böckerna som utgör Memory, Sorrow and Thorn är också riktigt spännande och Williams är en driven berättare. Böckernas stora problemet utgörs dock av Williams prosa som jag nog bör säga några ord om.

Han är otroligt pratig och fyller sina böcker med på tok för mycket onödig information. Det fanns partier som var alldeles för långrandiga och som jag mer eller mindre skummade och jag är övertygad om att historien hade blivit minst hundra sidor kortare om han bara hade strukit häflten av alla adverb.

Det är dessutom lite lätt irriterande när författaren tror att hen måste vara övertydlig om allting – det är ju oftast inga problem att till exempel förstå skillnaden mellan ett påstående och en fråga och inget som författaren behöver skriva ut. Med det i åtankte hade det varit trevligt om Tad Williams istället för att förklara en massa uppenbara saker hade utnyttjat sitt ordflöde till att blåsa lite mer liv i sina figurer så att jag som läsare hade känt mer för dem under deras vedermödor.

Det här är saker som gör att läsningen inte blir fullt så njutbar som den hade kunnat bli – för samtidigt är det en bra historia som byggs upp väl och som lyckas med konstycket att ställa nya frågor som gör dig nyfiken och vill läsa mer. Böckerna är inte heller så där överdrivet förutsägbara vilket också gör dig intresserad av att fortsätta. För när ett problem inte har lösts på det uppenbara sättet (eller ens lösts!) så blir du nyfiken på hur nästa ska tacklas. Något som gör det spännande är dessutom att det inte finns ett så tydligt uppdrag – världen måste räddas men ingen vet egentligen hur.

Det finns också många saker i världsbygget som Williams har lyckats bra med. Beskrivningarna av de olika varelserna är lyckade och jag lever mig lätt in i de olika kulturerna och deras hemmiljöer. Bäst lyckas han med sin version av alverna – sithi (Annika Johansson upplyser mig i Världar av ljus, världar av mörker att ordet är lånat från det keltiska namnet på en sorts älvfolk: ”sidhe”). Det vi får reda på om deras bakgrund ger mig verkligen den här episka känslan, känslan av djup, som är en av de saker som jag verkligen uppskattar med fantasy. Här finns historia, här finns myt och gåtor. Här finns det sköna, men också sorgen och vemoden. Dessutom ger han rum för hatet och föraktet eftersom de ”onda” varelserna är en annan gren av samma älvfolk. Få har dessutom lyckats så bra med att gestalta hur svårt det är för de dödliga och de odödliga att förstå varandra och hur de andras liv tycks så obegripligt när de ser på tidens gång på ett fundamentalt annorlunda sätt.

Memory, Sorrow and Thorn är helt enkelt en bok där det enligt min ringa mening är väldigt lätt att peka ut dess fördelar och nackdelar, där fördelarna vinner till sist men där jag ändå inte kan låta bli att tycka att det är synd att den inte riktigt lever upp till sin fulla potential.

För den som är intresserad av fantasygenrens utveckling så finns det helt klart en poäng med att läsa den. Om du bara är nyfiken på Tad Williams författarskap så får jag nog hellre rekommendera War of Flowers som enligt mig är mycket mer sammanhållen och medryckande.

Men en sak är i alla fall säker: om du någon gång hör mitt föredrag om etik och moral i fantasy så vet du nu att jag inte bara repeterar vad andra har påstått om den.

Annonser

Ännu en recension av Minnen av en Sång

I en gedigen och ärlig recension kommer bloggen Retrograd Spring med både ris och ros till Minnen av en Sång – mest ros faktiskt. Några av novellerna får kritik för att de kanske inte känns helt färdiga, men på det stora hela får boken gott betyg.

Patrik Centerwall kan sina fantastikgrepp och använder de mycket snyggt i en svensk vardag vilket gör berättelserna extra effektfulla. Han skriver bäst och mest övertygande i första person. Det är ofta svart humor med mörkare undertoner. Det är en varierad och gedigen novellsamling.

Läs recensionen i sin helhet här: http://www.retrogradespring.n.nu/minnen-av-en-sang-av-patrik-centerwall

Trakorien i mitt hjärta

Sommarens – troligen årets – stora läsupplevelse var för mig Erik Granströms fenomenala ”Krönikan om den femte konfluxen”. För den som händelsevis inte känner till vare sig Erik Granström eller den femte konfluxen så rör det sig om en mäktig och märklig fantasyserie i fyra tjocka band och jag har sedan jag läste klart den sista boken funderat på hur jag överhuvudtaget ska kunna skriva något om min läsupplevelse. Det har gott några månader, och nu har jag till sist samlat mig så pass mycket att jag ska göra ett försök. Troligen ett tappert men futilt sådant.

Ursprunget till min, och många andras, relation till denna fantastiska historia är precis som den omnämnda konfluxen delad. Det går att säga att det hela började under slutet av 1980-talet när jag spelade rollspelskampanjen som böckerna bygger på, men det är lika korrekt att säga att det började när jag första gången läste Svavelvinter, del ett i sviten.

Äventyret Svavelvinter var något alldeles speciellt när de kom, och mången rollspelare får den där lätt nostalgiska blicken när de tänker på det. Var vaksam när den blicken dyker upp och leta genast upp en möjlig reträttväg om du inte vill spendera timmar med att prata om Ereb Altor, fördelar och nackdelar med Gigantsuplementet och olika teorier om vad som hände med Roger Undhagen.

img_2244

Här är jag med det klassiska rollspelet och den snart lika klassiska romanen.

Jag erkänner utan omsvep att jag är en Äventyrsspelsnostalgiker av rang, men måste också att jag i ärlighetens namn inte kommer ihåg så mycket av när jag spelade Svavelvinter under sent 80-tal. Jag är rätt säker på att jag har varit både spelledare och spelare, och jag har ett bestående minne av att äventyrargruppen löste vissa problem genom att de hade med sig en flygande matta och den famösa blixt-och-dunderbomben från Anders Fagers äventyr Spindelkonungens pyramid. Jag minns också många av illustrationerna samt enstaka detaljer som den talande dolken.

När jag fick reda på att rollspelskampanjen skulle bli bokserie var det naturligtvis delvis av nostalgiska skäl som jag kastade mig över första volymen, men ändå med intentionen att inte läsa den med de nostagiska glasögonen på. Kanske var jag rädd för att bli besviken, kanske insåg jag direkt att det ändå är två skilda verk och ska bedömas som sådana.

Och en sak är i vilket fall som helst säkert, jag blev verkligen inte besviken. Jag har måhända ett gammalt rosaskimrande minne av hur fantastiskt äventyrskampanjen var, men jag har nu ett mycket färskt minne av böckerna och kan genast slå fast att det är en förbannat bra fantasyserie, en av de bästa jag har läst. Det är också en av de märkligaste jag har läst och bitvis en av de mest krävande. Det är dessutom en av de mest genomtänkta.

Är något som är utmärkande i Erik Granströms värld så är det att han verkligen utnyttjar alla möjligheter som finns när man skriver fantasy. Fantasy är inte litteratur som behöver vara trogen de lagar och regler som styr vår verklighet och det finns inga andra gränser än de som författarens fantasi sätter upp. Men samtidigt så måste världsbygget i litteraturen vara trovärdigt och genomtänkt. Är solen blå måste författaren veta hur det påverkar världens befolkning och hur allt ser ut.

Eftersom jag är gravt Tolkienskadad så är jag rätt känslig för världsbyggen som inte övertygar, och det är ofta som det är världen som får lida när fantasin får fritt spelutrymme. Men så är det inte i konfluxkrönikan. Erik Granström kryssar målmedvetet och genomtänkt fram och får oss att tro på hans fiktion när vi läser den. Jag kommer onekligen att tänka på hur Ursula K. Le Guin har beskrivit fantasy och inser direkt hur väl citatet fångar upp det Erik Granström har gjort i sina böcker.

”Fantasyn är närmare besläktad med poesi, mystik och vansinne än med naturalistisk litteratur. Den är verkligen en vildmark, och de som beger sig ut i den bör inte känna sig alltför trygga. Och deras vägvisare, de som skriver fantasy, bör ta sitt ansvar på allvar.” – Ursula K. Le Guin

Erik Granström leker verkligen med berättandet, med skrivkonsten. Gudarna benämns ibland som berättare, och utan att bryta den fjärde väggen så är idéen om att historien berättas av någon en röd tråd genom de fyra böckerna. Det ger en extra dimension till boken och tas främst till uttryck hos trollkarlen Shagul – som är det närmaste vi kommer en antagonist i historien. Shagul vet om att han är en del av berättelsen, och hans mål är att bli fri berättarens ok. Hans driftkraft är att styra sitt eget liv, och att när Granström gestaltar det genom en kamp mot berättelsen så anser jag att det verkligen är att utnyttja potentialen som finns i fantasy . Shagul är en romanfigur som är medveten om att han är del i en berättelse, utan att det för den sakens skull blir ”metalitteratur” à la Sam´s Strip. Jag visste inte hur mycket jag hade längtat efter detta innan jag började läsa Svavelvinter och de följande böckerna.

Utöver Shagul så är romansviten fylld med ett fascinerande persongalleri. Det hade varit lätt för Granström att låta ett gäng klassiska äventyrare från valfritt rollspel vara huvudpersoner, men lyckligtvis har han inte gjort det så lätt för sig och vi får istället följa en brokig skara med olika agendor och olika historier som så sakteliga vävs samman. Det är ganska många figurer att följa, så jag prisade berättaren när jag noterade att varje bok är försedd inte bara med den obligatoriska kartan utan också en förteckning över alla medverkande.

Granström är också en författare som har en väldigt tydlig och egensinnig röst. Ordvalen är många gånger udda, och meningarna har en alldeles särskild klang som inledningsvis kan kännas lite svårt att komma in i, men när du väl har gjort det så njuter du till fulla av hans berättarröst på samma sätt som du njuter av den fantastiska historien.

Krönikan om den femte konfluxen är onekligen en särling i fantasylitteraturen, och det är kanske just därför som jag hoppas att den finner många nya läsare och också påverkar genrens utveckling. För det är så många böcker, hur bra de än är, som går på tidigare utstampade stigar. Den som har läst min novell ”The Publishers Reader” vilken finns med i antologin ”Waiting For The Machines To Fall Asleep” minns kanske att den unga författarinnan som novellen handlar om räknar upp några klassiska böcker som hon beundrar, däribland ”Brimstone Winter”. Jag vill inte att världen ska bli som den gestaltas i den dystopiska novellen, men jag hoppas verkligen att Svavelvinter och de andra böckerna i serien i framtiden ska räknas som riktiga klassiker. För det förtjänar de verkligen!

Ni vet var ni köper böckerna, så vad väntar ni på:

SF-bokhandlen 

Adlibris

Bokus

 

Ny recension av Minnen av en sång

Kulturbloggen har recenserat Minnen av en sång och är på det stora hela positiva:

Jag kan inte låta bli att få en känsla av att Centerwall har sett väldigt mycket på The Twilight Zone. Speciellt den inledande novellen ”Minnet av en sång” är väldigt mycket Zone, den hade faktiskt kunnat bli ett bra avsnitt av klassikern.

Min favorit är annars Kulturkontrollanterna där vi får följa en man som kontrollerar att svenskarna firar jul på rätt sätt, dvs följer de kulturella krav som sätts upp för medborgarskap. En berättelse där ironin döljs under en yta av allvar och parallellen till dagens debatt om kulturell tillhörighet är glasklar.

Läs hela recensionen här.

Första recensionen av Minnen av en sång

Nu har den första recensionen av Minnen av en sång dykt upp. Det är inga mindre än BTJ (före detta bibliotekstjänst) som har nagelfart boken och de är övervägande positiva, även om recensenten tycker att boken är lite ojämn. Lustigt nog framhålls en av de novellerna som jag själv kan erkänna inte är den starkaste i samlingen som en av de bättre.

Patrik Centerwall kan med ett ord beskrivas som idéspruta, och idéerna kommer bäst till sin rätt när han skriver kort, rappt och rakt på sak. /…/ helheten blir en ojämn samling med några riktiga guldkorn.

Annika Johansson, BTJ-häftet nr 22, 2016.

img_1902b

Minnen av en sång väntar på dig i bokhandeln. Här står den i gott sällskap, strax ovanför Vanderland och precis nedanför Andra Vägar. Två mycket bra böcker. Superhjälteantologin jag medverkar i kan också skymtas på bilden.

 

Finna dolda ting

Det är svårt att undgå den våg av nostalgi som sveper över rollspelssverige. Det började nog med Mutant år noll, detta utmärkta rollspel som så väl blandade nytt och gammalt. Sedan ryktades om att inte bara en utan två böcker om rollspel var på väg – och som grädde på mosen dammades gamla Drakar och Demoner av och ska komma ut i en nygammal version.

De två böckerna som det talades om är nu här och alla vi som varit med sedan åttiotalet – och i vissa fall ännu längre – kan inte annat än glädjas. Det handlar dels om den gigantiska soffbordboken Äventyrsspel – bland mutanter, drakar och demoner och dels om den utmärkta genomgången av rollspelens historia: Finna dolda ting.

finna-dolda-tingJag kunde inte annat göra än att ta en paus från den bok jag hade som busslektyr från och till jobbet och genast börja läsa Finna dolda ting när jag hade köpt mitt exemplar på sf-bokhanden, och sedan sträckläste jag den nästan. För det här är en välskriven och underhållande genomgång av den hobby som jag och så många andra har så mycket att tacka för.

Det är verkligen en fröjd att läsa om hur rollspel utvecklades, kom till Sverige och sedan exploderade. Vi får en initierad och kärleksfull skildring över rollspelens historia, berättad från början. När vi satt runt borden och rullade tärning på 80-talet funderade vi naturligtvis inte nämnvärt över hur det kom sig att dessa spel hade kommit till – de fanns och det räckte för oss. Men senare, när åren har gått och intresset har gått upp och ner har vi naturligtvis funderat kring hobbyn. Hur kom det sig att det blev så stort? Vilka var stjärnorna som introducerade det hela för oss? Var drev dem? Nu vet vi, i alla fall lite mer.

Jag tror att jag inte är den ende som kunde känna ‘här kom jag in i historien’ under läsningen. För det här är ju en bok främst för alla oss rollspelare och konfliktspelare. Jag betvivlar att en person som inte har samma relation till spelen har lika stor behållning av den, och detta menar jag är en bra sak. Det är bra med en bok som skriven för sin målgrupp och inte försöker bredda det hela alltför mycket.

Det är många minnen som kommer upp under läsningen, och det är minst lika roligt att läsa om det som man inte var så delaktig i som det som var en viktig del av ens uppväckt. Jag har själv till exempel aldrig åkt på så många spelkonvent (även om mitt spelgäng vann MERP-turningen på Borcon någon gång på 80-talet) och tyvärr engagerade jag mig aldrig i Sverok. Men det hindrar ju inte att jag uppskattar att få reda på mer om fenomenen i fråga. Det hela är ju en större väv med många delar som bildar rollspelssverige. Och det var också något jag tänkte på när jag läste boken, för den är stundtals lite rörig och den röda tråden är inte helt lätt att hitta, men ju mer jag läser, desto klarare blir bilden. För det är ju naturligtvis inte en helt linjär historia att berätta, och det måste märkas.

Jag rekommenderar varmt att alla som är intresserade av rollspel genast skaffar Finna dolda ting (om ni inte redan har gjort det), för det är verkligen mycket trevlig och givande läsning.

Som jag nämnde i början av den här lilla recensionen så kastade jag ju mig över boken direkt på bussen hem när jag hade köpt den. Precis när bussen rullade in på min station föll mina ögon på meningen: ”Rollspelaren Patrik Centerwall berättar på sin blogg…” Jag hade flera kassar med mig, men lyckades samla ihop mig tillräckligt för att ta mig ur bussen och kunde läsa färdigt i gatlyktan på hållplatsen. Det visade sig att författarna hade haft den goda smaken att citera ett av mina inlägg om rollspel på den här bloggen (som du kan läsa här). Naturligtvis är jag extra stolt att få vara med i denna fantastiska odyssé över en hobby som har betytt så mycket för mig och så många andra.

Finna dolda ting kan du köpa här:
SF-bokhandeln 
Adlibris
Bokus

Ny recension

Bloggen Tentakelmonster recenserar Skymningssång och är mycket förtjusta i boken:

Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken och är uppriktigt imponerad av Centerwalls uppfinningsrikedom. Skymningssång kokar över av det ena tankeexperimentet efter det andra och samlingen uppvisar en fantastisk bredd. 

Läs recensionen i sin helhet på tentakelmonster.se