Recension av Färdvägar

I den hyfsat strida strömmen av svensk fantastik som har getts ut under de senaste åren är novellsamlingar något underrepresenterade. Det har naturligtvis sina förklaringar, en är att det inte säljer tillräckligt mycket, men eftersom jag är väldigt förtjust i novellformatet (kanske inte överraskningar med tanke på att jag själv har gett ut två novellsamlingar) så tycker jag det är lite synd.

Men å andra sidan blir jag desto gladare när det dyker upp svenska novellsamlingar. Med fantasynoveller! Och jag blir extra glad när de är så välskrivna som Jenny Greens debut Färdvägar.

Samlingen består av tio noveller som alla på något sätt kan klassificeras som fantasy. Vissa är en stort samtidsfantasy, en variant av vår värld med magiska inslag, och ytterligare några noveller utspelar sig en sekundärvärld. Det finns vissa saker som pekar mot att det kanske är samma sekundärvärld, men det ska jag för säkerhetskull låta vara osagt.

Helt klart är dock att Jenny Green väldigt fint etableras oss i sekundärvärlden och inte tvekar att låta oss känna oss hemma med ganska få berättartekniska medel. Green förstår att hon skriver för en läsekrets som fattar att det är fantasy och ödslar därför inte mycket tid på att förklara den värld som är skådeplats för historierna. Det är ju ändå en speciell konst att avgöra vad man ska eller inte ska ha med i det kortare formatet och det är något Jenny Green behärskar väl.

Ett exempel på det här i novellerna Källan 1 och 2, där vi mer eller mindre doppar fötterna i ett större världsbygge och anar en gedigen bakgrundshistoria. Det gör ju att jag som läsare bli trygg i förvisningen i att författaren kan hantverket och därmed kan njuta till fullo av de fina och välskrivna novellerna.

Även i de som utgår från vår egen värld tycker jag att hon behärskar konsten att etablera de magiska inslagen på ett bra sätt och personernas reaktioner blir trovärdiga inför det som händer. Här briljerar Green främst i All hennes livskraft, som kanske också är samlingens starkaste novell. Vackert, stämningsfullt men också skrämmande.

All hennes livskraft är också en bra exempel på ett av samlingens genomgående teman: relationer. För något gemensamt för novellerna är just möten mellan människor och hur olika situationer för oss att reagera på olika sätt, hur vi bryr oss om varandra och agerar tillsammans. Jag uppskattar dessutom hur bra hon är på att skriva om relationer – och i alla fall jag tycker att det här i bland kan vara en lite svagare ingrediens i mycket fantasylitteratur vilket gör att jag menar att det här tillför något.

Jenny Greens Färdvägar en mycket fin novellsamling, och jag hoppas att vi får se mer av författaren. Tyvärr finns den endast som e-bok, men även om man som jag föredrar att läsa en pappersbok så är trots allt novellformatet helt OK för e-böcker. Så tveka inte, ladda ner Färdvägar till din platta eller telefon!

Adlibris

Bokus

Storytel

Recension av Vattenfolkets land

Eric Leijonhufvuds böcker om vattenfolket: Vattenfolkets land (1981), Fodams uppdrag (1982) och Vägen till vattnet (1985) torde vara den andra svenska fantasytrilogin efter Bertil Mårtenssons Maktens vägar (som gavs ut 79 – 83).

Författaren var även stadsarkitekt i Sala och förutom detta så är det knapphänt med biografiska uppgifter om honom. Även om han faktiskt har en wikipediasida går det inte att få reda på mer om honom än att han började skriva böckerna när han arbetade för Sida i Botswana och gick bort redan 1989. Vad som inspirerat honom, vilka fantasyböcker han själv läste och annat kring hans litterära ambitioner har jag inte hittat något om, så om det är någon som läser det här och vet mer om Leijonhufvud – hör göra av er.

Vattenfolkets land är lite av en särling bland fantasyböcker. Det är inte särskilt bra och det är en ganska undermåligt världsbygge, men det finns i alla fall ett frö som intresserar mig en aning.

Det hela utgår från vattenfolket, som lever isolerat vid en stor sjö, och hittebarnet Heydran som efter att hans adoptivföräldrar har dött lever utstött av samhället på grund av att han kommer utifrån och har lite annorlunda utseende (mörkt hår, hör och häpna).

Heydran slängs ut på lite äventyr tillsammans med kamraten Remar, de slåss mot vattenmonster, utforskar nya världar och möter framförallt kvinnor som inte vill göra något annat än att rulla runt i sänghalmen med våra hjältar. Heydran är lite av en Mary Sue (alltså en figur som klarar det mesta) och han gör hjältens resa genom den första boken. Ingen blir förvånad hur det slutar för honom om man säger så.

Världsbygget känns faktiskt lite småintressant till en början. Även om Leijonhufvuds inte riktigt lyckas särskilt bra med sin gestaltning så får han ändå till vattenfolkets historia och kultur på ett ganska hyfsat sätt. Här finns en tanke, här finns en bakgrund.

Men när sedan Remar och Heydran färdas ut i världen så faller det mesta ihop som ett korthus. Jag får inte så mycket grepp om de olika kulturerna, jag får inte grepp om världen.

Skillnaderna mellan i den teknologiska utvecklingen hos olika kulturer är väldigt stor. Jag kan väl i och för sig köpa att ett enskilt isolerat folk lever på stenåldersnivå samtidigt som det finns högkulturer i mer klassiska kvasimedeltiden (enligt fantasymodell 1A) runt hörnet, men när de kommer dragandes med kanoner blir det en stor krock. Jo, jag vet att Kina utvecklade krut på 800-talet, men ska liknande utveckling skett i en fiktiv värld så behöver jag lite mer kött på benen i historien för att det inte ska kännas som om författaren slängt in vad hen tycker är coolt.

Kanoner är ju en sak, men det är också annat som inte heller ihop i världsbygget. Jag får till exempel inget riktigt grepp om religionen i böckerna, vilket nog kommer sig av att Leijonhufvud själv inte hade tänkte igenom det så noga. Ibland talas det om gud (som den ende guden), men förutom ett märkligt kloster i en av böckerna är det inte så mycket organiserad religion. Visst, religion är kanske inte behöver vara det viktigaste i en fantasyvärld, men kan vara nog ett nog så viktigt element för att skapa en historia och ett sammanhang.

Eric Leijonhufvud är inte heller, vilket jag hintade tidigare, någon större stilist. Prosan är ganska platt och beskrivningarna lyfter aldrig. Jag hade ju ändå hoppats på att en arkitekt måhända skulle kunna beskriva städer och byggnader lite mer levande, men beskrivningarna är svepande och allt som oftast begränsade till uppräkningar av föremål. Texten andas inte, texten lever inte. Jag ser knappt platserna framför mig, jag får knappt några intryck av miljön.

Leijonhufvud är i alla fall socialt och politiskt medveten. Det läggs en hel del tid på att fundera kring till exempel orättvisor. Det fridfulla och jämlika livet hos vattenfolket ställs i kontrast mot städerna med sina enorma klasskillnader. Men eftersom det alldeles för övertydligt så intresserar det inte heller särskilt mycket.

Dessutom så står den sociala medveten i stark kontrast mot sexismen som genomsyrar framförallt de två första böckerna. Kvinnor är alltid redo att ha sex, männen tycker inte det är problematisk om de ligger med andra än sin partner (men kan bli väldigt svartsjuka om de anar att kvinnan i förhållandet tittar åt någon annan). Dessutom är det inte ovanligt att männen mer eller mindre tvingar på sig sex.

Det blir som värst i den andra boken, när huvudpersonen Fodam blir upprörd över hur kvinnorna behandlas i ett strikt patriarkalt samhälle han besöker. Gott så, men hans omtanke förtas av att han själv våldtar en kvinna redan i första kapitlet och aldrig uttrycker någon ånger över det.

Vän av ordning börjar nog vid det här laget undra varför jag överhuvudtaget läste dessa böcker och om det överhuvudtaget finns några försonande drag.

Och ja, det får jag väl ändå erkänna att det gör. I alla fall lite här och där. Som jag nämnde så blir jag lite intresserad av vattenfolkets kultur efter inledningen i den första boken, Vattenfolket land, och boken får upp ett rätt bra tempo efter den inledande tredjedelen. Leijonhufvud skapar trots allt en någorlunda spännande historia och rent berättartekniskt så blir det också ett bra driv när han varvar historierna om vad som händer med de två huvudpersonerna när de har splittrats.

Den avslutande boken, Vägen till vattnet, har dessutom en intressant premiss eftersom den har två spår: dels en historia som utspelar sig i en sorts nutid när en familj turistar på platser där de två första böckerna utspelade sig och dels kortare historier från samma tidsperiod som de två första böckerna.

Vissa av de kortare historierna är helt OK och knyter på ett hyfsat tillfredställande sätt ihop den berömda säcken. Det är också rätt intressant idé att läsa om hur världen ser ut 600 år senare, även om jag tyvärr inte tycker att Leijonhufvud utför det särskilt bra och dessutom rör till sitt världsbygge ännu mer, bland annat för att han är så otydlig kring om det skulle utspelas sig i ett fiktivt land i vår värld eller ej.

(Den uppmärksamme läsaren noterade kanske nu att jag inte nämnde något positivt om den andra boken. Det är helt korrekt, jag kan faktiskt inte hitta något förlåtande att säga om Fodams uppdrag.)

Nåväl, jag behöver inte uppehålla mig vidare vid de här böckerna. De har ett historiskt värde som en av de första svenskspråkiga fantasytrilogierna, men det är verkligen ingen stor litteratur och har knappast hjälpt till med att förbättra svensk fantasylitteraturs rykte.

En sak som jag reflekterade över att de ändå gavs ut på ett av Sveriges största förlag, medan Bertil Mårtenssons Maktens vägar (som ju kom ut ungefär samtidigt) gavs ut på ett mindre. Då som nu är det småförlagen som bär svensk fantasy på sina axlar.

Recension av Det finns ett hål i verkligheten

”Det finns ett hål i verkligheten” av Marie Hermanson är något så sympatiskt och ovanligt som en novellsamling med svenska fantastiknoveller utgivna av ett av våra större förlag (närmare bestämt Bonniers). Den kom ut redan 1986 och har blivit aktualiserad då novellen ”Mullvadskungen” ingår i den imponerande antologin ”The Big Book of Modern Fantasy” som släpptes i år.

Det var naturligtvis detta som föranledde mig till att plocka upp Hermansons debutsamling – jag har tidigare läst och uppskattat en av hennes realistiska romaner så det är inte ett helt obekant namn för mig.

”Det finns ett hål i verkligheten” är en väldigt lämplig titel på samlingen, för det handlar främst om den här sortens magisk realism där huvudpersonen hittar en liten spricka i det vardagliga där vi kan ana det magiska, verkligheten bakom verkligheten. De flesta av de åtta novellerna är skrivna ur barns perspektiv och utspelar sig oftast under första halvan av 1900-talet (i alla fall så uppfattar jag miljöerna).

Att det handlar om barn gör naturligtvis att det hela går att tolka som om novellerna egentligen handlar om barnens fantasier och vill man vara cynisk skulle man kunna tro att det är därför som ett större svenskt förlag har gett ut samlingen. Fast vill man inte vara cynisk så kan man istället peka på att det är väldigt fina, välskrivna samt engagerande noveller och att det snarare är anledningen.

Jag läser det rakt av som magiskt realism, som lågmäld fantasy i vardagen och tycker att de fantastiska inslagen lyfter novellerna. De är visserligen också fina skildringar av utanförskap och att växa upp, men med det fantastiska så blir det en liten extra krydda till det hela. Något som får oss att känna och tänka mer. Novellerna är skrivna med mycket värme, en hel del underfundig humor och lämnar gärna en del åt oss som
läsare att förstå eller tolka själva.

”Mullvadskungen” är den novell som skiljer sig mest från de övriga genom att snarare vara en saga som inte tar avstamp i vår verklighet. Det är en bra historia och en värdig representant för den svenskspråkiga fantasyn (tillsammans med Karin Tidbeck och Tove Jansson) i ”The Big Book of Modern Fantasy”, men i ärlighetens namn är det inte min favoritnovell i samlingen.

Jag föll i stället för den underbart vackra, humoristiska men också sorgliga novellen ”Lillebror Konrad” som onekligen är en av de bästa novellerna jag har läst i år. Jag tänker inte berätta något mer om den, för om ni läser novellsamlingen (vilket jag som ni förstår tycker att ni ska göra), så vill jag att ni precis som jag ska få komma in i novellen utan att veta vad som händer. Det är nämligen ett nöje som jag inte vill ta ifrån er.

Recension av Fru Sola

”Fru Sola” av Irmelin Sandman Lilius (f 1936) är en bok som har stått oläst alldeles för länge i min bokhylla, men i slutet av april plockade jag till sist ner den och har nu tillbringat några fina veckor i den fiktiva lilla staden Tulavall vid Finska viken.

Jag gissar att finlandssvenska Irmelin Sandman Lilius inte är så känt namn längre – i alla fall inte i Sverige. Vilket är synd, för även om jag inte har läst så många av hennes böcker så vill jag drifta mig till att säga att hon är en mycket begåvad och läsvärd författare. Jag har läst några andra av hennes böcker tidigare, men det här var dock den riktigt stora upplevelsen.

”Fru Sola” är en samlingsvolym med böckerna ”Gullkrona Gränd”, ”Gripanderska gården” och ”Gångande grå” som från början kom ut under åren 1969 – 1971. Det utspelar sig som sagt i staden Tulavall i Finland på 1880-talet. Vi får främst följa de tre systrarna Halter, som lever i de fattigaste delarna av Tulavall med pappan som har fått ”hål i huvudet”, den kämpande mamman och även en storebror som kanske inte alltid bidrar till hushållet så mycket som resten av familjen skulle vilja.

IMG_3677

I ganska lugnt tempo rullar en historia som på sitt eget lilla sätt är mycket av klassisk fantasyberättelse om kampen för att bevara det hemtama, det som är värt att försvara, att finna ljuset i mörkret. För det här är naturligtvis, precis som det mesta av Irmelin Sandman Lilius produktion, en fantasyberättelse. Det fantastiska är inte alltid så uppenbart, det finns där vid sidan och kan bara riktigt ses och förstås av några som har förmågan, men det finns också i de historiska eller snarare mytologiska återblickarna.

Irmelin Sandman Lilius skriver behagligt, med en prosa som är såväl vacker som precis och inte minst levande. Hon målar sina figurer med stor kärlek, och även om det är många som vi kanske inte får lära känna så väl blir de ändå till levande personer av kött och blod, precis som Tulavall blir en så levande stad, en så speciell skådeplats för historien.

Irmelin Sandman Lilius har såklart jämförts med Tove Jansson (som hon också var vän med), och det är en jämförelse som enligt min mening gärna låter sig göras, även om det finns stora skillnader mellan dem också. Det finns ett klokskap i författarskapet och också den poetiska men enkla prosan. Enligt wikipedia så har författaren Göran Schildt (släkt med den Schildt som grundade det som i dag är bokförlaget Schildts & Söderströms) sagt att om Jansson är mästare på det psykologiska planet är Sandman Lilius poesins utvalda.

Jag är som sagt glad att jag äntligen läste ”Fru Sola”, men också att jag har fler olästa böcker av henne i bokhyllan. Min uppmaning till mig själv är att läsa mer av Irmelin Sandman Lilius och min uppmaning till er är att leta upp hennes böcker, om ni nu inte redan har gjort det.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av ett citat av henne från en intervju i Hufvudstadsbladet för några år sedan:

”Jag har fått höra att mina barnböcker är för svåra och mina vuxenböcker för barnsliga, men målgruppen finns och består av folk med en särskild sorts inriktning, inte folk i en viss ålder.”

Jag vet vilka vi är.

Recension av Bröderna Lejonhjärta

Jag fastnade aldrig riktigt för Astrid Lindgrens böcker som barn. Jag har naturligtvis läst de flesta av hennes verk, det är nog mer eller mindre oundvikligt om man är född i Sverige på 70-talet, men de var aldrig några stora favoriter och jag kan inte minnas att jag har läst om dem sedan de begav sig. Min bror läste Bröderna Lejonhjärta hur många gånger som helst, men jag färdades hellre till Mumindalen eller Midgård än till Nangijala dalar.

Så det är med andra ord med mer eller mindre färska ögon som jag nu läser Astrid Lindgrens klassiska fantasyböcker för min sjuårige son – vi började visserligen i fel ordning med Bröderna Lejonhjärta (Mio min Mio kom ut tjugo år tidigare), men det var den jag var mest nyfiken på.

Bröderna Lejonhjärta är i dag en hyllad svensk barnboksklassiker, så det är lite intressant att titta tillbaka på hur den mottogs när den kom ut 1973. För under det tidiga 70-talet var samhällsklimatet i Sverige inte helt mottagligt för en klassisk fantasyhistoria med kamp mot ondskan för att bevara en blommande idyll.

Tidningen Arbetet var till exempel väldigt kritisk i sin recension och skrev så här:

”Är inte denna vackra saga om den sköna frihetskampen mot en oförklarad metafysisk ondska en förolämpning mot befrielserörelserna i världen? Vi har väl ändå lärt oss att våldet i världen inte dör som någon stormvind i öknen bort, inte ens i sagorna. En saga från 1973 borde väl avslöja sådana myter i stället för att rida på på dom?”

Även Sydsvenska Dagbladet var skeptisk och jämförde med Richard Bachs Måsen:

”Både Jonathan Fiskmås och Jonathan Lejonhjärta är uttryck för benägenhet i tiden att på ett suddigt pseudoreligiöst och föga förpliktande sätt drapera sig i mystik.”

Barnboksgruppen i Göteborg var besvikna för att Astrid Lindgren inte undersöker ondskan bakgrund eller förklarar diktaturers politiska mönster och det fanns naturligtvis också de som var oroliga för att Lindgren med Bröderna Lejonhjärta uppmanade till självmord. Det är ju lätt att tro att den här moralpaniken var typisk för svenska kulturskribenter, men så här skrev till exempel Ethel L. Heins i Horn´s Book Magazine 1975:

”But the subjectively emotional, often ecstatic tone of Karl’s first person narrative may make young readers uneasy; the book’s preoccupation with death and its hints about transmigration of souls may be confusing; and the final, cool acceptance of suicide, too shocking.”

Alla var ju dock inte lika kritiska, boken fick vara kvar på biblioteket och i boklådor och hittade många läsare. Att den numera är läst av nästan varenda kotte är ju inte någon hemlighet. När jag höll mitt föredrag om svenskspråkig fantasy på den årliga science fiction-kongressen Swecon i början av sommaren passade jag på att fråga hur många i publiken som hade läst Bröderna Lejonhjärta. Alla räckte upp handen.

Med allt det här i bagaget var jag nyfiken på att ge mig i kast med denna klassiska fantasyroman och under flera kvällar var det min och sonens högläsningsbok.

9789129688313

Sonen tyckte den var bra och han var väldigt entusiastisk till att fortsätta med Mio min Mio. Men han tyckte också att den var läskig och ett par gånger under läsningens gång så ville han avbryta – antingen för kvällen men någon gång var han också skeptisk till att överhuvudtaget fortsätta. Och faktum är att han har rätt. Bröderna Lejonhjärta är ganska läskig och stundtals brutal. Det är saker som snarare hintas än beskrivs och utan att drabbas av 70-talets moralpanik kan man ändå fascineras över hur många gånger per sida som Astrid Lindgren använder ordet ”dödsstraff”.

Det som roade mig med det här är att jag vid några enstaka tillfällen har fått höra att min ungdomsbok Klockan och spegeln skulle ha inslag som borde vara för hemska för unga läsare. I jämförelse med Astrid Lindgren ligger jag dock i lä.

Det som helt klart är styrkan i Bröderna Lejonhjärta är den spännande historien som kanske inte överraskar så mycket men berättar om ett heroiskt äventyr på ett lite annorlunda sätt. Jonathan Lejonhjärta är ju inte upprorsledaren – han är den modige pacifisten som inte klarar av att se förtrycket och därmed hjälper de som leder upproret. Ett budskap som i sig är väldigt starkt, och som också påminner om de två hobbitarna som inte vinner kriget mot ondskan med svärd i hand utan genom att kämpa sig fram för att förstöra ett redskap som ger makt.

Att boken berättas genom Skorpans ögon är också något som är väldigt tilltalande – han är sjuk (i alla fall i början), och rädd nästan hela boken igenom. Men han vågar ändå, hela tiden vågar han utmana sig själv och är därför mer än sin rättrådige och vackre storebror historiens riktige hjälte.

Det som inte imponerar lika mycket är Astrid Lindgrens språk. Det är ojämnt (början och slutet på boken har mycket bättre prosa), ganska stolpigt och fullt av upprepningar som stör läsningen rätt mycket. Jag antar att poängen är att understryka poängen när Skorpan är rädd, rädd, rädd, men i ärlighetens namn är det bara dålig gestaltning. Kanske är det här en ledtråd till varför jag inte föll för Lindgren som barn – jag hade redan läst så mycket av Tove Jansson som ju har ett oerhört vackert språk i sina böcker att jag inte tilltalades av Lindgrens språkbruk.

Om nu någon blir upprörd över att jag kritiserar Astrid Lindgren så ber jag att få påminna er om att det är OK att ha olika uppfattningar om konst och litteratur, men för att blidka er kan jag erkänna att ibland funkar hennes enkla språk och att hon med små gester kan skapa stora känslor. Det var stundtals svårt att läsa de första kapitlen högt för min son. Skildringen av den sjuke Skorpan och Jonathans heroiska insats när han räddar sin bror ur det brinnande huset var nämligen så gripande att jag inte kunde hålla tårarna borta.

Och där hittar vi nog en av anledningarna till att Astrid Lindgren är en så älskad författare.

Nya recensioner

Då och då dyker det upp recensioner av mina alster på olika bokbloggar. Trevligt, särskilt om bloggarna uppsattar det jag har skrivit.

Bloggen epiloger har till exempel läst Klockan och spegeln och var mycket uppmuntrande:

Centerwall har skrivit en bra bok, en äventyrsbok, som i mitt tycke passar bäst för ungdomar i de lägre tonåren, eller om man är van läsare även för barn i 10-12 års åldern. Det är action hela tiden, spänningen håller en på halster och upplösningen kanske inte den man trodde.”

Läs hela recensionen här: http://epiloger.blogg.se/2018/november/klockan-och-spegeln-och-den-fordomde-vaernen.html

Även Old adults read young adult har läst Klockan och spegeln, och det är i korthet en väldigt initierad recension av boken.

” ”Klockan och Spegeln” påminner mig en del om den sortens fantasy jag läste som barn, eller kanske framförallt såg på sommarlovsmorgnar på TV. Det är ganska lågmäld och intim fantasy, ganska långt ifrån sånt som blir filmat av HBO.”

Läs hela recensionen här: https://oarya.se/2019/02/21/recension-klockan-och-spegeln

Bloggen Bokhyllan har läst mina novellsamlingar och är väldigt förtjust i båda.

”Har tidigare här på bokbloggen skrivit om författarens novell Lektören, en riktigt bra och tänkvärd historia. Så visade sig även de korta men effektiva berättelserna i novellsamlingen Skymningssång vara, fantastik när den är så där riktigt bra (underhållande och tankevidgande), mycket välskrivet och lättläst. Boken innehåller 17 små mer eller mindre realistiska godbitar med pikant smaksättning av det magiska, bisarra och mystiska.”

Läs hela recensionen här: https://ibokhyllan.blogspot.com/2019/05/skymningssang-och-andra-fantastiska.html

Minnen av en sång bjuder på ett brett spektrum fantastik precis som föregångaren, det handlar om texter som väcker fascination, roar, skänker eftertanke, spänning och som fängslar. /…/ Gav utan tvekan mersmak och ser såklart fram emot kommande texter (korta såväl som långa, spelar ingen roll) av Patrik Centerwall. Lägg gärna det författarnamnet på minnet.”

Läs hela recensionen här: https://ibokhyllan.blogspot.com/2019/05/minnen-av-en-sang-av-patrik-centerwall.html

Maktens vägar

Den senaste tiden har det så sakteliga börjat komma fler och fler svenska fantasyböcker, men under lång tid fanns det endast en fantasyserie skriven för en vuxen publik: Bertil Mårtenssons Maktens vägar. Serien består (naturligtvis får man kanske säga) av tre delar: Vägen bort (1979), Vägen tillbaka (1980) och Vägen ut (1983). Intressant att notera är att den består av två egentliga historier – bok tre är nämligen en fortsättning på en mer eller mindre avslutad historia.

Bertil Mårtensson, som tyvärr gick bort under 2018, var inte bara författare utan också lektor i filosofi, vilket märks när man läser hans böcker. Jag hade honom själv som lärare när jag läste på Lunds Universitet (bland annat var hand handläggare för min B-uppsats i teoretisk filosofi), men det var först några år efteråt som jag läste böckerna för första gången. Jag hittade bokserien nyligen via Fantikvariatet och har precis läst om den för första gången på nästan 20 år. Jag hade bara väldigt vaga minnen av böckerna och den stora frågan var naturligtvis om den fortfarande höll, särskilt i förhållande till färskare fantasyserier som det händer att jag då och då läser.

Maktens vägar är en serie som knyter an till traditionell fantasy – vi har hjältar som färdas över världen och besöker rester av ett gammal imperium, vi har en kamp mellan gott och ont som pågått länge, storslagna landskap, magi och drakar. Men det är också mycket som gör att den sticker ut. Den har ett filosofiskt djup och det finns många intressanta resonemang, inte minst mellan olika romangestalter. Den tar fasta på detaljer som andra fantasyböcker sveper förbi, men sveper å andra sidan förbi sådant som skulle få mycket större fokus i andra böcker. Den är också väldigt nordisk, inte minst eftersom Mårtenssons värld inte bara är befolkad av människor, utan också av troll som visserligen är rätt egenartade men likväl andas inspiration av till exempel John Bauer.

Världsbygget är gediget, och även utan sista bokens appendix så får vi en stark känsla för världen och dess olika riken, även om vi inte alltid får så mycket fakta. Men det räcker ju med en känsla, om författaren som håller i pennan är säker på sin sak och är en god ciceron genom sin fiktiva värld. Och det är Bertil Mårtensson. Rikena vi får besöka är dessutom speciella och fascinerade, Bertil Mårtensson hade en enastående fantasi och det är ju onekligen ingen nackdel för en fantasyförfattare. Persongalleriet är välgjort, om än ibland lite skissartat. Men det är ändå lätt att känna för personer som Jore, Jarel, Vädje som alltid har så ont, Andira och inte minst kaninen Snönos.

Maktens vägar är utan tvekan en serie som fortfarande har något att säga till fantasyläsaren, den är välskriven och intressant, den är egenartad och fantasirik. Det finns brister i gestaltningen och enstaka saker känns kanske lite förlegade, men när helheten är så tilltalande som den här i det här fallet så är det saker som jag utan tvekan kan leva med. Tyvärr finns den inte längre i tryck, så den som vill läsa den får antingen leta på biblioteket eller antikvariat. Eller läsa den som e-bok, för det finns den tillgänglig som. Men det hade varit en kulturgärning av rang om en nyutgåva dök upp på den svenska marknaden. För den som är intresserad av svenskskriven fantasy borde faktiskt ha läst Maktens vägar. Så är det bara.

Maktens vägar som e-bok

Recensioner av Klockan och spegeln

Klockan och spegeln börjar vid det här laget samla på sig några recensioner, så jag tänkte att det kunde vara en någorlunda vettig konsumentupplysning att berätta vad diverse bokbloggar och läsare tycker.

Först ut är bokbloggaren C.R.M. Nilsson som anser att Klockan och spegeln på gott och på ont påminner om böckerna bloggaren läste som ung, men konstaterar också att världsbygget fungerar bra och är intressant.

Gytet Malor är en spännande plats, som jag nog gärna återvänder till. Jag skulle också vilja fortsätta utforska multiversum. Helt enkelt skapar boken ändå ett sug i mig efter mer.

Läs hela recensionen här: http://lacrimamens.com/blog/klockan-och-spegeln.html

klockanochspegeln4

Nättidningen Barrikaden tycker det är ett spännande äventyr och uppskattar framförallt romanens persongalleri. Som författare är det naturligtvis tveksamt om man ska kommentera en recension, men den här gången får jag dock göra ett undantag och påpeka att det ”plot hole” som nämns i Barrikadens recension faktiskt behandlas i romanen, men jag tar till mig att det uppenbarligen inte var tillräckligt tydligt.

Patrik Centerwalls debutroman ”Klockan och spegeln” (Undrentide förlag) innehåller klassiska fantasyinslag som: Vandring, vapen, värdshus, visor, vägskäl, våghalsar men kanske framförallt vänner – vilket är den bästa v-ingrediensen i det hela då boken innehåller flera intressanta karaktärer. Däribland huvudpersonen Marcus, men kanske framförallt karaktärerna runt om.

Läs hela recensionen här: http://barrikaden.se/2018/07/13/recension-klockan-och-spegeln/

Håkan på bokbloggen Håkans Hörna är den som hittills är mest entusiastisk och undrar om inte Klockan och spegeln kan bli en framtida klassiker bland ungdomsfantasyböcker.

När jag läste denna så fick jag lite nostalgi-känsla av de böcker man läste som ungdom, t.ex. Ursula Le Guin, C.S. Lewis och Tokiens Bilbo, och att kunna sätta sig bredvid dessa klassiker är inte fy skam.

Läs hela recensionen här: http://hakanshylla.blogspot.com/2018/07/patrik-centerwall-klockan-och-spegeln.html

Sedan har det också dykt upp några läsarkommentarer på nätbokhandlare och goodreads som jag inte kan låta bli att dela med mig av:

Jag finner mig själv inte kunna släppa boken när den väl fått mig fast, någonstans i mitten av kapitel två. Lyckligtvis är jag själv, i ett sovande hus och kan läsa ostört. Jag rycks med på ett sätt som jag inte räknade med. Jag fullkomligt älskar den. Jag kände det som om att jag var ”där”, mitt i händelsernas centrum.

Mycket bra personskildringar och fantastiska miljöskildringar gör detta till en fantasybok utöver det vanliga, främst för de yngre läsarna, men den passar även vuxna, då den ställer många tankeväckande frågor.

Och om du själv inte har skaffat Klockan och spegeln än så kan du lätt göra det hos sf-bokhandeln eller på någon nätbokhandeln.

https://www.sfbok.se/produkt/klockan-och-spegeln-182495

https://www.bokus.com/bok/9789198458206/klockan-och-spegeln

https://www.adlibris.com/se/bok/klockan-och-spegeln-9789198458206

Memory, Sorrow and Thorn

I höstas skrev jag ett föredrag om etik och moral i fantasylitteratur som jag hittills har hållit en gång, på science fiction kongressen Picnicon i Västerås. I föredraget tar jag upp Tad Williams genombrott, den episka sviten Memory, Sorrow and Thorn, som på många sätt är intressant att diskutera om man vill pratar om moraliska frågor i fantasy.

Det är trots allt en historia som, även om den handlar om den stora omvälvande uppgörelsen mellan ont och gott, inte är så förbaskat svartvit. De onda respektiva goda varelserna är samma folkslag, de människorna som slåss på de godas sida har en rätt så mörk historia och mörkets furste har rimliga motiv.

Tad Williams har själv hävdat att Memory Sorrow and Thorn skrevs delvis som en kommentar till Tolkiens verk, och när den kom ut i slutet av 80-talet så bröt den till viss del ny mark och vände upp och ner på vissa föreställningar om fantasygenren. George RR Martin, troligen välkänd för de flesta som råkar läsa den här texten, är bara en av de som blev väldigt inspirerade av Memory, Sorrow and Thorn och i en intervju har han sagt följande: ”Fantasy got a bad rep for being formulaic and ritual. And I read The Dragonbone Chair and said, ‘My God, they can do something with this form, and it’s Tad doing it.’ It’s one of my favourite fantasy series.” Utan Memory, Sorrow and Thorn ingen A Song of Ice and Fire hävdar vissa. Jag vet inte om det är sant, men inspirationen är i alla fall tydlig.

Så som ni förstår finns det onekligen anledningar att nämna de tre böckerna som ingår i sviten i ett föredrag om moral och fantasy. Men det var bara ett problem. Jag hade inte läst böckerna. Jag fick helt enkelt referera till vad andra har sagt om den.

Min stora skräck när jag höll föredraget var att någon skulle ha kommit över min läsdagbok och därför resa sig upp, hytta med näven och kalla mig ohederlig som slog fast en massa saker om en bok jag inte hade läst. Eftersom jag har tänkt hålla föredraget fler gånger så fanns det ju bara en sak att göra – läsa böckerna. Det har tagit ungefär en och halv månad, men nu har jag lagt i från mig den sista delen och kan försöka samla mina tankar om min vistelse i Williams sekundärvärld Osten Ard.

MST-panorama

Det första jag kan konstatera är att det onekligen stämmer att Memory, Sorrow and Thorn utmanar den i fantasylitteraturens sedvanliga uppdelning mellan den onda och den goda sidan. Han är naturligtvis inte den ende som har gjort det, men det ligger nog en del riktighet i att han banade vägen för många andra författare. De tre böckerna som utgör Memory, Sorrow and Thorn är också riktigt spännande och Williams är en driven berättare. Böckernas stora problemet utgörs dock av Williams prosa som jag nog bör säga några ord om.

Han är otroligt pratig och fyller sina böcker med på tok för mycket onödig information. Det fanns partier som var alldeles för långrandiga och som jag mer eller mindre skummade och jag är övertygad om att historien hade blivit minst hundra sidor kortare om han bara hade strukit häflten av alla adverb.

Det är dessutom lite lätt irriterande när författaren tror att hen måste vara övertydlig om allting – det är ju oftast inga problem att till exempel förstå skillnaden mellan ett påstående och en fråga och inget som författaren behöver skriva ut. Med det i åtankte hade det varit trevligt om Tad Williams istället för att förklara en massa uppenbara saker hade utnyttjat sitt ordflöde till att blåsa lite mer liv i sina figurer så att jag som läsare hade känt mer för dem under deras vedermödor.

Det här är saker som gör att läsningen inte blir fullt så njutbar som den hade kunnat bli – för samtidigt är det en bra historia som byggs upp väl och som lyckas med konstycket att ställa nya frågor som gör dig nyfiken och vill läsa mer. Böckerna är inte heller så där överdrivet förutsägbara vilket också gör dig intresserad av att fortsätta. För när ett problem inte har lösts på det uppenbara sättet (eller ens lösts!) så blir du nyfiken på hur nästa ska tacklas. Något som gör det spännande är dessutom att det inte finns ett så tydligt uppdrag – världen måste räddas men ingen vet egentligen hur.

Det finns också många saker i världsbygget som Williams har lyckats bra med. Beskrivningarna av de olika varelserna är lyckade och jag lever mig lätt in i de olika kulturerna och deras hemmiljöer. Bäst lyckas han med sin version av alverna – sithi (Annika Johansson upplyser mig i Världar av ljus, världar av mörker att ordet är lånat från det keltiska namnet på en sorts älvfolk: ”sidhe”). Det vi får reda på om deras bakgrund ger mig verkligen den här episka känslan, känslan av djup, som är en av de saker som jag verkligen uppskattar med fantasy. Här finns historia, här finns myt och gåtor. Här finns det sköna, men också sorgen och vemoden. Dessutom ger han rum för hatet och föraktet eftersom de ”onda” varelserna är en annan gren av samma älvfolk. Få har dessutom lyckats så bra med att gestalta hur svårt det är för de dödliga och de odödliga att förstå varandra och hur de andras liv tycks så obegripligt när de ser på tidens gång på ett fundamentalt annorlunda sätt.

Memory, Sorrow and Thorn är helt enkelt en bok där det enligt min ringa mening är väldigt lätt att peka ut dess fördelar och nackdelar, där fördelarna vinner till sist men där jag ändå inte kan låta bli att tycka att det är synd att den inte riktigt lever upp till sin fulla potential.

För den som är intresserad av fantasygenrens utveckling så finns det helt klart en poäng med att läsa den. Om du bara är nyfiken på Tad Williams författarskap så får jag nog hellre rekommendera War of Flowers som enligt mig är mycket mer sammanhållen och medryckande.

Men en sak är i alla fall säker: om du någon gång hör mitt föredrag om etik och moral i fantasy så vet du nu att jag inte bara repeterar vad andra har påstått om den.

Ännu en recension av Minnen av en Sång

I en gedigen och ärlig recension kommer bloggen Retrograd Spring med både ris och ros till Minnen av en Sång – mest ros faktiskt. Några av novellerna får kritik för att de kanske inte känns helt färdiga, men på det stora hela får boken gott betyg.

Patrik Centerwall kan sina fantastikgrepp och använder de mycket snyggt i en svensk vardag vilket gör berättelserna extra effektfulla. Han skriver bäst och mest övertygande i första person. Det är ofta svart humor med mörkare undertoner. Det är en varierad och gedigen novellsamling.

Läs recensionen i sin helhet här: http://www.retrogradespring.n.nu/minnen-av-en-sang-av-patrik-centerwall