Nya recensioner

Då och då dyker det upp recensioner av mina alster på olika bokbloggar. Trevligt, särskilt om bloggarna uppsattar det jag har skrivit.

Bloggen epiloger har till exempel läst Klockan och spegeln och var mycket uppmuntrande:

Centerwall har skrivit en bra bok, en äventyrsbok, som i mitt tycke passar bäst för ungdomar i de lägre tonåren, eller om man är van läsare även för barn i 10-12 års åldern. Det är action hela tiden, spänningen håller en på halster och upplösningen kanske inte den man trodde.”

Läs hela recensionen här: http://epiloger.blogg.se/2018/november/klockan-och-spegeln-och-den-fordomde-vaernen.html

Även Old adults read young adult har läst Klockan och spegeln, och det är i korthet en väldigt initierad recension av boken.

” ”Klockan och Spegeln” påminner mig en del om den sortens fantasy jag läste som barn, eller kanske framförallt såg på sommarlovsmorgnar på TV. Det är ganska lågmäld och intim fantasy, ganska långt ifrån sånt som blir filmat av HBO.”

Läs hela recensionen här: https://oarya.se/2019/02/21/recension-klockan-och-spegeln

Bloggen Bokhyllan har läst mina novellsamlingar och är väldigt förtjust i båda.

”Har tidigare här på bokbloggen skrivit om författarens novell Lektören, en riktigt bra och tänkvärd historia. Så visade sig även de korta men effektiva berättelserna i novellsamlingen Skymningssång vara, fantastik när den är så där riktigt bra (underhållande och tankevidgande), mycket välskrivet och lättläst. Boken innehåller 17 små mer eller mindre realistiska godbitar med pikant smaksättning av det magiska, bisarra och mystiska.”

Läs hela recensionen här: https://ibokhyllan.blogspot.com/2019/05/skymningssang-och-andra-fantastiska.html

Minnen av en sång bjuder på ett brett spektrum fantastik precis som föregångaren, det handlar om texter som väcker fascination, roar, skänker eftertanke, spänning och som fängslar. /…/ Gav utan tvekan mersmak och ser såklart fram emot kommande texter (korta såväl som långa, spelar ingen roll) av Patrik Centerwall. Lägg gärna det författarnamnet på minnet.”

Läs hela recensionen här: https://ibokhyllan.blogspot.com/2019/05/minnen-av-en-sang-av-patrik-centerwall.html

Annonser

Maktens vägar

Den senaste tiden har det så sakteliga börjat komma fler och fler svenska fantasyböcker, men under lång tid fanns det endast en fantasyserie skriven för en vuxen publik: Bertil Mårtenssons Maktens vägar. Serien består (naturligtvis får man kanske säga) av tre delar: Vägen bort (1979), Vägen tillbaka (1980) och Vägen ut (1983). Intressant att notera är att den består av två egentliga historier – bok tre är nämligen en fortsättning på en mer eller mindre avslutad historia.

Bertil Mårtensson, som tyvärr gick bort under 2018, var inte bara författare utan också lektor i filosofi, vilket märks när man läser hans böcker. Jag hade honom själv som lärare när jag läste på Lunds Universitet (bland annat var hand handläggare för min B-uppsats i teoretisk filosofi), men det var först några år efteråt som jag läste böckerna för första gången. Jag hittade bokserien nyligen via Fantikvariatet och har precis läst om den för första gången på nästan 20 år. Jag hade bara väldigt vaga minnen av böckerna och den stora frågan var naturligtvis om den fortfarande höll, särskilt i förhållande till färskare fantasyserier som det händer att jag då och då läser.

Maktens vägar är en serie som knyter an till traditionell fantasy – vi har hjältar som färdas över världen och besöker rester av ett gammal imperium, vi har en kamp mellan gott och ont som pågått länge, storslagna landskap, magi och drakar. Men det är också mycket som gör att den sticker ut. Den har ett filosofiskt djup och det finns många intressanta resonemang, inte minst mellan olika romangestalter. Den tar fasta på detaljer som andra fantasyböcker sveper förbi, men sveper å andra sidan förbi sådant som skulle få mycket större fokus i andra böcker. Den är också väldigt nordisk, inte minst eftersom Mårtenssons värld inte bara är befolkad av människor, utan också av troll som visserligen är rätt egenartade men likväl andas inspiration av till exempel John Bauer.

Världsbygget är gediget, och även utan sista bokens appendix så får vi en stark känsla för världen och dess olika riken, även om vi inte alltid får så mycket fakta. Men det räcker ju med en känsla, om författaren som håller i pennan är säker på sin sak och är en god ciceron genom sin fiktiva värld. Och det är Bertil Mårtensson. Rikena vi får besöka är dessutom speciella och fascinerade, Bertil Mårtensson hade en enastående fantasi och det är ju onekligen ingen nackdel för en fantasyförfattare. Persongalleriet är välgjort, om än ibland lite skissartat. Men det är ändå lätt att känna för personer som Jore, Jarel, Vädje som alltid har så ont, Andira och inte minst kaninen Snönos.

Maktens vägar är utan tvekan en serie som fortfarande har något att säga till fantasyläsaren, den är välskriven och intressant, den är egenartad och fantasirik. Det finns brister i gestaltningen och enstaka saker känns kanske lite förlegade, men när helheten är så tilltalande som den här i det här fallet så är det saker som jag utan tvekan kan leva med. Tyvärr finns den inte längre i tryck, så den som vill läsa den får antingen leta på biblioteket eller antikvariat. Eller läsa den som e-bok, för det finns den tillgänglig som. Men det hade varit en kulturgärning av rang om en nyutgåva dök upp på den svenska marknaden. För den som är intresserad av svenskskriven fantasy borde faktiskt ha läst Maktens vägar. Så är det bara.

Maktens vägar som e-bok

Recensioner av Klockan och spegeln

Klockan och spegeln börjar vid det här laget samla på sig några recensioner, så jag tänkte att det kunde vara en någorlunda vettig konsumentupplysning att berätta vad diverse bokbloggar och läsare tycker.

Först ut är bokbloggaren C.R.M. Nilsson som anser att Klockan och spegeln på gott och på ont påminner om böckerna bloggaren läste som ung, men konstaterar också att världsbygget fungerar bra och är intressant.

Gytet Malor är en spännande plats, som jag nog gärna återvänder till. Jag skulle också vilja fortsätta utforska multiversum. Helt enkelt skapar boken ändå ett sug i mig efter mer.

Läs hela recensionen här: http://lacrimamens.com/blog/klockan-och-spegeln.html

klockanochspegeln4

Nättidningen Barrikaden tycker det är ett spännande äventyr och uppskattar framförallt romanens persongalleri. Som författare är det naturligtvis tveksamt om man ska kommentera en recension, men den här gången får jag dock göra ett undantag och påpeka att det ”plot hole” som nämns i Barrikadens recension faktiskt behandlas i romanen, men jag tar till mig att det uppenbarligen inte var tillräckligt tydligt.

Patrik Centerwalls debutroman ”Klockan och spegeln” (Undrentide förlag) innehåller klassiska fantasyinslag som: Vandring, vapen, värdshus, visor, vägskäl, våghalsar men kanske framförallt vänner – vilket är den bästa v-ingrediensen i det hela då boken innehåller flera intressanta karaktärer. Däribland huvudpersonen Marcus, men kanske framförallt karaktärerna runt om.

Läs hela recensionen här: http://barrikaden.se/2018/07/13/recension-klockan-och-spegeln/

Håkan på bokbloggen Håkans Hörna är den som hittills är mest entusiastisk och undrar om inte Klockan och spegeln kan bli en framtida klassiker bland ungdomsfantasyböcker.

När jag läste denna så fick jag lite nostalgi-känsla av de böcker man läste som ungdom, t.ex. Ursula Le Guin, C.S. Lewis och Tokiens Bilbo, och att kunna sätta sig bredvid dessa klassiker är inte fy skam.

Läs hela recensionen här: http://hakanshylla.blogspot.com/2018/07/patrik-centerwall-klockan-och-spegeln.html

Sedan har det också dykt upp några läsarkommentarer på nätbokhandlare och goodreads som jag inte kan låta bli att dela med mig av:

Jag finner mig själv inte kunna släppa boken när den väl fått mig fast, någonstans i mitten av kapitel två. Lyckligtvis är jag själv, i ett sovande hus och kan läsa ostört. Jag rycks med på ett sätt som jag inte räknade med. Jag fullkomligt älskar den. Jag kände det som om att jag var ”där”, mitt i händelsernas centrum.

Mycket bra personskildringar och fantastiska miljöskildringar gör detta till en fantasybok utöver det vanliga, främst för de yngre läsarna, men den passar även vuxna, då den ställer många tankeväckande frågor.

Och om du själv inte har skaffat Klockan och spegeln än så kan du lätt göra det hos sf-bokhandeln eller på någon nätbokhandeln.

https://www.sfbok.se/produkt/klockan-och-spegeln-182495

https://www.bokus.com/bok/9789198458206/klockan-och-spegeln

https://www.adlibris.com/se/bok/klockan-och-spegeln-9789198458206

Memory, Sorrow and Thorn

I höstas skrev jag ett föredrag om etik och moral i fantasylitteratur som jag hittills har hållit en gång, på science fiction kongressen Picnicon i Västerås. I föredraget tar jag upp Tad Williams genombrott, den episka sviten Memory, Sorrow and Thorn, som på många sätt är intressant att diskutera om man vill pratar om moraliska frågor i fantasy.

Det är trots allt en historia som, även om den handlar om den stora omvälvande uppgörelsen mellan ont och gott, inte är så förbaskat svartvit. De onda respektiva goda varelserna är samma folkslag, de människorna som slåss på de godas sida har en rätt så mörk historia och mörkets furste har rimliga motiv.

Tad Williams har själv hävdat att Memory Sorrow and Thorn skrevs delvis som en kommentar till Tolkiens verk, och när den kom ut i slutet av 80-talet så bröt den till viss del ny mark och vände upp och ner på vissa föreställningar om fantasygenren. George RR Martin, troligen välkänd för de flesta som råkar läsa den här texten, är bara en av de som blev väldigt inspirerade av Memory, Sorrow and Thorn och i en intervju har han sagt följande: ”Fantasy got a bad rep for being formulaic and ritual. And I read The Dragonbone Chair and said, ‘My God, they can do something with this form, and it’s Tad doing it.’ It’s one of my favourite fantasy series.” Utan Memory, Sorrow and Thorn ingen A Song of Ice and Fire hävdar vissa. Jag vet inte om det är sant, men inspirationen är i alla fall tydlig.

Så som ni förstår finns det onekligen anledningar att nämna de tre böckerna som ingår i sviten i ett föredrag om moral och fantasy. Men det var bara ett problem. Jag hade inte läst böckerna. Jag fick helt enkelt referera till vad andra har sagt om den.

Min stora skräck när jag höll föredraget var att någon skulle ha kommit över min läsdagbok och därför resa sig upp, hytta med näven och kalla mig ohederlig som slog fast en massa saker om en bok jag inte hade läst. Eftersom jag har tänkt hålla föredraget fler gånger så fanns det ju bara en sak att göra – läsa böckerna. Det har tagit ungefär en och halv månad, men nu har jag lagt i från mig den sista delen och kan försöka samla mina tankar om min vistelse i Williams sekundärvärld Osten Ard.

MST-panorama

Det första jag kan konstatera är att det onekligen stämmer att Memory, Sorrow and Thorn utmanar den i fantasylitteraturens sedvanliga uppdelning mellan den onda och den goda sidan. Han är naturligtvis inte den ende som har gjort det, men det ligger nog en del riktighet i att han banade vägen för många andra författare. De tre böckerna som utgör Memory, Sorrow and Thorn är också riktigt spännande och Williams är en driven berättare. Böckernas stora problemet utgörs dock av Williams prosa som jag nog bör säga några ord om.

Han är otroligt pratig och fyller sina böcker med på tok för mycket onödig information. Det fanns partier som var alldeles för långrandiga och som jag mer eller mindre skummade och jag är övertygad om att historien hade blivit minst hundra sidor kortare om han bara hade strukit häflten av alla adverb.

Det är dessutom lite lätt irriterande när författaren tror att hen måste vara övertydlig om allting – det är ju oftast inga problem att till exempel förstå skillnaden mellan ett påstående och en fråga och inget som författaren behöver skriva ut. Med det i åtankte hade det varit trevligt om Tad Williams istället för att förklara en massa uppenbara saker hade utnyttjat sitt ordflöde till att blåsa lite mer liv i sina figurer så att jag som läsare hade känt mer för dem under deras vedermödor.

Det här är saker som gör att läsningen inte blir fullt så njutbar som den hade kunnat bli – för samtidigt är det en bra historia som byggs upp väl och som lyckas med konstycket att ställa nya frågor som gör dig nyfiken och vill läsa mer. Böckerna är inte heller så där överdrivet förutsägbara vilket också gör dig intresserad av att fortsätta. För när ett problem inte har lösts på det uppenbara sättet (eller ens lösts!) så blir du nyfiken på hur nästa ska tacklas. Något som gör det spännande är dessutom att det inte finns ett så tydligt uppdrag – världen måste räddas men ingen vet egentligen hur.

Det finns också många saker i världsbygget som Williams har lyckats bra med. Beskrivningarna av de olika varelserna är lyckade och jag lever mig lätt in i de olika kulturerna och deras hemmiljöer. Bäst lyckas han med sin version av alverna – sithi (Annika Johansson upplyser mig i Världar av ljus, världar av mörker att ordet är lånat från det keltiska namnet på en sorts älvfolk: ”sidhe”). Det vi får reda på om deras bakgrund ger mig verkligen den här episka känslan, känslan av djup, som är en av de saker som jag verkligen uppskattar med fantasy. Här finns historia, här finns myt och gåtor. Här finns det sköna, men också sorgen och vemoden. Dessutom ger han rum för hatet och föraktet eftersom de ”onda” varelserna är en annan gren av samma älvfolk. Få har dessutom lyckats så bra med att gestalta hur svårt det är för de dödliga och de odödliga att förstå varandra och hur de andras liv tycks så obegripligt när de ser på tidens gång på ett fundamentalt annorlunda sätt.

Memory, Sorrow and Thorn är helt enkelt en bok där det enligt min ringa mening är väldigt lätt att peka ut dess fördelar och nackdelar, där fördelarna vinner till sist men där jag ändå inte kan låta bli att tycka att det är synd att den inte riktigt lever upp till sin fulla potential.

För den som är intresserad av fantasygenrens utveckling så finns det helt klart en poäng med att läsa den. Om du bara är nyfiken på Tad Williams författarskap så får jag nog hellre rekommendera War of Flowers som enligt mig är mycket mer sammanhållen och medryckande.

Men en sak är i alla fall säker: om du någon gång hör mitt föredrag om etik och moral i fantasy så vet du nu att jag inte bara repeterar vad andra har påstått om den.

Ännu en recension av Minnen av en Sång

I en gedigen och ärlig recension kommer bloggen Retrograd Spring med både ris och ros till Minnen av en Sång – mest ros faktiskt. Några av novellerna får kritik för att de kanske inte känns helt färdiga, men på det stora hela får boken gott betyg.

Patrik Centerwall kan sina fantastikgrepp och använder de mycket snyggt i en svensk vardag vilket gör berättelserna extra effektfulla. Han skriver bäst och mest övertygande i första person. Det är ofta svart humor med mörkare undertoner. Det är en varierad och gedigen novellsamling.

Läs recensionen i sin helhet här: http://www.retrogradespring.n.nu/minnen-av-en-sang-av-patrik-centerwall

Trakorien i mitt hjärta

Sommarens – troligen årets – stora läsupplevelse var för mig Erik Granströms fenomenala ”Krönikan om den femte konfluxen”. För den som händelsevis inte känner till vare sig Erik Granström eller den femte konfluxen så rör det sig om en mäktig och märklig fantasyserie i fyra tjocka band och jag har sedan jag läste klart den sista boken funderat på hur jag överhuvudtaget ska kunna skriva något om min läsupplevelse. Det har gott några månader, och nu har jag till sist samlat mig så pass mycket att jag ska göra ett försök. Troligen ett tappert men futilt sådant.

Ursprunget till min, och många andras, relation till denna fantastiska historia är precis som den omnämnda konfluxen delad. Det går att säga att det hela började under slutet av 1980-talet när jag spelade rollspelskampanjen som böckerna bygger på, men det är lika korrekt att säga att det började när jag första gången läste Svavelvinter, del ett i sviten.

Äventyret Svavelvinter var något alldeles speciellt när de kom, och mången rollspelare får den där lätt nostalgiska blicken när de tänker på det. Var vaksam när den blicken dyker upp och leta genast upp en möjlig reträttväg om du inte vill spendera timmar med att prata om Ereb Altor, fördelar och nackdelar med Gigantsuplementet och olika teorier om vad som hände med Roger Undhagen.

img_2244

Här är jag med det klassiska rollspelet och den snart lika klassiska romanen.

Jag erkänner utan omsvep att jag är en Äventyrsspelsnostalgiker av rang, men måste också att jag i ärlighetens namn inte kommer ihåg så mycket av när jag spelade Svavelvinter under sent 80-tal. Jag är rätt säker på att jag har varit både spelledare och spelare, och jag har ett bestående minne av att äventyrargruppen löste vissa problem genom att de hade med sig en flygande matta och den famösa blixt-och-dunderbomben från Anders Fagers äventyr Spindelkonungens pyramid. Jag minns också många av illustrationerna samt enstaka detaljer som den talande dolken.

När jag fick reda på att rollspelskampanjen skulle bli bokserie var det naturligtvis delvis av nostalgiska skäl som jag kastade mig över första volymen, men ändå med intentionen att inte läsa den med de nostagiska glasögonen på. Kanske var jag rädd för att bli besviken, kanske insåg jag direkt att det ändå är två skilda verk och ska bedömas som sådana.

Och en sak är i vilket fall som helst säkert, jag blev verkligen inte besviken. Jag har måhända ett gammalt rosaskimrande minne av hur fantastiskt äventyrskampanjen var, men jag har nu ett mycket färskt minne av böckerna och kan genast slå fast att det är en förbannat bra fantasyserie, en av de bästa jag har läst. Det är också en av de märkligaste jag har läst och bitvis en av de mest krävande. Det är dessutom en av de mest genomtänkta.

Är något som är utmärkande i Erik Granströms värld så är det att han verkligen utnyttjar alla möjligheter som finns när man skriver fantasy. Fantasy är inte litteratur som behöver vara trogen de lagar och regler som styr vår verklighet och det finns inga andra gränser än de som författarens fantasi sätter upp. Men samtidigt så måste världsbygget i litteraturen vara trovärdigt och genomtänkt. Är solen blå måste författaren veta hur det påverkar världens befolkning och hur allt ser ut.

Eftersom jag är gravt Tolkienskadad så är jag rätt känslig för världsbyggen som inte övertygar, och det är ofta som det är världen som får lida när fantasin får fritt spelutrymme. Men så är det inte i konfluxkrönikan. Erik Granström kryssar målmedvetet och genomtänkt fram och får oss att tro på hans fiktion när vi läser den. Jag kommer onekligen att tänka på hur Ursula K. Le Guin har beskrivit fantasy och inser direkt hur väl citatet fångar upp det Erik Granström har gjort i sina böcker.

”Fantasyn är närmare besläktad med poesi, mystik och vansinne än med naturalistisk litteratur. Den är verkligen en vildmark, och de som beger sig ut i den bör inte känna sig alltför trygga. Och deras vägvisare, de som skriver fantasy, bör ta sitt ansvar på allvar.” – Ursula K. Le Guin

Erik Granström leker verkligen med berättandet, med skrivkonsten. Gudarna benämns ibland som berättare, och utan att bryta den fjärde väggen så är idéen om att historien berättas av någon en röd tråd genom de fyra böckerna. Det ger en extra dimension till boken och tas främst till uttryck hos trollkarlen Shagul – som är det närmaste vi kommer en antagonist i historien. Shagul vet om att han är en del av berättelsen, och hans mål är att bli fri berättarens ok. Hans driftkraft är att styra sitt eget liv, och att när Granström gestaltar det genom en kamp mot berättelsen så anser jag att det verkligen är att utnyttja potentialen som finns i fantasy . Shagul är en romanfigur som är medveten om att han är del i en berättelse, utan att det för den sakens skull blir ”metalitteratur” à la Sam´s Strip. Jag visste inte hur mycket jag hade längtat efter detta innan jag började läsa Svavelvinter och de följande böckerna.

Utöver Shagul så är romansviten fylld med ett fascinerande persongalleri. Det hade varit lätt för Granström att låta ett gäng klassiska äventyrare från valfritt rollspel vara huvudpersoner, men lyckligtvis har han inte gjort det så lätt för sig och vi får istället följa en brokig skara med olika agendor och olika historier som så sakteliga vävs samman. Det är ganska många figurer att följa, så jag prisade berättaren när jag noterade att varje bok är försedd inte bara med den obligatoriska kartan utan också en förteckning över alla medverkande.

Granström är också en författare som har en väldigt tydlig och egensinnig röst. Ordvalen är många gånger udda, och meningarna har en alldeles särskild klang som inledningsvis kan kännas lite svårt att komma in i, men när du väl har gjort det så njuter du till fulla av hans berättarröst på samma sätt som du njuter av den fantastiska historien.

Krönikan om den femte konfluxen är onekligen en särling i fantasylitteraturen, och det är kanske just därför som jag hoppas att den finner många nya läsare och också påverkar genrens utveckling. För det är så många böcker, hur bra de än är, som går på tidigare utstampade stigar. Den som har läst min novell ”The Publishers Reader” vilken finns med i antologin ”Waiting For The Machines To Fall Asleep” minns kanske att den unga författarinnan som novellen handlar om räknar upp några klassiska böcker som hon beundrar, däribland ”Brimstone Winter”. Jag vill inte att världen ska bli som den gestaltas i den dystopiska novellen, men jag hoppas verkligen att Svavelvinter och de andra böckerna i serien i framtiden ska räknas som riktiga klassiker. För det förtjänar de verkligen!

Ni vet var ni köper böckerna, så vad väntar ni på:

SF-bokhandlen 

Adlibris

Bokus

 

Ny recension av Minnen av en sång

Kulturbloggen har recenserat Minnen av en sång och är på det stora hela positiva:

Jag kan inte låta bli att få en känsla av att Centerwall har sett väldigt mycket på The Twilight Zone. Speciellt den inledande novellen ”Minnet av en sång” är väldigt mycket Zone, den hade faktiskt kunnat bli ett bra avsnitt av klassikern.

Min favorit är annars Kulturkontrollanterna där vi får följa en man som kontrollerar att svenskarna firar jul på rätt sätt, dvs följer de kulturella krav som sätts upp för medborgarskap. En berättelse där ironin döljs under en yta av allvar och parallellen till dagens debatt om kulturell tillhörighet är glasklar.

Läs hela recensionen här.