Intervju med Jonny Berg

trojanerna_web

Sisterhood of the World Blogger Award part 1

Jag har blivit inbjuden av mina två författarkollegor Helena Andersson och Jonas Larsson till något som kallas för ”Sistershood of the World Blogger Award”. Det hela handlar om att man får några frågor från andra bloggare, svarar dem och skickar vidare nya frågor till andra. Ett sorts kreativt kedjebrev helt enkelt, och jag tackar både Helena och Jonas, då det alltid är kul att sätta sig ner och fundera ut svar på intressanta frågor.

sisterhood

När man har blivit nominerad är det några saker man ska göra:

1. Tackar bloggaren som nominerat dig, och länkar till dennes blogg – check
2. Har med Sisterhood of the World Blogger Award-loggan i inlägget – check
3. Svarar på de 10 frågorna du fått – check, typ. Jag har svarat på frågorna från Helena. Jag tar Jonas frågor i ett nytt inlägg.
4. Nominerar 10 andra bloggare och ställer 10 frågor – jag väntar med detta till det andra inlägget. 

Så utan mer omsvep – här är mina svar på frågorna från Helena:

 

1. Vilken bok skulle du kunna tänka dig att kliva in i och bli en del av handlingen?

Jag har ju i flera år varit medlem i Mithlond, Göteborgs Tolkiensällskap, där man faktiskt klär ut sig och gestaltar personer från Tolkiens verk, så det ligger ju nära till hands att säga Ringarnas Herre, men det är kanske lite fusk eftersom jag i alla fall nästan har provat på att vara en del av handlingen i hans böcker.

Nåväl, eftersom jag nyligen uppnådde den aktningsvärda åldern av 42 – vilket ju som alla vet också är svaret på frågan om livet, universum och allting så skulle jag kunna tänka mig att kliva in Liftarens guide till galaxen och kanske få chansen att dra i mig några intergalaktiska gurgelblandare i Ford Prefects sällskap.

2. Vilken bok som du har läst skulle du vilja se som film?

Ganska få om jag ska vara helt ärlig. Jag ser hellre en bra film som inte är baserad på en bok utan sprungen ur ett eget manus.

Med det sagt så ser jag väldigt mycket fram emot filmatiseringarna av Gentlemen och Cirkeln som snart har premiär.

3. Kan du nämna en karaktär som du har fastnat för och varför?

Athos från de tre musketörerna. Han är ädel, har ett tragiskt förflutet och en duktig musketör med djärva idéer. Samtidigt är han inte alltid alltför trevlig och tar sig rätt stora friheter. Det är långt ifrån en ensidig person.

4. Finns det en bok inom dig som du ännu inte har skrivit?

Jag har massor av böcker inom mig. Några kommer jag att skriva, andra bör förbli mystiska och svårfångade idéer längst inne i mitt undermedvetna. Fast om man vill läsa dem så kan man ju bege sig till Morpeus biblioteket i Neil Gaimans Sandmanserier – för där kan man finna alla drömda böcker, inklusive de som aldrig blivit skrivna.

5. Vilken karaktär i en bok påminner om dig?

Ingen som jag kan komma på faktiskt. Och det är nog tur det.

6. Följer du någon bokblogg?

Jag följer väl egentligen ingen blogg, men det finns flera som jag tittar in på med något som i alla fall till ytan påminner om regelbundenhet. Se min länklista i spalten vid sidan för att få ett hum om ungefär vilka.

7. Vilken författare skulle du vilja träffa?

Jag brukar ju dyka upp lite då och då på olika science fiction-kongresser dit författare är inbjudna – oftast som hedersgäster – och har fått förmånen att träffa väldigt många av dessa personer som förgyller vår tillvaro med sina böcker – bland annat den mycket begåvade China Mièville som var hedersgäst på en tillställning i Osla för några år sedan. Han var i alla fall en person jag hade velat träffa, men annars kan jag inte komma på så många.

Jag och China Mieville.

Jag och China Mieville.

Men visst, om Doktorn dök upp med sin Tardis och ville ta med mig på några tidsresor är det inte omöjligt att jag hade bett honom att ta med mig till Oxford under 30-talet så att jag hade kunnat ramla in på The Eagle and the Child och ta en pint med Tolkien, Lewis och de andra inklingarna.

8. Är omslaget och titeln viktig när du väljer en bok?

Ja. Det är inte avgörande, men särskilt om man som jag ibland bara strosar runt i boklådor planlöst så spelar det en roll för om jag ska lyfta upp en bok och se om den är intressant eller inte.

Sedan brukar jag ju använda omslaget på min egen bok som ett försäljningsargument: det är så snyggt så även om du inte gillar boken är den fin i bokhyllan!

9. Vilken är den bästa låt-text som har skrivits?

Valfri text av Lou Reed.

10. Vilken bok längtar du efter att läsa?

Det är många böcker jag längtar efter, men just nu känner jag ett lite extra stort sug efter Erik Granströms Vredesverk.

Tillbaka från Danmark

Nu är jag tillbaka i vardagen efter en mycket givande helg i Köpenhamn på sf-kongressen Fantasticon. Förra året hade de briljanta författarna Karin Tidbeck och Nene Ormes varit på besök, och de tyckte tydligen att det var så trevligt att ha en svensk författare på plats att de bjöd in mig i år. Vilket jag är mycket tacksam för.

Jag hade gott sällskap på resan ner till Köpenhamn i form av Lars Östlings utsöka roman ”Vad ögat ser” och när jag väl anlänt kunde jag raskt hugga en pilsner och lyssna på när Karin Tidbeck intervjuade hedersgästen Rochita Loenen-Ruiz, en författarinna jag inte hört talas om tidigare, men som verkar mycket intressant. Rochita är från Filippinerna men bor i dag i Nederländerna. Hon har än så länge bara blivit publicerad i olika tidskrifter och antologier, men jag antar att det bara är en tidsfråga innan hon debuterar.

Karin Tidbeck intervjuar Rochita Loenen-Ruiz.

Karin Tidbeck intervjuar Rochita Loenen-Ruiz.

Rochita pratade bland annat om sin filipinska bakgrund och hur det har påverkat hennes författarskap. Fantasy och science fiction är inga stora genrer på Filippinerna, men hon har ändå vetat vad hon vill skriva. Hon har med inslag från den filipinska kulturen i sina berättelser och väver även in de olika språken som talas på öarna (hon skriver på engelska). Jag blev som sagt väldigt nyfiken på hennes författarskap och insåg återigen hur mycket intressant litteratur som finns, särskilt om vi lyfter blicken till andra delar av världen än de vi vanligtvis brukar se åt.

Rochita är också en mycket trevlig person som det var spännande att prata litteratur med. Eftersom hon satt i publiken i nästa programpunkt – som var intervjun med mig – så höll vi även den på engelska.

Jag ska inte ens ge mig på att försöka refera intervjun, men det var i alla fall för mig mycket givande. Knud Larn som intervjuade mig är väldigt duktig, och hade läst min novellsamling noga. Han ställde tänkvärda frågor som jag gjorde mitt bästa för att ge tänkvärda svar till.

Det är i alla väldigt givande att få höra andras begåvade tolkningar av mina berättelser och diskutera olika aspekter av dem. Känslan är dock ibland nästan svindlande, och jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid den.

Knud Larn intervjuar mig. Foto: Rochita Loenen-Ruiz

Knud Larn intervjuar mig. Foto: Rochita Loenen-Ruiz

Efter att jag hade blivit intervjuad tog jag det lite lugnt, minglade och pratade med folk, sålde ett och annat exemplar av Skymningssång och drack en och annan öl. Precis som sig bör med andra ord.

Men en sf-kongress är ju inte bara en mötesplats utan också en chans att lyssna på intressanta samtal, och jag bänkade mig därför på att lyssna på ett panelsamtal med rubriken ”Challenging Stereotypes in SF and Fantasy”. Deltog gjorde nyss nämnda Karin Tidbeck och Rochita Loenen-Ruiz samt den danske författaren A. Silvestri.

De lyckades väl med att diskuterade detta viktiga ämne ur flera olika aspekter utan att för den sakens skull bli för svepande. Som författare inser jag mer och mer hur viktigt det är att tänka på stereotyperna och inte fastna i det som blir bekvämt.

Till aftonen samlades vi senare för att äta och umgås. Det är slående hur skönt det är att umgås med science fiction-fans, och hur hemma man känner sig trots att man som jag i det här fallet var helt ny i sällskapet.

Nästa morgon vaknade jag som vanligt strax före 06:00, men kom lyckligtvis på att jag inte behövde gå upp. En sällsynt lyx för en småbarnsförälder.

Jag tog det ganska lugnt på förmiddagen, njöt av en laxmacka som var mycket större än vad jag hade räknat med och lyssnade på när Klaus Æ. Mogensen intervjuade tecknaren Ole Comoll. Hans illustrationer är verkligen vassa, och jag är mycket nyfiken på hans serie Dimensionsdetektiven.

Sedan var det dags för min nästa programpunkt – ett föredrag om ny svensk science fiction, fantasy och skräck. Det blev mycket lyckat och jag är nästan själv förvånad över hur många författare jag lyckades nämna på fyrtio minuter. Då det är många svenskar som inte heller har läst så mycket av den nya svenska fantastiken så är det inte helt omöjligt att en repris kommer att hållas av föredraget i en trevlig butik här på den svenska västkusten. Men mer om det vid ett senare tillfälle.

Innan jag begav mig av hemmåt igen lyssnade jag på Henrik Harksens föredrag om Lovecraft som filosof, också det mycket intressant.

Henrik Harksen pratade om Lovecraft som filosofisk författare.

Henrik Harksen pratade om Lovecraft som filosofisk författare.

Hemresan var inledningsvis lite bökig på grund av tågstrejken, men gick på det stora hela bra. Dessutom är det rätt maffigt att glida fram på Öresundsbron och njuta av utsikten. Turning Torso är ett imponerande landmärke, och alla vi som har läst Nene Ormes böcker vet ju dessutom vem som bor högst upp i tornet…

På det stora hela var Fantasticon 2014 en väldigt lyckad kongress och jag är mycket glad och stolt att jag blev inbjuden. Stort tack till alla besökare och arrangörer. Vi ses snart igen!

Kul att signera i Malmö

Fotograf: Johan Jönsson

Fotograf: Johan Jönsson

Nu har det gått några dagar sedan jag var på besök i Malmö och signerade Skymningssång på science fiction-bokhandeln. Det var verkligen kul och jag får erkänna att jag trivs som fisken i vattnet med att sitta några timmar i en bokhandel, prata med en massa trevliga människor och rita min kråka i en bok med väldigt snyggt omslag.

Extra roligt var att flera gamla vänner från när jag bodde och studerade i Lund kom och köpte boken – och dessutom blev jag intervjuad av studenttidningen Samojeden som jag själv en gång i tiden har varit redaktör för.

Stort tack till alla som kom och till science fiction-bokhandeln med Nene och Karin i spetsen.

Intervjun med mig kan ni läsa här: http://www.wermlandsnation.se/samojeden/?p=4961

Cthulhu är cool – Intervju med Lovecraftexperten Martin Andersson

Martin Andersson förtjänar verkligen epitetet ”Sveriges ledande Lovecraftexpert”. Om du har någon av de Lovecraftöversättningar som har kommit ut under 2000-talet så är det mycket sannolikt att Martin har varit inblandad i produktionen. Kanske främst som faktagranskare, men ofta har han skrivit för- eller efterord. Han har också gjort några översättningar. 

Martin är dessutom en god vän, och en aldrig sinande källa till boktips och underhållande historier om både det ena och det andra.

Minns du när du först kom i kontakt med HP Lovecrafts verk?

Jag var 11 år och inne i en mycket stark SF-fas. Jag läste all SF jag kunde lägga vantarna på, och hade lyckligtvis tillgång till en förvånansvärt bra SF-hylla på biblioteket i Slöinge. Men jag sökte med ljus och lykta överallt efter något nytt inom genren, och snubblade då över en bok i min fars bokhylla – en av volymerna som han fick av sin första chef efter att hon tyckte att det såg lite tomt ut i hans bokhyllor. Boken ifråga var Torsten Jungstedts antologi STORA SKRÄCKBOKEN från 1959. Skräck var egentligen inte min grej, men en av novellerna hade en trevligt SF-klingande titel: ”Färg bortom tid och rum”. Jag läste den – och den skrämde mig från vettet.

Sedan gick det flera år innan jag läste Lovecraft igen. Detta andra tillfälle kom när jag var 14 och hade börjat spela rollspel (mest Mutant och Drakar och Demoner). En artikel i Sinkadus, och en annan i den då nystartade svenska Conan-tidningen, hade nämnt Lovecraft och Cthulhu, och jag tyckte det senare namnet lät väldigt fascinerande. Sålunda spårade jag upp CTHULHU 1 på stadsbiblioteket i Falkenberg – och fick en smärre chock när jag i den återfann ”Färg bortom tid och rum” (som fortfarande gör mig lite illa till mods)!

Vad var det som du fascinerades av?

Miljöerna och uppfinningsrikedomen. Lovecrafts miljöer är minutiöst beskrivna – i synnerhet hans New England-miljöer, där han verkligen kan släppa loss fullständigt i lyriska hyllningar till mansardtak och solfjäderformade portöverfönster (eller vad det nu skall kallas på svenska). Och hans varelser är unikt groteska och skildrade med samma intensiva inlevelse – se bara på den vidriga beskrivningen av Wilbur Whateley i ”The Dunwich Horror” och den kyligt kliniska skildringen av De gamle i ”At the Mountains of Madness”.

Till detta kan man lägga en känsla av ärlighet och äkthet – Lovecraft jobbade hårt på att alla detaljer som var rotade i verkligheten skulle vara realistiska, och det hjälper läsupplevelsen mycket.

I dag kommer det väl inte ut någonting om eller av Lovecraft i Sverige som inte har passerat dig – du har översatt, skrivit för- och efterord och faktagranskat de flesta av de senaste årens utgåvor. Hur var din resa från entusiast till ”ledande expert”?

Den har jag mest Rickard Berghorn och Aleph Bokförlag att tacka för. När jag fick reda på att Aleph skulle ge ut ”The Dream-Quest of Unknown Kadath” på svenska (det måste ha varit 2003 någon gång) skickade jag ett mejl till Rickard för att höra mig för vilken textversion som skulle användas – det är en ganska komplicerad historia, men i korthet kan man säga att felaktiga nytryck av nytryck av nytryck, med hela tiden nyintroducerade fel, helt och hållet dominerade Lovecraftutgivningen fram till 1980-talet, och de är tyvärr fortfarande vanliga.

Rickard bekräftade att Aleph skulle använda de korrigerade texter som togs fram av experten S. T. Joshi på 80-talet, baserade på originalmanuskript och förstautgåvor, och erbjöd mig (eller om det var jag som erbjöd mig – jag minns inte) att granska översättningen. Senare fick jag även fackgranska Mattias Fyhrs fascinerande studie DÖD MEN DRÖMMANDE. Och på den vägen är det.

Mitt viktigaste bidrag hittills anser jag är min korrekturläsning av andra tryckningen av Barnes & Nobles kompletta Lovecraft-utgåva på engelska – på bortåt 1100 sidor missade jag bara runt ett dussin tryckfel (som är kända hittills). Och information från min artikel om Lovecrafts dikt ”Regner Lodbrog’s Epicedium” finns nu citerad i nyutgåvan av Lovecrafts samlade poesi.

Martin Andersson håller föredrag om Lovecraft på science fiction-kongress Norcon 26 i Oslo.

Martin Andersson håller föredrag om Lovecraft på science fiction-kongress Norcon 26 i Oslo.

Vad tror du att det är som gör att intresset för Lovecraft fortfarande är så stort?

Jag tror att det är väldigt många olika saker som samverkar och jag kan bara lista några av dem:

* Hans skapade värld är så distinkt och originell att den låter sig lånas till så många olika tolkningar. Vi har sett Sherlock Holmes i Cthulhu-miljö, SF i Cthulhu-miljö, noir i Cthulhu-miljö, Fritz Leiber-pikareskaktiga äventyr i Dreamlands-miljö, o. s. v.

* Redan medan Lovecraft levde lånade hans vänner idéer av honom, och vice versa, som ett slags stort, invecklat internskämt. Man kan med andra ord säga att Lovecrafts Cthulhu-mytologi är en av världens första ”shared worlds”.

* Det finns så många olika bottnar i Lovecrafts verk. Någon kritiker uttryckte det som ”Come for the cool tentacles; stay for the cosmicism”. Det går att läsa Lovecraft som renodlad pulpunderhållning, men han hade en väl genomarbetad uppfattning om hur världen och tillvaron var beskaffad, och även om man inte delar hans mekanistiska materialism så ger den ett djup till hans verk som troligen är svårt att hitta i andra pulpnoveller från den tiden.

* Lovecraft som person är fascinerande. En del av det beror på den delvis felaktiga image som odlats inom populärkulturen ända sedan han dog, men även om man bortser från den är han en intressant person, som i otaliga brev och essäer dokumenterade sitt liv – och sin samtid.

* Cthulhu är cool – det bara är så.

Vilka är de vanligaste missuppfattningarna om Lovecraft och hans verk som du stöter på?

* Att Lovecraft var en konstig enstöring som aldrig lämnade sin lägenhet. Det är sant att han hade en del mycket bestämda och egenartade idéer, men inte mycket märkligare än att föredra en viss typ av donut framför en annan. Han var från 1914 och fram till sin död 1937 medlem av minst en och ofta flera amatörskribentorganisationer, där han umgicks med mängder av folk och faktiskt var en mindre celebritet. Han hade aldrig gott om pengar, men vad han hade lade han med glädje på resor kors och tvärs över USA – både för att beskåda sevärdheter och för att besöka sina vänner. Vid ett tillfälle samtalde han i 25 1/2 timme med pulpförfattaren E. Hoffmann Price, som han just träffat. Och han älskade att vara utomhus i naturen, och var fruktad i sin bekantskapskrets för sitt outtröttliga promenerande.

* Att det fanns en koppling mellan Aleister Crowley och Lovecraft. Påståendet att Lovecrafts hustru Sonia skulle ha umgåtts med Crowley är rent nys och kommer från den löjeväckande Simon-versionen av NECRONOMICON.

* Att svartkonstboken NECRONOMICON finns på riktigt. Lovecraft var redan under sin livstid tvungen att förklara för folk att ”Nej, jag hittade på den”. Sedermera har det kommit ut en uppsjö av mer eller mindre begåvade versioner av den fruktade boken, hopsnickrade av folk som vill göra sig en hacka på fenomenet.

Vilka är dina favoriter bland hans historier?

* ”Sweet Ermengarde” – för att den är nästan okänd, och för att den visar en sida hos Lovecraft som sällan framträder med någon större tydlighet i hans övriga noveller: hans lysande sinne för humor.

* ”The Colour out of Space” – för det krypande obehaget i den, och för en av de mest originella och otäcka rymdvarelser jag någonsin stött på.

* ”The Music of Erich Zann” – för att den är genuint kuslig i sin vaghet. Det händer mycket i den som aldrig får någon förklaring, och det gör den desto effektivare.

* ”The Shadow out of Time” – Lovecrafts magnum opus, i vilket han skildrar ”the Great Race” och dess seger över tiden. Tiden var Lovecrafts personliga fiende, som förstörde och förändrade alla miljöer och alla ting han var fäst vid, och dagligen förde honom längre bort från hans lyckliga barndom. Men i ”The Shadow out of Time” är det ändå han som får sista ordet.

För den som aldrig läst något – vad ska man börja med?

Det är ganska tacksamt att börja med någon av de mer effektiva novellerna, t. ex. ”The Colour out of Space” eller ”The Music of Erich Zann” (Lovecrafts egna favoriter), eller möjligen ”The Rats in the Walls” eller ”The Dunwich Horror”.

Vilka är dina favoriter bland Lovecrafts ”arvtagare”?

Det finns så många. Om man hårdtolkar ”arvtagare” och utelämnar Lovecrafts samtida, skulle jag vilja nämna

* Richard L. Tierney – Tierney blandar Lovecraft, Robert E. Howard, Robert Graves och Bibeln och får det att funka. Hans ”lovecraftiserade” version av Nya Testamentet – THE DRUMS OF CHAOS – är väl värd minst en genomläsning.

* Charles Stross – med Laundry-romanerna har Stross skapat en både rolig och genomtänkt serie som riffar både på Lovecraft och kända spionthrillerförfattare.

* W. H. Pugmire – Cthulhu-mytologins moderne prosapoet. Pugmire skriver dekadent, överhettat och gnistrande poetiskt. Lovecraft skulle nog inte ha gillat det, men by Jove, this is great stuff!

* Ramsey Campbell – pinsamt nog har jag mest läst Campbells ungdomssynder (de Lovecraft-pastischer han skrev som tonåring), men de är å andra sidan läsvärda i sig, och hans senare verk lär vara ännu bättre.

När ska du skriva den kompletta Lovecraftbiografin?

Aldrig – det har redan gjorts. S. T. Joshi gav 1996 ut en tegelsten på 700+ sidor med titeln H. P. LOVECRAFT: A LIFE, som i själva verket var en förkortad version av den biografi han släppte 2010, I AM PROVIDENCE: THE LIFE AND TIMES OF H. P. LOVECRAFT (två volymer, 1100+ sidor). Det är svårt att överträffa det herkuliska forskningsarbete som Joshi lagt ned — bl. a. har han intervjuat folk som kände Lovecraft personligen, och ingen av dessa är längre i livet. Det dyker fortfarande upp nya, spännande detaljer som varit okända, men dessa fyller mest ut luckor i den redan befintliga bilden och jag har svårt att se att någon skulle kunna överträffa Joshis bok inom överskådlig framtid.

Däremot när jag en brinnande önskan att någon dag få åtminstone medverka på en biografi över Lord Dunsany – den enda biografin hittills är överraskande ytlig, med oförklarliga luckor och fel, och jag har redan hittat mängder av intressanta data enbart med hjälp av Google Books. Vi får se vad som händer.

Intervju med Karin Tidbeck

För några år sedan var jag på besök i Malmö och fick för första – och hittills enda – besöka SF-bokhandeln där. Min blick föll på en liten bok som hette ”Vem är Arvid Pekon?”. Jag blev mycket glad då jag insåg att det var en ny, svensk fantastiknovellsamling. Jag blev ännu gladare när jag läste den för det är en helt fantastisk liten bok med märkliga, underfundiga och välskrivna noveller.

Denna lilla samling kan man säga var en språngbräda för författaren Karin Tidbeck, som också har gett ut en hyllad och intressant roman, Amatka, och håller på att bli ett stort namn internationellt – nyligen var hon till exempel nominerad till World Fantasy Award. Och nu låter hon sig bli intervjuad på min blogg.  

Du skriver ju mycket egensinnigt, och jag funderar, utan att ha för mycket kött på benen egentligen, om i alla fall inte några av dina noveller likaväl skulle kunna klassas som absurdism som fantastiskt. Var tycker du att gränsen går mellan det absurda och det fantastiska, och ska vi ens försöka dra en gräns?

Jag ser ingen konflikt eller behov av gränsdragning, det är ju en genre versus en filosofisk hållning. En fantastisk berättelse kan vara absurdistisk eller inte; en absurdistisk berättelse kan vara fantastisk eller inte. En del av mina berättelser kanske plaskar runt i absurdism, men långt ifrån alla.

Mitt förlag har just nu en tävling för att vinna min bok – kom med förslag på en ”omöjlig” novellsamling, alltså en novellsamling som är skriven av en död eller fiktiv författare. Vilken omöjlig novellsamling skulle du vilja läsa?

Jag har alltid varit sugen på att läsa Ignatius Reillys  (Dumskallarnas sammansvärjning)  verk, men vet inte om han skulle skriva en novellsamling. Förmodligen helt oläslig, men det hade varit kul.

Jag vet själv att frågan kan vara svår att ge ett kortfattat svar på, men jag kan ändå inte låta bli att ställa den: vad är det som tilltalar dig med noveller?

Noveller är ett bra sätt att utforska ett koncept eller idé, eller skriva en berättelse som behöver ett kort format. Ibland gör de ju det. För mig är det ett naturligt format att jobba i.

Finns det något hopp för den svenska fantastiska novellen?

Ganska länge trodde jag inte det, men nu har det ju dykt upp fler möjligheter att publicera, särskilt i e-format. Om folk skriver lite fler noveller är vi på god väg.

Vilka novellförfattare – och novellsamlingar – är du extra förtjust i? Finns det några som du anser att man inte under några som helst omständigheter inte får läsa?

På den första delen får jag nog säga The Birthday of the World av Ursula Le Guin, The Hidden Side of the Moon av Joanna Russ och Berättelser av Torgny Lindgren. Men det finns så många fler som bara är tokigt bra. Tiptree Award-vinnaren Kiini Ibura Salaams novellsamling Ancient, Ancient är helt fantastisk. Margo Lanagan, Kelly Link, Angela Carter, och … Tove Jansson. I stort sett alla jag har räknat upp här jobbar antingen med att riva upp gränsen mellan världarna eller att spränga gränserna för våra uppfattningar om genus, etnicitet och sociala strukturer.

På den andra delen: jag tycker det vore dumt att säga att en bok aldrig får läsas. Alla böcker kan man lära sig något av, särskilt såna som är riktigt dåliga. De jag gillar minst är väl det där feta mellanskiktet av mediokra böcker som inte gör ont att läsa men inte heller lämnar något efter sig.

Och slutligen: vad jobbar du på nu?

Mer text.