Intervjuer

Under den senaste månaderna har jag haft det stora nöjet att bli intervjuad både på en blogg och i två poddar.

Den som till äventyrs vill läsa eller lyssna på när jag svamlar styr med fördel webbläsaren till någon av följande länkar (och både bloggen och poddarna ifråga har många andra intressanta inslag och texter):

http://jlfantasy.se/Blogg/2018/04/28/Patrik-Centerwall—Författarintervju

http://ordbyting.se/2018/06/09/06-multiversum-och-tiden-med-patrik-centerwall/

https://fandompodden.podbean.com/e/fandompodden-080-fran-swecon-2018-patrik-centerwall-om-sitt-forfattarskap-och-fandom-i-goteborg

Mycket nöje!

 

Annonser

Boksläpp

Nu har Klockan och spegeln funnits ute i några veckor och det är förstås väldigt tillfredställande. Responsen har hittills varit god och jag har haft det stora nöjet att signera på sf- bokhandeln i Göteborg och i Malmö.

DSC01156-F

Signering i Göteborg. Foto: Thomas Wegebrand.

I Göteborgsbutiken höll jag dessutom ett föredrag om moral i fantasy, och jag var nästan lite överväldigad över att det kom så mycket folk. I Malmö signerade jag tillsammans med Charlotte Cederlund som skrivit den spännande Idijärvi-trilogi (jag har läst första delen och den är mycket bra) och Linnea Dahlgren som skrivit Dagen du förstörde allt som jag ser fram emot att få läsa.

IMG_7326

Linnea Dahlgren, Charlotte Cederlund och jag i sf-bokhandeln i Malmö. Foto: Karin Waller.

Dessutom har jag blivit intervjuad på Josef Lindells blogg, jlfantasy.se. Förutom intervjun med mig hittar ni många läsvärda artiklar och recensioner på bloggen, så jag kan varmt rekommendera att ni styr era webbläsare dit.

http://jlfantasy.se/Blogg/2018/04/28/Patrik-Centerwall—Författarintervju

 

Intervju med Oskar Källner

Oskar Källner debuterade 2011 med Drakhornet, och har sedan dess både gett ut flera egna verk och också lyft fram andra författare genom Fafner Förlag som han också driver. Han är utan tvekan en av Sveriges mest drivna och intressantaste fanastikförfattare. 

Det har ju blivit några böcker nu under åren. Vilken skulle du sätta i händerna på någon som vill bli introducerad till ditt författarskap?

Oj, det beror helt och hållet på vad personen i fråga tycker om att läsa. Gillar man äventyrliga berättelser med yngre karaktärer, kalla det för ungdomsbok, YA eller vad du vill, så är nog Stormvinge (en berättelse om en tjej och hennes flygande vildhingst på planeten Karora) en bra början. Vill man istället ha lite mörker, aktion och existentiella grubblerier så skulle nog min senaste novellsamling Alfa och omega vara en bra plats att börja på. Om man är fem och gillar bilderböcker kanske man snarare ska hugga tag i Den stora jordgubbsjakten. Jag gillar helt enkelt att röra mig över stora områden, både inom fantastikens olika undergenrer och i olika åldersspann.

Vad tycker du är viktigast att tänka på när du skapar en fiktiv värld för dina historier?

Att den är internt logisk och konsekvent. Det handlar helt enkelt om att skapa en värld som läsaren kan tro på. Jag använder själv tekniken att när det kommer till riktigt stora kontrarealismer (som flygande hästar) så går jag sällan in på exakt hur det fungerar utan låter den världens karaktärer reagera på det udda och annorlunda som om det vore den mest naturliga saken i världen. Sedan bör man gärna krydda det hela med massor av små realistiska detaljer. Allt detta gör att världen plötsligt känns mer genuin och äkta, hur många konstigheter man än har i den.

Just världsskapande är något jag tycker är väldigt roligt. Jag skapar ofta helt nya universum så fort jag ger mig i kast med en ny novell. För jag vill testa världsbygget och se hur långt jag kan pressa en stackars karaktär i den kontexten. Sedan har jag ett antal SF-noveller som faktiskt utspelar sig i samma framtida universum, där de ibland refererar till varandra med namn och händelser, samtidigt som var och en kan läsas för sig själv. Sånt tycker jag är kul.

kallnercollage

Några av Oskar Källners alla böcker.

Vilka fiktiva världar har inspirerat dig i ditt eget skrivande?

Jag har läst så väldigt många fantasy och science fiction-böcker att det är svårt att svara på. Men det är klart att flera av de verk man läste som tonåring, kanske mer än senare böcker, har satt sina spår. Där har vi ju Tolkiens Midgård, Lewis Narnia, Kerrs Deverry, Feists Midkemia och Kelewan,  Asimovs Robot/Trantor-universum, Cherryhs Union/Alliance-universum, Bujolds Vorkosigan-universum, Nivens Known Space-universum, och säkert massor av andra som jag inte kommer på just nu.

Lägg till det över 200 animeserier som jag sett genom åren. Just japansk anime har dessutom ofta en förmåga till makalösa världsbyggen som i sin fantasifullhet och absurditet stundtals tränger långt bortom vad vi brukar se i väst. Lite äldre filmer och serier som: Akira, Cowboy Bebop, Escaflowne, Full Metal Panic!, Ghost in the Shell: Stand Alone Complex, Hellsing, Trinity Blood,  Nausicaa of the Valley of the Wind, Princess Mononoke, Neon Genesis Evangelion, RahXephon, Scrapped Princess osv, är alla sådana som jag älskade när det begav sig och som har influerat mig.

Men det är klurigt det där med inspiration. Allt man läser och ser adderas någonstans i bakhuvudet. Jag har hört andra författare referera till det som ”komposthögen.” Allt ligger där och jäser till sig, blandas med varandra och mixas till nya idéer, världsbyggen, karaktärer och berättelser.

Ditt förlag har ju börjat växa och du har tagit steget till att ge ut andra författare. Vad får dig att bli intresserad för ett manus?

Först och främst måste språket sitta. En stor del av alla refuseringar beror helt enkelt på att språket inte är tillräckligt bra. Det är tufft, men skrivandet är ett hantverk och det tar sin lilla tid att lära sig. Men när väl språket sitter då är det allt det andra som kommer till: spännande karaktärer, en välstrukturerad dramatisk kurva, ett väl genomfört världsbygge. Och så finns det en extra komponent i det hela som erkänt är väldigt subjektiv, en berättarglädje, en röst som ger återklang och resonans i mig som läsare. Jag som förläggare måste känna att ”Wow! Vilken grym historia! Den här bara måste jag ge ut!” För det tar tid, kraft och energi, för att inte nämna pengar, att ge ut något. Och då måste man ha den där entusiasmen, den där glödande övertygelsen, som drivkraft.

 

29681164_2005905576091080_1470524376_o

Oskar Källner

 

Du har jobbat ganska hårt som egenförläggare med att hitta en publik, och som betraktare kan man bara dra slutsatsen att du har lyckats bra, riktigt bra till och med. Vilka är dina tips till aspirerande författare som väljer att ge ut sina böcker själva och sedan ska försöka synas bland alla andra?

Lämna aldrig ifrån dig en text som inte är det bästa du förmår skapa vid det tillfället. Skaffa dig en legion av ärliga testläsare som ger dig rak och konstruktiv kritik. Först då ser man vad man har missat och kan åtgärda det. Alla författare är blinda inför sin egen text.

Var ständigt aktuell med något nytt. Så att det alltid finns något som är på gång. Risken är, om det tar tre år mellan boksläppen, att du är bortglömd när nästa bok kommer. Noveller är väldigt bra på det, de kan man pytsa ut med lagom mellanrum, men det finns författare som använder små events eller ständigt håller en konversation flytande om olika ämnen. Huvudsaken är att du inte försvinner i bruset utan är närvarande.

Se till att du finns tillgänglig på alla försäljningsplattformar i så många format det förmås: pappersbok, e-bok och ljudbok. Folk har olika preferenser. Vissa kanske vill bädda ner sig i sängen med en rejäl pappersbok. Någon annan vill lyssna på väg till jobbet. En tredje läser gärna i soffan med sin platta. Oavsett preferens bör dina verk vara lättillgängliga och smidiga att få tag i.

Om du ska rekommendera en svensk fantasysroman (som du inte gett ut själv), vilken blir det då?

Slår gärna ett slag för Elin Säfströms En väktares bekännelser och Visheten vaknar, de två första delarna i en skön urban fantasy-serie. Den handlar om femtonåriga Tilda och hennes mormor som är väktare i Stockholm. Huvudstaden är nämligen fullproppad med troll, tomtar, älvor och troll. Vanliga människor kan inte se dem, men det blir stora problem när de båda världarna kolliderar. Det är Tildas uppgift att se till att allting inte snurrar iväg mot totalt kaos. Men kaos blir det så klart. De klassas väl som YA, men passar alla som gillar humoristisk och välskriven urban fantasy.

Slutligen: vad jobbar du på nu?

Jag jobbar på en rymdopera för barn och ungdomar. Väldigt roligt! Men som med allt skrivande kommer det nog att ta ett tag innan den når läsarna.

Läs mer om Fafner Förlag och Oskars böcker på förlagets webbplats: http://fafnerforlag.se

 

Intervju med Lupina Ojala

Lupina Ojala är författare till några väldigt fina fantasyböcker som utspelar sig i sekundärvärlden Yddrios. Hon driver också Catoblepas förlag som har en mycket intressant utgivning.  

Vad fick dig att börja skapa en egen fiktiv värld?
Det bestämde jag mig för redan när jag var liten och läste böckerna om Narnia och Prydain. Jag ville kunna ge andra den där fantastiska känslan som infinner sig när man uppslukas av en riktigt bra bok.

Vad kom först, världen eller historierna i den?

Världen växte fram samtidigt medan jag skrev den första boken, Tårpilens år. Nu har jag världen klar i stora drag men detaljerna saknas fortfarande i de delar som jag inte utforskat ännu. Det är jättespännande att skriva. Jag är som en upptäcksresande och blir överraskad av sådant som oväntat dyker upp. Världen är ganska stor så det det kommer ta tid innan jag är klar. Det är bra för jag skulle sakna Yddrios väldigt mycket om jag inte fick skriva mer.

Dina böcker är ju mycket mer lågmälda än många andra fantasyromaner, har du någon tanke kring varför det blev så?

Jag älskar att läsa om storslagna världar med extra allt men det är inte min berättarstil helt enkelt. När jag skriver vill jag fundera och gå varsamt fram med de karaktärer som skapas. Jag vill känna det de känner och förstå varför de gör de val som de gör. När jag skrev Tårpilens år var jag väldigt inspirerad av Patricia McKillips drömska språk.

LupinaOjala

Lupina Ojala 

Vilka fantasyvärldar inspirerar dig?

Delar från alla favoritböcker finns nog med i en blandning tillsammans med mina egna livserfarenheter och verkliga platser som jag besökt. Tolkiens Arda vill jag gärna vandra runt i, Robin Hobbs skickliga världsbygge i Farseer-böckerna är inspirerande och personerna som befolkar Merwyn Peakes slott Ghormenghast får mig att vilja öka knäpphetsgraden på mina hittills ganska sansade karaktärer.

Du är ju förläggare också, vad får dig att bli intresserad av ett manus?

Jag lägger stor vikt vid språket och berättartekniken. En historia kan vara jättespännande, men är inte språket bra och rätt för just den berättelsen fastnar jag inte. Vad gäller utgivningen försöker jag hitta manus som är olika sinsemellan som tex Andrea Grave-Müllers vackra noveller i Runristaren jämfört med Anders Amnéus grövre vikingafantasy Thule.

Om du ska rekommendera en svensk fantasyroman (som inte är utgiven eller ska bli utgiven av dig), vilken väljer du då?

Det var svårt att välja bara en för det finns många som jag tycker om. Elin Holmerins svit om ätten Svarthamn bet sig fast i minnet och Caroline Hurtigs romantiska serie Själarnas öden tycker jag växer för varje ny bok.

Slutligen, vad jobbar du med nu?

Som författare skriver jag på min tredje bok om Yddrios. Den heter Shessandras hjärta och kommer ut till hösten. Shessandra är tempeldansare. Jag började ta lektioner i persisk och orientalisk dans för två år sedan för att bättre förstå livet som dansare. Om det är möjligt vill jag gärna själv prova att göra det karaktärerna gör.

Som förläggare jobbar jag med Marcus Olaussons bokserie Serahama Saporium. Halva serien har tidigare getts ut på annat förlag men vi redigerar om och slår även ihop böckerna till tre stycken. Det var som en trilogi de skrevs från början och Marcus episka värld passar i tegelstensformat. För att återknyta till tidigare frågor så är Marcus storslagna fantasyvärld ett fint komplement till min egen lågmälda bokserie om Yddrios. Jag är väldigt glad över att han valde Catoblepas förlag.

Catoblepas förlag

Lupina Ojalas egen webbsida 

Intervju med Marcus Olausson

Marcus Olausson debuterade 2014 med De Rotlösa – den första delen i den episka fantasyserien Seraphamia Saporium, och vid det här laget har han hunnit bli ett av de kändaste namnen på den svenska fantastikscenen. Marcus är också en väldigt trevligt herre och när jag nu börjar blåsa liv i min blogg igen kändes han som ett lämpligt första intervjuoffer.

När jag läser dina böcker kan jag inte låta bli att få en stark rollspelskänsla: det är episkt, det är äventyr och det är en skön samling figurer som har samlats. Är rollspel en inspiration, och i så fall, vad har du spelat under årens lopp?

Faktiskt inte. I Erik Granströms moderna klassiker Krönikan om den femte konfluxen tycker jag att rollspelskänslan är tydligare, även om just det verket är unikt och säreget.
Själv har jag velat komma åt något slags socialrealistisk episkhet. En studie i hjältens förfall med fokus på den lilla människan i en stor värld. Ett slags dekonstruktion av hjältens resa. Antihjältens resa.

Jag växte upp långt ute på den bohuslänska landsbygden där ingen, vad jag vet, spelade rollspel. Jag har alltid varit fascinerad av rollspel men vågade mig aldrig på det då jag tyckte det verkade så svårt att komma igång med så det blev aldrig mer avancerat än Drakborgen och Talisman för min del. Det var först i någorlunda vuxen ålder jag testade rollspel och jag har bara spelat en kampanj som jag ärligt talat inte vet om det var Drakar och demoner eller Dungeons and dragons. Förstod inte då att det inte var samma sak. Sedan har jag spelat en kampanj Stormbringer och det är allt.

Nu har jag läst Finna dolda ting och skaffat rollspelet Äventyr och Spelet om Morwhayle för att ge mig på det här med rollspel tillsammans med mina söner, 7 respektive 9 år gamla. Fast jag har bara mjukstartat lite. Och jag backade alldeles nyligen Kickstartern för Chock så fascinationen för rollspel finns där, men inte inspirationen från.
Jag har snarare hämtat inspiration från gamla myter och gudaberättelser, böcker jag läst, filmer jag sett, känslor musik har förmedlat och faktiskt en hel del från skumma drömmar.

Men det vore riktigt kul att ta fram ett rollspel baserat på Serahema. Jag har börjat sammanställa material som jag ska lägga upp på en dedikerad hemsida för världen Serahema och tanken är att det ska fungera som ett slags uppslagsverk och register över det som böckerna innehåller, men även utökad information. Vem vet, kanske det blir ett rollspel av allt detta en vacker dag? Brädspelet Kungabräde som förekommer i böckerna finns faktiskt i en fungerande prototyp och jag har tänkt lägga upp reglerna på hemsidan så att man kan ladda ner och spela.

Halvfigur4-liten

Marcus Olausson. Photography © magnusbergstroem@gmail.com

Din sekundärvärld är väldigt genomtänkt och fungerar mycket bra för historien. Vad har du för tips till alla världsbyggare. Vad är viktigast att tänka på, vilka fällor ska man undvika?

Tack! Det gläder mig att höra. Vad man bör förstå är att jag haft väldigt lång tid på mig att jobba på min värld. Väldigt lång tid. Embryot till berättelsen om Elderim och de andra fick sina första livstecken någon gång i början av 90-talet. Alltså har jag bortåt 25 år på mig att utforska och kartlägga Serahema.

Det råd jag skulle vilja ge är att låta världen få ta tid på sig att växa (även om 25 år kanske är onödigt länge :-D). Du kommer garanterat upptäcka saker som inte funkar och då vill du justera dem. Där har jag fördelen att jag hann skriva klart råmanus till hela serien innan jag fick bokkontrakt. Jag har alltså kunnat gå tillbaka och göra ändringar i tidigare böcker, iterera fram världen, utan att det har påverkat redan publicerat material.
En fälla är att fylla världsbygget med massa coola grejer som man sedan brinner av iver att få visa upp för läsaren. Stapla inte underligheter på varandra. De får större effekt om de bryter av mot en värld vi åtminstone till viss del känner igen oss i. Och igenkänning får läsaren att känna sig trygg och sugas upp av handlingen. Tills överraskningen kommer. Pang!

Det talas om trädgårdsmästare och arkitekter när det gäller världsbyggen men jag är nog ett mellanting. Jag ser världen som en egen karaktär, på sätt och vis med sitt eget liv. Där tillbringar jag en hel del tid (förmodligen till min omgivnings stora förtret) och går runt och ser mig omkring.

Men Serahema är nog inte så utbyggt som många tror. Jag upptäcker själv nya delar hela tiden genom mina karaktärer. Snarare har jag skapat förutsättningarna och ett ramverk
för berättelsen där jag sedan släpper lös mina karaktärer och ser vad som händer. Jag försöker leva mig in i hur de ser och upplever världen genom deras sinnen.
En sak man lätt glömmer vid världsbyggande är logistik och underhåll. Hur förflyttar man sig och hur lång tid tar det egentligen? Hur sprids information?
Finns det fungerande avloppsystem och färskvattenförsörjning. Försök väva in sådana saker på ett naturligt sätt i berättelsen, utan infodumpning, så har du lättare att övertyga läsaren. För få är nog intresserade av en lång utläggning om avloppssystem.

Vad kom först för dig – världen eller historien?

De växer gärna fram parallellt. Jag får oftast till mig mina berättelser visuellt i glimtar, genom drömmar eller bara som tankeexperiment. Oftast ser jag då en kort scen i en viss miljö och sedan börjar mitt arbete med att försöka ta reda på vad sjutton det där var? Vem eller vilka ser jag, var och varför? I fallet Serahema är det många spridda fragment som en dag klumpade ihop sig.

Det kan ha börjat med en dröm där jag såg slutet framför mig. Av den scenen återstår nu endast miljön och personerna medan jag har ändrat själva slutet i sig. Det kändes tråkigt och förutsägbart och nu har jag på sätt och vis gjort en helomvändning som förändrat ganska mycket.

Min protagonist Elderim växte fram parallellt med historien som ett slags tidsfördriv där jag skapade karaktärer utan något större syfte. Jag visste i alla fall inte då att det skulle mynna ut i detta mastodontprojekt. En bärande del i intrigen kom fram genom en meditationskurs jag var på. Det var något new age-flummigt min mamma lurade med mig på under sent 90-tal, men där fick jag faktiskt en hel del stoff till både världsbygget (i Serahema reinkarneras man efter döden) plus att jag genom en s.k. regression såg det tragiska triangeldrama som går som en röd tråd genom berättelsen. En regression är en vägledd meditation där man ska uppleva glimtar av tidigare liv. Scener jag fick till mig där (inga hallucinogener inblandade, jag lovar. Bara min hjärna och jag) har jag sedan styckat upp och portionerat ut på olika karaktärer i berättelsen. Nu är triangeldramat inte av karaktären person A är kär i person B och C som båda är skitsnygga, vem ska A välja? Istället är det något som har hänt före böckerna och som har fått stora konsekvenser för vissa karaktärer, vilket i förlängningen får konsekvenser för hela världen. Generellt kan man säga att alla har trassliga relationer och att ett andligt sökande genomsyrar böckerna. Och att det mesta går åt skogen.

Vilka fantasyvärldar inspirerar dig?

Midgård är oundvikligt. Narnia och Den oändliga historien kom iofs före och inspirerar ett nuvarande projekt (läs om Fantastikhjälpen längre ner) men Midgård har blivit standardmodellen som alla som skriver episkt måste förhålla sig till. Tolkien gjorde ett så omfattande arbete med språk och historia, vilket säljer in världen oerhört bra. Däremot lämnar han kanske något att önska i själva historieberättandet och gestaltningen, om man ska ta det till en modern nivå.

Annars är Robert Jordans Wheel of time en stor inspirationskälla. Jordan tog episkt till nya nivåer. Lite väl episkt faktiskt. Karln borde ha avgränsat sin berättelse betydligt hårdare.

Både Stephen Donaldsons krönikor där Thomas Covenant klantar till det och Robin Hobbs böcker om Fjärrskådarna, där det mesta går åt helvete, har inspirerat mig.
Helyllefantasy har jag inte så mycket till övers för utan föredrar lite mörkare och skitigare berättelser där varje seger kostar. Rejält.

Fionavars vävnad av Guy Gavriel Kay har inspirerat vissa scener i Serahemaserien. Brandon Sandersons Mistborn är det kanske mest välkonstruerade världsbygge jag har läst om hittills (har iofs inte gett mig på Stormlight Archive ännu) och jag gillar hur han verkligen fått till ett annorlunda världsbygge som är en viktig del i handlingen och där vissa element i själva miljön är viktiga ledtrådar. Magisystemet är fulländat. När han knyter ihop säcken kan man bara sitta där och gapa för det är så otroligt snyggt. Äckligt perfekt. Och det är kanske det jag lite har emot Sanderson, det blir för kliniskt. Konstruerat. Jag tror att jag behöver en gnutta imperfektion för att köpa världen. Annars blir det som i Matrixfilmerna där maskinerna fick försämra sin perfekta simulering för annars gick inte människorna på det.

Vad gör att du själv ”sugs in” i en sekundärvärld?

Personerna i berättelsen. Det spelar ingen roll hur fantastiskt världsbygge du åstadkommer om de personer jag upplever världen igenom faller platt.

Storslagna visioner och tankeexperiment kan vara hur fascinerande som helst men om jag inte känslomässigt knyter an till någon i berättelsen så blir det bara teori och jag står utanför och tittar på. Något jag till exempel upplevde med Ted Chiang som jag vill minnas att du gillar. Han skriver perfekt, analytiskt och tankeväckande, på en prosa där varje ord är på plats. Däremot enligt mig till stor del befriat på liv. För mig blir det en skönlitterär uppvisning och inte en inbjudan att delta. Och jag vill delta.

Siri Pettersens Odinsbarn är ett exempel på ett världsbygge jag gillar och där man i berättelsen kommer väldigt nära huvudpersonen. Ymslanden är ett ganska tight världsbygge, men det räcker för den story Siri berättar och hon expanderar världen i en lagom takt genom Hirkas upplevelser som odinsbarn och svanslös i en värld där alla har svans och de flesta kan använda kraften. Utom Hirka. Siri använder även språket väl och har konstruerat egna ord som fungerar väldigt väl i sin kontext. T.ex. som ordet famna om när man använder kraften.

En annan värld jag nyligen sögs in i är The expanse-serien av James S.A. Corey. Han har skapat en mycket trovärdig berättelse om hur mänskligheten har koloniserat solsystemet och de slitningar som har uppstått mellan de som arbetar i asteroidbältet, de militanta utbrytarna på Mars och stormakten Jorden. Skillnader i gravitation påverkar människornas fysik, i asteroidbältet är syre en bristvara och även i The Expanse är språket en viktig ledtråd i att sälja in världen genom olika slanguttryck som de s.k. belters använder. Alltså kan man summera med att det är gestaltningen av berättelsens karaktärer och en trovärdig vardag som suger in mig i världen.

Hur många böcker planerar du allt som allt i Seraphamia Saporium-sviten, och vad kan du berätta om ditt upplägg?

Antal delar tror jag att jag passar ner till en annan fråga du ställer längre ner. Det jag kan säga är att råmanus till hela första serien är klart och att den är fristående från eventuella efterföljande serier. På det stora hela så har jag flera serier planerade, eller åtminstone utstakade, i samma värld, men hur långa de blir vet jag inte ännu då jag inte skrivit synopsis.

Först och främst ska ju den påbörjade serien redigeras klart och publiceras. Sedan har jag en tanke om att skriva ett händelseförlopp som fortfarande utspelar sig i Serahema men ett par tusen år längre fram i tiden då man haft en eller ett par industriella revolutioner. Det världsbygget pågår just nu och är riktigt kul att vandra runt i. Man kommer inte att känna igen världen särskilt mycket, rent geografiskt, och även magin Saven har ändrat form och funktion. Det hela rör sig om ett slags dieselpunkmiljö, inspirerat av romarriket, ett lo-fi star wars och amerikansk förbudstid. Storyn är inte på plats ännu, men den börjar träda fram i takt med att världsbygget klarnar. Jag har en del viktiga nyckelscener och karaktärer. Genom att skapa utrymme för konflikter kommer mycket av intrigen på köpet. I den serien kommer jag även utforska mångfald på ett annat sätt och har stött på en riktigt skön antagonist som jag tror att man kommer att älska och hata på samma gång.

Sedan har jag en idé om en tredje bokserie där man går tillbaka och får se varför framtiden blev som den blev. Den serien kommer att utspela sig ganska nära inpå den nuvarande, Serahema Saporium. Att jag inte direkt börjar med den beror på att jag är så himla sugen på framtidsscenariot.

Du har ju också ett projekt som heter fantastikhjälpen. Vad kan du berätta om det?

Jag har problem med depression vilket främst grundar sig i att jag tenderar att utmatta mig själv med för mycket arbete och för höga krav på mig själv. Två gånger har det slutat med att jag gått i väggen och under den senaste vurpan 2015 kom en vändpunkt när bilden på 3-årige Alan Kurdi kablades ut över världen. Där låg han drunknad på en strand i Turkiet medan folk hånade hans far i sociala medier och det fick mig att bli så djupt ledsen och förbannad på samma gång. Jag har varit i Bodrum där han nu låg död och allt blev mycket påtagligt då jag även är pappa till två söner.

Men vad kunde jag göra? Jag skänker redan pengar till både Rädda Barnen och Unicef men kände att det inte var tillräckligt och att de pengarna kanske inte alltid gör så stor nytta som man hoppas. Då fick jag idén till Fantastikhjälpen där jag ska göra det jag kan, nämligen skriva en bok och genom försäljningen av denna samla in pengar, samtidigt som boken i sig skapar en saga för både flyktingar och svenska barn. Något som kittlar fantasin och väcker både läslust och viljan att upptäcka historia och gamla myter, något som förhoppningsvis främjar integration och dessutom genom välgörenhet bidrar till en bättre värld. Sjukt storslagna planer, men inte omöjliga.

Det resulterade i att en hel bokserie växte fram där varje bok är fristående men ändå hänger samman i ett större perspektiv. Varje bok ska dessutom samla in pengar till ett specifikt ändamål och handla om ett nytt barn som ska övervinna stora personliga hinder som barncancer, missbrukande föräldrar etc. Svåra ämnen med andra ord.

I första boken får vi följa den ensamkommande flickan Nahrina som hamnar i Trollhättan och upptäcker den förtrollande parallellvärlden Avigsidan och det verkar som att även hennes mamma finns där. Sökandet efter hennes mor blir en process där hon måste handskas med sin sorg och sakta finner hon sig själv igen, samtidigt som hon upplever spännande äventyr.
Boken heter Drömverk och pengarna vi samlar in ska gå till Läkare utan gränser. Just nu försöker jag samla in pengar för att bekosta tryckningen så får vi se när boken kan vara klar och börja säljas. Men det är svårt att ragga företagssponsorer så eventuellt blir det en kickstarter av det hela.

Slutligen, berätta lite om framtiden – kommande böcker och förlagsbytet som lär vara på gång!

Förlagsbytet är redan gjort så numera är det Catoblepas förlag som ska ta hand om mina Serahemaböcker. Detta innebär en nystart där vi ger ut samtliga böcker från början fast den här gången som trilogi istället för sex böcker, vilket är det format de ursprungligen skrevs på. Jag förstår om det kan vara förvirrande men hoppas det klarnar när böckerna väl kommer. Den som väntar på fjärde boken, uppföljaren till Nattlöpare, får därför vänta tills 2019, då vi ska vara ikapp. Då kommer Nattlöpare och den fjärde boken ut som del två i trilogin. Dessutom släpps alla böckerna i hårdband så det ska bli kul att se dem i ett rejälare format. Förhoppningsvis håller läsarna också med där. Det blir dessutom en makeover på både omslag och text, men inga George Lukasfasoner där Greedo skjuter först. Man ska kunna läsa de gamla utgåvorna med behållning, utan att nyutgåvorna innehåller ändringar som påverkar storyn. Däremot kan böckerna redigeras tajtare.

Tillsammans med detta och Fantastikhjälpen så har jag rätt fullt upp. Jag har ju dessutom min podd Ordbyting där jag intervjuar diverse aktörer inom svensk fantastik så fritidsproblem har jag inga. Skulle en tidslucka dyka upp så har jag även ett skräckprojekt där jag skriver på en roman som delvis utspelar sig under finska vinterkriget. Men den boken får växa fram långsamt, i mån av tid. Det vill säga just nu inte alls.

Och just det ja, jag ska ju vara med i novellsamlingen 13 svarta sagor om superskurkar som kommer ut framåt sommaren.

Mitt i allt detta ska jag inte bränna ut mig igen så jag har därför en mental priolista där min hälsa kommer först, följd av familj och mitt arbete som elektroingenjör (man tjänar inte så fett på att skriva svensk fantasy). För att öka chanserna att lyckas har jag sedan i år börjat ta lediga förmiddagar två dagar i veckan. Då ägnar jag mig endast åt mitt författande och det känns helt rätt. Nästan euforiskt faktiskt. Så 2018 känns som ett bra författarår för Olausson, efter ett skralt 2017.

 

Orkar du inte vänta tills Marcus böcker har kommut ut i nyutgåvor så går de gamla utgåvorna naturligtvis att införskaffa på science fiction-bokhandeln: Marcus böcker

Du kan också läsa mer på: Marcus Olaussons webbsida

 

Intervju med Jonny Berg

trojanerna_web

Sisterhood of the World Blogger Award part 1

Jag har blivit inbjuden av mina två författarkollegor Helena Andersson och Jonas Larsson till något som kallas för ”Sistershood of the World Blogger Award”. Det hela handlar om att man får några frågor från andra bloggare, svarar dem och skickar vidare nya frågor till andra. Ett sorts kreativt kedjebrev helt enkelt, och jag tackar både Helena och Jonas, då det alltid är kul att sätta sig ner och fundera ut svar på intressanta frågor.

sisterhood

När man har blivit nominerad är det några saker man ska göra:

1. Tackar bloggaren som nominerat dig, och länkar till dennes blogg – check
2. Har med Sisterhood of the World Blogger Award-loggan i inlägget – check
3. Svarar på de 10 frågorna du fått – check, typ. Jag har svarat på frågorna från Helena. Jag tar Jonas frågor i ett nytt inlägg.
4. Nominerar 10 andra bloggare och ställer 10 frågor – jag väntar med detta till det andra inlägget. 

Så utan mer omsvep – här är mina svar på frågorna från Helena:

 

1. Vilken bok skulle du kunna tänka dig att kliva in i och bli en del av handlingen?

Jag har ju i flera år varit medlem i Mithlond, Göteborgs Tolkiensällskap, där man faktiskt klär ut sig och gestaltar personer från Tolkiens verk, så det ligger ju nära till hands att säga Ringarnas Herre, men det är kanske lite fusk eftersom jag i alla fall nästan har provat på att vara en del av handlingen i hans böcker.

Nåväl, eftersom jag nyligen uppnådde den aktningsvärda åldern av 42 – vilket ju som alla vet också är svaret på frågan om livet, universum och allting så skulle jag kunna tänka mig att kliva in Liftarens guide till galaxen och kanske få chansen att dra i mig några intergalaktiska gurgelblandare i Ford Prefects sällskap.

2. Vilken bok som du har läst skulle du vilja se som film?

Ganska få om jag ska vara helt ärlig. Jag ser hellre en bra film som inte är baserad på en bok utan sprungen ur ett eget manus.

Med det sagt så ser jag väldigt mycket fram emot filmatiseringarna av Gentlemen och Cirkeln som snart har premiär.

3. Kan du nämna en karaktär som du har fastnat för och varför?

Athos från de tre musketörerna. Han är ädel, har ett tragiskt förflutet och en duktig musketör med djärva idéer. Samtidigt är han inte alltid alltför trevlig och tar sig rätt stora friheter. Det är långt ifrån en ensidig person.

4. Finns det en bok inom dig som du ännu inte har skrivit?

Jag har massor av böcker inom mig. Några kommer jag att skriva, andra bör förbli mystiska och svårfångade idéer längst inne i mitt undermedvetna. Fast om man vill läsa dem så kan man ju bege sig till Morpeus biblioteket i Neil Gaimans Sandmanserier – för där kan man finna alla drömda böcker, inklusive de som aldrig blivit skrivna.

5. Vilken karaktär i en bok påminner om dig?

Ingen som jag kan komma på faktiskt. Och det är nog tur det.

6. Följer du någon bokblogg?

Jag följer väl egentligen ingen blogg, men det finns flera som jag tittar in på med något som i alla fall till ytan påminner om regelbundenhet. Se min länklista i spalten vid sidan för att få ett hum om ungefär vilka.

7. Vilken författare skulle du vilja träffa?

Jag brukar ju dyka upp lite då och då på olika science fiction-kongresser dit författare är inbjudna – oftast som hedersgäster – och har fått förmånen att träffa väldigt många av dessa personer som förgyller vår tillvaro med sina böcker – bland annat den mycket begåvade China Mièville som var hedersgäst på en tillställning i Osla för några år sedan. Han var i alla fall en person jag hade velat träffa, men annars kan jag inte komma på så många.

Jag och China Mieville.

Jag och China Mieville.

Men visst, om Doktorn dök upp med sin Tardis och ville ta med mig på några tidsresor är det inte omöjligt att jag hade bett honom att ta med mig till Oxford under 30-talet så att jag hade kunnat ramla in på The Eagle and the Child och ta en pint med Tolkien, Lewis och de andra inklingarna.

8. Är omslaget och titeln viktig när du väljer en bok?

Ja. Det är inte avgörande, men särskilt om man som jag ibland bara strosar runt i boklådor planlöst så spelar det en roll för om jag ska lyfta upp en bok och se om den är intressant eller inte.

Sedan brukar jag ju använda omslaget på min egen bok som ett försäljningsargument: det är så snyggt så även om du inte gillar boken är den fin i bokhyllan!

9. Vilken är den bästa låt-text som har skrivits?

Valfri text av Lou Reed.

10. Vilken bok längtar du efter att läsa?

Det är många böcker jag längtar efter, men just nu känner jag ett lite extra stort sug efter Erik Granströms Vredesverk.