Intervju med Marija Fischer Odén

Marija Fischer Odén är en duktig och intressant författare som nyligen har kommit ut med sista delen i Tvåhärjtat-trilogin som är något så spännande som svensk fantasy under järnåldern.

Du har nyligen gått i mål med din trilogi. Grattis! Hur känns det?

Tusen tack! Det känns fantastiskt. Det var kanske inte helt smart att satsa på trilogi som oerfaren debutant, och jag har muttrat åt mig själv rätt många gånger. Särskilt när jag försökte få ihop alla de miljarder trådarna i sista boken: “Oberg”. Så det är grymt skönt att vara i hamn. Synd bara att inte kunna fira det ordentligt under corona.

Varifrån kommer inspirationen till Tvåhjärtat-trilogin?

Jag brukar säga att storskogarna i norra Hälsingland är min musa. Min man ärvde en rätt nedgången gård där för över tjugo år sedan, och vi har varit mycket där sedan dess. Nu har kalhyggena krupit ända in på knuten, men då var gården en liten lucka i en till synes oändlig skog. Dessutom stötte jag på en del gamla människor som bott där hela sina liv som berättade om oknytt, spöken och magiska platser. Det satte igång min fantasi. Det de berättade om skulle kanske kunna hända på riktigt i de här skogarna. Ingen skulle någonsin få veta eftersom så få människor rör sig mellan träden.

Sedan har jag varit fascinerad av mytologier i allmänhet och den fornnordiska mytologin i synnerhet sedan lågstadiet. Så det kom som naturligt. Myter och föreställningar om gudar och världens ordning har ju varit viktiga för människor i alla tider. Det måste med.

Själva historien med människorna som rör sig i de fiktiva skogarna i mina böcker växte fram medan jag skrev. Jag började med en dramatisk förlossningsscen trots att jag själv inte hade fött några barn då (jag justerade lite senare när jag hade fött mina barn). Sedan dök det upp figurer som var kantiga men välmenande, brann av revanschlusta, var i sorg, hade svårt med impulskontrollen eller bara ville vara till lags. Jag har nog fått med mig ett intresse för människor och hur vi fungerar hemifrån. Har både kuratorer, psykologer och socionomer i min närmaste släkt. (Själv är jag lärare.) Det är det som är mest spännande med berättelser – människorna och hur de fungerar och upplever saker. Vilka val de gör och hur det funkar för dem. Jag lekte bara och tog inspiration av allt möjligt som kom i min väg. Och från mig själv förstås.

Efter ett tag insåg jag att hela historien handlar om vår rädsla för det annorlunda. Det vi inte förstår. Inte för att jag hade bestämt mig för att skriva en berättelse om det utan för att det är ett ämne som är viktigt för mig. Om vad vi gör med människor som avviker eller inte passar in i de normer som vi omfamnar. Hur det är att vara en sådan avvikande människa. Kanske ett av de mest klassiska temana inom litteraturen vid sidan av kärlek.

Du skriver ju i en för fantasy lite annorlunda miljö och tidsepok, närmare bestämt under järnåldern. Vad är det som lockar med den här epoken?

Jag ramlade över info om att järnåldern var en dramatisk period med stora klimatförändringar åt det kallare och blötare. Det som hade gått att odla och försörja sig på kunde inte längre växa och folk flyttade på sig, kom i konflikt om naturresurserna, byggde fästningar och krigade. Drama är ju alltid attraktivt när en ska skriva en spännande historia, och hunger och uppbrott från det gamla är ju just det. Det händer mycket med människor och samhällen som drabbas av sådana saker.

Jag har också länge varit nyfiken på det som var innan asatron. Det vet vi otroligt lite om, men i min berättelse bestämde jag mig för att ta fasta på en teori om att det fanns en fruktbarhetskult innan asagudarna tog över. Och att vanerna kan ha varit viktiga i den. Och ja, järnåldern ligger ju innan vikingatiden.

Sedan kan det vara så att min motvallskärring har ett finger med i spelet. Att jag kanske inte var sugen på att skriva en till fantasy som utspelar sig på värdshus i en vagt medeltida miljö. Jag har läst och uppskattat jättemånga sådana böcker, och mitt nuvarande projekt drar åt det hållet, men jag ville ha lite omväxling.

Jag uppfattar det som att du är insatt i den fornordiska mytologin och uppskattar också att du ger oss en annan bild än den vi kanske är vana vid. Vad har varit din ingång när du skriver om mytologin och mytologiska figurer?

Jo, jag har gjort väldigt mycket research om fornnordisk mytologi. I en generös definition av research ända sedan jag hittade en liten bok om gudarna som sjuåring. De sagorna har följt mig sedan dess. Inte så att jag är någon expert, jag har kollat in det som intresserar mig, men jag har läst på ordentligt.

Sedan har jag orimligt många högskolepoäng i religionsvetenskap och har haft de feministiska glasögonen på i drygt tjugo år nu. Och jag är gammal fredsaktivist som tänkt bra mycket mer än genomsnittet på våldets konsekvenser. Jag kan väl säga att det här med krigiska machogudar inte känns så spännande. Är rätt less på bilden av våld som lösning och våldsamma typer som coola. Det är så lätt att tappa bort allt som går sönder av våld. Inte bara näsor och revben utan tillit, empati, trygghet, gemenskap och mycket annat. Hur lätt det är att såra någon och få dem att tappa tron på sig själva och världen. Vad som händer i den som utövar våld. Och hur svårt det är att hjälpa någon tillbaka till att känna sig trygg och våga lita på folk.

Sådant tänker jag mycket på, och då kanske jag inte går igång på den traditionella fascinationen över de krigiska gudar med svällande muskler eller brutal magi som ansetts vara viktigast i den fornnordiska traditionen. De som dricker sig fulla och slåss och luras och dödar.

Men det finns ju andra fantastiskt fantasieggande berättelser från den fornnordiska traditionen. Man kan inte annat än älska en sed som har en skaparjätte vars fötter gör barn med varandra, en manlig halvjätte som förvandlar sig till ett häststo och föder ett föl och en båt gjord av de dödas naglar. Och så de där spåren som skulle kunna vara en annan tid innan krigsgudarna. När det viktiga var livets cykel, där sådd och skörd och födsel och död var det centrala och kvinnan som livgivare stod högre i kurs. Det skulle ha kunnat vara så. Det lockar mig tusen gånger mer.

Jag tar mig en del friheter också. Till exempel genom att låta Freja, Hel och Nerthus (moder jord) vara systrar. Men ofta inspireras jag av det jag lär mig i research och försöker att ligga ganska nära det vi vet. Eftersom vi pratar om saker som på riktigt hände för tusen år sedan finns det ändå stora fina luckor i kunskapen – som jag som fantasyförfattare med glädje fyller i med mina egna fantasier.

Ett exempel på den här nyanseringen av fornnordisk mytologi är onekligen bilden av Oden – utan att vara alltför påläst så har jag förstått att synen på den enögde guden och hans bakgrund har ändrats på senare tiden och att det också har märkts i nyare litteratur där han dyker upp (som exempelvis din bokserie). Har du några tankar kring detta?

Jag har insett när jag har gjort research (för det har jag gjort – massor) att många nazister tokgillar Oden. Och om de tycker så mycket om honom drar jag öronen åt mig. I min trilogi är Oden (och hans kung i Midgård) fascister. Det kändes inte svårt att få ihop det med det jag vet om Oden. Hänsynslös, opålitlig – och vars himmelrike är att bussa krigare på varandra i ett evigt slag. Som har 147 namn som de hängdas gud, stridsfadern, illgöraren och så vidare. Enligt en del historiker var de flesta under asagudstid mest rädda för Oden. Och ja, jag har seriöst svårt för så kallade starka män med stort våldskapital.

Jag vet att han har andra sidor som handlar om mäktig magi, skaldekonst och vishet. Men även detta mynnar ofta ut i strider, kraftmätningar och mer eller mindre hänsynslös maktutövning. Det jag har läst på om fornnordisk macho- och hederskultur känns väldigt oattraktivt, och det är det jag har tagit avstamp mot.

Jag kan inte säga att jag har stött på fler böcker med en annan syn på Oden, men jag måste kolla det. 🙂

Finns det några svenska fantasyböcker som du skulle vilja rekommendera?

Oja! Hur mycket plats får jag? 🙂 Här kommer ett axplock:

Lisa Förares Varken är välskrivet, mörkt och roligt med fin skildring av kärlek mellan systrar och fotbollstokiga nornor.

Kristina Hård skriver drivet med bra karaktärer en svensk dystopi med troll (Kaisertrilogin).

Frida Hallberg skriver vackert om kärlek till naturen och andra varelser (mer troll).

Troll finns det också i de litterära norrländska Stallo och Stalpi (Stefan Spjut) – och Mats SöderLunds likaledes norrländska klimatdystopin trilogin om ättlingarna (och ja- det märks att han är poet).

Mattias Kuldkepp skriver omväxlande komiskt och episkt – och Anna Jakobson Lund tänkvärt och drivet om äventyr och kön/queerhet.

Jessica Schiefauer kan få vara med här också. Hon skriver ju om personer som byter kön med hjälp av blomsekret och dystopier och så. Alltid med samma vackra språk och fina personskildringar och brutala omständigheter.

Kanske kan man peta in finlandssvenska Maria Turtschaninoff som skriver välskriven feministisk fantasy utan militärstrategi och stora slag och Karin Erlandsson som skrivit den otroligt vackra och tänkvärda barnboksserien Pärlfiskaren.

Slutligen – vad har du på gång nu?

Jag har haft ett projekt på is medan jag arbetat med Tvåhjärtattrilogin, och det visade sig vara en barnboksserie. (Hoppla!)

Just nu redigerar jag flera av de fem manusarna lite parallellt, och min eminenta skrivargrupp Hirgon (kopplad till Tolkiensällskapet i Stockholm) har snart manglat igenom det första. Skillnaden från Tvåhjärtattrilogin är att det här är lite mer medeltid och en enda tydlig huvudperson (ensam och utsatt tonårshjältinna). Om den hunsade unga drottningen Ursula som är så ensam som någon kan bli, och som en natt blir invigd i hemligheter och märkliga ting som helt vänder upp och ned på hennes värld.

Likheten är att det finns djupa, mystiska skogar och tjejer som bär berättelsen. Och så björnar förstås. Alltid björnar. Dessutom har jag, föga överraskande, petat in en ickevåldslig motståndsrörelse och positiv religiositet. Två saker som jag själv saknar i fantasy (och kanske berättelser över huvud taget).

Det är roligt att få dyka ner i en ny fantasivärld, och utforska den ordentligt. Den här berättelsen kom dessutom till i ett skönt flow, och jag har fått höra att det märks när man läser. Är spänd på att få dela den med världen.

Och med det är det dags för mig att tacka för mig och säga tack Patrik för att jag fick bre ut mig på din blogg! 🙂

Marija Fischer Odens egen webbplats

Förlagets författarinfo

Böckerna köper du där du köper böcker:

SF-bokhandeln

Adlibris

Bokus

Intervju med A.R.Yngve

A.R.Yngve är en av de där kreativa figurerna som under längre tid har förgyllt den svenska fantastiken. Han är såväl tecknare som författare och det är alltid lika trevligt att träffa honom på mässor och sf-kongresser. Dessutom så hade bloggen Epiloger den goda smaken att recensera min fantasyroman Klockan och spegeln tillsammans med Yngves Vaernen den fördömde. Så därför är det kul att få bjuda på en intervju med honom och jag tycker dessutom att ni ska följa hans uppmaning i slutet! 

Du har varit verksam ganska länge och gett ut en imponerande mängd böcker. Är det någon eller några böcker som du är extra nöjd över eller som betyder extra mycket för dig?

Varje gång jag blir kallad en ”produktiv” författare skäms jag inombords och tänker på alla böcker jag inte har skrivit klart. Du skulle bara veta …!

Och helt nöjd blir jag nästan aldrig. Det är alltid någon detalj jag ser tillbaka på i en bok och tänker ”Kunde ha gjort det där annorlunda”.

Bokserien ”Darc Ages – de mörka tidevarven” betyder speciellt mycket för mig eftersom jag fick idén så tidigt – redan innan jag skrev min första roman – och för att den var tänkt att fortsätta med många fler böcker. (Fortsättningen är dock försenad …)

Av alla mina böcker är det kanske fantasyromanen ”Vaernen den fördömde” som jag är mest nöjd med hur den blev, hantverksmässigt sett.

Jag har något att bekänna i det här sammanhanget: På ett rent personligt plan är det fortfarande som om jag väntar på det första riktiga genombrottet. Ibland har jag undrat om jag borde syssla med något annat, eller om jag saknar någon egenskap som kan göra mina böcker mer populära …

AR Yngve - tre böcker

Vilka författare har varit extra betydelsefulla för dig?

Alfred Bester, Fredric Brown, Tove Jansson, Frederik Pohl och C.M. Kornbluth, Stanislaw Lem, Bröderna Strugatsky, Alice Sheldon (alias ”James Tiptree Jr.”), Philip K. Dick … och andra genreförfattare som jag inte kommer på just nu.

Carl Sagans ”Cosmos” gjorde ett enormt intryck på mig – både TV-serien och boken. Den bärande idén i ”Cosmos”, att all kunskap hänger ihop som en enda rationell världsbild är liksom en ledstjärna för hur jag tänker.

Bör också nämna att jag har älskat att läsa olika humoristiska verk när jag växte upp – som t.ex. i tidskriften MAD, och många fler författare än det finns plats att nämna här.

Vad är det som lockar med att skriva science fiction (och annan fantastik)?

Faktiskt är det inte ”verklighetsflykt” som är grejen. Snarare är att skriva fantastik, för mig, ett sätt att åskådliggöra hur verkligheten är fantastisk på flera sätt – häpnadsväckande, otrolig, skrämmande, absurd, sublim… Det brukar också kallas att ”ljuga för att tala sanning”.

Eller så här: Jag har länge misstänkt att många människor skapar en mental skiljelinje mellan ”den verkliga vardagen” och det som finns bortom den. Som om bara den här planeten skulle vara ”på riktigt” och resten av universum ligger i ett fjärran sagoland. Och den tendensen har förvärrats, tack vare våra smarttelefoner. Vår världsbild har på ett paradoxalt vis krympt, trots att vi har tillgång till mer information än någonsin i mänsklighetens historia.

Det universum som vi skymtar på natthimlen, eller i historien, eller i vetenskapen, ser jag som exakt samma värld som vår ”vardagliga” verklighet. Och det försöker jag uttrycka – en slags uppdaterad ”Sense of Wonder”. Möjligen är det därför jag mestadels har skrivit SF.

Och jag älskar dessutom satir – det är väldigt tydligt i bl.a. min tidsreseroman ”The Time Idiot” och vampyrromanen ”Blood & Swine”.

AR Yngve Feb 2020 small

Det gångna året har ju som bekant varit väldigt märkligt för oss alla – hur har pandemin påverkat ditt skrivande?

Klart negativt. Inspirationen har varit ovanligt låg. Det är inte bara de omedelbara svårigheterna i vardagen, och isoleringen, som sätter käppar i hjulet för skrivandet – det är också en djupare känsla av existensiell ovisshet.

Ibland känns det som om vi alla har hamnat i en av Philip K. Dicks romaner – och vad är då liksom vitsen med att skriva fler SF-historier? Eller skräckhistorier?

Har du själv skrivit om pandemier eller farsoter? Eller kanske om andra aktuella ämnen som mindre lämpliga ledare (som t ex den orange mannen i Vita huset som vi lyckligtvis snart slipper)?

Tja … Handlingen i min bokserie ”Darc Ages – De mörka tidevarven” bygger ju på att en farsot har skapat en postapokalyptisk värld. Jag började skriva en skräckhistoria om en ännu hemskare farsot… men jag har kört fast, i väntan på hur den verkliga pandemin utvecklas.

I rymdoperan ”The Argus Project” (inte min bästa roman) är skurken en krigshetsande politiker som försöker lägga under sig hela Solsystemet. Redan år 2008 skrev jag en serie satiriska artiklar under rubriken ”Nurglon in 2008!” – där ett ohyggligt Lovecraftianskt monster försöker vinna presidentvalet i USA (och använder samma slags retorik som Sarah Palin och ”Orange Man”).

Finns det några svenska fantastikböcker som du skulle vilja rekommendera?

– Bertil Mårtenssons ”Det gyllene språnget”
– Sam J. Lundwalls ”Mörkrets Furste eller Djävulstornets hemlighet” (en underbar pastisch på SF från Jules Vernes dagar)
– Jorun Modéns ”Samael”
– KG Johanssons ”Googolplex” (och ”Biotika”, om du har mage för splatter-skräck)
– John Ajvide Lindqvists ”Hanteringen av odöda”
– Carl-Johan Vallgrens ”Den vidunderliga kärlekens historia” (ett slags fantasy för mainstream-läsare)

Jag hade ju själv nöjet att få vara redaktör för dig då din underhållande och fartfyllda novell ”Jo Carter och Kejsaren av Mars” publicerades i förra numret av Brev från Cosmos. Så därför måste jag ju fråga om det kommer fler historier om Jo Carter?

Jag är förresten tacksam för att du hjälpte mig göra den novellen bättre. Och apropå ”Jo Carter” – jag gillar att få läsarpost, men det händer väldigt sällan numera. Så om läsarna vill ha fler historier med samma karaktärer, får de gärna skriva till mig och önska det …

LÄNKAR:

”Nurglon in 2008!”:
http://aryngve.com/aboutpages/aboutnurglon.html

A.R.Yngves böcker på Amazon.se:
https://www.amazon.se/s?k=a.+r.+yngve

A. R. Yngves böcker på svenska bibliotek:
http://libris.kb.se/hitlist?q=a.+r.+yngve&r=&f=simp&t=v&s=r&g=&m=50

A. R. Yngves officiella webbsajt:
http://aryngve.com/

Den officiella sajten för bokserien ”Darc Ages – de mörka tidevarven”:
http://www.darcages.com/

A. R. Yngves radioserie ”Magiens Arv” (som sändes på NRK år 2009):
https://www.youtube.com/user/MagiensArv

Brev från Cosmos nr 9 med novellen ”Jo Carter och Kejsaren av Mars”
https://clubcosmos.net/documents/Brev_från_Cosmos-9.pdf

Intervju med Anna Jakobsson Lund

Anna Jakobsson Lund är onekligen en av Sveriges intressantaste fantastikförfattare som rör sig flyhänt mellan olika sorters världar. Hon har bjudit på den dystopiska trilogin Systemet, tagit med oss till en intergalaktisk akademi i Czentes Omega, välkomnat oss till den mystiska kabarén i Equilibrium och nu senast i Blynätter introducerar oss för en helt ny genre: sågverksfantasy. Jag passade på att ställa några frågor om böckerna Equilibrium och Blynätter och här kan ni läsa hennes mycket intressanta svar. 

Du har skapat väldigt levande världar i såväl Equilibrium som i Blynätter (fast om den sistnämnda ju baserad på vår egen), även om du inte berättar särskilt mycket om den för oss utöver det som vi får veta via historiernas protagonister. Så hur mycket vet du om världarna som inte har kommit med i romanerna?

Inte speciellt mycket. Världsbygge för mig är något som sker parallellt med att historien växer fram. Den värld skapas som passar bäst för att berätta historien, pressa karaktärerna att visa sina rätta jag och belysa de frågor jag vill att romanen ska handla om på djupet. Det gör att det finns ganska lite världsbygge gjort som inte läsaren på ett eller annat sätt får ta del av.

Jag är som du säger ofta ganska snål med fakta om världen vi rör oss i. Eftersom karaktärerna känner den så väl hittar jag sällan riktiga tillfällen för dem att på djupet gå och fundera över hur allting funkar. När den tekniken är som bäst kan den ge en känsla av att världen är mycket större och rikare än just den del läsaren ser. När den fungerar som sämst känner läsaren dock att för mycket är oklart. Det är en lina jag balanserar runt på mest hela tiden när jag skriver, och ibland dunsar jag nog ner på fel sida. Men hellre det än info-dumpar om sådant som inte är intressant för historien.

Om vi börjar med att prata om Blynätter så är det en på många sätt speciell värld och speciell historia du bjuder på. Dels är ju världen baserad på vår egen värld, men skillnaderna är så stora att jag inte bara vill kalla den för alternativhistorisk, och i den övergripande konflikten finns en klasskamp som vi sällan ser i fantasy – vad var utgångspunkten för den här världen och historien?

Jag arbetar till vardags på Kommunförbundet Västernorrland, vilket gör att jag reser rätt mycket mellan kommunerna kring Höga Kusten. För några år sedan körde jag genom den där trakten på hösten och kände ett tydligt sug efter att skriva med min egen hemmiljö som bakgrund. I Ådalen finns så mycket arbetarhistoria och Sundsvalls stenstad är unik i sitt slag, ett minne från en tid när Norrlandskusten var ett av de rikaste områdena i Norra Europa. En rikedom som så klart byggdes på många fattiga människors ryggar.

Det var den här längtan ”hem” som drev mig. Jag skrev Equilibrium just då, och rörde mig i påhittade glamorösa miljöer. Med Blynätter ville jag skapa en alternativ verklighet som låg nära den historiska. Jag valde Sundsvall som bas, men gav den namnet Näsvik, för att markera att det faktiskt inte rör sig om en historisk plats som råkar ha magi, utan faktiskt är en alternativ värld med andra värderingar och förutsättningar. Det gjorde jag främst för att kunna arbeta som jag brukar, med en bred representation bland mina karaktärer. I en historisk miljö blir det lätt vitt och manligt och straight på ett sätt som jag inte är så intresserad av.

Som en blinkning till hembygden är dock alla namn på mindre orter korrekta. Jag har också valt att ha med vissa begrepp från tidigt 1900-tal, som till exempel ”lärkor” om prostituerade. De hus som namnges i Näsvik går också att finna i Sundsvalls stenstad.

Omslaget till Blynätter

En av dina protagonister i Blynätter är ju döv, och det är överhuvudtaget väldigt ovanligt att personer med funktionsnedsättningar dyker upp i litteratur i allmänhet och fantasy i synnerhet. När de väl gör det faller de ofta in i vissa klichéer i gestaltningen (synskadade som ska känna andra i ansiktet är ett vanligt återkommande exempel). Jag tycker att din gestaltning av Elsa är väldigt lyckad – kan du berätta lite om dina tankar kring romanfiguren och hur hon växte fram?

Dövhet är ett funktionshinder som ofta missförståtts, och döva har också alltid förtryckts av det större samhället som påstått sig ”skydda” dem. Därför kändes det rätt när jag fick känslan av att Elsa nog var döv. Genom henne kan jag belysa en mörk del av vår socialhistoria, men också visa hur funktionshindret bara är en liten del av hennes person. Elsa är den hon är, en ambitiös gruppledare i en framgångsrik kriminell organisation, med eller utan sitt funktionshinder. Som med alla karaktärer gällde det att hålla tungan rätt i mun. I de kapitel där hon har perspektiv behövde jag tänka på hur hon uppfattar världen, och jag behövde också se till att hennes vänner tolkade till och från teckenspråk när det behövdes. Att skriva en funktionshindrad person får en alltid att tänka på hur vi alla har olika förutsättningar att ta in och ta oss fram. Och att det påverkar oss mest när andra runt omkring inte respekterar oss nog för att underlätta våra liv.

I Equilibrium fångar du något som jag inte kan påminna mig om att jag har läst om tidigare i någon fantasyroman – kabarévärlden, och de queera element som har funnits bakom kulisserna i kabaréer och revyer långt innan ens begreppet queer fanns. Vad har inspirerat dig till detta?

På samma sätt som när jag började skriva Blynätter var det en längtan till något annat som drev mig till miljön i Equilibrium. Jag hade skrivit tre böcker om det skitiga, slitna och väldigt enkla Systemet. I nästa projekt ville jag ha en värld där miljön tog mycket plats, nästan som en karaktär i sig själv. Artiklar och teveprogram från New Orleans och Kap Verde inspirerade mig. När jag insåg hur mycket historien skulle komma att handla om queera karaktärer och rätten att uttrycka sig själv blev kabarén en naturlig del i miljön.

Ari, min huvudperson som varken är man eller kvinna, kom också till som ett sätt att röra sig bort från det jag redan skrivit. Jag hade tagit spjärn mot traditionella könsroller, och böjt mina karaktärer bort från det stereotypa, när jag skrev om Systemet. Men med Ari fick jag en helt annan utmaning, att hitta till karaktärens själ utan att kunna ta avstamp i något binärt kön. Det var en spännande utmaning, och den queera värld jag beskrev i Equilibrium har verkligen öppnat kreativa dörrar för mig. Så många olika typer av karaktärer dyker upp nu, vilket gör att de flesta världar jag skapat sedan dess har väldigt tydliga queera element. Det känns bra att synliggöra något som alltid funnits, och ge det en plats såväl i rymden (i min serie om Intergalaktiska akademin) som i ett alternativt tidigt 1900-tal (som i Blynätter).

Din sekundvärld i Equilibrium ligger långt ifrån klassisk feodal fantasy och jag finner många ekon från ”new weird” och till exempel China Mieville och Steph Swainstons världsbyggen. Kan du berätta lite om hur världen växte fram och vad som var det svåraste när du skapade den?

Ofta under skrivandet kände jag att jag tagit mig vatten över huvudet. Miljöer var inte min starka sida då (jag fick träna ordentligt, så jag tror att jag blivit bättre) och jag hade verkligen föresatt mig att världen skulle vara mycket och livfull och sprudlande. Mönstrade tyger som bär betydelser lånade jag från en afrikansk tradition, jag frågade mina bröder som arbetat som kockar mycket om kök och restaurangbranschen. En skrivarvän som är kemist bidrog till den påhittade kemin som främst Ari ägnar sig åt. Arbetet handlade helt enkelt mycket om att plocka inspiration från många olika håll, och hitta ett sätt att hålla ihop det till en kultur som kändes vettig.

Svårast var nog att få till en känsla av att staden Porto du Luando finns på riktigt, speciellt när jag själv inte rest i tropiska områden på över tjugo år. En stad med fuktig hetta och tropiska dofter, kan jag i dag önska att jag lyckats bättre med att förmedla. Smaker och ljud fick lite grann fungera som substitut, för att ge den där äktheten som bra sekundärvärldar alltid måste ha.

Jag fastnade ju direkt i de världar du har skapat, så jag undrar vad som får dig att fastna i en fiktiv sekundärvärld och vilka världar och författare som har inspirerat dig?

Det har nog inte undkommit någon att jag är svårt förtjust i Ketterdam från Leigh Bardugos duologi Six of Crows. Tanken att göra en värld igenkännbar fast helt ny tycker jag mycket om. (Ketterdam är ju bara en del av en större värld, där det bland annat finns ett område där centralorten heter Diurholm och det äts semlor och dricks brännvin.) Jag tycker också om hur Siri Pettersen skapat en värld med många olika lager i sin Korpringarna-trilogi. Även VE Schwabs värld som består av fyra versioner av London är läcker, tycker jag.

Slutligen, vilken svensk roman – fantastik eller inte – skulle du vilja rekommendera

En roman jag inte kan sluta tänka på just nu är Hästpojkarna av Johan Ehn. Det är inte fantastik, men rör sig i samma period som jag vill skildra i Blynätter. Berättelsen lyckas på ett utmärkt sätt både fånga vikten av att inte glömma sin historia och belysa hur nära vi är att göra det i Sverige i dag.

Läs mer om Anna och henne böcker på http://www.annorlundaforlag.se

Här kan du köpa Annas böcker:

Science fiction-bokhandeln 

Bokus

Adlibris 

 

Intervju med Karolina Bjällerstedt Mickos

Karolina Bjällerstedt Mickos är författare till den välskrivna och intressanta fantasytrilogin Till Esperani som första gången gavs ut 1998 – 2004 men nu har kommit i ny utgåva på Fafner förlag. 

Vilka fiktiva världar inspirerade dig när du började arbeta på dina historier?

Tolkien och Lewis var – och är fortfarande – stora inspirationskällor. Det är inte särskilt originellt, men så är det. Deras fullödiga världsbyggen imponerar fortfarande, trots att många gått i deras fotspår och skapat fantastiska världsbyggen. Jag tror det handlar om den fullständiga hängivelsen till skapelsen, känslan av att ingen detalj är för liten och att ingen aspekt lämnas för fäfot. Som läsaren blir en helt trygg i att världen har ett ”eget liv” och en inre logik som inte krackelerar när en läser.

Ursula K LeGuin och hennes besjälade övärld är också en stor inspirationskälla.

Hur mycket ”vet” du om din fiktiva värld? Finns din Silmarillion hemma i byrålådan?

Nej, det gör det inte. Silmarillion är lite som papperet en skriver på: en bra bakgrund men egentligen oläsligt i sig självt.

Jag upptäcker mina världar medan jag skriver. Det känns som om de finns på riktigt och jag är bara en invånare eller besökare där, precis som personerna i böckerna. Därför blir jag själv överraskad ibland när jag skriver. Jag ser miljön framför mig i fyrfärg, känner dofterna, hör rösterna och musiken.

xDSC_3610

Karolina Bjällerstedt Mickos, författare till Till Esperani-trilogin.

Vad kom först – världen eller berättelsen?

Världen, även om det är mycket lite kvar av den ursprungliga idén. Jag vill minnas att jag hade en vision av två mytomspunna städer på var sin sida av ett vatten. En viss dag varje vår blåste en vind miljontals färggranna blomblad från den ena stadens alla träd över till den andra sidan. Detta var grunden till staden Pyros i min första bok Mantor. Karaktären Araes är den enda som är kvar från den ursprungliga idén. Hon fanns i den ena staden och hette då Sarikatt. Hon är min absoluta favoritkaraktär och jag kan känna att hela Mantor utstrålar från hennes personliga lyskraft.

Jag tycker att det finns ett starkt fredsbudskap i dina böcker: var det något som fanns med från början?

Jag har inte medvetet gått in för att ”nu ska jag skriva en bok om fred”, men visst finns budskapet där. Vi behöver mera fred på alla nivåer i tillvaron: mellan individer, mellan stater, mellan samhällsgrupper etc. Vår tid just nu är oerhört polariserad och inriktad på konflikt. Det skapar kollektiv ångest. Bra fantasy tar upp den typen av problematik. Det är därför jag vänder mig mot den uttjatade kritiken att fantasy inte skulle handla om verkligheten. Det handlar sannerligen om verkligheten, men ur en annan vinkel för att vi ska se oss själva på ett nytt sätt.

De första delarna, Mantor och Larona kom ju ganska tätt inpå och den tredje delen, Dorei dröjde några år. Vad fick dig att återvända till din värld?

Mantor och Larona var från början ett enda manuskript, men förlaget ville dela upp det på två böcker. Sedan fick jag i Tolkiens anda skriva färdigt trilogin, och då kom Dorei till världen. Tiden mellan tvåan och trean var alltså bara den tid som det tog att skriva trean. Trots Författarförbundets ”du kan ju prova att ansöka igen, för du kommer väl ut med en bok om året nu” så tar det låg tid att skriva böcker om en inte kan göra det på heltid.

Du väljer ju dessutom att berätta den tredje boken på ett annat sätt, har du några tankar kring varför det blev så?

Jag antar att du tänker på Gnistan och världsbygget kring den inre vägvisaren och den inre skuggan? Det var något som växte fram och blev starkare för varje bok. Varje bok har sin egen huvudperson, sin egen miljö och sin egen karaktär och det påverkar också historien.

Alla dina huvudpersoner känns ganska ovanliga för att vara huvudpersoner i fantasy – särskilt Dorei – kom det av sig själv eller var det ett genomtänkt val för att utmana normerna?

Både och. Att utmana normerna var nog en underliggande kraft under arbetet med böckerna.

Mantor, eller ”mesiga tölpen Mantor” som min man brukar kalla honom, är ju något av en antihjälte. Vek, feg och bortklemad. Han deserterar från både plikt och flickvän efter bara några sidor och fortsätter sedan att sakna ryggrad på många sätt. Flera recensenter skriver att de inte tycker han är särskilt sympatisk. Men han är mänsklig! Och han växer ju, bok för bok. Han skaffar sig en riktning och lär sig gå i den.

I Dorei ville jag föra in dimensionen småbarn i historien eftersom det oftast saknas i fantasy. Jag ville visa att amning, barnafödande och föräldraskap – som ju är oerhört viktiga aspekter av våra verkliga liv – också har en plats i fantasy tillsammans med rafflande element som piratöverfall och långa resor till fots. Jag hade själv småbarn när jag skrev och har lidit av svåra amningsproblem. Att amning skulle vara så gott som ickeexisterande inom fantasy kändes fel.

Jag ville också ha med en typisk grovhuggen och lojal soldat – den starka, tysta typen från vidderna – som var kvinna. Det blev karaktären Turq. Jag är väldigt nöjd med namnet. I första kapitlet kan man tro att hon är en man och sedan bli lite överraskad när det visar sig att ens förutfattade meningar spelat en ett spratt.

tillEsperani

När böckerna kom första gången så fanns det ju inte så mycket svensk fantasy, vad var din drivkraft att skriva och försöka bli utgiven?

En skriver på grund av ett djupt liggande inre behov. Annars blir det inga böcker satta till världen. Och har en skrivit, vill en bli läst. Det är som när en fött barn: det uppstår ett behov av att visa sin skapelse för världen. I grunden tror jag både skrivande och fortplantning handlar om att en vill lämna något efter sig när en dör.

Var det svårt att bli utgiven? Hur reagerade de stora förlagen?

Jag skickade mitt första manuskript, som alltså bestod av det som idag är Mantor och Larona, till många förlag utan att få napp. De flesta ville inte säga något om varför de refuserade manuset. Sedan vann jag Måni förlags romantävling och Till Esperani blev utgiven. Nu inför nyutgivningen var det Fafner förlag som kontaktade mig och ville ge ut trilogin på nytt. Jag blev både överraskad och oerhört glad. När jag nu läser alla de fantastiska recensioner jag fått så är jag otroligt tacksam för att jag fått möjligheten att nå ut med Till Esperani ännu en gång.

Minns du hur böckerna blev mottagna?

De blev i huvudsak väl mottagna. Jag minns framför allt att Dorei väckte en del uppmärksamhet tack vare den ammande hjältinnan. Någon myntade genren ”amningsfantasy”.

Kommer vi att få läsa några nya böcker av dig? Kanske i samma värld?

Skulle du vilja det? Vad roligt! Jag har ingenting på gång just nu, men vem vet vad som händer i framtiden.

Mellan de båda utgivningarna av Till Esperani har jag gett ut en barnbok som heter Hemlighetsfågeln, även den fantasy och med vackra illustrationer av Myra Hild. Boken är tänkt som lättläst men ändå kvalitativ litteratur för barn 6-11 år, inte minst de som kämpar för att hitta läsglädjen och lära sig läsa. Jag har också gett ut en deckare som heter Dödens kommun och som utspelar sig i nutid i min hemkommun Järfälla. Jag har nyligen börjat jobba på en fortsättning på Dödens kommun.

Finns det någon svensk fantasy som du vill rekommendera?

Absolut. Erik Granström för hans fantastiska språk. Det rinner som smält silver in i ens själ och stelnar i oväntade, tragikomiska former. Niklas Krog för hans fina gestaltningsförmåga. Allt blir levande! Och Christina Brönnestam för hennes brännande karaktärer och förmåga att beskriva mänsklighet. Jag väntar ivrigt på en fortsättning på hennes Svart eld.

När det gäller utländsk fantasy så finns det just nu två lysande stjärnor på min himmel: Robin Hobb och Brandon Sanderson. Båda har skapat helt fantastiska, detaljerade, överraskande världar som räckt till många böcker.

Mantor på adlibris

Mantor på bokus

Intervju med Lisa Rodebrand

Författaren och förläggaren Lisa Rodebrand är aktuell med en nyrelease av boken ”En droppe i rymden”, och i samband med det fick jag möjlighet att ställa några frågor till henne om hennes intresse för science fiction, skrivande och vad hon letar efter när hon ger ut böcker.  

38487581_438673279873496_1360910926617772032_n

 

Hur kom det sig att du började skriva science fiction?

Oj, nu får du mig att känna mig uråldrig.

Det var före internet och före videon. På den tiden var TV begränsat till två kanaler och jag bodde på landet med närmaste bibliotek en och en halv mil bort. För mig som barn kunde biblioteket lika gärna ha legat på månen.

Jag började skriva av samma skäl som de flesta andra: Mina föräldrar läste mycket sagor för mig när jag var liten, jag älskade historier om andra världar och började tidigt plöja böcker som t.ex. Sagan om ringen. Det var före TV-spelens och videons ankomst och böcker var den tidens underhållning.

Som barn på 70-80-talet ute på landet så fanns det inte så mycket fantastik att tillgå. Det var hästböcker för flickorna och Biggles för killarna (och mig, hästböcker har aldrig varit min grej!) Jag insåg tidigt att för att få historien som jag ville ha, fick jag skriva den själv.

Att det blev just science fiction har två anledningar, den ena medveten och den andra omedveten. Dels passade historien som jag ville berätta in bättre i en framtidsmiljö än i en medeltida fantasymiljö och dels var jag omedvetet influerad av filmer och serier som jag sett. Jag växte upp med Star Wars-filmerna, de ursprungliga. Jag tittade på Det var en gång, läste Yoko Tsuno och såg på Blixt Gordon, Night Rider och Buck Rogers. Senare kom V-filmerna som jag också var mycket förtjust i.

Båda mina böcker, Revolt och En droppe i Rymden, innehåller korn av historier som jag skrev i slutet av 80-talet. Många gör misstaget att tro att eftersom det är högt tempo i böckerna så har de gått snabbt att skriva, men så är alltså inte fallet.

Vad var det viktigaste för dig att tänka på när du skapade den fiktiva värld som dina böcker utspelar sig i?

För mig har karaktärerna alltid kommit först, sedan historien och sist miljön. Revolt utspelar sig på jorden i framtiden, på en icke-namngiven plats och En droppe i Rymden utspelar sig på en planet i ett annat solsystem. Båda platserna är skapade för att kunna ge så obegränsade möjligheter som möjligt. Vad som helst ska kunna hända. Jag vill ge fantasin fritt spelrum.

Omslagen till böckerna Revolt och En droppe i rymden.

Hur ser dina skrivrutiner ut?

Jag sitter ofta i sängen och skriver, i skräddarställning med block och penna i knät och med katten i fotänden på sängen. Scenerna pusslas ihop och sätts in en pärm så att de kan flyttas runt som jag vill. Det blir mycket ringar och pilar, stycken som flyttas runt, och egna påhittade symboler som virvelvindar, stjärnor och små hus. Jag skriver på inspiration och i perioder och behöver mycket tid för eftertanke och för att gå in i känslan hos karaktärerna och scenerna.

Du är ju förläggare också, vad får dig att bli intresserad av ett manus?

Fantasi-Förlaget letar just nu efter manus inom fantasy, science fiction och skräck. Vi ger ut böcker för både ungdomar och vuxna, men bara romaner, inga noveller.

Inom fantasy letar vi just nu efter ett manus som utspelar sig helt och hållet i ett annan värld, dvs inte magisk realism eller portalfantasy. Vi vill uppleva ditt världsbygge, inte få det förklarat för oss, vilket kräver intressanta karaktärer och skicklig gestaltning. Manuset ska ha ett fokus på äventyr och vara avslutat, dvs helst inga öppna slut, trilogier eller serier. Vi undviker också uttjatade ämnen som t.ex. Tolkien-kopior, Harry Potter-kopior, änglar, demoner, vampyrer samt talande djur. Olika subgenrer, som t.ex. steampunk, eller genreöverskridande verk är välkomna! Vi längtar efter ett äventyr i en främmande värld.

Inom science fiction letar vi efter ett manus där fokus ligger på en spännande historia med levande karaktärer. Det spelar ingen roll om ditt manus utspelar sig på jorden i framtiden eller på en annan planet. Postapokalyptiska historier och dystopier är också välkomna. Ditt manus får gärna svara på frågan ”Vad skulle hända om … ?”

Inom rysare letar vi efter ett manus som utspelar sig i vår värld. Övernaturliga varelser eller fenomen får förekomma, men manuset ska ha mer dragningar åt realism än åt fantasy. Vi letar efter den krypande känslan av att något riktigt otäckt kommer allt närmare. Vågar du anta utmaningen att skrämma oss?

Om du skulle rekommendera en svensk fantastikbok (som inte är utgiven av ditt egna förlag), vilken skulle det bli då?

Det finns så många! Måste jag välja? I så fall blir det Fredens pris av Anna Blixt, första delen i en trilogi där de andra delarna heter Rämnfödd och Den gyllene vinden. Det är fantasy som utspelar sig helt och hållet i en annan värld och den innehåller karaktärer som man kan identifiera sig med och scener som man ser framför sig.

Slutligen, vad jobbar du på nu?

Det är hemligt! Eller nåja, nästan hemligt. Jag har ett svårt fall av skrivtorka så därför försöker jag hålla mitt manus för mig själv. Men det utspelar sig på Öland i Sandby Borg och innehåller zombier. Om det blir en bok eller inte får framtiden utvisa!

Läs mer om Lisa och hennes böcker på Fantasiförlagets webbsida! 

Intervjuer

Under den senaste månaderna har jag haft det stora nöjet att bli intervjuad både på en blogg och i två poddar.

Den som till äventyrs vill läsa eller lyssna på när jag svamlar styr med fördel webbläsaren till någon av följande länkar (och både bloggen och poddarna ifråga har många andra intressanta inslag och texter):

http://jlfantasy.se/Blogg/2018/04/28/Patrik-Centerwall—Författarintervju

http://ordbyting.se/2018/06/09/06-multiversum-och-tiden-med-patrik-centerwall/

https://fandompodden.podbean.com/e/fandompodden-080-fran-swecon-2018-patrik-centerwall-om-sitt-forfattarskap-och-fandom-i-goteborg

Mycket nöje!

 

Boksläpp

Nu har Klockan och spegeln funnits ute i några veckor och det är förstås väldigt tillfredställande. Responsen har hittills varit god och jag har haft det stora nöjet att signera på sf- bokhandeln i Göteborg och i Malmö.

DSC01156-F

Signering i Göteborg. Foto: Thomas Wegebrand.

I Göteborgsbutiken höll jag dessutom ett föredrag om moral i fantasy, och jag var nästan lite överväldigad över att det kom så mycket folk. I Malmö signerade jag tillsammans med Charlotte Cederlund som skrivit den spännande Idijärvi-trilogi (jag har läst första delen och den är mycket bra) och Linnea Dahlgren som skrivit Dagen du förstörde allt som jag ser fram emot att få läsa.

IMG_7326

Linnea Dahlgren, Charlotte Cederlund och jag i sf-bokhandeln i Malmö. Foto: Karin Waller.

Dessutom har jag blivit intervjuad på Josef Lindells blogg, jlfantasy.se. Förutom intervjun med mig hittar ni många läsvärda artiklar och recensioner på bloggen, så jag kan varmt rekommendera att ni styr era webbläsare dit.

http://jlfantasy.se/Blogg/2018/04/28/Patrik-Centerwall—Författarintervju

 

Intervju med Oskar Källner

Oskar Källner debuterade 2011 med Drakhornet, och har sedan dess både gett ut flera egna verk och också lyft fram andra författare genom Fafner Förlag som han också driver. Han är utan tvekan en av Sveriges mest drivna och intressantaste fanastikförfattare. 

Det har ju blivit några böcker nu under åren. Vilken skulle du sätta i händerna på någon som vill bli introducerad till ditt författarskap?

Oj, det beror helt och hållet på vad personen i fråga tycker om att läsa. Gillar man äventyrliga berättelser med yngre karaktärer, kalla det för ungdomsbok, YA eller vad du vill, så är nog Stormvinge (en berättelse om en tjej och hennes flygande vildhingst på planeten Karora) en bra början. Vill man istället ha lite mörker, aktion och existentiella grubblerier så skulle nog min senaste novellsamling Alfa och omega vara en bra plats att börja på. Om man är fem och gillar bilderböcker kanske man snarare ska hugga tag i Den stora jordgubbsjakten. Jag gillar helt enkelt att röra mig över stora områden, både inom fantastikens olika undergenrer och i olika åldersspann.

Vad tycker du är viktigast att tänka på när du skapar en fiktiv värld för dina historier?

Att den är internt logisk och konsekvent. Det handlar helt enkelt om att skapa en värld som läsaren kan tro på. Jag använder själv tekniken att när det kommer till riktigt stora kontrarealismer (som flygande hästar) så går jag sällan in på exakt hur det fungerar utan låter den världens karaktärer reagera på det udda och annorlunda som om det vore den mest naturliga saken i världen. Sedan bör man gärna krydda det hela med massor av små realistiska detaljer. Allt detta gör att världen plötsligt känns mer genuin och äkta, hur många konstigheter man än har i den.

Just världsskapande är något jag tycker är väldigt roligt. Jag skapar ofta helt nya universum så fort jag ger mig i kast med en ny novell. För jag vill testa världsbygget och se hur långt jag kan pressa en stackars karaktär i den kontexten. Sedan har jag ett antal SF-noveller som faktiskt utspelar sig i samma framtida universum, där de ibland refererar till varandra med namn och händelser, samtidigt som var och en kan läsas för sig själv. Sånt tycker jag är kul.

kallnercollage

Några av Oskar Källners alla böcker.

Vilka fiktiva världar har inspirerat dig i ditt eget skrivande?

Jag har läst så väldigt många fantasy och science fiction-böcker att det är svårt att svara på. Men det är klart att flera av de verk man läste som tonåring, kanske mer än senare böcker, har satt sina spår. Där har vi ju Tolkiens Midgård, Lewis Narnia, Kerrs Deverry, Feists Midkemia och Kelewan,  Asimovs Robot/Trantor-universum, Cherryhs Union/Alliance-universum, Bujolds Vorkosigan-universum, Nivens Known Space-universum, och säkert massor av andra som jag inte kommer på just nu.

Lägg till det över 200 animeserier som jag sett genom åren. Just japansk anime har dessutom ofta en förmåga till makalösa världsbyggen som i sin fantasifullhet och absurditet stundtals tränger långt bortom vad vi brukar se i väst. Lite äldre filmer och serier som: Akira, Cowboy Bebop, Escaflowne, Full Metal Panic!, Ghost in the Shell: Stand Alone Complex, Hellsing, Trinity Blood,  Nausicaa of the Valley of the Wind, Princess Mononoke, Neon Genesis Evangelion, RahXephon, Scrapped Princess osv, är alla sådana som jag älskade när det begav sig och som har influerat mig.

Men det är klurigt det där med inspiration. Allt man läser och ser adderas någonstans i bakhuvudet. Jag har hört andra författare referera till det som ”komposthögen.” Allt ligger där och jäser till sig, blandas med varandra och mixas till nya idéer, världsbyggen, karaktärer och berättelser.

Ditt förlag har ju börjat växa och du har tagit steget till att ge ut andra författare. Vad får dig att bli intresserad för ett manus?

Först och främst måste språket sitta. En stor del av alla refuseringar beror helt enkelt på att språket inte är tillräckligt bra. Det är tufft, men skrivandet är ett hantverk och det tar sin lilla tid att lära sig. Men när väl språket sitter då är det allt det andra som kommer till: spännande karaktärer, en välstrukturerad dramatisk kurva, ett väl genomfört världsbygge. Och så finns det en extra komponent i det hela som erkänt är väldigt subjektiv, en berättarglädje, en röst som ger återklang och resonans i mig som läsare. Jag som förläggare måste känna att ”Wow! Vilken grym historia! Den här bara måste jag ge ut!” För det tar tid, kraft och energi, för att inte nämna pengar, att ge ut något. Och då måste man ha den där entusiasmen, den där glödande övertygelsen, som drivkraft.

 

29681164_2005905576091080_1470524376_o

Oskar Källner

 

Du har jobbat ganska hårt som egenförläggare med att hitta en publik, och som betraktare kan man bara dra slutsatsen att du har lyckats bra, riktigt bra till och med. Vilka är dina tips till aspirerande författare som väljer att ge ut sina böcker själva och sedan ska försöka synas bland alla andra?

Lämna aldrig ifrån dig en text som inte är det bästa du förmår skapa vid det tillfället. Skaffa dig en legion av ärliga testläsare som ger dig rak och konstruktiv kritik. Först då ser man vad man har missat och kan åtgärda det. Alla författare är blinda inför sin egen text.

Var ständigt aktuell med något nytt. Så att det alltid finns något som är på gång. Risken är, om det tar tre år mellan boksläppen, att du är bortglömd när nästa bok kommer. Noveller är väldigt bra på det, de kan man pytsa ut med lagom mellanrum, men det finns författare som använder små events eller ständigt håller en konversation flytande om olika ämnen. Huvudsaken är att du inte försvinner i bruset utan är närvarande.

Se till att du finns tillgänglig på alla försäljningsplattformar i så många format det förmås: pappersbok, e-bok och ljudbok. Folk har olika preferenser. Vissa kanske vill bädda ner sig i sängen med en rejäl pappersbok. Någon annan vill lyssna på väg till jobbet. En tredje läser gärna i soffan med sin platta. Oavsett preferens bör dina verk vara lättillgängliga och smidiga att få tag i.

Om du ska rekommendera en svensk fantasysroman (som du inte gett ut själv), vilken blir det då?

Slår gärna ett slag för Elin Säfströms En väktares bekännelser och Visheten vaknar, de två första delarna i en skön urban fantasy-serie. Den handlar om femtonåriga Tilda och hennes mormor som är väktare i Stockholm. Huvudstaden är nämligen fullproppad med troll, tomtar, älvor och troll. Vanliga människor kan inte se dem, men det blir stora problem när de båda världarna kolliderar. Det är Tildas uppgift att se till att allting inte snurrar iväg mot totalt kaos. Men kaos blir det så klart. De klassas väl som YA, men passar alla som gillar humoristisk och välskriven urban fantasy.

Slutligen: vad jobbar du på nu?

Jag jobbar på en rymdopera för barn och ungdomar. Väldigt roligt! Men som med allt skrivande kommer det nog att ta ett tag innan den når läsarna.

Läs mer om Fafner Förlag och Oskars böcker på förlagets webbplats: http://fafnerforlag.se

 

Intervju med Lupina Ojala

Lupina Ojala är författare till några väldigt fina fantasyböcker som utspelar sig i sekundärvärlden Yddrios. Hon driver också Catoblepas förlag som har en mycket intressant utgivning.  

Vad fick dig att börja skapa en egen fiktiv värld?
Det bestämde jag mig för redan när jag var liten och läste böckerna om Narnia och Prydain. Jag ville kunna ge andra den där fantastiska känslan som infinner sig när man uppslukas av en riktigt bra bok.

Vad kom först, världen eller historierna i den?

Världen växte fram samtidigt medan jag skrev den första boken, Tårpilens år. Nu har jag världen klar i stora drag men detaljerna saknas fortfarande i de delar som jag inte utforskat ännu. Det är jättespännande att skriva. Jag är som en upptäcksresande och blir överraskad av sådant som oväntat dyker upp. Världen är ganska stor så det det kommer ta tid innan jag är klar. Det är bra för jag skulle sakna Yddrios väldigt mycket om jag inte fick skriva mer.

Dina böcker är ju mycket mer lågmälda än många andra fantasyromaner, har du någon tanke kring varför det blev så?

Jag älskar att läsa om storslagna världar med extra allt men det är inte min berättarstil helt enkelt. När jag skriver vill jag fundera och gå varsamt fram med de karaktärer som skapas. Jag vill känna det de känner och förstå varför de gör de val som de gör. När jag skrev Tårpilens år var jag väldigt inspirerad av Patricia McKillips drömska språk.

LupinaOjala

Lupina Ojala 

Vilka fantasyvärldar inspirerar dig?

Delar från alla favoritböcker finns nog med i en blandning tillsammans med mina egna livserfarenheter och verkliga platser som jag besökt. Tolkiens Arda vill jag gärna vandra runt i, Robin Hobbs skickliga världsbygge i Farseer-böckerna är inspirerande och personerna som befolkar Merwyn Peakes slott Ghormenghast får mig att vilja öka knäpphetsgraden på mina hittills ganska sansade karaktärer.

Du är ju förläggare också, vad får dig att bli intresserad av ett manus?

Jag lägger stor vikt vid språket och berättartekniken. En historia kan vara jättespännande, men är inte språket bra och rätt för just den berättelsen fastnar jag inte. Vad gäller utgivningen försöker jag hitta manus som är olika sinsemellan som tex Andrea Grave-Müllers vackra noveller i Runristaren jämfört med Anders Amnéus grövre vikingafantasy Thule.

Om du ska rekommendera en svensk fantasyroman (som inte är utgiven eller ska bli utgiven av dig), vilken väljer du då?

Det var svårt att välja bara en för det finns många som jag tycker om. Elin Holmerins svit om ätten Svarthamn bet sig fast i minnet och Caroline Hurtigs romantiska serie Själarnas öden tycker jag växer för varje ny bok.

Slutligen, vad jobbar du med nu?

Som författare skriver jag på min tredje bok om Yddrios. Den heter Shessandras hjärta och kommer ut till hösten. Shessandra är tempeldansare. Jag började ta lektioner i persisk och orientalisk dans för två år sedan för att bättre förstå livet som dansare. Om det är möjligt vill jag gärna själv prova att göra det karaktärerna gör.

Som förläggare jobbar jag med Marcus Olaussons bokserie Serahama Saporium. Halva serien har tidigare getts ut på annat förlag men vi redigerar om och slår även ihop böckerna till tre stycken. Det var som en trilogi de skrevs från början och Marcus episka värld passar i tegelstensformat. För att återknyta till tidigare frågor så är Marcus storslagna fantasyvärld ett fint komplement till min egen lågmälda bokserie om Yddrios. Jag är väldigt glad över att han valde Catoblepas förlag.

Catoblepas förlag

Lupina Ojalas egen webbsida 

Intervju med Marcus Olausson

Marcus Olausson debuterade 2014 med De Rotlösa – den första delen i den episka fantasyserien Seraphamia Saporium, och vid det här laget har han hunnit bli ett av de kändaste namnen på den svenska fantastikscenen. Marcus är också en väldigt trevligt herre och när jag nu börjar blåsa liv i min blogg igen kändes han som ett lämpligt första intervjuoffer.

När jag läser dina böcker kan jag inte låta bli att få en stark rollspelskänsla: det är episkt, det är äventyr och det är en skön samling figurer som har samlats. Är rollspel en inspiration, och i så fall, vad har du spelat under årens lopp?

Faktiskt inte. I Erik Granströms moderna klassiker Krönikan om den femte konfluxen tycker jag att rollspelskänslan är tydligare, även om just det verket är unikt och säreget.
Själv har jag velat komma åt något slags socialrealistisk episkhet. En studie i hjältens förfall med fokus på den lilla människan i en stor värld. Ett slags dekonstruktion av hjältens resa. Antihjältens resa.

Jag växte upp långt ute på den bohuslänska landsbygden där ingen, vad jag vet, spelade rollspel. Jag har alltid varit fascinerad av rollspel men vågade mig aldrig på det då jag tyckte det verkade så svårt att komma igång med så det blev aldrig mer avancerat än Drakborgen och Talisman för min del. Det var först i någorlunda vuxen ålder jag testade rollspel och jag har bara spelat en kampanj som jag ärligt talat inte vet om det var Drakar och demoner eller Dungeons and dragons. Förstod inte då att det inte var samma sak. Sedan har jag spelat en kampanj Stormbringer och det är allt.

Nu har jag läst Finna dolda ting och skaffat rollspelet Äventyr och Spelet om Morwhayle för att ge mig på det här med rollspel tillsammans med mina söner, 7 respektive 9 år gamla. Fast jag har bara mjukstartat lite. Och jag backade alldeles nyligen Kickstartern för Chock så fascinationen för rollspel finns där, men inte inspirationen från.
Jag har snarare hämtat inspiration från gamla myter och gudaberättelser, böcker jag läst, filmer jag sett, känslor musik har förmedlat och faktiskt en hel del från skumma drömmar.

Men det vore riktigt kul att ta fram ett rollspel baserat på Serahema. Jag har börjat sammanställa material som jag ska lägga upp på en dedikerad hemsida för världen Serahema och tanken är att det ska fungera som ett slags uppslagsverk och register över det som böckerna innehåller, men även utökad information. Vem vet, kanske det blir ett rollspel av allt detta en vacker dag? Brädspelet Kungabräde som förekommer i böckerna finns faktiskt i en fungerande prototyp och jag har tänkt lägga upp reglerna på hemsidan så att man kan ladda ner och spela.

Halvfigur4-liten

Marcus Olausson. Photography © magnusbergstroem@gmail.com

Din sekundärvärld är väldigt genomtänkt och fungerar mycket bra för historien. Vad har du för tips till alla världsbyggare. Vad är viktigast att tänka på, vilka fällor ska man undvika?

Tack! Det gläder mig att höra. Vad man bör förstå är att jag haft väldigt lång tid på mig att jobba på min värld. Väldigt lång tid. Embryot till berättelsen om Elderim och de andra fick sina första livstecken någon gång i början av 90-talet. Alltså har jag bortåt 25 år på mig att utforska och kartlägga Serahema.

Det råd jag skulle vilja ge är att låta världen få ta tid på sig att växa (även om 25 år kanske är onödigt länge :-D). Du kommer garanterat upptäcka saker som inte funkar och då vill du justera dem. Där har jag fördelen att jag hann skriva klart råmanus till hela serien innan jag fick bokkontrakt. Jag har alltså kunnat gå tillbaka och göra ändringar i tidigare böcker, iterera fram världen, utan att det har påverkat redan publicerat material.
En fälla är att fylla världsbygget med massa coola grejer som man sedan brinner av iver att få visa upp för läsaren. Stapla inte underligheter på varandra. De får större effekt om de bryter av mot en värld vi åtminstone till viss del känner igen oss i. Och igenkänning får läsaren att känna sig trygg och sugas upp av handlingen. Tills överraskningen kommer. Pang!

Det talas om trädgårdsmästare och arkitekter när det gäller världsbyggen men jag är nog ett mellanting. Jag ser världen som en egen karaktär, på sätt och vis med sitt eget liv. Där tillbringar jag en hel del tid (förmodligen till min omgivnings stora förtret) och går runt och ser mig omkring.

Men Serahema är nog inte så utbyggt som många tror. Jag upptäcker själv nya delar hela tiden genom mina karaktärer. Snarare har jag skapat förutsättningarna och ett ramverk
för berättelsen där jag sedan släpper lös mina karaktärer och ser vad som händer. Jag försöker leva mig in i hur de ser och upplever världen genom deras sinnen.
En sak man lätt glömmer vid världsbyggande är logistik och underhåll. Hur förflyttar man sig och hur lång tid tar det egentligen? Hur sprids information?
Finns det fungerande avloppsystem och färskvattenförsörjning. Försök väva in sådana saker på ett naturligt sätt i berättelsen, utan infodumpning, så har du lättare att övertyga läsaren. För få är nog intresserade av en lång utläggning om avloppssystem.

Vad kom först för dig – världen eller historien?

De växer gärna fram parallellt. Jag får oftast till mig mina berättelser visuellt i glimtar, genom drömmar eller bara som tankeexperiment. Oftast ser jag då en kort scen i en viss miljö och sedan börjar mitt arbete med att försöka ta reda på vad sjutton det där var? Vem eller vilka ser jag, var och varför? I fallet Serahema är det många spridda fragment som en dag klumpade ihop sig.

Det kan ha börjat med en dröm där jag såg slutet framför mig. Av den scenen återstår nu endast miljön och personerna medan jag har ändrat själva slutet i sig. Det kändes tråkigt och förutsägbart och nu har jag på sätt och vis gjort en helomvändning som förändrat ganska mycket.

Min protagonist Elderim växte fram parallellt med historien som ett slags tidsfördriv där jag skapade karaktärer utan något större syfte. Jag visste i alla fall inte då att det skulle mynna ut i detta mastodontprojekt. En bärande del i intrigen kom fram genom en meditationskurs jag var på. Det var något new age-flummigt min mamma lurade med mig på under sent 90-tal, men där fick jag faktiskt en hel del stoff till både världsbygget (i Serahema reinkarneras man efter döden) plus att jag genom en s.k. regression såg det tragiska triangeldrama som går som en röd tråd genom berättelsen. En regression är en vägledd meditation där man ska uppleva glimtar av tidigare liv. Scener jag fick till mig där (inga hallucinogener inblandade, jag lovar. Bara min hjärna och jag) har jag sedan styckat upp och portionerat ut på olika karaktärer i berättelsen. Nu är triangeldramat inte av karaktären person A är kär i person B och C som båda är skitsnygga, vem ska A välja? Istället är det något som har hänt före böckerna och som har fått stora konsekvenser för vissa karaktärer, vilket i förlängningen får konsekvenser för hela världen. Generellt kan man säga att alla har trassliga relationer och att ett andligt sökande genomsyrar böckerna. Och att det mesta går åt skogen.

Vilka fantasyvärldar inspirerar dig?

Midgård är oundvikligt. Narnia och Den oändliga historien kom iofs före och inspirerar ett nuvarande projekt (läs om Fantastikhjälpen längre ner) men Midgård har blivit standardmodellen som alla som skriver episkt måste förhålla sig till. Tolkien gjorde ett så omfattande arbete med språk och historia, vilket säljer in världen oerhört bra. Däremot lämnar han kanske något att önska i själva historieberättandet och gestaltningen, om man ska ta det till en modern nivå.

Annars är Robert Jordans Wheel of time en stor inspirationskälla. Jordan tog episkt till nya nivåer. Lite väl episkt faktiskt. Karln borde ha avgränsat sin berättelse betydligt hårdare.

Både Stephen Donaldsons krönikor där Thomas Covenant klantar till det och Robin Hobbs böcker om Fjärrskådarna, där det mesta går åt helvete, har inspirerat mig.
Helyllefantasy har jag inte så mycket till övers för utan föredrar lite mörkare och skitigare berättelser där varje seger kostar. Rejält.

Fionavars vävnad av Guy Gavriel Kay har inspirerat vissa scener i Serahemaserien. Brandon Sandersons Mistborn är det kanske mest välkonstruerade världsbygge jag har läst om hittills (har iofs inte gett mig på Stormlight Archive ännu) och jag gillar hur han verkligen fått till ett annorlunda världsbygge som är en viktig del i handlingen och där vissa element i själva miljön är viktiga ledtrådar. Magisystemet är fulländat. När han knyter ihop säcken kan man bara sitta där och gapa för det är så otroligt snyggt. Äckligt perfekt. Och det är kanske det jag lite har emot Sanderson, det blir för kliniskt. Konstruerat. Jag tror att jag behöver en gnutta imperfektion för att köpa världen. Annars blir det som i Matrixfilmerna där maskinerna fick försämra sin perfekta simulering för annars gick inte människorna på det.

Vad gör att du själv ”sugs in” i en sekundärvärld?

Personerna i berättelsen. Det spelar ingen roll hur fantastiskt världsbygge du åstadkommer om de personer jag upplever världen igenom faller platt.

Storslagna visioner och tankeexperiment kan vara hur fascinerande som helst men om jag inte känslomässigt knyter an till någon i berättelsen så blir det bara teori och jag står utanför och tittar på. Något jag till exempel upplevde med Ted Chiang som jag vill minnas att du gillar. Han skriver perfekt, analytiskt och tankeväckande, på en prosa där varje ord är på plats. Däremot enligt mig till stor del befriat på liv. För mig blir det en skönlitterär uppvisning och inte en inbjudan att delta. Och jag vill delta.

Siri Pettersens Odinsbarn är ett exempel på ett världsbygge jag gillar och där man i berättelsen kommer väldigt nära huvudpersonen. Ymslanden är ett ganska tight världsbygge, men det räcker för den story Siri berättar och hon expanderar världen i en lagom takt genom Hirkas upplevelser som odinsbarn och svanslös i en värld där alla har svans och de flesta kan använda kraften. Utom Hirka. Siri använder även språket väl och har konstruerat egna ord som fungerar väldigt väl i sin kontext. T.ex. som ordet famna om när man använder kraften.

En annan värld jag nyligen sögs in i är The expanse-serien av James S.A. Corey. Han har skapat en mycket trovärdig berättelse om hur mänskligheten har koloniserat solsystemet och de slitningar som har uppstått mellan de som arbetar i asteroidbältet, de militanta utbrytarna på Mars och stormakten Jorden. Skillnader i gravitation påverkar människornas fysik, i asteroidbältet är syre en bristvara och även i The Expanse är språket en viktig ledtråd i att sälja in världen genom olika slanguttryck som de s.k. belters använder. Alltså kan man summera med att det är gestaltningen av berättelsens karaktärer och en trovärdig vardag som suger in mig i världen.

Hur många böcker planerar du allt som allt i Seraphamia Saporium-sviten, och vad kan du berätta om ditt upplägg?

Antal delar tror jag att jag passar ner till en annan fråga du ställer längre ner. Det jag kan säga är att råmanus till hela första serien är klart och att den är fristående från eventuella efterföljande serier. På det stora hela så har jag flera serier planerade, eller åtminstone utstakade, i samma värld, men hur långa de blir vet jag inte ännu då jag inte skrivit synopsis.

Först och främst ska ju den påbörjade serien redigeras klart och publiceras. Sedan har jag en tanke om att skriva ett händelseförlopp som fortfarande utspelar sig i Serahema men ett par tusen år längre fram i tiden då man haft en eller ett par industriella revolutioner. Det världsbygget pågår just nu och är riktigt kul att vandra runt i. Man kommer inte att känna igen världen särskilt mycket, rent geografiskt, och även magin Saven har ändrat form och funktion. Det hela rör sig om ett slags dieselpunkmiljö, inspirerat av romarriket, ett lo-fi star wars och amerikansk förbudstid. Storyn är inte på plats ännu, men den börjar träda fram i takt med att världsbygget klarnar. Jag har en del viktiga nyckelscener och karaktärer. Genom att skapa utrymme för konflikter kommer mycket av intrigen på köpet. I den serien kommer jag även utforska mångfald på ett annat sätt och har stött på en riktigt skön antagonist som jag tror att man kommer att älska och hata på samma gång.

Sedan har jag en idé om en tredje bokserie där man går tillbaka och får se varför framtiden blev som den blev. Den serien kommer att utspela sig ganska nära inpå den nuvarande, Serahema Saporium. Att jag inte direkt börjar med den beror på att jag är så himla sugen på framtidsscenariot.

Du har ju också ett projekt som heter fantastikhjälpen. Vad kan du berätta om det?

Jag har problem med depression vilket främst grundar sig i att jag tenderar att utmatta mig själv med för mycket arbete och för höga krav på mig själv. Två gånger har det slutat med att jag gått i väggen och under den senaste vurpan 2015 kom en vändpunkt när bilden på 3-årige Alan Kurdi kablades ut över världen. Där låg han drunknad på en strand i Turkiet medan folk hånade hans far i sociala medier och det fick mig att bli så djupt ledsen och förbannad på samma gång. Jag har varit i Bodrum där han nu låg död och allt blev mycket påtagligt då jag även är pappa till två söner.

Men vad kunde jag göra? Jag skänker redan pengar till både Rädda Barnen och Unicef men kände att det inte var tillräckligt och att de pengarna kanske inte alltid gör så stor nytta som man hoppas. Då fick jag idén till Fantastikhjälpen där jag ska göra det jag kan, nämligen skriva en bok och genom försäljningen av denna samla in pengar, samtidigt som boken i sig skapar en saga för både flyktingar och svenska barn. Något som kittlar fantasin och väcker både läslust och viljan att upptäcka historia och gamla myter, något som förhoppningsvis främjar integration och dessutom genom välgörenhet bidrar till en bättre värld. Sjukt storslagna planer, men inte omöjliga.

Det resulterade i att en hel bokserie växte fram där varje bok är fristående men ändå hänger samman i ett större perspektiv. Varje bok ska dessutom samla in pengar till ett specifikt ändamål och handla om ett nytt barn som ska övervinna stora personliga hinder som barncancer, missbrukande föräldrar etc. Svåra ämnen med andra ord.

I första boken får vi följa den ensamkommande flickan Nahrina som hamnar i Trollhättan och upptäcker den förtrollande parallellvärlden Avigsidan och det verkar som att även hennes mamma finns där. Sökandet efter hennes mor blir en process där hon måste handskas med sin sorg och sakta finner hon sig själv igen, samtidigt som hon upplever spännande äventyr.
Boken heter Drömverk och pengarna vi samlar in ska gå till Läkare utan gränser. Just nu försöker jag samla in pengar för att bekosta tryckningen så får vi se när boken kan vara klar och börja säljas. Men det är svårt att ragga företagssponsorer så eventuellt blir det en kickstarter av det hela.

Slutligen, berätta lite om framtiden – kommande böcker och förlagsbytet som lär vara på gång!

Förlagsbytet är redan gjort så numera är det Catoblepas förlag som ska ta hand om mina Serahemaböcker. Detta innebär en nystart där vi ger ut samtliga böcker från början fast den här gången som trilogi istället för sex böcker, vilket är det format de ursprungligen skrevs på. Jag förstår om det kan vara förvirrande men hoppas det klarnar när böckerna väl kommer. Den som väntar på fjärde boken, uppföljaren till Nattlöpare, får därför vänta tills 2019, då vi ska vara ikapp. Då kommer Nattlöpare och den fjärde boken ut som del två i trilogin. Dessutom släpps alla böckerna i hårdband så det ska bli kul att se dem i ett rejälare format. Förhoppningsvis håller läsarna också med där. Det blir dessutom en makeover på både omslag och text, men inga George Lukasfasoner där Greedo skjuter först. Man ska kunna läsa de gamla utgåvorna med behållning, utan att nyutgåvorna innehåller ändringar som påverkar storyn. Däremot kan böckerna redigeras tajtare.

Tillsammans med detta och Fantastikhjälpen så har jag rätt fullt upp. Jag har ju dessutom min podd Ordbyting där jag intervjuar diverse aktörer inom svensk fantastik så fritidsproblem har jag inga. Skulle en tidslucka dyka upp så har jag även ett skräckprojekt där jag skriver på en roman som delvis utspelar sig under finska vinterkriget. Men den boken får växa fram långsamt, i mån av tid. Det vill säga just nu inte alls.

Och just det ja, jag ska ju vara med i novellsamlingen 13 svarta sagor om superskurkar som kommer ut framåt sommaren.

Mitt i allt detta ska jag inte bränna ut mig igen så jag har därför en mental priolista där min hälsa kommer först, följd av familj och mitt arbete som elektroingenjör (man tjänar inte så fett på att skriva svensk fantasy). För att öka chanserna att lyckas har jag sedan i år börjat ta lediga förmiddagar två dagar i veckan. Då ägnar jag mig endast åt mitt författande och det känns helt rätt. Nästan euforiskt faktiskt. Så 2018 känns som ett bra författarår för Olausson, efter ett skralt 2017.

 

Orkar du inte vänta tills Marcus böcker har kommut ut i nyutgåvor så går de gamla utgåvorna naturligtvis att införskaffa på science fiction-bokhandeln: Marcus böcker

Du kan också läsa mer på: Marcus Olaussons webbsida