Intervju med Karolina Bjällerstedt Mickos

Karolina Bjällerstedt Mickos är författare till den välskrivna och intressanta fantasytrilogin Till Esperani som första gången gavs ut 1998 – 2004 men nu har kommit i ny utgåva på Fafner förlag. 

Vilka fiktiva världar inspirerade dig när du började arbeta på dina historier?

Tolkien och Lewis var – och är fortfarande – stora inspirationskällor. Det är inte särskilt originellt, men så är det. Deras fullödiga världsbyggen imponerar fortfarande, trots att många gått i deras fotspår och skapat fantastiska världsbyggen. Jag tror det handlar om den fullständiga hängivelsen till skapelsen, känslan av att ingen detalj är för liten och att ingen aspekt lämnas för fäfot. Som läsaren blir en helt trygg i att världen har ett ”eget liv” och en inre logik som inte krackelerar när en läser.

Ursula K LeGuin och hennes besjälade övärld är också en stor inspirationskälla.

Hur mycket ”vet” du om din fiktiva värld? Finns din Silmarillion hemma i byrålådan?

Nej, det gör det inte. Silmarillion är lite som papperet en skriver på: en bra bakgrund men egentligen oläsligt i sig självt.

Jag upptäcker mina världar medan jag skriver. Det känns som om de finns på riktigt och jag är bara en invånare eller besökare där, precis som personerna i böckerna. Därför blir jag själv överraskad ibland när jag skriver. Jag ser miljön framför mig i fyrfärg, känner dofterna, hör rösterna och musiken.

xDSC_3610

Karolina Bjällerstedt Mickos, författare till Till Esperani-trilogin.

Vad kom först – världen eller berättelsen?

Världen, även om det är mycket lite kvar av den ursprungliga idén. Jag vill minnas att jag hade en vision av två mytomspunna städer på var sin sida av ett vatten. En viss dag varje vår blåste en vind miljontals färggranna blomblad från den ena stadens alla träd över till den andra sidan. Detta var grunden till staden Pyros i min första bok Mantor. Karaktären Araes är den enda som är kvar från den ursprungliga idén. Hon fanns i den ena staden och hette då Sarikatt. Hon är min absoluta favoritkaraktär och jag kan känna att hela Mantor utstrålar från hennes personliga lyskraft.

Jag tycker att det finns ett starkt fredsbudskap i dina böcker: var det något som fanns med från början?

Jag har inte medvetet gått in för att ”nu ska jag skriva en bok om fred”, men visst finns budskapet där. Vi behöver mera fred på alla nivåer i tillvaron: mellan individer, mellan stater, mellan samhällsgrupper etc. Vår tid just nu är oerhört polariserad och inriktad på konflikt. Det skapar kollektiv ångest. Bra fantasy tar upp den typen av problematik. Det är därför jag vänder mig mot den uttjatade kritiken att fantasy inte skulle handla om verkligheten. Det handlar sannerligen om verkligheten, men ur en annan vinkel för att vi ska se oss själva på ett nytt sätt.

De första delarna, Mantor och Larona kom ju ganska tätt inpå och den tredje delen, Dorei dröjde några år. Vad fick dig att återvända till din värld?

Mantor och Larona var från början ett enda manuskript, men förlaget ville dela upp det på två böcker. Sedan fick jag i Tolkiens anda skriva färdigt trilogin, och då kom Dorei till världen. Tiden mellan tvåan och trean var alltså bara den tid som det tog att skriva trean. Trots Författarförbundets ”du kan ju prova att ansöka igen, för du kommer väl ut med en bok om året nu” så tar det låg tid att skriva böcker om en inte kan göra det på heltid.

Du väljer ju dessutom att berätta den tredje boken på ett annat sätt, har du några tankar kring varför det blev så?

Jag antar att du tänker på Gnistan och världsbygget kring den inre vägvisaren och den inre skuggan? Det var något som växte fram och blev starkare för varje bok. Varje bok har sin egen huvudperson, sin egen miljö och sin egen karaktär och det påverkar också historien.

Alla dina huvudpersoner känns ganska ovanliga för att vara huvudpersoner i fantasy – särskilt Dorei – kom det av sig själv eller var det ett genomtänkt val för att utmana normerna?

Både och. Att utmana normerna var nog en underliggande kraft under arbetet med böckerna.

Mantor, eller ”mesiga tölpen Mantor” som min man brukar kalla honom, är ju något av en antihjälte. Vek, feg och bortklemad. Han deserterar från både plikt och flickvän efter bara några sidor och fortsätter sedan att sakna ryggrad på många sätt. Flera recensenter skriver att de inte tycker han är särskilt sympatisk. Men han är mänsklig! Och han växer ju, bok för bok. Han skaffar sig en riktning och lär sig gå i den.

I Dorei ville jag föra in dimensionen småbarn i historien eftersom det oftast saknas i fantasy. Jag ville visa att amning, barnafödande och föräldraskap – som ju är oerhört viktiga aspekter av våra verkliga liv – också har en plats i fantasy tillsammans med rafflande element som piratöverfall och långa resor till fots. Jag hade själv småbarn när jag skrev och har lidit av svåra amningsproblem. Att amning skulle vara så gott som ickeexisterande inom fantasy kändes fel.

Jag ville också ha med en typisk grovhuggen och lojal soldat – den starka, tysta typen från vidderna – som var kvinna. Det blev karaktären Turq. Jag är väldigt nöjd med namnet. I första kapitlet kan man tro att hon är en man och sedan bli lite överraskad när det visar sig att ens förutfattade meningar spelat en ett spratt.

tillEsperani

När böckerna kom första gången så fanns det ju inte så mycket svensk fantasy, vad var din drivkraft att skriva och försöka bli utgiven?

En skriver på grund av ett djupt liggande inre behov. Annars blir det inga böcker satta till världen. Och har en skrivit, vill en bli läst. Det är som när en fött barn: det uppstår ett behov av att visa sin skapelse för världen. I grunden tror jag både skrivande och fortplantning handlar om att en vill lämna något efter sig när en dör.

Var det svårt att bli utgiven? Hur reagerade de stora förlagen?

Jag skickade mitt första manuskript, som alltså bestod av det som idag är Mantor och Larona, till många förlag utan att få napp. De flesta ville inte säga något om varför de refuserade manuset. Sedan vann jag Måni förlags romantävling och Till Esperani blev utgiven. Nu inför nyutgivningen var det Fafner förlag som kontaktade mig och ville ge ut trilogin på nytt. Jag blev både överraskad och oerhört glad. När jag nu läser alla de fantastiska recensioner jag fått så är jag otroligt tacksam för att jag fått möjligheten att nå ut med Till Esperani ännu en gång.

Minns du hur böckerna blev mottagna?

De blev i huvudsak väl mottagna. Jag minns framför allt att Dorei väckte en del uppmärksamhet tack vare den ammande hjältinnan. Någon myntade genren ”amningsfantasy”.

Kommer vi att få läsa några nya böcker av dig? Kanske i samma värld?

Skulle du vilja det? Vad roligt! Jag har ingenting på gång just nu, men vem vet vad som händer i framtiden.

Mellan de båda utgivningarna av Till Esperani har jag gett ut en barnbok som heter Hemlighetsfågeln, även den fantasy och med vackra illustrationer av Myra Hild. Boken är tänkt som lättläst men ändå kvalitativ litteratur för barn 6-11 år, inte minst de som kämpar för att hitta läsglädjen och lära sig läsa. Jag har också gett ut en deckare som heter Dödens kommun och som utspelar sig i nutid i min hemkommun Järfälla. Jag har nyligen börjat jobba på en fortsättning på Dödens kommun.

Finns det någon svensk fantasy som du vill rekommendera?

Absolut. Erik Granström för hans fantastiska språk. Det rinner som smält silver in i ens själ och stelnar i oväntade, tragikomiska former. Niklas Krog för hans fina gestaltningsförmåga. Allt blir levande! Och Christina Brönnestam för hennes brännande karaktärer och förmåga att beskriva mänsklighet. Jag väntar ivrigt på en fortsättning på hennes Svart eld.

När det gäller utländsk fantasy så finns det just nu två lysande stjärnor på min himmel: Robin Hobb och Brandon Sanderson. Båda har skapat helt fantastiska, detaljerade, överraskande världar som räckt till många böcker.

Mantor på adlibris

Mantor på bokus

Annons

Rapport från Eurocon i Amiens

Amiens, centralort i Picardie och skådeplats för Eurocon 2018.

Sommaren 2018 hölls den stora europeiska kongressen Eurocon i Amiens i norra Frankrike och jag såg det som ett mycket trevligt sätt att avsluta en familjesemester i Frankrike. Mitt boende under kongressen var dessutom sponsrat av den anrika sf-föreningen Club Cosmos via Arne Sjögrens minnesfond, en fond som på olika sätt ska gynna sf och sf-fans. Jag fick själv aldrig träffa Arne Sjögren, men vi hade brevkontakt i samband med fyrtioårsfirandet av The Tolkien Society of Sweden som han var med och grundade. Men det var ju inte ämnet för dagen, så låt oss återvända till Frankrike och Eurocon.

Att kongressen hölls i Amiens beror inte på att det är Frankrikes presidents födelseort, utan för att det är en viktig plats för science fiction i Frankrike, ja till och med viktig för science fiction i hela världen. Amiens är centralort i Picardie, men låt inte det lura er. Jean-Luc Picard, befälhavare på Enterprise D i Star Trek The Next Generation kommer från La Barre i Bourgogne och verklighetens Chateau Picard ligger i Bordeaux. Anledningen till att kongressen hölls i Amiens var i själva verket för att en av science fiction-litteraturens föregångare, Jules Verne, slog sig ner här. Hans hus är numera ett museum och som medlem i kongressen hade man fritt inträde och man ville besöka det.

Maison de Jules Verne.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Amiens är en trevlig liten stad vid floden Somme. Flera små kanaler inringar några av de äldre kvarteren och det finns två riktmärken – skyskrapan Tour Perret vid stationen med ganska speciell arkitektur och den berömda katedralen som också är den största i Frankrike och låg precis vid kongresslokalen. Under kvällarna kunde man avnjuta ett fint ljusspel på katedralen – mest häpnadsväckande var nog slutet när byggnaden lystes upp så som man tror att den var målad en gång i tiden.

Kongressen hölls i universitets gamla lokaler, om jag minns rätt var nämligen de nya lokalerna ännu inte färdigbyggda. Det var synd, för det fanns flera brister i lokalerna, som till exempel avsaknad av luftkonditionering och mikrofoner. Jag insåg också hur välordnade våra svenska kongresser faktiskt är och jag saknade för mig självklara inslag som att alla deltagare i en panel presenterar sig. Jag satt till exempel och lyssnade på en panel och undrade vem som var den franske sf-författare Pierre Bordage tills jag insåg att Bordage borde vara mycket äldre än samtliga deltagare. Och mycket riktigt, han hade fått förhinder att närvara på kongressen.

Svanarna höll ett öga på mig när jag lunchade vid en av kanalerna. De var nog lite nervösa eftersom jag åt anka vid tillfället.

Till de programpunkter som hölls på engelska så erbjöds det direkttolkning till franska. Vänligt, men eftersom vi som höll föredrag inte hade fått reda på detta i förväg så uppstod en viss stress. Det första föredraget jag lyssnade på, som handlade om science fiction i Afrika, blev på grund av detta dubbelt så långt och följaktligen hann föredragshållaren inte med att säga allt han hade planerat. Synd, för det var intressant att få reda på lite om hur science fiction i Afrika har vuxit under de senaste åren. Uppfattningen under slutet av förra århundradet var dels att afrikaner inte läste sf eller fantasy och att många undrade varför någon skulle vilja skriva och berätta om fiktiva problem (som drakar) när det finns så många ”riktiga problem”. Men flera författare gav inte upp, publicerade böckerna själva och nu har ett stort intresse för de fantastiska genrerna växt fram. Jag kan visserligen känna att det är lite problematiskt att litteratur från en hel kontinent klumpas samman under en kortare presentation, men visst, jag lärde mig en hel del – inte minst att Silmarillion i Afrika anses vara en afrikansk bok. Vad det nu innebär.

Men de logistiska problemen till trots så var det överlag många intressanta programpunkter, och jag såg verkligen till att träna franskan så mycket som möjligt. Lite oväntat så var ett av de mest spännande ett föredrag om myror i tidig science fiction. Natacha Vas-Deyres, som är en fransk litteraturvetare och tydligen lite av ett namn inom fransk sf-fandom, pratade entusiastiskt om sambandet mellan tidig rymdforskning och studiet av insekters liv. Myrornas små samhällen gav upphov till tankar om hur främmande civilisationer kunde se ut och ett exempel på en tidig fransk sf-roman i ämnet är Han Ryners L´Homme-fourmi (Människomyran) från 1901. Skräcken för jättemyror kom sig av förståelsen för hur otroligt överlägsna myror är när det kommer till bland annat styrka och snabbhet. Vi skulle helt enkelt inte ha en chans och därför blev det ett populärt ämne för flera sf-filmer med skräckinslag. Mot slutet av föredraget började jag tycka att det var en bok som inte hade nämnts och jag höll som bäst på att formulera en fråga – jag är inte så mycket för att bara slänga ur mig något ogenomtänkt och det blir inte lättare på franska – när föredragshållaren till sist nämnde boken jag tänkte på: Apres nous les chiens (Efter oss hundarna), vilket är en gullig översättning av titeln till Clifford D. Simaks fantastiska bok City.

En intressant men kanske lite mer klassisk panel handlade om att skriva science fiction och fantasy i dag. Panellisterna pratade om hur vetenskapliga framsteg påverkar författandet (till exempel upptäckten av exoplaneter) och det faktum att vi lever i en global värld där det är så lätt att få tag på information om andra platser att du inte behöver åka dit för att skriva om dem.
Det sistnämnda föranledde att en person i publiken tog över och började prata om kulturell appropriering. Det finns mycket man kan säga om detta fenomen, och det är onekligen mycket intressantare och mer brännhet fråga i ett land som faktiskt fortfarande är en kolonialmakt, men det fick mig också att tänka på att vi har några riktigt bra saker på våra svenska kongresser. Förutom tidigare nämnda luftkonditionering och mikrofoner så har vi också någon form av paneldisciplin för att förhindra att någon i publiken inte ska få ta för stort utrymme.

Ett annan intressant föredrag handlade om sf och fantasy i Indien. Bokmarknaden i Indien är närmast gigantisk och dessutom intressant ur synvinkeln att det är ett land med flera språk. Det ges till exempel ut väldigt mycket engelsk litteratur där som inte når utanför den indiska marknaden, och det finns flera språkgrupper som inte läser varandras böcker.
Mycket av litteraturen i Indien baseras naturligtvis på den rika mytologi, vilket har sina konsekvenser. Bland annat händer det att böcker inte räknas som fantasy eftersom det ses som en naturlig utveckling av en mytologi som fortfarande är levande, återberättas och är i ständig förändring. Det är liksom bara naturligt med en ny historia om till exempel Ganeshas äventyr. Tyvärr har det också uppstått problem och författare har blivit hotade när religiösa grupper har reagerat starkt på vissa av berättelserna och de tolkningar som görs.
Urban fantasy var länge ett helt okänt begrepp som förlagen knappt ens förstod men efter succén med Devouvers av Indra Das, en bok om varulvar i Calcutta, så har genren fått stort genomslag.
Intressant var också att fantasy främst skrivs av kvinnor och ofta handlar om starka kvinnor som slåss mot demoner. Detta var, enligt föredragshållaren, ett sätt för kvinnor i Indien att få styrka och självförtroende genom litteraturen.

Var det så här katedralen såg ut när den var färglagd en gång i tiden?

 

En trevlig sak med en sf-kongress i Frankrike är ju föga förvånande måltiderna. Det fanns möjlighet att äta både lunch och middag tillsammans och för en billig penning fick du en enkel men delikat fyrarätters måltid som naturligtvis inkluderade ett par glas vin. Det här var ju också ett bra tillfälle att umgås med fans från när och fjärran. Visst hängde jag en hel del med svenska, finska och engelska fans (varav det var några som jag kände sedan innan), men jag såg också till att lära känna lite fransmän. Redan på resan till Amiens hade jag träffat Pierre från Grenoble, men jag lärde också känna gänget från föreningen Club Présences d´Esprits som bland annat ger ut tidskriften Aventures Oniriques et Compagnie. Jag pratade också mycket med det trevliga paret Agathe och Sebastien. Agathe hade till och med läst min novell Les Gagnants (De som vann) som publicerats i den franska tidskriften Galaxies och de frågade mig om vilka svenska författare som hade översatts till franska som var värda att läsa. Jag kunde bland annat rekommendera Karin Tidbecks Amatka, Anders Fagers Les furies de Boras och Mats Strandbergs Le Ferry. Givetvis fick jag också flera bra tips på franska författare. Jodå, en hel del böcker följde med hem.

Att lära känna folk skapar ju också en möjlighet att få veta mer om vilka traditioner och påhitt som finns inom en fandomgrupp. Sista dagen var ganska tom på programpunkter, men jag blev meddragen till en informell tävling som verkar vara ett återkommande inslag på franska kongresser. Det handlade om ett hejdlöst ordvitsande kring boktitlar. Jag hade lite svårt att hänga med i svängarna, men det var onekligen ganska underhållande.

Det fanns också flera tillfällen att hänga i baren eller stå utanför kongressen med ett glas vin och prata med franska fans och författare och få en uppfattning om inställningen till de fantastiska genrerna i Frankrike. Författaren Olivier DeParis berättade till exempel att han upplevde att det närmast är vattentäta skott mellan läsare av fantasy och science fiction i Frankrike, och därför tvekade han om han skulle skriva klart sin fantasyserie när han nu etablerat sig som sf-författare. Jag tycker att det finns en viss likhet även hos oss – den som läser sf läser inte nödvändigtvis fantasy och vice versa, men på det stora hela upplever jag inte att det skulle vara något problem för författare eller läsare och att du inte behöver nischa dig lika hårt.

Jag får förresten erkänna att jag ibland blev lite trött i huvudet när jag behövde växla så ofta mellan franska och engelska – men det kändes ändå som ett lyxproblem när jag fick chansen att umgås med så många intressanta och trevliga människor och lyssna på så många spännande saker.

Tour Perret sticker onekligen ut i stadsbilden.

Jag hade själv lyckats nässla in mig i programmet och höll mitt föredrag om resor i science fiction och fantasy – ett föredrag som jag nu har turnerat runt med i många delar av världen känns det som, men det är alltid lika kul varje gång och dessutom spännande att hela tiden få en ökad lista med boktips varje gång jag håller föredraget. Några fans från Tyskland ville dessutom ha föredraget och publicera det i sin tidskrift, vilket jag naturligtvis inte har något emot, och nu när jag till sist har skrivit den här rapporten får jag se till att de får föredraget. Hoppas de fortfarande är intresserade! Det enda problemet med att hålla föredraget var den tidigare nämnda bristen på luftkonditionering i rummet – jag trodde det var varmt när jag höll samma föredrag på WorldCon i Helsingfors, men nu dröp svetten och jag var glad att jag hade en pappersservett med mig. Efter mig skulle författaren Ian Watson hålla sitt föredrag om Frankenstein och Karl Marx i samma rum. Ta med dig vatten och en servett sade jag till honom. Varför det? På grund av värmen. Men visst måste det finnas luftkonditionering? Jag skakade på huvudet och Ian tackade mig efteråt för att jag förvarnat honom.

Förutom att det var väldigt kul att besöka en kongress i just Frankrike och lära känna fransk fandom – jag hoppas verkligen att jag kan återvända till en fransk kongress inom en nära framtid – så förstod jag också hur mycket Eurocon är präglat av den lokala fandomen. Kan du åka på Eurocon någonstans, gör det. Jag kommer att göra det igen!