När verkligheten möter fiktionen

Jag vet inte riktigt vad det beror på, men det är någonting som kittlar extra mycket när verkligheten kliver in i fiktionen, i alla fall om den gör det på ett tillräckligt intressant och övertygande sätt.

Jag tänker på när en i högsta grad verkligen person – död eller levande – träder in på boksidorna som om ingenting hade hänt och spelar med i skådespelet. Som läsare vet vi ju naturligtvis att det i vanlig ordning bara är påhittat, men just den här lilla faktorn av ”tänk om” gör det lite extra spännande. Gör att gränsen mellan verkligheten och fiktionen känns lite tunnare just när man läser boken.

Ett utmärkt, och ganska färskt exempel är Gabriella Håkanssons magnifika böcker ”Aldermanns arvinge” och ”Kättarnas tempel” där flera historiska personer får medverka. Hon tar sig visserligen stora friheter med några av dem, men det är ändå något som verkligen ger liv till historien och det är många detaljer och inslag som hon använder mycket elegant.

Det kittlar fantasin extra mycket när detta sker i fantastiken, och det övernaturliga eller ännu inte tekniskt möjliga blir en del av en verklig persons liv.

Är det riktigt väl gestaltat och snyggt gjort så kan det vara mycket givande läsning. Särskilt om det övernaturliga eller fantastiska inslaget påverkar personen och förklarar något som verkligen har hänt. Som till exempel när vi i ”Dirk Gently’s Holistic Detective Agency” får reda på varför Samuel Coleridge avbryts medan han skriver sin dikt Kubla Khan.

Jag tycker själv att det här är riktigt svårt att skriva, eftersom det måste göras med en enorm fingertoppskänsla för att det ska bli trovärdigt och inte minst läsvärt. Men jag tror att jag i alla fall lyckats en gång, eftersom en bokbloggare skrev att hon hade googlat om huruvida Joseph Dyrvall som förekommer i novellen ”Gustaf Frödings hemliga liv” hade funnits på riktigt eller ej.

Jag misstänker att detta fanns i bakhuvudet när jag hittade en notering om en idé till en historia där det skulle figurera ett band kunde påminna om det jag själv spelade i en gång i tiden. Ju mer jag tänkte på det desto mer övertygad om att det skulle vara mycket roligare om det faktiskt var mitt eget gamla band. Och när jag väl började skriva hade jag lyckats övertyga mig själv: garagebandet som förekommer i långnovellen ”Minnet av en sång” är såklart Dockan Lever, i vilket jag spelade gitarr och gjorde tappra försök att sjunga.

Vissa detaljer, och händelser, stämmer överens med verkligheten. Andra gör det inte. Jag tänker inte förstöra nöjet genom att berätta det för dig, men om du hittar någon som såg oss live kanske du kan få lite hjälp med att bryta barriären mellan verkligheten och fiktionen.

Annonser

Föredrag på science fiction-bokhandeln

Det föredrag om ny svensk science fiction, fantasy och skräck som jag höll på Fantasticon i Köpenhamn blev så lyckat att jag ska hålla det igen på science fiction-bokhandeln i Göteborg den 28/6.

Det blir nog lite annat upplägg och kanhända så kommer jag att ta upp lite andra böcker än vad jag gjorde i Danmark. Men jag kan i alla fall lova att jag kommer att ösa boktips över er!

När? 28 juni klockan 14.00
Var? Science fiction-bokhandeln på Kungsgatan i Göteborg
Hur? Med plånbok så att du kan köpa några av böckerna efteråt!

Ni som ägnar er åt Facebook får gärna anmäla er på eventsidan!

Varmt välkomna!

PS Jag tänker inte prata om min egen bok, men det kommer att gå bra att köpa ett ex och samtidigt få det signerat när jag ändå är på plats.

Intervju med Emma Pettersson

Emma Pettersson, lajvare och författarpedagog.

Emma Pettersson, lajvare och författarpedagog.

För några år sedan fick jag nys om en gratis kurs i att skriva fantasy. Kursen hölls av Emma Pettersson och var en del i hennes utbildning till att bli skrivarpedagog. Det var en mycket givande liten kurs, jag fick mycket inspiration, många idéer och framförallt en hel den tankar kring hur man ska gå tillväga när man bygger en litterär värld. Emma är också en mycket begåvad författare, och jag är inte ensam om att tycka att det är på tiden att något förlag plockar upp det hon har skrivit.

I väntan på detta gick hon med på att komma med lite tips och svara på några frågor om skrivprocessen. Över till Emma:

Bara för att sabba allt innan jag ens har börjat. Tre saker som inte finns: Jultomten, en bra Star Wars-film sedan 1983, och absoluter inom skrivande. Varje berättelse har sina egna behov och författare är besvärliga på så sätt att de funkar olika. Det finns inga hundraprocentiga svar. Om någon kommer med hundraprocentiga svar har personen med största sannolikhet fel.

Vad är ditt första råd till någon som vill börja skriva fantasy?

Lajva.

Jag skämtar inte. Åk ut i skogen en helg och ät intryck som en svältande björn äter hundvalpar. Försök få liv i en eld i regnet, frys och svettas, testa att skjuta pilbåge, springa för ditt liv, känn hur ylle skaver mot huden. Det jag menar är – prova på det du tänker skriva om. Det är förstås fullt lika legitimt att ljuga loss, men att själv ha upplevt det ger dig detaljer som du skulle missa annars. För det är gestaltningarna som kommer få din berättelse att leva.

Att skriva i en annan värld handlar mycket om att övertala läsaren om att din lögn är på riktigt. Allt skrivande handlar om det – men den som skriver fantasy behöver ljuga extra lurigt för att fantasi ska kännas som verklighet. Ett sätt att göra det är just att lära dig beskriva det fysiska, att få läsaren att känna din värld mot huden.

Vad är viktigast: en genomtänkt värld eller en bra historia?

Världen är bara ett verktyg för att få fram berättelsen. Plot och karaktär kommer först – annars sitter du där med en fantasivärld där inget händer och där ingen charmar läsaren.

Att världen är genomtänkt är förstås en annan femma. Ett trix som många använder är att varje gång de lägger in något nytt i världen ställer de sig frågan: Hur påverkar det här resten av världen? Säg att jag skriver en värld där befolkningen har evigt liv. Hur påverkar det allt annat? Vad händer med överbefolkningen och hur förändrar det sederna? Vad händer med det samhället sedan när jag lägger in fluffpunghundar från planeten Xerxes 8 med förmågan att väcka de döda?

Vilka är enligt dig de största fallgroparna för den som skriver fantastik?

Fienden nummer ett: Det är lätt att bli superkär i sin värld och drabbas av en vilja att läsaren ska veta allt. För det mesta är det sunt att hålla den instinkten lika tyglad som viljan att motorsågsmörda förbipasserande husdjur.

Att vilja berätta allt om världen blir ofta till ”infodumps” i texten. Det är stycken av hundra procent information som dyker upp mitt i handlingen där författaren i sin iver att redovisa allt om världen gör det genom att trycka ner det i halsen på den stackars oskyldiga läsaren.

I bästa fall blir det en charmig stil, i de allra flesta fall känns det ungefär lika behagligt som tvångsmatning med trädgårdsslang. Berättelsen saktar ner, för just nu vill läsaren veta vad som händer, inte hur fluffpunghundar från planeten Xerxes 8 väljer president.

Mitt tips är att lura läsaren att lära sig om världen utan att hen märker det. Smyg in info i dialog, i beskrivningarna, men försök undvika att skriva det rakt ut. Information som läsaren inte märker men som säger lika mycket om världen. Show not tell.

Sexism och rasism. Urk. Varför envisas med att bygga ännu en värld där män är världens centrum och det är synd om tjejerna som inte får ha svärd? Varför ett till universum där det exotiska folket är en kultur av barbariska bråkstakar som liksom bara råååkar har mörkare hud än huvudpersonen? Kom igen. Fantastik ger oss en fenomenal möjlighet att berätta om förtryck som sexism och rasism – men ofta blir det bara smaksättning för att automatiskt få en lite mörkare eller ”historisk” värld. Hint: vi vet egentligen ganska lite om historiska könsroller.

Det finns väldigt många andra sätt att berätta om förtryck än att kopiera fördomarna från vår egen värld. Att vilja berätta om sexism eller rasism är förstås helt fantastiskt och något som gör fantastikgenrerna rikare. Men att slänga in lite våldtäktskultur bara för att det ska kännas mörkt och häftigt är ute. Ja, jag tittar på dig, George R.R. Martin.

Och så en språklig grej: Anglicismer. Mångas favoritförfattare är engelskspråkiga, och är vana vid att ta till sig fantastiskkulturen på engelska. Det gör att det är lätt att försvenskade engelska uttryck glider in i språket utan att författaren märker det.

Kan du dela med dig av några av dina bästa skrivtips?

1: Ifrågasätt auktoriteter. Lyssna på vad de som har koll säger, förstå varför de tycker så, och gör sedan precis som du vill. Lyssna extra lite på de som säger hur dina skrivarvanor ska se ut eller vem som är en riktig författare.

2: Skriv först, redigera sen. Det funkar bäst för de allra flesta. Den första delen, skrivandet, är kreativt och där behöver trådar inte hänga ihop, det behöver inte vara rättstavat, och det ska inte vara perfekt. Den anda delen, redigeringen, fixar till allt det där.

3: Ha alltid en konflikt. Det är ett väldigt luddigt begrepp så här kommer ett tips på hur man kan tänka om man vill. I varje scen, och i berättelsens helhet, få fram följande:

Vilja + hinder + förändring

Det är konflikt. En karaktär vill något (vilja), det kan vara något banalt som att dricka ett glas vatten eller något lite viktigare som att rädda världen. Något står i vägen (hinder), och i slutet har situationen förändrats på något vis (upplösning). Det här går oftast att hitta i varje scen där det känns spännande, och i berättelsen som helhet.

När en scen känns seg eller en berättelse tråkig är det ofta för att något skaver i vilja-hinder-förändring.

4: Kanske den viktigaste. Skaffa en responsgrupp. Närmare bestämt någon som förstår genren, och som kommer med både konstruktiv kritik och pepp. Ibland en nära-döden-upplevelse, men otroligt effektivt för att utvecklas som författare.

Det blev mycket fokus på misstag och fallgropar här. Så en sista grej: Det är okej att göra misstag, det är till och med bra. Sträva inte efter perfektion direkt (det blir dessutom aldrig perfekt). Skriv på och lycka till!

SF-kongress, vad är det?

De flesta av oss gillar att umgås med människor som delar våra intressen. Vi gillar att utbyta erfarenheter, tips och bara prata med andra som förstår oss.

Så det är ju inte så konstigt att vi som gillar science fiction, fantasy och skräck är så bra på att organisera möten mellan varandra. För alla som gillar någon av de fantastiska genrerna vet hur frustrerande det kan vara att försöka diskutera eller förklara vårt intresse samt böckerna vi älskar.

Det finns massa föreningar och mer eller mindre informella sammanslutningar för oss fantastikläsare och minst en gång om året brukar det arrangeras en så kallad ”science fiction-kongress”, dit det går bra att valfärda för att umgås och fördjupa sig i sitt intresse.

Programmet brukar bjuda på paneldebatter och föredrag, men en stor del av nöjet är också den sociala biten. Många intressanta diskussioner forsätter efter programpunkten i baren där den senare mynnar ut i ett stimulerande samtal om något helt annat (diskussionen alltså, inte baren). Till dessa kongresser brukar också en eller flera intressanta författare att vara inbjunda.

Årets science fiction-kongress heter Fantastika 2013 och äger rum i Nacka utanför Stockholm den 18 – 20 oktober. Kan du ta dig dit, gör det. Du kommer inte att ångra dig.

Jag kommer själv att medverka i två programpunkter. Dels kommer jag att leda en diskussion om Karin Tidbecks roman Amatka och dels kommer jag att vara moderator för en paneldebatt med titeln Worldbuilding in written stories. Min förläggare, Elin Holmerin, kommer att vara med i panelen Fantasy och sf för ungdomar. Hon kommer också att vara med i en workshop om skrivande.

Och om inte det här räckte för att övertyga så kan jag medddela att det kommer att bli smygrelease för min bok.

Så vad väntar du på – anmäla dig till Fantastiska 2013 redan nu!

Paneldebatt under science fiction-kontressen Alcocon 3 2009.

Paneldebatt under science fiction-kontressen Alcocon 3 2009.

Anna Blixt: Fantasyvärldar med och utan gränser

Detta inlägg är skrivet av författarinnan Anna Blixt som skrivit två böcker i serien om Mörkrets Väktare. Ni kan läsa en recension av hennes första bok på Stefan Ekmans blogg. Jag håller med om det mesta av Stefans omdöme och är dessutom glad att jag ges ut på samma förlag som så begåvade författare som Anna.

Sekundärvärlden är ett av fantasyns kännetecken och trots att den kan vara främmande, fantastisk och magisk brukar vi känna igen oss i den på något sätt. Ofta är ett antal saker underförstådda om inget annat sägs, som att det finns en gravitation som liknar Jordens, att ett dygn är ungefär 24 timmar och att himlen är blå. I de flesta fantasyvärldar befinner vi oss helt enkelt på en plats som påminner om Jorden i någon tidsperiod, ofta mer eller mindre medeltida. Det hjälper oss att känna igen oss i allt det främmande som vävs in, och om man som författare har en uppsättning naturlagar och en ungefärlig tidsperiod att utgå ifrån blir det lättare att beskriva vad som avviker.

När jag först skapade världen där historierna om Mörkrets Väktare utspelar sig tänkte jag oerhört minimalistiskt. Jag skapade de länder jag ville ha med i historien, fyra stycken totalt. Eftersom det kändes ointressant vad som fanns mellan dem bestämde jag att det bara fanns hav där. Kalla det gärna lathet, men jag ville kunna förflytta personer mellan länderna utan att behöva beskriva hur Sällskapet vandrar från A till B genom en massa länder som inte har med historien att göra. Jag tänkte att den vägen har andra redan vandrat och gjort det bättre än vad jag någonsin kan prestera. Så jag hittade på en enkel lösning – hav. Himla fiffigt, då kunde ett kapitel sluta med att Sällskapet steg på båten, och nästa börja med att Sällskapet steg av. Underförstått att de ägnade sig åt harmlös underhållning och inte förde några viktiga samtal på vägen. Yes!

Detta ledde till att jag fick en värld på händerna som bestod av fyra små länder åtskilda av en eländig massa hav. Det fanns en period när det kändes smått instängt utan att ha några traditionella landsgränser att jobba med. Gränser är intressanta. Gränser mellan riken, mellan kulturer, mellan religioner, men jag hade skurit av allt det där med mina fiffiga hav som så effektivt löste transportproblemet. Jag fastnade ändå för världen och begränsningarna växte sig spännande medan historien tog form. Det är veckor eller till och med månader mellan länderna och det skapar en miljö där isolering är en påtaglig faktor. Det finns inga allierade att förhandla med på andra sidan gränsen om man får ett inbördeskrig på händerna. Det finns ingen hjälp att tillkalla och mycket begränsade möjligheter att handla utanför det egna riket. Det kom att forma historien, som kom att handla om karaktärer som blir instängda med varandra i en slags dödsmatch. En geografi som tillkom för att på ett smidigt sätt hantera en historia kom att definiera en annan.

Dessutom började jag med tiden fundera över varifrån allt vattnet egentligen kom. Hade världen alltid sett ut på det viset, eller hade någonting hänt … någon slags katastrof? Världen började få en bakgrundshistoria med en syndaflod som svalde det mesta av landet och lämnade små klaner av människor strandsatta här och var i världen, åtskilda av stormiga hav. Det är en isolerad, utsatt värld där jag måste använda andra hot än konflikter mellan länder för att skapa en historia och där till och med små förändringar av vädret och växtlivet kan få storskaliga konsekvenser som ger eko i historien. Världens geografi blev sådan att den började driva på historien.

Tveka inte att skapa en värld med begränsningar! Många fantasyvärldar tycks oändliga med sina enorma kontinenter som klassiskt sträcker sig från kylan i norr till värmen i söder, men få historier behöver så mycket geografiskt utrymme. Begränsningar kan ge världen karaktär. Det kan vara att det är ont om sten att bygga med, ont om land att odla på eller att det är så sopekasst väder i ett land att hela den lokala kulturen baseras kring att hålla sig inomhus så mycket som möjligt. När du skapar en värld – tänk inte bara på hur långt den sträcker sig och hur många länder den omfattar, utan också på vad som begränsar den. Vad som saknas, och hur den bristen påverkar människorna som lever där. Hur deras samhälle formas utifrån sina begränsningar.

Geografi är en del, men en annan viktig faktor när man skapar en fantasyvärld är magi, ett av genrens säkraste kännetecken. En del världar har magiker som kan bränna sönder himlarna medan andra världar härbärgar mer diskreta former av magi, där vandrande häxor kan brygga en kärleksdryck eller orsaka otur om priset är rätt. Hur man väljer att inkludera magi får stor påverkan på hur samhällena ser ut och fungerar. Magins relation till religion är ett intressant exempel. Religionens stora roll historiskt i vår egen värld var att erbjuda förklaringar till det som människan inte själv kunde förklara – åska, död, framgång, fruktsamhet osv. Om man har magiker som sysslar med dessa saker och kan berätta precis hur det fungerar, eller åtminstone demonstrera, så är det givet att religionen måste få en helt eller delvis annan roll, om den ska finnas alls. Varför skulle någon be gudarna om regn, om man kan knalla över till magikerna och betala för det?

Eftersom magikerna har så pass konkreta förmågor i världen jag skapade bestämde jag mig för att bara låta döden tillhöra religionens områden, i egenskap av det enda stora mysteriet som magikerna inte rår på eller kan förklara. Jag ser inget stort behov av vardagsreligion i en värld där magi tillhör vardagen och magin varken är gudasänd eller oförklarlig i sitt ursprung. Dessutom blev bristen av gudar ytterligare en faktor som förstärkte känslan av att människorna i historien är utelämnade till varandra. Återigen isolerade, utan någon högre makt som kan ingripa. Jag ser det som viktigt att hitta en bra balans mellan magi och religion i världen man skapar. De båda kan hänga ihop om magin kommer från gudarna, religion och magi kan vara motsatta krafter, eller också kan magin trolla bort behovet av dyrkan.

Magi i övrigt är spännande för sin egen skull och hjälper till att definiera fantasyvärlden och ge den dess karaktär. Jag har valt att ha två distinkta dimensioner av magin i min värld. Dels är det den praktiska användningen (kasta eldbollar, nedkalla en storm, hela ett sår) som kan tillämpas av de som har fötts med sådana förmågor, dels är det en medfödd egenskap som alla har i någon form, ungefär som en blodgrupp. En del tillhör Ljuset och andra tillhör Mörkret. Det är ett tillstånd som normalt inte ändrar sig, men som ändå kan få påverkan på livet genom dolda skillnader som bara blir synliga vid gränserna, där de båda krafterna kolliderar. Jag ville ha både en praktisk, synlig, påtaglig del av magin som människan kan kontrollera, såväl som en dold, mystisk, skoningslös del som inte går att påverka men som ändå påverkar livet.

Ett annat kännetecken för genren är som sagt den historiska / medeltida tidsandan. Det hör lite till förväntningarna att det ska vevas med svärd i fantasyn. Om vi tittar tillbaka i vår egen historia fanns det dock många teknologiska krockar under den långa ”svärdsvevarperioden” här i vår värld, när upptäckare från ett land reste till ett annat. Något jag ofta saknar i fantasyn är just kännbara teknologiska skillnader mellan raserna – ofta känns det som att alla är på ungefär samma nivå, om än med lite olika form på svärden och olika snitt på klänningarna. Tänk på, om nu de klassiska alverna ändå lever i hundratals eller tusentals år, varför har ingen av dem uppfunnit en ångpanna eller en primitiv kanon? Finns det inte en enda nyfiken eller åtminstone uttråkad alv, med talang för konstruktion eller en tendens till pyromani? Tiden går framåt även i fantasyvärlden, och länder som skiljs åt av stora avstånd borde med tiden göra olika teknologiska (eller magiska) framsteg.

Det är min övertygelse att fantasyn som genre skulle må bra av att ta ett steg närmare science fiction när det gäller världsbyggande, just eftersom såväl landskap som teknik och främmande raser i science fiction verkligen kan vara just främmande. Alver och dvärgar har mist lite av nyhetens behag och Sällskap har redan knallat till fots genom varenda terräng som vår planet kan erbjuda. Vill vi upptäcka någonting nytt i fantasylanden som vi skapar, kan vi behöva spana bortanför de upptrampade stigarna och våga inkludera det verkligt främmande. Skillnader i tekonologi/magi, gränser mellan annat än riken, begränsningar av saker som är självklara i vår egen värld.

I historien om Mörkrets Väktare har jag en enda främmande ras, som till dags dato bara hänvisas till som “de gyllene”. Jag har inte avslöjat riktigt vad det är för varelser, då de färdas i människoskepnad och inte gör full entré förrän i nästa bok, men på grund av mina stora hav (återigen – tack min forna lathet!) har de gyllene levt åtskilda från människorna i nära tretusen år. Det är lång tid. På tretusen år har vi i vår egen värld gått från att upptäcka hur man kan hamra järn till vassa föremål, till att ha robotar som knallar runt på andra planeter. Människorna i min värld har på den tiden hunnit bygga upp ett nog så fungerande samhälle, trots att de hålls tillbaka av brist på naturtillgångar och handel. På andra sidan haven har de gyllene kommit betydligt längre och när de båda möts kan jag bjuda på en rejäl skillnad mellan dem. Jag håller det hela på fantasykanten, men inspireras oundvikligen av science fiction, eftersom mötet mellan överlägsna och underlägsna raser och mötet med det verkligt främmande är ett så väl undersökt tema där.

Bara för att man börjar med en uppsättning kända naturlagar och en bekant värld med historiska /medeltida drag, måste man inte sluta där. Fantasy måste inte falla i fällan att berätta en historia som färdas från punkt A till punkt B på en karta. Den kan utforska i andra riktningar, ner i källardimensionerna, upp i himlarna eller in i sin egen framtid genom möten med mer avancerade kulturer under historiens gång.

Jag tror på fantasyn som genre. Sekundärvärldarna som vi skapar (eller upptäcker) kan visa oss helt nya horisonter om vi tillåter dem. Våga begränsa din värld, visa nya vyer och ta läsaren utanför den upptrampade stigen!

Fantasy – ett steg in i en annan värld

Från rollspel som Drakar och Demoner är ju inte steget långt till fantasy. Jag blev själv Tolkienskadad i unga år, och har lyckligtvis inte växt ifrån det. Eller rättare sagt: jag har inte försökt lura mig själv att fantasy endast skulle vara litteratur för barn och unga.

Man behöver i ärlighetens namn inte läsa särskilt mycket fantasy för att inse att det är en väldigt vuxen genre (fast det finns naturligtvis utmärkt barn- och ungdomsfantasy). Kanske är det så att vi tack vare en viss TV-serie som är rätt populär nu kan få en liten annan syn på genren i Sverige. Eller inte.

En fråga som vi fantasyläsare ibland får är vad som är grejen, varför man vill läsa något som inte ens utspelar sig i verkligheten. Det finns många svar på den frågan, kanske lika många som det finns läsare, men jag tror att många kan ensas om att något av de mest fascinerande med fantasylitteratur är världarna som böckerna utspelas i. Särskilt när det gäller så kallad ”high fantasy” (Wikipedia kan naturligtvis reda ut vad som är high fantasy om ni känner er osäkra).

När de är som bäst så är dessa världar fullt fungerande små universum, där saker hänger ihop, hur orimligt det än verkar. Tolkien skriver i sin essä Om Sagor hur viktigt det är som författare att se till att beskrivningen av världen hänger ihop. Om solen är blå måste du som skapare av världen veta hur gräset ser ut i solskenet.

I många fall är världen bättre än boken – det är onekligen fallet med Tolkiens Midgård som nog är den mest genomtänkta fantasyvärld vi kan tänka oss. Och innan någon blir upprörd vill jag bara påpeka att bara för att världen är bättre än boken så betyder det ingalunda att boken skulle vara dålig. Jag har läst Ringarnas Herre minst tio gånger (antagligen fler), och tro mig, jag skulle inte göra det om jag inte älskade den.

Delar av vår bokhylla för den som fortfarande inte är övertygad om att jag älskar Tolkien.

Delar av vår bokhylla för den som fortfarande inte är övertygad om att jag älskar Tolkien.

Problemet som mycket fantasy lider av är att världen inte är tillräckligt intressant eller att den blir alldeles för lika andra fantasyvärldar. Om en författare bestämmer sig för att hitta på en helt egen värld så tycker jag det inte är för mycket begärt att faktiskt göra den just det – egen.

Måste boken utspela sig i en kvasimedeltid? Varför påminner könsrollerna så mycket om de som finns i vår värld? Behövs det en vis, ädel och odödlig ras såväl som krumma och svartmuskiga varelser som slåss för de onda? Måste den onde fursten bo i ett mörkt torn och den unge prinsen leva i hemlighet på en bondgård oviss om sin sanna identitet?

Nu finns det lyckligtvis mycket fantasylitteratur som har lämnat klichérna bakom sig, och det kommer mer och mer spännande böcker skrivna av författare som verkligen vågar utforska sin egen fantasi och bygga upp intressanta och annorlunda världar.

Själv har jag alltid tyckt att det är fruktansvärt svårt att skriva fantasy – kanske har jag varit för ödmjuk (eller lat?) för att ordentligt ta mig an inför uppgiften att skapa en intresseväckande värld.

Två av novellerna i min samling nosar på ”high fantasy” – Målningen och Intervjun, men i ärlighetens namn är det bara den sistnämnda av dessa som verkligen utspelar sig i en annan värld. Men det som jag själv känner att jag lyckades med när jag skrev dem var att få med känslan av att en större värld finns bakom historien. Att det finns mer att berätta. Och jag hoppas att ni som läsare ska känna er lite nyfikna på världarna, även om jag inte kan lova att jag någonsin kommer återvända till dem själv.

Annars måste jag erkänna att jag precis har avslutat första utkastet av en fantasyroman. Jag passade på att göra ett av alla test som finns på nätet för att se hur klichéfylld boken är. Domen blev att den endast innehåller 5 % klichéer, vilket enligt de som gjort testet är mer än OK: ”Good job. Your fantasy book isn’t cliched at all. It should be an interesting, original work of art.”

Kolla själv – även om du inte skriver en bok är det rätt rolig läsning: http://www.gotoquiz.com/is_your_epic_fantasy_novel_cliched