Recension av Färdvägar

I den hyfsat strida strömmen av svensk fantastik som har getts ut under de senaste åren är novellsamlingar något underrepresenterade. Det har naturligtvis sina förklaringar, en är att det inte säljer tillräckligt mycket, men eftersom jag är väldigt förtjust i novellformatet (kanske inte överraskningar med tanke på att jag själv har gett ut två novellsamlingar) så tycker jag det är lite synd.

Men å andra sidan blir jag desto gladare när det dyker upp svenska novellsamlingar. Med fantasynoveller! Och jag blir extra glad när de är så välskrivna som Jenny Greens debut Färdvägar.

Samlingen består av tio noveller som alla på något sätt kan klassificeras som fantasy. Vissa är en stort samtidsfantasy, en variant av vår värld med magiska inslag, och ytterligare några noveller utspelar sig en sekundärvärld. Det finns vissa saker som pekar mot att det kanske är samma sekundärvärld, men det ska jag för säkerhetskull låta vara osagt.

Helt klart är dock att Jenny Green väldigt fint etableras oss i sekundärvärlden och inte tvekar att låta oss känna oss hemma med ganska få berättartekniska medel. Green förstår att hon skriver för en läsekrets som fattar att det är fantasy och ödslar därför inte mycket tid på att förklara den värld som är skådeplats för historierna. Det är ju ändå en speciell konst att avgöra vad man ska eller inte ska ha med i det kortare formatet och det är något Jenny Green behärskar väl.

Ett exempel på det här i novellerna Källan 1 och 2, där vi mer eller mindre doppar fötterna i ett större världsbygge och anar en gedigen bakgrundshistoria. Det gör ju att jag som läsare bli trygg i förvisningen i att författaren kan hantverket och därmed kan njuta till fullo av de fina och välskrivna novellerna.

Även i de som utgår från vår egen värld tycker jag att hon behärskar konsten att etablera de magiska inslagen på ett bra sätt och personernas reaktioner blir trovärdiga inför det som händer. Här briljerar Green främst i All hennes livskraft, som kanske också är samlingens starkaste novell. Vackert, stämningsfullt men också skrämmande.

All hennes livskraft är också en bra exempel på ett av samlingens genomgående teman: relationer. För något gemensamt för novellerna är just möten mellan människor och hur olika situationer för oss att reagera på olika sätt, hur vi bryr oss om varandra och agerar tillsammans. Jag uppskattar dessutom hur bra hon är på att skriva om relationer – och i alla fall jag tycker att det här i bland kan vara en lite svagare ingrediens i mycket fantasylitteratur vilket gör att jag menar att det här tillför något.

Jenny Greens Färdvägar en mycket fin novellsamling, och jag hoppas att vi får se mer av författaren. Tyvärr finns den endast som e-bok, men även om man som jag föredrar att läsa en pappersbok så är trots allt novellformatet helt OK för e-böcker. Så tveka inte, ladda ner Färdvägar till din platta eller telefon!

Adlibris

Bokus

Storytel

Intervju med Marija Fischer Odén

Marija Fischer Odén är en duktig och intressant författare som nyligen har kommit ut med sista delen i Tvåhärjtat-trilogin som är något så spännande som svensk fantasy under järnåldern.

Du har nyligen gått i mål med din trilogi. Grattis! Hur känns det?

Tusen tack! Det känns fantastiskt. Det var kanske inte helt smart att satsa på trilogi som oerfaren debutant, och jag har muttrat åt mig själv rätt många gånger. Särskilt när jag försökte få ihop alla de miljarder trådarna i sista boken: “Oberg”. Så det är grymt skönt att vara i hamn. Synd bara att inte kunna fira det ordentligt under corona.

Varifrån kommer inspirationen till Tvåhjärtat-trilogin?

Jag brukar säga att storskogarna i norra Hälsingland är min musa. Min man ärvde en rätt nedgången gård där för över tjugo år sedan, och vi har varit mycket där sedan dess. Nu har kalhyggena krupit ända in på knuten, men då var gården en liten lucka i en till synes oändlig skog. Dessutom stötte jag på en del gamla människor som bott där hela sina liv som berättade om oknytt, spöken och magiska platser. Det satte igång min fantasi. Det de berättade om skulle kanske kunna hända på riktigt i de här skogarna. Ingen skulle någonsin få veta eftersom så få människor rör sig mellan träden.

Sedan har jag varit fascinerad av mytologier i allmänhet och den fornnordiska mytologin i synnerhet sedan lågstadiet. Så det kom som naturligt. Myter och föreställningar om gudar och världens ordning har ju varit viktiga för människor i alla tider. Det måste med.

Själva historien med människorna som rör sig i de fiktiva skogarna i mina böcker växte fram medan jag skrev. Jag började med en dramatisk förlossningsscen trots att jag själv inte hade fött några barn då (jag justerade lite senare när jag hade fött mina barn). Sedan dök det upp figurer som var kantiga men välmenande, brann av revanschlusta, var i sorg, hade svårt med impulskontrollen eller bara ville vara till lags. Jag har nog fått med mig ett intresse för människor och hur vi fungerar hemifrån. Har både kuratorer, psykologer och socionomer i min närmaste släkt. (Själv är jag lärare.) Det är det som är mest spännande med berättelser – människorna och hur de fungerar och upplever saker. Vilka val de gör och hur det funkar för dem. Jag lekte bara och tog inspiration av allt möjligt som kom i min väg. Och från mig själv förstås.

Efter ett tag insåg jag att hela historien handlar om vår rädsla för det annorlunda. Det vi inte förstår. Inte för att jag hade bestämt mig för att skriva en berättelse om det utan för att det är ett ämne som är viktigt för mig. Om vad vi gör med människor som avviker eller inte passar in i de normer som vi omfamnar. Hur det är att vara en sådan avvikande människa. Kanske ett av de mest klassiska temana inom litteraturen vid sidan av kärlek.

Du skriver ju i en för fantasy lite annorlunda miljö och tidsepok, närmare bestämt under järnåldern. Vad är det som lockar med den här epoken?

Jag ramlade över info om att järnåldern var en dramatisk period med stora klimatförändringar åt det kallare och blötare. Det som hade gått att odla och försörja sig på kunde inte längre växa och folk flyttade på sig, kom i konflikt om naturresurserna, byggde fästningar och krigade. Drama är ju alltid attraktivt när en ska skriva en spännande historia, och hunger och uppbrott från det gamla är ju just det. Det händer mycket med människor och samhällen som drabbas av sådana saker.

Jag har också länge varit nyfiken på det som var innan asatron. Det vet vi otroligt lite om, men i min berättelse bestämde jag mig för att ta fasta på en teori om att det fanns en fruktbarhetskult innan asagudarna tog över. Och att vanerna kan ha varit viktiga i den. Och ja, järnåldern ligger ju innan vikingatiden.

Sedan kan det vara så att min motvallskärring har ett finger med i spelet. Att jag kanske inte var sugen på att skriva en till fantasy som utspelar sig på värdshus i en vagt medeltida miljö. Jag har läst och uppskattat jättemånga sådana böcker, och mitt nuvarande projekt drar åt det hållet, men jag ville ha lite omväxling.

Jag uppfattar det som att du är insatt i den fornordiska mytologin och uppskattar också att du ger oss en annan bild än den vi kanske är vana vid. Vad har varit din ingång när du skriver om mytologin och mytologiska figurer?

Jo, jag har gjort väldigt mycket research om fornnordisk mytologi. I en generös definition av research ända sedan jag hittade en liten bok om gudarna som sjuåring. De sagorna har följt mig sedan dess. Inte så att jag är någon expert, jag har kollat in det som intresserar mig, men jag har läst på ordentligt.

Sedan har jag orimligt många högskolepoäng i religionsvetenskap och har haft de feministiska glasögonen på i drygt tjugo år nu. Och jag är gammal fredsaktivist som tänkt bra mycket mer än genomsnittet på våldets konsekvenser. Jag kan väl säga att det här med krigiska machogudar inte känns så spännande. Är rätt less på bilden av våld som lösning och våldsamma typer som coola. Det är så lätt att tappa bort allt som går sönder av våld. Inte bara näsor och revben utan tillit, empati, trygghet, gemenskap och mycket annat. Hur lätt det är att såra någon och få dem att tappa tron på sig själva och världen. Vad som händer i den som utövar våld. Och hur svårt det är att hjälpa någon tillbaka till att känna sig trygg och våga lita på folk.

Sådant tänker jag mycket på, och då kanske jag inte går igång på den traditionella fascinationen över de krigiska gudar med svällande muskler eller brutal magi som ansetts vara viktigast i den fornnordiska traditionen. De som dricker sig fulla och slåss och luras och dödar.

Men det finns ju andra fantastiskt fantasieggande berättelser från den fornnordiska traditionen. Man kan inte annat än älska en sed som har en skaparjätte vars fötter gör barn med varandra, en manlig halvjätte som förvandlar sig till ett häststo och föder ett föl och en båt gjord av de dödas naglar. Och så de där spåren som skulle kunna vara en annan tid innan krigsgudarna. När det viktiga var livets cykel, där sådd och skörd och födsel och död var det centrala och kvinnan som livgivare stod högre i kurs. Det skulle ha kunnat vara så. Det lockar mig tusen gånger mer.

Jag tar mig en del friheter också. Till exempel genom att låta Freja, Hel och Nerthus (moder jord) vara systrar. Men ofta inspireras jag av det jag lär mig i research och försöker att ligga ganska nära det vi vet. Eftersom vi pratar om saker som på riktigt hände för tusen år sedan finns det ändå stora fina luckor i kunskapen – som jag som fantasyförfattare med glädje fyller i med mina egna fantasier.

Ett exempel på den här nyanseringen av fornnordisk mytologi är onekligen bilden av Oden – utan att vara alltför påläst så har jag förstått att synen på den enögde guden och hans bakgrund har ändrats på senare tiden och att det också har märkts i nyare litteratur där han dyker upp (som exempelvis din bokserie). Har du några tankar kring detta?

Jag har insett när jag har gjort research (för det har jag gjort – massor) att många nazister tokgillar Oden. Och om de tycker så mycket om honom drar jag öronen åt mig. I min trilogi är Oden (och hans kung i Midgård) fascister. Det kändes inte svårt att få ihop det med det jag vet om Oden. Hänsynslös, opålitlig – och vars himmelrike är att bussa krigare på varandra i ett evigt slag. Som har 147 namn som de hängdas gud, stridsfadern, illgöraren och så vidare. Enligt en del historiker var de flesta under asagudstid mest rädda för Oden. Och ja, jag har seriöst svårt för så kallade starka män med stort våldskapital.

Jag vet att han har andra sidor som handlar om mäktig magi, skaldekonst och vishet. Men även detta mynnar ofta ut i strider, kraftmätningar och mer eller mindre hänsynslös maktutövning. Det jag har läst på om fornnordisk macho- och hederskultur känns väldigt oattraktivt, och det är det jag har tagit avstamp mot.

Jag kan inte säga att jag har stött på fler böcker med en annan syn på Oden, men jag måste kolla det. 🙂

Finns det några svenska fantasyböcker som du skulle vilja rekommendera?

Oja! Hur mycket plats får jag? 🙂 Här kommer ett axplock:

Lisa Förares Varken är välskrivet, mörkt och roligt med fin skildring av kärlek mellan systrar och fotbollstokiga nornor.

Kristina Hård skriver drivet med bra karaktärer en svensk dystopi med troll (Kaisertrilogin).

Frida Hallberg skriver vackert om kärlek till naturen och andra varelser (mer troll).

Troll finns det också i de litterära norrländska Stallo och Stalpi (Stefan Spjut) – och Mats SöderLunds likaledes norrländska klimatdystopin trilogin om ättlingarna (och ja- det märks att han är poet).

Mattias Kuldkepp skriver omväxlande komiskt och episkt – och Anna Jakobson Lund tänkvärt och drivet om äventyr och kön/queerhet.

Jessica Schiefauer kan få vara med här också. Hon skriver ju om personer som byter kön med hjälp av blomsekret och dystopier och så. Alltid med samma vackra språk och fina personskildringar och brutala omständigheter.

Kanske kan man peta in finlandssvenska Maria Turtschaninoff som skriver välskriven feministisk fantasy utan militärstrategi och stora slag och Karin Erlandsson som skrivit den otroligt vackra och tänkvärda barnboksserien Pärlfiskaren.

Slutligen – vad har du på gång nu?

Jag har haft ett projekt på is medan jag arbetat med Tvåhjärtattrilogin, och det visade sig vara en barnboksserie. (Hoppla!)

Just nu redigerar jag flera av de fem manusarna lite parallellt, och min eminenta skrivargrupp Hirgon (kopplad till Tolkiensällskapet i Stockholm) har snart manglat igenom det första. Skillnaden från Tvåhjärtattrilogin är att det här är lite mer medeltid och en enda tydlig huvudperson (ensam och utsatt tonårshjältinna). Om den hunsade unga drottningen Ursula som är så ensam som någon kan bli, och som en natt blir invigd i hemligheter och märkliga ting som helt vänder upp och ned på hennes värld.

Likheten är att det finns djupa, mystiska skogar och tjejer som bär berättelsen. Och så björnar förstås. Alltid björnar. Dessutom har jag, föga överraskande, petat in en ickevåldslig motståndsrörelse och positiv religiositet. Två saker som jag själv saknar i fantasy (och kanske berättelser över huvud taget).

Det är roligt att få dyka ner i en ny fantasivärld, och utforska den ordentligt. Den här berättelsen kom dessutom till i ett skönt flow, och jag har fått höra att det märks när man läser. Är spänd på att få dela den med världen.

Och med det är det dags för mig att tacka för mig och säga tack Patrik för att jag fick bre ut mig på din blogg! 🙂

Marija Fischer Odens egen webbplats

Förlagets författarinfo

Böckerna köper du där du köper böcker:

SF-bokhandeln

Adlibris

Bokus

Recension av Det finns ett hål i verkligheten

”Det finns ett hål i verkligheten” av Marie Hermanson är något så sympatiskt och ovanligt som en novellsamling med svenska fantastiknoveller utgivna av ett av våra större förlag (närmare bestämt Bonniers). Den kom ut redan 1986 och har blivit aktualiserad då novellen ”Mullvadskungen” ingår i den imponerande antologin ”The Big Book of Modern Fantasy” som släpptes i år.

Det var naturligtvis detta som föranledde mig till att plocka upp Hermansons debutsamling – jag har tidigare läst och uppskattat en av hennes realistiska romaner så det är inte ett helt obekant namn för mig.

”Det finns ett hål i verkligheten” är en väldigt lämplig titel på samlingen, för det handlar främst om den här sortens magisk realism där huvudpersonen hittar en liten spricka i det vardagliga där vi kan ana det magiska, verkligheten bakom verkligheten. De flesta av de åtta novellerna är skrivna ur barns perspektiv och utspelar sig oftast under första halvan av 1900-talet (i alla fall så uppfattar jag miljöerna).

Att det handlar om barn gör naturligtvis att det hela går att tolka som om novellerna egentligen handlar om barnens fantasier och vill man vara cynisk skulle man kunna tro att det är därför som ett större svenskt förlag har gett ut samlingen. Fast vill man inte vara cynisk så kan man istället peka på att det är väldigt fina, välskrivna samt engagerande noveller och att det snarare är anledningen.

Jag läser det rakt av som magiskt realism, som lågmäld fantasy i vardagen och tycker att de fantastiska inslagen lyfter novellerna. De är visserligen också fina skildringar av utanförskap och att växa upp, men med det fantastiska så blir det en liten extra krydda till det hela. Något som får oss att känna och tänka mer. Novellerna är skrivna med mycket värme, en hel del underfundig humor och lämnar gärna en del åt oss som
läsare att förstå eller tolka själva.

”Mullvadskungen” är den novell som skiljer sig mest från de övriga genom att snarare vara en saga som inte tar avstamp i vår verklighet. Det är en bra historia och en värdig representant för den svenskspråkiga fantasyn (tillsammans med Karin Tidbeck och Tove Jansson) i ”The Big Book of Modern Fantasy”, men i ärlighetens namn är det inte min favoritnovell i samlingen.

Jag föll i stället för den underbart vackra, humoristiska men också sorgliga novellen ”Lillebror Konrad” som onekligen är en av de bästa novellerna jag har läst i år. Jag tänker inte berätta något mer om den, för om ni läser novellsamlingen (vilket jag som ni förstår tycker att ni ska göra), så vill jag att ni precis som jag ska få komma in i novellen utan att veta vad som händer. Det är nämligen ett nöje som jag inte vill ta ifrån er.

Intervju med Anna Jakobsson Lund

Anna Jakobsson Lund är onekligen en av Sveriges intressantaste fantastikförfattare som rör sig flyhänt mellan olika sorters världar. Hon har bjudit på den dystopiska trilogin Systemet, tagit med oss till en intergalaktisk akademi i Czentes Omega, välkomnat oss till den mystiska kabarén i Equilibrium och nu senast i Blynätter introducerar oss för en helt ny genre: sågverksfantasy. Jag passade på att ställa några frågor om böckerna Equilibrium och Blynätter och här kan ni läsa hennes mycket intressanta svar. 

Du har skapat väldigt levande världar i såväl Equilibrium som i Blynätter (fast om den sistnämnda ju baserad på vår egen), även om du inte berättar särskilt mycket om den för oss utöver det som vi får veta via historiernas protagonister. Så hur mycket vet du om världarna som inte har kommit med i romanerna?

Inte speciellt mycket. Världsbygge för mig är något som sker parallellt med att historien växer fram. Den värld skapas som passar bäst för att berätta historien, pressa karaktärerna att visa sina rätta jag och belysa de frågor jag vill att romanen ska handla om på djupet. Det gör att det finns ganska lite världsbygge gjort som inte läsaren på ett eller annat sätt får ta del av.

Jag är som du säger ofta ganska snål med fakta om världen vi rör oss i. Eftersom karaktärerna känner den så väl hittar jag sällan riktiga tillfällen för dem att på djupet gå och fundera över hur allting funkar. När den tekniken är som bäst kan den ge en känsla av att världen är mycket större och rikare än just den del läsaren ser. När den fungerar som sämst känner läsaren dock att för mycket är oklart. Det är en lina jag balanserar runt på mest hela tiden när jag skriver, och ibland dunsar jag nog ner på fel sida. Men hellre det än info-dumpar om sådant som inte är intressant för historien.

Om vi börjar med att prata om Blynätter så är det en på många sätt speciell värld och speciell historia du bjuder på. Dels är ju världen baserad på vår egen värld, men skillnaderna är så stora att jag inte bara vill kalla den för alternativhistorisk, och i den övergripande konflikten finns en klasskamp som vi sällan ser i fantasy – vad var utgångspunkten för den här världen och historien?

Jag arbetar till vardags på Kommunförbundet Västernorrland, vilket gör att jag reser rätt mycket mellan kommunerna kring Höga Kusten. För några år sedan körde jag genom den där trakten på hösten och kände ett tydligt sug efter att skriva med min egen hemmiljö som bakgrund. I Ådalen finns så mycket arbetarhistoria och Sundsvalls stenstad är unik i sitt slag, ett minne från en tid när Norrlandskusten var ett av de rikaste områdena i Norra Europa. En rikedom som så klart byggdes på många fattiga människors ryggar.

Det var den här längtan ”hem” som drev mig. Jag skrev Equilibrium just då, och rörde mig i påhittade glamorösa miljöer. Med Blynätter ville jag skapa en alternativ verklighet som låg nära den historiska. Jag valde Sundsvall som bas, men gav den namnet Näsvik, för att markera att det faktiskt inte rör sig om en historisk plats som råkar ha magi, utan faktiskt är en alternativ värld med andra värderingar och förutsättningar. Det gjorde jag främst för att kunna arbeta som jag brukar, med en bred representation bland mina karaktärer. I en historisk miljö blir det lätt vitt och manligt och straight på ett sätt som jag inte är så intresserad av.

Som en blinkning till hembygden är dock alla namn på mindre orter korrekta. Jag har också valt att ha med vissa begrepp från tidigt 1900-tal, som till exempel ”lärkor” om prostituerade. De hus som namnges i Näsvik går också att finna i Sundsvalls stenstad.

Omslaget till Blynätter

En av dina protagonister i Blynätter är ju döv, och det är överhuvudtaget väldigt ovanligt att personer med funktionsnedsättningar dyker upp i litteratur i allmänhet och fantasy i synnerhet. När de väl gör det faller de ofta in i vissa klichéer i gestaltningen (synskadade som ska känna andra i ansiktet är ett vanligt återkommande exempel). Jag tycker att din gestaltning av Elsa är väldigt lyckad – kan du berätta lite om dina tankar kring romanfiguren och hur hon växte fram?

Dövhet är ett funktionshinder som ofta missförståtts, och döva har också alltid förtryckts av det större samhället som påstått sig ”skydda” dem. Därför kändes det rätt när jag fick känslan av att Elsa nog var döv. Genom henne kan jag belysa en mörk del av vår socialhistoria, men också visa hur funktionshindret bara är en liten del av hennes person. Elsa är den hon är, en ambitiös gruppledare i en framgångsrik kriminell organisation, med eller utan sitt funktionshinder. Som med alla karaktärer gällde det att hålla tungan rätt i mun. I de kapitel där hon har perspektiv behövde jag tänka på hur hon uppfattar världen, och jag behövde också se till att hennes vänner tolkade till och från teckenspråk när det behövdes. Att skriva en funktionshindrad person får en alltid att tänka på hur vi alla har olika förutsättningar att ta in och ta oss fram. Och att det påverkar oss mest när andra runt omkring inte respekterar oss nog för att underlätta våra liv.

I Equilibrium fångar du något som jag inte kan påminna mig om att jag har läst om tidigare i någon fantasyroman – kabarévärlden, och de queera element som har funnits bakom kulisserna i kabaréer och revyer långt innan ens begreppet queer fanns. Vad har inspirerat dig till detta?

På samma sätt som när jag började skriva Blynätter var det en längtan till något annat som drev mig till miljön i Equilibrium. Jag hade skrivit tre böcker om det skitiga, slitna och väldigt enkla Systemet. I nästa projekt ville jag ha en värld där miljön tog mycket plats, nästan som en karaktär i sig själv. Artiklar och teveprogram från New Orleans och Kap Verde inspirerade mig. När jag insåg hur mycket historien skulle komma att handla om queera karaktärer och rätten att uttrycka sig själv blev kabarén en naturlig del i miljön.

Ari, min huvudperson som varken är man eller kvinna, kom också till som ett sätt att röra sig bort från det jag redan skrivit. Jag hade tagit spjärn mot traditionella könsroller, och böjt mina karaktärer bort från det stereotypa, när jag skrev om Systemet. Men med Ari fick jag en helt annan utmaning, att hitta till karaktärens själ utan att kunna ta avstamp i något binärt kön. Det var en spännande utmaning, och den queera värld jag beskrev i Equilibrium har verkligen öppnat kreativa dörrar för mig. Så många olika typer av karaktärer dyker upp nu, vilket gör att de flesta världar jag skapat sedan dess har väldigt tydliga queera element. Det känns bra att synliggöra något som alltid funnits, och ge det en plats såväl i rymden (i min serie om Intergalaktiska akademin) som i ett alternativt tidigt 1900-tal (som i Blynätter).

Din sekundvärld i Equilibrium ligger långt ifrån klassisk feodal fantasy och jag finner många ekon från ”new weird” och till exempel China Mieville och Steph Swainstons världsbyggen. Kan du berätta lite om hur världen växte fram och vad som var det svåraste när du skapade den?

Ofta under skrivandet kände jag att jag tagit mig vatten över huvudet. Miljöer var inte min starka sida då (jag fick träna ordentligt, så jag tror att jag blivit bättre) och jag hade verkligen föresatt mig att världen skulle vara mycket och livfull och sprudlande. Mönstrade tyger som bär betydelser lånade jag från en afrikansk tradition, jag frågade mina bröder som arbetat som kockar mycket om kök och restaurangbranschen. En skrivarvän som är kemist bidrog till den påhittade kemin som främst Ari ägnar sig åt. Arbetet handlade helt enkelt mycket om att plocka inspiration från många olika håll, och hitta ett sätt att hålla ihop det till en kultur som kändes vettig.

Svårast var nog att få till en känsla av att staden Porto du Luando finns på riktigt, speciellt när jag själv inte rest i tropiska områden på över tjugo år. En stad med fuktig hetta och tropiska dofter, kan jag i dag önska att jag lyckats bättre med att förmedla. Smaker och ljud fick lite grann fungera som substitut, för att ge den där äktheten som bra sekundärvärldar alltid måste ha.

Jag fastnade ju direkt i de världar du har skapat, så jag undrar vad som får dig att fastna i en fiktiv sekundärvärld och vilka världar och författare som har inspirerat dig?

Det har nog inte undkommit någon att jag är svårt förtjust i Ketterdam från Leigh Bardugos duologi Six of Crows. Tanken att göra en värld igenkännbar fast helt ny tycker jag mycket om. (Ketterdam är ju bara en del av en större värld, där det bland annat finns ett område där centralorten heter Diurholm och det äts semlor och dricks brännvin.) Jag tycker också om hur Siri Pettersen skapat en värld med många olika lager i sin Korpringarna-trilogi. Även VE Schwabs värld som består av fyra versioner av London är läcker, tycker jag.

Slutligen, vilken svensk roman – fantastik eller inte – skulle du vilja rekommendera

En roman jag inte kan sluta tänka på just nu är Hästpojkarna av Johan Ehn. Det är inte fantastik, men rör sig i samma period som jag vill skildra i Blynätter. Berättelsen lyckas på ett utmärkt sätt både fånga vikten av att inte glömma sin historia och belysa hur nära vi är att göra det i Sverige i dag.

Läs mer om Anna och henne böcker på http://www.annorlundaforlag.se

Här kan du köpa Annas böcker:

Science fiction-bokhandeln 

Bokus

Adlibris 

 

Intervju med Karolina Bjällerstedt Mickos

Karolina Bjällerstedt Mickos är författare till den välskrivna och intressanta fantasytrilogin Till Esperani som första gången gavs ut 1998 – 2004 men nu har kommit i ny utgåva på Fafner förlag. 

Vilka fiktiva världar inspirerade dig när du började arbeta på dina historier?

Tolkien och Lewis var – och är fortfarande – stora inspirationskällor. Det är inte särskilt originellt, men så är det. Deras fullödiga världsbyggen imponerar fortfarande, trots att många gått i deras fotspår och skapat fantastiska världsbyggen. Jag tror det handlar om den fullständiga hängivelsen till skapelsen, känslan av att ingen detalj är för liten och att ingen aspekt lämnas för fäfot. Som läsaren blir en helt trygg i att världen har ett ”eget liv” och en inre logik som inte krackelerar när en läser.

Ursula K LeGuin och hennes besjälade övärld är också en stor inspirationskälla.

Hur mycket ”vet” du om din fiktiva värld? Finns din Silmarillion hemma i byrålådan?

Nej, det gör det inte. Silmarillion är lite som papperet en skriver på: en bra bakgrund men egentligen oläsligt i sig självt.

Jag upptäcker mina världar medan jag skriver. Det känns som om de finns på riktigt och jag är bara en invånare eller besökare där, precis som personerna i böckerna. Därför blir jag själv överraskad ibland när jag skriver. Jag ser miljön framför mig i fyrfärg, känner dofterna, hör rösterna och musiken.

xDSC_3610

Karolina Bjällerstedt Mickos, författare till Till Esperani-trilogin.

Vad kom först – världen eller berättelsen?

Världen, även om det är mycket lite kvar av den ursprungliga idén. Jag vill minnas att jag hade en vision av två mytomspunna städer på var sin sida av ett vatten. En viss dag varje vår blåste en vind miljontals färggranna blomblad från den ena stadens alla träd över till den andra sidan. Detta var grunden till staden Pyros i min första bok Mantor. Karaktären Araes är den enda som är kvar från den ursprungliga idén. Hon fanns i den ena staden och hette då Sarikatt. Hon är min absoluta favoritkaraktär och jag kan känna att hela Mantor utstrålar från hennes personliga lyskraft.

Jag tycker att det finns ett starkt fredsbudskap i dina böcker: var det något som fanns med från början?

Jag har inte medvetet gått in för att ”nu ska jag skriva en bok om fred”, men visst finns budskapet där. Vi behöver mera fred på alla nivåer i tillvaron: mellan individer, mellan stater, mellan samhällsgrupper etc. Vår tid just nu är oerhört polariserad och inriktad på konflikt. Det skapar kollektiv ångest. Bra fantasy tar upp den typen av problematik. Det är därför jag vänder mig mot den uttjatade kritiken att fantasy inte skulle handla om verkligheten. Det handlar sannerligen om verkligheten, men ur en annan vinkel för att vi ska se oss själva på ett nytt sätt.

De första delarna, Mantor och Larona kom ju ganska tätt inpå och den tredje delen, Dorei dröjde några år. Vad fick dig att återvända till din värld?

Mantor och Larona var från början ett enda manuskript, men förlaget ville dela upp det på två böcker. Sedan fick jag i Tolkiens anda skriva färdigt trilogin, och då kom Dorei till världen. Tiden mellan tvåan och trean var alltså bara den tid som det tog att skriva trean. Trots Författarförbundets ”du kan ju prova att ansöka igen, för du kommer väl ut med en bok om året nu” så tar det låg tid att skriva böcker om en inte kan göra det på heltid.

Du väljer ju dessutom att berätta den tredje boken på ett annat sätt, har du några tankar kring varför det blev så?

Jag antar att du tänker på Gnistan och världsbygget kring den inre vägvisaren och den inre skuggan? Det var något som växte fram och blev starkare för varje bok. Varje bok har sin egen huvudperson, sin egen miljö och sin egen karaktär och det påverkar också historien.

Alla dina huvudpersoner känns ganska ovanliga för att vara huvudpersoner i fantasy – särskilt Dorei – kom det av sig själv eller var det ett genomtänkt val för att utmana normerna?

Både och. Att utmana normerna var nog en underliggande kraft under arbetet med böckerna.

Mantor, eller ”mesiga tölpen Mantor” som min man brukar kalla honom, är ju något av en antihjälte. Vek, feg och bortklemad. Han deserterar från både plikt och flickvän efter bara några sidor och fortsätter sedan att sakna ryggrad på många sätt. Flera recensenter skriver att de inte tycker han är särskilt sympatisk. Men han är mänsklig! Och han växer ju, bok för bok. Han skaffar sig en riktning och lär sig gå i den.

I Dorei ville jag föra in dimensionen småbarn i historien eftersom det oftast saknas i fantasy. Jag ville visa att amning, barnafödande och föräldraskap – som ju är oerhört viktiga aspekter av våra verkliga liv – också har en plats i fantasy tillsammans med rafflande element som piratöverfall och långa resor till fots. Jag hade själv småbarn när jag skrev och har lidit av svåra amningsproblem. Att amning skulle vara så gott som ickeexisterande inom fantasy kändes fel.

Jag ville också ha med en typisk grovhuggen och lojal soldat – den starka, tysta typen från vidderna – som var kvinna. Det blev karaktären Turq. Jag är väldigt nöjd med namnet. I första kapitlet kan man tro att hon är en man och sedan bli lite överraskad när det visar sig att ens förutfattade meningar spelat en ett spratt.

tillEsperani

När böckerna kom första gången så fanns det ju inte så mycket svensk fantasy, vad var din drivkraft att skriva och försöka bli utgiven?

En skriver på grund av ett djupt liggande inre behov. Annars blir det inga böcker satta till världen. Och har en skrivit, vill en bli läst. Det är som när en fött barn: det uppstår ett behov av att visa sin skapelse för världen. I grunden tror jag både skrivande och fortplantning handlar om att en vill lämna något efter sig när en dör.

Var det svårt att bli utgiven? Hur reagerade de stora förlagen?

Jag skickade mitt första manuskript, som alltså bestod av det som idag är Mantor och Larona, till många förlag utan att få napp. De flesta ville inte säga något om varför de refuserade manuset. Sedan vann jag Måni förlags romantävling och Till Esperani blev utgiven. Nu inför nyutgivningen var det Fafner förlag som kontaktade mig och ville ge ut trilogin på nytt. Jag blev både överraskad och oerhört glad. När jag nu läser alla de fantastiska recensioner jag fått så är jag otroligt tacksam för att jag fått möjligheten att nå ut med Till Esperani ännu en gång.

Minns du hur böckerna blev mottagna?

De blev i huvudsak väl mottagna. Jag minns framför allt att Dorei väckte en del uppmärksamhet tack vare den ammande hjältinnan. Någon myntade genren ”amningsfantasy”.

Kommer vi att få läsa några nya böcker av dig? Kanske i samma värld?

Skulle du vilja det? Vad roligt! Jag har ingenting på gång just nu, men vem vet vad som händer i framtiden.

Mellan de båda utgivningarna av Till Esperani har jag gett ut en barnbok som heter Hemlighetsfågeln, även den fantasy och med vackra illustrationer av Myra Hild. Boken är tänkt som lättläst men ändå kvalitativ litteratur för barn 6-11 år, inte minst de som kämpar för att hitta läsglädjen och lära sig läsa. Jag har också gett ut en deckare som heter Dödens kommun och som utspelar sig i nutid i min hemkommun Järfälla. Jag har nyligen börjat jobba på en fortsättning på Dödens kommun.

Finns det någon svensk fantasy som du vill rekommendera?

Absolut. Erik Granström för hans fantastiska språk. Det rinner som smält silver in i ens själ och stelnar i oväntade, tragikomiska former. Niklas Krog för hans fina gestaltningsförmåga. Allt blir levande! Och Christina Brönnestam för hennes brännande karaktärer och förmåga att beskriva mänsklighet. Jag väntar ivrigt på en fortsättning på hennes Svart eld.

När det gäller utländsk fantasy så finns det just nu två lysande stjärnor på min himmel: Robin Hobb och Brandon Sanderson. Båda har skapat helt fantastiska, detaljerade, överraskande världar som räckt till många böcker.

Mantor på adlibris

Mantor på bokus

Maktens vägar

Den senaste tiden har det så sakteliga börjat komma fler och fler svenska fantasyböcker, men under lång tid fanns det endast en fantasyserie skriven för en vuxen publik: Bertil Mårtenssons Maktens vägar. Serien består (naturligtvis får man kanske säga) av tre delar: Vägen bort (1979), Vägen tillbaka (1980) och Vägen ut (1983). Intressant att notera är att den består av två egentliga historier – bok tre är nämligen en fortsättning på en mer eller mindre avslutad historia.

Bertil Mårtensson, som tyvärr gick bort under 2018, var inte bara författare utan också lektor i filosofi, vilket märks när man läser hans böcker. Jag hade honom själv som lärare när jag läste på Lunds Universitet (bland annat var hand handläggare för min B-uppsats i teoretisk filosofi), men det var först några år efteråt som jag läste böckerna för första gången. Jag hittade bokserien nyligen via Fantikvariatet och har precis läst om den för första gången på nästan 20 år. Jag hade bara väldigt vaga minnen av böckerna och den stora frågan var naturligtvis om den fortfarande höll, särskilt i förhållande till färskare fantasyserier som det händer att jag då och då läser.

Maktens vägar är en serie som knyter an till traditionell fantasy – vi har hjältar som färdas över världen och besöker rester av ett gammal imperium, vi har en kamp mellan gott och ont som pågått länge, storslagna landskap, magi och drakar. Men det är också mycket som gör att den sticker ut. Den har ett filosofiskt djup och det finns många intressanta resonemang, inte minst mellan olika romangestalter. Den tar fasta på detaljer som andra fantasyböcker sveper förbi, men sveper å andra sidan förbi sådant som skulle få mycket större fokus i andra böcker. Den är också väldigt nordisk, inte minst eftersom Mårtenssons värld inte bara är befolkad av människor, utan också av troll som visserligen är rätt egenartade men likväl andas inspiration av till exempel John Bauer.

Världsbygget är gediget, och även utan sista bokens appendix så får vi en stark känsla för världen och dess olika riken, även om vi inte alltid får så mycket fakta. Men det räcker ju med en känsla, om författaren som håller i pennan är säker på sin sak och är en god ciceron genom sin fiktiva värld. Och det är Bertil Mårtensson. Rikena vi får besöka är dessutom speciella och fascinerade, Bertil Mårtensson hade en enastående fantasi och det är ju onekligen ingen nackdel för en fantasyförfattare. Persongalleriet är välgjort, om än ibland lite skissartat. Men det är ändå lätt att känna för personer som Jore, Jarel, Vädje som alltid har så ont, Andira och inte minst kaninen Snönos.

Maktens vägar är utan tvekan en serie som fortfarande har något att säga till fantasyläsaren, den är välskriven och intressant, den är egenartad och fantasirik. Det finns brister i gestaltningen och enstaka saker känns kanske lite förlegade, men när helheten är så tilltalande som den här i det här fallet så är det saker som jag utan tvekan kan leva med. Tyvärr finns den inte längre i tryck, så den som vill läsa den får antingen leta på biblioteket eller antikvariat. Eller läsa den som e-bok, för det finns den tillgänglig som. Men det hade varit en kulturgärning av rang om en nyutgåva dök upp på den svenska marknaden. För den som är intresserad av svenskskriven fantasy borde faktiskt ha läst Maktens vägar. Så är det bara.

Maktens vägar som e-bok

Tillbaka till brottsplatsen

Jag brukar sällan prata om mina skrivprojekt, men jag tänkte göra ett litet undantag för att säga några ord om den bok jag just nu håller på att jobba med. Det är en fantasyroman för barn som utspelar sig i Gytet Malor, alltså samma bergsstad som är skådeplats för romanen Klockan och spegeln.

Målgruppen är barn i åldrarna 6 – 9 år och jag håller på med det som troligen är den sista redigeringsrundan innan jag skickar manuset till min förläggare på Undrentide förlag. Om hon uppskattar boken så blir det ytterligare några redigeringsrundor innan den ser dagens ljus.

Förutom att det är roligt att skriva för barn så har det varit kul att återvända till Gytet Malor och skriva mer om livet i staden och människorna som bor i den. Det är nog inte osannolikt att det blir fler böcker från den här världen jag håller på att skapa, och troligen för läsare i många olika åldrar.

Jag tänker inte berätta något om vad den här boken handlar om, men arbetstiteln är ”Soleva och det stora biblioteket”. Däremot kan jag väl erkänna att jag läste ett tidigare utkast för en person som tillhör målgruppen, och hon uppskattade den. Så förhoppningsvis är det fler som kommer att göra det!

The Road goes ever on and on – tankar om resor i fantasy

Det är ganska svårt att komma ifrån att det förekommer en hel del resor i fantasy. Jag har inte gjort någon kvantitativ undersökning, men otaliga kvalitativa timmars läsning gör att jag vågar hävda att det inte är en särskilt kontroversiell ståndpunkt. Många fantasyböcker handlar om att en eller flera personer av olika anledningar måste ta sig från punkt a till punkt b och under resans gång lär sig något om sig själva och världen de lever i.

 Det finns naturligtvis många anledningar till att det är så här, och föga förvånande kan vi spåra mycket till den där piprökande språkvetaren som satt en ganska stor prägel på fantasylitteraturen. Jag tror ni vet vem jag menar.

Det första vi ser när vi öppnar denne Oxfordsbos kändaste verk, The Lord of the Rings, är kartan över Midgård, en karta som man kan studera hur länge som helst och fundera över platser som brödraskapet besöker, men också platser som de inte besöker som ändå finns där och väcker vår nyfikenhet

Med tanke på vilket inflytande Lord of the Rings har haft på genren så är det ju inte så konstigt att så många fantasyböcker börjar med en karta. Men kartan är mer än ett arv från Tolkien och ett försök att visa upp den fiktiva världen. Det är också, som litteraturvetaren Stefan Ekman konstaterar i sin avhandling Here Be Dragons, en del av kontrakten mellan läsare och bok. Det är tröskeln mellan världarna som suddar ut gränsen mellan riktigt återgivning och fantasi och låter oss inbilla för oss själva att kartan faktiskt avbildar riktiga platser.  

Det handlar om att vi ska tro på det vi läser när vi läser det – oavsett om det utspelar sig utanför ditt fönster där du bor eller på Minas Thiriths gator. Tolkien skriver själv i sin essä On Fairy-Stories att författaren är en subkreatör som skapar en sekundärvärld vi kan stiga in i med våra tankar och känslor. I den världen är det hen berättar sant, och författaren får inte på något sätt väcka misstro hos läsaren, för då bryts illusionen.

Tolkien berättar i samma essä att när han läste sagor som liten ville han inte tro, han ville veta. Och det är nog en viktig ledtråd till att resor är så vanliga i fantasylitteraturen – utforskandet av världen är ju ett sätt att få veta. Att resa i världen och därmed i fantasin. Resorna som skildras stillar både författarens och läsarens nyfikenhet om den fiktiva världen. För det är ju en anledning till att vi läser fantasy. Vi vill ha tillträde till sekundärvärld.

Därför är det ju också intressant att så mycket av den fantasylitteratur som inte är så lik Tolkiens, som ibland till och med medvetet distanserat sig från honom är fyllda av resor. Jag tänker främst på China Mièvilles. Mièville ligger idémässigt och politiskt väldigt långt från Tolkien – men resor är centrala i två av hans tre böcker i den fiktiva världen Bas-Lag. Ett annat exempel i den här skolan är Steph Swainstons historier om Fourlands, där huvudpersonen trots allt är kejsarens budbärare som i kraft av sitt ämbete får ta sig både till det ena stället och det andra.

 Men vi måste ju också komma ihåg att resorna inte bara får handla om att beskriva världen, det måste ju också vara resor som betyder något. Det som händer under resan måste ha något att göra med historien eller i alla fall protagonisternas utveckling. Annars kan vi lika gärna stanna hemma. Eller läsa en annan bok!

 

 

Intervju med Lupina Ojala

Lupina Ojala är författare till några väldigt fina fantasyböcker som utspelar sig i sekundärvärlden Yddrios. Hon driver också Catoblepas förlag som har en mycket intressant utgivning.  

Vad fick dig att börja skapa en egen fiktiv värld?
Det bestämde jag mig för redan när jag var liten och läste böckerna om Narnia och Prydain. Jag ville kunna ge andra den där fantastiska känslan som infinner sig när man uppslukas av en riktigt bra bok.

Vad kom först, världen eller historierna i den?

Världen växte fram samtidigt medan jag skrev den första boken, Tårpilens år. Nu har jag världen klar i stora drag men detaljerna saknas fortfarande i de delar som jag inte utforskat ännu. Det är jättespännande att skriva. Jag är som en upptäcksresande och blir överraskad av sådant som oväntat dyker upp. Världen är ganska stor så det det kommer ta tid innan jag är klar. Det är bra för jag skulle sakna Yddrios väldigt mycket om jag inte fick skriva mer.

Dina böcker är ju mycket mer lågmälda än många andra fantasyromaner, har du någon tanke kring varför det blev så?

Jag älskar att läsa om storslagna världar med extra allt men det är inte min berättarstil helt enkelt. När jag skriver vill jag fundera och gå varsamt fram med de karaktärer som skapas. Jag vill känna det de känner och förstå varför de gör de val som de gör. När jag skrev Tårpilens år var jag väldigt inspirerad av Patricia McKillips drömska språk.

LupinaOjala

Lupina Ojala 

Vilka fantasyvärldar inspirerar dig?

Delar från alla favoritböcker finns nog med i en blandning tillsammans med mina egna livserfarenheter och verkliga platser som jag besökt. Tolkiens Arda vill jag gärna vandra runt i, Robin Hobbs skickliga världsbygge i Farseer-böckerna är inspirerande och personerna som befolkar Merwyn Peakes slott Ghormenghast får mig att vilja öka knäpphetsgraden på mina hittills ganska sansade karaktärer.

Du är ju förläggare också, vad får dig att bli intresserad av ett manus?

Jag lägger stor vikt vid språket och berättartekniken. En historia kan vara jättespännande, men är inte språket bra och rätt för just den berättelsen fastnar jag inte. Vad gäller utgivningen försöker jag hitta manus som är olika sinsemellan som tex Andrea Grave-Müllers vackra noveller i Runristaren jämfört med Anders Amnéus grövre vikingafantasy Thule.

Om du ska rekommendera en svensk fantasyroman (som inte är utgiven eller ska bli utgiven av dig), vilken väljer du då?

Det var svårt att välja bara en för det finns många som jag tycker om. Elin Holmerins svit om ätten Svarthamn bet sig fast i minnet och Caroline Hurtigs romantiska serie Själarnas öden tycker jag växer för varje ny bok.

Slutligen, vad jobbar du med nu?

Som författare skriver jag på min tredje bok om Yddrios. Den heter Shessandras hjärta och kommer ut till hösten. Shessandra är tempeldansare. Jag började ta lektioner i persisk och orientalisk dans för två år sedan för att bättre förstå livet som dansare. Om det är möjligt vill jag gärna själv prova att göra det karaktärerna gör.

Som förläggare jobbar jag med Marcus Olaussons bokserie Serahama Saporium. Halva serien har tidigare getts ut på annat förlag men vi redigerar om och slår även ihop böckerna till tre stycken. Det var som en trilogi de skrevs från början och Marcus episka värld passar i tegelstensformat. För att återknyta till tidigare frågor så är Marcus storslagna fantasyvärld ett fint komplement till min egen lågmälda bokserie om Yddrios. Jag är väldigt glad över att han valde Catoblepas förlag.

Catoblepas förlag

Lupina Ojalas egen webbsida