Läsåret 2017

Så har helt plötsligt den här planeten snurrat ytterligare ett varv runt solen och vi påbörjar ett nytt år, med nya utmaningar, nya sorger och nya glädjeämnen. Eller om det är samma som förra året. Jag vet inte riktigt, men jag vet att det brukar vara kotym att sammanfatta den gågna solvarvet på något sätt. Vissa gör det med olika listor, men som alla civiliserade människor så brukar jag göra det genom att reflektera lite kring vad jag har läst.

Allt som allt hann jag med att läsa 39 böcker under 2017. Det får väl anses vara tillräckligt många, särskilt som några var tämligen tjocka, som till exempel de två första delarna i fantasyeposen The Deed of Paksennarion av Eliszabeth Moon och Memory, Sorrow and Thorn av Tad Williams. Men föga förvånande har novellsamlingar och antologier stått för de främsta läsupplevelserna.

Lucia Berlins Handbok för städerskor var till exempel en enastående läsupplevelse med knivskarpa och gripande noveller som virvlar genom ett fascinerande liv i USA och Latinamerika. Historier som känns, som berör. Mycket bra. En annan spännande samling var Invisible Planets som är något som sympatiskt som en antologi med kinesisk science fiction. Det mesta var välskrivet, tänkvärt och angeläget. Kul också med science fiction från en annan kultursfär. Harlan Ellisons Strange Wine var också mycket bra, men eftersom Ellison är en av mina favortiförfattare så var det inte så förvånande. Jag läste också om Tove Janssons underbara novellsamling Det osynliga barnet för första gången på många år och det är som alltid som att komma hem att kliva in i Mumindalen och få sig en kopp kaffe på verandan tillsammans med mamman och pappan, Mumin, Sniff och kanske också Snusmumriken. En på många sätt gripande läsning var Johan Fricks Enkel biljett till nattens ände. Inte bara för att det är en förbaskat bra bok, utan också för att jag kände Johan och fick provläsa några av novellerna innan de publicerades. Johan gick tyvärr bort strax innan boken kom ut, och jag har väntat lite med att läsa den, inte minst för att jag redan i förväg visste hur jobbigt det skulle vara att läsa ut den och inse att jag inte skulle kunna gå ner till sf-bokhandeln i Göteborg och diskutera den med honom.

Romanerna jag har läst har kanske inte gripit mig lite mycket, men det finns guldkorn. Minuten efter att Sara Danius hade tillkännagett att Kazuo Ishiguro tilldelades nobelpriset i litteratur lyckades jag reservera Återstoden av dagen på biblioteket och kan bara konstatera att det är en helt makalöst bra bok som jag verkligen kan rekommendera. Jag vill också lyfta upp Lupina Ojalas Toner av guld som är en välskriven och sympatisk svensk fantasyroman om en ung mans upplevelser när han anländer till en storstad för att finna ett nytt liv.

Apropå fantasy så har jag, ett antal år efter alla andra, börjat läsa Harry Potter-böckerna. Jag läser dem högt för min dotter och även om jag kanske inte är alltför imponerad så är det fortfarande väldigt trevligt läsning och framförallt har vi kul när vi upptäcker litteratur tillsammans. Och det är viktigare än mycket annat. Vi hoppades dessutom ner i kaninhålet nu i slutet av året vilket så klart är en rolig och surrealistisk upplevelse. Vi valde också att läsa utgåvan av Alice i underlandet som Tove Jansson har illustrerat. Det kan knappast bli bättre!

Det var några rader om vad jag har läst. Nu får du gärna rekommendera några av alla böcker du har läst under det gågna året!

Annonser

Läsåret 2015

Januari 2016 är redan långt gånget och ska jag summera något från förra året är det helt enkelt hög tid nu. Traditionsenligt brukar jag i början av varje år skriva några rader om vad jag läste förra året, och det är om inte annat kul för mig själv att gå tillbaka och läsa senare. Förhoppningsvis är det någon mer som finner det intressant och kanske får ett och annat boktips.

Allt som allt läste jag 47 böcker under 2015, vilket jag tycker får ses som helt godkänt. Tyvärr skrev jag inte så mycket under året, men det är å andra sidan en helt annat historia. Ska jag se några övergripnade teman på läsningen så är det bra novellsamlingar (kanske ingen överraskning), samt året då jag började läsa på franska igen.

Jag har tappat alldeles för mycket franska, vilket är synd eftersom jag har så mycket bra fransk litteratur hemma. Så jag tog mig helt enkelt i den berömda kragen och började läsa. Först lite lättläst och sedan något mer avancerade böcker. Värt att nämna är nobelpristagen Patrick Modianos L´herbe des nuits (Nätternas gräs) samt Anne Goscinnys Le Père éternel (finns ej översatt till svenska). Om någon känner igen Anne Goscinnys namn så är det för att hon är dotter till Rene Goscinny som ju skrev manus till bland annat Asterix och Lucky Luke under dessa seriers storhetstid. Rene dog redan 1977 när Anne var nio år, och i Le Père éternel skriver hon väldigt vackert om en flicka som förlorar sin far när hon är ung.

Jag har också läst en del fransk science fiction i antologier och tidskrifter, men det får nog bli ett eget inlägg någon gång i en obestämd framtid.

Bland alla dessa utmärkta novellsamlingar kan jag bland annat nämnda Harlan Ellisons Gentleman Junkie and other stories of the hung-up generation, Roger Zelaznys The doors of his face, the lamps of his mouth, första halvan av Howards samlade Conanproduktion (varför har jag inte läst novellerna om Conan förrut? De är ju riktigt underhållande och välskrivna!) samt naturligtvis Anders Fagers Kaknäs sista band och andra zonsagor. Här är Fager verkligen i högform och vare sig du har spelat Mutant eller ej så är det en riktigt bra liten bok. Läs för tusan!

Bland de romaner som sticker ut under läsåret så har vi bland annat Erik Anderssons Indialänderna, Haruki Murakamis Den färglöse herr Tazaki och Johannes Pinters Vackra kyrkor jag besökt och de fruktansvärda väsen jag där mött. Den märkligaste boken jag läste under året var Dee Dee Ramones Chelsea horror hotel. Jag vet inte om den egentligen var så bra, men den var väl värd att läsa för att komma in under huden på denne punklegend. Gabba, gabba hey!

Det roligaste med att sammanfatta läsåret är naturligtvis att få reda på vad andra bokmalar har läst och vad de rekommenderar. Med andra ord: skriv en kommentar och rekommendera en bok!

Novellmästarna: Harlan Ellison

Under rubriken Novellmästarna skriver jag om några novellförfattare som jag uppskattar extra mycket och som på något sätt har inspirerat mig. 

När jag skriver det här sitter jag på ett tåg till Västerås (den svenska staden, inte fantasyvärlden där alla dör) och som lektyr har jag med mig samlingen Ensamvärk som består av ett gediget, men långt ifrån heltäckande, urval av Harlan Ellisons noveller. Jag läste ungefär en tredjedel förra sommaren, och räknar med att läsa ytterligare en tredjedel den här.

Vän av ordning undrar naturligtvis varför jag i hela världen inte läser klart samlingen när jag ändå håller på, men då har kanske vän av ordning inte läst särskilt mycket Ellison. Vilket är helt OK, för jag tvivlar på att Harlan Ellison är vän till vän av ordning.

Harlan Ellison är helt enkelt en sanslöst duktig berättare, en man med en otrolig fantasi och med ett utmärkt språk. Men han är också en krävande författare, intensiv och hård. Hans noveller känns. De berör, roar och oroar som man brukar säga.

Eller som han själv skriver i förordet till Ensamverk:

”Jag skulle komma hem till er och sticka en pappegojnäbb i ögat på er om jag trodde att någon var beredd att betala flygresan. Eftersom jag inte kan göra det erbjuder jag de här novellerna. De är avsedda att chockera, att skaka om, att verkligen vara en spark i röven, eller en spark i huvudet, vilket som nu råkar vara närmast det ställe ni tänker med.

Jag begär inte att ni ska älska mig, eller gilla mig, eller klappa på mig.

Att skriva är att föra gerillakrig.”

Att läsa för mycket av honom på en gång kan nästan ta musten ur den mest förhärdade läsare. Det är som ett riktigt gott och kraftfullt vin – inget man direkt häller i sig, utan njuter av klunk för klunk.

Det mesta Ellion skriver är science fiction, eller någon sorts fantastik, och han är utmärkt på att låta det vara små saker som skiljer världen i hans texter från vår värld.

Ta till exempel novellen The Whimper of Whipped Dogs som är en kommentar till ett mord som utfördes på en gård när ett trettiotal grannar stod och tittade på i sina fönster flera våningar upp – utan att någon ens ringde polisen. Det är starkt skrivet, och det ger en sorts förklaring till den kollektiva passiviteten hos grannarna. Det är framförallt skrivet med en äkta avsmak för det som skedde. Och det är så typiskt Harlan Ellison.

Det finns inte så mycket översatt av honom till svenska, och jag tror dessutom att de endast går att få tag på antikvariskt (se där – en utmärkt anledning att hänga på antikvariat i sommar). Men läser ni på engelska finns det ju mycket att få tag på. Och fråga mig inte vad ni ska inleda med, han har skrivit så mycket så det är bara att börja någonstans.

Och så kan ni ju alltid titta på det bästa Star Trek-avsnittet någonsin ”The City on the Edge of Forever” som skrevs av Ellison.