Hoppas vi ses i Stockholm den 2 maj!

Nu på fredag den 2 maj, från klockan 17.30 signerar jag Skymningssång och andra fantastiska historier tillsammans med resten av författarna från Undrentide Förlag på science fiction-bokhandeln i Stockholm, som ni ju hittar på Västerlånggatan i Gamla stan.

Kom gärna och skaffa min bok, och varför inte också någon av de andra från förlaget? Jag kan varmt rekommendera böckerna av Helena AnderssonAnna Blixt, Stefan Hagel, Elin Holmerin och Jonas Larsson.

Författaren signerar Skymningssång på årets Gothcon. Foto: Adam Thorp

Författaren signerar Skymningssång på årets Gothcon. Foto: Adam Thorp

Tolkien och jag del ett: what´s the fuzz

Vid favoritträdet i Oxford

Här sitter jag vid Tolkiens favoritträd i Oxford

Det är i princip omöjligt att inte ha någon sorts relation till JRR Tolkien och hans böcker om Midgård om man är en läsare av fantastylitteratur. Denne piprökande språkvetares inflytande på genren går knappast att överskattas och populariteten hos hans böcker talar sitt eget språk när man betänker att Lord of the Rings finns med på listor över de tio mest sålda böckerna i världen, tillsammans med tidlösa klassiker som Biblen och Maos lilla röda. Visserligen är ”såld” inte synonymt med ”läst”, men det ger ändock en fingervisning om att det finns en och annan på jordklotet som känner igen namn som Frodo, Gandalf och Galadriel.

Och det ger mig också rätt när jag säger att det är svårt att ha en relation till Tolkien om man älskar fantasy – oavsett om man har läst honom eller inte.

Ganska många tycker att han är överskattad. Det finns de som anser att Lord of the Rings är en rätt tråkig bok (ja, det är en bok – den blev av praktiska skäl uppdelad i tre delar) – jag har hört invädningen att ”de bara går och går och ibland träffar de några alver och då sjunger de lite.”

Andra påtalar att rollfigurerna är tämligen innehållslösa och att prosan är ganska platt.

Jag kan hålla med i delar av den här kritiken (med undantag att det inte alls är tråkigt att sjunga med alver).

Men det spelar ingen roll.

Jag läser om Lord of the Rings ungefär vart tredje år och älskar den forfarande lika mycket som första gången jag med darrande händer som tolvåring plockade ner den vita pocketutgåvan från Awe/Gebers från bokhyllan.

Jag tycker på fullaste allvar att det är viktigt att påpeka att Lord of the Rings inte är tre böcker, att Sauron inte har formen av ett stort öga och att man inte får lika stor upplevelse av läsningen om man hoppar över dikterna och appendixet.

Jag kan sitta i timmar och diskutera Tom Bombadill, jag har försökt lära mig quenya (det gick så där, men jag kan skriva mitt namn med tengwarrunor) och jag har varit medlem i ett Tolkiensällskap, där jag också träffade min fru.

Så jag tror att vi kan vara ganska klara med vad jag tycker om Tolkiens böcker.

Detta till trots, och utan att jag känner mig särskilt tvingad att försvara mitt dyrkande, så kan jag ändå då och då fundera på varför. Vad är det som gör att jag är så tagen av framförallt Lord of the Rings – trots att jag är villig att erkänna många av bokens brister?

En anledning är ju naturligtvis världsbygget. Frågan är om det är någon som har gått in med sådant allvar för att skapa en sekundär värld och dess mytologi. Lord of the Rings är ju egentligen bara en biprodukt av det stora arbetet – som egentligen aldrig blev färdigt men som vi har fått ta del av postumt. Tolkien nämner själv i ett brev att allt som nämns i Lord of the Rings ”finns” i det fiktiva universat han har skapat – allt utom Beruthiels katter och de två blå trollkarlarna. Detta visade sig ju inte stämma, efter hans son Christoffer Tolkien sedemera hittade anteckningar om både de blå trollkarlarna samt katterna.

Men det räcker inte. Ett bra och intressant världsbygge kommer man långt med, men det är inte tilräckligt för att skapa litteratur som håller fast mig på det sätt som Tolkien gör. Nostalgi är inte heller svaret – jag tycker absolut inte att alla böcker som jag läste som barn håller för ens en omläsning.

Nej, det är andra saker som gör att Tolkien fastnar. En är vemodet och sentimentaliteten som finns i eposet. Jag har fått dikter refuserade med orden ”de är för sentimentala”, och det har tagit mig många år att inse att jag inte kan få en bättre refusering. Jag är sentimental av mig och det är jag stolt över.

Lord of the Rings utspelar sig i en värld som alverna är på väg att lämna. Det betyder väldigt mycket för bokens stämning. Alverna är överlägsna resten av Midgårds befolkning och har skapat så mycket i världen. De älskar skönhet och de har också med hjälp av alvringarna skapat riken som inte förändras, som i alla fall i människors ögon har varit eviga i sin skönhet. Nu måste dessa riken försvinna.

Men det är mer än sentimentaliteten. Det finns en värme i Midgård. På de mörkaste ställen hittar våra hjältar vänner, när det är som mest hopplöst lagar de en festmåltid på vad de kan komma över, lutar sig tillbaka och sjunger en sång. Och det här tror jag är så medvetet av Tolkien – han vill visa på att det finns vänskap och hopp även när det känns som mörkast. Det var troligen något han trodde på, kanske har det något att göra med hans egna erfarenheter från första världskrigets fasor och hans starka katolska tro. Oavsett vilket så sipprar författarens värme ut genom boksidorna.

Dessutom så var böckerna om Midgård mer än bara en saga han hittade på, det var en historia och en värld som var betydelsefull för honom. Och det kan man inte undgå att känna. Det om något gör att boken betyder något när du läser den. I alla fall gör den det för mig.

Sedan får man ju inte glömma bort att det mest av allt ett spännande äventyr, berättat av en författare som berättade på sitt eget sätt, som skrev boken för sin egen skull. Jag brukar säga att det är ett av de bästa skrivråd som finns – skriv den bok du själv vill läsa. Tolkien gjorde det, med känt resultat.

Och slutligen, när jag har skrivit det här och funderat lite på min kärlek till Tolkiens böcker så inser jag att det egentligen inte spelar någon roll. Det är intressant att fundera på, men till syvende och sist så är det bara en sak som räknas: jag älskar att läsa berättelserna om hobbitarna och alverna.

Dessutom inser jag att det var tre år sedan jag läste Lord of the Rings sist. Det är nog dags att återigen ta emot en inbjudan från Bilbo Baggins och se vad som händer på hans 111-års kalas.

Signeringar på gång

Det är snart dags att skriva namnteckningen i några böcker igen!

Redan om några dagar, på självaste påskafton kommer jag att finnas på plats på rollspelskonventet Gothcon i Göteborg och signera Skymningssång. Det är nämligen så att mitt eminenta förlag, Undrentide, kommer att ha ett bokbord där så då är det klart att jag  finns med under några timmar. Närmare bestämt mellan klockan 13 – 15. På påskafton alltså!

Och inte nog med det – bara några veckor senare är det dags att bege sig till Stockholm. Den 2 maj kommer jag att sitta tillsammans med resten av författarna från förlaget och signera böcker mellan klockan 17.30 – 18.30 på Science fiction-bokhandeln mitt i Gamla Stan.