Recension av Kleptomania av Kristina Hård

Det är synd att avslöja för mycket av handlingen i Kristina Hårds Kleptomania – inte för att den innehåller stora överraskningar, utan snarare för att jag inte vill frånta andra läsare nöjet att själv upptäcka den värld som hon har skapat och börjar utforska i detta som är den första volymen i serien ”Arvet efter Kaiser”.

Men lite kan jag kanske säga – vi förstår tidigt att boken utspelar sig ett några år fram i tiden, men inte allför många. Mycket är bekant med vår samtid, men det har också hänt en hel del saker. Dessutom finns det inslag som är direkt hämtade från svensk folktro – och denna mix av science fiction och någon sorts urban fantasy är verkligen lyckad.

I alla sin enkelhet är det en spännande bok som det är svårt att lägga ifrån sig – lika mycket som du vill veta vad som händer vill du få reda på mer av världen och i huvudet pussla ihop bitarna som du får serverade av Kristina Hård. Det hela är egentligen inte mycket mer än en introduktion, men som sådan är det mycket givande och fantasieggande.

Jag har inte läst något av Hård tidigare men gillar det jag läser. Hennes prosa är rapp och välformulerad. Hon är rask med att gå ut och in i huvudet på de olika personerna i berättelsen, möjligtvis lite för rask – i alla fall i början innan jag har vant mig vid greppet. Men å andra sidan så utnyttjar hon möjligheterna som finns med en allvetande berättare till fullo och serveras oss berättelsen mycket snyggt ur olika perspektiv. Det hela slutar dessutom med att vi läsare vet mer än personerna i boken och bara det kan skapa stor dramatik.

Kleptomania är såväl intressant som välskriven och jag ser redan fram emot nästa del i serien. Och jag som oftast undviker bokserier!

Köp boken här:

Science fiction-bokhandeln
Adlibris
Bokus

Annonser

Kul att signera i Stockholm

Ännu en signering är avklarad. Tillsammans med nästan alla andra författarna från Undrentide förlag satt jag fredag den andra maj på science fiction-bokhandeln och klottrade i böcker.

Det var mycket trevligt, kul att träffa resten av gänget från förlaget och kul att prata med alla människor som kom förbi.

Nästa gång jag ska ut och resa så blir det utanför landets gränser – jag är nämligen gäst på Fantasticon i Danmark. Men mer om det senare!

Författaren signerar i inspirerande miljö. Notera Babylon 5-boxen i bakgrunden (B5 är ju en av världens bästa TV-serier). Foto: Jonas Evertsson

Författaren signerar i inspirerande miljö. Notera Babylon 5-boxen i bakgrunden (B5 är ju en av världens bästa TV-serier). Foto: Jonas Evertsson

Tolkien och jag del två: filmerna

Det hela började med en film. En tecknad film. Jag var kanske elva år, och vad jag minns var det i aulan i skolan där min mor var lärare. Det var någon filmklubb som körde matinéfilmer på helgerna, men den enda övriga film jag kommer ihåg var Disneys Fantasia.

Men som ni kanske gissar var det ingen Disneyfilm jag såg denna dag som skulle förändra mitt liv. Det var naturligtvis Ralph Bakshis filmatisering av The Lord of The Rings. En film som jag då tyckte var oändligt spännande och suggestiv. Och samtidigt så otillfredställande då den slutade mitt i.

Hemma hade vi seriealbumen som byggde på filmen, och dessa läste jag hur många gånger som helst – men inte heller i de förtjäljer historiens slut. Min storebror hade böckerna, men jag tvekade. Visserligen läste jag mycket redan då, men de var ju så långa. Det var ju så liten text.

Fast till sist, som ni redan förstår, så började jag läsa dem. Ett beslut jag aldrig har ångrat.

Flera år senare var det dags för en film igen. Det skulle äntligen bli en spelfilm på Lord of the Rings. Som så många andra över hela världen följde jag nyheterna med spänning, såg andra filmer med skådespelarna, läste nyheter på Internet och var mycket förväntansfull.

Min kompis Martin köade och vi var ett gäng som fick biljetter till premiären. Och visst var det en magisk känsla att få se Midgård levandegöras på den vita duken. The Fellowship of the Ring är en bra film. Den är gjord med känsla och inlevelse. Den är inte perfekt, men jag vet att jag aldrig skulle bli riktigt nöjd.

Men sen var det något som gick fel. Någonstans under The Two Towers börjar filmerna så sakteligen lämna Midgård och bli något eget. Jag förstår att det i mångt och mycket är nödvändigt – filmer och böcker är två olika sätt att berätta historier på och det som funkar i en bok funkar inte alltid i en film och vice versa. Vissa saker kan behöva ändras på för att historien ska bli begriplig, underhållande et cetera.

Men här är det mer som skevar. I Peter Jacksons filmer blir dissonansen bara större och större, och framförallt så gör många konstiga, omotiverade och ogenomtänkta avvikelser från något av det viktigaste i Tolkiens böcker: världsbygget.

Och då börjar det bli problematiskt. För i så här stora verk, må det än vara böcker eller filmer, så behöver det vara en värld där allt fungerar, där allt är genomtänkt. Att göra en film i en sådan värld och börja rubba på saker gör det bara konstigt.

Låt mig ta ett exempel: det är en mycket läcker och visuellt tilltalande scen när alverna anländer till Helms Deep, och jag har inget emot att alverna faktiskt är med mer aktivt i historien.

Men det blir lite galet när de kommer och hjälper Rohan istället för Gondor. Det är i Gondor som resterna av den numenoranska kulturen finns, det är i Gondors som människornas kungatron står. Då det blir så mycket fokus på Rohan så känns Gondor lite futtigt, dess potential går förlorad och jag tycker inte det blir lika tydligt varför Aragorn är så speciel som har anspråk på tronen.

Dessutom så är filmerna så fokuserade på action att så mycket annat försvinner. Tolkiens böcker är långsamma och eftertänksamma, medan filmerna fokuserar mer på det pågående kriget. Helt OK för den som gillar det, men det är inte min tekopp. Och som det skrevs i en mycket välformulerad kommentar till min förra text om Tolkien: det är mer en moraliskt historia än en actionberättelse. Den aspekten försvinner, liksom så mycket av det vackra i historien med all action.

En annan sak som gör mig besviken är det faktum att en skräckfilmsregissör inte bättre untyttjar att det finns så mycket dold fasa i Midgård. Det är en rätt ruskig promenad Frodo och gänget är ute på, och i rätta händer skulle det hela kunna bli så mycket mer obehagligt än vad det till sist blev.

Det börjar, återigen, bra med vettskrämda hobbitar som jagas av nazguler i en mörk skog, men blir efterhand bara tokroligt. Belägringen av Minas Thirith är riktigt obehaglig i boken, himlen har mörknat och de belägrande styrkorna slänger in avhuggna huvuden i staden. Där förövrigt härskaren har blivit galen och tänker bränna sig själv och sin son på bål.

Vad får vi i filmen? Dagsljus, Legolas som surfar på en olifantsnabel och Gandalf som slår folk i huvudet med en stav (varför han gör det när han är beväpnad med ett svärd från Gondolin och dessutom är en mäktig andevarelse som nyss fått tillstånd att använda mer krafter är en gåta för mig).

Och så har vi Sauron. Tolkien, en konservativ språkprofessor lyckas med konstycket att göra Sauron riktigt läskig, genom att knappt beskriva honom alls. Skräckfilmsregissören Jackson däremot har inte ens fattat att Sauron inte är ett stort öga, och gör dessutom ögat till en strålkastare med en fånig röst. Nej, det är inte läskigt. Det är bara dumt.

Att The Tolkien Estate, precis som jag, inte är så överdrivet förtjusta i filmerna är väl ingen större hemlighet och det är knappast troligt att någon filmmakare alls kommer att få rättigheter att göra film på till exempel Silmarillion så länge Christoffer Tolkien är vid liv.

Men han är ju ingen ung man, så frågan är vad som händer när nästa generation tar över. Nu spekulerar jag helt vilt, men troligen kommer JRR Tolkiens sonson Adam Tolkien ta över styret. Adam Tolkien har i en intervju sagt att han tycker filmerna är helt OK, men att han skulle föredragit om de mer liknade Det sjunde inseglet.

Jag kan inte låta bli att bli lite hoppfull inför en framtida filmatisering av Silmarillion om Adam Tolkien får bestämma lite mer. Det skulle faktiskt kunna blir bra.