Läsåret 2015

Januari 2016 är redan långt gånget och ska jag summera något från förra året är det helt enkelt hög tid nu. Traditionsenligt brukar jag i början av varje år skriva några rader om vad jag läste förra året, och det är om inte annat kul för mig själv att gå tillbaka och läsa senare. Förhoppningsvis är det någon mer som finner det intressant och kanske får ett och annat boktips.

Allt som allt läste jag 47 böcker under 2015, vilket jag tycker får ses som helt godkänt. Tyvärr skrev jag inte så mycket under året, men det är å andra sidan en helt annat historia. Ska jag se några övergripnade teman på läsningen så är det bra novellsamlingar (kanske ingen överraskning), samt året då jag började läsa på franska igen.

Jag har tappat alldeles för mycket franska, vilket är synd eftersom jag har så mycket bra fransk litteratur hemma. Så jag tog mig helt enkelt i den berömda kragen och började läsa. Först lite lättläst och sedan något mer avancerade böcker. Värt att nämna är nobelpristagen Patrick Modianos L´herbe des nuits (Nätternas gräs) samt Anne Goscinnys Le Père éternel (finns ej översatt till svenska). Om någon känner igen Anne Goscinnys namn så är det för att hon är dotter till Rene Goscinny som ju skrev manus till bland annat Asterix och Lucky Luke under dessa seriers storhetstid. Rene dog redan 1977 när Anne var nio år, och i Le Père éternel skriver hon väldigt vackert om en flicka som förlorar sin far när hon är ung.

Jag har också läst en del fransk science fiction i antologier och tidskrifter, men det får nog bli ett eget inlägg någon gång i en obestämd framtid.

Bland alla dessa utmärkta novellsamlingar kan jag bland annat nämnda Harlan Ellisons Gentleman Junkie and other stories of the hung-up generation, Roger Zelaznys The doors of his face, the lamps of his mouth, första halvan av Howards samlade Conanproduktion (varför har jag inte läst novellerna om Conan förrut? De är ju riktigt underhållande och välskrivna!) samt naturligtvis Anders Fagers Kaknäs sista band och andra zonsagor. Här är Fager verkligen i högform och vare sig du har spelat Mutant eller ej så är det en riktigt bra liten bok. Läs för tusan!

Bland de romaner som sticker ut under läsåret så har vi bland annat Erik Anderssons Indialänderna, Haruki Murakamis Den färglöse herr Tazaki och Johannes Pinters Vackra kyrkor jag besökt och de fruktansvärda väsen jag där mött. Den märkligaste boken jag läste under året var Dee Dee Ramones Chelsea horror hotel. Jag vet inte om den egentligen var så bra, men den var väl värd att läsa för att komma in under huden på denne punklegend. Gabba, gabba hey!

Det roligaste med att sammanfatta läsåret är naturligtvis att få reda på vad andra bokmalar har läst och vad de rekommenderar. Med andra ord: skriv en kommentar och rekommendera en bok!

DET!

Det förkommer några mindre spoilers för boken DET i den här texten. 

bild-35Vart 27:e år vaknar ett fruktansvärt monster upp under den lilla staden Derry i Maine och ger sig ut för att döda dess invånare, i första hand barn och unga, men en och annan vuxen stryker också med. Monstret kan anta olika skepnader, men visar sig oftast som clownen Pennywise.

I en händelse som ser ut som en tanke är det 27 år efter att jag första gången läste Stephen Kings mastodontroman DET som jag plockar jag ner den ur bokhyllan för att se om barndomens läsning fortfarande håller måttet.

Jag minns tydligt när boken var på väg. Förlaget gjorde reklam med knappar man kunde ha på jackan med texten ”DET närmar sig”. Jag har naturligtvis fortfarande kvar min knapp. Det var min kompis Rasmus som hade introducerat mig till Stephen King och vi slukade hans böcker en efter en. Cujo, Varsel, Död Zon, Christine. Vi såg på skräckfilm hemma hos Rasmus när hans föräldrar var bortresta och var livrädda när vi tältade i deras trädgård.

Vi upptäckte mycket tillsammans, inte bara skräck i filmer och böcker. Vi började spela rollspel vilket öppnade en helt ny värld. Dessutom visade det sig att det var andra som också var intresserade och helt plötsligt var det vi som var lite nördiga som hade tillgång till något fler ville vara med på.

Ganska snart började jag och Rasmus också skapa musik. Att Rasmus är så otroligt musikalisk var naturligtvis en sporre för mig att se till att lära mig ett instrument, även om det tog ett tag. Vad jag minns hängde jag bara med och poserade i början, men mot slutet av högstadiet var jag tillräckligt bra på gitarr för att vi kunde börja skriva låtar tillsammans.

Vi hade flera konstellationer på väg till det som i gymnasiet blev det band vi höll fast vid, och som vi på något sätt aldrig har lämnat även om vi knappast spelar så ofta nu för tiden. Ett band som mycket passande döptes efter en slogan från en skräckfilm som var aktuell på den tiden. För i reklamen för filmen Den Onda Dockan fanns det fraser som ”Dess själ är svart som natten” och ”Dockan Lever”.

Det sistnämnda blev namnet på vårt band. På den tiden minns jag att jag från början var skeptisk, men jag blev nedröstad av de andra medlemmarna. Och så här i efterhand kan jag tycka att det var ett väldigt passande namn. Vi var egensinniga, punkiga utan att egentligen vara ett punkband. Inte alltid så bra, men briljanta på vårt eget lilla speciella sätt.

Men nu går jag händelserna i förväg. Dockan Lever hör det tidiga 90-talet till, DET det sena 80-talet. Vi hade som sagt börjat sluka Stephen Kings böcker och svalde förlagets marknadsföring med hull och hår.

Och naturligtvis var ju boken en stor läsupplevelse. Det var inte den första tegelsten jag tog mig igenom, men det var den första riktigt långa skräckromanen. Och det sätter ju naturligtvis sina spår. Dessutom är det en roman om barn – som bara var några år yngre än vad jag var när jag läste boken – barn som precis som jag var lite utanför och var lite annorlunda. Men framförallt var det barn som slåss mot och besegrar ett monster.

När jag läser den i dag så är jag medelålders och har dessutom blivit pappa. Och då handlar DET helt plötsligt om ett monster som dödar barn. Vilket naturligtvis gör läsningen så mycket obehagligare.

Särskilt eftersom mitt fullvuxna jag anser många av de övernaturliga skräckscenerna är rätt överdrivna och ibland ganska tråkiga. Mitt unga jag tyckte var väldigt hemska, och älskade dem för att de var så överdrivna.

Clownen Pennywise är naturligtvis ett utmärkt monster – men fungerar bäst som manipulatör och som någon som skrämmer skiten ur folk bara genom sin närvaro och genom att berätta om vad som ska komma. Genom små hyss som ballonger med retsamma texter, avhuggna huvuden i kylskåp och annat kul. Men när DET tar gestalt av andra monster, när det ska slaktas och lemlästas. Då blir det i ärlighetens namn tråkigt.

Och det är på något sätt ganska talande för hela boken. King berör och tråkar ut om vartannat. DET är på samma gång något av det bästa King och skrivit och samtidigt något av det sämsta. Barndomsskildringarna är, precis som i så många av Kings böcker, helt lysande. Det är en levande och fantasirik barndom, och det är dessutom genialt att förstärka ungarnas utanförskap så mycket. De har det inte bara jobbigt hemma och i skolan – de är också jagade av ett blodtörstigt monster. Jag tycker att han lyckas med övergångarna mellan 50- och 80-talet. Det är spännande upplagt och fungerar som ett bra sätt att berätta historien.

Men samtidigt. Stephen King har en förmåga att bli långrandig. Alldeles för långrandig. Han är mästerlig på att gestalta och skapar liv i historien genom lite ovidkommande detaljer här och där. Men nu är det ju inte så att vi får detaljer lite då och då. Vi blir fullständigt överrösta av dem. Bill kan inte cykla någonstans utan att han passerar både den ena och den andra som King ska berätta allt om. Framförallt när och var de ska dö. Det är en park som får hela sin historia berättad. Charmigt, men en redaktör hade kanske kunnat plocka fram saxen vid någon av de här utläggningarna. Och kanske också frågat herr King varför han ägnar så mycket tid åt de här detaljerna när det är en episod i boken som hade kunnat vara väldigt spännande som han helt struntar i att berätta – för visst hade det varit en riktig nagelbitare att få reda på hur Bens och Beverlys äkta hälfter hamnar nere i DETs håla?

Och så är det ju den där lilla gruppsexritualen som barnen utför på slutet. Tydligen var ju King inte nykter under många minuter av 80-talet, men var hans redaktörer lika packade? Är det någon som kan upplysa mig om vad partiet tillför – förutom en rätt fadd smak i munnen – så får ni gärna göra det.

Det är synd att en bok som ändå är så spännande, och har en så bra grundstory, lite slarvas bort och inte alltid känns så genomtänkt. Men samtidigt får man inte glömma bort en annan sak – det är en bok som det i stort sett är omöjlig att lägga ifrån sig. Och som stundtals är riktigt ruskig.

Han kan det där med att skapa spänning den där Stephen King. Han kan det där med att engagera läsaren. Och hans böcker lämnar långa rader med lik efter sig.

DET lever. Glöm inte… DET!

Läsåret 2014

I början av förra året tänkte jag att nu är det väl dags även för mig att läsa de där böckerna om Engelsfors som alla pratar om. Man kan väl säga att jag bara lade undan böckerna när det var absolut nödvändigt. Olyckligtvis har jag och min omgivning olika åsikter om vad som är nödvändigt – till exempel tycker min arbetsgivare att jag ska prioritera mitt jobb framför min läsning – men i stort sett sträckläste jag de tre böckerna.

Och sedan fortsatte jag av bara farten. Jag läste inte mindre än 52 böcker förra året, vilket jag tycker är lagom många för en heltidsarbetande småbarnsförälder som dessutom då och då skriver egna små berättelser.

Eftersom jag går efter devisen livet är för kort för dåliga böcker så har jag också haft ett synnerligt angenämt läsår. Det är svårt att plocka ut de bästa böckerna, men några som har höjt sig lite över genomsnitten kan jag ändå nämna, som till exempel Gabriella Håkanssons monumentala och mycket fascinerande Aldermanns arvinge. Helt enkelt en väldigt bra bok. Jag ser fram emot del två som ligger hemma och väntar otåligt på att bli läst.

En annan mycket intressant bok är Anna Kerubis Karma Boulevard. Lite osäker på om det egentligen är en roman eller en novellsamling, men jag verkligen älskar Kerubis sätt att skriva och den mycket speciella värld hon skapar.

Jag såg också till att läsa en av de där böckerna man bör ha läst, närmare bestämt Harper Lees To Kill a Mockingbird. Den är verkligen så bra som alla säger att den är, och när det som nu är så tydligt hur många fördommar som fortfarande har bitit sig fast i samhället känns den extra viktig.

Dessutom vill jag nämna novellsamlingarna Stories for the end of the world av Eric Shapiros samt Runristaren av Andrea Grave-Müller. Det är böckerna ni ska läsa gott folk!

2014 bjöd även på lite trevlig omläsning. Det var ju hundra år sedan Tove Jansson föddes så det var ju ofrånkomligt att inte läsa lite muminböcker. Trollkarlens Hatt och Farlig Midsommar läste jag dessutom högt för min dotter vilket vi uppskattade båda två. Till julen såg vi också en dramatisering av Trollkarlens Hatt på Västerås stadsteater. Eftersom jag fyllde 42 i slutet av augusti så var det ju förresten inget annat att göra än att läsa om The Hitchhiker´s guide to the Galaxy. Men omläsningen tar inte slut där – för vart tredje år plockar jag upp JRR Tolkiens The Lord of The Rings och förflyttar mitt medvetande till Midgård. Det är lika fantastiskt varje gång och jag gråter forfarande när Frodo seglar iväg från de grå hamnarna.

Läsåret avslutades dessutom på bästa möjliga sätt – med Erik Granströms Vredesverk. Bättre än så blir det knappast.

Och nu vill jag gärna veta vilka böcker som förgyllde ditt läsår!

Tolkien och jag del tre: dikterna

JRR Tolkien var ju som bekant inte direkt en oambitös författare. Förutom att han hade för avsikt att skapa en fullvärdig mytologi och hittade på egna språk så kryddade han sitt stora epos med en mängd dikter och sånger.

Det finns väl knappast någon statistik över hur många som struntar i att läsa verserna, men det är säkerligen en och annan som snabbt har bläddrat förbi Bilbos långa dikt om Eärendil som han deklamerar i Eldens sal i Riftedal, eller som inte kan bry sig för fem öre om Aragorns sång om Beren och Luthien som han sjunger ute i vildmarken för hobbitarna.

Det är naturligtvis OK om du är en av alla de som struntar i verserna. Du får läsa dina böcker precis som du vill och jag tänker inte åka hem till dig och sjunga dvärgarnas disksång som straff (även om det är frestande).

Men jag tycker ändå det är synd att hoppa över dikterna, och jag tycker att läsningen inte är komplett utan dem. De är av skiftande kvalitet, men ger något mer åt historien. De ger djup, känsla och stämning.

De används mycket smart för att berätta Midgårds historia, som i ovan nämnda verser men även till exempel i sången om Nimrodel och dikten om Gil-galad. Redan i Hobbiten får vi ju dessutom smakprov på detta som när dvärgarna sjunger om sitt förlorade hem i början av äventyret.

Det här en kul dimension till Ringarnas Herre, och ett smart sätt att förstärka känslan av att böckerna uttpelar sig i ett komplett fiktivt universum när historia återberättas genom verser, sagor och sånger.

Och det här är ju egentligen inte så konstigt, med tanke på att JRR Tolkien hade ett stort intresse för det poetiska berättandet, använde sig av versepos i sina egna studier och undervisning. Han översatte Beowulf redan på 20-talet (en översättning som ju gavs ut för några år sedan). Han skrev egna långa poem – till exempel gavs ju hans oavslutade The Fall of Arthur ut förra året. Tidigt skrev han också diktepos i den sekundärvärld som han senare skulle bli världsberömd för. Húrins barn skulle till exempel bli en lång alitererande dikt från början, men fann till sist sin slutliga form i prosa. Visserligen jobbade han med historien i nästan hela sitt liv – han var ju inte direkt känd för att avsluta det han höll på med – och gavs som så mycket annat ut postumt.

Det finns i dock en annan anledning till att jag uppskattar verserna så mycket – det är för att det visar att Tolkiens Midgård är en värld där poesin är betydelsefull. En värld där poesi tas på allvar. En värld där skalderna och poeterna står högt i kurs.

Nu följer vi ju bara en handfull individer i Midgård, men det känns ändå talande att såväl trädgårdsmästaren Sam som det förenade kungariket Gondor-Arnors blivande konung Aragorn skriver och deklamerar poesi. Det är talande att de nästan när som helst under den farofyllda resan läser dikter och sjunger sånger för varandra.

För Midgård är en poetisk värld, och även vid de tillfällen när författaren inte fick till en allt för engagerande dikt så är det i grund och botten något bra. För poesi kan vara som Eärendils ljus i en mörk passage eller som klart entvatten i en mörk skog.

Så därför, hoppa inte över dikterna nästa gång du läser Ringarnas Herre. Lita på mig när jag säger att boken blir bättre av alla dessa verser. Fast jag är, dyre läsare, egentligen övertygad om att du redan visste det.

Vid min svans!

Det är väl få som inte har uppmärksammat att det i dag är hundra år sedan Tove Jansson föddes. Hennes historier om Mumintrollet och hans familj ligger mig väldigt varmt om hjärtat och har alltid varit en del av mitt liv. Till skillnad från många andra författarskap kan jag faktiskt inte minnas när jag blev introducerad till böckerna, och det är för mig något väldigt tryggt.

Mumintrollen fanns helt enkelt alltid där när jag växte upp, och det förklarar väl ett och annat. Det är väl därför min första reaktion när jag ser en skylt som säger ”Gå gärna på gräset” är att jag tänker att det inte är en hemul som är parkvakt. Det är väl därför jag myser när det regnar mot taket vid läggdags. Det är därför jag tycker att det är så viktigt att notera färgen på den första fjärilen jag ser varje år.

Tove Jansson har, med sin fantastiska fantasi och sitt underbara språk, verkligen präglat mitt liv. Och det är något jag bara kan vara djupt tacksam för. De världar hon skapade, det underbara persongalleri hon byggde upp och de såväl tankeväckande som spännande historier hon berättade är helt enkelt underbara, drömmande och något som jag alltid kommer att återvända till.

Tack så mycket för alla berättelser Tove Jansson, och grattis på hundraårsdagen.

Mina barn är även de på väg in i Mumindalen. Här på den fantastiska utställningen baserad på "Vad hände sen?" som har funnits på stadsbiblioteket i Göteborg.

Mina barn är som synes även de på väg in i Mumindalen. Här på den fantastiska utställningen baserad på ”Vad hände sen?” på stadsbiblioteket i Göteborg.

 

 

Föredrag på science fiction-bokhandeln

Det föredrag om ny svensk science fiction, fantasy och skräck som jag höll på Fantasticon i Köpenhamn blev så lyckat att jag ska hålla det igen på science fiction-bokhandeln i Göteborg den 28/6.

Det blir nog lite annat upplägg och kanhända så kommer jag att ta upp lite andra böcker än vad jag gjorde i Danmark. Men jag kan i alla fall lova att jag kommer att ösa boktips över er!

När? 28 juni klockan 14.00
Var? Science fiction-bokhandeln på Kungsgatan i Göteborg
Hur? Med plånbok så att du kan köpa några av böckerna efteråt!

Ni som ägnar er åt Facebook får gärna anmäla er på eventsidan!

Varmt välkomna!

PS Jag tänker inte prata om min egen bok, men det kommer att gå bra att köpa ett ex och samtidigt få det signerat när jag ändå är på plats.

Fantasticon 2014

Om bara några dagar är det dags för Fantasticon 2014 – en science fiction kongress i Köpenhamn och jag ska vara med. Jag ska bland annat bli intervjuad och kommer också att hålla ett föredrag om nyare svensk science fiction och fantasy.

Det känns som ett mycket stort privilegium att ha blivit inbjuden och jag ser verkligen fram emot detta. Är du i Köpenhamn, eller har möjlighet att ta dig dit, så hoppas jag att vi ses där!