Tolkien och jag del sex: den franska läsningen

Senaste gången jag bänkade mig för att läsa om Västmarks röda bok så var det vare sig på Shakespeare eller Strindbergs språk utan istället på Sartes. Alltså franska. Jag tyckte dels att det kunde vara ett bra sätt att hålla mina franskakunskaper vid liv och dels att det skulle vara intressant att se hur en översättning till ett annat språk kunde te sig.

Det jag läste var den nya franska översättningen som kom 2014 – 16 och är gjord av en viss Daniel Lauzon. Lauzon är fransk-kandensisk och vad jag har kunnat förstå så rekryterade det franska förlaget honom inte bara för att han är en kompetent översättare utan också Tolkienkännare. Lauzon började med att ta över översättningsarbetet av History of Middle Earth-serien (de första delarna hade faktiskt översatts av ingen mindre än Författarens sonson Adam Tolkien som ju är uppvuxen i Frankrike och är tvåspråkig), han gick sedan på The Hobbit innan han fick den stora äran att förse The Lord of The Rings med ny fransk språkdräkt. Vilket enligt många tydligen behövdes. På Adam Tolkiens franska wikipediasida står det att Adam och hans far hade en avgörande roll för att uppmuntra till en ny fransk översättning. Det är nästan lite sött att det bara står i förbifarten att ingen mindre än Christopher Tolkien tyckte att det var dags.

Den första franska översättningen kom först 1972 och utfördes av Francis Ledoux. Ledoux var en ansedd och skicklig översättare med bland annat Charles Dickens och Tennesse Williams i bagaget, men Tolkien var kanske inte rikigt hans kopp te. Eller glas vin om ni så vill. Han var inte insatt i världen och fick heller inte tillgång till Tolkiens översättarguide. Dessutom kom appendixet ut på franska först 1986, och att utelämna det har onekligen stor betydelse för förståelsen av vad det är för sorts bok.

Så problemen med den gamla franska översättningen var kanske inte riktigt samma som vi hade i sverige. Jag skulle väl vilja säga att The Lord of the Rings från början översattes till franska av en kompetent översättare som inte förstod vad det var för sorts bok, men översättes till svenska av en inkompetent översättare som ändå förstod vad det var för sorts bok.

Att förstå sekundärskapelsen och alla dess nyanser är ju trots allt minst lika viktig som att förstå språket den skrevs på vilket då blev alltför tydligt i Ledoux översättning. Det exempel som har upprört franska tolkienkännare mest är redan från förordet – där Tolkien skriver om ”The departure of Galadriel och Elrond” så har Ledoux tolkat ordet ”departure” som död. Att det dessutom blir väldigt uppenbart när man väl har läst klart hela historien att de verkligen lämnar Midgård borde ju i alla fall fått någon att göra ändringen, men uppenbarligen inte. Han har också använt referenser som inte passar i Midgård, som gör att illusionen bryts. Till exempel uttrycket ”un cousin à la mode de Bretagne” som ungefär betyder avlägsen släkting, men Bretagne ligger ju som bekant inte i Midgård. Vid ett annat tillfälle så går hobbitarna på led som indianer (”file indienne”) vilket ju inte heller funkar. Du läser och lämnar tillfälligtvis Midgård.

Så när The Lord of the Rings – eller Le Seigneur des Anneaux som vi kanske ska hänvisa till fortsättningsvis – skulle få ny språkdräkt var ambitionen att det verkligen skulle vara genomtänkt, vara troget Tolkien men också såklart fundera på franska. Till sin hjälp har översättaren Daniel Lauzon först och främst haft hjälp av litteraturvetaren och Tolkienexperten Vincent Ferré (som också ansvarade för utställningen om Tolkien på franska nationalbiblioteket) samt ibland konsulterat språkvetare och andra experter. Namn och uttryck har stötts och blötts, för att få rätt känsla och rätt betydelse.

Våra huvudpersoner hette till exempel Bilbon och Frodon Sacquet i den gamla översättningen. En påse heter sachet på franska, så det är ju närmast att jämföra med Andersson Secker. Det avslutande n-et lades till för att det skulle låta franskt. I Lauzons nya översättning heter de istället Bilbo och Frodo Bessac. En besace är helt enkelt en axelväska – så då får man med Tolkiens krav på att namnet ska ha något att göra med påse/väska – bag på engelska – och behåller dessutom Bilbos allitererande namn. Ännu bättre blir det om vi ser till de mindre populära släktingarna: Otho och Lobelia hette Sacquet de Besace i den gamla översättningen, men har fått det enligt mig mycket bättre namnet Bessac-Descarcelle i den nya. En ”escarcelle” är en penningpung och det är ju inte utan att man kan känna att det är ett lämpligt namn.

Ibland har de valt att gå lite mer på vad som klingar väl – så har till exempel Proudfoot fått bli som Belpied (som betyder Vackerfot) istället för Fierpied som hade varit en direktare översättning.

Lauzons stora problem som han berättar om i en intervju jag hittade var hur han skulle översätta Mörkveden. Till sist valde han Foret de Grand´Peur (Stora farans skog) eftersom han ansåg att han inte kunde hitta något vettigt franskt namn (i den gamla översättningen hette skogen Foret Noir – svarta skogen). Anledningen till att det blev Foret de Grand´Peur är naturligtvis att alverna kallar den för Taur-e-Ndaedelos – ”forest of the great fear” efter att Nekromantikern slagit sig ner där.

Så ni förstår att det är en översättare som verkligen är insatt i Tolkiens värld och verk. I intervju pratar han så lyriskt om sitt arbete så man förstår att har njutit av att översätta, han berättar om hur han har kunnat gå in i texten, men också om hur viktigt det var att ta tillvara på detaljerna och orginaltextens tonalitet.

Fina omslag (med undantag av en irriterande detalj, fri gissning i kommentarerna vad jag menar) av konstnären Dan Mumford.

Att det skulle bli en diskussion kring den nya översättningen och framförallt kring de nya namnen var ju naturligtvis inte någon större överraskning. Jag har ju själv svårt att förstå när någon vill klamra sig fast vid ett äldre namn av nostalgiska skäl – det är till exempel irrelevant att Vattnadal är vackert när det inte är en korrekt översättning av Rivendel – utan välkomnar snarare nya namn. I alla fall om de är trogna ursprunget och har en bra klang. Och av det jag har läst i franska forum när översättningarna har diskuterats har de flesta accepterat de nya namnen och tycker att de fungerar.

Det namn som kanske har fått störst kritik är den blivande konung Elessars smeknamn. Och här kan jag i viss mån hålla med kritikerna. I den gamla översättningen kallades han för Grand-Pas vilket på svenska ungefär blir Storkliv (eller om man så vill: Vidstige). I den nya översättning har det istället blivit L´Arpenteur. Verbet ”arptenter” betyder ungefär ”gå fram och tillbaka med stora kliv”, så ur den aspekten är det ju genomtänkt. Men det betyder också ”att mäta” och en arpenteur är en lantmätare. Så det är klart att det kan bli lite felaktiga associationer.

Jag har också läst lite roliga diskussioner om tiltalet, vilket också var något jag funderade på själv när jag läste den. För franskan skiljer ju på du (tu) och ni (vous) beroende på vem man pratar med och vilken relation man har till den andre. Till exempel så niar Sam i stort sett alla utom Gollum, samtliga trollkarlar duar varandra och Gandalf säger även du till balrogen (det känns logiskt – de är trots allt båda maior och ska slåss till döden, så även om de inte var du i Valinor med varandra så är det ändå ett lämpligt tillfälle att lägga bort titlarna). De flesta övriga i brödraskapet niar varandra, men föga förvånande så är Legolas och Gimli du och bror när deras vänskap blir tydlig. En del alver är familjära i tilltalet och säger du till de flesta, vilket det har funnits en del diskussioner om: är det till exempel korrekt att Gildor duar Frodo? Nörderi på hög nivå som ni förstår!

Men den stora fråga som fortfarande inte är besvarad är hur undertecknad upplevde läsningen. Ja, som vanligt är det alltid som att komma hem när jag läser denna fantastiska bok, oavsett på vilket språk det är, men det var väl några saker som var annorlunda. Det mest tydliga är ju naturligtvis att det tar längre tid för mig att läsa franska än såväl svenska som engelska och det intressanta med det är att det gav mig möjlighet att reflektera på ny sätt kring texten. Till exempel så fick jag större förståelser för de som upplever The Lord of The Rings som en något långsam bok, vilket kanske framförallt händer de som har sett filmatiseringarna först. För eftersom det blir ett större läsmotstånd vid de långa beskrivande partierna när jag läser den på ett språk som jag inte behärskar lika bra så kan blir det också ett lite större motstånd i partier som jag i vanliga fall uppfattar som vackra och reflekterande.

En annan sak som omedvetet händer är att jag börjar omvärdera Erik Anderssons svenska översättning. För jag börjar inse att så här kan en översättning av The Lord of The Rings se ut, så här ska den genomföras. Lyhört. Insatt. Med riktig förståelse för texten. Varför nöja sig med Kofferdi-Secker när man kan få Bessac-Descarcelle?

Men här vill jag ändå vara tydlig: i väntan på en riktigt bra svensk översättning är det fortfarande min bestämda åsikt att vill man läsa Tolkien på svenska så ska man läsa Anderssons översättning. Den må sakna en ordentlig förståelse för Midgård, men den är i alla fall gjord av en översättare som behärskar engelska och det är trots allt ett minimikrav.

Men nog om de svenska översättningarna, ämnet för dagen är ju ändå den nya franska och min upplevelse av den, och det som jag kanske framförallt har med mig är att ju längre jag läste, desto lättare blev det och desto mer kom jag in i boken. När jag närmade mig slutet slog det mig att jag helt undermedvetet hade börjat tänka att jag inte läste en engelsk fantasyroman i fransk översättning, utan att jag faktiskt läste en helt enastående fransk roman. Och det mer än något annat säger något om hur lyckad översättningen är.

Pojken som lästes

Ibland är jag sen på bollen. Väldigt sen till och med. Till er som tror att jag skriver så här bara för att framstå som lite märkvärdig så ber jag att få lägga fram följande fakta i målet:

Det är först nu som jag har läst Harry Potter-böckerna.

Faktum är att jag aldrig riktigt har känt mig överdrivet tilltalad av konceptet och de gånger som jag har övervägt att börja läsa böckerna har det mer varit för att det är något som man ska ha läst snarare än för att de intresserar mig. Och det är inte ett tillräckligt bra argument när man har en att-läsa-hög som definitivt kan användas för att mäta bröderna Phelphs som spelar Fred och George Weasley i filmatiseringarna.

Ett bra argument är dock när något av barnen vill läsa serien, så det var därför jag och min dotter tillsammans tog oss in på plattform 9 3/4 för kanske tre år sedan och med hull och hår kastade oss in i trollkarlsvärlden. Jag läste högt för henne fram till och med ungefär halva fjärde boken då vi gemensamt bestämde oss för att det var bättre att läsa vidare på egen hand och för lite mer än en vecka sedan lade jag till sist ifrån mig sista boken.

Jag tror faktiskt inte att jag hade uppskattat böckerna och världen lika mycket om det inte var ett äventyr jag hade delat med min dotter, men under läsningen är det mycket jag har kommit att uppskatta på egen hand. Jag tror faktiskt att en av anledningarna till att jag inte har varit så intresserad av dem tidigare är hur de har presenterats för mig.

Till exempel så tycker jag att det alltför oftast gör en stor grej av hur du som läsare ska bli överraskad av den stora plottwisten som tycks obligatorisk i varje bok. Inget ont om överraskningar och oväntade vändningar, men det är inte i första hand det som intresserar mig och följaktligen det som har intresserat mig minst med Harry Potter. Visst kan jag beundra det rena hantverket när Rowling leder upp till Det Stora Avslöjandet, men det finns så många saker som är intressantare än att det visar sig att Voldemort har försökt infiltrera Hogwarts genom professor Flitwicks hundvalpars borttappade tuggleksak eller vad det nu må vara.

Det här gäller exempelvis världen – som jag först inte var så imponerad av men sedan intresserade mig mer och mer för (såpass mycket att jag sparar min analys av världen till ett helt eget inlägg) och studien i ondska. För Voldemort är faktiskt riktigt intressant, mycket intressantare än vad han ofta framställs.

Det finns vissa brister i gestaltningen av Voldemort, och jag kan också reta mig på att det är ondingar som ser sig själva som onda. Jag menar, det är mycket rimligare att antagonisten själv ser sig som den upplyste som faktiskt har rätt, men här får vi ju uppfattningen att många av hans anhängare – och inte minst han själv – ser sig som mer eller mindre onda. Tom Riddles taskiga barndom ger heller inte någon större ledtråd till varför han är som han är, vi får helt enkelt acceptera att han är en egoistisk taskmört.

Mycket intressantare är hur Voldemort lyckas framställa sig själv och därmed ger sig själv mer makt än vad han har. I början av serien får man ju nästan uppfattningen att han är en uråldrig fasa – folk vågar inte ens säga hans namn – mycket farligare och mäktigare än vad det visar sig att han är. Visst ska hans makt inte underskattas, men ju mer du läser desto mer framgår det att Voldemort är inte Mörkrets furste, men han vill bli det. Och därför vill han att folk ska tror att han är det.

På samma sätt kan jag också uppskatta hur han kan nå sin position genom att genomskåda sprickorna i trollkarlsvärlden. Han utnyttjar okunskap, underliggande konflikter och fördomar för att nå sitt eget mål. Det är en bra skildring av despotens väg till makten, och också en skildring som använder sig av den spegel som fantasylitteraturen erbjuder.

Intressant är också att fundera över texten och vad som har lett till Harry Potters otroliga framgångar. För även om J.K. Rowling inte är världens mest fantastiska författare så är hon onekligen en intressant sådan, inte minst som hon i viss mån lyckas få sina svagheter att bli hennes styrka.

Till exempel är flera av böckerna alldeles för långa. De är nedtyngda av ett lite väl utbroderat språk och det kan ta hur lång tid som helst innan hon kommer till saken. Men samtidigt så gör det här att du får en möjlighet att stanna kvar längre i hennes mysiga värld och fästa dig vid den.

För att inte tala om hela hennes stereotypa persongalleri. Varje person är mer eller mindre definierad av en egenskap – de gör dem platta men samtidigt så otroligt lätta att komma ihåg och fästa sig vid. Samma gäller figurernas namn. Många har nästan parodiska namn, men de går fan inte att glömma när du väl har satt ihop namnet med personligheten. Genialt när vi har ett så stort persongalleri i bokserien!

Det finns onekligen anledningar till att Harry Potter har blivit en så stor succé, och jag tror nog att trollkarlspojken är här för att stanna – helt oavsett vad författaren gör och säger.

Publiken är så stor och fandomen så stark att den fiktiva världen kommer överleva av sig själv – oavsett besvikelsen mot författaren. Harry Potter-böckerna handlar så mycket om att våga vara sig själv, och det finns ett så starkt antirasistiskt tema att det onekligen blir kännbart när Rowling går ut och mer eller mindre säger att alla inte får vara sig själva.

Sedan får man ju komma ihåg att det finns en hel del fördummande fördomar även i Potter-serien. Nästan alla obehagliga personer är överviktiga. Hon drar sig inte för att hamra in vilka yrkesgrupper som hon avskyr (t ex journalister och politiker). Och det går inte att undgå hur hon porträtterar folk som inte är engelsmän.

Men visst, paradoxerna kan ibland förstärka fascinationen, och många av de bra sakerna kvarstår ju faktiskt trots de dåliga. Så i det här fallet tycker jag att vi kan hålla författaren borta från verket, konstatera att det är en fängslande bokserie som kan lära unga läsare att stå upp för vad de tycker är rätt och att inte döma andra efter deras bakgrund! I det här fallet tycker jag också att vi kan komma ihåg vilken otrolig läsglädje som böckerna har skapat och som de troligen kommer att skapa.

Det är inte ofta som nysläpp av böcker skapar långa köer utanför boklådor, men i de få fall som det händer så kan man ju som boknörd inte göra annat än att applådera. Och – även om det kanske dröjer flera år – själv se till att läsa böckerna.

PS Eftersom det är Harry Potter vi pratar om är det ju en fråga som måste besvaras: jag är Ravenclaw. DS

Läsåret 2020

Jag har hört en och annan som har uttryckt att en fördel med pandemiåret 2020 är att de har haft tid över till annat. Till exempel att läsa. För mig har det väl snarare varit tvärtom då jag inte har varit permitterad och eftersom jag har jobbat hemifrån så har jag inte kunnat utnyttja bussresan till jobbet för att läsa som jag brukar göra.

Men det betyder ju inte att jag inte har fått möjlighet att sätta mig då och då med en god bok och allt som allt har jag hunnit med att läsa 50 böcker under året. Många bra, riktigt bra till och med, och några som jag inte var lika imponerad över.

Då jag fortsätter att fördjupa mig i svenskspråkig fantasy har det också präglat läsningen till stor del. Här sticker bland annat Kristina Hårds trilogi om Kaiserarvet ut. Det är en riktigt välskriven och spännande serie med lockade ingredienser som troll, girighet och luftskepp. Rekommenderas varmt!

Jag tyckte också om Anders Björkelids Berättelsen om blodet. Även den en välskriven svensk fantasyserie. Serien som helhet är bra men den tredje boken som skiljer sig lite från de övriga är helt enkelt mästerlig.

I samma genre vill jag också rekommendera Marie Hermansons novellsamling Det finns ett hål i verkligheten och finlandssvenska Maria Turtschaninoffs gripande roman Anaché.

Men jag har ju läst annat än svenskspråkig fantasy – jag har också läst engelsk fantasy på franska! Eftersom jag läser om Ringarnas Herre ungefär vart tredje år så tyckte jag att det kunde vara intressant att ge mig an den franska nyöversättningen den här gången. Det var onekligen en intressant (och lite krävande) uppgift, men någonting som var mödan värt. Den nya franska översättningen är riktigt bra, den är varligt utförd och stor möda har lagts på att få till bra översättningar av namnen.

Till exempel så heter Frodo och Bilbo Bessac i efternamn, vilket inte bara följer Tolkiens översättningsanvisningar utan också behåller Bilbos allierande initialer. För Tolkien var det ju viktigt att herrarna hette något med väska i efternamn. Secker heter de ju i den nya svenska översättningen (och i den danska också om jag inte missminner mig) och Sacquet i den gamla franska. En besace är helt enkelt en axelväska, så det passar ju onekligen bra och blir mycket snyggare än Sacquet.

Efter den här lilla utvikningen så är det kanske någon som undrar om jag läst något annat än fantasy och det får jag ju erkänna att jag givetvis har gjort. Här kan jag till exempel rekommendera Lina Wolffs helt magnifika roman De polyglotta älskarna och Olga Tokarczuks novellsamling Spel på många små trummor.

Bland besvikelserna hittar vi bland annat en klassiker och en lite nyare bok. Klassikern var Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar. Det är väl visserligen en rätt charmig historia, men det som slog mig var hur den nästan helt saknar spänning. Ganska fascinerande för vad som väl brukar kategoriserar som en äventyrsroman.

Den andra besvikelsen var Ted Chiangs (av många efterlängtade) novellsamling Exhalation. Chiang kritiserar ju ibland för att trots briljanta idéer inte alltid når fram vad gäller personskildringar och gestaltningar.

Trots detta var jag väldigt förtjust i hans första novellsamling Stories of Your Life, där det förutom de intressanta idéerna fanns en värme som sken igenom även när gestaltningen brast.

Men tyvärr levererade inte Exhalation på samma sätt. En del av novellerna är visserligen fina och tänkvärda och funkar som bäst när han skriver utifrån sina egna begränsningar som författare. Men det som verkligen drog ner helheten var den ofantligt stolpiga och oengagerade kortromanen The Lifecycle of Software Objects som upptar en inte oansenlig del av samlingen.

Jag blev nog mer irriterad på Chiangs redaktör som hade tagit med historien i boken än på Chiang själv. Efter att jag hade tragglat mig igenom den så fick jag reda på att The Lifecycle of Software Objects har fått Hugo-utmärkelsen för bästa kortroman. Visserligen är Hugo inte nödvändigtvis någon garanti för kvalité, men att så många läsare röstar fram en så uselt utförd berättelse är bara bedrövligt. Stories of Your Life kom för övrigt ut på svenska i höstas, så mitt tips är att strunta i Exhalation och istället lägga pengarna på att stödja utgivningen av science fiction i Sverige. Och du köper den så klart på sf-bokhandeln!

Då var det betydligt intressantare att läsa Skuggan på världens botten, en samling med noveller av den säregna författaren Thomas Ligotti. Ligotti räknas av många som skräckmästaren HP Lovecrafts arvtagare. Jag misstänker att det delvis är på grund av det lite ålderstigna språket (fast till skillnad från Lovecraft så kan Ligotti skriva dialog), fast mest på grund av det tematiska idéinnehållet. Men där Lovecraft gestaltar människans ensamhet i universum med diverse ofattbara monster så är Ligottis fasa mer skugglik och det många brukar lyfta fram är hans nihilism. Dessutom är de flesta av hans noveller betydligt märkligare än Lovecrafts, riktigt ”weird” och ibland bara med en rätt ytlig handling som ram för hans tankar och språk.  Mycket intressant, men jag tror att jag förlorade 1D6 sanity points på att läsa den från pärm till pärm!

Nå, på det stora hela är jag nöjd läsåret och är naturligtvis nyfiken på vad just du kan rekommendera som du läste förra året?

Läsåret 2019

Jag tänker mig att man har på sig januari ut att skriva något klokt om föregående år, även om det anses lämpligt att få det gjort i början på månaden och sedan ägna sig helt och fullt åt det nya året och dess möjligheter. Med andra ord är det hög tid för mig att summera 2019 och som traditionen bjuder gör jag det genom att se tillbaka på vad jag läste under året.

Allt som allt blev det 35 böcker. Något mindre än genomsnittet, men å andra sidan läste jag en del böcker som var hyfsat omfångsrika och ytterligare andra som tog ganska lång tid.

En av de stora läsupplevelserna var Bertil Mårtenssons klassiska fantasytrilogi Maktens vägar. Jag har läst den en gång tidigare, men det var så länge sedan att jag inte kom ihåg särskilt mycket. Det är i vilket fall som helst verkligen bra böcker som jag kan rekommendera, även om de är lite svåra att få tag på. En längre recension hittar ni faktiskt här på bloggen!

Jag försöker dessutom konsumera så mycket svenskspråkig fantasy som mycket och en riktigt fin roman var finlandssvenska Maria Turtschaninoffs Arra. Lyckligtvis har jag fler av hennes böcker i bokhyllan, för det här gav mersmak.

En tjock bok som jag närmast slukade var Bengt Ohlssons Rekviem för John Cummings som handlar om punklegenden Johnny Ramones sista år. Den är väldigt välskriven och medryckande och dessutom intressant eftersom den får dig att fundera på om det är OK att skriva en roman – inte en biografi – om en person som levde för inte så länge sedan (Johnny Ramone/John Cummings dog 2004). De flesta av oss reagerar väl inte nämnvärt på en roman som handlar om en historisk person, men var går gränsen? John Cummings änka hotade mycket riktigt med att stämma det svenska förlaget vars advokat förklarade att lagstiftningen i Sverige och USA är annorlunda i avseendet. Bra bok är det i alla fall.

Den enda läsutmaningen jag brukar ta mig på är att läsa någon klassiker som jag har förbisett. Ibland lyckas jag, ibland inte. I år får var det dels en roman och dels bekantskap med ett författarskap. Roman var Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita. En märklig och underhållande bok. Författarskapet var Robert Silverberg som nog får räknas bland klassiska science fiction-författare. Jag plöjde mig igenom den tjocka samlingen Phases of the Moon med noveller och kortromaner från Silverbergs långa karriär och det är helt enkelt lysande. Varför, varför har jag inte läst något av honom tidigare? Det är välskrivet, spännande och precis som all briljant science fiction riktig idélitteratur. Lyckligtvis finns det mycket mer av honom att läsa.

Lite speciell läsning var antologin Tjugo sällsamma berättelser jag fann i en garderob. Den kom nämligen ut som resultat av en novelltävling där jag satt med i juryn. Premissen var att skriva en fantastiknovell kring ett klädesplagg som ställs ut i utställningen ”Göteborgs garderob” på Göteborgs stadsmuseum. Det var en ny och mycket givande erfarenhet så jag vill passa på att tacka Lupina Ojala på Catoblepas förlag som bjöd in mig som jurymedlem.

Året avslutades med att jag läste Den femte årstiden, första delen i N.K. Jemisins trilogi Den söndrade jorden. Det är en väldigt bra och lite annorlunda fantasyroman som också har väldigt höga litterära kvaliteter, inte minst för att den är utsökt komponerad. Nu när vi är en bit in på det nya året så har jag även läst del två och tre och även om de inte håller lika hög klass kan jag klart säga att hela serien är väl värda att läsa.

Ja, det var lite om vad jag läste under förra året. Vilka böcker sticker ut från din läshög som du vill rekommendera?

Maktens vägar

Den senaste tiden har det så sakteliga börjat komma fler och fler svenska fantasyböcker, men under lång tid fanns det endast en fantasyserie skriven för en vuxen publik: Bertil Mårtenssons Maktens vägar. Serien består (naturligtvis får man kanske säga) av tre delar: Vägen bort (1979), Vägen tillbaka (1980) och Vägen ut (1983). Intressant att notera är att den består av två egentliga historier – bok tre är nämligen en fortsättning på en mer eller mindre avslutad historia.

Bertil Mårtensson, som tyvärr gick bort under 2018, var inte bara författare utan också lektor i filosofi, vilket märks när man läser hans böcker. Jag hade honom själv som lärare när jag läste på Lunds Universitet (bland annat var hand handläggare för min B-uppsats i teoretisk filosofi), men det var först några år efteråt som jag läste böckerna för första gången. Jag hittade bokserien nyligen via Fantikvariatet och har precis läst om den för första gången på nästan 20 år. Jag hade bara väldigt vaga minnen av böckerna och den stora frågan var naturligtvis om den fortfarande höll, särskilt i förhållande till färskare fantasyserier som det händer att jag då och då läser.

Maktens vägar är en serie som knyter an till traditionell fantasy – vi har hjältar som färdas över världen och besöker rester av ett gammal imperium, vi har en kamp mellan gott och ont som pågått länge, storslagna landskap, magi och drakar. Men det är också mycket som gör att den sticker ut. Den har ett filosofiskt djup och det finns många intressanta resonemang, inte minst mellan olika romangestalter. Den tar fasta på detaljer som andra fantasyböcker sveper förbi, men sveper å andra sidan förbi sådant som skulle få mycket större fokus i andra böcker. Den är också väldigt nordisk, inte minst eftersom Mårtenssons värld inte bara är befolkad av människor, utan också av troll som visserligen är rätt egenartade men likväl andas inspiration av till exempel John Bauer.

Världsbygget är gediget, och även utan sista bokens appendix så får vi en stark känsla för världen och dess olika riken, även om vi inte alltid får så mycket fakta. Men det räcker ju med en känsla, om författaren som håller i pennan är säker på sin sak och är en god ciceron genom sin fiktiva värld. Och det är Bertil Mårtensson. Rikena vi får besöka är dessutom speciella och fascinerade, Bertil Mårtensson hade en enastående fantasi och det är ju onekligen ingen nackdel för en fantasyförfattare. Persongalleriet är välgjort, om än ibland lite skissartat. Men det är ändå lätt att känna för personer som Jore, Jarel, Vädje som alltid har så ont, Andira och inte minst kaninen Snönos.

Maktens vägar är utan tvekan en serie som fortfarande har något att säga till fantasyläsaren, den är välskriven och intressant, den är egenartad och fantasirik. Det finns brister i gestaltningen och enstaka saker känns kanske lite förlegade, men när helheten är så tilltalande som den här i det här fallet så är det saker som jag utan tvekan kan leva med. Tyvärr finns den inte längre i tryck, så den som vill läsa den får antingen leta på biblioteket eller antikvariat. Eller läsa den som e-bok, för det finns den tillgänglig som. Men det hade varit en kulturgärning av rang om en nyutgåva dök upp på den svenska marknaden. För den som är intresserad av svenskskriven fantasy borde faktiskt ha läst Maktens vägar. Så är det bara.

Maktens vägar som e-bok

Läsåret 2018

När det är dags att summera året som har gått så vidhåller jag att det intressantaste att prata om är vilka böcker man har läst. Det finns de som har andra, märkligare preferenser, men vem är väl jag att döma hur någon vill summera ett varv kring solen?

Nåväl, själv läste jag allt som allt 40 böcker, vilket jag tycker är lagom många. Jag brukar ha som mål att läsa en bok i veckan, men vissa böcker tar helt enkelt längre tid. I år berodde nog detta på att jag läste mer på franska än vad jag har gjort på väldigt länge och det är bara att konstatera att jag inte läser lika fort då.

Den bästa franska boken var Les Visages de Mars (Ansiktena på Mars) av Jean-Jacques Nguyen. En välskriven novellsamling med flera finurliga historier. Årets omläsning var också på franska, nämligen Albert Camus klassiker L´étranger (Främlingen) som är en otroligt tät och tankeväckande bok. En liten bonus var att i boken hittade jag vad jag använt som bokmärke sist jag läste den – innehållsetiketter för kassettband. Ja, det var uppenbarligen ett tag sedan.

img_7817

Camus L´étranger – årets omläsning och årets nostalgitripp! 

En annan klassiker, dock moderna sådan, som jag läste var Margaret Atwoods The Handmaid´s tale. Jag tyckte det var på tiden att jag gav mig på den och jag blev inte besviken. Lika obehaglig som bra helt enkelt.

En annan bok som utmärkte sig var till Brooke Bolanders kortroman The only harmless great thing. Mycket märklig och välskriven liten historia om radioaktiva elefanter. Typ. Charles de Lints The Blue Girl var också mycket bra. Kan det vara de Lints bästa roman? Ja, det kan det.

Slutligen vill jag nämna svenska debutanten Linnea Dahlgrens Dagen du förstörde allt. Himla vacker och sorglig bok om saknad och tidsresor. Minns inte när jag grät så mycket sist till en bok och jag har läst få böcker som ärligt och självklart hanterar sorg, samtidigt som det är en riktig bladvändare. En mycket lovande debut och jag ser fram emot fler böcker av Linnea.

Men nog om mig nu. Vilka böcker som du läste under 2018 vill du rekommendera?

Intervjuer

Under den senaste månaderna har jag haft det stora nöjet att bli intervjuad både på en blogg och i två poddar.

Den som till äventyrs vill läsa eller lyssna på när jag svamlar styr med fördel webbläsaren till någon av följande länkar (och både bloggen och poddarna ifråga har många andra intressanta inslag och texter):

http://jlfantasy.se/Blogg/2018/04/28/Patrik-Centerwall—Författarintervju

http://ordbyting.se/2018/06/09/06-multiversum-och-tiden-med-patrik-centerwall/

https://fandompodden.podbean.com/e/fandompodden-080-fran-swecon-2018-patrik-centerwall-om-sitt-forfattarskap-och-fandom-i-goteborg

Mycket nöje!

 

The Road goes ever on and on – tankar om resor i fantasy

Det är ganska svårt att komma ifrån att det förekommer en hel del resor i fantasy. Jag har inte gjort någon kvantitativ undersökning, men otaliga kvalitativa timmars läsning gör att jag vågar hävda att det inte är en särskilt kontroversiell ståndpunkt. Många fantasyböcker handlar om att en eller flera personer av olika anledningar måste ta sig från punkt a till punkt b och under resans gång lär sig något om sig själva och världen de lever i.

 Det finns naturligtvis många anledningar till att det är så här, och föga förvånande kan vi spåra mycket till den där piprökande språkvetaren som satt en ganska stor prägel på fantasylitteraturen. Jag tror ni vet vem jag menar.

Det första vi ser när vi öppnar denne Oxfordsbos kändaste verk, The Lord of the Rings, är kartan över Midgård, en karta som man kan studera hur länge som helst och fundera över platser som brödraskapet besöker, men också platser som de inte besöker som ändå finns där och väcker vår nyfikenhet

Med tanke på vilket inflytande Lord of the Rings har haft på genren så är det ju inte så konstigt att så många fantasyböcker börjar med en karta. Men kartan är mer än ett arv från Tolkien och ett försök att visa upp den fiktiva världen. Det är också, som litteraturvetaren Stefan Ekman konstaterar i sin avhandling Here Be Dragons, en del av kontrakten mellan läsare och bok. Det är tröskeln mellan världarna som suddar ut gränsen mellan riktigt återgivning och fantasi och låter oss inbilla för oss själva att kartan faktiskt avbildar riktiga platser.  

Det handlar om att vi ska tro på det vi läser när vi läser det – oavsett om det utspelar sig utanför ditt fönster där du bor eller på Minas Thiriths gator. Tolkien skriver själv i sin essä On Fairy-Stories att författaren är en subkreatör som skapar en sekundärvärld vi kan stiga in i med våra tankar och känslor. I den världen är det hen berättar sant, och författaren får inte på något sätt väcka misstro hos läsaren, för då bryts illusionen.

Tolkien berättar i samma essä att när han läste sagor som liten ville han inte tro, han ville veta. Och det är nog en viktig ledtråd till att resor är så vanliga i fantasylitteraturen – utforskandet av världen är ju ett sätt att få veta. Att resa i världen och därmed i fantasin. Resorna som skildras stillar både författarens och läsarens nyfikenhet om den fiktiva världen. För det är ju en anledning till att vi läser fantasy. Vi vill ha tillträde till sekundärvärld.

Därför är det ju också intressant att så mycket av den fantasylitteratur som inte är så lik Tolkiens, som ibland till och med medvetet distanserat sig från honom är fyllda av resor. Jag tänker främst på China Mièvilles. Mièville ligger idémässigt och politiskt väldigt långt från Tolkien – men resor är centrala i två av hans tre böcker i den fiktiva världen Bas-Lag. Ett annat exempel i den här skolan är Steph Swainstons historier om Fourlands, där huvudpersonen trots allt är kejsarens budbärare som i kraft av sitt ämbete får ta sig både till det ena stället och det andra.

 Men vi måste ju också komma ihåg att resorna inte bara får handla om att beskriva världen, det måste ju också vara resor som betyder något. Det som händer under resan måste ha något att göra med historien eller i alla fall protagonisternas utveckling. Annars kan vi lika gärna stanna hemma. Eller läsa en annan bok!

 

 

Memory, Sorrow and Thorn

I höstas skrev jag ett föredrag om etik och moral i fantasylitteratur som jag hittills har hållit en gång, på science fiction kongressen Picnicon i Västerås. I föredraget tar jag upp Tad Williams genombrott, den episka sviten Memory, Sorrow and Thorn, som på många sätt är intressant att diskutera om man vill pratar om moraliska frågor i fantasy.

Det är trots allt en historia som, även om den handlar om den stora omvälvande uppgörelsen mellan ont och gott, inte är så förbaskat svartvit. De onda respektiva goda varelserna är samma folkslag, de människorna som slåss på de godas sida har en rätt så mörk historia och mörkets furste har rimliga motiv.

Tad Williams har själv hävdat att Memory Sorrow and Thorn skrevs delvis som en kommentar till Tolkiens verk, och när den kom ut i slutet av 80-talet så bröt den till viss del ny mark och vände upp och ner på vissa föreställningar om fantasygenren. George RR Martin, troligen välkänd för de flesta som råkar läsa den här texten, är bara en av de som blev väldigt inspirerade av Memory, Sorrow and Thorn och i en intervju har han sagt följande: ”Fantasy got a bad rep for being formulaic and ritual. And I read The Dragonbone Chair and said, ‘My God, they can do something with this form, and it’s Tad doing it.’ It’s one of my favourite fantasy series.” Utan Memory, Sorrow and Thorn ingen A Song of Ice and Fire hävdar vissa. Jag vet inte om det är sant, men inspirationen är i alla fall tydlig.

Så som ni förstår finns det onekligen anledningar att nämna de tre böckerna som ingår i sviten i ett föredrag om moral och fantasy. Men det var bara ett problem. Jag hade inte läst böckerna. Jag fick helt enkelt referera till vad andra har sagt om den.

Min stora skräck när jag höll föredraget var att någon skulle ha kommit över min läsdagbok och därför resa sig upp, hytta med näven och kalla mig ohederlig som slog fast en massa saker om en bok jag inte hade läst. Eftersom jag har tänkt hålla föredraget fler gånger så fanns det ju bara en sak att göra – läsa böckerna. Det har tagit ungefär en och halv månad, men nu har jag lagt i från mig den sista delen och kan försöka samla mina tankar om min vistelse i Williams sekundärvärld Osten Ard.

MST-panorama

Det första jag kan konstatera är att det onekligen stämmer att Memory, Sorrow and Thorn utmanar den i fantasylitteraturens sedvanliga uppdelning mellan den onda och den goda sidan. Han är naturligtvis inte den ende som har gjort det, men det ligger nog en del riktighet i att han banade vägen för många andra författare. De tre böckerna som utgör Memory, Sorrow and Thorn är också riktigt spännande och Williams är en driven berättare. Böckernas stora problemet utgörs dock av Williams prosa som jag nog bör säga några ord om.

Han är otroligt pratig och fyller sina böcker med på tok för mycket onödig information. Det fanns partier som var alldeles för långrandiga och som jag mer eller mindre skummade och jag är övertygad om att historien hade blivit minst hundra sidor kortare om han bara hade strukit häflten av alla adverb.

Det är dessutom lite lätt irriterande när författaren tror att hen måste vara övertydlig om allting – det är ju oftast inga problem att till exempel förstå skillnaden mellan ett påstående och en fråga och inget som författaren behöver skriva ut. Med det i åtankte hade det varit trevligt om Tad Williams istället för att förklara en massa uppenbara saker hade utnyttjat sitt ordflöde till att blåsa lite mer liv i sina figurer så att jag som läsare hade känt mer för dem under deras vedermödor.

Det här är saker som gör att läsningen inte blir fullt så njutbar som den hade kunnat bli – för samtidigt är det en bra historia som byggs upp väl och som lyckas med konstycket att ställa nya frågor som gör dig nyfiken och vill läsa mer. Böckerna är inte heller så där överdrivet förutsägbara vilket också gör dig intresserad av att fortsätta. För när ett problem inte har lösts på det uppenbara sättet (eller ens lösts!) så blir du nyfiken på hur nästa ska tacklas. Något som gör det spännande är dessutom att det inte finns ett så tydligt uppdrag – världen måste räddas men ingen vet egentligen hur.

Det finns också många saker i världsbygget som Williams har lyckats bra med. Beskrivningarna av de olika varelserna är lyckade och jag lever mig lätt in i de olika kulturerna och deras hemmiljöer. Bäst lyckas han med sin version av alverna – sithi (Annika Johansson upplyser mig i Världar av ljus, världar av mörker att ordet är lånat från det keltiska namnet på en sorts älvfolk: ”sidhe”). Det vi får reda på om deras bakgrund ger mig verkligen den här episka känslan, känslan av djup, som är en av de saker som jag verkligen uppskattar med fantasy. Här finns historia, här finns myt och gåtor. Här finns det sköna, men också sorgen och vemoden. Dessutom ger han rum för hatet och föraktet eftersom de ”onda” varelserna är en annan gren av samma älvfolk. Få har dessutom lyckats så bra med att gestalta hur svårt det är för de dödliga och de odödliga att förstå varandra och hur de andras liv tycks så obegripligt när de ser på tidens gång på ett fundamentalt annorlunda sätt.

Memory, Sorrow and Thorn är helt enkelt en bok där det enligt min ringa mening är väldigt lätt att peka ut dess fördelar och nackdelar, där fördelarna vinner till sist men där jag ändå inte kan låta bli att tycka att det är synd att den inte riktigt lever upp till sin fulla potential.

För den som är intresserad av fantasygenrens utveckling så finns det helt klart en poäng med att läsa den. Om du bara är nyfiken på Tad Williams författarskap så får jag nog hellre rekommendera War of Flowers som enligt mig är mycket mer sammanhållen och medryckande.

Men en sak är i alla fall säker: om du någon gång hör mitt föredrag om etik och moral i fantasy så vet du nu att jag inte bara repeterar vad andra har påstått om den.

Läsåret 2017

Så har helt plötsligt den här planeten snurrat ytterligare ett varv runt solen och vi påbörjar ett nytt år, med nya utmaningar, nya sorger och nya glädjeämnen. Eller om det är samma som förra året. Jag vet inte riktigt, men jag vet att det brukar vara kotym att sammanfatta den gågna solvarvet på något sätt. Vissa gör det med olika listor, men som alla civiliserade människor så brukar jag göra det genom att reflektera lite kring vad jag har läst.

Allt som allt hann jag med att läsa 39 böcker under 2017. Det får väl anses vara tillräckligt många, särskilt som några var tämligen tjocka, som till exempel de två första delarna i fantasyeposen The Deed of Paksennarion av Eliszabeth Moon och Memory, Sorrow and Thorn av Tad Williams. Men föga förvånande har novellsamlingar och antologier stått för de främsta läsupplevelserna.

Lucia Berlins Handbok för städerskor var till exempel en enastående läsupplevelse med knivskarpa och gripande noveller som virvlar genom ett fascinerande liv i USA och Latinamerika. Historier som känns, som berör. Mycket bra. En annan spännande samling var Invisible Planets som är något som sympatiskt som en antologi med kinesisk science fiction. Det mesta var välskrivet, tänkvärt och angeläget. Kul också med science fiction från en annan kultursfär. Harlan Ellisons Strange Wine var också mycket bra, men eftersom Ellison är en av mina favortiförfattare så var det inte så förvånande. Jag läste också om Tove Janssons underbara novellsamling Det osynliga barnet för första gången på många år och det är som alltid som att komma hem att kliva in i Mumindalen och få sig en kopp kaffe på verandan tillsammans med mamman och pappan, Mumin, Sniff och kanske också Snusmumriken. En på många sätt gripande läsning var Johan Fricks Enkel biljett till nattens ände. Inte bara för att det är en förbaskat bra bok, utan också för att jag kände Johan och fick provläsa några av novellerna innan de publicerades. Johan gick tyvärr bort strax innan boken kom ut, och jag har väntat lite med att läsa den, inte minst för att jag redan i förväg visste hur jobbigt det skulle vara att läsa ut den och inse att jag inte skulle kunna gå ner till sf-bokhandeln i Göteborg och diskutera den med honom.

Romanerna jag har läst har kanske inte gripit mig lite mycket, men det finns guldkorn. Minuten efter att Sara Danius hade tillkännagett att Kazuo Ishiguro tilldelades nobelpriset i litteratur lyckades jag reservera Återstoden av dagen på biblioteket och kan bara konstatera att det är en helt makalöst bra bok som jag verkligen kan rekommendera. Jag vill också lyfta upp Lupina Ojalas Toner av guld som är en välskriven och sympatisk svensk fantasyroman om en ung mans upplevelser när han anländer till en storstad för att finna ett nytt liv.

Apropå fantasy så har jag, ett antal år efter alla andra, börjat läsa Harry Potter-böckerna. Jag läser dem högt för min dotter och även om jag kanske inte är alltför imponerad så är det fortfarande väldigt trevligt läsning och framförallt har vi kul när vi upptäcker litteratur tillsammans. Och det är viktigare än mycket annat. Vi hoppades dessutom ner i kaninhålet nu i slutet av året vilket så klart är en rolig och surrealistisk upplevelse. Vi valde också att läsa utgåvan av Alice i underlandet som Tove Jansson har illustrerat. Det kan knappast bli bättre!

Det var några rader om vad jag har läst. Nu får du gärna rekommendera några av alla böcker du har läst under det gågna året!