Intervjuer

Under den senaste månaderna har jag haft det stora nöjet att bli intervjuad både på en blogg och i två poddar.

Den som till äventyrs vill läsa eller lyssna på när jag svamlar styr med fördel webbläsaren till någon av följande länkar (och både bloggen och poddarna ifråga har många andra intressanta inslag och texter):

http://jlfantasy.se/Blogg/2018/04/28/Patrik-Centerwall—Författarintervju

http://ordbyting.se/2018/06/09/06-multiversum-och-tiden-med-patrik-centerwall/

https://fandompodden.podbean.com/e/fandompodden-080-fran-swecon-2018-patrik-centerwall-om-sitt-forfattarskap-och-fandom-i-goteborg

Mycket nöje!

 

Annonser

The Road goes ever on and on – tankar om resor i fantasy

Det är ganska svårt att komma ifrån att det förekommer en hel del resor i fantasy. Jag har inte gjort någon kvantitativ undersökning, men otaliga kvalitativa timmars läsning gör att jag vågar hävda att det inte är en särskilt kontroversiell ståndpunkt. Många fantasyböcker handlar om att en eller flera personer av olika anledningar måste ta sig från punkt a till punkt b och under resans gång lär sig något om sig själva och världen de lever i.

 Det finns naturligtvis många anledningar till att det är så här, och föga förvånande kan vi spåra mycket till den där piprökande språkvetaren som satt en ganska stor prägel på fantasylitteraturen. Jag tror ni vet vem jag menar.

Det första vi ser när vi öppnar denne Oxfordsbos kändaste verk, The Lord of the Rings, är kartan över Midgård, en karta som man kan studera hur länge som helst och fundera över platser som brödraskapet besöker, men också platser som de inte besöker som ändå finns där och väcker vår nyfikenhet

Med tanke på vilket inflytande Lord of the Rings har haft på genren så är det ju inte så konstigt att så många fantasyböcker börjar med en karta. Men kartan är mer än ett arv från Tolkien och ett försök att visa upp den fiktiva världen. Det är också, som litteraturvetaren Stefan Ekman konstaterar i sin avhandling Here Be Dragons, en del av kontrakten mellan läsare och bok. Det är tröskeln mellan världarna som suddar ut gränsen mellan riktigt återgivning och fantasi och låter oss inbilla för oss själva att kartan faktiskt avbildar riktiga platser.  

Det handlar om att vi ska tro på det vi läser när vi läser det – oavsett om det utspelar sig utanför ditt fönster där du bor eller på Minas Thiriths gator. Tolkien skriver själv i sin essä On Fairy-Stories att författaren är en subkreatör som skapar en sekundärvärld vi kan stiga in i med våra tankar och känslor. I den världen är det hen berättar sant, och författaren får inte på något sätt väcka misstro hos läsaren, för då bryts illusionen.

Tolkien berättar i samma essä att när han läste sagor som liten ville han inte tro, han ville veta. Och det är nog en viktig ledtråd till att resor är så vanliga i fantasylitteraturen – utforskandet av världen är ju ett sätt att få veta. Att resa i världen och därmed i fantasin. Resorna som skildras stillar både författarens och läsarens nyfikenhet om den fiktiva världen. För det är ju en anledning till att vi läser fantasy. Vi vill ha tillträde till sekundärvärld.

Därför är det ju också intressant att så mycket av den fantasylitteratur som inte är så lik Tolkiens, som ibland till och med medvetet distanserat sig från honom är fyllda av resor. Jag tänker främst på China Mièvilles. Mièville ligger idémässigt och politiskt väldigt långt från Tolkien – men resor är centrala i två av hans tre böcker i den fiktiva världen Bas-Lag. Ett annat exempel i den här skolan är Steph Swainstons historier om Fourlands, där huvudpersonen trots allt är kejsarens budbärare som i kraft av sitt ämbete får ta sig både till det ena stället och det andra.

 Men vi måste ju också komma ihåg att resorna inte bara får handla om att beskriva världen, det måste ju också vara resor som betyder något. Det som händer under resan måste ha något att göra med historien eller i alla fall protagonisternas utveckling. Annars kan vi lika gärna stanna hemma. Eller läsa en annan bok!

 

 

Memory, Sorrow and Thorn

I höstas skrev jag ett föredrag om etik och moral i fantasylitteratur som jag hittills har hållit en gång, på science fiction kongressen Picnicon i Västerås. I föredraget tar jag upp Tad Williams genombrott, den episka sviten Memory, Sorrow and Thorn, som på många sätt är intressant att diskutera om man vill pratar om moraliska frågor i fantasy.

Det är trots allt en historia som, även om den handlar om den stora omvälvande uppgörelsen mellan ont och gott, inte är så förbaskat svartvit. De onda respektiva goda varelserna är samma folkslag, de människorna som slåss på de godas sida har en rätt så mörk historia och mörkets furste har rimliga motiv.

Tad Williams har själv hävdat att Memory Sorrow and Thorn skrevs delvis som en kommentar till Tolkiens verk, och när den kom ut i slutet av 80-talet så bröt den till viss del ny mark och vände upp och ner på vissa föreställningar om fantasygenren. George RR Martin, troligen välkänd för de flesta som råkar läsa den här texten, är bara en av de som blev väldigt inspirerade av Memory, Sorrow and Thorn och i en intervju har han sagt följande: ”Fantasy got a bad rep for being formulaic and ritual. And I read The Dragonbone Chair and said, ‘My God, they can do something with this form, and it’s Tad doing it.’ It’s one of my favourite fantasy series.” Utan Memory, Sorrow and Thorn ingen A Song of Ice and Fire hävdar vissa. Jag vet inte om det är sant, men inspirationen är i alla fall tydlig.

Så som ni förstår finns det onekligen anledningar att nämna de tre böckerna som ingår i sviten i ett föredrag om moral och fantasy. Men det var bara ett problem. Jag hade inte läst böckerna. Jag fick helt enkelt referera till vad andra har sagt om den.

Min stora skräck när jag höll föredraget var att någon skulle ha kommit över min läsdagbok och därför resa sig upp, hytta med näven och kalla mig ohederlig som slog fast en massa saker om en bok jag inte hade läst. Eftersom jag har tänkt hålla föredraget fler gånger så fanns det ju bara en sak att göra – läsa böckerna. Det har tagit ungefär en och halv månad, men nu har jag lagt i från mig den sista delen och kan försöka samla mina tankar om min vistelse i Williams sekundärvärld Osten Ard.

MST-panorama

Det första jag kan konstatera är att det onekligen stämmer att Memory, Sorrow and Thorn utmanar den i fantasylitteraturens sedvanliga uppdelning mellan den onda och den goda sidan. Han är naturligtvis inte den ende som har gjort det, men det ligger nog en del riktighet i att han banade vägen för många andra författare. De tre böckerna som utgör Memory, Sorrow and Thorn är också riktigt spännande och Williams är en driven berättare. Böckernas stora problemet utgörs dock av Williams prosa som jag nog bör säga några ord om.

Han är otroligt pratig och fyller sina böcker med på tok för mycket onödig information. Det fanns partier som var alldeles för långrandiga och som jag mer eller mindre skummade och jag är övertygad om att historien hade blivit minst hundra sidor kortare om han bara hade strukit häflten av alla adverb.

Det är dessutom lite lätt irriterande när författaren tror att hen måste vara övertydlig om allting – det är ju oftast inga problem att till exempel förstå skillnaden mellan ett påstående och en fråga och inget som författaren behöver skriva ut. Med det i åtankte hade det varit trevligt om Tad Williams istället för att förklara en massa uppenbara saker hade utnyttjat sitt ordflöde till att blåsa lite mer liv i sina figurer så att jag som läsare hade känt mer för dem under deras vedermödor.

Det här är saker som gör att läsningen inte blir fullt så njutbar som den hade kunnat bli – för samtidigt är det en bra historia som byggs upp väl och som lyckas med konstycket att ställa nya frågor som gör dig nyfiken och vill läsa mer. Böckerna är inte heller så där överdrivet förutsägbara vilket också gör dig intresserad av att fortsätta. För när ett problem inte har lösts på det uppenbara sättet (eller ens lösts!) så blir du nyfiken på hur nästa ska tacklas. Något som gör det spännande är dessutom att det inte finns ett så tydligt uppdrag – världen måste räddas men ingen vet egentligen hur.

Det finns också många saker i världsbygget som Williams har lyckats bra med. Beskrivningarna av de olika varelserna är lyckade och jag lever mig lätt in i de olika kulturerna och deras hemmiljöer. Bäst lyckas han med sin version av alverna – sithi (Annika Johansson upplyser mig i Världar av ljus, världar av mörker att ordet är lånat från det keltiska namnet på en sorts älvfolk: ”sidhe”). Det vi får reda på om deras bakgrund ger mig verkligen den här episka känslan, känslan av djup, som är en av de saker som jag verkligen uppskattar med fantasy. Här finns historia, här finns myt och gåtor. Här finns det sköna, men också sorgen och vemoden. Dessutom ger han rum för hatet och föraktet eftersom de ”onda” varelserna är en annan gren av samma älvfolk. Få har dessutom lyckats så bra med att gestalta hur svårt det är för de dödliga och de odödliga att förstå varandra och hur de andras liv tycks så obegripligt när de ser på tidens gång på ett fundamentalt annorlunda sätt.

Memory, Sorrow and Thorn är helt enkelt en bok där det enligt min ringa mening är väldigt lätt att peka ut dess fördelar och nackdelar, där fördelarna vinner till sist men där jag ändå inte kan låta bli att tycka att det är synd att den inte riktigt lever upp till sin fulla potential.

För den som är intresserad av fantasygenrens utveckling så finns det helt klart en poäng med att läsa den. Om du bara är nyfiken på Tad Williams författarskap så får jag nog hellre rekommendera War of Flowers som enligt mig är mycket mer sammanhållen och medryckande.

Men en sak är i alla fall säker: om du någon gång hör mitt föredrag om etik och moral i fantasy så vet du nu att jag inte bara repeterar vad andra har påstått om den.

Läsåret 2017

Så har helt plötsligt den här planeten snurrat ytterligare ett varv runt solen och vi påbörjar ett nytt år, med nya utmaningar, nya sorger och nya glädjeämnen. Eller om det är samma som förra året. Jag vet inte riktigt, men jag vet att det brukar vara kotym att sammanfatta den gågna solvarvet på något sätt. Vissa gör det med olika listor, men som alla civiliserade människor så brukar jag göra det genom att reflektera lite kring vad jag har läst.

Allt som allt hann jag med att läsa 39 böcker under 2017. Det får väl anses vara tillräckligt många, särskilt som några var tämligen tjocka, som till exempel de två första delarna i fantasyeposen The Deed of Paksennarion av Eliszabeth Moon och Memory, Sorrow and Thorn av Tad Williams. Men föga förvånande har novellsamlingar och antologier stått för de främsta läsupplevelserna.

Lucia Berlins Handbok för städerskor var till exempel en enastående läsupplevelse med knivskarpa och gripande noveller som virvlar genom ett fascinerande liv i USA och Latinamerika. Historier som känns, som berör. Mycket bra. En annan spännande samling var Invisible Planets som är något som sympatiskt som en antologi med kinesisk science fiction. Det mesta var välskrivet, tänkvärt och angeläget. Kul också med science fiction från en annan kultursfär. Harlan Ellisons Strange Wine var också mycket bra, men eftersom Ellison är en av mina favortiförfattare så var det inte så förvånande. Jag läste också om Tove Janssons underbara novellsamling Det osynliga barnet för första gången på många år och det är som alltid som att komma hem att kliva in i Mumindalen och få sig en kopp kaffe på verandan tillsammans med mamman och pappan, Mumin, Sniff och kanske också Snusmumriken. En på många sätt gripande läsning var Johan Fricks Enkel biljett till nattens ände. Inte bara för att det är en förbaskat bra bok, utan också för att jag kände Johan och fick provläsa några av novellerna innan de publicerades. Johan gick tyvärr bort strax innan boken kom ut, och jag har väntat lite med att läsa den, inte minst för att jag redan i förväg visste hur jobbigt det skulle vara att läsa ut den och inse att jag inte skulle kunna gå ner till sf-bokhandeln i Göteborg och diskutera den med honom.

Romanerna jag har läst har kanske inte gripit mig lite mycket, men det finns guldkorn. Minuten efter att Sara Danius hade tillkännagett att Kazuo Ishiguro tilldelades nobelpriset i litteratur lyckades jag reservera Återstoden av dagen på biblioteket och kan bara konstatera att det är en helt makalöst bra bok som jag verkligen kan rekommendera. Jag vill också lyfta upp Lupina Ojalas Toner av guld som är en välskriven och sympatisk svensk fantasyroman om en ung mans upplevelser när han anländer till en storstad för att finna ett nytt liv.

Apropå fantasy så har jag, ett antal år efter alla andra, börjat läsa Harry Potter-böckerna. Jag läser dem högt för min dotter och även om jag kanske inte är alltför imponerad så är det fortfarande väldigt trevligt läsning och framförallt har vi kul när vi upptäcker litteratur tillsammans. Och det är viktigare än mycket annat. Vi hoppades dessutom ner i kaninhålet nu i slutet av året vilket så klart är en rolig och surrealistisk upplevelse. Vi valde också att läsa utgåvan av Alice i underlandet som Tove Jansson har illustrerat. Det kan knappast bli bättre!

Det var några rader om vad jag har läst. Nu får du gärna rekommendera några av alla böcker du har läst under det gågna året!

Tolkien och jag del fyra: The Hobbit 80 år

Vissa dagar kan man fundera över det faktum att en lättsam historia om en rundlagd medelåldersman med färgglada västar som gav sig ut på ett äventyr var något av startskottet för det som kom att bli fantasylitteraturen så som vi känner den i dag.

I dag, den 21 september 2017, är en sådan dag. För det är nämligen 80 år sedan denna historia, The Hobbit or There And Back Again publicerades för första gången. Bokens författare (jag tror inte att jag behöver nämna hans namn) tyckte det var bekvämt att låna in lite namn till sagan från den storslagna mytologin som han jobbade med, och det var kanske detta som är den stora anledningen till att boken har fått en så stor plats i så många människors hjärtan.

IMG_5847Nu står The Hobbit väldigt bra på egna ben och hade säkert varit ihågkommen som en barnboksklassiker ändå, men nu är den ju för många främst en upptakt till det riktigt stora äventyret i uppföljaren The Lord of The Rings. För det fanns ju ingen storslagen plan, annat än att skriva ytterligare en bok eftersom förlaget önskade det. Under arbetet med uppföljaren stod det klart för författaren (han vars namn vi alla känner) att hobbitarnas historia utspelade sig inom ramen för den mytologi han skrev på. Och då, när pusselbitarna föll på plats, kom det djup som finns i både Bilbos och Frodos historier.

Om vi ser till fiktionen så är både The Hobbit och The Lord of The Rings översättningar av Västmarks röda bok som skrevs av Bilbo, Frodo och Sam. När jag läser böckerna så tycker jag att det inte är så konstigt att den första boken är lite mer naiv och enkel. För Bilbo var allt nytt. Han visste i princip ingenting om världen utanför Fylke och var helt hänförd av det han såg och upplevde.

När Frodo de tre andra hobbitarna ger sig av många år senare så är det med helt andra ögon. De vet mer om världen, eftersom Bilbo har berättat för dem om den. Han har till och med lärt Frodo att prata alviska. De får se mer, de får vara med om mer – men de är bättre förberedda och eftersom de vid flera tillfällen refererar till Bilbos berättelse så förstår vi hur viktig den var för dem. Och nog är den viktig för oss också, alla vi som älskar att återvända till Midgård, alla vi som längtar till Riftedal, som hänförs av såväl Moria, som Lothlorien och Minas Tirith. Men som helst av allt egentligen bara vill ta en öl på Den Gröna Draken och få höra den gamle hobbiten berätta om sina äventyr med de tretton dvärgarna.

Fast kanske är det så att det inte är tack vare den stora mytologin som The Hobbit blev en så populär och älskad bok, kanske är det snarare tvärtom. Att det är tack vare The Hobbit som mytologin blev så älskad och populär. För om inte The Hobbit hade landat i boklådorna 1937 hade nog knappast The Silmarillion gjort det fyrtio år senare.

Boromir tittade häpet på Bilbo, men skrattet tystnade på hans läppar när han märkte att alla andra såg på den gamle hobbiten med allvar och respekt. Bara Glóin log, men det leendet stammade ur gamla minnen. (Ur Ringarnas Herre)

Tack bäste Författare (ja, alltså ni vet ju vem jag menar), för att du skrev raderna ”In a hole in a ground lived a hobbit” och bestämde dig för att ta reda på vad en hobbit var för något. Och grattis på 80-årsdagen, älskade lilla bok som har betytt så mycket.

Läsåret 2015

Januari 2016 är redan långt gånget och ska jag summera något från förra året är det helt enkelt hög tid nu. Traditionsenligt brukar jag i början av varje år skriva några rader om vad jag läste förra året, och det är om inte annat kul för mig själv att gå tillbaka och läsa senare. Förhoppningsvis är det någon mer som finner det intressant och kanske får ett och annat boktips.

Allt som allt läste jag 47 böcker under 2015, vilket jag tycker får ses som helt godkänt. Tyvärr skrev jag inte så mycket under året, men det är å andra sidan en helt annat historia. Ska jag se några övergripnade teman på läsningen så är det bra novellsamlingar (kanske ingen överraskning), samt året då jag började läsa på franska igen.

Jag har tappat alldeles för mycket franska, vilket är synd eftersom jag har så mycket bra fransk litteratur hemma. Så jag tog mig helt enkelt i den berömda kragen och började läsa. Först lite lättläst och sedan något mer avancerade böcker. Värt att nämna är nobelpristagen Patrick Modianos L´herbe des nuits (Nätternas gräs) samt Anne Goscinnys Le Père éternel (finns ej översatt till svenska). Om någon känner igen Anne Goscinnys namn så är det för att hon är dotter till Rene Goscinny som ju skrev manus till bland annat Asterix och Lucky Luke under dessa seriers storhetstid. Rene dog redan 1977 när Anne var nio år, och i Le Père éternel skriver hon väldigt vackert om en flicka som förlorar sin far när hon är ung.

Jag har också läst en del fransk science fiction i antologier och tidskrifter, men det får nog bli ett eget inlägg någon gång i en obestämd framtid.

Bland alla dessa utmärkta novellsamlingar kan jag bland annat nämnda Harlan Ellisons Gentleman Junkie and other stories of the hung-up generation, Roger Zelaznys The doors of his face, the lamps of his mouth, första halvan av Howards samlade Conanproduktion (varför har jag inte läst novellerna om Conan förrut? De är ju riktigt underhållande och välskrivna!) samt naturligtvis Anders Fagers Kaknäs sista band och andra zonsagor. Här är Fager verkligen i högform och vare sig du har spelat Mutant eller ej så är det en riktigt bra liten bok. Läs för tusan!

Bland de romaner som sticker ut under läsåret så har vi bland annat Erik Anderssons Indialänderna, Haruki Murakamis Den färglöse herr Tazaki och Johannes Pinters Vackra kyrkor jag besökt och de fruktansvärda väsen jag där mött. Den märkligaste boken jag läste under året var Dee Dee Ramones Chelsea horror hotel. Jag vet inte om den egentligen var så bra, men den var väl värd att läsa för att komma in under huden på denne punklegend. Gabba, gabba hey!

Det roligaste med att sammanfatta läsåret är naturligtvis att få reda på vad andra bokmalar har läst och vad de rekommenderar. Med andra ord: skriv en kommentar och rekommendera en bok!

DET!

Det förkommer några mindre spoilers för boken DET i den här texten. 

bild-35Vart 27:e år vaknar ett fruktansvärt monster upp under den lilla staden Derry i Maine och ger sig ut för att döda dess invånare, i första hand barn och unga, men en och annan vuxen stryker också med. Monstret kan anta olika skepnader, men visar sig oftast som clownen Pennywise.

I en händelse som ser ut som en tanke är det 27 år efter att jag första gången läste Stephen Kings mastodontroman DET som jag plockar jag ner den ur bokhyllan för att se om barndomens läsning fortfarande håller måttet.

Jag minns tydligt när boken var på väg. Förlaget gjorde reklam med knappar man kunde ha på jackan med texten ”DET närmar sig”. Jag har naturligtvis fortfarande kvar min knapp. Det var min kompis Rasmus som hade introducerat mig till Stephen King och vi slukade hans böcker en efter en. Cujo, Varsel, Död Zon, Christine. Vi såg på skräckfilm hemma hos Rasmus när hans föräldrar var bortresta och var livrädda när vi tältade i deras trädgård.

Vi upptäckte mycket tillsammans, inte bara skräck i filmer och böcker. Vi började spela rollspel vilket öppnade en helt ny värld. Dessutom visade det sig att det var andra som också var intresserade och helt plötsligt var det vi som var lite nördiga som hade tillgång till något fler ville vara med på.

Ganska snart började jag och Rasmus också skapa musik. Att Rasmus är så otroligt musikalisk var naturligtvis en sporre för mig att se till att lära mig ett instrument, även om det tog ett tag. Vad jag minns hängde jag bara med och poserade i början, men mot slutet av högstadiet var jag tillräckligt bra på gitarr för att vi kunde börja skriva låtar tillsammans.

Vi hade flera konstellationer på väg till det som i gymnasiet blev det band vi höll fast vid, och som vi på något sätt aldrig har lämnat även om vi knappast spelar så ofta nu för tiden. Ett band som mycket passande döptes efter en slogan från en skräckfilm som var aktuell på den tiden. För i reklamen för filmen Den Onda Dockan fanns det fraser som ”Dess själ är svart som natten” och ”Dockan Lever”.

Det sistnämnda blev namnet på vårt band. På den tiden minns jag att jag från början var skeptisk, men jag blev nedröstad av de andra medlemmarna. Och så här i efterhand kan jag tycka att det var ett väldigt passande namn. Vi var egensinniga, punkiga utan att egentligen vara ett punkband. Inte alltid så bra, men briljanta på vårt eget lilla speciella sätt.

Men nu går jag händelserna i förväg. Dockan Lever hör det tidiga 90-talet till, DET det sena 80-talet. Vi hade som sagt börjat sluka Stephen Kings böcker och svalde förlagets marknadsföring med hull och hår.

Och naturligtvis var ju boken en stor läsupplevelse. Det var inte den första tegelsten jag tog mig igenom, men det var den första riktigt långa skräckromanen. Och det sätter ju naturligtvis sina spår. Dessutom är det en roman om barn – som bara var några år yngre än vad jag var när jag läste boken – barn som precis som jag var lite utanför och var lite annorlunda. Men framförallt var det barn som slåss mot och besegrar ett monster.

När jag läser den i dag så är jag medelålders och har dessutom blivit pappa. Och då handlar DET helt plötsligt om ett monster som dödar barn. Vilket naturligtvis gör läsningen så mycket obehagligare.

Särskilt eftersom mitt fullvuxna jag anser många av de övernaturliga skräckscenerna är rätt överdrivna och ibland ganska tråkiga. Mitt unga jag tyckte var väldigt hemska, och älskade dem för att de var så överdrivna.

Clownen Pennywise är naturligtvis ett utmärkt monster – men fungerar bäst som manipulatör och som någon som skrämmer skiten ur folk bara genom sin närvaro och genom att berätta om vad som ska komma. Genom små hyss som ballonger med retsamma texter, avhuggna huvuden i kylskåp och annat kul. Men när DET tar gestalt av andra monster, när det ska slaktas och lemlästas. Då blir det i ärlighetens namn tråkigt.

Och det är på något sätt ganska talande för hela boken. King berör och tråkar ut om vartannat. DET är på samma gång något av det bästa King och skrivit och samtidigt något av det sämsta. Barndomsskildringarna är, precis som i så många av Kings böcker, helt lysande. Det är en levande och fantasirik barndom, och det är dessutom genialt att förstärka ungarnas utanförskap så mycket. De har det inte bara jobbigt hemma och i skolan – de är också jagade av ett blodtörstigt monster. Jag tycker att han lyckas med övergångarna mellan 50- och 80-talet. Det är spännande upplagt och fungerar som ett bra sätt att berätta historien.

Men samtidigt. Stephen King har en förmåga att bli långrandig. Alldeles för långrandig. Han är mästerlig på att gestalta och skapar liv i historien genom lite ovidkommande detaljer här och där. Men nu är det ju inte så att vi får detaljer lite då och då. Vi blir fullständigt överrösta av dem. Bill kan inte cykla någonstans utan att han passerar både den ena och den andra som King ska berätta allt om. Framförallt när och var de ska dö. Det är en park som får hela sin historia berättad. Charmigt, men en redaktör hade kanske kunnat plocka fram saxen vid någon av de här utläggningarna. Och kanske också frågat herr King varför han ägnar så mycket tid åt de här detaljerna när det är en episod i boken som hade kunnat vara väldigt spännande som han helt struntar i att berätta – för visst hade det varit en riktig nagelbitare att få reda på hur Bens och Beverlys äkta hälfter hamnar nere i DETs håla?

Och så är det ju den där lilla gruppsexritualen som barnen utför på slutet. Tydligen var ju King inte nykter under många minuter av 80-talet, men var hans redaktörer lika packade? Är det någon som kan upplysa mig om vad partiet tillför – förutom en rätt fadd smak i munnen – så får ni gärna göra det.

Det är synd att en bok som ändå är så spännande, och har en så bra grundstory, lite slarvas bort och inte alltid känns så genomtänkt. Men samtidigt får man inte glömma bort en annan sak – det är en bok som det i stort sett är omöjlig att lägga ifrån sig. Och som stundtals är riktigt ruskig.

Han kan det där med att skapa spänning den där Stephen King. Han kan det där med att engagera läsaren. Och hans böcker lämnar långa rader med lik efter sig.

DET lever. Glöm inte… DET!