Tolkien och jag del sex: den franska läsningen

Senaste gången jag bänkade mig för att läsa om Västmarks röda bok så var det vare sig på Shakespeare eller Strindbergs språk utan istället på Sartes. Alltså franska. Jag tyckte dels att det kunde vara ett bra sätt att hålla mina franskakunskaper vid liv och dels att det skulle vara intressant att se hur en översättning till ett annat språk kunde te sig.

Det jag läste var den nya franska översättningen som kom 2014 – 16 och är gjord av en viss Daniel Lauzon. Lauzon är fransk-kandensisk och vad jag har kunnat förstå så rekryterade det franska förlaget honom inte bara för att han är en kompetent översättare utan också Tolkienkännare. Lauzon började med att ta över översättningsarbetet av History of Middle Earth-serien (de första delarna hade faktiskt översatts av ingen mindre än Författarens sonson Adam Tolkien som ju är uppvuxen i Frankrike och är tvåspråkig), han gick sedan på The Hobbit innan han fick den stora äran att förse The Lord of The Rings med ny fransk språkdräkt. Vilket enligt många tydligen behövdes. På Adam Tolkiens franska wikipediasida står det att Adam och hans far hade en avgörande roll för att uppmuntra till en ny fransk översättning. Det är nästan lite sött att det bara står i förbifarten att ingen mindre än Christopher Tolkien tyckte att det var dags.

Den första franska översättningen kom först 1972 och utfördes av Francis Ledoux. Ledoux var en ansedd och skicklig översättare med bland annat Charles Dickens och Tennesse Williams i bagaget, men Tolkien var kanske inte rikigt hans kopp te. Eller glas vin om ni så vill. Han var inte insatt i världen och fick heller inte tillgång till Tolkiens översättarguide. Dessutom kom appendixet ut på franska först 1986, och att utelämna det har onekligen stor betydelse för förståelsen av vad det är för sorts bok.

Så problemen med den gamla franska översättningen var kanske inte riktigt samma som vi hade i sverige. Jag skulle väl vilja säga att The Lord of the Rings från början översattes till franska av en kompetent översättare som inte förstod vad det var för sorts bok, men översättes till svenska av en inkompetent översättare som ändå förstod vad det var för sorts bok.

Att förstå sekundärskapelsen och alla dess nyanser är ju trots allt minst lika viktig som att förstå språket den skrevs på vilket då blev alltför tydligt i Ledoux översättning. Det exempel som har upprört franska tolkienkännare mest är redan från förordet – där Tolkien skriver om ”The departure of Galadriel och Elrond” så har Ledoux tolkat ordet ”departure” som död. Att det dessutom blir väldigt uppenbart när man väl har läst klart hela historien att de verkligen lämnar Midgård borde ju i alla fall fått någon att göra ändringen, men uppenbarligen inte. Han har också använt referenser som inte passar i Midgård, som gör att illusionen bryts. Till exempel uttrycket ”un cousin à la mode de Bretagne” som ungefär betyder avlägsen släkting, men Bretagne ligger ju som bekant inte i Midgård. Vid ett annat tillfälle så går hobbitarna på led som indianer (”file indienne”) vilket ju inte heller funkar. Du läser och lämnar tillfälligtvis Midgård.

Så när The Lord of the Rings – eller Le Seigneur des Anneaux som vi kanske ska hänvisa till fortsättningsvis – skulle få ny språkdräkt var ambitionen att det verkligen skulle vara genomtänkt, vara troget Tolkien men också såklart fundera på franska. Till sin hjälp har översättaren Daniel Lauzon först och främst haft hjälp av litteraturvetaren och Tolkienexperten Vincent Ferré (som också ansvarade för utställningen om Tolkien på franska nationalbiblioteket) samt ibland konsulterat språkvetare och andra experter. Namn och uttryck har stötts och blötts, för att få rätt känsla och rätt betydelse.

Våra huvudpersoner hette till exempel Bilbon och Frodon Sacquet i den gamla översättningen. En påse heter sachet på franska, så det är ju närmast att jämföra med Andersson Secker. Det avslutande n-et lades till för att det skulle låta franskt. I Lauzons nya översättning heter de istället Bilbo och Frodo Bessac. En besace är helt enkelt en axelväska – så då får man med Tolkiens krav på att namnet ska ha något att göra med påse/väska – bag på engelska – och behåller dessutom Bilbos allitererande namn. Ännu bättre blir det om vi ser till de mindre populära släktingarna: Otho och Lobelia hette Sacquet de Besace i den gamla översättningen, men har fått det enligt mig mycket bättre namnet Bessac-Descarcelle i den nya. En ”escarcelle” är en penningpung och det är ju inte utan att man kan känna att det är ett lämpligt namn.

Ibland har de valt att gå lite mer på vad som klingar väl – så har till exempel Proudfoot fått bli som Belpied (som betyder Vackerfot) istället för Fierpied som hade varit en direktare översättning.

Lauzons stora problem som han berättar om i en intervju jag hittade var hur han skulle översätta Mörkveden. Till sist valde han Foret de Grand´Peur (Stora farans skog) eftersom han ansåg att han inte kunde hitta något vettigt franskt namn (i den gamla översättningen hette skogen Foret Noir – svarta skogen). Anledningen till att det blev Foret de Grand´Peur är naturligtvis att alverna kallar den för Taur-e-Ndaedelos – ”forest of the great fear” efter att Nekromantikern slagit sig ner där.

Så ni förstår att det är en översättare som verkligen är insatt i Tolkiens värld och verk. I intervju pratar han så lyriskt om sitt arbete så man förstår att har njutit av att översätta, han berättar om hur han har kunnat gå in i texten, men också om hur viktigt det var att ta tillvara på detaljerna och orginaltextens tonalitet.

Fina omslag (med undantag av en irriterande detalj, fri gissning i kommentarerna vad jag menar) av konstnären Dan Mumford.

Att det skulle bli en diskussion kring den nya översättningen och framförallt kring de nya namnen var ju naturligtvis inte någon större överraskning. Jag har ju själv svårt att förstå när någon vill klamra sig fast vid ett äldre namn av nostalgiska skäl – det är till exempel irrelevant att Vattnadal är vackert när det inte är en korrekt översättning av Rivendel – utan välkomnar snarare nya namn. I alla fall om de är trogna ursprunget och har en bra klang. Och av det jag har läst i franska forum när översättningarna har diskuterats har de flesta accepterat de nya namnen och tycker att de fungerar.

Det namn som kanske har fått störst kritik är den blivande konung Elessars smeknamn. Och här kan jag i viss mån hålla med kritikerna. I den gamla översättningen kallades han för Grand-Pas vilket på svenska ungefär blir Storkliv (eller om man så vill: Vidstige). I den nya översättning har det istället blivit L´Arpenteur. Verbet ”arptenter” betyder ungefär ”gå fram och tillbaka med stora kliv”, så ur den aspekten är det ju genomtänkt. Men det betyder också ”att mäta” och en arpenteur är en lantmätare. Så det är klart att det kan bli lite felaktiga associationer.

Jag har också läst lite roliga diskussioner om tiltalet, vilket också var något jag funderade på själv när jag läste den. För franskan skiljer ju på du (tu) och ni (vous) beroende på vem man pratar med och vilken relation man har till den andre. Till exempel så niar Sam i stort sett alla utom Gollum, samtliga trollkarlar duar varandra och Gandalf säger även du till balrogen (det känns logiskt – de är trots allt båda maior och ska slåss till döden, så även om de inte var du i Valinor med varandra så är det ändå ett lämpligt tillfälle att lägga bort titlarna). De flesta övriga i brödraskapet niar varandra, men föga förvånande så är Legolas och Gimli du och bror när deras vänskap blir tydlig. En del alver är familjära i tilltalet och säger du till de flesta, vilket det har funnits en del diskussioner om: är det till exempel korrekt att Gildor duar Frodo? Nörderi på hög nivå som ni förstår!

Men den stora fråga som fortfarande inte är besvarad är hur undertecknad upplevde läsningen. Ja, som vanligt är det alltid som att komma hem när jag läser denna fantastiska bok, oavsett på vilket språk det är, men det var väl några saker som var annorlunda. Det mest tydliga är ju naturligtvis att det tar längre tid för mig att läsa franska än såväl svenska som engelska och det intressanta med det är att det gav mig möjlighet att reflektera på ny sätt kring texten. Till exempel så fick jag större förståelser för de som upplever The Lord of The Rings som en något långsam bok, vilket kanske framförallt händer de som har sett filmatiseringarna först. För eftersom det blir ett större läsmotstånd vid de långa beskrivande partierna när jag läser den på ett språk som jag inte behärskar lika bra så kan blir det också ett lite större motstånd i partier som jag i vanliga fall uppfattar som vackra och reflekterande.

En annan sak som omedvetet händer är att jag börjar omvärdera Erik Anderssons svenska översättning. För jag börjar inse att så här kan en översättning av The Lord of The Rings se ut, så här ska den genomföras. Lyhört. Insatt. Med riktig förståelse för texten. Varför nöja sig med Kofferdi-Secker när man kan få Bessac-Descarcelle?

Men här vill jag ändå vara tydlig: i väntan på en riktigt bra svensk översättning är det fortfarande min bestämda åsikt att vill man läsa Tolkien på svenska så ska man läsa Anderssons översättning. Den må sakna en ordentlig förståelse för Midgård, men den är i alla fall gjord av en översättare som behärskar engelska och det är trots allt ett minimikrav.

Men nog om de svenska översättningarna, ämnet för dagen är ju ändå den nya franska och min upplevelse av den, och det som jag kanske framförallt har med mig är att ju längre jag läste, desto lättare blev det och desto mer kom jag in i boken. När jag närmade mig slutet slog det mig att jag helt undermedvetet hade börjat tänka att jag inte läste en engelsk fantasyroman i fransk översättning, utan att jag faktiskt läste en helt enastående fransk roman. Och det mer än något annat säger något om hur lyckad översättningen är.

Pojken som lästes

Ibland är jag sen på bollen. Väldigt sen till och med. Till er som tror att jag skriver så här bara för att framstå som lite märkvärdig så ber jag att få lägga fram följande fakta i målet:

Det är först nu som jag har läst Harry Potter-böckerna.

Faktum är att jag aldrig riktigt har känt mig överdrivet tilltalad av konceptet och de gånger som jag har övervägt att börja läsa böckerna har det mer varit för att det är något som man ska ha läst snarare än för att de intresserar mig. Och det är inte ett tillräckligt bra argument när man har en att-läsa-hög som definitivt kan användas för att mäta bröderna Phelphs som spelar Fred och George Weasley i filmatiseringarna.

Ett bra argument är dock när något av barnen vill läsa serien, så det var därför jag och min dotter tillsammans tog oss in på plattform 9 3/4 för kanske tre år sedan och med hull och hår kastade oss in i trollkarlsvärlden. Jag läste högt för henne fram till och med ungefär halva fjärde boken då vi gemensamt bestämde oss för att det var bättre att läsa vidare på egen hand och för lite mer än en vecka sedan lade jag till sist ifrån mig sista boken.

Jag tror faktiskt inte att jag hade uppskattat böckerna och världen lika mycket om det inte var ett äventyr jag hade delat med min dotter, men under läsningen är det mycket jag har kommit att uppskatta på egen hand. Jag tror faktiskt att en av anledningarna till att jag inte har varit så intresserad av dem tidigare är hur de har presenterats för mig.

Till exempel så tycker jag att det alltför oftast gör en stor grej av hur du som läsare ska bli överraskad av den stora plottwisten som tycks obligatorisk i varje bok. Inget ont om överraskningar och oväntade vändningar, men det är inte i första hand det som intresserar mig och följaktligen det som har intresserat mig minst med Harry Potter. Visst kan jag beundra det rena hantverket när Rowling leder upp till Det Stora Avslöjandet, men det finns så många saker som är intressantare än att det visar sig att Voldemort har försökt infiltrera Hogwarts genom professor Flitwicks hundvalpars borttappade tuggleksak eller vad det nu må vara.

Det här gäller exempelvis världen – som jag först inte var så imponerad av men sedan intresserade mig mer och mer för (såpass mycket att jag sparar min analys av världen till ett helt eget inlägg) och studien i ondska. För Voldemort är faktiskt riktigt intressant, mycket intressantare än vad han ofta framställs.

Det finns vissa brister i gestaltningen av Voldemort, och jag kan också reta mig på att det är ondingar som ser sig själva som onda. Jag menar, det är mycket rimligare att antagonisten själv ser sig som den upplyste som faktiskt har rätt, men här får vi ju uppfattningen att många av hans anhängare – och inte minst han själv – ser sig som mer eller mindre onda. Tom Riddles taskiga barndom ger heller inte någon större ledtråd till varför han är som han är, vi får helt enkelt acceptera att han är en egoistisk taskmört.

Mycket intressantare är hur Voldemort lyckas framställa sig själv och därmed ger sig själv mer makt än vad han har. I början av serien får man ju nästan uppfattningen att han är en uråldrig fasa – folk vågar inte ens säga hans namn – mycket farligare och mäktigare än vad det visar sig att han är. Visst ska hans makt inte underskattas, men ju mer du läser desto mer framgår det att Voldemort är inte Mörkrets furste, men han vill bli det. Och därför vill han att folk ska tror att han är det.

På samma sätt kan jag också uppskatta hur han kan nå sin position genom att genomskåda sprickorna i trollkarlsvärlden. Han utnyttjar okunskap, underliggande konflikter och fördomar för att nå sitt eget mål. Det är en bra skildring av despotens väg till makten, och också en skildring som använder sig av den spegel som fantasylitteraturen erbjuder.

Intressant är också att fundera över texten och vad som har lett till Harry Potters otroliga framgångar. För även om J.K. Rowling inte är världens mest fantastiska författare så är hon onekligen en intressant sådan, inte minst som hon i viss mån lyckas få sina svagheter att bli hennes styrka.

Till exempel är flera av böckerna alldeles för långa. De är nedtyngda av ett lite väl utbroderat språk och det kan ta hur lång tid som helst innan hon kommer till saken. Men samtidigt så gör det här att du får en möjlighet att stanna kvar längre i hennes mysiga värld och fästa dig vid den.

För att inte tala om hela hennes stereotypa persongalleri. Varje person är mer eller mindre definierad av en egenskap – de gör dem platta men samtidigt så otroligt lätta att komma ihåg och fästa sig vid. Samma gäller figurernas namn. Många har nästan parodiska namn, men de går fan inte att glömma när du väl har satt ihop namnet med personligheten. Genialt när vi har ett så stort persongalleri i bokserien!

Det finns onekligen anledningar till att Harry Potter har blivit en så stor succé, och jag tror nog att trollkarlspojken är här för att stanna – helt oavsett vad författaren gör och säger.

Publiken är så stor och fandomen så stark att den fiktiva världen kommer överleva av sig själv – oavsett besvikelsen mot författaren. Harry Potter-böckerna handlar så mycket om att våga vara sig själv, och det finns ett så starkt antirasistiskt tema att det onekligen blir kännbart när Rowling går ut och mer eller mindre säger att alla inte får vara sig själva.

Sedan får man ju komma ihåg att det finns en hel del fördummande fördomar även i Potter-serien. Nästan alla obehagliga personer är överviktiga. Hon drar sig inte för att hamra in vilka yrkesgrupper som hon avskyr (t ex journalister och politiker). Och det går inte att undgå hur hon porträtterar folk som inte är engelsmän.

Men visst, paradoxerna kan ibland förstärka fascinationen, och många av de bra sakerna kvarstår ju faktiskt trots de dåliga. Så i det här fallet tycker jag att vi kan hålla författaren borta från verket, konstatera att det är en fängslande bokserie som kan lära unga läsare att stå upp för vad de tycker är rätt och att inte döma andra efter deras bakgrund! I det här fallet tycker jag också att vi kan komma ihåg vilken otrolig läsglädje som böckerna har skapat och som de troligen kommer att skapa.

Det är inte ofta som nysläpp av böcker skapar långa köer utanför boklådor, men i de få fall som det händer så kan man ju som boknörd inte göra annat än att applådera. Och – även om det kanske dröjer flera år – själv se till att läsa böckerna.

PS Eftersom det är Harry Potter vi pratar om är det ju en fråga som måste besvaras: jag är Ravenclaw. DS

Läsåret 2019

Jag tänker mig att man har på sig januari ut att skriva något klokt om föregående år, även om det anses lämpligt att få det gjort i början på månaden och sedan ägna sig helt och fullt åt det nya året och dess möjligheter. Med andra ord är det hög tid för mig att summera 2019 och som traditionen bjuder gör jag det genom att se tillbaka på vad jag läste under året.

Allt som allt blev det 35 böcker. Något mindre än genomsnittet, men å andra sidan läste jag en del böcker som var hyfsat omfångsrika och ytterligare andra som tog ganska lång tid.

En av de stora läsupplevelserna var Bertil Mårtenssons klassiska fantasytrilogi Maktens vägar. Jag har läst den en gång tidigare, men det var så länge sedan att jag inte kom ihåg särskilt mycket. Det är i vilket fall som helst verkligen bra böcker som jag kan rekommendera, även om de är lite svåra att få tag på. En längre recension hittar ni faktiskt här på bloggen!

Jag försöker dessutom konsumera så mycket svenskspråkig fantasy som mycket och en riktigt fin roman var finlandssvenska Maria Turtschaninoffs Arra. Lyckligtvis har jag fler av hennes böcker i bokhyllan, för det här gav mersmak.

En tjock bok som jag närmast slukade var Bengt Ohlssons Rekviem för John Cummings som handlar om punklegenden Johnny Ramones sista år. Den är väldigt välskriven och medryckande och dessutom intressant eftersom den får dig att fundera på om det är OK att skriva en roman – inte en biografi – om en person som levde för inte så länge sedan (Johnny Ramone/John Cummings dog 2004). De flesta av oss reagerar väl inte nämnvärt på en roman som handlar om en historisk person, men var går gränsen? John Cummings änka hotade mycket riktigt med att stämma det svenska förlaget vars advokat förklarade att lagstiftningen i Sverige och USA är annorlunda i avseendet. Bra bok är det i alla fall.

Den enda läsutmaningen jag brukar ta mig på är att läsa någon klassiker som jag har förbisett. Ibland lyckas jag, ibland inte. I år får var det dels en roman och dels bekantskap med ett författarskap. Roman var Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita. En märklig och underhållande bok. Författarskapet var Robert Silverberg som nog får räknas bland klassiska science fiction-författare. Jag plöjde mig igenom den tjocka samlingen Phases of the Moon med noveller och kortromaner från Silverbergs långa karriär och det är helt enkelt lysande. Varför, varför har jag inte läst något av honom tidigare? Det är välskrivet, spännande och precis som all briljant science fiction riktig idélitteratur. Lyckligtvis finns det mycket mer av honom att läsa.

Lite speciell läsning var antologin Tjugo sällsamma berättelser jag fann i en garderob. Den kom nämligen ut som resultat av en novelltävling där jag satt med i juryn. Premissen var att skriva en fantastiknovell kring ett klädesplagg som ställs ut i utställningen ”Göteborgs garderob” på Göteborgs stadsmuseum. Det var en ny och mycket givande erfarenhet så jag vill passa på att tacka Lupina Ojala på Catoblepas förlag som bjöd in mig som jurymedlem.

Året avslutades med att jag läste Den femte årstiden, första delen i N.K. Jemisins trilogi Den söndrade jorden. Det är en väldigt bra och lite annorlunda fantasyroman som också har väldigt höga litterära kvaliteter, inte minst för att den är utsökt komponerad. Nu när vi är en bit in på det nya året så har jag även läst del två och tre och även om de inte håller lika hög klass kan jag klart säga att hela serien är väl värda att läsa.

Ja, det var lite om vad jag läste under förra året. Vilka böcker sticker ut från din läshög som du vill rekommendera?

Tolkien och jag del fem: Utställning i Paris

Den 22 oktober i år öppnade en stor utställning om Midgård och JRR Tolkien på Bibliothèque national de France (BnF) alltså franska national­biblioteket, som har anor från 1300-talet och är ett av världens största bibliotek. BnF har flera filialer, men utställningen är i den nybyggda Bibliothèque Mit­terand i Paris. Förutom sina stora samlingar lyfter också biblioteket fram olika författare i sina utställningssalar.

IMG_1885

Allas vår John Ronald Reuel Tolkien är den förste icke-franskspråkige författare av vilken biblioteket inte har några manuskript i sina sam­lingar som får egen utställning – och om man ser till vilket intresse det finns för hans verk så är det egentligen inte så konstigt.

Fransmännen gillar Tolkien, Christopher Tol­kien bor sedan många år tillbaka i Frankrike med sin fru Baillie och här finns en stor kunskap och respekt för Tol­kiens värld, verk och även forskning.

Jag lyssnade bland annat på en podd med Leo Carruthers, professor emeritus vid Sorbonne, som kom i kontakt med Tolkien genom hans språkstudier, och först senare upptäckte att han var författare också. Överhuvudtaget upplever jag att man tar Tolkien och fantasy på allvar i Frankrike. Den lite nedlåtande synen som vi kan hitta i Sverige finns säkert också, men när jag har läst artiklar och lyssnat på poddradio så har ämnet behandlats med stor respekt av litteratur­vetare och andra kulturprofiler. Referenser till såväl William Morris som JK Row­ling är inte ovanliga. Fantasy behandlas som vilken sorts litteratur som helst helt enkelt.

Vincent Ferré som har varit huvudansvarig för utställningen är själv professor i litteraturveten­skap. Han är bland annat expert på Proust och medeltida litteratur – och det är inte första gång­en jag hör talas om någon som har snöat in sig på både Proust och Tolkien. Jag har hört andra som har sagt att Ringarnas herre och På spa­ning efter den tid som flytt är en lika stor läsupp­levelse, men det är en madeleinekaka som vi får spara till ett annat tillfälle.

Vincent Ferré har också hjälpt till med den nya franska översättningen av Lord of the Rings, och på The Tolkien Estates webb hittar ni några av hans artiklar (på engelska).

Utställningen om Tolkien har tidigare visats i Oxford, även om den inte är riktigt likadan i Frankrike. Redan 2016 hörde Bodleian Library av sig till BnF och undrade om det fanns ett int­resse av att flytta över utställningen. Det gjorde det, och material som redan fanns i Frankrike kunde också läggas till. Exempelvis fanns origi­nalen till Mr Bliss och Breven från jultomten hos Christopher och Baillie Tolkien i Provence. Från BnF:s samlingar kunde medeltida skrifter och annat som inspirerat Tolkien läggas till – något jag noterade där var bland annat ett exem­plar av Bland tomtar och troll med John Bauers fina illustrationer.

IMG_1859

Familjen Tolkien har alltså varit inblandad i ut­ställningen, även om i alla fall Christopher har hållit en relativt låg profil. Baillie är intervjuad i bibliotekets tidning och Cristophers son Adam Tolkien (som bland annat har hjälpt till med utgivningen av Children of Húrin och översatt några av History of Middle-Earth böckerna till franska) har besökt biblioteket och pratat om sin farfars verk.

Eftersom jag ju gärna besöker Paris så bestäm­de jag mig nästan så fort jag fick höra talas om utställningen att jag måste dit för att se den. Det ångrar jag verkligen inte, för det är en helt fan­tastisk utställning.

En så här stor samling av Tolkiens egna origi­nal är helt unik och det är magiskt att se allt: handskrivna sidor ur Lord of the Rings, skisser, målningar. Det är helt enastående och nästan lite överväldigande. Olika kartor, olika versioner av skisser på till exempel Morias portar.

Det var en hisnande känsla att stå framför Tol­kiens originalmålning av Smaug på sin skatt­hög, för att ta ett exempel. Jag fick nästan nypa mig några gånger för att försäkra mig om att jag inte drömde. Det här var saker skapade direkt av JRR Tolkiens hand och jag blev nästan förvånad hur starkt berörd jag blev. Jag är ju nörd, men ändå! Det väcker något inom en att se originalet, att känna närheten till den som har skapat det.

Fantastiska är också de stora bonaderna som vävt med JRRT:s målningar som förlaga. Dessa har tidigare hängt i en kyrka i södra Frankrike. När utställ­ningen packas ner ska de tydligen till Oxford och jag gissar att man kommer att kunna be­skåda dem där i framtiden.

IMG_1858

Vägen genom Midgård i utställningen gick ge­nom de olika folken – naturligtvis började det med hobbitar och avslutades med valar. Det kändes som en lämplig uppdelning och det var intressanta och initierade texter om Midgård och dess folk. De flesta texterna fanns både på franska och engelska.

Även Tolkiens liv fick lite utrymme, en av läsesalarna i Oxford var vackert avbildad, lik­som flera fina familjebilder. Här fick vi också ta del av målningar och texter från hans verk som inte utspelar sig i Midgård (såsom tidigare nämnda Mr Bliss) men också ett brev från CS Lewis (strax efter att denne hade läst en version av Lord of The Rings runt 1949). Ett av de fi­naste objekten var ett av Tolkiens första brev, som hans mamma hade dikterat och skickat till pappa Arthur.

Utställningen pågår till och med den 16 febru­ari och har ni möjlighet att åka så gör det. Och om ni vill ha tips på restauranger och annat som kan vara värt att besöka i ljuset stad så får ni hemskt gärna ladda ner min Parisguide nedan.

paristips2019

BnFs sida om uställningen (engelska)

Rapport från Eurocon i Amiens

Amiens, centralort i Picardie och skådeplats för Eurocon 2018.

Sommaren 2018 hölls den stora europeiska kongressen Eurocon i Amiens i norra Frankrike och jag såg det som ett mycket trevligt sätt att avsluta en familjesemester i Frankrike. Mitt boende under kongressen var dessutom sponsrat av den anrika sf-föreningen Club Cosmos via Arne Sjögrens minnesfond, en fond som på olika sätt ska gynna sf och sf-fans. Jag fick själv aldrig träffa Arne Sjögren, men vi hade brevkontakt i samband med fyrtioårsfirandet av The Tolkien Society of Sweden som han var med och grundade. Men det var ju inte ämnet för dagen, så låt oss återvända till Frankrike och Eurocon.

Att kongressen hölls i Amiens beror inte på att det är Frankrikes presidents födelseort, utan för att det är en viktig plats för science fiction i Frankrike, ja till och med viktig för science fiction i hela världen. Amiens är centralort i Picardie, men låt inte det lura er. Jean-Luc Picard, befälhavare på Enterprise D i Star Trek The Next Generation kommer från La Barre i Bourgogne och verklighetens Chateau Picard ligger i Bordeaux. Anledningen till att kongressen hölls i Amiens var i själva verket för att en av science fiction-litteraturens föregångare, Jules Verne, slog sig ner här. Hans hus är numera ett museum och som medlem i kongressen hade man fritt inträde och man ville besöka det.

Maison de Jules Verne.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Amiens är en trevlig liten stad vid floden Somme. Flera små kanaler inringar några av de äldre kvarteren och det finns två riktmärken – skyskrapan Tour Perret vid stationen med ganska speciell arkitektur och den berömda katedralen som också är den största i Frankrike och låg precis vid kongresslokalen. Under kvällarna kunde man avnjuta ett fint ljusspel på katedralen – mest häpnadsväckande var nog slutet när byggnaden lystes upp så som man tror att den var målad en gång i tiden.

Kongressen hölls i universitets gamla lokaler, om jag minns rätt var nämligen de nya lokalerna ännu inte färdigbyggda. Det var synd, för det fanns flera brister i lokalerna, som till exempel avsaknad av luftkonditionering och mikrofoner. Jag insåg också hur välordnade våra svenska kongresser faktiskt är och jag saknade för mig självklara inslag som att alla deltagare i en panel presenterar sig. Jag satt till exempel och lyssnade på en panel och undrade vem som var den franske sf-författare Pierre Bordage tills jag insåg att Bordage borde vara mycket äldre än samtliga deltagare. Och mycket riktigt, han hade fått förhinder att närvara på kongressen.

Svanarna höll ett öga på mig när jag lunchade vid en av kanalerna. De var nog lite nervösa eftersom jag åt anka vid tillfället.

Till de programpunkter som hölls på engelska så erbjöds det direkttolkning till franska. Vänligt, men eftersom vi som höll föredrag inte hade fått reda på detta i förväg så uppstod en viss stress. Det första föredraget jag lyssnade på, som handlade om science fiction i Afrika, blev på grund av detta dubbelt så långt och följaktligen hann föredragshållaren inte med att säga allt han hade planerat. Synd, för det var intressant att få reda på lite om hur science fiction i Afrika har vuxit under de senaste åren. Uppfattningen under slutet av förra århundradet var dels att afrikaner inte läste sf eller fantasy och att många undrade varför någon skulle vilja skriva och berätta om fiktiva problem (som drakar) när det finns så många ”riktiga problem”. Men flera författare gav inte upp, publicerade böckerna själva och nu har ett stort intresse för de fantastiska genrerna växt fram. Jag kan visserligen känna att det är lite problematiskt att litteratur från en hel kontinent klumpas samman under en kortare presentation, men visst, jag lärde mig en hel del – inte minst att Silmarillion i Afrika anses vara en afrikansk bok. Vad det nu innebär.

Men de logistiska problemen till trots så var det överlag många intressanta programpunkter, och jag såg verkligen till att träna franskan så mycket som möjligt. Lite oväntat så var ett av de mest spännande ett föredrag om myror i tidig science fiction. Natacha Vas-Deyres, som är en fransk litteraturvetare och tydligen lite av ett namn inom fransk sf-fandom, pratade entusiastiskt om sambandet mellan tidig rymdforskning och studiet av insekters liv. Myrornas små samhällen gav upphov till tankar om hur främmande civilisationer kunde se ut och ett exempel på en tidig fransk sf-roman i ämnet är Han Ryners L´Homme-fourmi (Människomyran) från 1901. Skräcken för jättemyror kom sig av förståelsen för hur otroligt överlägsna myror är när det kommer till bland annat styrka och snabbhet. Vi skulle helt enkelt inte ha en chans och därför blev det ett populärt ämne för flera sf-filmer med skräckinslag. Mot slutet av föredraget började jag tycka att det var en bok som inte hade nämnts och jag höll som bäst på att formulera en fråga – jag är inte så mycket för att bara slänga ur mig något ogenomtänkt och det blir inte lättare på franska – när föredragshållaren till sist nämnde boken jag tänkte på: Apres nous les chiens (Efter oss hundarna), vilket är en gullig översättning av titeln till Clifford D. Simaks fantastiska bok City.

En intressant men kanske lite mer klassisk panel handlade om att skriva science fiction och fantasy i dag. Panellisterna pratade om hur vetenskapliga framsteg påverkar författandet (till exempel upptäckten av exoplaneter) och det faktum att vi lever i en global värld där det är så lätt att få tag på information om andra platser att du inte behöver åka dit för att skriva om dem.
Det sistnämnda föranledde att en person i publiken tog över och började prata om kulturell appropriering. Det finns mycket man kan säga om detta fenomen, och det är onekligen mycket intressantare och mer brännhet fråga i ett land som faktiskt fortfarande är en kolonialmakt, men det fick mig också att tänka på att vi har några riktigt bra saker på våra svenska kongresser. Förutom tidigare nämnda luftkonditionering och mikrofoner så har vi också någon form av paneldisciplin för att förhindra att någon i publiken inte ska få ta för stort utrymme.

Ett annan intressant föredrag handlade om sf och fantasy i Indien. Bokmarknaden i Indien är närmast gigantisk och dessutom intressant ur synvinkeln att det är ett land med flera språk. Det ges till exempel ut väldigt mycket engelsk litteratur där som inte når utanför den indiska marknaden, och det finns flera språkgrupper som inte läser varandras böcker.
Mycket av litteraturen i Indien baseras naturligtvis på den rika mytologi, vilket har sina konsekvenser. Bland annat händer det att böcker inte räknas som fantasy eftersom det ses som en naturlig utveckling av en mytologi som fortfarande är levande, återberättas och är i ständig förändring. Det är liksom bara naturligt med en ny historia om till exempel Ganeshas äventyr. Tyvärr har det också uppstått problem och författare har blivit hotade när religiösa grupper har reagerat starkt på vissa av berättelserna och de tolkningar som görs.
Urban fantasy var länge ett helt okänt begrepp som förlagen knappt ens förstod men efter succén med Devouvers av Indra Das, en bok om varulvar i Calcutta, så har genren fått stort genomslag.
Intressant var också att fantasy främst skrivs av kvinnor och ofta handlar om starka kvinnor som slåss mot demoner. Detta var, enligt föredragshållaren, ett sätt för kvinnor i Indien att få styrka och självförtroende genom litteraturen.

Var det så här katedralen såg ut när den var färglagd en gång i tiden?

 

En trevlig sak med en sf-kongress i Frankrike är ju föga förvånande måltiderna. Det fanns möjlighet att äta både lunch och middag tillsammans och för en billig penning fick du en enkel men delikat fyrarätters måltid som naturligtvis inkluderade ett par glas vin. Det här var ju också ett bra tillfälle att umgås med fans från när och fjärran. Visst hängde jag en hel del med svenska, finska och engelska fans (varav det var några som jag kände sedan innan), men jag såg också till att lära känna lite fransmän. Redan på resan till Amiens hade jag träffat Pierre från Grenoble, men jag lärde också känna gänget från föreningen Club Présences d´Esprits som bland annat ger ut tidskriften Aventures Oniriques et Compagnie. Jag pratade också mycket med det trevliga paret Agathe och Sebastien. Agathe hade till och med läst min novell Les Gagnants (De som vann) som publicerats i den franska tidskriften Galaxies och de frågade mig om vilka svenska författare som hade översatts till franska som var värda att läsa. Jag kunde bland annat rekommendera Karin Tidbecks Amatka, Anders Fagers Les furies de Boras och Mats Strandbergs Le Ferry. Givetvis fick jag också flera bra tips på franska författare. Jodå, en hel del böcker följde med hem.

Att lära känna folk skapar ju också en möjlighet att få veta mer om vilka traditioner och påhitt som finns inom en fandomgrupp. Sista dagen var ganska tom på programpunkter, men jag blev meddragen till en informell tävling som verkar vara ett återkommande inslag på franska kongresser. Det handlade om ett hejdlöst ordvitsande kring boktitlar. Jag hade lite svårt att hänga med i svängarna, men det var onekligen ganska underhållande.

Det fanns också flera tillfällen att hänga i baren eller stå utanför kongressen med ett glas vin och prata med franska fans och författare och få en uppfattning om inställningen till de fantastiska genrerna i Frankrike. Författaren Olivier DeParis berättade till exempel att han upplevde att det närmast är vattentäta skott mellan läsare av fantasy och science fiction i Frankrike, och därför tvekade han om han skulle skriva klart sin fantasyserie när han nu etablerat sig som sf-författare. Jag tycker att det finns en viss likhet även hos oss – den som läser sf läser inte nödvändigtvis fantasy och vice versa, men på det stora hela upplever jag inte att det skulle vara något problem för författare eller läsare och att du inte behöver nischa dig lika hårt.

Jag får förresten erkänna att jag ibland blev lite trött i huvudet när jag behövde växla så ofta mellan franska och engelska – men det kändes ändå som ett lyxproblem när jag fick chansen att umgås med så många intressanta och trevliga människor och lyssna på så många spännande saker.

Tour Perret sticker onekligen ut i stadsbilden.

Jag hade själv lyckats nässla in mig i programmet och höll mitt föredrag om resor i science fiction och fantasy – ett föredrag som jag nu har turnerat runt med i många delar av världen känns det som, men det är alltid lika kul varje gång och dessutom spännande att hela tiden få en ökad lista med boktips varje gång jag håller föredraget. Några fans från Tyskland ville dessutom ha föredraget och publicera det i sin tidskrift, vilket jag naturligtvis inte har något emot, och nu när jag till sist har skrivit den här rapporten får jag se till att de får föredraget. Hoppas de fortfarande är intresserade! Det enda problemet med att hålla föredraget var den tidigare nämnda bristen på luftkonditionering i rummet – jag trodde det var varmt när jag höll samma föredrag på WorldCon i Helsingfors, men nu dröp svetten och jag var glad att jag hade en pappersservett med mig. Efter mig skulle författaren Ian Watson hålla sitt föredrag om Frankenstein och Karl Marx i samma rum. Ta med dig vatten och en servett sade jag till honom. Varför det? På grund av värmen. Men visst måste det finnas luftkonditionering? Jag skakade på huvudet och Ian tackade mig efteråt för att jag förvarnat honom.

Förutom att det var väldigt kul att besöka en kongress i just Frankrike och lära känna fransk fandom – jag hoppas verkligen att jag kan återvända till en fransk kongress inom en nära framtid – så förstod jag också hur mycket Eurocon är präglat av den lokala fandomen. Kan du åka på Eurocon någonstans, gör det. Jag kommer att göra det igen!

Maktens vägar

Den senaste tiden har det så sakteliga börjat komma fler och fler svenska fantasyböcker, men under lång tid fanns det endast en fantasyserie skriven för en vuxen publik: Bertil Mårtenssons Maktens vägar. Serien består (naturligtvis får man kanske säga) av tre delar: Vägen bort (1979), Vägen tillbaka (1980) och Vägen ut (1983). Intressant att notera är att den består av två egentliga historier – bok tre är nämligen en fortsättning på en mer eller mindre avslutad historia.

Bertil Mårtensson, som tyvärr gick bort under 2018, var inte bara författare utan också lektor i filosofi, vilket märks när man läser hans böcker. Jag hade honom själv som lärare när jag läste på Lunds Universitet (bland annat var hand handläggare för min B-uppsats i teoretisk filosofi), men det var först några år efteråt som jag läste böckerna för första gången. Jag hittade bokserien nyligen via Fantikvariatet och har precis läst om den för första gången på nästan 20 år. Jag hade bara väldigt vaga minnen av böckerna och den stora frågan var naturligtvis om den fortfarande höll, särskilt i förhållande till färskare fantasyserier som det händer att jag då och då läser.

Maktens vägar är en serie som knyter an till traditionell fantasy – vi har hjältar som färdas över världen och besöker rester av ett gammal imperium, vi har en kamp mellan gott och ont som pågått länge, storslagna landskap, magi och drakar. Men det är också mycket som gör att den sticker ut. Den har ett filosofiskt djup och det finns många intressanta resonemang, inte minst mellan olika romangestalter. Den tar fasta på detaljer som andra fantasyböcker sveper förbi, men sveper å andra sidan förbi sådant som skulle få mycket större fokus i andra böcker. Den är också väldigt nordisk, inte minst eftersom Mårtenssons värld inte bara är befolkad av människor, utan också av troll som visserligen är rätt egenartade men likväl andas inspiration av till exempel John Bauer.

Världsbygget är gediget, och även utan sista bokens appendix så får vi en stark känsla för världen och dess olika riken, även om vi inte alltid får så mycket fakta. Men det räcker ju med en känsla, om författaren som håller i pennan är säker på sin sak och är en god ciceron genom sin fiktiva värld. Och det är Bertil Mårtensson. Rikena vi får besöka är dessutom speciella och fascinerade, Bertil Mårtensson hade en enastående fantasi och det är ju onekligen ingen nackdel för en fantasyförfattare. Persongalleriet är välgjort, om än ibland lite skissartat. Men det är ändå lätt att känna för personer som Jore, Jarel, Vädje som alltid har så ont, Andira och inte minst kaninen Snönos.

Maktens vägar är utan tvekan en serie som fortfarande har något att säga till fantasyläsaren, den är välskriven och intressant, den är egenartad och fantasirik. Det finns brister i gestaltningen och enstaka saker känns kanske lite förlegade, men när helheten är så tilltalande som den här i det här fallet så är det saker som jag utan tvekan kan leva med. Tyvärr finns den inte längre i tryck, så den som vill läsa den får antingen leta på biblioteket eller antikvariat. Eller läsa den som e-bok, för det finns den tillgänglig som. Men det hade varit en kulturgärning av rang om en nyutgåva dök upp på den svenska marknaden. För den som är intresserad av svenskskriven fantasy borde faktiskt ha läst Maktens vägar. Så är det bara.

Maktens vägar som e-bok

Lektören

51352841_232055754392095_9169735175297302528_n

För första gången på svenska!

Min novell Lektören har tidigare publicerats på engelska (som The Publisher’s Reader i antologin Waiting for the Machines to fall Asleep) och på danska (i tidskrifen Proxima). Men nu finns den på svenska som e-novell och ljudbok. Du hittar den där du hittar dylika böcker – Storytel, Adlibris, biblioteken med mera.

Novellen kan kortfattat beskrivas som en framtidsvision om en kulturtants uppror mot systemet.

Här är dessutom ett utdrag ur nättidskriften Tangent Onlines recension av Waiting for the Machines to fall Asleep):

”I did like Patrik Centerwall’s ”The Publisher’s Reader” a lot. /…/ It highlights the problems with the blockbuster mentality and how it leaves us culturally poorer and makes its point deftly and without preaching. Certainly the standout of the book.”

Här hittar du novellen:
https://www.storytel.com/se/sv/books/755519-Lektoeren

Adlibris

Bokus

 

Intervjuer

Under den senaste månaderna har jag haft det stora nöjet att bli intervjuad både på en blogg och i två poddar.

Den som till äventyrs vill läsa eller lyssna på när jag svamlar styr med fördel webbläsaren till någon av följande länkar (och både bloggen och poddarna ifråga har många andra intressanta inslag och texter):

http://jlfantasy.se/Blogg/2018/04/28/Patrik-Centerwall—Författarintervju

http://ordbyting.se/2018/06/09/06-multiversum-och-tiden-med-patrik-centerwall/

https://fandompodden.podbean.com/e/fandompodden-080-fran-swecon-2018-patrik-centerwall-om-sitt-forfattarskap-och-fandom-i-goteborg

Mycket nöje!

 

The Road goes ever on and on – tankar om resor i fantasy

Det är ganska svårt att komma ifrån att det förekommer en hel del resor i fantasy. Jag har inte gjort någon kvantitativ undersökning, men otaliga kvalitativa timmars läsning gör att jag vågar hävda att det inte är en särskilt kontroversiell ståndpunkt. Många fantasyböcker handlar om att en eller flera personer av olika anledningar måste ta sig från punkt a till punkt b och under resans gång lär sig något om sig själva och världen de lever i.

 Det finns naturligtvis många anledningar till att det är så här, och föga förvånande kan vi spåra mycket till den där piprökande språkvetaren som satt en ganska stor prägel på fantasylitteraturen. Jag tror ni vet vem jag menar.

Det första vi ser när vi öppnar denne Oxfordsbos kändaste verk, The Lord of the Rings, är kartan över Midgård, en karta som man kan studera hur länge som helst och fundera över platser som brödraskapet besöker, men också platser som de inte besöker som ändå finns där och väcker vår nyfikenhet

Med tanke på vilket inflytande Lord of the Rings har haft på genren så är det ju inte så konstigt att så många fantasyböcker börjar med en karta. Men kartan är mer än ett arv från Tolkien och ett försök att visa upp den fiktiva världen. Det är också, som litteraturvetaren Stefan Ekman konstaterar i sin avhandling Here Be Dragons, en del av kontrakten mellan läsare och bok. Det är tröskeln mellan världarna som suddar ut gränsen mellan riktigt återgivning och fantasi och låter oss inbilla för oss själva att kartan faktiskt avbildar riktiga platser.  

Det handlar om att vi ska tro på det vi läser när vi läser det – oavsett om det utspelar sig utanför ditt fönster där du bor eller på Minas Thiriths gator. Tolkien skriver själv i sin essä On Fairy-Stories att författaren är en subkreatör som skapar en sekundärvärld vi kan stiga in i med våra tankar och känslor. I den världen är det hen berättar sant, och författaren får inte på något sätt väcka misstro hos läsaren, för då bryts illusionen.

Tolkien berättar i samma essä att när han läste sagor som liten ville han inte tro, han ville veta. Och det är nog en viktig ledtråd till att resor är så vanliga i fantasylitteraturen – utforskandet av världen är ju ett sätt att få veta. Att resa i världen och därmed i fantasin. Resorna som skildras stillar både författarens och läsarens nyfikenhet om den fiktiva världen. För det är ju en anledning till att vi läser fantasy. Vi vill ha tillträde till sekundärvärld.

Därför är det ju också intressant att så mycket av den fantasylitteratur som inte är så lik Tolkiens, som ibland till och med medvetet distanserat sig från honom är fyllda av resor. Jag tänker främst på China Mièvilles. Mièville ligger idémässigt och politiskt väldigt långt från Tolkien – men resor är centrala i två av hans tre böcker i den fiktiva världen Bas-Lag. Ett annat exempel i den här skolan är Steph Swainstons historier om Fourlands, där huvudpersonen trots allt är kejsarens budbärare som i kraft av sitt ämbete får ta sig både till det ena stället och det andra.

 Men vi måste ju också komma ihåg att resorna inte bara får handla om att beskriva världen, det måste ju också vara resor som betyder något. Det som händer under resan måste ha något att göra med historien eller i alla fall protagonisternas utveckling. Annars kan vi lika gärna stanna hemma. Eller läsa en annan bok!

 

 

Porten till en annan värld

Det går inte att komma undan det faktum att min fantasyroman som kommer ut i april ingår i den gamla fina traditionen av så kallad portalfantasy, alltså berättelser där huvudpersonen tar klivet från vår värld, från den mundana världen, in i en annan värld där andra lagar och regler gäller.

Många älskade och välkända fantasyromaner, från CS Lewis Narniasvit till Stephen Donaldssons böcker om Thomas Covenant är portalfantasy, och det var ett tidigt använt koncept när fantasylitteraturen växte fram runt förra sekelskiftet. Alice som hoppade ner i kaninhålet och hamnade i Underlandet samt Dorothy som sveptes med av en virvelvind till det magiska landet Oz är två exempel på föregångare.

Men historier om resor till andra, främmande världar är äldre än så. Jag skulle vilja påstå att portalfantasyn hämtar stor inspiration från dels berättelser om älvriket, fairy på engelska, men också från gamla reseskildringar. Medeltidens litteratur om resor kunde ofta innehålla fantastiska inslag, som The Travels of Sir John Mandeville från mitten av 1300-talet i vilken vi får vi följa en riddare på resa i Fjärran Östern. Här blandas fantastiska inslag som människor utan huvuden med tillförlitliga beskrivningar av verkliga platser. Det sägs att Columbus ska ha konsulterat bokens kartor innan sin berömda resa. Om detta är sant eller ej kan man alltid spekulera i, men det ger i alla en fingervisning om bokens popularitet.

Senare kom humoristisk eller satiriska reseskildringar som till exempel Swifts Travels into Several Remot Nations of The World (mer känd som kort och gott Gullivers resor), Voltaires Candide och Baron Munchhausen´s Narrative of his Marvellous travels and Campaines in Russia av Rudolf Erich Raspe. Böcker i vilka huvudpersonen reser till mer eller mindre magiska och annorlunda länder.

Älvriket är en gammal tradition med ursprung i keltiska legender och myter. Utmärkande för älvriket är att det inte nödvändigtvis är en annan värld, för ibland är älvornas värld sammantvinad med vår (men kan oftast inte ses av vanliga dödliga) och ibland ligger älvriket i vår värld, men man måste gå över någon sorts gräns för att komma dit. Väl på andra sidan gränsen är det mycket som skiljer sig.

Berättelser om älvriker och resor dit har på något sätt aldrig upphört, och när fantasylitteraturen växte fram var det naturligt att många fortsatte traditionen. Vi har till exempel Lord Dunsanys The King of the Elflands Daughter från 1924 och Hope Mirrlees vackra lilla historia Lud in the mist från 1926. Moderna klassiker om älvriket är Susanna Clarkes Jonathan Strange and Mr Norell som kom ut 2004 samt Neil Gaimans Stardust från 1999.

Eftersom historier om älvriket och mer renodlad portalfantasy är olika grenar på samma träd så finns det ju onekligen många likheter – betänk till exempel hur själva porten som man måste gå igenom ofta har en ganska säregen fysik. Garderoben i Häxan och lejonet förvandlas ju ibland till en sorts gång som leder ut i Narnia. Muren som omger Älvriket i Stardust kan ju under inga omständigheter i vår värld sträcka sig över ett lika stort område som finns inom murarna. Föremålens fysik ändras helt enkelt i och med passagen mellan världar.

DSCN4878

Det här vackra fönstret med motiv ur böckerna om Narnia hittar ni i Holy Trinity Church utanför Oxford. Det var, kanske inte så förvånande, den kyrka CS Lewis brukade besöka och han ligger även begravd på kyrkogården utanför. 

Tidens gång är ju dessutom oftast annorlunda på de olika sidorna om gränsen, och den följer inte nödvändigtvis någon begriplig logik. I Narnia går det tusen år mellan Häxan och Lejonet och när barnen träffar prins Caspian, men när Lucy och Edmund återvänder en tredje gång i boken Skeppet Gryningen har inte alls lika lång tid förflutit. Tidens subjektivitet mellan olika sidor av gränsen är ett bärande element i Grahman Joyce moderna älvhistoria Some Kind of Fairy Tale, men jag tror att det är Hope Mirrlees som sumerar det bäst i Lud-in-The-Mist när huvudpersonen Master Chanticleer går över den fruktade gränsen till älvriket och frågan ställs: ”Had he left time behind him in Dorimare?”

En annan aspekt är att om för mycket rationalitet från vår värld passerar över gränsen så finns det en risk att magin i den andra världen försvinner – och detta i sin tur är ju anledningen till att det inte alltid är vem som helst som bör, eller i vissa fall ens kan, träda över gränsen. Det är oftast drömmare, poeter och barn som är de som utan problem kan ta klivet.

Det finns naturligtvis många som ser portalfantasy som alldeles för klitchefylld nuförtiden, men min åsikt är att det finns mycket kvar att utforska inom ramen för berättelser om att ta klivet över till en annan värld, en annan del av multiversum. Jag ser ju vad jag själv har skrivit i den här texten och inser att mitt eget bidrag till genren inte direkt uppfyller de vanliga kriterierna som jag nämner ovan.

Portalfantasy lever och frodas, och jag är övertygad om att jag inte är den ende som alltid öppnar en stor garderob bara för att se vart den leder. Särskilt om den råkar vara fylld med gamla pälsar.