Tolkien och jag del fyra: The Hobbit 80 år

Vissa dagar kan man fundera över det faktum att en lättsam historia om en rundlagd medelåldersman med färgglada västar som gav sig ut på ett äventyr var något av startskottet för det som kom att bli fantasylitteraturen så som vi känner den i dag.

I dag, den 21 september 2017, är en sådan dag. För det är nämligen 80 år sedan denna historia, The Hobbit or There And Back Again publicerades för första gången. Bokens författare (jag tror inte att jag behöver nämna hans namn) tyckte det var bekvämt att låna in lite namn till sagan från den storslagna mytologin som han jobbade med, och det var kanske detta som är den stora anledningen till att boken har fått en så stor plats i så många människors hjärtan.

IMG_5847Nu står The Hobbit väldigt bra på egna ben och hade säkert varit ihågkommen som en barnboksklassiker ändå, men nu är den ju för många främst en upptakt till det riktigt stora äventyret i uppföljaren The Lord of The Rings. För det fanns ju ingen storslagen plan, annat än att skriva ytterligare en bok eftersom förlaget önskade det. Under arbetet med uppföljaren stod det klart för författaren (han vars namn vi alla känner) att hobbitarnas historia utspelade sig inom ramen för den mytologi han skrev på. Och då, när pusselbitarna föll på plats, kom det djup som finns i både Bilbos och Frodos historier.

Om vi ser till fiktionen så är både The Hobbit och The Lord of The Rings översättningar av Västmarks röda bok som skrevs av Bilbo, Frodo och Sam. När jag läser böckerna så tycker jag att det inte är så konstigt att den första boken är lite mer naiv och enkel. För Bilbo var allt nytt. Han visste i princip ingenting om världen utanför Fylke och var helt hänförd av det han såg och upplevde.

När Frodo de tre andra hobbitarna ger sig av många år senare så är det med helt andra ögon. De vet mer om världen, eftersom Bilbo har berättat för dem om den. Han har till och med lärt Frodo att prata alviska. De får se mer, de får vara med om mer – men de är bättre förberedda och eftersom de vid flera tillfällen refererar till Bilbos berättelse så förstår vi hur viktig den var för dem. Och nog är den viktig för oss också, alla vi som älskar att återvända till Midgård, alla vi som längtar till Riftedal, som hänförs av såväl Moria, som Lothlorien och Minas Tirith. Men som helst av allt egentligen bara vill ta en öl på Den Gröna Draken och få höra den gamle hobbiten berätta om sina äventyr med de tretton dvärgarna.

Fast kanske är det så att det inte är tack vare den stora mytologin som The Hobbit blev en så populär och älskad bok, kanske är det snarare tvärtom. Att det är tack vare The Hobbit som mytologin blev så älskad och populär. För om inte The Hobbit hade landat i boklådorna 1937 hade nog knappast The Silmarillion gjort det fyrtio år senare.

Boromir tittade häpet på Bilbo, men skrattet tystnade på hans läppar när han märkte att alla andra såg på den gamle hobbiten med allvar och respekt. Bara Glóin log, men det leendet stammade ur gamla minnen. (Ur Ringarnas Herre)

Tack bäste Författare (ja, alltså ni vet ju vem jag menar), för att du skrev raderna ”In a hole in a ground lived a hobbit” och bestämde dig för att ta reda på vad en hobbit var för något. Och grattis på 80-årsdagen, älskade lilla bok som har betytt så mycket.

Annonser

Intervju med Jonny Berg

trojanerna_web

Trakorien i mitt hjärta

Sommarens – troligen årets – stora läsupplevelse var för mig Erik Granströms fenomenala ”Krönikan om den femte konfluxen”. För den som händelsevis inte känner till vare sig Erik Granström eller den femte konfluxen så rör det sig om en mäktig och märklig fantasyserie i fyra tjocka band och jag har sedan jag läste klart den sista boken funderat på hur jag överhuvudtaget ska kunna skriva något om min läsupplevelse. Det har gott några månader, och nu har jag till sist samlat mig så pass mycket att jag ska göra ett försök. Troligen ett tappert men futilt sådant.

Ursprunget till min, och många andras, relation till denna fantastiska historia är precis som den omnämnda konfluxen delad. Det går att säga att det hela började under slutet av 1980-talet när jag spelade rollspelskampanjen som böckerna bygger på, men det är lika korrekt att säga att det började när jag första gången läste Svavelvinter, del ett i sviten.

Äventyret Svavelvinter var något alldeles speciellt när de kom, och mången rollspelare får den där lätt nostalgiska blicken när de tänker på det. Var vaksam när den blicken dyker upp och leta genast upp en möjlig reträttväg om du inte vill spendera timmar med att prata om Ereb Altor, fördelar och nackdelar med Gigantsuplementet och olika teorier om vad som hände med Roger Undhagen.

img_2244

Här är jag med det klassiska rollspelet och den snart lika klassiska romanen.

Jag erkänner utan omsvep att jag är en Äventyrsspelsnostalgiker av rang, men måste också att jag i ärlighetens namn inte kommer ihåg så mycket av när jag spelade Svavelvinter under sent 80-tal. Jag är rätt säker på att jag har varit både spelledare och spelare, och jag har ett bestående minne av att äventyrargruppen löste vissa problem genom att de hade med sig en flygande matta och den famösa blixt-och-dunderbomben från Anders Fagers äventyr Spindelkonungens pyramid. Jag minns också många av illustrationerna samt enstaka detaljer som den talande dolken.

När jag fick reda på att rollspelskampanjen skulle bli bokserie var det naturligtvis delvis av nostalgiska skäl som jag kastade mig över första volymen, men ändå med intentionen att inte läsa den med de nostagiska glasögonen på. Kanske var jag rädd för att bli besviken, kanske insåg jag direkt att det ändå är två skilda verk och ska bedömas som sådana.

Och en sak är i vilket fall som helst säkert, jag blev verkligen inte besviken. Jag har måhända ett gammalt rosaskimrande minne av hur fantastiskt äventyrskampanjen var, men jag har nu ett mycket färskt minne av böckerna och kan genast slå fast att det är en förbannat bra fantasyserie, en av de bästa jag har läst. Det är också en av de märkligaste jag har läst och bitvis en av de mest krävande. Det är dessutom en av de mest genomtänkta.

Är något som är utmärkande i Erik Granströms värld så är det att han verkligen utnyttjar alla möjligheter som finns när man skriver fantasy. Fantasy är inte litteratur som behöver vara trogen de lagar och regler som styr vår verklighet och det finns inga andra gränser än de som författarens fantasi sätter upp. Men samtidigt så måste världsbygget i litteraturen vara trovärdigt och genomtänkt. Är solen blå måste författaren veta hur det påverkar världens befolkning och hur allt ser ut.

Eftersom jag är gravt Tolkienskadad så är jag rätt känslig för världsbyggen som inte övertygar, och det är ofta som det är världen som får lida när fantasin får fritt spelutrymme. Men så är det inte i konfluxkrönikan. Erik Granström kryssar målmedvetet och genomtänkt fram och får oss att tro på hans fiktion när vi läser den. Jag kommer onekligen att tänka på hur Ursula K. Le Guin har beskrivit fantasy och inser direkt hur väl citatet fångar upp det Erik Granström har gjort i sina böcker.

”Fantasyn är närmare besläktad med poesi, mystik och vansinne än med naturalistisk litteratur. Den är verkligen en vildmark, och de som beger sig ut i den bör inte känna sig alltför trygga. Och deras vägvisare, de som skriver fantasy, bör ta sitt ansvar på allvar.” – Ursula K. Le Guin

Erik Granström leker verkligen med berättandet, med skrivkonsten. Gudarna benämns ibland som berättare, och utan att bryta den fjärde väggen så är idéen om att historien berättas av någon en röd tråd genom de fyra böckerna. Det ger en extra dimension till boken och tas främst till uttryck hos trollkarlen Shagul – som är det närmaste vi kommer en antagonist i historien. Shagul vet om att han är en del av berättelsen, och hans mål är att bli fri berättarens ok. Hans driftkraft är att styra sitt eget liv, och att när Granström gestaltar det genom en kamp mot berättelsen så anser jag att det verkligen är att utnyttja potentialen som finns i fantasy . Shagul är en romanfigur som är medveten om att han är del i en berättelse, utan att det för den sakens skull blir ”metalitteratur” à la Sam´s Strip. Jag visste inte hur mycket jag hade längtat efter detta innan jag började läsa Svavelvinter och de följande böckerna.

Utöver Shagul så är romansviten fylld med ett fascinerande persongalleri. Det hade varit lätt för Granström att låta ett gäng klassiska äventyrare från valfritt rollspel vara huvudpersoner, men lyckligtvis har han inte gjort det så lätt för sig och vi får istället följa en brokig skara med olika agendor och olika historier som så sakteliga vävs samman. Det är ganska många figurer att följa, så jag prisade berättaren när jag noterade att varje bok är försedd inte bara med den obligatoriska kartan utan också en förteckning över alla medverkande.

Granström är också en författare som har en väldigt tydlig och egensinnig röst. Ordvalen är många gånger udda, och meningarna har en alldeles särskild klang som inledningsvis kan kännas lite svårt att komma in i, men när du väl har gjort det så njuter du till fulla av hans berättarröst på samma sätt som du njuter av den fantastiska historien.

Krönikan om den femte konfluxen är onekligen en särling i fantasylitteraturen, och det är kanske just därför som jag hoppas att den finner många nya läsare och också påverkar genrens utveckling. För det är så många böcker, hur bra de än är, som går på tidigare utstampade stigar. Den som har läst min novell ”The Publishers Reader” vilken finns med i antologin ”Waiting For The Machines To Fall Asleep” minns kanske att den unga författarinnan som novellen handlar om räknar upp några klassiska böcker som hon beundrar, däribland ”Brimstone Winter”. Jag vill inte att världen ska bli som den gestaltas i den dystopiska novellen, men jag hoppas verkligen att Svavelvinter och de andra böckerna i serien i framtiden ska räknas som riktiga klassiker. För det förtjänar de verkligen!

Ni vet var ni köper böckerna, så vad väntar ni på:

SF-bokhandlen 

Adlibris

Bokus

 

När verkligheten möter fiktionen

Jag vet inte riktigt vad det beror på, men det är någonting som kittlar extra mycket när verkligheten kliver in i fiktionen, i alla fall om den gör det på ett tillräckligt intressant och övertygande sätt.

Jag tänker på när en i högsta grad verkligen person – död eller levande – träder in på boksidorna som om ingenting hade hänt och spelar med i skådespelet. Som läsare vet vi ju naturligtvis att det i vanlig ordning bara är påhittat, men just den här lilla faktorn av ”tänk om” gör det lite extra spännande. Gör att gränsen mellan verkligheten och fiktionen känns lite tunnare just när man läser boken.

Ett utmärkt, och ganska färskt exempel är Gabriella Håkanssons magnifika böcker ”Aldermanns arvinge” och ”Kättarnas tempel” där flera historiska personer får medverka. Hon tar sig visserligen stora friheter med några av dem, men det är ändå något som verkligen ger liv till historien och det är många detaljer och inslag som hon använder mycket elegant.

Det kittlar fantasin extra mycket när detta sker i fantastiken, och det övernaturliga eller ännu inte tekniskt möjliga blir en del av en verklig persons liv.

Är det riktigt väl gestaltat och snyggt gjort så kan det vara mycket givande läsning. Särskilt om det övernaturliga eller fantastiska inslaget påverkar personen och förklarar något som verkligen har hänt. Som till exempel när vi i ”Dirk Gently’s Holistic Detective Agency” får reda på varför Samuel Coleridge avbryts medan han skriver sin dikt Kubla Khan.

Jag tycker själv att det här är riktigt svårt att skriva, eftersom det måste göras med en enorm fingertoppskänsla för att det ska bli trovärdigt och inte minst läsvärt. Men jag tror att jag i alla fall lyckats en gång, eftersom en bokbloggare skrev att hon hade googlat om huruvida Joseph Dyrvall som förekommer i novellen ”Gustaf Frödings hemliga liv” hade funnits på riktigt eller ej.

Jag misstänker att detta fanns i bakhuvudet när jag hittade en notering om en idé till en historia där det skulle figurera ett band kunde påminna om det jag själv spelade i en gång i tiden. Ju mer jag tänkte på det desto mer övertygad om att det skulle vara mycket roligare om det faktiskt var mitt eget gamla band. Och när jag väl började skriva hade jag lyckats övertyga mig själv: garagebandet som förekommer i långnovellen ”Minnet av en sång” är såklart Dockan Lever, i vilket jag spelade gitarr och gjorde tappra försök att sjunga.

Vissa detaljer, och händelser, stämmer överens med verkligheten. Andra gör det inte. Jag tänker inte förstöra nöjet genom att berätta det för dig, men om du hittar någon som såg oss live kanske du kan få lite hjälp med att bryta barriären mellan verkligheten och fiktionen.

Instagramtävling

Även om jag borde vara van vid det här laget kan jag fortfarande slås av hur snyggt omslaget till Skymningssång är. Jag brukar säga till folk att omslaget är en nog så god anledning att köpa boken: om någon inte tycker om innehållet så kommer den fortfarande se bra ut i bokhyllan.

Häromdagen dök en bild på boken upp i mitt flöde på Instagram och min första reaktion var just vilken stilig bok det var som låg bredvid en tekopp. Sedan slog det mig att det var min.

Nästa tanke var att det skulle vara kul att få se fler bilder på Skymningssång, så därför tar jag helt sonika och utlyser en liten fototävling. Ta en bild på boken i till exempel ett roligt, stämningsfullt, snyggt eller oväntat sammanhang.

Lägg sedan upp bilden på Instagram. Använd hashtaggarna #skymningssång, #undrentide, #patrikcenterwall och tagga mig och förlaget: @pcenterwall och @undrentide_se

Och använder du inte Instagram så går det så klart bra att lägga ut bilden på andra sociala medier som twitter eller Facebook.

Tävlingen håller på till och med den 25 augusti och den bilden som vi gillar bäst vinner min nya novellsamling ”Minnen av en sång” som kommer ut den 30 augusti. Det är också en väldigt snygg bok och för designen står även denna gång min eminenta förlagsredaktör Elin Holmerin.

Och du, om du av någon outgrundlig anledning inte äger ett exemplar av Skymningssång så går den att låna på biblioteket. Eller köpa på rean i förlagets webbshop.

IMG_1656

Så här kan det till exempel se ut.

Brev från Cosmos

Skrotletarrobot_webUnder förra sommaren föddes idén att i alla enkelhet göra en novelltidskrift för science fiction och annan fantastik – jag fick snabbt med mig några medlemmar i den anrika föreningen Club Cosmos och vi lyckades knyta till oss några riktigt intressanta författare.

I all enkelhet betyder ju i såna här sammanhang en himla massa jobb, men nu kan vi äntligen med stolthet presentera frukten av våra mödor, nämligen det första numret av Brev från Cosmos. Den är helt gratis och distribueras elektroniskt som pdf eller e-pub. Perfekt att ladda ner till telefon eller plattan! Mycket nöje!

http://clubcosmos.net/brev.php

Läsåret 2015

Januari 2016 är redan långt gånget och ska jag summera något från förra året är det helt enkelt hög tid nu. Traditionsenligt brukar jag i början av varje år skriva några rader om vad jag läste förra året, och det är om inte annat kul för mig själv att gå tillbaka och läsa senare. Förhoppningsvis är det någon mer som finner det intressant och kanske får ett och annat boktips.

Allt som allt läste jag 47 böcker under 2015, vilket jag tycker får ses som helt godkänt. Tyvärr skrev jag inte så mycket under året, men det är å andra sidan en helt annat historia. Ska jag se några övergripnade teman på läsningen så är det bra novellsamlingar (kanske ingen överraskning), samt året då jag började läsa på franska igen.

Jag har tappat alldeles för mycket franska, vilket är synd eftersom jag har så mycket bra fransk litteratur hemma. Så jag tog mig helt enkelt i den berömda kragen och började läsa. Först lite lättläst och sedan något mer avancerade böcker. Värt att nämna är nobelpristagen Patrick Modianos L´herbe des nuits (Nätternas gräs) samt Anne Goscinnys Le Père éternel (finns ej översatt till svenska). Om någon känner igen Anne Goscinnys namn så är det för att hon är dotter till Rene Goscinny som ju skrev manus till bland annat Asterix och Lucky Luke under dessa seriers storhetstid. Rene dog redan 1977 när Anne var nio år, och i Le Père éternel skriver hon väldigt vackert om en flicka som förlorar sin far när hon är ung.

Jag har också läst en del fransk science fiction i antologier och tidskrifter, men det får nog bli ett eget inlägg någon gång i en obestämd framtid.

Bland alla dessa utmärkta novellsamlingar kan jag bland annat nämnda Harlan Ellisons Gentleman Junkie and other stories of the hung-up generation, Roger Zelaznys The doors of his face, the lamps of his mouth, första halvan av Howards samlade Conanproduktion (varför har jag inte läst novellerna om Conan förrut? De är ju riktigt underhållande och välskrivna!) samt naturligtvis Anders Fagers Kaknäs sista band och andra zonsagor. Här är Fager verkligen i högform och vare sig du har spelat Mutant eller ej så är det en riktigt bra liten bok. Läs för tusan!

Bland de romaner som sticker ut under läsåret så har vi bland annat Erik Anderssons Indialänderna, Haruki Murakamis Den färglöse herr Tazaki och Johannes Pinters Vackra kyrkor jag besökt och de fruktansvärda väsen jag där mött. Den märkligaste boken jag läste under året var Dee Dee Ramones Chelsea horror hotel. Jag vet inte om den egentligen var så bra, men den var väl värd att läsa för att komma in under huden på denne punklegend. Gabba, gabba hey!

Det roligaste med att sammanfatta läsåret är naturligtvis att få reda på vad andra bokmalar har läst och vad de rekommenderar. Med andra ord: skriv en kommentar och rekommendera en bok!