DET!

Det förkommer några mindre spoilers för boken DET i den här texten. 

bild-35Vart 27:e år vaknar ett fruktansvärt monster upp under den lilla staden Derry i Maine och ger sig ut för att döda dess invånare, i första hand barn och unga, men en och annan vuxen stryker också med. Monstret kan anta olika skepnader, men visar sig oftast som clownen Pennywise.

I en händelse som ser ut som en tanke är det 27 år efter att jag första gången läste Stephen Kings mastodontroman DET som jag plockar jag ner den ur bokhyllan för att se om barndomens läsning fortfarande håller måttet.

Jag minns tydligt när boken var på väg. Förlaget gjorde reklam med knappar man kunde ha på jackan med texten ”DET närmar sig”. Jag har naturligtvis fortfarande kvar min knapp. Det var min kompis Rasmus som hade introducerat mig till Stephen King och vi slukade hans böcker en efter en. Cujo, Varsel, Död Zon, Christine. Vi såg på skräckfilm hemma hos Rasmus när hans föräldrar var bortresta och var livrädda när vi tältade i deras trädgård.

Vi upptäckte mycket tillsammans, inte bara skräck i filmer och böcker. Vi började spela rollspel vilket öppnade en helt ny värld. Dessutom visade det sig att det var andra som också var intresserade och helt plötsligt var det vi som var lite nördiga som hade tillgång till något fler ville vara med på.

Ganska snart började jag och Rasmus också skapa musik. Att Rasmus är så otroligt musikalisk var naturligtvis en sporre för mig att se till att lära mig ett instrument, även om det tog ett tag. Vad jag minns hängde jag bara med och poserade i början, men mot slutet av högstadiet var jag tillräckligt bra på gitarr för att vi kunde börja skriva låtar tillsammans.

Vi hade flera konstellationer på väg till det som i gymnasiet blev det band vi höll fast vid, och som vi på något sätt aldrig har lämnat även om vi knappast spelar så ofta nu för tiden. Ett band som mycket passande döptes efter en slogan från en skräckfilm som var aktuell på den tiden. För i reklamen för filmen Den Onda Dockan fanns det fraser som ”Dess själ är svart som natten” och ”Dockan Lever”.

Det sistnämnda blev namnet på vårt band. På den tiden minns jag att jag från början var skeptisk, men jag blev nedröstad av de andra medlemmarna. Och så här i efterhand kan jag tycka att det var ett väldigt passande namn. Vi var egensinniga, punkiga utan att egentligen vara ett punkband. Inte alltid så bra, men briljanta på vårt eget lilla speciella sätt.

Men nu går jag händelserna i förväg. Dockan Lever hör det tidiga 90-talet till, DET det sena 80-talet. Vi hade som sagt börjat sluka Stephen Kings böcker och svalde förlagets marknadsföring med hull och hår.

Och naturligtvis var ju boken en stor läsupplevelse. Det var inte den första tegelsten jag tog mig igenom, men det var den första riktigt långa skräckromanen. Och det sätter ju naturligtvis sina spår. Dessutom är det en roman om barn – som bara var några år yngre än vad jag var när jag läste boken – barn som precis som jag var lite utanför och var lite annorlunda. Men framförallt var det barn som slåss mot och besegrar ett monster.

När jag läser den i dag så är jag medelålders och har dessutom blivit pappa. Och då handlar DET helt plötsligt om ett monster som dödar barn. Vilket naturligtvis gör läsningen så mycket obehagligare.

Särskilt eftersom mitt fullvuxna jag anser många av de övernaturliga skräckscenerna är rätt överdrivna och ibland ganska tråkiga. Mitt unga jag tyckte var väldigt hemska, och älskade dem för att de var så överdrivna.

Clownen Pennywise är naturligtvis ett utmärkt monster – men fungerar bäst som manipulatör och som någon som skrämmer skiten ur folk bara genom sin närvaro och genom att berätta om vad som ska komma. Genom små hyss som ballonger med retsamma texter, avhuggna huvuden i kylskåp och annat kul. Men när DET tar gestalt av andra monster, när det ska slaktas och lemlästas. Då blir det i ärlighetens namn tråkigt.

Och det är på något sätt ganska talande för hela boken. King berör och tråkar ut om vartannat. DET är på samma gång något av det bästa King och skrivit och samtidigt något av det sämsta. Barndomsskildringarna är, precis som i så många av Kings böcker, helt lysande. Det är en levande och fantasirik barndom, och det är dessutom genialt att förstärka ungarnas utanförskap så mycket. De har det inte bara jobbigt hemma och i skolan – de är också jagade av ett blodtörstigt monster. Jag tycker att han lyckas med övergångarna mellan 50- och 80-talet. Det är spännande upplagt och fungerar som ett bra sätt att berätta historien.

Men samtidigt. Stephen King har en förmåga att bli långrandig. Alldeles för långrandig. Han är mästerlig på att gestalta och skapar liv i historien genom lite ovidkommande detaljer här och där. Men nu är det ju inte så att vi får detaljer lite då och då. Vi blir fullständigt överrösta av dem. Bill kan inte cykla någonstans utan att han passerar både den ena och den andra som King ska berätta allt om. Framförallt när och var de ska dö. Det är en park som får hela sin historia berättad. Charmigt, men en redaktör hade kanske kunnat plocka fram saxen vid någon av de här utläggningarna. Och kanske också frågat herr King varför han ägnar så mycket tid åt de här detaljerna när det är en episod i boken som hade kunnat vara väldigt spännande som han helt struntar i att berätta – för visst hade det varit en riktig nagelbitare att få reda på hur Bens och Beverlys äkta hälfter hamnar nere i DETs håla?

Och så är det ju den där lilla gruppsexritualen som barnen utför på slutet. Tydligen var ju King inte nykter under många minuter av 80-talet, men var hans redaktörer lika packade? Är det någon som kan upplysa mig om vad partiet tillför – förutom en rätt fadd smak i munnen – så får ni gärna göra det.

Det är synd att en bok som ändå är så spännande, och har en så bra grundstory, lite slarvas bort och inte alltid känns så genomtänkt. Men samtidigt får man inte glömma bort en annan sak – det är en bok som det i stort sett är omöjlig att lägga ifrån sig. Och som stundtals är riktigt ruskig.

Han kan det där med att skapa spänning den där Stephen King. Han kan det där med att engagera läsaren. Och hans böcker lämnar långa rader med lik efter sig.

DET lever. Glöm inte… DET!

Annonser