Läsåret 2018

När det är dags att summera året som har gått så vidhåller jag att det intressantaste att prata om är vilka böcker man har läst. Det finns de som har andra, märkligare preferenser, men vem är väl jag att döma hur någon vill summera ett varv kring solen?

Nåväl, själv läste jag allt som allt 40 böcker, vilket jag tycker är lagom många. Jag brukar ha som mål att läsa en bok i veckan, men vissa böcker tar helt enkelt längre tid. I år berodde nog detta på att jag läste mer på franska än vad jag har gjort på väldigt länge och det är bara att konstatera att jag inte läser lika fort då.

Den bästa franska boken var Les Visages de Mars (Ansiktena på Mars) av Jean-Jacques Nguyen. En välskriven novellsamling med flera finurliga historier. Årets omläsning var också på franska, nämligen Albert Camus klassiker L´étranger (Främlingen) som är en otroligt tät och tankeväckande bok. En liten bonus var att i boken hittade jag vad jag använt som bokmärke sist jag läste den – innehållsetiketter för kassettband. Ja, det var uppenbarligen ett tag sedan.

Camus L´étranger – årets omläsning och årets nostalgitripp! 

En annan klassiker, dock moderna sådan, som jag läste var Margaret Atwoods The Handmaid´s tale. Jag tyckte det var på tiden att jag gav mig på den och jag blev inte besviken. Lika obehaglig som bra helt enkelt.

En annan bok som utmärkte sig var till Brooke Bolanders kortroman The only harmless great thing. Mycket märklig och välskriven liten historia om radioaktiva elefanter. Typ. Charles de Lints The Blue Girl var också mycket bra. Kan det vara de Lints bästa roman? Ja, det kan det.

Slutligen vill jag nämna svenska debutanten Linnea Dahlgrens Dagen du förstörde allt. Himla vacker och sorglig bok om saknad och tidsresor. Minns inte när jag grät så mycket sist till en bok och jag har läst få böcker som ärligt och självklart hanterar sorg, samtidigt som det är en riktig bladvändare. En mycket lovande debut och jag ser fram emot fler böcker av Linnea.

Men nog om mig nu. Vilka böcker som du läste under 2018 vill du rekommendera?

Novellmästarna: Harlan Ellison

Under rubriken Novellmästarna skriver jag om några novellförfattare som jag uppskattar extra mycket och som på något sätt har inspirerat mig. 

När jag skriver det här sitter jag på ett tåg till Västerås (den svenska staden, inte fantasyvärlden där alla dör) och som lektyr har jag med mig samlingen Ensamvärk som består av ett gediget, men långt ifrån heltäckande, urval av Harlan Ellisons noveller. Jag läste ungefär en tredjedel förra sommaren, och räknar med att läsa ytterligare en tredjedel den här.

Vän av ordning undrar naturligtvis varför jag i hela världen inte läser klart samlingen när jag ändå håller på, men då har kanske vän av ordning inte läst särskilt mycket Ellison. Vilket är helt OK, för jag tvivlar på att Harlan Ellison är vän till vän av ordning.

Harlan Ellison är helt enkelt en sanslöst duktig berättare, en man med en otrolig fantasi och med ett utmärkt språk. Men han är också en krävande författare, intensiv och hård. Hans noveller känns. De berör, roar och oroar som man brukar säga.

Eller som han själv skriver i förordet till Ensamverk:

”Jag skulle komma hem till er och sticka en pappegojnäbb i ögat på er om jag trodde att någon var beredd att betala flygresan. Eftersom jag inte kan göra det erbjuder jag de här novellerna. De är avsedda att chockera, att skaka om, att verkligen vara en spark i röven, eller en spark i huvudet, vilket som nu råkar vara närmast det ställe ni tänker med.

Jag begär inte att ni ska älska mig, eller gilla mig, eller klappa på mig.

Att skriva är att föra gerillakrig.”

Att läsa för mycket av honom på en gång kan nästan ta musten ur den mest förhärdade läsare. Det är som ett riktigt gott och kraftfullt vin – inget man direkt häller i sig, utan njuter av klunk för klunk.

Det mesta Ellion skriver är science fiction, eller någon sorts fantastik, och han är utmärkt på att låta det vara små saker som skiljer världen i hans texter från vår värld.

Ta till exempel novellen The Whimper of Whipped Dogs som är en kommentar till ett mord som utfördes på en gård när ett trettiotal grannar stod och tittade på i sina fönster flera våningar upp – utan att någon ens ringde polisen. Det är starkt skrivet, och det ger en sorts förklaring till den kollektiva passiviteten hos grannarna. Det är framförallt skrivet med en äkta avsmak för det som skedde. Och det är så typiskt Harlan Ellison.

Det finns inte så mycket översatt av honom till svenska, och jag tror dessutom att de endast går att få tag på antikvariskt (se där – en utmärkt anledning att hänga på antikvariat i sommar). Men läser ni på engelska finns det ju mycket att få tag på. Och fråga mig inte vad ni ska inleda med, han har skrivit så mycket så det är bara att börja någonstans.

Och så kan ni ju alltid titta på det bästa Star Trek-avsnittet någonsin ”The City on the Edge of Forever” som skrevs av Ellison.