Intervju med Oskar Källner

Oskar Källner debuterade 2011 med Drakhornet, och har sedan dess både gett ut flera egna verk och också lyft fram andra författare genom Fafner Förlag som han också driver. Han är utan tvekan en av Sveriges mest drivna och intressantaste fanastikförfattare. 

Det har ju blivit några böcker nu under åren. Vilken skulle du sätta i händerna på någon som vill bli introducerad till ditt författarskap?

Oj, det beror helt och hållet på vad personen i fråga tycker om att läsa. Gillar man äventyrliga berättelser med yngre karaktärer, kalla det för ungdomsbok, YA eller vad du vill, så är nog Stormvinge (en berättelse om en tjej och hennes flygande vildhingst på planeten Karora) en bra början. Vill man istället ha lite mörker, aktion och existentiella grubblerier så skulle nog min senaste novellsamling Alfa och omega vara en bra plats att börja på. Om man är fem och gillar bilderböcker kanske man snarare ska hugga tag i Den stora jordgubbsjakten. Jag gillar helt enkelt att röra mig över stora områden, både inom fantastikens olika undergenrer och i olika åldersspann.

Vad tycker du är viktigast att tänka på när du skapar en fiktiv värld för dina historier?

Att den är internt logisk och konsekvent. Det handlar helt enkelt om att skapa en värld som läsaren kan tro på. Jag använder själv tekniken att när det kommer till riktigt stora kontrarealismer (som flygande hästar) så går jag sällan in på exakt hur det fungerar utan låter den världens karaktärer reagera på det udda och annorlunda som om det vore den mest naturliga saken i världen. Sedan bör man gärna krydda det hela med massor av små realistiska detaljer. Allt detta gör att världen plötsligt känns mer genuin och äkta, hur många konstigheter man än har i den.

Just världsskapande är något jag tycker är väldigt roligt. Jag skapar ofta helt nya universum så fort jag ger mig i kast med en ny novell. För jag vill testa världsbygget och se hur långt jag kan pressa en stackars karaktär i den kontexten. Sedan har jag ett antal SF-noveller som faktiskt utspelar sig i samma framtida universum, där de ibland refererar till varandra med namn och händelser, samtidigt som var och en kan läsas för sig själv. Sånt tycker jag är kul.

kallnercollage

Några av Oskar Källners alla böcker.

Vilka fiktiva världar har inspirerat dig i ditt eget skrivande?

Jag har läst så väldigt många fantasy och science fiction-böcker att det är svårt att svara på. Men det är klart att flera av de verk man läste som tonåring, kanske mer än senare böcker, har satt sina spår. Där har vi ju Tolkiens Midgård, Lewis Narnia, Kerrs Deverry, Feists Midkemia och Kelewan,  Asimovs Robot/Trantor-universum, Cherryhs Union/Alliance-universum, Bujolds Vorkosigan-universum, Nivens Known Space-universum, och säkert massor av andra som jag inte kommer på just nu.

Lägg till det över 200 animeserier som jag sett genom åren. Just japansk anime har dessutom ofta en förmåga till makalösa världsbyggen som i sin fantasifullhet och absurditet stundtals tränger långt bortom vad vi brukar se i väst. Lite äldre filmer och serier som: Akira, Cowboy Bebop, Escaflowne, Full Metal Panic!, Ghost in the Shell: Stand Alone Complex, Hellsing, Trinity Blood,  Nausicaa of the Valley of the Wind, Princess Mononoke, Neon Genesis Evangelion, RahXephon, Scrapped Princess osv, är alla sådana som jag älskade när det begav sig och som har influerat mig.

Men det är klurigt det där med inspiration. Allt man läser och ser adderas någonstans i bakhuvudet. Jag har hört andra författare referera till det som ”komposthögen.” Allt ligger där och jäser till sig, blandas med varandra och mixas till nya idéer, världsbyggen, karaktärer och berättelser.

Ditt förlag har ju börjat växa och du har tagit steget till att ge ut andra författare. Vad får dig att bli intresserad för ett manus?

Först och främst måste språket sitta. En stor del av alla refuseringar beror helt enkelt på att språket inte är tillräckligt bra. Det är tufft, men skrivandet är ett hantverk och det tar sin lilla tid att lära sig. Men när väl språket sitter då är det allt det andra som kommer till: spännande karaktärer, en välstrukturerad dramatisk kurva, ett väl genomfört världsbygge. Och så finns det en extra komponent i det hela som erkänt är väldigt subjektiv, en berättarglädje, en röst som ger återklang och resonans i mig som läsare. Jag som förläggare måste känna att ”Wow! Vilken grym historia! Den här bara måste jag ge ut!” För det tar tid, kraft och energi, för att inte nämna pengar, att ge ut något. Och då måste man ha den där entusiasmen, den där glödande övertygelsen, som drivkraft.

 

29681164_2005905576091080_1470524376_o

Oskar Källner

 

Du har jobbat ganska hårt som egenförläggare med att hitta en publik, och som betraktare kan man bara dra slutsatsen att du har lyckats bra, riktigt bra till och med. Vilka är dina tips till aspirerande författare som väljer att ge ut sina böcker själva och sedan ska försöka synas bland alla andra?

Lämna aldrig ifrån dig en text som inte är det bästa du förmår skapa vid det tillfället. Skaffa dig en legion av ärliga testläsare som ger dig rak och konstruktiv kritik. Först då ser man vad man har missat och kan åtgärda det. Alla författare är blinda inför sin egen text.

Var ständigt aktuell med något nytt. Så att det alltid finns något som är på gång. Risken är, om det tar tre år mellan boksläppen, att du är bortglömd när nästa bok kommer. Noveller är väldigt bra på det, de kan man pytsa ut med lagom mellanrum, men det finns författare som använder små events eller ständigt håller en konversation flytande om olika ämnen. Huvudsaken är att du inte försvinner i bruset utan är närvarande.

Se till att du finns tillgänglig på alla försäljningsplattformar i så många format det förmås: pappersbok, e-bok och ljudbok. Folk har olika preferenser. Vissa kanske vill bädda ner sig i sängen med en rejäl pappersbok. Någon annan vill lyssna på väg till jobbet. En tredje läser gärna i soffan med sin platta. Oavsett preferens bör dina verk vara lättillgängliga och smidiga att få tag i.

Om du ska rekommendera en svensk fantasysroman (som du inte gett ut själv), vilken blir det då?

Slår gärna ett slag för Elin Säfströms En väktares bekännelser och Visheten vaknar, de två första delarna i en skön urban fantasy-serie. Den handlar om femtonåriga Tilda och hennes mormor som är väktare i Stockholm. Huvudstaden är nämligen fullproppad med troll, tomtar, älvor och troll. Vanliga människor kan inte se dem, men det blir stora problem när de båda världarna kolliderar. Det är Tildas uppgift att se till att allting inte snurrar iväg mot totalt kaos. Men kaos blir det så klart. De klassas väl som YA, men passar alla som gillar humoristisk och välskriven urban fantasy.

Slutligen: vad jobbar du på nu?

Jag jobbar på en rymdopera för barn och ungdomar. Väldigt roligt! Men som med allt skrivande kommer det nog att ta ett tag innan den når läsarna.

Läs mer om Fafner Förlag och Oskars böcker på förlagets webbplats: http://fafnerforlag.se

 

Annonser

Mattias Boström: Sherlock Holmes & Cthulhu – inget skräckexempel

Detta inlägg är skrivet av Sherlock Holmes-experten Mattias Boström

Neil Gaiman visar hur man twittrar!

Neil Gaiman visar hur man twittrar!

Tiden går som bekant väldigt fort. I januari 2009 var jag endast vagt bekant med nättjänsten Twitter. Jag befann mig i New York på årsmiddag med The Baker Street Irregulars, det illustra Sherlock Holmes-sällskap där jag är invald. Två år innan jag blev medlem hade även författaren Neil Gaiman förärats det shillingmynt från strax före sekelskiftet som man får vid inval i sällskapet. Och den här januarikvällen för drygt fyra år sedan hade jag äran att ha mr Gaiman mittemot mig vid bordet. Bland annat förevigade vi ett tillfälle under middagen när han, som jag uttryckte det vid tillfället, ”minibloggade” om kvällen på Twitter – se fotot. Det var först några månader senare som jag själv registrerade ett Twitterkonto och hela mitt sätt att kommunicera kom att förändras.

Förutom att ovanstående naturligtvis är bästa sortens namedropping leder det mig in på ett av Neil Gaimans främsta bidrag inom Sherlock Holmes-genren, novellen ”A Study in Emerald”. Den går att läsa fritt på nätet, gör gärna det.

Hans briljanta historia är en Sherlock Holmes-pastisch, men av det något ovanligare slaget. Titeln är förstås en parafras på A Study in Scarlet och även handlingen utgår ifrån intrigen i denna roman. Men där Conan Doyle lät sina huvudpersoner röra sig bland mer normala levande och lik väljer Gaiman att placera historien i en alternativ verklighet. En verklighet som lånar sina drag från H P Lovecraft och hans Cthulhu-mytologi.

Att använda sig av Sherlock Holmes för dylika ting är inget ovanligt. Om det så handlar om fantasy, science fiction eller skräck. Resultatet beror på författarens skicklighet och kärlek till ämnet. Jag läser hellre något välskrivet som väsentligt skiljer sig från originalberättelserna än någon pastisch som försöker hålla sig nära ursprungshistorierna men som bara är rent ut sagt tråkig.

Redan i slutet av 1890-talet skrev den amerikanske humoristen John Kendrick Bangs en kul roman där Sherlock Holmes befinner sig på en husbåt på floden Styx i Dödsriket. Han hade ”lånat” detektiven av sin vän Conan Doyle – denne hade ju ändå tagit livet av Holmes några år tidigare så det var väl i sin ordning.

Sherlock Holmes har sedan dess använts i alla upptänkliga sammanhang på sf-, fantasy- och skräckfronten. Conan Doyle var själv en skicklig tidig författare inom dessa genrer, åtminstone om man tillämpar ganska vid gränsdragning av genrerna.

Isaac Asimov gav för snart trettio år sedan ut en antologi med science fiction-noveller som kretsade kring Sherlock Holmes, och liknande antologier finns med skräckhistorier. Det finns till och med en antologi där samtliga noveller kombinerar Conan Doyles och Lovecrafts världar, precis som i Gaimans prisbelönta berättelse. Och det är bara toppen på isberget. Det finns en oemotståndlig dragningskraft att införliva Sherlock Holmes i andra genrer. Antagligen de genrer som respektive författare själv trivs bäst i.

Detta beror förstås på att Sherlock Holmes är en så tydlig figur. Det är inte bara hans siluett som är skarpskuren, utan hela hans gestalt. Eftersom alla läsare redan är bekanta med hans förmågor och utseende – i likhet med exempelvis Robin Hood – behövs ingen närmare presentation av grundförutsättningarna. Det som sedan skiljer bra och dåliga historier från varandra är hur väl författaren lyckats fjärma sig från klichébilden av detektiven och verkligen skildrat hans personlighet på djupet.

Om man bara använder sig av Sherlock Holmes som en urklippsfigur med löst påhängd klädsel och rekvisita blir resultatet ungefär som i mockbusterfilmen Sir Arthur Conan Doyle’s Sherlock Holmes från 2010 (direkt på dvd det året). Dinosaurier, sjömonster och mänskliga halvrobotar hjälper inte den filmen från att vara fullständigt fruktansvärd – och något annat var nog heller inte meningen – eftersom filmmakarna endast intresserat sig för just urklippsfiguren Holmes. Med namnet Sherlock Holmes kan man sälja mer. I alla fall då den kom ut på dvd strax före Robert Downey Jr-filmen med nästintill samma titel och en del dvd-köpare förväntades ta fel i butiken.

Men om man hanterar Sherlock Holmes så initierat och smart som Neil Gaiman så har jag svårt att tänka mig något mer läsvärt.

Jag lärde känna Mattias Boström när jag studerade i Lund och satte upp ett spex om den store detektiven. Då Mattias redan vid den tiden var en Sherlock Holmes-expert av rang var det glädjande att han gav manuset och våra kunskaper godkänt, och han fick även en liten roll i uppsättningen. Nu har han skrivit ”Från Holmes till Sherlock”, en populärhistorisk berättelse om succéhistorien kring Sherlock Holmes, från 1880-talet fram till våra dagar.

Detta är det tredje gästblogginlägget på Mattias bloggturné. Se hela turnéplanen på http://www.mattiasbostrom.se/bloggturne

Neil Gaimans novell kan ni läsa här: http://www.neilgaiman.com/mediafiles/exclusive/shortstories/emerald.pdf