Porten till en annan värld

Det går inte att komma undan det faktum att min fantasyroman som kommer ut i april ingår i den gamla fina traditionen av så kallad portalfantasy, alltså berättelser där huvudpersonen tar klivet från vår värld, från den mundana världen, in i en annan värld där andra lagar och regler gäller.

Många älskade och välkända fantasyromaner, från CS Lewis Narniasvit till Stephen Donaldssons böcker om Thomas Covenant är portalfantasy, och det var ett tidigt använt koncept när fantasylitteraturen växte fram runt förra sekelskiftet. Alice som hoppade ner i kaninhålet och hamnade i Underlandet samt Dorothy som sveptes med av en virvelvind till det magiska landet Oz är två exempel på föregångare.

Men historier om resor till andra, främmande världar är äldre än så. Jag skulle vilja påstå att portalfantasyn hämtar stor inspiration från dels berättelser om älvriket, fairy på engelska, men också från gamla reseskildringar. Medeltidens litteratur om resor kunde ofta innehålla fantastiska inslag, som The Travels of Sir John Mandeville från mitten av 1300-talet i vilken vi får vi följa en riddare på resa i Fjärran Östern. Här blandas fantastiska inslag som människor utan huvuden med tillförlitliga beskrivningar av verkliga platser. Det sägs att Columbus ska ha konsulterat bokens kartor innan sin berömda resa. Om detta är sant eller ej kan man alltid spekulera i, men det ger i alla en fingervisning om bokens popularitet.

Senare kom humoristisk eller satiriska reseskildringar som till exempel Swifts Travels into Several Remot Nations of The World (mer känd som kort och gott Gullivers resor), Voltaires Candide och Baron Munchhausen´s Narrative of his Marvellous travels and Campaines in Russia av Rudolf Erich Raspe. Böcker i vilka huvudpersonen reser till mer eller mindre magiska och annorlunda länder.

Älvriket är en gammal tradition med ursprung i keltiska legender och myter. Utmärkande för älvriket är att det inte nödvändigtvis är en annan värld, för ibland är älvornas värld sammantvinad med vår (men kan oftast inte ses av vanliga dödliga) och ibland ligger älvriket i vår värld, men man måste gå över någon sorts gräns för att komma dit. Väl på andra sidan gränsen är det mycket som skiljer sig.

Berättelser om älvriker och resor dit har på något sätt aldrig upphört, och när fantasylitteraturen växte fram var det naturligt att många fortsatte traditionen. Vi har till exempel Lord Dunsanys The King of the Elflands Daughter från 1924 och Hope Mirrlees vackra lilla historia Lud in the mist från 1926. Moderna klassiker om älvriket är Susanna Clarkes Jonathan Strange and Mr Norell som kom ut 2004 samt Neil Gaimans Stardust från 1999.

Eftersom historier om älvriket och mer renodlad portalfantasy är olika grenar på samma träd så finns det ju onekligen många likheter – betänk till exempel hur själva porten som man måste gå igenom ofta har en ganska säregen fysik. Garderoben i Häxan och lejonet förvandlas ju ibland till en sorts gång som leder ut i Narnia. Muren som omger Älvriket i Stardust kan ju under inga omständigheter i vår värld sträcka sig över ett lika stort område som finns inom murarna. Föremålens fysik ändras helt enkelt i och med passagen mellan världar.

DSCN4878

Det här vackra fönstret med motiv ur böckerna om Narnia hittar ni i Holy Trinity Church utanför Oxford. Det var, kanske inte så förvånande, den kyrka CS Lewis brukade besöka och han ligger även begravd på kyrkogården utanför. 

Tidens gång är ju dessutom oftast annorlunda på de olika sidorna om gränsen, och den följer inte nödvändigtvis någon begriplig logik. I Narnia går det tusen år mellan Häxan och Lejonet och när barnen träffar prins Caspian, men när Lucy och Edmund återvänder en tredje gång i boken Skeppet Gryningen har inte alls lika lång tid förflutit. Tidens subjektivitet mellan olika sidor av gränsen är ett bärande element i Grahman Joyce moderna älvhistoria Some Kind of Fairy Tale, men jag tror att det är Hope Mirrlees som sumerar det bäst i Lud-in-The-Mist när huvudpersonen Master Chanticleer går över den fruktade gränsen till älvriket och frågan ställs: ”Had he left time behind him in Dorimare?”

En annan aspekt är att om för mycket rationalitet från vår värld passerar över gränsen så finns det en risk att magin i den andra världen försvinner – och detta i sin tur är ju anledningen till att det inte alltid är vem som helst som bör, eller i vissa fall ens kan, träda över gränsen. Det är oftast drömmare, poeter och barn som är de som utan problem kan ta klivet.

Det finns naturligtvis många som ser portalfantasy som alldeles för klitchefylld nuförtiden, men min åsikt är att det finns mycket kvar att utforska inom ramen för berättelser om att ta klivet över till en annan värld, en annan del av multiversum. Jag ser ju vad jag själv har skrivit i den här texten och inser att mitt eget bidrag till genren inte direkt uppfyller de vanliga kriterierna som jag nämner ovan.

Portalfantasy lever och frodas, och jag är övertygad om att jag inte är den ende som alltid öppnar en stor garderob bara för att se vart den leder. Särskilt om den råkar vara fylld med gamla pälsar.

Annonser

Intervju med Caroline L Jensen

Caroline L Jensen

Caroline L Jensen

Caroline L Jensen är ett ett lysande stjärnskott på den svenska fantastikhimlen, och en av de där begåvade människorna som kan både roa och oroa. Hennes roman ”Fru Bengtssons andliga uppvaknande” är vansinnigt rolig, och novellen ”Bortom Brahms” något av de mest skrämmande jag läst (sedan är jag ju målgruppen för de som ska få djup ångest av en sådan historia). Hon har också skrivit en utmärkt och medryckande varulvsroman, ”Vargsläkte” och ger här sin syn på våra älskade monster.

Vad är det som lockar med monster i film och litteratur?

För min del är det mest två saker. Jag gillar monster dels därför att det är skönt, rent fysiskt, att bli rädd samtidigt som man sitter tryggt i läsfåtöljen eller tevesoffan och dels därför att jag alltid har identifierat mig med ”the bad guys” i all form av underhållning. Ju värre monster desto coolare blir jag by association, liksom. (Jag vet. Jag är inte normal. Bloggläsare: maila mig inte kontaktuppgifter till era terapeuter.)

Hur mycket tycker du att man kan utveckla mytologiska varelser som monster och vad tycker du då att man ska tänka på? Dina varulvar skiljer sig ju exempel lite grann från traditionen – finns det en gräns när det inte längre är samma varelse?

Jag tycker att man kan köra på som bara den och lägga till och dra ifrån, både fysiskt och mytologiskt, precis hur man vill. Vill man skapa en varulv med tentakler så är det bara att köra på. To each his own universe. Som författare har man sedan friheten att kalla sina monster för precis vad man vill.

Hmm. Rent fysiskt så tycker jag att jag har hållit mig ganska bra till den klassiska 80-tals-varulven. Jag tycker inte särskilt mycket om den sorten som är populär just nu, twilight-vovven, som jag kallar den, utan tycker att en varulv ska se ut mer som de gör i Underworld. Däremot har jag ”befriat” mina varulvar från att styras av månen, och just när man pillar mycket i den grundläggande mytologin kan det vara läge att kalla dem för något annat. Jag kallar också mina varelser för Versipellis – skinnvändare – oftare än jag kallar dem varulvar i texten av just den anledningen, för att inte hardcore varulvsfans ska gå i taket.

Jag har ett minne av att jag i en intervju med dig har läst att du velat skriva om vampyrer, men valde bort de eftersom de har blivit så mesiga de senaste åren. Varför inte se till att göra dem till de livsfarliga mördare de kan vara igen?

Nej, jag valde bort dem _främst_ för att de hade blivit så vanliga. Det fanns en vampyr i var och varannan bok/teveserie när jag skulle börja skriva. Sedan kan jag ha sagt något om att jag inte gillar den nya tidens mjäkvampyrer som blir kära i sin mat (Läs Edward Cullen), utan längtar tillbaka till vampyren som monster. Det där med att tråckla tillbaka vampyren till just monster har för övrigt Justin Cronin gjort alldeles förträffligt i sina böcker ”Flickan från ingenstans” och ”De Tolv”. Jag valde varulvarna för att de, förutom sin uppenbara monsterpotential, var relativt orörda i svensk skräcklitteratur. Jag kommer förmodligen skriva om vampyrer någon gång. Det är nog oundvikligt, men exakt vilken sort har jag inte bestämt mig för än.

Apropå vampyrer. Spike, Lestat eller Dracula?

Lestat. Alla gånger. Han är en utmärkt sammansmältning av det vackra och det farliga hos vampyren. Visst, han är snygg och belevad, men samtidigt ultrapsykopat och du vill inte ha honom i hasorna i en mörk gränd.

Favoritmonster och varför?

Just nu är jag inne i en zombieperiod. Jag och resten av världen, verkar det som. Men det där går i vågor. Zombien är cool som monster eftersom det inte finns någon möjlighet alls att resonera med den. Det finns ingen dualitet (vilket i sin tur är det som gör varulven cool). Den är bara hunger, smuts och död och helt obeveklig i sin strävan att komma åt din hjärna och ditt kött.

Kan du rekommendera några bra böcker om monster?

Justin Cronins böcker är fantastiska. Och i Neil Gaimans senaste ”The ocean at the end of the lane” finns det en del riktigt otäcka varelser. Anders Fager skriver utmärkt svensk monster-tentakel-skräck och bör läsas av varje monsterälskare med självaktning. Åh, och om det finns någon på planeten som inte har läst Kings ”Det” ännu så måste de göra det.

Jag är säkert inte ensam om att undra när du kommer ut med nästa del i din varulvstrilogi. Hur går det?

Det kommer ingen fortsättning. Förlaget som gav ut del ett har gått i konkurs, och intresset från andra förlag för att ta över mitt i en pågående trilogi har varit svagt. Men det kommer definitivt fler monster från mig. Till våren släpps en roman som har arbetsnamnet ”Demonologi för nybörjare” på Bonnierimprintet MIX Förlag. Den handlar mycket kortfattat om att helvetet (pga interna strider) rämnar, spricker och väller ut över resten av skapelsen. Och så då givetvis en pojke som måste försöka ställa allt tillrätta. När man har hela helvetet och alla dess demoner att släppa lös över jorden blir det monsterfest, det kan jag lova.

Om ni precis som jag blir lite sura på att det inte kommer någon fortsättning på Vargsläkte så kan man i alla fall trösta sig med novellen Rovdjur som är något av en sidohistoria.

Mattias Boström: Sherlock Holmes & Cthulhu – inget skräckexempel

Detta inlägg är skrivet av Sherlock Holmes-experten Mattias Boström

Neil Gaiman visar hur man twittrar!

Neil Gaiman visar hur man twittrar!

Tiden går som bekant väldigt fort. I januari 2009 var jag endast vagt bekant med nättjänsten Twitter. Jag befann mig i New York på årsmiddag med The Baker Street Irregulars, det illustra Sherlock Holmes-sällskap där jag är invald. Två år innan jag blev medlem hade även författaren Neil Gaiman förärats det shillingmynt från strax före sekelskiftet som man får vid inval i sällskapet. Och den här januarikvällen för drygt fyra år sedan hade jag äran att ha mr Gaiman mittemot mig vid bordet. Bland annat förevigade vi ett tillfälle under middagen när han, som jag uttryckte det vid tillfället, ”minibloggade” om kvällen på Twitter – se fotot. Det var först några månader senare som jag själv registrerade ett Twitterkonto och hela mitt sätt att kommunicera kom att förändras.

Förutom att ovanstående naturligtvis är bästa sortens namedropping leder det mig in på ett av Neil Gaimans främsta bidrag inom Sherlock Holmes-genren, novellen ”A Study in Emerald”. Den går att läsa fritt på nätet, gör gärna det.

Hans briljanta historia är en Sherlock Holmes-pastisch, men av det något ovanligare slaget. Titeln är förstås en parafras på A Study in Scarlet och även handlingen utgår ifrån intrigen i denna roman. Men där Conan Doyle lät sina huvudpersoner röra sig bland mer normala levande och lik väljer Gaiman att placera historien i en alternativ verklighet. En verklighet som lånar sina drag från H P Lovecraft och hans Cthulhu-mytologi.

Att använda sig av Sherlock Holmes för dylika ting är inget ovanligt. Om det så handlar om fantasy, science fiction eller skräck. Resultatet beror på författarens skicklighet och kärlek till ämnet. Jag läser hellre något välskrivet som väsentligt skiljer sig från originalberättelserna än någon pastisch som försöker hålla sig nära ursprungshistorierna men som bara är rent ut sagt tråkig.

Redan i slutet av 1890-talet skrev den amerikanske humoristen John Kendrick Bangs en kul roman där Sherlock Holmes befinner sig på en husbåt på floden Styx i Dödsriket. Han hade ”lånat” detektiven av sin vän Conan Doyle – denne hade ju ändå tagit livet av Holmes några år tidigare så det var väl i sin ordning.

Sherlock Holmes har sedan dess använts i alla upptänkliga sammanhang på sf-, fantasy- och skräckfronten. Conan Doyle var själv en skicklig tidig författare inom dessa genrer, åtminstone om man tillämpar ganska vid gränsdragning av genrerna.

Isaac Asimov gav för snart trettio år sedan ut en antologi med science fiction-noveller som kretsade kring Sherlock Holmes, och liknande antologier finns med skräckhistorier. Det finns till och med en antologi där samtliga noveller kombinerar Conan Doyles och Lovecrafts världar, precis som i Gaimans prisbelönta berättelse. Och det är bara toppen på isberget. Det finns en oemotståndlig dragningskraft att införliva Sherlock Holmes i andra genrer. Antagligen de genrer som respektive författare själv trivs bäst i.

Detta beror förstås på att Sherlock Holmes är en så tydlig figur. Det är inte bara hans siluett som är skarpskuren, utan hela hans gestalt. Eftersom alla läsare redan är bekanta med hans förmågor och utseende – i likhet med exempelvis Robin Hood – behövs ingen närmare presentation av grundförutsättningarna. Det som sedan skiljer bra och dåliga historier från varandra är hur väl författaren lyckats fjärma sig från klichébilden av detektiven och verkligen skildrat hans personlighet på djupet.

Om man bara använder sig av Sherlock Holmes som en urklippsfigur med löst påhängd klädsel och rekvisita blir resultatet ungefär som i mockbusterfilmen Sir Arthur Conan Doyle’s Sherlock Holmes från 2010 (direkt på dvd det året). Dinosaurier, sjömonster och mänskliga halvrobotar hjälper inte den filmen från att vara fullständigt fruktansvärd – och något annat var nog heller inte meningen – eftersom filmmakarna endast intresserat sig för just urklippsfiguren Holmes. Med namnet Sherlock Holmes kan man sälja mer. I alla fall då den kom ut på dvd strax före Robert Downey Jr-filmen med nästintill samma titel och en del dvd-köpare förväntades ta fel i butiken.

Men om man hanterar Sherlock Holmes så initierat och smart som Neil Gaiman så har jag svårt att tänka mig något mer läsvärt.

Jag lärde känna Mattias Boström när jag studerade i Lund och satte upp ett spex om den store detektiven. Då Mattias redan vid den tiden var en Sherlock Holmes-expert av rang var det glädjande att han gav manuset och våra kunskaper godkänt, och han fick även en liten roll i uppsättningen. Nu har han skrivit ”Från Holmes till Sherlock”, en populärhistorisk berättelse om succéhistorien kring Sherlock Holmes, från 1880-talet fram till våra dagar.

Detta är det tredje gästblogginlägget på Mattias bloggturné. Se hela turnéplanen på http://www.mattiasbostrom.se/bloggturne

Neil Gaimans novell kan ni läsa här: http://www.neilgaiman.com/mediafiles/exclusive/shortstories/emerald.pdf

Staden – en plats för många historier

Det är  endast en novell i samlingen – I skuggan av ett gammalt brofäste – som uttalat utspelar sig i Göteborg. Nattvagnen är också en göteborgshistoria, men då inga platser nämns i den så kan den utspela sig varsomhelst där det finns spårvagnar. Vilket naturligtvis begränsar valet av stad en aning.

Egentligen är det här lite märkligt att jag inte skriver mer aktivt om Göteborg, då jag dels tycker att städer är bra platser för berättelser och dels för att det är ganska kul att skriva om min egen hemstad.

Det handlar inte bara om att det kräver mindre research utan också för att den kända miljön ger möjlighet till ganska många ”tänk om”-scenarion.

Tänk om Hisingen – Sveriges fjärde största ö och en tredjedel av Göteborg – isolerades från fastlandet. Vad skulle hända? Hur skulle samhället utvecklas på ön? Vad skulle de som bor där sakna mest? Det här var frågorna som jag undersökte när jag skrev I skuggan av ett gammalt brofäste.

Uppslaget kom ur en inre bild jag såg framför mig, hur Götaälvbron (den centrala bron till Hisingen för er som inte är bekanta med Göteborg) var bortsprängd och kvar fanns bara brofästena på fastlandet och på Hisingen.

Det fick mig att undra vad som hade hänt, och det fick mig att ställa en massa frågor. Frågor som helt enkelt måste besvarar i en novell (och förhoppningsvis får ett längre svar i en roman en vacker dag).

Det är så lätt att få funderingar kring det som händer i staden. Kring platser och personer. Kring livet. Det är bara att sätta sig på bussen eller spårvagnen och studera miljöer och människor.

Och som sagt, staden är ju en så bra miljö också. Ibland är den till och med så viktig att den är en egen rollfigur – antingen det är en påhittad stad eller en som finns.

Bland de påhittade städerna tycker jag att de mest minnesvärda är China Miévilles New Crobuzon, Fritz Leibers Lankhmar, Charles de Lints Newford och Lovecrafts R’lyeh – en stad som inte beskrivs särskilt mycket men ändå har satt sig så tydligt i så många läsares medvetande.

Några av de bästa skildringarna av städer som finns, men där vi får läsa om det magiska som vi händer när de flesta tittar bort är Neil Gaimans underbara version av London i Neverwhere, Nene Ormes nästan drömska skildring av ett Malmö fyllt med mytologi och Jeffrey Fords New York från förra sekelskiftet där allt inte är som det verkar i The portrait of mrs Charbuque.

New York är förövrigt ganska väl representerad i min novellsamling, även om det var väldigt länge sedan jag själv var där. Kanske är det en så klassisk stad att det inte är svårt att låta fantasin vandra längs dess gator?

Jag märker förresten att min favoritstad Paris inte nämns, men vi kan nog alla enas om att det är en stad som inte saknar sin plats i litteraturhistorien. Den kanske märkligaste boken om Paris är Markus Nummis Det förlorade Paris, som handlar om att Frankrikes huvudstad har försvunnit från jordens yta. Det är precis lika konstigt som det låter, och säger kanske något om städer – det är lika fascinerande att läsa om dem, som att läsa historier som utspelas i dem.

Städer är lockande, spännande och full av historier. Det är bara att gå ut och fånga historierna, sortera dem och skriva ner dem. Beväpna er med en god håv och gå ut!