The Road goes ever on and on – tankar om resor i fantasy

Det är ganska svårt att komma ifrån att det förekommer en hel del resor i fantasy. Jag har inte gjort någon kvantitativ undersökning, men otaliga kvalitativa timmars läsning gör att jag vågar hävda att det inte är en särskilt kontroversiell ståndpunkt. Många fantasyböcker handlar om att en eller flera personer av olika anledningar måste ta sig från punkt a till punkt b och under resans gång lär sig något om sig själva och världen de lever i.

 Det finns naturligtvis många anledningar till att det är så här, och föga förvånande kan vi spåra mycket till den där piprökande språkvetaren som satt en ganska stor prägel på fantasylitteraturen. Jag tror ni vet vem jag menar.

Det första vi ser när vi öppnar denne Oxfordsbos kändaste verk, The Lord of the Rings, är kartan över Midgård, en karta som man kan studera hur länge som helst och fundera över platser som brödraskapet besöker, men också platser som de inte besöker som ändå finns där och väcker vår nyfikenhet

Med tanke på vilket inflytande Lord of the Rings har haft på genren så är det ju inte så konstigt att så många fantasyböcker börjar med en karta. Men kartan är mer än ett arv från Tolkien och ett försök att visa upp den fiktiva världen. Det är också, som litteraturvetaren Stefan Ekman konstaterar i sin avhandling Here Be Dragons, en del av kontrakten mellan läsare och bok. Det är tröskeln mellan världarna som suddar ut gränsen mellan riktigt återgivning och fantasi och låter oss inbilla för oss själva att kartan faktiskt avbildar riktiga platser.  

Det handlar om att vi ska tro på det vi läser när vi läser det – oavsett om det utspelar sig utanför ditt fönster där du bor eller på Minas Thiriths gator. Tolkien skriver själv i sin essä On Fairy-Stories att författaren är en subkreatör som skapar en sekundärvärld vi kan stiga in i med våra tankar och känslor. I den världen är det hen berättar sant, och författaren får inte på något sätt väcka misstro hos läsaren, för då bryts illusionen.

Tolkien berättar i samma essä att när han läste sagor som liten ville han inte tro, han ville veta. Och det är nog en viktig ledtråd till att resor är så vanliga i fantasylitteraturen – utforskandet av världen är ju ett sätt att få veta. Att resa i världen och därmed i fantasin. Resorna som skildras stillar både författarens och läsarens nyfikenhet om den fiktiva världen. För det är ju en anledning till att vi läser fantasy. Vi vill ha tillträde till sekundärvärld.

Därför är det ju också intressant att så mycket av den fantasylitteratur som inte är så lik Tolkiens, som ibland till och med medvetet distanserat sig från honom är fyllda av resor. Jag tänker främst på China Mièvilles. Mièville ligger idémässigt och politiskt väldigt långt från Tolkien – men resor är centrala i två av hans tre böcker i den fiktiva världen Bas-Lag. Ett annat exempel i den här skolan är Steph Swainstons historier om Fourlands, där huvudpersonen trots allt är kejsarens budbärare som i kraft av sitt ämbete får ta sig både till det ena stället och det andra.

 Men vi måste ju också komma ihåg att resorna inte bara får handla om att beskriva världen, det måste ju också vara resor som betyder något. Det som händer under resan måste ha något att göra med historien eller i alla fall protagonisternas utveckling. Annars kan vi lika gärna stanna hemma. Eller läsa en annan bok!

 

 

Annonser

Intervju med Oskar Källner

Oskar Källner debuterade 2011 med Drakhornet, och har sedan dess både gett ut flera egna verk och också lyft fram andra författare genom Fafner Förlag som han också driver. Han är utan tvekan en av Sveriges mest drivna och intressantaste fanastikförfattare. 

Det har ju blivit några böcker nu under åren. Vilken skulle du sätta i händerna på någon som vill bli introducerad till ditt författarskap?

Oj, det beror helt och hållet på vad personen i fråga tycker om att läsa. Gillar man äventyrliga berättelser med yngre karaktärer, kalla det för ungdomsbok, YA eller vad du vill, så är nog Stormvinge (en berättelse om en tjej och hennes flygande vildhingst på planeten Karora) en bra början. Vill man istället ha lite mörker, aktion och existentiella grubblerier så skulle nog min senaste novellsamling Alfa och omega vara en bra plats att börja på. Om man är fem och gillar bilderböcker kanske man snarare ska hugga tag i Den stora jordgubbsjakten. Jag gillar helt enkelt att röra mig över stora områden, både inom fantastikens olika undergenrer och i olika åldersspann.

Vad tycker du är viktigast att tänka på när du skapar en fiktiv värld för dina historier?

Att den är internt logisk och konsekvent. Det handlar helt enkelt om att skapa en värld som läsaren kan tro på. Jag använder själv tekniken att när det kommer till riktigt stora kontrarealismer (som flygande hästar) så går jag sällan in på exakt hur det fungerar utan låter den världens karaktärer reagera på det udda och annorlunda som om det vore den mest naturliga saken i världen. Sedan bör man gärna krydda det hela med massor av små realistiska detaljer. Allt detta gör att världen plötsligt känns mer genuin och äkta, hur många konstigheter man än har i den.

Just världsskapande är något jag tycker är väldigt roligt. Jag skapar ofta helt nya universum så fort jag ger mig i kast med en ny novell. För jag vill testa världsbygget och se hur långt jag kan pressa en stackars karaktär i den kontexten. Sedan har jag ett antal SF-noveller som faktiskt utspelar sig i samma framtida universum, där de ibland refererar till varandra med namn och händelser, samtidigt som var och en kan läsas för sig själv. Sånt tycker jag är kul.

kallnercollage

Några av Oskar Källners alla böcker.

Vilka fiktiva världar har inspirerat dig i ditt eget skrivande?

Jag har läst så väldigt många fantasy och science fiction-böcker att det är svårt att svara på. Men det är klart att flera av de verk man läste som tonåring, kanske mer än senare böcker, har satt sina spår. Där har vi ju Tolkiens Midgård, Lewis Narnia, Kerrs Deverry, Feists Midkemia och Kelewan,  Asimovs Robot/Trantor-universum, Cherryhs Union/Alliance-universum, Bujolds Vorkosigan-universum, Nivens Known Space-universum, och säkert massor av andra som jag inte kommer på just nu.

Lägg till det över 200 animeserier som jag sett genom åren. Just japansk anime har dessutom ofta en förmåga till makalösa världsbyggen som i sin fantasifullhet och absurditet stundtals tränger långt bortom vad vi brukar se i väst. Lite äldre filmer och serier som: Akira, Cowboy Bebop, Escaflowne, Full Metal Panic!, Ghost in the Shell: Stand Alone Complex, Hellsing, Trinity Blood,  Nausicaa of the Valley of the Wind, Princess Mononoke, Neon Genesis Evangelion, RahXephon, Scrapped Princess osv, är alla sådana som jag älskade när det begav sig och som har influerat mig.

Men det är klurigt det där med inspiration. Allt man läser och ser adderas någonstans i bakhuvudet. Jag har hört andra författare referera till det som ”komposthögen.” Allt ligger där och jäser till sig, blandas med varandra och mixas till nya idéer, världsbyggen, karaktärer och berättelser.

Ditt förlag har ju börjat växa och du har tagit steget till att ge ut andra författare. Vad får dig att bli intresserad för ett manus?

Först och främst måste språket sitta. En stor del av alla refuseringar beror helt enkelt på att språket inte är tillräckligt bra. Det är tufft, men skrivandet är ett hantverk och det tar sin lilla tid att lära sig. Men när väl språket sitter då är det allt det andra som kommer till: spännande karaktärer, en välstrukturerad dramatisk kurva, ett väl genomfört världsbygge. Och så finns det en extra komponent i det hela som erkänt är väldigt subjektiv, en berättarglädje, en röst som ger återklang och resonans i mig som läsare. Jag som förläggare måste känna att ”Wow! Vilken grym historia! Den här bara måste jag ge ut!” För det tar tid, kraft och energi, för att inte nämna pengar, att ge ut något. Och då måste man ha den där entusiasmen, den där glödande övertygelsen, som drivkraft.

 

29681164_2005905576091080_1470524376_o

Oskar Källner

 

Du har jobbat ganska hårt som egenförläggare med att hitta en publik, och som betraktare kan man bara dra slutsatsen att du har lyckats bra, riktigt bra till och med. Vilka är dina tips till aspirerande författare som väljer att ge ut sina böcker själva och sedan ska försöka synas bland alla andra?

Lämna aldrig ifrån dig en text som inte är det bästa du förmår skapa vid det tillfället. Skaffa dig en legion av ärliga testläsare som ger dig rak och konstruktiv kritik. Först då ser man vad man har missat och kan åtgärda det. Alla författare är blinda inför sin egen text.

Var ständigt aktuell med något nytt. Så att det alltid finns något som är på gång. Risken är, om det tar tre år mellan boksläppen, att du är bortglömd när nästa bok kommer. Noveller är väldigt bra på det, de kan man pytsa ut med lagom mellanrum, men det finns författare som använder små events eller ständigt håller en konversation flytande om olika ämnen. Huvudsaken är att du inte försvinner i bruset utan är närvarande.

Se till att du finns tillgänglig på alla försäljningsplattformar i så många format det förmås: pappersbok, e-bok och ljudbok. Folk har olika preferenser. Vissa kanske vill bädda ner sig i sängen med en rejäl pappersbok. Någon annan vill lyssna på väg till jobbet. En tredje läser gärna i soffan med sin platta. Oavsett preferens bör dina verk vara lättillgängliga och smidiga att få tag i.

Om du ska rekommendera en svensk fantasysroman (som du inte gett ut själv), vilken blir det då?

Slår gärna ett slag för Elin Säfströms En väktares bekännelser och Visheten vaknar, de två första delarna i en skön urban fantasy-serie. Den handlar om femtonåriga Tilda och hennes mormor som är väktare i Stockholm. Huvudstaden är nämligen fullproppad med troll, tomtar, älvor och troll. Vanliga människor kan inte se dem, men det blir stora problem när de båda världarna kolliderar. Det är Tildas uppgift att se till att allting inte snurrar iväg mot totalt kaos. Men kaos blir det så klart. De klassas väl som YA, men passar alla som gillar humoristisk och välskriven urban fantasy.

Slutligen: vad jobbar du på nu?

Jag jobbar på en rymdopera för barn och ungdomar. Väldigt roligt! Men som med allt skrivande kommer det nog att ta ett tag innan den når läsarna.

Läs mer om Fafner Förlag och Oskars böcker på förlagets webbplats: http://fafnerforlag.se

 

Tolkien och jag del fyra: The Hobbit 80 år

Vissa dagar kan man fundera över det faktum att en lättsam historia om en rundlagd medelåldersman med färgglada västar som gav sig ut på ett äventyr var något av startskottet för det som kom att bli fantasylitteraturen så som vi känner den i dag.

I dag, den 21 september 2017, är en sådan dag. För det är nämligen 80 år sedan denna historia, The Hobbit or There And Back Again publicerades för första gången. Bokens författare (jag tror inte att jag behöver nämna hans namn) tyckte det var bekvämt att låna in lite namn till sagan från den storslagna mytologin som han jobbade med, och det var kanske detta som är den stora anledningen till att boken har fått en så stor plats i så många människors hjärtan.

IMG_5847Nu står The Hobbit väldigt bra på egna ben och hade säkert varit ihågkommen som en barnboksklassiker ändå, men nu är den ju för många främst en upptakt till det riktigt stora äventyret i uppföljaren The Lord of The Rings. För det fanns ju ingen storslagen plan, annat än att skriva ytterligare en bok eftersom förlaget önskade det. Under arbetet med uppföljaren stod det klart för författaren (han vars namn vi alla känner) att hobbitarnas historia utspelade sig inom ramen för den mytologi han skrev på. Och då, när pusselbitarna föll på plats, kom det djup som finns i både Bilbos och Frodos historier.

Om vi ser till fiktionen så är både The Hobbit och The Lord of The Rings översättningar av Västmarks röda bok som skrevs av Bilbo, Frodo och Sam. När jag läser böckerna så tycker jag att det inte är så konstigt att den första boken är lite mer naiv och enkel. För Bilbo var allt nytt. Han visste i princip ingenting om världen utanför Fylke och var helt hänförd av det han såg och upplevde.

När Frodo de tre andra hobbitarna ger sig av många år senare så är det med helt andra ögon. De vet mer om världen, eftersom Bilbo har berättat för dem om den. Han har till och med lärt Frodo att prata alviska. De får se mer, de får vara med om mer – men de är bättre förberedda och eftersom de vid flera tillfällen refererar till Bilbos berättelse så förstår vi hur viktig den var för dem. Och nog är den viktig för oss också, alla vi som älskar att återvända till Midgård, alla vi som längtar till Riftedal, som hänförs av såväl Moria, som Lothlorien och Minas Tirith. Men som helst av allt egentligen bara vill ta en öl på Den Gröna Draken och få höra den gamle hobbiten berätta om sina äventyr med de tretton dvärgarna.

Fast kanske är det så att det inte är tack vare den stora mytologin som The Hobbit blev en så populär och älskad bok, kanske är det snarare tvärtom. Att det är tack vare The Hobbit som mytologin blev så älskad och populär. För om inte The Hobbit hade landat i boklådorna 1937 hade nog knappast The Silmarillion gjort det fyrtio år senare.

Boromir tittade häpet på Bilbo, men skrattet tystnade på hans läppar när han märkte att alla andra såg på den gamle hobbiten med allvar och respekt. Bara Glóin log, men det leendet stammade ur gamla minnen. (Ur Ringarnas Herre)

Tack bäste Författare (ja, alltså ni vet ju vem jag menar), för att du skrev raderna ”In a hole in a ground lived a hobbit” och bestämde dig för att ta reda på vad en hobbit var för något. Och grattis på 80-årsdagen, älskade lilla bok som har betytt så mycket.

Tolkien och jag del ett: what´s the fuzz

Vid favoritträdet i Oxford

Här sitter jag vid Tolkiens favoritträd i Oxford

Det är i princip omöjligt att inte ha någon sorts relation till JRR Tolkien och hans böcker om Midgård om man är en läsare av fantastylitteratur. Denne piprökande språkvetares inflytande på genren går knappast att överskattas och populariteten hos hans böcker talar sitt eget språk när man betänker att Lord of the Rings finns med på listor över de tio mest sålda böckerna i världen, tillsammans med tidlösa klassiker som Biblen och Maos lilla röda. Visserligen är ”såld” inte synonymt med ”läst”, men det ger ändock en fingervisning om att det finns en och annan på jordklotet som känner igen namn som Frodo, Gandalf och Galadriel.

Och det ger mig också rätt när jag säger att det är svårt att ha en relation till Tolkien om man älskar fantasy – oavsett om man har läst honom eller inte.

Ganska många tycker att han är överskattad. Det finns de som anser att Lord of the Rings är en rätt tråkig bok (ja, det är en bok – den blev av praktiska skäl uppdelad i tre delar) – jag har hört invädningen att ”de bara går och går och ibland träffar de några alver och då sjunger de lite.”

Andra påtalar att rollfigurerna är tämligen innehållslösa och att prosan är ganska platt.

Jag kan hålla med i delar av den här kritiken (med undantag att det inte alls är tråkigt att sjunga med alver).

Men det spelar ingen roll.

Jag läser om Lord of the Rings ungefär vart tredje år och älskar den forfarande lika mycket som första gången jag med darrande händer som tolvåring plockade ner den vita pocketutgåvan från Awe/Gebers från bokhyllan.

Jag tycker på fullaste allvar att det är viktigt att påpeka att Lord of the Rings inte är tre böcker, att Sauron inte har formen av ett stort öga och att man inte får lika stor upplevelse av läsningen om man hoppar över dikterna och appendixet.

Jag kan sitta i timmar och diskutera Tom Bombadill, jag har försökt lära mig quenya (det gick så där, men jag kan skriva mitt namn med tengwarrunor) och jag har varit medlem i ett Tolkiensällskap, där jag också träffade min fru.

Så jag tror att vi kan vara ganska klara med vad jag tycker om Tolkiens böcker.

Detta till trots, och utan att jag känner mig särskilt tvingad att försvara mitt dyrkande, så kan jag ändå då och då fundera på varför. Vad är det som gör att jag är så tagen av framförallt Lord of the Rings – trots att jag är villig att erkänna många av bokens brister?

En anledning är ju naturligtvis världsbygget. Frågan är om det är någon som har gått in med sådant allvar för att skapa en sekundär värld och dess mytologi. Lord of the Rings är ju egentligen bara en biprodukt av det stora arbetet – som egentligen aldrig blev färdigt men som vi har fått ta del av postumt. Tolkien nämner själv i ett brev att allt som nämns i Lord of the Rings ”finns” i det fiktiva universat han har skapat – allt utom Beruthiels katter och de två blå trollkarlarna. Detta visade sig ju inte stämma, efter hans son Christoffer Tolkien sedemera hittade anteckningar om både de blå trollkarlarna samt katterna.

Men det räcker inte. Ett bra och intressant världsbygge kommer man långt med, men det är inte tilräckligt för att skapa litteratur som håller fast mig på det sätt som Tolkien gör. Nostalgi är inte heller svaret – jag tycker absolut inte att alla böcker som jag läste som barn håller för ens en omläsning.

Nej, det är andra saker som gör att Tolkien fastnar. En är vemodet och sentimentaliteten som finns i eposet. Jag har fått dikter refuserade med orden ”de är för sentimentala”, och det har tagit mig många år att inse att jag inte kan få en bättre refusering. Jag är sentimental av mig och det är jag stolt över.

Lord of the Rings utspelar sig i en värld som alverna är på väg att lämna. Det betyder väldigt mycket för bokens stämning. Alverna är överlägsna resten av Midgårds befolkning och har skapat så mycket i världen. De älskar skönhet och de har också med hjälp av alvringarna skapat riken som inte förändras, som i alla fall i människors ögon har varit eviga i sin skönhet. Nu måste dessa riken försvinna.

Men det är mer än sentimentaliteten. Det finns en värme i Midgård. På de mörkaste ställen hittar våra hjältar vänner, när det är som mest hopplöst lagar de en festmåltid på vad de kan komma över, lutar sig tillbaka och sjunger en sång. Och det här tror jag är så medvetet av Tolkien – han vill visa på att det finns vänskap och hopp även när det känns som mörkast. Det var troligen något han trodde på, kanske har det något att göra med hans egna erfarenheter från första världskrigets fasor och hans starka katolska tro. Oavsett vilket så sipprar författarens värme ut genom boksidorna.

Dessutom så var böckerna om Midgård mer än bara en saga han hittade på, det var en historia och en värld som var betydelsefull för honom. Och det kan man inte undgå att känna. Det om något gör att boken betyder något när du läser den. I alla fall gör den det för mig.

Sedan får man ju inte glömma bort att det mest av allt ett spännande äventyr, berättat av en författare som berättade på sitt eget sätt, som skrev boken för sin egen skull. Jag brukar säga att det är ett av de bästa skrivråd som finns – skriv den bok du själv vill läsa. Tolkien gjorde det, med känt resultat.

Och slutligen, när jag har skrivit det här och funderat lite på min kärlek till Tolkiens böcker så inser jag att det egentligen inte spelar någon roll. Det är intressant att fundera på, men till syvende och sist så är det bara en sak som räknas: jag älskar att läsa berättelserna om hobbitarna och alverna.

Dessutom inser jag att det var tre år sedan jag läste Lord of the Rings sist. Det är nog dags att återigen ta emot en inbjudan från Bilbo Baggins och se vad som händer på hans 111-års kalas.