Läsåret 2019

Jag tänker mig att man har på sig januari ut att skriva något klokt om föregående år, även om det anses lämpligt att få det gjort i början på månaden och sedan ägna sig helt och fullt åt det nya året och dess möjligheter. Med andra ord är det hög tid för mig att summera 2019 och som traditionen bjuder gör jag det genom att se tillbaka på vad jag läste under året.

Allt som allt blev det 35 böcker. Något mindre än genomsnittet, men å andra sidan läste jag en del böcker som var hyfsat omfångsrika och ytterligare andra som tog ganska lång tid.

En av de stora läsupplevelserna var Bertil Mårtenssons klassiska fantasytrilogi Maktens vägar. Jag har läst den en gång tidigare, men det var så länge sedan att jag inte kom ihåg särskilt mycket. Det är i vilket fall som helst verkligen bra böcker som jag kan rekommendera, även om de är lite svåra att få tag på. En längre recension hittar ni faktiskt här på bloggen!

Jag försöker dessutom konsumera så mycket svenskspråkig fantasy som mycket och en riktigt fin roman var finlandssvenska Maria Turtschaninoffs Arra. Lyckligtvis har jag fler av hennes böcker i bokhyllan, för det här gav mersmak.

En tjock bok som jag närmast slukade var Bengt Ohlssons Rekviem för John Cummings som handlar om punklegenden Johnny Ramones sista år. Den är väldigt välskriven och medryckande och dessutom intressant eftersom den får dig att fundera på om det är OK att skriva en roman – inte en biografi – om en person som levde för inte så länge sedan (Johnny Ramone/John Cummings dog 2004). De flesta av oss reagerar väl inte nämnvärt på en roman som handlar om en historisk person, men var går gränsen? John Cummings änka hotade mycket riktigt med att stämma det svenska förlaget vars advokat förklarade att lagstiftningen i Sverige och USA är annorlunda i avseendet. Bra bok är det i alla fall.

Den enda läsutmaningen jag brukar ta mig på är att läsa någon klassiker som jag har förbisett. Ibland lyckas jag, ibland inte. I år får var det dels en roman och dels bekantskap med ett författarskap. Roman var Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita. En märklig och underhållande bok. Författarskapet var Robert Silverberg som nog får räknas bland klassiska science fiction-författare. Jag plöjde mig igenom den tjocka samlingen Phases of the Moon med noveller och kortromaner från Silverbergs långa karriär och det är helt enkelt lysande. Varför, varför har jag inte läst något av honom tidigare? Det är välskrivet, spännande och precis som all briljant science fiction riktig idélitteratur. Lyckligtvis finns det mycket mer av honom att läsa.

Lite speciell läsning var antologin Tjugo sällsamma berättelser jag fann i en garderob. Den kom nämligen ut som resultat av en novelltävling där jag satt med i juryn. Premissen var att skriva en fantastiknovell kring ett klädesplagg som ställs ut i utställningen ”Göteborgs garderob” på Göteborgs stadsmuseum. Det var en ny och mycket givande erfarenhet så jag vill passa på att tacka Lupina Ojala på Catoblepas förlag som bjöd in mig som jurymedlem.

Året avslutades med att jag läste Den femte årstiden, första delen i N.K. Jemisins trilogi Den söndrade jorden. Det är en väldigt bra och lite annorlunda fantasyroman som också har väldigt höga litterära kvaliteter, inte minst för att den är utsökt komponerad. Nu när vi är en bit in på det nya året så har jag även läst del två och tre och även om de inte håller lika hög klass kan jag klart säga att hela serien är väl värda att läsa.

Ja, det var lite om vad jag läste under förra året. Vilka böcker sticker ut från din läshög som du vill rekommendera?

Intervju med Lupina Ojala

Lupina Ojala är författare till några väldigt fina fantasyböcker som utspelar sig i sekundärvärlden Yddrios. Hon driver också Catoblepas förlag som har en mycket intressant utgivning.  

Vad fick dig att börja skapa en egen fiktiv värld?
Det bestämde jag mig för redan när jag var liten och läste böckerna om Narnia och Prydain. Jag ville kunna ge andra den där fantastiska känslan som infinner sig när man uppslukas av en riktigt bra bok.

Vad kom först, världen eller historierna i den?

Världen växte fram samtidigt medan jag skrev den första boken, Tårpilens år. Nu har jag världen klar i stora drag men detaljerna saknas fortfarande i de delar som jag inte utforskat ännu. Det är jättespännande att skriva. Jag är som en upptäcksresande och blir överraskad av sådant som oväntat dyker upp. Världen är ganska stor så det det kommer ta tid innan jag är klar. Det är bra för jag skulle sakna Yddrios väldigt mycket om jag inte fick skriva mer.

Dina böcker är ju mycket mer lågmälda än många andra fantasyromaner, har du någon tanke kring varför det blev så?

Jag älskar att läsa om storslagna världar med extra allt men det är inte min berättarstil helt enkelt. När jag skriver vill jag fundera och gå varsamt fram med de karaktärer som skapas. Jag vill känna det de känner och förstå varför de gör de val som de gör. När jag skrev Tårpilens år var jag väldigt inspirerad av Patricia McKillips drömska språk.

LupinaOjala

Lupina Ojala 

Vilka fantasyvärldar inspirerar dig?

Delar från alla favoritböcker finns nog med i en blandning tillsammans med mina egna livserfarenheter och verkliga platser som jag besökt. Tolkiens Arda vill jag gärna vandra runt i, Robin Hobbs skickliga världsbygge i Farseer-böckerna är inspirerande och personerna som befolkar Merwyn Peakes slott Ghormenghast får mig att vilja öka knäpphetsgraden på mina hittills ganska sansade karaktärer.

Du är ju förläggare också, vad får dig att bli intresserad av ett manus?

Jag lägger stor vikt vid språket och berättartekniken. En historia kan vara jättespännande, men är inte språket bra och rätt för just den berättelsen fastnar jag inte. Vad gäller utgivningen försöker jag hitta manus som är olika sinsemellan som tex Andrea Grave-Müllers vackra noveller i Runristaren jämfört med Anders Amnéus grövre vikingafantasy Thule.

Om du ska rekommendera en svensk fantasyroman (som inte är utgiven eller ska bli utgiven av dig), vilken väljer du då?

Det var svårt att välja bara en för det finns många som jag tycker om. Elin Holmerins svit om ätten Svarthamn bet sig fast i minnet och Caroline Hurtigs romantiska serie Själarnas öden tycker jag växer för varje ny bok.

Slutligen, vad jobbar du med nu?

Som författare skriver jag på min tredje bok om Yddrios. Den heter Shessandras hjärta och kommer ut till hösten. Shessandra är tempeldansare. Jag började ta lektioner i persisk och orientalisk dans för två år sedan för att bättre förstå livet som dansare. Om det är möjligt vill jag gärna själv prova att göra det karaktärerna gör.

Som förläggare jobbar jag med Marcus Olaussons bokserie Serahama Saporium. Halva serien har tidigare getts ut på annat förlag men vi redigerar om och slår även ihop böckerna till tre stycken. Det var som en trilogi de skrevs från början och Marcus episka värld passar i tegelstensformat. För att återknyta till tidigare frågor så är Marcus storslagna fantasyvärld ett fint komplement till min egen lågmälda bokserie om Yddrios. Jag är väldigt glad över att han valde Catoblepas förlag.

Catoblepas förlag

Lupina Ojalas egen webbsida 

Recension av Runristaren av Andrea Grave-Müller

Första gången jag läste en novell av Andrea Grave-Müller var flera år sedan i den numera nedlagda tidskriften Mitrania. Det som slog mig var, förutom att det var en väldigt välskriven historia, hur elegant författarinnan lyckades skapa en fiktiv värld som kändes så mycket större än novellen. Hon gav mig en trygghet som läsare och fick mig känna mig förvisad om att det fanns så mycket mer. Att den sekundära världen existerade utanför novellen.

Mina förväntningar, när jag började läsa novellsamlingen Runristaren, var alltså stora. Och lyckligtvs infriades de. Novellerna är inte bara bra, välkskrivna och underhållande, de lyckas också samtliga med att fånga upp den där känslan av att de är historier som inte bara står för sig själva, utan som är historier från en annan större värld.

Nu får jag uppfattningen av att många av novellerna i samlingen utspelar sig i samma fiktiva värld, men jag behöver nog läsa om den minst en gång för att kunna lägga pusslet ordentligt.

Andrea Grave-Müller skriver i vilket fall som helst väldigt säkert och har ett mycket behagligt språk. Hon är duktig på att bygga upp stämningar och att måla trovärdiga miljöer. Dessutom är en hon en begåvad persontecknare och var en och jag möter i hennes novellsamling känns levande, närvarande och trovärdig. Hon är också bra på att ta tillvara på detaljerna som är så viktiga och oftast skapar en större helhet.

Alla novellerna i samlingen håller en jämn klass, men om jag ska nämna några favoriter så kan jag börja med Tjänster och gentjänster som är en så bra historia om när vår värld möter den andra världen och om hur farligt det är att ge sig i slag med folket därifrån. Det är en finurlig och tänkvärd liten berättelse med en skön tvist.

En annan favorit är Shegerja som handlar om ett arkeologiskt sökande efter en glömd, sägonomspunnen stad. När jag läste den kände jag verkligen att jag var där, att jag var med själv, och jag tycker också att det är en fin och tankeväckande historia om att respektera det som ligger dolt.

Sedan var det ju där novellen jag läste i Mitrania – Gyllene. Till min stora glädje är den också med i Runristaren och den visade sig vara precis lika bra som jag mindes den. En intressant historia som ställer maktförhållande på sin spets och är ett så utmärkt utsnitt av en stor fantastisk väv.

Andrea Grave-Müller har helt enkelt serverat oss en mycket bra novellsamling, och det finns ingen anledning att inte läsa den genast.

Du kan köpa den på till exempel bokus