Recension av Vattenfolkets land

Eric Leijonhufvuds böcker om vattenfolket: Vattenfolkets land (1981), Fodams uppdrag (1982) och Vägen till vattnet (1985) torde vara den andra svenska fantasytrilogin efter Bertil Mårtenssons Maktens vägar (som gavs ut 79 – 83).

Författaren var även stadsarkitekt i Sala och förutom detta så är det knapphänt med biografiska uppgifter om honom. Även om han faktiskt har en wikipediasida går det inte att få reda på mer om honom än att han började skriva böckerna när han arbetade för Sida i Botswana och gick bort redan 1989. Vad som inspirerat honom, vilka fantasyböcker han själv läste och annat kring hans litterära ambitioner har jag inte hittat något om, så om det är någon som läser det här och vet mer om Leijonhufvud – hör göra av er.

Vattenfolkets land är lite av en särling bland fantasyböcker. Det är inte särskilt bra och det är en ganska undermåligt världsbygge, men det finns i alla fall ett frö som intresserar mig en aning.

Det hela utgår från vattenfolket, som lever isolerat vid en stor sjö, och hittebarnet Heydran som efter att hans adoptivföräldrar har dött lever utstött av samhället på grund av att han kommer utifrån och har lite annorlunda utseende (mörkt hår, hör och häpna).

Heydran slängs ut på lite äventyr tillsammans med kamraten Remar, de slåss mot vattenmonster, utforskar nya världar och möter framförallt kvinnor som inte vill göra något annat än att rulla runt i sänghalmen med våra hjältar. Heydran är lite av en Mary Sue (alltså en figur som klarar det mesta) och han gör hjältens resa genom den första boken. Ingen blir förvånad hur det slutar för honom om man säger så.

Världsbygget känns faktiskt lite småintressant till en början. Även om Leijonhufvuds inte riktigt lyckas särskilt bra med sin gestaltning så får han ändå till vattenfolkets historia och kultur på ett ganska hyfsat sätt. Här finns en tanke, här finns en bakgrund.

Men när sedan Remar och Heydran färdas ut i världen så faller det mesta ihop som ett korthus. Jag får inte så mycket grepp om de olika kulturerna, jag får inte grepp om världen.

Skillnaderna mellan i den teknologiska utvecklingen hos olika kulturer är väldigt stor. Jag kan väl i och för sig köpa att ett enskilt isolerat folk lever på stenåldersnivå samtidigt som det finns högkulturer i mer klassiska kvasimedeltiden (enligt fantasymodell 1A) runt hörnet, men när de kommer dragandes med kanoner blir det en stor krock. Jo, jag vet att Kina utvecklade krut på 800-talet, men ska liknande utveckling skett i en fiktiv värld så behöver jag lite mer kött på benen i historien för att det inte ska kännas som om författaren slängt in vad hen tycker är coolt.

Kanoner är ju en sak, men det är också annat som inte heller ihop i världsbygget. Jag får till exempel inget riktigt grepp om religionen i böckerna, vilket nog kommer sig av att Leijonhufvud själv inte hade tänkte igenom det så noga. Ibland talas det om gud (som den ende guden), men förutom ett märkligt kloster i en av böckerna är det inte så mycket organiserad religion. Visst, religion är kanske inte behöver vara det viktigaste i en fantasyvärld, men kan vara nog ett nog så viktigt element för att skapa en historia och ett sammanhang.

Eric Leijonhufvud är inte heller, vilket jag hintade tidigare, någon större stilist. Prosan är ganska platt och beskrivningarna lyfter aldrig. Jag hade ju ändå hoppats på att en arkitekt måhända skulle kunna beskriva städer och byggnader lite mer levande, men beskrivningarna är svepande och allt som oftast begränsade till uppräkningar av föremål. Texten andas inte, texten lever inte. Jag ser knappt platserna framför mig, jag får knappt några intryck av miljön.

Leijonhufvud är i alla fall socialt och politiskt medveten. Det läggs en hel del tid på att fundera kring till exempel orättvisor. Det fridfulla och jämlika livet hos vattenfolket ställs i kontrast mot städerna med sina enorma klasskillnader. Men eftersom det alldeles för övertydligt så intresserar det inte heller särskilt mycket.

Dessutom så står den sociala medveten i stark kontrast mot sexismen som genomsyrar framförallt de två första böckerna. Kvinnor är alltid redo att ha sex, männen tycker inte det är problematisk om de ligger med andra än sin partner (men kan bli väldigt svartsjuka om de anar att kvinnan i förhållandet tittar åt någon annan). Dessutom är det inte ovanligt att männen mer eller mindre tvingar på sig sex.

Det blir som värst i den andra boken, när huvudpersonen Fodam blir upprörd över hur kvinnorna behandlas i ett strikt patriarkalt samhälle han besöker. Gott så, men hans omtanke förtas av att han själv våldtar en kvinna redan i första kapitlet och aldrig uttrycker någon ånger över det.

Vän av ordning börjar nog vid det här laget undra varför jag överhuvudtaget läste dessa böcker och om det överhuvudtaget finns några försonande drag.

Och ja, det får jag väl ändå erkänna att det gör. I alla fall lite här och där. Som jag nämnde så blir jag lite intresserad av vattenfolkets kultur efter inledningen i den första boken, Vattenfolket land, och boken får upp ett rätt bra tempo efter den inledande tredjedelen. Leijonhufvud skapar trots allt en någorlunda spännande historia och rent berättartekniskt så blir det också ett bra driv när han varvar historierna om vad som händer med de två huvudpersonerna när de har splittrats.

Den avslutande boken, Vägen till vattnet, har dessutom en intressant premiss eftersom den har två spår: dels en historia som utspelar sig i en sorts nutid när en familj turistar på platser där de två första böckerna utspelade sig och dels kortare historier från samma tidsperiod som de två första böckerna.

Vissa av de kortare historierna är helt OK och knyter på ett hyfsat tillfredställande sätt ihop den berömda säcken. Det är också rätt intressant idé att läsa om hur världen ser ut 600 år senare, även om jag tyvärr inte tycker att Leijonhufvud utför det särskilt bra och dessutom rör till sitt världsbygge ännu mer, bland annat för att han är så otydlig kring om det skulle utspelas sig i ett fiktivt land i vår värld eller ej.

(Den uppmärksamme läsaren noterade kanske nu att jag inte nämnde något positivt om den andra boken. Det är helt korrekt, jag kan faktiskt inte hitta något förlåtande att säga om Fodams uppdrag.)

Nåväl, jag behöver inte uppehålla mig vidare vid de här böckerna. De har ett historiskt värde som en av de första svenskspråkiga fantasytrilogierna, men det är verkligen ingen stor litteratur och har knappast hjälpt till med att förbättra svensk fantasylitteraturs rykte.

En sak som jag reflekterade över att de ändå gavs ut på ett av Sveriges största förlag, medan Bertil Mårtenssons Maktens vägar (som ju kom ut ungefär samtidigt) gavs ut på ett mindre. Då som nu är det småförlagen som bär svensk fantasy på sina axlar.

4 tankar på “Recension av Vattenfolkets land

  1. Tack för recensionen. Har ägt böckerna sedan de kom på bokrean för 30 (?) år sedan men inte vågat läsa dem ifall de var tråkiga. Nu blir jag lite sugen efter de positiva delarna av din recension

  2. En, som vanligt, inträngande och intressant recension. Tack för det Patrik! Nu känner jag mig helt förvissad om att jag aldrig skall öda någon tid på den fantasy serien. Även jag kollade lite slött på den på en bokrea för länge sedan, men avstod. Förklarings texterna verkade röriga. Tydligen hade min ”gut feeling” rätt.

    J-O

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s