Porten till en annan värld

Det går inte att komma undan det faktum att min fantasyroman som kommer ut i april ingår i den gamla fina traditionen av så kallad portalfantasy, alltså berättelser där huvudpersonen tar klivet från vår värld, från den mundana världen, in i en annan värld där andra lagar och regler gäller.

Många älskade och välkända fantasyromaner, från CS Lewis Narniasvit till Stephen Donaldssons böcker om Thomas Covenant är portalfantasy, och det var ett tidigt använt koncept när fantasylitteraturen växte fram runt förra sekelskiftet. Alice som hoppade ner i kaninhålet och hamnade i Underlandet samt Dorothy som sveptes med av en virvelvind till det magiska landet Oz är två exempel på föregångare.

Men historier om resor till andra, främmande världar är äldre än så. Jag skulle vilja påstå att portalfantasyn hämtar stor inspiration från dels berättelser om älvriket, fairy på engelska, men också från gamla reseskildringar. Medeltidens litteratur om resor kunde ofta innehålla fantastiska inslag, som The Travels of Sir John Mandeville från mitten av 1300-talet i vilken vi får vi följa en riddare på resa i Fjärran Östern. Här blandas fantastiska inslag som människor utan huvuden med tillförlitliga beskrivningar av verkliga platser. Det sägs att Columbus ska ha konsulterat bokens kartor innan sin berömda resa. Om detta är sant eller ej kan man alltid spekulera i, men det ger i alla en fingervisning om bokens popularitet.

Senare kom humoristisk eller satiriska reseskildringar som till exempel Swifts Travels into Several Remot Nations of The World (mer känd som kort och gott Gullivers resor), Voltaires Candide och Baron Munchhausen´s Narrative of his Marvellous travels and Campaines in Russia av Rudolf Erich Raspe. Böcker i vilka huvudpersonen reser till mer eller mindre magiska och annorlunda länder.

Älvriket är en gammal tradition med ursprung i keltiska legender och myter. Utmärkande för älvriket är att det inte nödvändigtvis är en annan värld, för ibland är älvornas värld sammantvinad med vår (men kan oftast inte ses av vanliga dödliga) och ibland ligger älvriket i vår värld, men man måste gå över någon sorts gräns för att komma dit. Väl på andra sidan gränsen är det mycket som skiljer sig.

Berättelser om älvriker och resor dit har på något sätt aldrig upphört, och när fantasylitteraturen växte fram var det naturligt att många fortsatte traditionen. Vi har till exempel Lord Dunsanys The King of the Elflands Daughter från 1924 och Hope Mirrlees vackra lilla historia Lud in the mist från 1926. Moderna klassiker om älvriket är Susanna Clarkes Jonathan Strange and Mr Norell som kom ut 2004 samt Neil Gaimans Stardust från 1999.

Eftersom historier om älvriket och mer renodlad portalfantasy är olika grenar på samma träd så finns det ju onekligen många likheter – betänk till exempel hur själva porten som man måste gå igenom ofta har en ganska säregen fysik. Garderoben i Häxan och lejonet förvandlas ju ibland till en sorts gång som leder ut i Narnia. Muren som omger Älvriket i Stardust kan ju under inga omständigheter i vår värld sträcka sig över ett lika stort område som finns inom murarna. Föremålens fysik ändras helt enkelt i och med passagen mellan världar.

DSCN4878

Det här vackra fönstret med motiv ur böckerna om Narnia hittar ni i Holy Trinity Church utanför Oxford. Det var, kanske inte så förvånande, den kyrka CS Lewis brukade besöka och han ligger även begravd på kyrkogården utanför. 

Tidens gång är ju dessutom oftast annorlunda på de olika sidorna om gränsen, och den följer inte nödvändigtvis någon begriplig logik. I Narnia går det tusen år mellan Häxan och Lejonet och när barnen träffar prins Caspian, men när Lucy och Edmund återvänder en tredje gång i boken Skeppet Gryningen har inte alls lika lång tid förflutit. Tidens subjektivitet mellan olika sidor av gränsen är ett bärande element i Grahman Joyce moderna älvhistoria Some Kind of Fairy Tale, men jag tror att det är Hope Mirrlees som sumerar det bäst i Lud-in-The-Mist när huvudpersonen Master Chanticleer går över den fruktade gränsen till älvriket och frågan ställs: ”Had he left time behind him in Dorimare?”

En annan aspekt är att om för mycket rationalitet från vår värld passerar över gränsen så finns det en risk att magin i den andra världen försvinner – och detta i sin tur är ju anledningen till att det inte alltid är vem som helst som bör, eller i vissa fall ens kan, träda över gränsen. Det är oftast drömmare, poeter och barn som är de som utan problem kan ta klivet.

Det finns naturligtvis många som ser portalfantasy som alldeles för klitchefylld nuförtiden, men min åsikt är att det finns mycket kvar att utforska inom ramen för berättelser om att ta klivet över till en annan värld, en annan del av multiversum. Jag ser ju vad jag själv har skrivit i den här texten och inser att mitt eget bidrag till genren inte direkt uppfyller de vanliga kriterierna som jag nämner ovan.

Portalfantasy lever och frodas, och jag är övertygad om att jag inte är den ende som alltid öppnar en stor garderob bara för att se vart den leder. Särskilt om den råkar vara fylld med gamla pälsar.

Annonser

När världar möts

Det är något kittlande, både för läsare och författare, med fiktiva världar som möts. Fantasin gör ett litet skutt när vi förstår att Star Trek utspelas i samma universa som Sherlock Holmes (Spock hävdar ju som bekant att han på sin mors sida är släkt med din berömde detektiven), när CS Lewis skriver om Tolkiens Numenor i sin rymdtrilogi, eller när d’Artagnan berömmer Cyrano de Bergerac.

Det är en konst på många sätt att göra det här, inte bara ur upphovsrättsliga skäl utan också för att det måste göras på ett snyggt sätt – det får ju inte bli för uppenbart, men helst inte alltför kryptiskt. Spocks påstående att han är släkt med Sherlock Holmes är ett bra exempel på detta – och jag antar att det är många som inte alls förstod vad Spock menade med: ”An ancestor of mine maintained that if you eliminate the impossible, whatever remains – however improbable – must be the truth.”

Jag är nog inte den ende som sitter hemma och skriver och som då och då får en lust att komma med en hänvisning till någon annans verk, eller till och med vilja förlägga min historia till just den världen. Bara när jag sitter och skriver det här kommer jag på att det skulle vara roligt om jag lät någon i en av mina historier träffa besättningen från Enterprise när de åker tillbaka i tiden.

Men ganska snart kommer jag på att det nog inte är en så bra idé, och att det troligen skulle ta fokus från den historia jag egentligen hade tänkt berätta. Och att det dessutom skulle bli farligt nära fan fiction.

Det har naturligtvis inte hindrat mig från att slänga in lite hänvisningar till HP Lovecrafts mytologi i ett par av mina noveller. ”Fasan i Alsterskogen” är helt uppenbarligen skriven som en koppling till en av Lovecrafts historier, men även i novellen ”Inbjudningskortet” finns det ett eko av Lovecrafts gudar.

För det är på något sätt lätt att ta till Lovecraft i såna här sammanhang, även om det också är minst lika lätt att göra det ointressant om man överanvänder honom eller inte gör det tillräckligt bra.

Antagligen är det behovet att se samband som gör att vi tycker det är så spännande när vi märker att två fiktiva verk har kopplats ihop. Och vi som skriver tycker naturligtvis att det är kul att då och då slänga in lite hänvisningar, i alla fall om vi har lyckats göra det tillräckligt elegant.

Får se om du hittar fler hänvisning till andra fiktiva världar i min bok än de jag har nämnt här.