Det finns en viss sorts tolkning av litteratur som jag har riktigt svårt för. Det är tolkningen som går ut på att huvudpersonen i fantasylitteratur som börjar i vår värld – oftast någon form av portalfantasy – bara fantiserar eller hallucinerar det som händer.
Exempel på den här är tolkningen att Bosse i Mio, min Mio dör på sin parkbänk och hans äventyr är hans sista drömmar. Eller att den föräldralöse Harry Potter bara fantiserar ihop Hogwarts och att han är trollkarl för att trösta sig själv där han sitter ensam och ledsen i sin skrubb under trappan på Privet Drive 4.
Det finns många anledningar till att jag tycker att det här är så tråkiga tolkningar. För det första tycker jag att det alltid låter som någon som inte är villig att erkänna att hen faktiskt har uppskattat en bok som uppenbarligen är fantasy och därför famlar efter ett halmstrå för att kunna försvara för sig själv att hen har gillat den. Vi har väl alla träffat någon som stolt deklarar att de bara läser realistisk litteratur, så jag tror ni förstår vad jag menar.
Det här hänger ihop med att jag aldrig har förstått hur man kan avfärda en hel genre. Visst, vi behöver inte uppskatta samma sorts litteratur, men bedöm en bok efter dess förtjänster, inte efter om det är en realistisk historia, en deckare, science fiction eller fantasy. Gillar du Harry Potter, good for you! Du behöver inte hitta på någon förklaring, du behöver inte försvara vad du gillar, inte ens för dig själv.
En annan anledning att jag ogillar tolkningen är att jag tycker att det är att förminska litteraturens kraft. För i litteratur kan vad som helst hända. Även så kallad realistisk litteratur innehåller ju till exempel inslag som om de inte är omöjliga åtminstone högst osannolika. Och grejen är ju att det finns inga gränser för vad vi med fantasin kraft kan hitta på. Varför då ta ifrån de båda föräldralösa pojkarna Bosse och Harry att de faktiskt, inom bokens ramar, får uppleva de här äventyren, får färdas till magiska riken eller trolldomsskolor. Få vara utvalda. Visst, det är författarens och läsarens fantasier. Men det är inte de fiktiva personerna. Låt fantasy få vara fantasy!
Skymningssång 