Recension av Bröderna Lejonhjärta

Jag fastnade aldrig riktigt för Astrid Lindgrens böcker som barn. Jag har naturligtvis läst de flesta av hennes verk, det är nog mer eller mindre oundvikligt om man är född i Sverige på 70-talet, men de var aldrig några stora favoriter och jag kan inte minnas att jag har läst om dem sedan de begav sig. Min bror läste Bröderna Lejonhjärta hur många gånger som helst, men jag färdades hellre till Mumindalen eller Midgård än till Nangijala dalar.

Så det är med andra ord med mer eller mindre färska ögon som jag nu läser Astrid Lindgrens klassiska fantasyböcker för min sjuårige son – vi började visserligen i fel ordning med Bröderna Lejonhjärta (Mio min Mio kom ut tjugo år tidigare), men det var den jag var mest nyfiken på.

Bröderna Lejonhjärta är i dag en hyllad svensk barnboksklassiker, så det är lite intressant att titta tillbaka på hur den mottogs när den kom ut 1973. För under det tidiga 70-talet var samhällsklimatet i Sverige inte helt mottagligt för en klassisk fantasyhistoria med kamp mot ondskan för att bevara en blommande idyll.

Tidningen Arbetet var till exempel väldigt kritisk i sin recension och skrev så här:

”Är inte denna vackra saga om den sköna frihetskampen mot en oförklarad metafysisk ondska en förolämpning mot befrielserörelserna i världen? Vi har väl ändå lärt oss att våldet i världen inte dör som någon stormvind i öknen bort, inte ens i sagorna. En saga från 1973 borde väl avslöja sådana myter i stället för att rida på på dom?”

Även Sydsvenska Dagbladet var skeptisk och jämförde med Richard Bachs Måsen:

”Både Jonathan Fiskmås och Jonathan Lejonhjärta är uttryck för benägenhet i tiden att på ett suddigt pseudoreligiöst och föga förpliktande sätt drapera sig i mystik.”

Barnboksgruppen i Göteborg var besvikna för att Astrid Lindgren inte undersöker ondskan bakgrund eller förklarar diktaturers politiska mönster och det fanns naturligtvis också de som var oroliga för att Lindgren med Bröderna Lejonhjärta uppmanade till självmord. Det är ju lätt att tro att den här moralpaniken var typisk för svenska kulturskribenter, men så här skrev till exempel Ethel L. Heins i Horn´s Book Magazine 1975:

”But the subjectively emotional, often ecstatic tone of Karl’s first person narrative may make young readers uneasy; the book’s preoccupation with death and its hints about transmigration of souls may be confusing; and the final, cool acceptance of suicide, too shocking.”

Alla var ju dock inte lika kritiska, boken fick vara kvar på biblioteket och i boklådor och hittade många läsare. Att den numera är läst av nästan varenda kotte är ju inte någon hemlighet. När jag höll mitt föredrag om svenskspråkig fantasy på den årliga science fiction-kongressen Swecon i början av sommaren passade jag på att fråga hur många i publiken som hade läst Bröderna Lejonhjärta. Alla räckte upp handen.

Med allt det här i bagaget var jag nyfiken på att ge mig i kast med denna klassiska fantasyroman och under flera kvällar var det min och sonens högläsningsbok.

9789129688313

Sonen tyckte den var bra och han var väldigt entusiastisk till att fortsätta med Mio min Mio. Men han tyckte också att den var läskig och ett par gånger under läsningens gång så ville han avbryta – antingen för kvällen men någon gång var han också skeptisk till att överhuvudtaget fortsätta. Och faktum är att han har rätt. Bröderna Lejonhjärta är ganska läskig och stundtals brutal. Det är saker som snarare hintas än beskrivs och utan att drabbas av 70-talets moralpanik kan man ändå fascineras över hur många gånger per sida som Astrid Lindgren använder ordet ”dödsstraff”.

Det som roade mig med det här är att jag vid några enstaka tillfällen har fått höra att min ungdomsbok Klockan och spegeln skulle ha inslag som borde vara för hemska för unga läsare. I jämförelse med Astrid Lindgren ligger jag dock i lä.

Det som helt klart är styrkan i Bröderna Lejonhjärta är den spännande historien som kanske inte överraskar så mycket men berättar om ett heroiskt äventyr på ett lite annorlunda sätt. Jonathan Lejonhjärta är ju inte upprorsledaren – han är den modige pacifisten som inte klarar av att se förtrycket och därmed hjälper de som leder upproret. Ett budskap som i sig är väldigt starkt, och som också påminner om de två hobbitarna som inte vinner kriget mot ondskan med svärd i hand utan genom att kämpa sig fram för att förstöra ett redskap som ger makt.

Att boken berättas genom Skorpans ögon är också något som är väldigt tilltalande – han är sjuk (i alla fall i början), och rädd nästan hela boken igenom. Men han vågar ändå, hela tiden vågar han utmana sig själv och är därför mer än sin rättrådige och vackre storebror historiens riktige hjälte.

Det som inte imponerar lika mycket är Astrid Lindgrens språk. Det är ojämnt (början och slutet på boken har mycket bättre prosa), ganska stolpigt och fullt av upprepningar som stör läsningen rätt mycket. Jag antar att poängen är att understryka poängen när Skorpan är rädd, rädd, rädd, men i ärlighetens namn är det bara dålig gestaltning. Kanske är det här en ledtråd till varför jag inte föll för Lindgren som barn – jag hade redan läst så mycket av Tove Jansson som ju har ett oerhört vackert språk i sina böcker att jag inte tilltalades av Lindgrens språkbruk.

Om nu någon blir upprörd över att jag kritiserar Astrid Lindgren så ber jag att få påminna er om att det är OK att ha olika uppfattningar om konst och litteratur, men för att blidka er kan jag erkänna att ibland funkar hennes enkla språk och att hon med små gester kan skapa stora känslor. Det var stundtals svårt att läsa de första kapitlen högt för min son. Skildringen av den sjuke Skorpan och Jonathans heroiska insats när han räddar sin bror ur det brinnande huset var nämligen så gripande att jag inte kunde hålla tårarna borta.

Och där hittar vi nog en av anledningarna till att Astrid Lindgren är en så älskad författare.

2 tankar på “Recension av Bröderna Lejonhjärta

  1. Intressant o bra recension. Minns boken väl. Blev när det begav sig förbannad på stängda västermänniskor som ilsket och högljutt kritserade Astrid Lindgren för att hon inte hade ”den korrekta socialistiska analysen” av befrielsekamper… Jag köpte självfallet då promt boken och läste den för mina brorsbarn. Tyvärr fick jag samma insikt som du, Patrik. Slarvigt språk med en mängd upprepningar. Blev mycket besviken eftersom jag älskat ”Mio min Mio.” Dock skall sägas att språkbehandlingen inte på något sätt bekymrade mina brorbarn, som gillade boken skarpt. Mycket spännande tyckte alla. Att barnen var nöjda var ju faktiskt det enda som betydde något, får man väl sammanfatta..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s