Pojken som lästes

Ibland är jag sen på bollen. Väldigt sen till och med. Till er som tror att jag skriver så här bara för att framstå som lite märkvärdig så ber jag att få lägga fram följande fakta i målet:

Det är först nu som jag har läst Harry Potter-böckerna.

Faktum är att jag aldrig riktigt har känt mig överdrivet tilltalad av konceptet och de gånger som jag har övervägt att börja läsa böckerna har det mer varit för att det är något som man ska ha läst snarare än för att de intresserar mig. Och det är inte ett tillräckligt bra argument när man har en att-läsa-hög som definitivt kan användas för att mäta bröderna Phelphs som spelar Fred och George Weasley i filmatiseringarna.

Ett bra argument är dock när något av barnen vill läsa serien, så det var därför jag och min dotter tillsammans tog oss in på plattform 9 3/4 för kanske tre år sedan och med hull och hår kastade oss in i trollkarlsvärlden. Jag läste högt för henne fram till och med ungefär halva fjärde boken då vi gemensamt bestämde oss för att det var bättre att läsa vidare på egen hand och för lite mer än en vecka sedan lade jag till sist ifrån mig sista boken.

Jag tror faktiskt inte att jag hade uppskattat böckerna och världen lika mycket om det inte var ett äventyr jag hade delat med min dotter, men under läsningen är det mycket jag har kommit att uppskatta på egen hand. Jag tror faktiskt att en av anledningarna till att jag inte har varit så intresserad av dem tidigare är hur de har presenterats för mig.

Till exempel så tycker jag att det alltför oftast gör en stor grej av hur du som läsare ska bli överraskad av den stora plottwisten som tycks obligatorisk i varje bok. Inget ont om överraskningar och oväntade vändningar, men det är inte i första hand det som intresserar mig och följaktligen det som har intresserat mig minst med Harry Potter. Visst kan jag beundra det rena hantverket när Rowling leder upp till Det Stora Avslöjandet, men det finns så många saker som är intressantare än att det visar sig att Voldemort har försökt infiltrera Hogwarts genom professor Flitwicks hundvalpars borttappade tuggleksak eller vad det nu må vara.

Det här gäller exempelvis världen – som jag först inte var så imponerad av men sedan intresserade mig mer och mer för (såpass mycket att jag sparar min analys av världen till ett helt eget inlägg) och studien i ondska. För Voldemort är faktiskt riktigt intressant, mycket intressantare än vad han ofta framställs.

Det finns vissa brister i gestaltningen av Voldemort, och jag kan också reta mig på att det är ondingar som ser sig själva som onda. Jag menar, det är mycket rimligare att antagonisten själv ser sig som den upplyste som faktiskt har rätt, men här får vi ju uppfattningen att många av hans anhängare – och inte minst han själv – ser sig som mer eller mindre onda. Tom Riddles taskiga barndom ger heller inte någon större ledtråd till varför han är som han är, vi får helt enkelt acceptera att han är en egoistisk taskmört.

Mycket intressantare är hur Voldemort lyckas framställa sig själv och därmed ger sig själv mer makt än vad han har. I början av serien får man ju nästan uppfattningen att han är en uråldrig fasa – folk vågar inte ens säga hans namn – mycket farligare och mäktigare än vad det visar sig att han är. Visst ska hans makt inte underskattas, men ju mer du läser desto mer framgår det att Voldemort är inte Mörkrets furste, men han vill bli det. Och därför vill han att folk ska tror att han är det.

På samma sätt kan jag också uppskatta hur han kan nå sin position genom att genomskåda sprickorna i trollkarlsvärlden. Han utnyttjar okunskap, underliggande konflikter och fördomar för att nå sitt eget mål. Det är en bra skildring av despotens väg till makten, och också en skildring som använder sig av den spegel som fantasylitteraturen erbjuder.

Intressant är också att fundera över texten och vad som har lett till Harry Potters otroliga framgångar. För även om J.K. Rowling inte är världens mest fantastiska författare så är hon onekligen en intressant sådan, inte minst som hon i viss mån lyckas få sina svagheter att bli hennes styrka.

Till exempel är flera av böckerna alldeles för långa. De är nedtyngda av ett lite väl utbroderat språk och det kan ta hur lång tid som helst innan hon kommer till saken. Men samtidigt så gör det här att du får en möjlighet att stanna kvar längre i hennes mysiga värld och fästa dig vid den.

För att inte tala om hela hennes stereotypa persongalleri. Varje person är mer eller mindre definierad av en egenskap – de gör dem platta men samtidigt så otroligt lätta att komma ihåg och fästa sig vid. Samma gäller figurernas namn. Många har nästan parodiska namn, men de går fan inte att glömma när du väl har satt ihop namnet med personligheten. Genialt när vi har ett så stort persongalleri i bokserien!

Det finns onekligen anledningar till att Harry Potter har blivit en så stor succé, och jag tror nog att trollkarlspojken är här för att stanna – helt oavsett vad författaren gör och säger.

Publiken är så stor och fandomen så stark att den fiktiva världen kommer överleva av sig själv – oavsett besvikelsen mot författaren. Harry Potter-böckerna handlar så mycket om att våga vara sig själv, och det finns ett så starkt antirasistiskt tema att det onekligen blir kännbart när Rowling går ut och mer eller mindre säger att alla inte får vara sig själva.

Sedan får man ju komma ihåg att det finns en hel del fördummande fördomar även i Potter-serien. Nästan alla obehagliga personer är överviktiga. Hon drar sig inte för att hamra in vilka yrkesgrupper som hon avskyr (t ex journalister och politiker). Och det går inte att undgå hur hon porträtterar folk som inte är engelsmän.

Men visst, paradoxerna kan ibland förstärka fascinationen, och många av de bra sakerna kvarstår ju faktiskt trots de dåliga. Så i det här fallet tycker jag att vi kan hålla författaren borta från verket, konstatera att det är en fängslande bokserie som kan lära unga läsare att stå upp för vad de tycker är rätt och att inte döma andra efter deras bakgrund! I det här fallet tycker jag också att vi kan komma ihåg vilken otrolig läsglädje som böckerna har skapat och som de troligen kommer att skapa.

Det är inte ofta som nysläpp av böcker skapar långa köer utanför boklådor, men i de få fall som det händer så kan man ju som boknörd inte göra annat än att applådera. Och – även om det kanske dröjer flera år – själv se till att läsa böckerna.

PS Eftersom det är Harry Potter vi pratar om är det ju en fråga som måste besvaras: jag är Ravenclaw. DS