Hoppas vi ses i Stockholm den 2 maj!

Nu på fredag den 2 maj, från klockan 17.30 signerar jag Skymningssång och andra fantastiska historier tillsammans med resten av författarna från Undrentide Förlag på science fiction-bokhandeln i Stockholm, som ni ju hittar på Västerlånggatan i Gamla stan.

Kom gärna och skaffa min bok, och varför inte också någon av de andra från förlaget? Jag kan varmt rekommendera böckerna av Helena AnderssonAnna Blixt, Stefan Hagel, Elin Holmerin och Jonas Larsson.

Författaren signerar Skymningssång på årets Gothcon. Foto: Adam Thorp

Författaren signerar Skymningssång på årets Gothcon. Foto: Adam Thorp

Läsåret 2013

Jag tror inte att jag behöver sammanfatta mitt författarår 2013 på något annat sätt än att jublande konstatera att det var året då jag debuterade. Så därför tänkte jag istället försöka summera läsåret 2013.

Det första jag kan konstatera är att jag läst ganska lite – i vanliga fall läser jag någonstans mellan 40 – 50 böcker om året, men 2013 blev det blott 21 ¾. Det beror dels på att jag läste några hyfsat tjocka böcker, men också på att jag har varit föräldraledig och då blir det mindre tid över till läsande (i vanliga fall läser mest på bussen till och från jobbet samt på lunchen). Ytterligare en anledning är naturligtvis att jag har behövt lägga lite tid på att redigera färdigt nyss nämnda debutbok – dygnet har ju trots allt bara ett visst antal timmar.

Men den viktiga frågan handlar ju inte om hur mycket jag har läst utan om jag har läst något bra. Och det har jag. Tidigt under året plockade jag fram en av de där böckerna som har stått i bokhyllan alldeles för länge, nämligen Joseph Hellers Moment 22.

Är den bra? Lever den upp till sin klassikerstatus? Svaret är lätt – ja! Det är en helt fantastiskt bok. Moment 22 bjuder på lika underhållande som omtumlande läsning och jag kan verkligen rekommendera den. På något sätt tycker jag att man ska vara glad för alla de här klassiskerna som står olästa i bokhyllan – för då vet man oftast att man har en fantastisk läsupplevelse framför sig.

Även om inga andra böcker jag har läst under året kan mäta sig med Moment 22 så betyder inte det att resten av läsningen har varit dålig, tvärtom. Bland årets höjdpunkter återfinns bland annat Anders Fagers Jag såg henne idag i receptionen, en bok som jag tycker befäster Fagers status som en av Sveriges intressantaste författare. Ser mycket fram emot hans nästa bok, En man av stil och smak. Det ska bli angenämt att möta bokens huvudperson och jag tror att jag kan gissa hans namn.

Två andra riktigt bra böcker var Jo Waltons Among Others och Karen Lords The Best of all Possible Worlds. Jo Walton var dessutom huvudperson på Fantastika 2013, och jag hade det stora nöjet att få vara moderator i en panel som hon var med i. Karon Lord kommer att vara hedersgäst på årets Åcon (en liten science fiction-kongress på Åland). Jag tror inte att jag själv kommer ha möjlighet att åka, men vad jag har hört är Åcon himla kul och Karen Lord verkar vara en intressant person, så kan ni åka ska ni göra det.

Jag såg också till att under året bekanta mig mer med mitt förlags utgivning. Både Anna Blixt och Stefan Hagel fanns på min läslista sedan tidigare, men när Undrentide bestämde sig för att ge ut min bok så prioriterades de på läslistan. Och det är jag glad över – det är två mycket begåvade författare och jag ser fram emot att läsa fortsättningen på deras bokserier som också kom ut under förra året.

Om Moment 22 var årets bästa bok så stod Neil Gaimans The Ocean at the End of the Lane för årets bästa läsupplevelse. Jag hade nämligen möjlighet att mer eller mindre sträckläsa den, vilket är ytterst sällsynt för oss småbarnsföräldrar. Att det är en riktigt bra liten historia gör det ju inte till en sämre upplevlse.

Bland de novellsamlingar jag har läst under året så vill jag särskilt nämna A collection of Robert Sheckley Sience Fiction. I ett av de första omdömena av Skymningssång jämfördes mina noveller med Robert Sheckleys och då jag inte läst något av honom så var jag ju naturligtvis tvungen att göra det. Så nu kan jag konstatera att det var ett mycket gott omdöme och en jämförelse som gör mig väldigt stolt.

Den minnesgode läsare kommer ihåg att jag i början av texten skrev att jag läste 21 ¾ böcker – vad är det för bok jag inte läste ut? Genomled jag så mycket av en dålig bok så länge innan jag gav upp? Är jag inte riktigt klok? Ni som oroar er kan vara lugna. Det är bara det att jag inte hann läsa ut Haruki Murakamis novellsamling Elefanten som gick upp i rök under 2013. En bok som jag också varmt kan rekommendera.

Men nog om mig nu. Vad har du läst under 2013 som är extra värt att nämna eller rekommendera?

Det här var riktigt skoj!

Fredag den 8 november var det verkligen skarpt läge – då satt jag för första gången på science fiction-bokhandeln i Göteborg och signerade böcker. Jag var lite lagom nervös innan och jag måste erkänna att min första tanke när jag såg de fyra högarna med böcker på bordet var att de aldrig kommer att gå åt. Hatten satt i alla fall där den skulle – på huvudet. Jag hade ju haft en omröstning här bloggen om vilken huvudbonad jag skulle ha, och i hård kamp mot fesen vann min stetson.

Men sedan hade jag inte mycket tid över att reflektera. Det blev väl aldrig en riktigt lång kö, men det kom folk hela tiden. Naturligtvis många jag kände, men det var långt i från alla som var bekanta ansikten. Det var till och med en person som ville bli fotograferad med mig.

Herr författare signerar böcker.

Herr författare signerar böcker.

Förlagskollegan Stefan Hagel dök upp, så jag dessutom kunde få hans senaste bok signerad också. Absolut roligast var det nog att min gamla kompis Maria, som jag inte träffat på kanske sju år och som bor nere i Skåne helt plötsligt valsade in i bokhandeln. Jag höll på att tappa hakan och blev extra glad att få signera ett exemplar åt henne. Dessutom har jag lovat att skriva en ny bok om hon tycker om den här. Eller OK, jag skriver en ny i vilket fall som helst!

Livets bräcklighet gjorde sig påmind då jag under pågående signering fick besked att en av pionjärerna inom science fiction-fandom i Göteborg och föreningen Club Cosmos precis har gått bort. Mycket tråkigt och märkligt. Jag träffade honom för bara en vecka sedan på den lilla sf-kongressen Konfest. Det var ingen nära vän, men en väldigt givmild och vänlig person som har varit med och bygga upp intresset för den fantastiska litteraturen i Sverige och som det alltid var lika trevligt att träffa. Eftersom vi var några som gick och tog ett par öl efteråt fick vi tillfälle att höja ett glas i hans ära.

I dag är jag i vilket fall som helst trött och har en nöjd känsla i kroppen, trots det tråkiga beskedet. De fyra högarna var reducerade till en halv hög när jag gick från bokhandeln, och en av de ansvariga sa i klartext hur det ligger till: ”För att vara debutant och novellist säljer du helt enkelt jävligt bra.”

I omröstningen om vad jag skulle ha på huvudet så vann stetsonhatten i hård konkurrens med fesen.

I omröstningen om vad jag skulle ha på huvudet så vann stetsonhatten i hård konkurrens med fesen.

Intervju med Stefan Hagel

Stefan Hagel

Stefan Hagel

Stefan Hagel är ytterligare en av de begåvade författarna som ges ut på samma förlag som jag. Hans Saga om sorg är en episk fantasyberättelse som även en inbiten novelläsare som jag snabbt har fastnat i. Första boken i serien, Fred så gyllene är mycket välskriven och hans berättarglädje är verkligen medryckande. En längre recension av boken kan ni till exempel läsa på webbsidan Spektakulärt

Stefan är också, vilket ni snart kommer att märka när ni läser vidare, väldigt beläst på just episk fantasy. 

Vad är det som lockar med episk fantasy och långa bokserier?

Oavsett längd så måste berättelsen i sig vara läsvärd. Utan en god handling i botten, varför ska jag då bry mig om karaktär X eller värld Y?

Det som sedan lockar är det storslagna och svulstiga och de möjligheter de ger både för den som skapar världarna och den som läser om dem. En lång bokserie med en hel värld att utforska är väl fantastisk! Berättelsen får ta den tid den tar att berätta, vilket, när den håller, bara gör att du som läsare vill ha mer, vill veta mer, vill läsa mer. Du bara måste följa med i vad som händer din favoritkaraktär, du längtar efter att få ta dig an de där utplanterade ledtrådarna till varför den personen agerade just så i den där situationen och – vilket för många är bäst av allt – du får chansen att diskutera allting på ett nätforum för andra nördar (i ordets bästa bemärkelse) som också har läst boken. Ta bara Linda Antonssons och Elio Garcias skapelse Westeros.org, där allt George R R Martin gör med A Song of Ice and Fire granskas in i minsta detalj. Eller ta alla Wiki-sajter där fans fyller på med fakta – jag tycker sådana är skitkul att grotta ner sig i.

Så att läsa episk fantasy och långa bokserier kan vara så mycket mer än bara böckerna i sig.

Ytterligare en aspekt är att jag faktiskt kan lära mig saker (vilket förvisso gäller för fler genren än episk fantasy, såklart). Dels rena fakta, för tro mig, det finns mängder av kunskap investerade i de flesta av de berättelserna jag läser, dels genom att jag möter andra människor/varelser. Låt vara att de är fiktiva, men ett möte med en annan människa/varelse kan likaväl lära oss något om det verkliga livet. Ett möte kan ge ett nytt perspektiv, även på tillvaron i våra liv.

Om man inte vill vara så här analytisk, så kan en episk fantasyberättelse i form av en lång bokserie helt enkelt vara förbannat underhållande. Istället för att slötitta på tv, zappa och pilla sig i naveln, så går det faktiskt att ägna en timme eller tre åt att läsa. Det är inte förlorad tid, snarare en vunnen upplevelse.

Några böcker/världar/noveller som du tror hade kunnat växa till längre serier?

När jag går igenom fantasylitteraturen i bokhyllan inser jag tämligen snabbt att det står ganska få fristående romaner där. Det mesta jag läser tycks vara serier, från två delar och den rutinmässiga trilogin till serier om fem till tio delar.

K J Parkers fristående roman The Folding Knife kanske hade kunnat vara längre. Den gillar jag.
Eller Joe Abercrombies Best Served Cold. Den är grymt bra och även om den ingår i samma universum och med någon karaktär från hans trilogi The First Law, så hade jag definitivt köpt del två om den hade funnits.

Samtidigt tror jag att det är svårt att vilja se en befintlig bok bli längre. Då riskerar möjligen känslan eller anledningen till varför jag tyckte om just den eller den boken att försvinna.

Om vi ser tvärtom – finns det något exempel på bokserier som är för tunna för det långa formatet?

Det är lite kluvet, det där, men visst, kanske hade The Wheel of Time-eposet om 15 böcker (inklusive New Spring som berättar om händelser före själva huvudberättelsen) mått bra av att kortas ner vad gäller själva berättelsen. Å andra sidan är det en fantastisk värld, och världen som sådan hade jag gärna fått mer av.

Episk fantasy eller inte – är det några fiktiva världar som du är extra förstjust i och varför?

Det är säkert ingen hemlighet att jag gillar att läsa A Song of Ice and Fire-serien och novellerna om Dunk & Egg, allt av George R R Martin. Några skäl, som jag delar med många, till varför jag gillar att läsa om det som händer i hans skapade värld är att han på bara några få meningar levandegör minsta bifigur i berättelsen, berättelsen är synnerligen mångbottnad med gåtor och ”mellan raderna”-intriger. Därtill är den mycket underhållande. Karaktärerna är lätta att ha åsikter om – man gillar inte alla och man ogillar saker de gör, men man har åsikter om varenda en av dem. Sedan vet vi ju inte om de överlever – ovissheten är också en nyckel till att jag vill ha mer av A Song of Ice and Fire.

Jag gillar också den serie som Brandon Sanderson har startat, The Stormlight Archive, där första delen heter The Way of Kings. Världsbygget är klart intressant, med speciella (skal)djur och ett intressant magisystem. Dessutom vill jag veta mer om vad som händer med karaktärerna i hans värld. Själva berättelsen har vi som läsare bara fått nosa litegrann på, gissar jag. Det är nio delar kvar, så både värld och berättelse lär växa.
En tredje fiktiv värld som jag gillar är den i Steven Eriksons The Malazan Book of the Fallen, som är minst sagt episk till formatet. Den har allt en fantasyläsare kan önska sig: ett enormt världsbygge, genomtänkta karaktärer (män, kvinnor, människor och andra varelser, gudar, levande och odöda), ett komplicerat magisystem och en stor, komplicerad berättelse. Jag har kommit halvvägs in i serien än så länge.

Julie V Jones serie Sword of Shadows börjar åtminstone mycket bra i del ett, A Cavern of Black Ice. En underskattad serie, där J V Jones skapar en iskall klanvärld med väl utmejslade karaktärer och en grym handling.

Jag vet inte om det går att besvara, men för mig som helst skriver noveller så måste jag ju fråga vad det är som driver att börja skriva en lång serie böcker?

Det som drev mig att skriva den här berättelsen var inte längden i sig. Jag var först inne på att skriva en novell i jag-form, där en av En saga om sorgs huvudkaraktärer var det jaget. Idén och berättelsen växte snabbt och jag insåg då att jag skulle vara tvungen att välja bort så mycket handling och så många karaktärer att det skulle förstöra den berättelse jag höll på att mejsla fram. Därför valde jag att skrota novellen till förmån för en tetralogi, där varje del skulle ha sitt eget tema. Jag nuddade aldrig ens vid tanken på en trilogi – en klassisk form inom fantasyn – på grund av att den är lite klichéartad till formatet (även om jag förstår trilogins dramaturgiska logik: början, mitt, slut).

Till grund för tetralogibeslutet låg emellertid att jag ville skriva en så bra berättelse som möjligt, med många underliggande gåtor, diverse mysterier, subintriger och väl utmejslade karaktärer.

Jag hade i det här läget inte börjat läsa fantasy igen, efter att ha haft ett långt uppehåll från den genren; jag läste fantasy på 1980- och 1990-talen, men tog en ofrivillig paus, med undantag av Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita, till 2007, då jag återupptog läsandet. Min En saga om sorg-berättelse påbörjade jag för övrigt i oktober 2006.

Så, summa summarum, det som driver mig att skriva en lång serie är inte längden i sig utan det faktum att berättelsen jag vill få fram kräver så pass mycket utrymme. (Som motvikt till den här långa fantasyserien håller jag då och då på med ett annat skönlitterärt projekt tänkt att bli en kortare, fristående spänningsroman i historisk, svensk miljö.)

Vad är den största utmaningen när du skriver?

Att få tid! Utan tvekan. Jag jobbar som journalist på en liten tidning med få personal och begränsade resurser. Det tar tid och jag jobbar inte sällan över en, två eller tre dagar per vecka. Timmar jag gärna hade tillbringat med min egen berättelse.
När jag väl sitter vid datorn är det nog mest att komma ihåg allt som måste vara med i just det kapitlet jag håller på med just då.

Hur ser din arbetsprocess ut?

Jag skriver på kvällar och helger. Helst vill jag inte skriva på båda helgdagarna, för att vila armar och axlar. Jag sitter ju vid datorn i jobbet, så det kan bli lite för mycket spända axlar och huvudvärk ibland.
Men, tja, på vardagskvällarna kommer jag hem efter jobbet, äter och slår på datorn. Mellan klockan 18.30 och, maximalt, 20.30, så skriver jag på det kapitel jag avslutade igår. Blir det någorlunda färdigt går jag vidare till nästa kapitel.
Är det helg sitter jag och skriver 2-6 timmar, beroende på hur långt jag kommer.

Det jag menar här är att jag med gott samvete kan sätta punkt för dagens skrivande ifall jag har skrivit 2-4 sidor (med ett standardtypsnitt på tolv punkter och 1,5 i radavstånd).
Inför del tre, som har arbetstiteln Röd grynings ankomst, har jag redan hunnit skriva en del, så det räcker att jag kommer upp i (minst) två sidor per skrivtillfälle för att uppnå ett acceptabelt sidantal och samtidigt få med det jag måste få med i den aktuella delen. Fast givetvis styr ju berättelsen och vad som ska hända över det exakta antalet sidor i boken, men det är viktigt att ha ett riktmärke beträffande sidomfånget, tycker jag.

De dagar jag inte skriver, då tänker jag på berättelsen. Den upptar mycket tid, kan jag säga. Antingen funderar jag på ett val en karaktär måste göra, en knut i handlingen som måste knytas upp eller på kulturella eller historiska företeelser som kan vara värda att ta med (eller som är livsviktiga för handlingen). Eller så bygger jag vidare på världen. Det finns gott om anteckningar på hårdisken eller i diverse anteckningsblock.

 

 

 


Hur mycket vet du om vad som ska hända i din serie – planerar du i förväg, eller dyker det upp allt eftersom?

Jag har två slut för berättelsen helt klara i skallen. Dels det slutet jag kallar för makroslutet, det vill säga det som rör geopolitik och förhållandena mellan kungarikena i stort. Dels mikroslutet, det vill säga den allra sista karaktärens avslutande rader. De raderna har jag för övrigt nedskrivna och sparade. Båda dessa slut kom jag på när jag gick en promenad i den blekingska naturen – jag jobbade som lokalreporter på en dagstidning i Blekinge – sommaren 2007.

Så, ja, jag vet slutet på ramberättelsen i stort och jag börjar alltmer få klart för mig sluten för respektive huvudkaraktär i den sista delen. Därmed inte sagt att jag vet allt som händer mellan nu och då, det vore oerhört tråkigt, tycker jag. Tänk vad kreativitetsdödande att veta exakt allt som ska hända och ske redan nu, i en berättelse jag antagligen kommer att hålla på att arbeta med i många år till.

Hur mycket har du skrivit eller känner till om världens bakgrund?

Jättemycket. Jag har skrivit mycket och vet mycket om världens bakgrund.
Till en början, vilket får anses som ett naivt nybörjarmisstag, tänkte jag att jag inte behövde anteckna så mycket om saker och ting ”som jag kommer ihåg ändå”. Tro mig, ingen kommer ihåg de där sakerna ”ändå” – ett tips är att anteckna dem i ett block. Skriv ner din karaktärs ögonfärg, om hen är halt eller lytt på vänster eller om det var höger ben, etcetera. Då slipper du göra som jag länge gjorde, nämligen att tvingas söka i dokumenten efter diverse karaktärsfakta.

Däremot var jag smartare beträffande just världen och dess bakgrund. Stora som små detaljer – historiska fakta, väderfenomen, lagar, boktitlar, drycker och maträtter, titlar och yrken, sånger, legender, kosmogoni, geografi, flora och fauna, kulturer, traditioner och sedvänjor, med mera – började jag skriva ner tidigt.
Idag har jag hundratals sidor med bakgrundsmaterial till berättelsen, inklusive synnerligen omfattande familjeträd till många av släkterna (framför allt i Semarien, ett av kungarikena).

Nu har du väl några böcker kvar innan din serie är slut, men har du planer på att skriva någon sorts bakgrundshistoria, din egen Silmarillion så att säga?

Ja, det är flera böcker kvar före serien är slut.

Faktum är att jag har just en sådan idé, att skriva ett slags ”världsbok” eller liknande. Det hade varit skitkul. Fast då har jag en tanke om att göra det på ett lite speciellt sätt. Det finns en tanke här, men jag vill inte lova för mycket så jag kan inte nämna mer. Det jag kan säga är att en sådan bok, för jag räknar i så fall med att den blir fristående, inte kommer före bokserien är färdigskriven.

Du skriver ju inte bara långa böcker utan också långa kapitel, vilket ju inte är så vanligt. Har du några tankar om varför det blivit så?

Längden på de svepande och långa kapitlen är delvis en slump, delvis ett val. I och med att jag har två karaktärers perspektiv per kapitel, och alltid har en scenväxling mellan huvudkaraktärer, där en karaktär möter en annan som då ”tar över” kapitlet, så blir kapitlen långa i sidantal.

En specifik anledning till att kapitelindelningen ser ut som den gör är att jag sommaren 2007 bodde i Sölvesborg (på grund av det nämnda jobbet som lokalreporter). Inför jobbet i Blekinge hade jag redan skrivit de tio första kapitlen och eftersom jag inte trodde att jag skulle bli kvar i Sveriges trädgård så länge som jag blev, så lämnade jag kvar datorn hemma. Under tiden i Blekinge antecknade jag istället kapitel elva och framåt för hand, i kollegieblock, sammanlagt runt 450 sidor handskrivet material. När jag sedan skrev in det i datorn upptäckte jag att jag hade utvecklat hela berättelsen och lagt in fler handlingstrådar – jag hade gjort hela berättelsen till något ännu större, helt enkelt. Och de senare kapitlen var i allmänhet längre än de tio första. Ställd inför valet skrota ett antal intressanta subplotter och sidokaraktärer tänkte jag att jag fullföljer tanken att skapa en så stor, och gärna komplex, berättelse som möjligt. Med det följde att jag byggde på fler lager med handling, världsbygge och annat på de första tio kapitlen, ett nödvändigt ont även för att i viss mån jämna till kapitellängden på den första bokhalvan jämfört med den andra.

Därav längden på kapitlen, och på hela boken.

Sedan gillar jag i och för sig när kapitlen är skapade som just kapitel. I många böcker jag har läst verkar kapitelindelningen synnerligen godtycklig. Det kan man åtminstone inte säga om En saga om sorgs kapitel :).

Om du skulle rekommendera en bokserie (utöver ”En saga om sorg”) till någon som är skeptisk till att ge sig på episk fantasy, vilken skulle det då bli?

Om jag bara får nämna en enda (till), så får det bli Celia S Friedmans The Magister Trilogy, som har ett grymt magisystem och mycket välskrivna karaktärer. En underskattad fantasyserie, tycker jag.

Och vilken serie tycker du att man ska hålla sig borta från?

Ingen ska väl behöva hålla sig borta från Michael Moorcocks böcker om Elric av Melniboné helt och hållet, men faktum är att jag kan tycka att berättelserna inte är särskilt välskrivna. Fast de var skrivna i en annan tid, troligen med andra litterära måttstockar, så jag vill inte låta alltför negativ. Däremot är Elric som karaktär fruktansvärt bra.

Del två kommer ju snart ut, hur går det med nästa bok i serien – och hur många böcker kommer det att bli till sist?

Del två, Flammor av vrede, kom ut den 30 september och finns till försäljning i bland annat SF-Bokhandeln, Bokus och Adlibris.
Nästa del i serien, Röd grynings ankomst (arbetstitel), är påbörjad sedan tidigare. Just nu har jag haft en kortare paus från skrivandet av den, men jag ska börja igen den kommande veckan.

Antalet böcker i En saga om sorg-serien? Ja, får jag bestämma så får det gärna bli åtta, det vill säga att varje tema inkluderar två böcker. Om jag får bestämma, alltså.

Därför gillar jag noveller

Det har varit en långsam mognadsprocess som har fått mig att inse att det är noveller jag ska skriva i första hand. Jag har länge gått omkring och tänkt att en dag ska jag skriva på en lång och helt fantastisk roman, och i väntan på att stjärnorna hamnar i rätt position har jag som förströelse skrivit lite dikter, låtar och några noveller. Utan att inse, eller erkänna för mig själv att det kanske är så att jag i första hand är novellförfattare.

Det tog ett litet tag, men så föll poletten ner. Till sist insåg jag vad mitt undermedvetna alltid har kännt till. Nämligen hur mycket jag gillar det korta formatet.

Jag gillar ju utmaningen att få in så mycket som möjligt på ett fåtal sidor. Jag gillar att skapa en helt ny värld till en novell, och sedan gå vidare till andra världar och andra historier. Jag gillar att luta mig tillbaka, titta på en text och känna den där underbara känslan av att vara färdig. Det får man inte göra lika ofta om man skriver romaner.

I rättvisans namn har jag ju inte gett upp skrivandet av romaner. Jag har minst tre första utkast på romanmanus som behöver lite bearbetning (eller möjligtvis stoppas i dokumentförstöraren), en helt färdig roman och ett manus som jag kommit ungefär två tredjedelar på. Jag kommer att fortsätta att skriva längre historier, för ibland räcker helt enkelt inte novellformatet till, men jag kommer nog alltid i första hand att se mig som en novellförfattare.

Som småbarnsförälder har naturligtvis novellskrivandet också sina fördelar. Det gäller att ta tillvara på lugna tillfällen när man har tid att skriva och inte är för trött, och orkar hålla olika idéer i huvudet. Således är det väldigt bekvämt att arbeta med en kortare historia.

Och ibland går det ju nästan att skriva färdigt en novell – eller i alla fall ett första utkast – under den tid då barnen vilar. Novellen Svaret får den som vinner skrev jag när min son bara var några dagar gammal. Min fru nattade vår dotter och sonen somnade i sin lilla korg. Jag hade påbörjat novellen som skulle skickas till en tävling som hade deadline inom bara några få dagar. Således kastade jag mig över datorn och hackade ner resten av historien.

Ett omdömme jag fått om novellen är ”intensiv” och det är ett gott omdöme då den alltså skrevs väldigt intensivt (sedan lämnar jag åt min psykolog att berätta vad jag är för människa som skriver en så mörk historia samtidigt som min son på bara några dagar ligger och sover bredvid).

Även som läsare föredrar jag kortare historier. Jag läser helst en novellsamling eller en roman som inte försöker efterhärma Bibeln i omfång. Det har nog dels att göra med att jag gillar att få mina historier avslutade, och även att det finns så många historier. Jag vill läsa fler och fler och fler.

Därför tycker jag ju att det är så synd att det finns så få novellmagasin i Sverige – saknar verkligen tidningar som Nova, Mitrania och Minotauren. Nu har det ju kommit några intressanta nättidskrifter, som till exempel Gorgon Magazine och Sparv som bjuder på många välskrivna noveller. Och så finns ju naturligtvis den fantastiska Eskapix – som jag skriver om här: En hyllning till Eskapix.

Nu låter det nästan som om jag helt dissar långa böcker och bokserier, men det gör jag inte. Det viktiga är naturligtvis att historien är bra, medryckande och intressant.

Jag är just nu mitt inne i några serier (där varje del är en tegelsten i sig), och jag läser dem med stor behållning även om jag kanske inte sträckläser alla utkomna delarna. Just nu håller jag bland annat på med George RR Martins A Song of Ice and Fire och Erik Granströms Krönikan om den femte konfluxen. Desssutom har jag nyligen läst klart första delen i Stefan Hagels En saga om sorg och kommer defintivt att läsa de kommande delarna.

Men jag tror att även om de flesta av oss gärna varierar sin läsning, så är det att vissa av oss gärna nosar in i olika berättelser för att se vad som händer, medan andra föredrar att hålla sig till en lång historia.

Ni känner nog igen resonemanget från den gamla tanken om rävar och igelkottar: räven behärskar många saker, men igelkotten behärskar en stor sak. Första gången jag stötte på idéen var i romanen Skymningen gör dårarna oroliga av Tor-Ivan Odulf då några av personera i boken satt och diskuterade om deras favoritförfattare var rävar eller igelkottar.

Så vad är du när du läser – en räv som nosar på flera korta historier, eller en igelkott som sätter sig ner med en lång berättelse?

Fantasy – några favoriter

”Problemet som mycket fantasy lider av är att världen inte är tillräckligt intressant eller att den blir alldeles för lika andra fantasyvärldar.” Det här skrev jag för några veckor sedan i mitt inlägg om fantasy (som går att läsa här).

Så vad finns det för intressant fantasy som jag kan rekommendera? Och nu tänker jag återigen på det som ofta kallas för high fantasy, det vill säga litteratur som verkligen utspelar sig i en annan värld, inte en magisk version av vår egen. Vad finns det för fantasy som inte är skriven enligt standardmall 1A och som är en författares egna försök att återvända till Tolkiens Midgård (eller i värsta fall, en kopia på en kopia av Midgård)?

Lyckligtvis finns det en hel del.

En av de mest intressanta författarna jag har läst är China Miéville vars värld Bas-Lag är oerhört fascinerande. Tre av hans böcker utspelar sig i denna värld (och det verkar tveksamt om det blir fler), och det är tre böcker som helt enkelt är fantastiska.

Bas-Lag är ingen obestämd medeltidsvärld med lantbrukarsamhället som ideal och en svartvit världsbild. Nej, i den här världen har teknologin kommit en ganska god bit på väg – till exempel används elektricitet vid magiska ritualer istället för blodsoffer. Människor samsas med insektsfolk, kaktusfolk, ”remakes” (brottslingar straffas genom att läkare helt enkelt ”gör om” dem) och andra mer eller mindre bisarra varelser. I centrum för berättelserna finns storstaden New Crobuzon som styrs av det fruktade parlamentet och dess hemliga polis. Det är en levande, pulserande stad i en levande och fascinerande värld.

China Miévilles böcker är omtumlande och fantastiska. Ibland obehagliga, rentav äckliga, men hela tiden fascinerande, tankeväckande och riktigt, riktigt bra. Så har ni inte läst de tre böckerna som utspelar sig i Bas-Lag ännu så är det hög tid att göra det. Perido Street Station, The Scar och Iron Council är böckerna ni ska köpa och läsa (ni ska naturligtvis läsa allt Miéville har skrivit).

Ytterligare en favorit är Steph Swainstons böcker om världen Fourlands. Centralt i den här världen är kejsaren och hans cirkel av den odödliga eliten, de femtio bästa i sitt gebit. Varje odödlig kan ersättas, vilket görs genom utmaningar för att se om uppkomlingen är bättre. Det här ger naturligtvis utrymme för en hel del intriger, och om vi till det lägger en i närmast oövervinlig och oresonabel yttre fiende samt en lögnhalsig narkoman som huvudperson och berättare så hoppas jag att jag i all enkelhet har lyckats förmedla i alla fall lite av anledningen till varför Swainstons böcker är oslagbara. Hittills har det blivit fyra stycken – The Year of our war (som faktiskt finns översatt till svenska), No present like time, The modern world och Above the snowline.

Jag tycker dessutom att det är väldigt trivsamt att det börjar komma så mycket intressant och välskriven svensk fantasy. Anders Björkelids serie Berättelsen om blodet är till exempel verkligen värd att kolla upp – sista delen kommer förhoppningsvis innan året är slut.

Mitt eget förlag, Undrentide, ger dessutom ut riktigt bra fantasy. Anna Blixts serie om Mörkrets väktare vänder upp och ner på den traditionella synen på gott och ont som är så vanlig i fantasygenren och har onekligen skapat en tankeväckande värld. Hittills har två böcker kommit ut – Fredens pris samt Rämnfödd och om jag har förstått saken rätt är det fler på väg.

Stefan Hagels värld i En saga om sorg är kanske lite mer traditionell (men det säger jag med brasklappen att jag inte läst färdigt del ett ännu så jag kan ha fel), men han tar igen det i sin enorma berättarglädje. Del ett heter Fred så gyllene – del två Flammor av vrede kommer troligen ut ungefär samtidigt som min egen lilla bok.

Främst bland svenska fantasyförfattare, jag kanske till och med bland fantasyförfattare överhuvudtaget, är Erik Granström som har förvandlat det klassiska rollspelsäventyret Svavelvinter till en helt fantasiskt bokserie.

Så här skrev jag om Slaktare små, del två i hans serie, när jag recenserade den på bokus.com:

”Något märkligt hände när jag läste Slaktare Små. Jag upplevde en stolthet som jag aldrig tidigare känt, en stolthet över det faktum att denna mästerliga bok var skriven på mitt modersmål. Jag tror aldrig jag har känt så tidigare, och jag betvivlar att jag kommer att göra det igen, i alla fall inte förrän nästa del i Granströms krönika om den femte konfluxen är färdig och jag får det stora nöjet att läsa den. 
Slaktare Små är märklig, underfundig, rolig, spännande och framförallt välskriven. Det är troligen en av de bästa fantasyromaner som någonsin har skrivit. Läs, läs, läs!”

Det finns med andra ord väldigt mycket bra och annorlunda fantasy. Vilka är dina favoriter?