Intervju med Emma Pettersson

Emma Pettersson, lajvare och författarpedagog.

För några år sedan fick jag nys om en gratis kurs i att skriva fantasy. Kursen hölls av Emma Pettersson och var en del i hennes utbildning till att bli skrivarpedagog. Det var en mycket givande liten kurs, jag fick mycket inspiration, många idéer och framförallt en hel den tankar kring hur man ska gå tillväga när man bygger en litterär värld. Emma är också en mycket begåvad författare, och jag är inte ensam om att tycka att det är på tiden att något förlag plockar upp det hon har skrivit.

I väntan på detta gick hon med på att komma med lite tips och svara på några frågor om skrivprocessen. Över till Emma:

Bara för att sabba allt innan jag ens har börjat. Tre saker som inte finns: Jultomten, en bra Star Wars-film sedan 1983, och absoluter inom skrivande. Varje berättelse har sina egna behov och författare är besvärliga på så sätt att de funkar olika. Det finns inga hundraprocentiga svar. Om någon kommer med hundraprocentiga svar har personen med största sannolikhet fel.

Vad är ditt första råd till någon som vill börja skriva fantasy?

Lajva.

Jag skämtar inte. Åk ut i skogen en helg och ät intryck som en svältande björn äter hundvalpar. Försök få liv i en eld i regnet, frys och svettas, testa att skjuta pilbåge, springa för ditt liv, känn hur ylle skaver mot huden. Det jag menar är – prova på det du tänker skriva om. Det är förstås fullt lika legitimt att ljuga loss, men att själv ha upplevt det ger dig detaljer som du skulle missa annars. För det är gestaltningarna som kommer få din berättelse att leva.

Att skriva i en annan värld handlar mycket om att övertala läsaren om att din lögn är på riktigt. Allt skrivande handlar om det – men den som skriver fantasy behöver ljuga extra lurigt för att fantasi ska kännas som verklighet. Ett sätt att göra det är just att lära dig beskriva det fysiska, att få läsaren att känna din värld mot huden.

Vad är viktigast: en genomtänkt värld eller en bra historia?

Världen är bara ett verktyg för att få fram berättelsen. Plot och karaktär kommer först – annars sitter du där med en fantasivärld där inget händer och där ingen charmar läsaren.

Att världen är genomtänkt är förstås en annan femma. Ett trix som många använder är att varje gång de lägger in något nytt i världen ställer de sig frågan: Hur påverkar det här resten av världen? Säg att jag skriver en värld där befolkningen har evigt liv. Hur påverkar det allt annat? Vad händer med överbefolkningen och hur förändrar det sederna? Vad händer med det samhället sedan när jag lägger in fluffpunghundar från planeten Xerxes 8 med förmågan att väcka de döda?

Vilka är enligt dig de största fallgroparna för den som skriver fantastik?

Fienden nummer ett: Det är lätt att bli superkär i sin värld och drabbas av en vilja att läsaren ska veta allt. För det mesta är det sunt att hålla den instinkten lika tyglad som viljan att motorsågsmörda förbipasserande husdjur.

Att vilja berätta allt om världen blir ofta till ”infodumps” i texten. Det är stycken av hundra procent information som dyker upp mitt i handlingen där författaren i sin iver att redovisa allt om världen gör det genom att trycka ner det i halsen på den stackars oskyldiga läsaren.

I bästa fall blir det en charmig stil, i de allra flesta fall känns det ungefär lika behagligt som tvångsmatning med trädgårdsslang. Berättelsen saktar ner, för just nu vill läsaren veta vad som händer, inte hur fluffpunghundar från planeten Xerxes 8 väljer president.

Mitt tips är att lura läsaren att lära sig om världen utan att hen märker det. Smyg in info i dialog, i beskrivningarna, men försök undvika att skriva det rakt ut. Information som läsaren inte märker men som säger lika mycket om världen. Show not tell.

Sexism och rasism. Urk. Varför envisas med att bygga ännu en värld där män är världens centrum och det är synd om tjejerna som inte får ha svärd? Varför ett till universum där det exotiska folket är en kultur av barbariska bråkstakar som liksom bara råååkar har mörkare hud än huvudpersonen? Kom igen. Fantastik ger oss en fenomenal möjlighet att berätta om förtryck som sexism och rasism – men ofta blir det bara smaksättning för att automatiskt få en lite mörkare eller ”historisk” värld. Hint: vi vet egentligen ganska lite om historiska könsroller.

Det finns väldigt många andra sätt att berätta om förtryck än att kopiera fördomarna från vår egen värld. Att vilja berätta om sexism eller rasism är förstås helt fantastiskt och något som gör fantastikgenrerna rikare. Men att slänga in lite våldtäktskultur bara för att det ska kännas mörkt och häftigt är ute. Ja, jag tittar på dig, George R.R. Martin.

Och så en språklig grej: Anglicismer. Mångas favoritförfattare är engelskspråkiga, och är vana vid att ta till sig fantastiskkulturen på engelska. Det gör att det är lätt att försvenskade engelska uttryck glider in i språket utan att författaren märker det.

Kan du dela med dig av några av dina bästa skrivtips?

1: Ifrågasätt auktoriteter. Lyssna på vad de som har koll säger, förstå varför de tycker så, och gör sedan precis som du vill. Lyssna extra lite på de som säger hur dina skrivarvanor ska se ut eller vem som är en riktig författare.

2: Skriv först, redigera sen. Det funkar bäst för de allra flesta. Den första delen, skrivandet, är kreativt och där behöver trådar inte hänga ihop, det behöver inte vara rättstavat, och det ska inte vara perfekt. Den anda delen, redigeringen, fixar till allt det där.

3: Ha alltid en konflikt. Det är ett väldigt luddigt begrepp så här kommer ett tips på hur man kan tänka om man vill. I varje scen, och i berättelsens helhet, få fram följande:

Vilja + hinder + förändring

Det är konflikt. En karaktär vill något (vilja), det kan vara något banalt som att dricka ett glas vatten eller något lite viktigare som att rädda världen. Något står i vägen (hinder), och i slutet har situationen förändrats på något vis (upplösning). Det här går oftast att hitta i varje scen där det känns spännande, och i berättelsen som helhet.

När en scen känns seg eller en berättelse tråkig är det ofta för att något skaver i vilja-hinder-förändring.

4: Kanske den viktigaste. Skaffa en responsgrupp. Närmare bestämt någon som förstår genren, och som kommer med både konstruktiv kritik och pepp. Ibland en nära-döden-upplevelse, men otroligt effektivt för att utvecklas som författare.

Det blev mycket fokus på misstag och fallgropar här. Så en sista grej: Det är okej att göra misstag, det är till och med bra. Sträva inte efter perfektion direkt (det blir dessutom aldrig perfekt). Skriv på och lycka till!

Författardrömmar

Det är passande att den första novellen i min kommande samling heter ”Författardrömmar”. För jag kan ju inte förneka att jag har haft sådana under en lång tid. Först var det bara det, drömmar. En dag skulle jag skriva något. En dag, men inte än.

Lusten att skriva fanns dock, och är den lusten tillräckligt stor hittar den alltid vägar för att övervinna lättjan. Jag började helt enkelt skriva poesi. Samtidigt så skrev jag enkla poplåtar till det band jag spelade i på den här tiden och tillsammans med poesin var det nog för att jag under en lång tid skulle få utlopp för min kreativitet.

Men bandet upplöstes, jag hittade andra saker att skriva och sakta men säkert närmade jag mig prosan igen. Under slutet av min studietid fick jag en novell publicerad i antologin ”Främmande besök” som gavs ut av det lilla förlaget Paradishuset.

Detta stärkte mig mycket, jag skrev en och annan novell och påbörjade flera romaner som aldrig avslutades. Jag fick dikter publicerade i tidskrifter och kände att jag verkligen hade något på gång när jag blev antagen på skrivarlinjen på Nordiska Folkhögskolan. Nu kunde inget stoppa mig.

Men riktigt så enkelt är det ju som bekant aldrig.

Det var verkligen ett givande år på skrivarlinjen. Det var fantastiskt att på heltid kunna ägna mig åt mitt författarskap och jag hade mycket glädje av de stimulerande textsamtalen som ägde rum.

Jag är också mycket nöjd med de noveller jag skrev under det här året, men samtidigt var det något som hände. Något som hämmade mig. Jag fick med mig alldeles för många uppfattningar om hur en text skulle se ut, och felaktiga föreställningar om vad jag borde skriva. Jag ville skriva, jag borde öka tempot och skriva ännu mer, men jag kunde inte. Det gick trögt och texterna blev oinspirerade.

Jag borde kanske gett upp, men lyckligtvis gjorde jag inte det. Jag fick en novell publicerad, jag lyckades faktiskt skriva ett första utkast till en roman. Det blev några mer noveller, men det var något som inte riktigt släppte. Det var något som hindrade mig.

Det var först när jag skrev novellen ”Författardrömmar” som jag insåg vad det var. Jag skulle naturligtvis använda mig av all lärdom jag hade fått med mig från skrivarlinjen. Men jag behövde inte bry mig om den. Jag behövde inte bry mig om något som jag hade lärt mig där, och framförallt inte lärarnas uppfattning om vad som är god litteratur.

Det viktiga var att jag skrev något som jag själv tyckte om. Något som var roligt att skriva och något som jag hade kunnat tänka mig att läsa. Det blev en novell om ett samhälle där inte vem som helst får skriva, och denna novell kom på tredje plats i Den fantastiska novelltävlingen, dit över hundra bidrag brukar skickas varje år.

Och jag insåg hur enkelt det egentligen är. Det är som CS Lewis en dag sa till Tolkien: ”Om ingen skriver det vi vill läsa får vi väl göra det själva.”

Novellen ”Författardrömmar” var början på en ström av noveller. Och så länge jag har kul när jag skriver dem kommer de fortsätta komma.

Hoppas du har kul när du läser dem.