Tolkien och jag del sex: den franska läsningen

Senaste gången jag bänkade mig för att läsa om Västmarks röda bok så var det vare sig på Shakespeare eller Strindbergs språk utan istället på Sartes. Alltså franska. Jag tyckte dels att det kunde vara ett bra sätt att hålla mina franskakunskaper vid liv och dels att det skulle vara intressant att se hur en översättning till ett annat språk kunde te sig.

Det jag läste var den nya franska översättningen som kom 2014 – 16 och är gjord av en viss Daniel Lauzon. Lauzon är fransk-kandensisk och vad jag har kunnat förstå så rekryterade det franska förlaget honom inte bara för att han är en kompetent översättare utan också Tolkienkännare. Lauzon började med att ta över översättningsarbetet av History of Middle Earth-serien (de första delarna hade faktiskt översatts av ingen mindre än Författarens sonson Adam Tolkien som ju är uppvuxen i Frankrike och är tvåspråkig), han gick sedan på The Hobbit innan han fick den stora äran att förse The Lord of The Rings med ny fransk språkdräkt. Vilket enligt många tydligen behövdes. På Adam Tolkiens franska wikipediasida står det att Adam och hans far hade en avgörande roll för att uppmuntra till en ny fransk översättning. Det är nästan lite sött att det bara står i förbifarten att ingen mindre än Christopher Tolkien tyckte att det var dags.

Den första franska översättningen kom först 1972 och utfördes av Francis Ledoux. Ledoux var en ansedd och skicklig översättare med bland annat Charles Dickens och Tennesse Williams i bagaget, men Tolkien var kanske inte rikigt hans kopp te. Eller glas vin om ni så vill. Han var inte insatt i världen och fick heller inte tillgång till Tolkiens översättarguide. Dessutom kom appendixet ut på franska först 1986, och att utelämna det har onekligen stor betydelse för förståelsen av vad det är för sorts bok.

Så problemen med den gamla franska översättningen var kanske inte riktigt samma som vi hade i sverige. Jag skulle väl vilja säga att The Lord of the Rings från början översattes till franska av en kompetent översättare som inte förstod vad det var för sorts bok, men översättes till svenska av en inkompetent översättare som ändå förstod vad det var för sorts bok.

Att förstå sekundärskapelsen och alla dess nyanser är ju trots allt minst lika viktig som att förstå språket den skrevs på vilket då blev alltför tydligt i Ledoux översättning. Det exempel som har upprört franska tolkienkännare mest är redan från förordet – där Tolkien skriver om ”The departure of Galadriel och Elrond” så har Ledoux tolkat ordet ”departure” som död. Att det dessutom blir väldigt uppenbart när man väl har läst klart hela historien att de verkligen lämnar Midgård borde ju i alla fall fått någon att göra ändringen, men uppenbarligen inte. Han har också använt referenser som inte passar i Midgård, som gör att illusionen bryts. Till exempel uttrycket ”un cousin à la mode de Bretagne” som ungefär betyder avlägsen släkting, men Bretagne ligger ju som bekant inte i Midgård. Vid ett annat tillfälle så går hobbitarna på led som indianer (”file indienne”) vilket ju inte heller funkar. Du läser och lämnar tillfälligtvis Midgård.

Så när The Lord of the Rings – eller Le Seigneur des Anneaux som vi kanske ska hänvisa till fortsättningsvis – skulle få ny språkdräkt var ambitionen att det verkligen skulle vara genomtänkt, vara troget Tolkien men också såklart fundera på franska. Till sin hjälp har översättaren Daniel Lauzon först och främst haft hjälp av litteraturvetaren och Tolkienexperten Vincent Ferré (som också ansvarade för utställningen om Tolkien på franska nationalbiblioteket) samt ibland konsulterat språkvetare och andra experter. Namn och uttryck har stötts och blötts, för att få rätt känsla och rätt betydelse.

Våra huvudpersoner hette till exempel Bilbon och Frodon Sacquet i den gamla översättningen. En påse heter sachet på franska, så det är ju närmast att jämföra med Andersson Secker. Det avslutande n-et lades till för att det skulle låta franskt. I Lauzons nya översättning heter de istället Bilbo och Frodo Bessac. En besace är helt enkelt en axelväska – så då får man med Tolkiens krav på att namnet ska ha något att göra med påse/väska – bag på engelska – och behåller dessutom Bilbos allitererande namn. Ännu bättre blir det om vi ser till de mindre populära släktingarna: Otho och Lobelia hette Sacquet de Besace i den gamla översättningen, men har fått det enligt mig mycket bättre namnet Bessac-Descarcelle i den nya. En ”escarcelle” är en penningpung och det är ju inte utan att man kan känna att det är ett lämpligt namn.

Ibland har de valt att gå lite mer på vad som klingar väl – så har till exempel Proudfoot fått bli som Belpied (som betyder Vackerfot) istället för Fierpied som hade varit en direktare översättning.

Lauzons stora problem som han berättar om i en intervju jag hittade var hur han skulle översätta Mörkveden. Till sist valde han Foret de Grand´Peur (Stora farans skog) eftersom han ansåg att han inte kunde hitta något vettigt franskt namn (i den gamla översättningen hette skogen Foret Noir – svarta skogen). Anledningen till att det blev Foret de Grand´Peur är naturligtvis att alverna kallar den för Taur-e-Ndaedelos – ”forest of the great fear” efter att Nekromantikern slagit sig ner där.

Så ni förstår att det är en översättare som verkligen är insatt i Tolkiens värld och verk. I intervju pratar han så lyriskt om sitt arbete så man förstår att har njutit av att översätta, han berättar om hur han har kunnat gå in i texten, men också om hur viktigt det var att ta tillvara på detaljerna och orginaltextens tonalitet.

Fina omslag (med undantag av en irriterande detalj, fri gissning i kommentarerna vad jag menar) av konstnären Dan Mumford.

Att det skulle bli en diskussion kring den nya översättningen och framförallt kring de nya namnen var ju naturligtvis inte någon större överraskning. Jag har ju själv svårt att förstå när någon vill klamra sig fast vid ett äldre namn av nostalgiska skäl – det är till exempel irrelevant att Vattnadal är vackert när det inte är en korrekt översättning av Rivendel – utan välkomnar snarare nya namn. I alla fall om de är trogna ursprunget och har en bra klang. Och av det jag har läst i franska forum när översättningarna har diskuterats har de flesta accepterat de nya namnen och tycker att de fungerar.

Det namn som kanske har fått störst kritik är den blivande konung Elessars smeknamn. Och här kan jag i viss mån hålla med kritikerna. I den gamla översättningen kallades han för Grand-Pas vilket på svenska ungefär blir Storkliv (eller om man så vill: Vidstige). I den nya översättning har det istället blivit L´Arpenteur. Verbet ”arptenter” betyder ungefär ”gå fram och tillbaka med stora kliv”, så ur den aspekten är det ju genomtänkt. Men det betyder också ”att mäta” och en arpenteur är en lantmätare. Så det är klart att det kan bli lite felaktiga associationer.

Jag har också läst lite roliga diskussioner om tiltalet, vilket också var något jag funderade på själv när jag läste den. För franskan skiljer ju på du (tu) och ni (vous) beroende på vem man pratar med och vilken relation man har till den andre. Till exempel så niar Sam i stort sett alla utom Gollum, samtliga trollkarlar duar varandra och Gandalf säger även du till balrogen (det känns logiskt – de är trots allt båda maior och ska slåss till döden, så även om de inte var du i Valinor med varandra så är det ändå ett lämpligt tillfälle att lägga bort titlarna). De flesta övriga i brödraskapet niar varandra, men föga förvånande så är Legolas och Gimli du och bror när deras vänskap blir tydlig. En del alver är familjära i tilltalet och säger du till de flesta, vilket det har funnits en del diskussioner om: är det till exempel korrekt att Gildor duar Frodo? Nörderi på hög nivå som ni förstår!

Men den stora fråga som fortfarande inte är besvarad är hur undertecknad upplevde läsningen. Ja, som vanligt är det alltid som att komma hem när jag läser denna fantastiska bok, oavsett på vilket språk det är, men det var väl några saker som var annorlunda. Det mest tydliga är ju naturligtvis att det tar längre tid för mig att läsa franska än såväl svenska som engelska och det intressanta med det är att det gav mig möjlighet att reflektera på ny sätt kring texten. Till exempel så fick jag större förståelser för de som upplever The Lord of The Rings som en något långsam bok, vilket kanske framförallt händer de som har sett filmatiseringarna först. För eftersom det blir ett större läsmotstånd vid de långa beskrivande partierna när jag läser den på ett språk som jag inte behärskar lika bra så kan blir det också ett lite större motstånd i partier som jag i vanliga fall uppfattar som vackra och reflekterande.

En annan sak som omedvetet händer är att jag börjar omvärdera Erik Anderssons svenska översättning. För jag börjar inse att så här kan en översättning av The Lord of The Rings se ut, så här ska den genomföras. Lyhört. Insatt. Med riktig förståelse för texten. Varför nöja sig med Kofferdi-Secker när man kan få Bessac-Descarcelle?

Men här vill jag ändå vara tydlig: i väntan på en riktigt bra svensk översättning är det fortfarande min bestämda åsikt att vill man läsa Tolkien på svenska så ska man läsa Anderssons översättning. Den må sakna en ordentlig förståelse för Midgård, men den är i alla fall gjord av en översättare som behärskar engelska och det är trots allt ett minimikrav.

Men nog om de svenska översättningarna, ämnet för dagen är ju ändå den nya franska och min upplevelse av den, och det som jag kanske framförallt har med mig är att ju längre jag läste, desto lättare blev det och desto mer kom jag in i boken. När jag närmade mig slutet slog det mig att jag helt undermedvetet hade börjat tänka att jag inte läste en engelsk fantasyroman i fransk översättning, utan att jag faktiskt läste en helt enastående fransk roman. Och det mer än något annat säger något om hur lyckad översättningen är.