Trakorien i mitt hjärta

Sommarens – troligen årets – stora läsupplevelse var för mig Erik Granströms fenomenala ”Krönikan om den femte konfluxen”. För den som händelsevis inte känner till vare sig Erik Granström eller den femte konfluxen så rör det sig om en mäktig och märklig fantasyserie i fyra tjocka band och jag har sedan jag läste klart den sista boken funderat på hur jag överhuvudtaget ska kunna skriva något om min läsupplevelse. Det har gott några månader, och nu har jag till sist samlat mig så pass mycket att jag ska göra ett försök. Troligen ett tappert men futilt sådant.

Ursprunget till min, och många andras, relation till denna fantastiska historia är precis som den omnämnda konfluxen delad. Det går att säga att det hela började under slutet av 1980-talet när jag spelade rollspelskampanjen som böckerna bygger på, men det är lika korrekt att säga att det började när jag första gången läste Svavelvinter, del ett i sviten.

Äventyret Svavelvinter var något alldeles speciellt när de kom, och mången rollspelare får den där lätt nostalgiska blicken när de tänker på det. Var vaksam när den blicken dyker upp och leta genast upp en möjlig reträttväg om du inte vill spendera timmar med att prata om Ereb Altor, fördelar och nackdelar med Gigantsuplementet och olika teorier om vad som hände med Roger Undhagen.

img_2244

Här är jag med det klassiska rollspelet och den snart lika klassiska romanen.

Jag erkänner utan omsvep att jag är en Äventyrsspelsnostalgiker av rang, men måste också att jag i ärlighetens namn inte kommer ihåg så mycket av när jag spelade Svavelvinter under sent 80-tal. Jag är rätt säker på att jag har varit både spelledare och spelare, och jag har ett bestående minne av att äventyrargruppen löste vissa problem genom att de hade med sig en flygande matta och den famösa blixt-och-dunderbomben från Anders Fagers äventyr Spindelkonungens pyramid. Jag minns också många av illustrationerna samt enstaka detaljer som den talande dolken.

När jag fick reda på att rollspelskampanjen skulle bli bokserie var det naturligtvis delvis av nostalgiska skäl som jag kastade mig över första volymen, men ändå med intentionen att inte läsa den med de nostagiska glasögonen på. Kanske var jag rädd för att bli besviken, kanske insåg jag direkt att det ändå är två skilda verk och ska bedömas som sådana.

Och en sak är i vilket fall som helst säkert, jag blev verkligen inte besviken. Jag har måhända ett gammalt rosaskimrande minne av hur fantastiskt äventyrskampanjen var, men jag har nu ett mycket färskt minne av böckerna och kan genast slå fast att det är en förbannat bra fantasyserie, en av de bästa jag har läst. Det är också en av de märkligaste jag har läst och bitvis en av de mest krävande. Det är dessutom en av de mest genomtänkta.

Är något som är utmärkande i Erik Granströms värld så är det att han verkligen utnyttjar alla möjligheter som finns när man skriver fantasy. Fantasy är inte litteratur som behöver vara trogen de lagar och regler som styr vår verklighet och det finns inga andra gränser än de som författarens fantasi sätter upp. Men samtidigt så måste världsbygget i litteraturen vara trovärdigt och genomtänkt. Är solen blå måste författaren veta hur det påverkar världens befolkning och hur allt ser ut.

Eftersom jag är gravt Tolkienskadad så är jag rätt känslig för världsbyggen som inte övertygar, och det är ofta som det är världen som får lida när fantasin får fritt spelutrymme. Men så är det inte i konfluxkrönikan. Erik Granström kryssar målmedvetet och genomtänkt fram och får oss att tro på hans fiktion när vi läser den. Jag kommer onekligen att tänka på hur Ursula K. Le Guin har beskrivit fantasy och inser direkt hur väl citatet fångar upp det Erik Granström har gjort i sina böcker.

”Fantasyn är närmare besläktad med poesi, mystik och vansinne än med naturalistisk litteratur. Den är verkligen en vildmark, och de som beger sig ut i den bör inte känna sig alltför trygga. Och deras vägvisare, de som skriver fantasy, bör ta sitt ansvar på allvar.” – Ursula K. Le Guin

Erik Granström leker verkligen med berättandet, med skrivkonsten. Gudarna benämns ibland som berättare, och utan att bryta den fjärde väggen så är idéen om att historien berättas av någon en röd tråd genom de fyra böckerna. Det ger en extra dimension till boken och tas främst till uttryck hos trollkarlen Shagul – som är det närmaste vi kommer en antagonist i historien. Shagul vet om att han är en del av berättelsen, och hans mål är att bli fri berättarens ok. Hans driftkraft är att styra sitt eget liv, och att när Granström gestaltar det genom en kamp mot berättelsen så anser jag att det verkligen är att utnyttja potentialen som finns i fantasy . Shagul är en romanfigur som är medveten om att han är del i en berättelse, utan att det för den sakens skull blir ”metalitteratur” à la Sam´s Strip. Jag visste inte hur mycket jag hade längtat efter detta innan jag började läsa Svavelvinter och de följande böckerna.

Utöver Shagul så är romansviten fylld med ett fascinerande persongalleri. Det hade varit lätt för Granström att låta ett gäng klassiska äventyrare från valfritt rollspel vara huvudpersoner, men lyckligtvis har han inte gjort det så lätt för sig och vi får istället följa en brokig skara med olika agendor och olika historier som så sakteliga vävs samman. Det är ganska många figurer att följa, så jag prisade berättaren när jag noterade att varje bok är försedd inte bara med den obligatoriska kartan utan också en förteckning över alla medverkande.

Granström är också en författare som har en väldigt tydlig och egensinnig röst. Ordvalen är många gånger udda, och meningarna har en alldeles särskild klang som inledningsvis kan kännas lite svårt att komma in i, men när du väl har gjort det så njuter du till fulla av hans berättarröst på samma sätt som du njuter av den fantastiska historien.

Krönikan om den femte konfluxen är onekligen en särling i fantasylitteraturen, och det är kanske just därför som jag hoppas att den finner många nya läsare och också påverkar genrens utveckling. För det är så många böcker, hur bra de än är, som går på tidigare utstampade stigar. Den som har läst min novell ”The Publishers Reader” vilken finns med i antologin ”Waiting For The Machines To Fall Asleep” minns kanske att den unga författarinnan som novellen handlar om räknar upp några klassiska böcker som hon beundrar, däribland ”Brimstone Winter”. Jag vill inte att världen ska bli som den gestaltas i den dystopiska novellen, men jag hoppas verkligen att Svavelvinter och de andra böckerna i serien i framtiden ska räknas som riktiga klassiker. För det förtjänar de verkligen!

Ni vet var ni köper böckerna, så vad väntar ni på:

SF-bokhandlen 

Adlibris

Bokus

 

Annonser

Finna dolda ting

Det är svårt att undgå den våg av nostalgi som sveper över rollspelssverige. Det började nog med Mutant år noll, detta utmärkta rollspel som så väl blandade nytt och gammalt. Sedan ryktades om att inte bara en utan två böcker om rollspel var på väg – och som grädde på mosen dammades gamla Drakar och Demoner av och ska komma ut i en nygammal version.

De två böckerna som det talades om är nu här och alla vi som varit med sedan åttiotalet – och i vissa fall ännu längre – kan inte annat än glädjas. Det handlar dels om den gigantiska soffbordboken Äventyrsspel – bland mutanter, drakar och demoner och dels om den utmärkta genomgången av rollspelens historia: Finna dolda ting.

finna-dolda-tingJag kunde inte annat göra än att ta en paus från den bok jag hade som busslektyr från och till jobbet och genast börja läsa Finna dolda ting när jag hade köpt mitt exemplar på sf-bokhanden, och sedan sträckläste jag den nästan. För det här är en välskriven och underhållande genomgång av den hobby som jag och så många andra har så mycket att tacka för.

Det är verkligen en fröjd att läsa om hur rollspel utvecklades, kom till Sverige och sedan exploderade. Vi får en initierad och kärleksfull skildring över rollspelens historia, berättad från början. När vi satt runt borden och rullade tärning på 80-talet funderade vi naturligtvis inte nämnvärt över hur det kom sig att dessa spel hade kommit till – de fanns och det räckte för oss. Men senare, när åren har gått och intresset har gått upp och ner har vi naturligtvis funderat kring hobbyn. Hur kom det sig att det blev så stort? Vilka var stjärnorna som introducerade det hela för oss? Var drev dem? Nu vet vi, i alla fall lite mer.

Jag tror att jag inte är den ende som kunde känna ‘här kom jag in i historien’ under läsningen. För det här är ju en bok främst för alla oss rollspelare och konfliktspelare. Jag betvivlar att en person som inte har samma relation till spelen har lika stor behållning av den, och detta menar jag är en bra sak. Det är bra med en bok som skriven för sin målgrupp och inte försöker bredda det hela alltför mycket.

Det är många minnen som kommer upp under läsningen, och det är minst lika roligt att läsa om det som man inte var så delaktig i som det som var en viktig del av ens uppväckt. Jag har själv till exempel aldrig åkt på så många spelkonvent (även om mitt spelgäng vann MERP-turningen på Borcon någon gång på 80-talet) och tyvärr engagerade jag mig aldrig i Sverok. Men det hindrar ju inte att jag uppskattar att få reda på mer om fenomenen i fråga. Det hela är ju en större väv med många delar som bildar rollspelssverige. Och det var också något jag tänkte på när jag läste boken, för den är stundtals lite rörig och den röda tråden är inte helt lätt att hitta, men ju mer jag läser, desto klarare blir bilden. För det är ju naturligtvis inte en helt linjär historia att berätta, och det måste märkas.

Jag rekommenderar varmt att alla som är intresserade av rollspel genast skaffar Finna dolda ting (om ni inte redan har gjort det), för det är verkligen mycket trevlig och givande läsning.

Som jag nämnde i början av den här lilla recensionen så kastade jag ju mig över boken direkt på bussen hem när jag hade köpt den. Precis när bussen rullade in på min station föll mina ögon på meningen: ”Rollspelaren Patrik Centerwall berättar på sin blogg…” Jag hade flera kassar med mig, men lyckades samla ihop mig tillräckligt för att ta mig ur bussen och kunde läsa färdigt i gatlyktan på hållplatsen. Det visade sig att författarna hade haft den goda smaken att citera ett av mina inlägg om rollspel på den här bloggen (som du kan läsa här). Naturligtvis är jag extra stolt att få vara med i denna fantastiska odyssé över en hobby som har betytt så mycket för mig och så många andra.

Finna dolda ting kan du köpa här:
SF-bokhandeln 
Adlibris
Bokus

Fantasy – ett steg in i en annan värld

Från rollspel som Drakar och Demoner är ju inte steget långt till fantasy. Jag blev själv Tolkienskadad i unga år, och har lyckligtvis inte växt ifrån det. Eller rättare sagt: jag har inte försökt lura mig själv att fantasy endast skulle vara litteratur för barn och unga.

Man behöver i ärlighetens namn inte läsa särskilt mycket fantasy för att inse att det är en väldigt vuxen genre (fast det finns naturligtvis utmärkt barn- och ungdomsfantasy). Kanske är det så att vi tack vare en viss TV-serie som är rätt populär nu kan få en liten annan syn på genren i Sverige. Eller inte.

En fråga som vi fantasyläsare ibland får är vad som är grejen, varför man vill läsa något som inte ens utspelar sig i verkligheten. Det finns många svar på den frågan, kanske lika många som det finns läsare, men jag tror att många kan ensas om att något av de mest fascinerande med fantasylitteratur är världarna som böckerna utspelas i. Särskilt när det gäller så kallad ”high fantasy” (Wikipedia kan naturligtvis reda ut vad som är high fantasy om ni känner er osäkra).

När de är som bäst så är dessa världar fullt fungerande små universum, där saker hänger ihop, hur orimligt det än verkar. Tolkien skriver i sin essä Om Sagor hur viktigt det är som författare att se till att beskrivningen av världen hänger ihop. Om solen är blå måste du som skapare av världen veta hur gräset ser ut i solskenet.

I många fall är världen bättre än boken – det är onekligen fallet med Tolkiens Midgård som nog är den mest genomtänkta fantasyvärld vi kan tänka oss. Och innan någon blir upprörd vill jag bara påpeka att bara för att världen är bättre än boken så betyder det ingalunda att boken skulle vara dålig. Jag har läst Ringarnas Herre minst tio gånger (antagligen fler), och tro mig, jag skulle inte göra det om jag inte älskade den.

Delar av vår bokhylla för den som fortfarande inte är övertygad om att jag älskar Tolkien.

Delar av vår bokhylla för den som fortfarande inte är övertygad om att jag älskar Tolkien.

Problemet som mycket fantasy lider av är att världen inte är tillräckligt intressant eller att den blir alldeles för lika andra fantasyvärldar. Om en författare bestämmer sig för att hitta på en helt egen värld så tycker jag det inte är för mycket begärt att faktiskt göra den just det – egen.

Måste boken utspela sig i en kvasimedeltid? Varför påminner könsrollerna så mycket om de som finns i vår värld? Behövs det en vis, ädel och odödlig ras såväl som krumma och svartmuskiga varelser som slåss för de onda? Måste den onde fursten bo i ett mörkt torn och den unge prinsen leva i hemlighet på en bondgård oviss om sin sanna identitet?

Nu finns det lyckligtvis mycket fantasylitteratur som har lämnat klichérna bakom sig, och det kommer mer och mer spännande böcker skrivna av författare som verkligen vågar utforska sin egen fantasi och bygga upp intressanta och annorlunda världar.

Själv har jag alltid tyckt att det är fruktansvärt svårt att skriva fantasy – kanske har jag varit för ödmjuk (eller lat?) för att ordentligt ta mig an inför uppgiften att skapa en intresseväckande värld.

Två av novellerna i min samling nosar på ”high fantasy” – Målningen och Intervjun, men i ärlighetens namn är det bara den sistnämnda av dessa som verkligen utspelar sig i en annan värld. Men det som jag själv känner att jag lyckades med när jag skrev dem var att få med känslan av att en större värld finns bakom historien. Att det finns mer att berätta. Och jag hoppas att ni som läsare ska känna er lite nyfikna på världarna, även om jag inte kan lova att jag någonsin kommer återvända till dem själv.

Annars måste jag erkänna att jag precis har avslutat första utkastet av en fantasyroman. Jag passade på att göra ett av alla test som finns på nätet för att se hur klichéfylld boken är. Domen blev att den endast innehåller 5 % klichéer, vilket enligt de som gjort testet är mer än OK: ”Good job. Your fantasy book isn’t cliched at all. It should be an interesting, original work of art.”

Kolla själv – även om du inte skriver en bok är det rätt rolig läsning: http://www.gotoquiz.com/is_your_epic_fantasy_novel_cliched