Vinn superhjälteantologi

För ungefär en månad sedan släpptes den eminenta antologin 13 svarta sagor om superhjältar. Jag är väldigt stolt över att medverka med en novell i samlingen som hittills har fått ett bra bemötande – läs till exempel recensionen i webbtidningen Barrikaden: Superbt om svenska superhjältar. 

13ss_superhjaltar

Vill du också läsa samlingen? Det går naturligtvis bra att köpa den på till exempel adlibris, bokus eller sf-bokhandeln, men du kan också göra ett försök att vinna den eftersom jag här och nu utlyser en liten tävling med ett exemplar av antologin som pris.

För att vara med i tävlingen behöver du skriva en limerick om superhjältar i det här inläggets kommentarsfält och när tävlingstiden har gått ut vinner helt enkelt den som enligt mig har skrivit den bästa limericken.Det går bra att skriva mer än en limerick och det är så klart bra om du skriver med någon form av kontaktinformation också, om det nu skulle vara så att du vinner.

Tävlingen håller på till och med den femte augusti! Kör hårt!

Annonser

Solförmörkelse 2003

Under den partiella solförmörkelsen i slutet av maj 2003 var det inte molnigt. Jag gick upp tidigt på morgonen – den var som störst någon gång runt fem – halv sex på morgonen har jag för mig – och avnjöt det spektakulära himmelska skådespelet – efteråt gjorde jag ett tappert, men egentligen futilt försök att beskriva upplevelsen i den här lilla dikten.

Du är ensam
under den stilla
morgontimman.
Du vet att
du kommer minnas
med du vet inte hur.
Du vet att du
vill berätta
med du tror inte
att du kan finna ord.
Du vet att även
om tusen andra
ser vad du ser
kan du inte dela det
med någon.
Du är ensam
under den stilla
morgontimman.
Du är lycklig.

Den fjärde månen

bild-13

Jag läste nyligen om min första publicerade novell – Den fjärde månen – som ingick i antologin Främmande besök vilken gavs ut på det lilla förlaget Paradishuset 1997.

Det är en trevlig liten historia, och föga förvånande inser jag att jag har utvecklats en del som författare på sexton år. Det har funnits en recension av boken någonstans på nätet, och vad jag minns tyckte recensenten att min historia var välskriven men händelselös. Det ligger nog lite i det.

Språket är mycket mer målande i jämförelse med hur jag skriver nu, och storyn är lite tunn – även om den har sina poänger. Jag blir nästan lite sugen på att skriva om den helt, får se om det är ett sug som sitter i tillräckligt länge för att jag faktiskt ska göra det.

Novellen tillkom ganska hastigt, så det är egentligen inte så konstigt att den är lite tunn. Det här var sista året som jag bodde i Lund och jag såg en lapp på biblioteket att material söktes till en science fiction-antologi. Jag skrev på den här tiden nästa bara poesi, så jag ringde upp redaktören (det här var ju innan alla människor hade e-post och uppkopplade datorer hemma) och berättade att jag skrev science fiction-poesi. Han tyckte att det lät mycket intressant och bad mig att skicka över några dikter.

Nu var det dock en ren och skär lögn att jag skrev sf-poesi, så jag fick helt enkelt sätta mig ner och spotta ur mig en gäng dikter som jag skickade över efter ett par dagar. När jag ringde upp igen hade redaktören läst dem. Han tyckte att de var bra, men det var ju egenligen noveller han ville ha i antologin.

”Inga problem”, ljög jag. ”Jag har precis skrivit klart en. Jag skickar över den.” Jag kunde vara så övertygande eftersom det här samtalet utspelade sig på en fredag och jag visste att jag hade på mig till ungefär söndag lunch att skriva en novell. Återigen – det här var innan e-post var standard så jag kunde rätta mig efter den vanliga postgången.

Novellen blev uppenbarligen klar i tid och fick vara med i samlingen. Det var en fantastisk känsla, en känsla som gav mersmak, och även om det dröjde ett tag innan jag kom igång på allvar med mitt skrivande så gav det mig tillräckligt med självförtroende att inte lägga författardrömmarna på hyllan.

Jag hoppas Kent Björnsson och Cecilia Nilsson som jobbade med Paradishuset läser det här, och jag hoppas ni vet hur tacksam jag är.

PS Nej, jag tänker inte publicera novellen på den här bloggen eller någon annanstans. Vill ni läsa den får ni leta upp samlingen på ett antikvariat.

PPS Däremot kan ni forfarande besöka förlagets webbplats: http://user.tninet.se/~cor054g/forlaget.htm

bild-14

Det fantastiska med poesi

Klipp från Hallandsposten

Klipp från Hallandsposten

Jag och min gamle far har en trevlig tradition att varje år åka båten mellan Göteborg och Fredrikshavn. Vi äter och dricker gott, samtalar och det ena och det andra och passar naturligtvis på att handla, även om dryckesvaror nuförtiden inte är så värst mycket billigare i Danmark än i Sverige.

Vi har gjort det här i minst tjugo år, även om jag inte tror att det från början var en årlig tradition utan snarare något vi gjorde lite då och då.

Under en tidig resa minns jag att jag hade något mycket viktigare att handla än dansk öl: diktsamlingar av den danske poeten Michael Strunge. Det här var nämligen långt innan Internet gjorde att man kunde beställa saker från andra sidan jorden hem till brevlådan, och även dansk poesi var svår att hitta i Sverige. Jag hade precis upptäckt Strunge och läst det som finns översatt till svenska i boken Kristallskeppet, ett urval från olika samlingar. Jag hade fastnat för hans intensiva och tillgängliga poesi: ung, vild och fri. Explosiv som punken och vacker som David Bowies smink.

Jag minns att vi hittade några böcker och det var naturligtvis väldigt stort.

Jag drabbades av poesi under min gymnasietid, och det är något jag fortfarande inte har skakat av mig. Jag älskar framförallt den enkla dikten, den korta dikten, den starka dikten. Dikten som med bara några få rader når dig rakt in i hjärtat, får dig att stanna till och känna något. Sorg, glädje, igenkänning. Eller kanske förvirring.

När jag var runt 22 år skickade jag min första diktsamling till förlag, och så här i efterhand kan jag nog vara ganska glad att jag blev refuserad. Lika glad är jag att refuseringarna inte har fått mig att sluta skriva poesi, och även om jag inte har gett ut en egen samling har jag vid det här laget blivit publicerad i ett inte oävet antal tidskrifter och antologier.

Bland svenska poeter är troligtvis Gunnar Ekelöf och Gustaf Fröding mina favoriter. De har båda två en enastående känsla för språket och kan skapa så många känslor med sina ord. Ekelöf uppfattas nog av många som ganska komplicerad, men jag finner att han i många dikter är väldigt enkel, direkt och så otroligt levande.

Fröding är mer lekfull och det finns dessutom något fascinerande men samtidigt tragiskt med hans levnadsöde. Det är naturligtvis inte konstigt att man kan börja fundera kring vad han gjorde ute i skogen när han inte söp upp sitt arv eller skrev dikter.

Novellen ”Gustaf Frödings hemliga liv” är en av mina personliga favoriter i samlingen och jag är väldigt nöjd med hur jag fick ihop den utifrån en av hans dikter. De svenska skogarna rymmer kanske inte längre så många hemligheter, men de är källor för vår nyfikenhet och därmed båda för myter och dikter.

För vad är det egentligen som rör sig i skuggorna under träden?