Tillbaka från Danmark

Nu är jag tillbaka i vardagen efter en mycket givande helg i Köpenhamn på sf-kongressen Fantasticon. Förra året hade de briljanta författarna Karin Tidbeck och Nene Ormes varit på besök, och de tyckte tydligen att det var så trevligt att ha en svensk författare på plats att de bjöd in mig i år. Vilket jag är mycket tacksam för.

Jag hade gott sällskap på resan ner till Köpenhamn i form av Lars Östlings utsöka roman ”Vad ögat ser” och när jag väl anlänt kunde jag raskt hugga en pilsner och lyssna på när Karin Tidbeck intervjuade hedersgästen Rochita Loenen-Ruiz, en författarinna jag inte hört talas om tidigare, men som verkar mycket intressant. Rochita är från Filippinerna men bor i dag i Nederländerna. Hon har än så länge bara blivit publicerad i olika tidskrifter och antologier, men jag antar att det bara är en tidsfråga innan hon debuterar.

Karin Tidbeck intervjuar Rochita Loenen-Ruiz.

Rochita pratade bland annat om sin filipinska bakgrund och hur det har påverkat hennes författarskap. Fantasy och science fiction är inga stora genrer på Filippinerna, men hon har ändå vetat vad hon vill skriva. Hon har med inslag från den filipinska kulturen i sina berättelser och väver även in de olika språken som talas på öarna (hon skriver på engelska). Jag blev som sagt väldigt nyfiken på hennes författarskap och insåg återigen hur mycket intressant litteratur som finns, särskilt om vi lyfter blicken till andra delar av världen än de vi vanligtvis brukar se åt.

Rochita är också en mycket trevlig person som det var spännande att prata litteratur med. Eftersom hon satt i publiken i nästa programpunkt – som var intervjun med mig – så höll vi även den på engelska.

Jag ska inte ens ge mig på att försöka refera intervjun, men det var i alla fall för mig mycket givande. Knud Larn som intervjuade mig är väldigt duktig, och hade läst min novellsamling noga. Han ställde tänkvärda frågor som jag gjorde mitt bästa för att ge tänkvärda svar till.

Det är i alla väldigt givande att få höra andras begåvade tolkningar av mina berättelser och diskutera olika aspekter av dem. Känslan är dock ibland nästan svindlande, och jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid den.

Knud Larn intervjuar mig. Foto: Rochita Loenen-Ruiz

Efter att jag hade blivit intervjuad tog jag det lite lugnt, minglade och pratade med folk, sålde ett och annat exemplar av Skymningssång och drack en och annan öl. Precis som sig bör med andra ord.

Men en sf-kongress är ju inte bara en mötesplats utan också en chans att lyssna på intressanta samtal, och jag bänkade mig därför på att lyssna på ett panelsamtal med rubriken ”Challenging Stereotypes in SF and Fantasy”. Deltog gjorde nyss nämnda Karin Tidbeck och Rochita Loenen-Ruiz samt den danske författaren A. Silvestri.

De lyckades väl med att diskuterade detta viktiga ämne ur flera olika aspekter utan att för den sakens skull bli för svepande. Som författare inser jag mer och mer hur viktigt det är att tänka på stereotyperna och inte fastna i det som blir bekvämt.

Till aftonen samlades vi senare för att äta och umgås. Det är slående hur skönt det är att umgås med science fiction-fans, och hur hemma man känner sig trots att man som jag i det här fallet var helt ny i sällskapet.

Nästa morgon vaknade jag som vanligt strax före 06:00, men kom lyckligtvis på att jag inte behövde gå upp. En sällsynt lyx för en småbarnsförälder.

Jag tog det ganska lugnt på förmiddagen, njöt av en laxmacka som var mycket större än vad jag hade räknat med och lyssnade på när Klaus Æ. Mogensen intervjuade tecknaren Ole Comoll. Hans illustrationer är verkligen vassa, och jag är mycket nyfiken på hans serie Dimensionsdetektiven.

Sedan var det dags för min nästa programpunkt – ett föredrag om ny svensk science fiction, fantasy och skräck. Det blev mycket lyckat och jag är nästan själv förvånad över hur många författare jag lyckades nämna på fyrtio minuter. Då det är många svenskar som inte heller har läst så mycket av den nya svenska fantastiken så är det inte helt omöjligt att en repris kommer att hållas av föredraget i en trevlig butik här på den svenska västkusten. Men mer om det vid ett senare tillfälle.

Innan jag begav mig av hemmåt igen lyssnade jag på Henrik Harksens föredrag om Lovecraft som filosof, också det mycket intressant.

Henrik Harksen pratade om Lovecraft som filosofisk författare.

Hemresan var inledningsvis lite bökig på grund av tågstrejken, men gick på det stora hela bra. Dessutom är det rätt maffigt att glida fram på Öresundsbron och njuta av utsikten. Turning Torso är ett imponerande landmärke, och alla vi som har läst Nene Ormes böcker vet ju dessutom vem som bor högst upp i tornet…

På det stora hela var Fantasticon 2014 en väldigt lyckad kongress och jag är mycket glad och stolt att jag blev inbjuden. Stort tack till alla besökare och arrangörer. Vi ses snart igen!

Intervju med Nene Ormes

Nene Ormes tillsammans med mig och min dotter på Condense 2010.

Jag hade den stora förmånen att intervjua den begåvade Nene Ormes strax efter hennes debut på science fiction-kongressen Condense i Göteborg 2010. Det var så intressant att det kändes helt självklart att intervjua henne till bloggen. Jag kan dessutom inte komma på någon lämpligare att ställa några frågor till om stadens roll i litteratur med tanke på att hennes båda böcker, Udda verklighet och Särskild är något så ovanligt som svensk urban fantasy om de ”sära” i Malmö.

Har du inte läst hennes böcker kan jag varmt rekommendera dem. De är dessutom mycket snygga i bokhyllan!

Vad är det, enligt dig, som gör städer till så bra platser för litteratur i allmänhet och fantastik i synnerhet?

Kulturen och arkitekturen, och då menar jag särskilt själva tillståndet att leva i en stad, nära andra människor, med påtvingad (och självvald) interaktion hela tiden. Kontaktytorna mellan människor och miljö blir så påtagliga när miljön är människoskapad dessutom.

När det gäller fantastiken så känner jag personligen en större tjusning när det fantastiska blandas med det mundana, när vardagen kan vara märklig och det mest banala kan ha annan innebörd eller vara med som en del av det stora äventyret. Jag gillar också hur urban fantasy använder det vanliga som en rutchkana ner i den övernaturliga världen. Man tror att man vet precis hur världen är, med bussar, telefoner, jobb och matlagning – och så plötsligt är den full av extraordinära händelser och varelser.

Är det några städer förutom Malmö som fascinerar dig och som du skulle kunna tänka dig att skriva om?

Jadå! Bland de svenska ligger Göteborg bra till, och Visby med sin sagolika miljö. När jag reser blir jag lätt kär i andra städer, men för det mesta tänker jag på dem som någon annans stad. Budapest kom långt in under skinnet på mig med sina varma bad och vackra broar och jag kan riktigt känna vilken typ av historia jag skulle vilja berätta inspirerad av dem. Men så som jag vill skriva om Malmö känner jag inte för någon annan stad.

Har du funderat på att själv skapa en egen stad (som t ex Newford eller mer exotisk som New Crubozon) och skriva i?

Det är en tanke jag lekt med på sistone, särskilt som jag var i Oxford nyligen och funderade över hur Philip Pullman hanterat det där overkliga Oxford som hans Lyra rör sig i. Dessutom är det så fasligt roligt att syssla med världsbygge att jag har svårt att låta bli. Kanske är det därför jag skriver om det verkliga Malmö, för att inte ägna mer tid åt att bygga världen än att skriva i den?

Kan du nämna några riktigt bra urban fantasy-böcker?

Dangerous Angels av Francesca Lia Block är den som inspirerade mig att börja med Uddas värld; Ilona Andrews har skrivit en serie böcker som börjar med Magic Bites där hon har tagit vår tids Atlanta och helt förändrat det på grund av magin som kommit tillbaka till världen, de är underbara; Jag gillar verkligen Dresden Files av Jim Butcher, han levererar bra, solid urban fantasy varje gång; Lauren Beukes Zoo City är också en pärla, utspelar sig i Sydafrika med magiska inslag på ett oväntat och verklighetstroget sätt.

Och en sista fråga – vad jobbar du på just nu?

Just nu skriver jag en brevroman som troligen skulle klassificeras som gaslamp fantasy snarare än steampunk, men i det registret. Inspirerad av Malmö, förstås.

Staden – en plats för många historier

Det är  endast en novell i samlingen – I skuggan av ett gammalt brofäste – som uttalat utspelar sig i Göteborg. Nattvagnen är också en göteborgshistoria, men då inga platser nämns i den så kan den utspela sig varsomhelst där det finns spårvagnar. Vilket naturligtvis begränsar valet av stad en aning.

Egentligen är det här lite märkligt att jag inte skriver mer aktivt om Göteborg, då jag dels tycker att städer är bra platser för berättelser och dels för att det är ganska kul att skriva om min egen hemstad.

Det handlar inte bara om att det kräver mindre research utan också för att den kända miljön ger möjlighet till ganska många ”tänk om”-scenarion.

Tänk om Hisingen – Sveriges fjärde största ö och en tredjedel av Göteborg – isolerades från fastlandet. Vad skulle hända? Hur skulle samhället utvecklas på ön? Vad skulle de som bor där sakna mest? Det här var frågorna som jag undersökte när jag skrev I skuggan av ett gammalt brofäste.

Uppslaget kom ur en inre bild jag såg framför mig, hur Götaälvbron (den centrala bron till Hisingen för er som inte är bekanta med Göteborg) var bortsprängd och kvar fanns bara brofästena på fastlandet och på Hisingen.

Det fick mig att undra vad som hade hänt, och det fick mig att ställa en massa frågor. Frågor som helt enkelt måste besvarar i en novell (och förhoppningsvis får ett längre svar i en roman en vacker dag).

Det är så lätt att få funderingar kring det som händer i staden. Kring platser och personer. Kring livet. Det är bara att sätta sig på bussen eller spårvagnen och studera miljöer och människor.

Och som sagt, staden är ju en så bra miljö också. Ibland är den till och med så viktig att den är en egen rollfigur – antingen det är en påhittad stad eller en som finns.

Bland de påhittade städerna tycker jag att de mest minnesvärda är China Miévilles New Crobuzon, Fritz Leibers Lankhmar, Charles de Lints Newford och Lovecrafts R’lyeh – en stad som inte beskrivs särskilt mycket men ändå har satt sig så tydligt i så många läsares medvetande.

Några av de bästa skildringarna av städer som finns, men där vi får läsa om det magiska som vi händer när de flesta tittar bort är Neil Gaimans underbara version av London i Neverwhere, Nene Ormes nästan drömska skildring av ett Malmö fyllt med mytologi och Jeffrey Fords New York från förra sekelskiftet där allt inte är som det verkar i The portrait of mrs Charbuque.

New York är förövrigt ganska väl representerad i min novellsamling, även om det var väldigt länge sedan jag själv var där. Kanske är det en så klassisk stad att det inte är svårt att låta fantasin vandra längs dess gator?

Jag märker förresten att min favoritstad Paris inte nämns, men vi kan nog alla enas om att det är en stad som inte saknar sin plats i litteraturhistorien. Den kanske märkligaste boken om Paris är Markus Nummis Det förlorade Paris, som handlar om att Frankrikes huvudstad har försvunnit från jordens yta. Det är precis lika konstigt som det låter, och säger kanske något om städer – det är lika fascinerande att läsa om dem, som att läsa historier som utspelas i dem.

Städer är lockande, spännande och full av historier. Det är bara att gå ut och fånga historierna, sortera dem och skriva ner dem. Beväpna er med en god håv och gå ut!